Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en snabbutredning rörande åldrande och gamla människors sysselsättningsoch rekreationsmöjligheter, varvid de i motionerna anförda synpunkterna bör beaktas. Beträffande vad i motionerna anförts får utskottet i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande hänvisa till motionerna 11:58, II: 172, 11:411, 11:412 och 1:493.

1960-04-26 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1960:28, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en snabbutredning rörande åldrande och gamla människors sysselsättningsoch rekreationsmöjligheter, varvid de i motionerna anförda synpunkterna bör beaktas. Beträffande vad i motionerna anförts får utskottet i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande hänvisa till motionerna 11:58, II: 172, 11:411, 11:412 och 1:493.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

1

Nr 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckta

motioner om utredningar rörande åldringsvården.

Allmänna beredningsutskottet har till samtidig behandling förehaft tio

till utskottet hänvisade motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 50 av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl. och II: 58

av herr Svenungsson m. fl., vari yrkas att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam utredning rörande åldringsvården

med speciell inriktning på den personliga omvårdnadens problem och i

övrigt med beaktande av vad i motionerna anförts,

de likalydande motionerna I: 142 av herr Edström m. fl. och II: 172 av

herr llydcn m. fl., vari hemställes att riksdagen matte i skrivelse till Ivungl.

Maj :t begära allsidig utredning om olika frågor inom åldringsvården, såsom

1. fastställande av olika yrkens och arbetens krav på skilda åldersgrupper

och i samband därmed en omprövning av lämpligaste pensioneringsålder;
2.

fastställande av förbättrade arbetsbetingelser från olika synpunkter, såväl

fysiologiska som psykologiska, för ernåendet av ökad arbetseffektivitet

hos äldre;

3. skattelagstiftningens anpassning så, att samhället stimulerar till ökade

arbetsinsatser från äldre, vilka uppbär pension men som genom »extraarbete»,

halvtidstjänst etc. kan tillgodogöras arbetsmarknaden;

4. undersökning (inventering) av vilka arbetsmöjligheter för äldre, som

finnes inom svenskt näringsliv;

5. fastställande av vilka möjligheter man har att genom omskolning

sysselsätta äldre arbetskraft samt beräkning av kostnaderna härför och

dessa ställda i relation till de resultat som kan nås,

de likalydande motionerna I: 329 av herr Wirmark m. fl. och II: 411 av

fru Lindskog m. fl., i vilka motioner yrkas att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam utredning rörande åldringarnas

behov av och möjlighet till vård inom olika vårdformer och om en

samordning av åtgärderna med särskild hänsyn till vårdens personliga

karaktär,

de likalydande motionerna I: 490 av herr Elowsson, Nils, m. fl. och II: 412

av fru Svensson m. fl., vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t ville anhålla om utredning av huru statligt stöd bör utformas för att

på bästa sätt stödja den öppna åldringsvården i kommunerna samt om förslag

till 1961 års riksdag om höjning av statsbidragsskalan till ålderdoms
1_Bihang

till riksdagens protokoll 1960. 11 saml. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

hem samt uppräkning av bidragsunderlaget till de faktiska byggnadskostnaderna

per vårdplats,

de likalydande motionerna 1: 493 av fröken Nordström och fru HamrinTliorell

samt 11:610 av fröken Elmén och fröken Höjer, vari föreslås, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en snabbutredning

rörande åldrande och gamla människors sysselsättnings- och rekreationsmöjligheter,

varvid de i motionerna anförda synpunkterna bör beaktas.

Beträffande vad i motionerna anförts får utskottet i den mån redogörelse

härför icke lämnas i det följande hänvisa till motionerna 11:58, II: 172,

11:411, 11:412 och 1:493.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från arbetsmarknadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Kommittén

idrott för handikappade och åldringar, Folkpensionärernas riksförbund och

Folkpensionärernas riksorganisation. Dessutom har kanslichefen Erik

Rönquist vid föredragning inför utskottet redogjort för riktlinjer inom den

moderna åldringsvården, särskilt i Stockholms stad, in. m.

Motionerna

I motionerna I: 50 och II: 58 framhålles bl. a. behovet av en kartläggning

av de aktuella hjälpbehoven — hemtjänst och andra åtgärder av servicekaraktär.

Närmare kontakt mellan sjukvård och socialvård i fråga om åldringar

bör eftersträvas.

En effektivare organisation av hemtjänsten efterlyses.

Vidare anser motionärerna att de gamla bör beredas större möjligheter

att ta med sig någon del av sitt bohag till ålderdomshemmet, så att något av

den gamla hemmiljön bevaras och omflyttningen blir mindre kännbar.

Till belysning av storleken av problemen kring åldringsvården i den vida

bemärkelse, som man i våra dagar lägger in i detta begrepp, anförs i motionerna

den snabba ökningen av de äldre åldersgrupperna i förhållande till

de yngre. År 1950 uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver till

i runt tal 720 000 eller 10,2 % av befolkningen. År 1970 beräknas denna

ålderskategori till omkring 1 020 000 eller 13,5 %.

Motionärerna framhåller vidare vikten av förebyggande åldringsvård och

terapi för de ännu friska. Ävenså förordas en begränsad skattefrihet för

deltidsarbetande, gifta kvinnor inom hemvården. Upplysningsverksamheten

beträffande frivilliga insatser bör ökas.

I motionerna I: 142 och II: 172 framhålles likaså bl. a. den öppna vårdens

betydelse. Det erinras om de vådor åldringar utsätts för genom den påtvingade

sysslolöshet, som pensioneringen innebär, och de samhällsekonomiska

förluster vårt land lider genom att man inte tillgodogör sig de insatser

som pensionärerna alltjämt kan och själva vill göra i produktionslivet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 är WHO

3

I motionerna 1: 32!) och II: 411 betonas angelägenheten av att man i fortsättningen

planerar byggnader och personalbehov inom åldringsvården med

sikte på att ålderdomshemmen skall kunna ge sjukvård. Dessutom bör de

som bor kvar i sina hem få bättre kontaktmöjligheter med närboende under

l. ex. nattetid. Dessa områden av åldringsvården ligger just i gränsen mellan

de avsnitt som socialpolitiska kommittén och hälso- och sjukvårdskommittén

har om hand, varför ny utredning anses nödvändig.

I motionerna 1:490 och 11:412 anföres bl. a., att den öppna åldringsvården

blir allt mera krävande och att det därför är synnerligen önskvärt

att staten finner någon form för att ekonomiskt stödja även denna vårdform.

Bidragsunderlaget för byggande av hem bör vidare omprövas med

hänsyn till att de faktiska byggnadskostnaderna avsevärt ökat.

I motionerna I: 493 och II: 610 framhåller motionärerna att vissa forskningsuppgifter

är åsidosatta, bl. a. frågor soin har relation till förhållanden

på arbetsmarknaden, sysselsättningen efter pensionering, omskolnings- och

kursverksamhet, förhållandet mellan den unga och den gamla generationen

samt allmän saklig upplysningsverksamhet för åldrande medborgare.

1957 års proposition m.m.

I proposition nr 38 till 1957 års riksdag framlades på grundval av 1952

års åldringsvårdsutrednings huvudbetänkande en översikt av åldringsvårdens

läge och problem och begärdes riksdagens yttrande över förslag till

riktlinjer för vården av åldringar på ålderdomshemmen m. m.

Departementschefen framhöll i propositionen inledningsvis bl. a. att

åldringarna genom olika åtgärder kommit i en bättre ekonomisk situation

än tidigare och nämnde i detta sammanhang särskilt folkpensioneringen

och förbättringarna av denna, bostadstilläggen och dessas utvidgning och

successiva höjning samt den allmänna sjukförsäkringen. Frågan om utformningen

för framtiden av samhällets åtgärder för åldringarna borde

ses mot bakgrunden av de senaste decenniernas snabba välståndsutveckling

för folket i dess helhet och för åldringarna. Samhällets åldringsvård

syntes böra avse deri efterfrågan, som grundas på åldersbetingade behov

i fråga om bostäder, omvårdnad och service, och denna efterfrågan borde

tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. Samhällets

åldringsvårdande åtgärder finge inte bindas till vissa bestämda och

en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Beträffande åldringsbostäderna uttalade departementschefen alt ett stort

antal av dem vore undermåliga, men att frågan var föremål för fortsatt

prövning genom bostadspolitiska utredningen.

I fråga om pensionärernas möjligheter att kvarstå i arbete framhöll

departementschefen bl. a. att spörsmålet om pensionsåldern och den däri

inbegripna frågan om en glidande pensionsålder i första hand borde lösas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Allmänna beredningsutskottets utlutande nr 28 är 1960

genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det vore emellertid

inte bara från de enskilda människornas utan även från folkhushållets

synpunkt viktigt, att åldringarnas arbetskraft tillvaratoges så långt kunde

ske utan att andra intressen åsidosattes. Under senare år hade efterfrågan

på arbetskraft i förening med särskilda åtgärder från arbetsförmedlingens

och arbetsvärdens sida säkerligen medfört att åldringar kunnat kvarstå

i arbete eller erhålla nytt arbete i större utsträckning än tidigare. Det

stode emellertid även klart, att många människor efter ett strävsamt arbetsliv

med tillfredsställelse lämnade arbetet i den mån deras ålderdomsförsörjning

vore tryggad. Gjorda undersökningar gav intryck av att antalet förvärvsarbetande

åldringar under senare år hade minskat. Åldringarnas

möjligheter till fritt val mellan arbete och fritid på ålderdomen konune

att öka med förbättringar i pensioneringen. Man torde inte höra räkna med

någon arbetskraftsreserv av väsentlig betydelse bland de gamla.

Departementschefen anförde vidare bl. a. att det icke rådde någon oenighet

om att allt borde göras för att så många gamla som möjligt skulle få

leva kvar i sina invanda miljöer. Härför behövdes särskilda hjälpåtgärder

för de gamla i deras hem, s. k. öppen åldringsvård. En sådan verksamhet

vore ekonomiskt gynnsam för samhället med hänsyn till de höga anläggnings-

och driftkostnaderna för vårdanstalter. I fråga om hemtjänsten anförde

departementschefen hl. a. att det vore en väsentlig uppgift för kommunerna

att befordra dennas utveckling i de former den hittills fått. Frivilliga

organisationer på området är värda samhällets stöd. Den anlitade

arbetskraften bör uppfylla vissa krav på kunnighet och smidighet. Detta

förutsätter att ersättningen för arbetet — oavsett vilka avgifter som tas ut

av de gamla — icke är för låg. Man bör ta till vara arbetsförmågan och

kunnigheten hos de husmödrar och andra utanför den vanliga arbetsmarknaden

som det här oftast gäller. Departementschefen förklarade sig icke

vara beredd att tillstyrka statsbidrag till hemtjänstverksamheten.

Beträffande vården av sjuka åldringar och vården på ålderdomshem underströk

departementschefen önskvärdheten av en sådan utbyggnad av vår

sjukvård, att alla sjuka åldringar kunde få effektiv vård. Den allmänna

sjukförsäkringen har ökat de gamlas möjligheter att söka sjukvård, ökningen

av antalet åldringar ställer allt större krav på sjukvårdens resurser.

Även på sjukvårdens område bör olika former av öppen vård uppmuntras.

En kvalificerad öppen vård kräver dock väl utbildad personal, och

avvägningen är svår när det gäller utnyttjandet i olika vårdformer av tillgängliga

personella resurser.

Ålderdomshemmen tillhör, framhöll departementschefen, i princip icke

sjukvårdsorganisationen och är inte avsedda för akut eller långvarigt sjuka

personer. 1947 års riksdag hade godtagit principen att ålderdomshemmen

borde reserveras för åldringar och invalider som vore i behov av omvårdnad

och tillsyn på anstalt men inte behövde vård på sjukvårdsinrättning eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 5

därmed jämförlig vårdanstalt. Detta förutsatte, sades det, att vårdmöjligheterna

för sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka byggdes ut. Sedan

1947 hade viktiga ändringar skett inom bl. a. ålderdomshemsvården, och

den uppfattningen hade kommit till uttryck, att de kommunala socialvårdsanstalterna

borde vara helt öppna hem, i vilka de vårdsökande toges

emot, då de av fri vilja sökte sig dit. Vad angår klientelblandningen vore

utvecklingen icke lika positiv. En successivt bättre differentiering av vårdtagarna

hade otvivelaktigt skett, men alltjämt vårdades ett stort antal sjuka

åldringar på ålderdomshem.

Det bör, framhöll departementschefen, lämnas åt kommunerna att avgöra

om någon skall få vistas på ålderdomshem även i fall då kommunen inte

kan anses ha skyldighet att vårda honom där. Utgångspunkt för bedömande

av vilka som skall tagas in på ålderdomshemmen måste vara föreskrifter

i socialhjälpslagen att hemmen är till för personer, vilka är i behov av

vård eller tillsyn som inte kan ges på annat sätt. Man måste för framtiden

räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med åldringar,

som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Man måste kunna bereda en

viss sjukvård på hemmen — en vård som kan betecknas som god hemsjukvård.

Så länge sjukvårdens kapacitet är otillräcklig måste ålderdomshemmen

i viss mån fylla funktionen som sjukvårdsanstalter. Det är angeläget

att vården av sjuka åldringar i ålderdomshem bedrives i intimt samarbete

mellan vederbörande kommunala organ och landstingens sjukvårdsstyrelser

och övriga organ för sluten och öppen sjukvård.

I fråga om ålderdomshemmens storlek, utrustning och standard ansåg

departementschefen, i likhet med åldringsvårdsutredningen, att kommunerna

måste lämnas stor frihet att bygga ut hemmen med beaktande av de

lokala vårdbehoven. Det vore inte lämpligt att statsmakterna utformade

rekommendationer eller utfärdade anvisningar som inom kort kunde visa

sig otidsenliga. År 1947 hade uttalats att en pensionär som så önskade i

regel skulle kunna få eget rum och att därför minst hälften av platsantalet

borde vara förlagt till enkelrum. Det torde numera utan särskilda anvisningar

betraktas som självklart med en sådan standard.

I propositionen erinrades vidare om den ökade verksamheten för beredande

av tillfällen till sysselsättning på ålderdomshemmen och uttalades

förhoppningen att sysselsättningsverksamheten skulle utvecklas vidare utan

nya åtgärder från statens sida.

Beträffande statsbidragen hänvisade departementschefen till det av allmänna

statsbidragsutredningen framlagda förslaget.

Det vore icke lämpligt att föreslå lagstiftning i de punkter, där åldringsvårdsutredningens

förslag till lag om ålderdomshem i sak skilde sig från

gällande bestämmelser om ålderdomshem i socialhjälpslagen utan man

borde utgå från att dessa bestämmelser tills vidare skulle lämnas oförändrade.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 11 samt. Nr 28

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Departementschefen sade sig i princip vara ense med utredningen om

behovet av samordning inom den kommunala och statliga förvaltningen.

Riksdagen hade emellertid år 1955 intagit den ståndpunkten, att kommunernas

frihet att själva ordna sin socialvårdsorganisation skulle ges så

vida gränser som möjligt. Departementschefen var därför icke beredd att

föreslå nya regler i detta hänseende.

Departementschefen berörde slutligen frågan om åldersforskningen och

hänvisade därvid bl. a. till att detta intresse kommit till visst beaktande

vid anslagsäskanden under åttonde huvudtiteln. Han omnämnde vidare den

forskning rörande åldringarnas arbetsförmåga som bedrevs av personaladministrativa

rådet.

Sammanfattningsvis framhöll departementschefen att åldringsvårdsutredningens

betänkande föranlett förslag till 1957 års riksdag om utbildning

av ålderdomshemsföreståndarinnor och om forskningsläkartjänster. Uppräkning

av anslaget till medicinsk forskning hade föreslagits. Vidare hade

föreslagits en ökning av statens insatser för den sociala hemhjälpen, vilken

ökning torde komma även åldringsvården till godo. Vissa av utredningens

förslag angående ålderdomshemmen torde kunna anses tillgodosedda genom

1955 års lagstiftning om socialhjälp.

Äldringsvårdsutredningens förslag rörande åtgärder på bostadsområdet

komme att prövas i samband med kommande förslag från bostadspolitiska

utredningen.

I övrigt berörde äldringsvårdsutredningens förslag och rekommendationer

utformningen av bl. a. folkpensioneringen, arbetsmarknadspolitiken

samt hälso- och sjukvården och förslagen torde komma att beaktas vid den

framtida utformningen av samhällets åtgärder på dessa områden.

I viktiga hänseenden hade äldringsvårdsutredningens överväganden karaktären

av rekommendationer till kommunerna rörande utformningen av

den öppna och slutna åldringsvården och till landstingen i fråga om åldringssj

ukvården.

Statsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 170) över propositionen bl. a.

om att riksdagen biträtt förslagen om ökat stöd till utbildning av föreståndare

vid ålderdomshem, om inrättande av forskningsläkartjänster och om

höjt anslag till medicinsk forskning i syfte bl. a. att intensifiera åldersforskningen

samt om ökade statliga insatser för den sociala hemhjälpen.

Utskottet konstaterade att propositionen icke innefattade några förslag

till direkta åtgärder och att de angivna riktlinjerna icke innebar någon

nyorientering utan i stort sett vore att uppfatta som ett ytterligare understrykande

av de huvudlinjer, som varit normgivande för åldringsvårdens

utveckling under de senaste tiotal åren.

I övrigt anslöt sig utskottet i allt väsentligt till de av departementschefen

anförda synpunkterna och hemställde, med avstyrkande av flertalet

av de i ämnet väckta motionerna, att riksdagen skulle ge Kungl. Maj :t till

känna vad utskottet anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

7

Yttrandena

Den öppna åldringsvården. Statsbidrag

I yttrandena över motionerna understrykes allmänt, att den öppna åldringsvården

bör utbyggas och förstärkas.

Sålunda anför socialstyrelsen bl. a. följande allmänna synpunkter på

denna fråga:

Alla de olika formerna av åldringsvård bygger på respekten för den enskildes

integritet; i första hand gäller det att med alla medel hjälpa de

gamla att utan alltför stora personliga påfrestningar leva ett oberoende liv

så länge som möjligt i sina egna hem. Denna princip, som formulerats av

1952 års åldringsvårdsutredning och understrukits av föredragande departementschefen,

omfattas med fullständig enighet.

Det moderna svenska samhällets åldringsvård karakteriseras alltså av

flera olika former och uppgifternas fördelning på skilda organ. De olika

hjälpformerna har erfarenhetsmässigt vuxit fram och avser olika behov och

intressen. Vid specialiseringen måste jämte humanitära även ekonomiska,

tekniska och medicinska faktorer påverka uppdelningen. En sammanblandning

av uppgifter kan vara humanitärt och medicinskt lika olycklig som

ett ensidigt utbyggande av en vårdform med tillbakaträngande av en annan.

Styrelsen uttrycker sin fulla anslutning till uppfattningen om betydelsen

av de personliga momenten i åldringsvården och om hemhjälpens värde

och vikten av att den erhåller stöd av enskilda organisationer.

Beträffande förslaget om utredning syftande till statligt stöd åt den

öppna åldringsvården i kommunerna erinrar styrelsen om att hemhjälpsverksamheten

till och med juni detta år består av en statsunderstödd del

-— hemvårdarinneverksamheten — och en del som helt bekostas av kommunerna.

Styrelsen anför vidare bl. a.

Enligt för den förstnämnda verksamheten gällande bestämmelser är densamma

huvudsakligen inriktad på att vid husmoderns sjukdom o. d. främst

i barnfamiljer genom särskild hemvårdarinna lämna biträde med hemmets

skötsel under kortare tid. Den särskilda hemhjälpen återigen syftar

främst att hjälpa gamla och invalider. Hjälpbehovet avser i regel en mera

permanent hjälp än den som kan lämnas av hemvårdarinnan.

Det särskilda statsbidraget kommer emellertid nu att fr. o. m. den 1

juli 1960 avlösas och inarbetas i något av de för primärkommunerna gemensamma

statsbidragen. Härigenom förlorar det väsentligen sin karaktär

av stimulansbidrag.

Sådan särskild hemhjälp åt gamla, som utan statsunderstöd bedrives

i kommunerna av såväl kommunala organ som av enskilda föreningar,

lämnades år 1954 i 444 kommuner till 18 300 personer och år 1958 i 690

kommuner till 45 000 personer. Sista veckan i januari år 1955 uppgick

antalet personer, som erhållit hjälp, till 7 800 och antalet hemhjälpare till

3 900. Vid samma tid år 1959 var motsvarande siffror 19 800 resp. 10 200.

Inom den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamlieten erhöll år 1954

21 200 åldringar och invalider hjälp. År 1958 uppgick antalet hjälpta till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

21 500. Det bör observeras, att åldringar under ett och samma år kan ha

erhållit hemhjälp genom både den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten

och den särskilda hemhjälpen, varför någon bestämd siffra

för det totala antalet åldringar, som under året erhållit hemhjälp, icke kan

uppges.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet har utgått för åren fr. o. m.

1944. Enligt länsstyrelsernas sammanställningar rörande utbetalt statsbidrag

för de olika åren för verksamheten uppgick statsbidraget för år

1944 till 270 000 kronor, för år 1954 till 3 418 000 kronor och för år 1958

till 4 572 000 kronor.

Styrelsen anför vidare, att den tidigare uttalat, att en tillräckligt omfattande

utbyggnad av hemhjälpsverksamheten sannolikt icke skulle komma

till stånd om statsbidraget avlöstes på sätt statsbidragsutredningen föreslagit

och anför vidare:

Utvecklingen inom området för hemhjälpsverksamheten över huvud taget

har visat, att den är av utomordentlig betydelse för olika befolkningsgrupper

och icke enbart för åldringarna. Denna verksamhet kan och bör

ytterligare intensifieras och utbyggas. Styrelsen anser fortfarande att ett

statsbidrag utformat såsom stimulansbidrag här skulle ha sin givna betydelse.

Emellertid har numera såsom förut nämnts i stället beslutats, att

redan utgående statsbidrag härför skall avlösas.

Styrelsen finner sig med hänsyn till nyssnämnda förhållande icke nu

kunna biträda det enligt styrelsens mening i och för sig behjärtansvärda

förslaget om utredning för statligt stöd åt den öppna åldringsvården i

kommunerna.

Landstingsförbundet anser att statsbidraget till åldringsvården bör erhålla

en sådan utformning, att en harmonisk utveckling av såväl öppna

som slutna vårdformer stimuleras.

Stadsförbundet anser frågan om viss skattelättnad för arbetsinkomster

från den öppna åldringsvården icke böra behandlas skilt från andra skattefrågor.

Vad städerna beträffar har icke redovisats någon sådan brist på

arbetskraft till den öppna vården att en premiering av dylikt arbete skulle

vara motiverad.

Förbundet ansluter sig till tanken på en utredning av åldringarnas vårdbehov

och möjligheter till vård inom olika vårdformer m. m. Om sålunda

en kartläggning sker av de aktuella vård- och hjälpbehoven och samverkan

kommer till stånd mellan sjukvård och socialvård behöves icke någon

ytterligare utredning om behovet av öppen åldringsvård med hänsyn till

kommunernas klart visade intresse för och insikt om denna vårdforms

lämplighet. Däremot bör utredning ske om statligt stöd till denna vård.

Landskommunernas förbund framhåller bl. a. att inom den öppna åldringsvården

finnes problem som behöver utredas. Det är exempelvis oklart

var gränsen går mellan dylik vård och den av landstingen bedrivna hemsjukvården

för långvarigt sjuka. En klarare gränsdragning samt riktlinjer

för en samordning av primärkommunernas och landstingens verksam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 9

het inom åldringsvården skulle sannolikt främja ett mera rationellt tillvaratagande

av tillgängliga resurser. Utredning tillstyrkes även av frågan

om statsbidrag till den öppna vården.

Folkpensionärernas riksförbund anser icke lämpligt med viss skattefrihet

för hemhjälpsarbete. Om brist på arbetskraft förekommer beror den

på att kommunerna anslår för litet pengar. Förbundet anför vidare:

Vi är däremot mycket intresserade av att kommunerna stimuleras till

att skaffa en god ledning för sin hemhjälp, då vi sett bevis på hur den

ledande personen kan sätta sin prägel på verksamheten. Ledningen bör

vara kompetent att bedöma, vem som behöver hjälp och hur brådskande

fallet kan vara, vilken hjälp som skall skickas till vederbörande gammal,

och vi vill i ledningen för hemhjälpen, som ju oftast är den enda socialarbetare

den gamla behöver komma i kontakt med, se något av en kurator,

till vilken man kan vända sig vid behov av den sociala eller medicinska

ytterligare omvårdnad, som man kanske en dag behöver utöver hemhjälpen.

Vi anser också att det måste tillses, att de sociala myndigheterna inte

inskränker sig till att hjälpa enbart de gamla och förtidspensionerade,

som själva eller genom någon annan låter höra av sig till myndigheterna,

utan att de också fyller sin uppgift att spåra upp och hjälpa sådana gamla,

som skulle behöva exempelvis läkarvård, hemhjälp och bättre bostäder och

som lider sin tysta nöd utan att klaga. Vi vet, att försummelser av denna

art har skett på dessa områden.

Fokpensionärernas riksorganisation anför:

Vi har efter måttet av våra resurser bedrivit propaganda för åldringsvårdens

utbyggnad. I anslutning till åldringsvårdsutredningens betänkande

framhöll vi, att man bör ägna större intresse än hittills åt frågan om åldringarnas

kvarboende i sina gamla bostäder. Vi tror att det blir billigare

för samhället att låta de gamla bo kvar i sina bostäder än att bygga dyrbara

ålderdomshem, som likväl aldrig kan skänka den trevnad som att bo

i sin egen lägenhet. De gamlas bostäder bör emellertid i många fall upprustas.

En viktig förutsättning är även att samhället tillhandahåller hemsamariter

eller hemhjälp, som kan hjälpa gamla människor till rätta.

Ålderdomshemmen måste ju ändock finnas till, men klientelet bör bestå

av människor som icke har möjlighet att sköta sig själva eller bo för sig

själva. Att blanda samman, om uttrycket tillätes, friska och sjuka människor

på ålderdomshem hör icke till god åldringsvård. En utredning rörande

formerna för åldringsvården synes oss vara berättigad, ehuru åldringsvårdsutredningens

betänkande ger goda anvisningar om hur åldringsvården

bör anordnas.

Ålderdomshemmen. Åldringssjukvården

Socialstyrelsen framhåller bl. a. att det moderna samhällets åldringsvård

karakteriseras av flera olika former och uppgifternas fördelning på

skilda organ och varnar för en sammanblandning av uppgifter som kan

vara humanitärt och medicinskt lika olycklig som ett ensidigt utbyggande

av en vårdform med tillbakaträngande av en annan. Styrelsen anför vidare:
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Det humanitärt och socialt kanske mest beklagliga exemplet på sammanblandning

av vårduppgifter är den klientelblandning, som tidigare genomgående

rådde på de kommunala ålderdomshemmen. Redan i prop. nr

243 år 1947 angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och

utbyggnad konstaterade föredragande departementschefen att anledningen

till de brister, som i olika avseenden förekom i ålderdomshemsvården, i

främsta rummet var att tillskriva klientelblandningen. Numera erkännes

allmänt principen att alla medborgare, även gamla människor, efter behov

skall ha samma tillgång till sjukvårdsorganisationens tjänster. I prop. nr

19 år 1959 förklarade departementschefen bland annat att det icke kan

råda någon tvekan om det principiellt riktiga i uppfattningen att sjukhusmässig

vård skall ombesörjas av sjukvårdsmyndigheterna och icke av socialvårdsmyndigheterna.

Detta hade även betonats i prop. nr 38 år 1957

angående vissa frågor rörande åldringsvården, och socialstyrelsen har sedan

lång tid tillbaka påtalat det inhumana och medicinskt bristfälliga i

att utsträcka ålderdomshemmens omvårdnad utöver vad som i förekommande

fall kan betecknas såsom god hemsjukvård.

Att — såsom rekommenderas i motionen II: 411 — planera både ålderdomshemsbyggnader

och personalorganisation för att tillgodose sjukvårdsbehov

på kommunernas ålderdomshem vill socialstyrelsen därför bestämt

avstyrka. Alla skäl talar för övrigt mot en dylik planering i en tid då utbyggnad

av sjukhus och sjukhem i sjukvårdsmyndigheternas regi sker i

raskare takt än tidigare och då bristen på sjukvårdspersonal på sjukhusen

är skriande. Att under dylika förhållanden följa motionernas rekommendation

skulle innebära en snedvridning av den nyligen av statsmakterna

planlagda utvecklingen och en betydande felinvestering. Enligt socialstyrelsens

mening får tillfälliga och övergående växlingar icke tillåtas påverka

de en gång uppdragna huvudlinjerna.

Socialstyrelsen anser emellertid i likhet med vad som uttalas i motionen

11:411 att åldringar — liksom yngre patienter — lidande av såväl

mentalsjukdom som kroppssjukdom bör beredas vård genom ordinarie

sjukvårdsmyndighets försorg. Att hänvisa dylika patienter till ålderdomshem

bör icke vidare få förekomma. Det synes emellertid ligga närmast till

hands att spörsmålet om tillgodoseende av sjukvårdsbehovet för denna

grupp sjuka behandlas i samband med frågan om mentalsjukvårdens organisation

i stort. Skulle emellertid så icke ske bör utredning komma till

stånd angående åtgärder för att bereda erforderlig vård åt denna kategori

sjuka.

Beträffande de i motionerna uttalade önskemålan att tillåta de gamla vid

flyttning till ålderdomshem medföra egna tillhörigheter vill socialstyrelsen

hänvisa till »Råd och anvisningar» nr 89 år 1955 om de kommunala

ålderdomshemmens uppgifter, vari styrelsen eftertryckligt framhållit, att

pensionärernas önskemål i fråga om möblering m. m. bör beaktas samt

att pensionärerna till ålderdomshem bör i mån av utrymme få medföra

egna möbler och prydnadsföremål m. m. Styrelsen kan vitsorda, att dessa

synpunkter numera överallt beaktas.

Även medicinalstyrelsen anser att den vid ålderdomshemmen bedrivna

sjukvården i princip bör vara begränsad till vad som kan betecknas som

god hemsjukvård och att hemmen för ändamålet bör vara utrustade med

avdelningar för akutsjukvård. Vården av långvarigt sjuka har under se
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 11

nare år avsevärt utbyggts, och f. n. finns sammanlagt omkring 15 000 vårdplatser.

Inom mentalsjukvården pågår utbyggnad, varigenom plats kan

beredas för ett ökat antal åldringar. Styrelsen anför fortsättningsvis.

Även om sålunda mycket redan gjorts för att öka vårdmöjligheterna

inom området, föreligger dock alltjämt behov av en kraftig utbyggnad av

vårdresurserna för de långvarigt sjuka. Av en av medicinalstyrelsen i december

1959 gjord förfrågan framgår sålunda att ca 6 000 långvarigt kroppssjuka

väntade på intagning på sjukvårdsanstalt. Innan erforderlig utbyggnad

ägt rum, nödgas därför de sociala myndigheterna att i viss utsträckning

bedriva även annan sjukvård än hemsjukvård vid ålderdomshemmen.

Därvid bör regelbundna besök av läkare i möjligaste mån ordnas.

Samtidigt härmed bör åtgärder vidtagas för att utöka den öppna hemsjukvården,

bl. a. med biträde av befintliga hemsamariter. Av största betydelse

för ett gott resultat i dessa hänseenden är att en ökad kontakt mellan de

sjukvårdande och sociala myndigheterna kommer till stånd.

Då såväl åldringsvården som sjukhusvården nyligen varit föremål för ingående

utredningar genom 1952 års åldringsvårdsutredning resp. sjukhuslagstiftningskommittén

och såväl sjukvårdande som socialvårdande organ

har sin uppmärksamhet fästad på de för åldringsvården aktuella frågorna,

anser medicinalstyrelsen för sin del skäl icke föreligga att nu föranstalta

om en förnyad utredning.

Landstingsförbundet påtalar likaså bristen på vårdplatser för långvarigt

kroppsligt sjuka och framhåller att omfattningen av den öppna vården

i hemmen av dessa sjuka därför stigit. Denna utveckling torde komma

att fortsätta. Beträffande avgränsningen i övrigt mellan åldringssjukvården

och åldringsvården i egentlig mening anför förbundet:

Det ligger i sakens natur att denna gräns under alla förhållanden måste

vara flytande. Förhållandena förenklas icke därigenom att de båda vårdformerna

i stora delar av landet sortera under olika huvudmän. Då en

ändring härav synes varken rationell eller möjlig, återstår att genom ett

intimt samarbete mellan de sjukvårdande och de socialvårdande organen

söka lösa uppkommande problem. Att genom lag- eller andra bestämmelser

söka åvägabringa en hållbar gränsdragning är enligt styrelsens mening

knappast möjligt.

Stadsförbundet finner väsentligt att en utredning inriktas på frågan i

vad mån åldringsvårdsutredningens rekommendationer och riksdagens

ställningstaganden följts m. m. och anför bl. a.:

Då verkningarna av den öppna åldringsvården och bostadsförbättringsåtgärderna

nu torde gjort sig tydligare gällande är det enligt styrelsens

mening även lämpligt närmare undersöka vilka förskjutningar i ålderdomshemmens

klientel som kan ha inträtt och som kan tänkas bli bestående.

Därvid är av vikt att på nytt utreda, om dessa institutioners

ställning som upptagningshem för ett för dem främmande klientel har

undergått någon förändring. Även i andra avseenden gjorde utredningen

rekommendationer till grundval för en modernt inrättad åldringsvård. Det

är givetvis av stort värde att få kartlagt i vad mån och i vilken utsträckning

kommunernas åldringsvård tillgodogjorts dessa nya riktlinjer. En

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

sådan kartläggning skulle alltså kunna bli grundvalen för åtgärder i syfte

att verkligen få den moderna vården att slå igenom över hela linjen.

Landskommunernas förbund understryker att särskilda krav ställes på

ålderdomshemmens planering, utrustning och personalbehov därför att de

f. n. måste i betydande utsträckning taga emot även långvarigt sjuka åldringar.

Folkpensionårernas riksförbund berör likaså nyssnämnda förhållanden

och anför härom vidare bl. a.:

Vi anser att man bör ägna stort intresse åt personalfrågorna på ålderdomshemmen

och att en god skolning av föreståndarinnor och biträdande

föreståndarinnor även i sjukvårdsarbete ingalunda behöver betyda ett avsteg

från principen att den kvalificerade sjukvården i framtiden skall ske

på sjukhus eller sjukhem och den övriga slutna åldringsvården på ålderdomshem,

inredda så långt som möjligt som gästhem och inte som direkta

sjukhem.

Bristen på sjukhusplatser för långvarigt sjuka och svårigheterna för

gamla att komma i åtnjutande av sjukhusvård, som skulle kunna hejda,

lindra eller bota uppkomna sjukdomstillstånd, bedömer vi som den allvarligaste

bristen av i dag.

I ett flertal remissyttranden behandlas frågan om utformningen av de

statsbidrag som utgår till kommunernas kostnader för anordnande samt

om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Socialstyrelsen lämnar vissa uppgifter

till belysande av utvecklingen under det senaste årtiondet och framhåller

sammanfattningsvis att bidraget har karaktären av stimulansbidrag

och med hänsyn till den livliga byggnadsverksamheten måste anses väl

fylla denna uppgift. Styrelsen anför slutligen:

De genomsnittliga byggnadskostnaderna per vårdplats har för den redovisade

tiden visserligen ökat, men denna ökning måste anses relativt måttlig.

Därtill kommer att byggnadskostnaderna per vårdplats är mycket skiftande

inom olika kommuner beroende bl. a. på tomtens beskaffenhet samt

ålderdomshemmets utformning och standard m. m. Den genomsnittliga

bidragsprocenten av bidragsunderlaget slutligen har i stort sett undergått

endast obetydlig minskning. Med hänsyn till det nu anförda finner socialstyrelsen

att det för närvarande knappast finnes skäl till höjning av statsbidragen

till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.

I yttrandena av Landstingsförbundet, Stadsförbundet och Landskommunernas

förbund anföres kritiska synpunkter på det gällande bidragssystemet.

Statens andel i kostnaderna understiger avsevärt vad som avsågs när

bidraget infördes, och såväl åldringsvårdsutredningen som departementschefen

har förutsatt en omprövning när byggkostnadsutvecklingen ger anledning

därtill. En utredning bör ta sikte på inte endast en höjning av procenttalen

och bidragsunderlagets maximibelopp utan även på bidragets

konstruktion i övrigt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

13

Åldringgforskningen. Åldringarnas placering på arbetsmarknaden, sysselsättningsterapi,

träningsverksamliet och rekreationsmöjligheter m. m.

I samtliga yttranden som upptagit frågan om forskningen beträffande

åldrandets problem understrykes vikten av att den gerontologiska, medicinska

och sociologiska forskningen intensifieras.

Frågan om åldringarnas placering på arbetsmarknaden behandlas i flertalet

yttranden och i vissa fall göres även uttalanden beträffande verksamheten

för sysselsättningsterapi och därmed sammanhängande spörsmål.

Socialstyrelsen hänvisar sålunda till ett flertal inom den s. k. Möllerkommittén

pågående eller verkställa utredningar om skatteavdrags- och

pensionsbestämmelser, om arbetsavtal, kvarstående i arbete, omskolning

och deltidsarbete, om arbetsförmedling och arbetsanskaffning, om medicinsk-fysiologiska

frågor rörande åldringars förutsättningar för yrkesarbete,

samt om lämpliga former för upplysningsverksamhet. Färdiga och

kommande resultat av dessa utredningar bör utnyttjas i det fortsatta utredningsarbetet.

Åven arbetsmarknadsstyrelsen hänvisar till Möllerutredningen och andra

på enskilt initiativ gjorda utredningar ävensom den offentliga utredningen

om äldre arbetskraft i statstjänst samt anför:

En del av åldringsvårdsfrågorna har anknytning till arbetsmarknadsstyrelsens

verksamhetsområde, särskilt i vad avser den äldre arbetskraftens

sysselsättning i förvärvsarbete och beträffande behovet av ökade utbildningsresurser

för vårdpersonal och ökad rekrytering av sådan personal.

Den första frågan är föremål för ovannämnda icke-officiella utredningar.

I sin dagliga verksamhet strävar arbetsförmedlingen att inom ramen

för sina resurser tillgodose de äldres önskemål om sysselsättning i

förvärvsarbete.

Medicinalstyrelsen anser önskvärt med ökade sysselsättningsmöjligheter

för åldringar och en större differentiering av pensionsåldern.

Landstingsförbundet understryker bl. a. att den pågående effektiviseringen

av vården av långvarigt sjuka och utbyggnaden av landstingens

arbetsträningsinstitut och verkstäder för skyddad sysselsättning bidrar att

upprätthålla arbetsförmågan hos äldre personer. Det kan vara motiverat

med en översyn av pensioneringsbestämmelserna.

Stadsförbundet anser att utredningar beträffande förevarande fråga måste

bli utomordentligt omfattande och säger sig inte vara övertygat om att

de i praktiken skulle nämnvärt öka möjligheterna för åldringar att inplaceras

i arbetslivet men vill likväl icke motsätta sig en utredning. Frågan

om pensionsåldern bör dock icke prövas i sådant sammanhang då den

avgöres av parterna på arbetsmarknaden.

Landskommunernas förbund uttalar med ungefär samma motivering likaså

viss tveksamhet om lämpligheten av utredningar men vill icke motsätta

sig sådana om de anses påkallade av arbetsmarknadspolitiska skäl.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Folkpensionårernas riksförbund finner angeläget att utredning snarast

kommer till stånd och anför:

Vi vet, vilket svårt ekonomiskt avbräck pensioneringen innebär för de

flesta, och vi vet, vad det ur trevnadssynpunkt betyder för en åldrande

människa att hon inte vid en bestämd ålder plötsligt kopplas av från yrkeslivet.

Vi vet också, vad det betyder ur hälsosynpunkt att man behåller

en levande kontakt med sina yrkesintressen och med den arbetande generationen,

varigenom man förblir andligen och kroppsligen rörlig. Vi är också

övertygade om, att vi äldre kan tillföra produktionen och arbetslivet i

övrigt stora värden, antingen vi kvarstannar på våra poster som heltidsanställda

eller på deltid lämpad efter vars och ens krafter eller om vi erhåller

andra anställningar, där gott omdöme och erfarenheter värderas högre

än en högt uppdriven arbetstakt och snabb reaktion.

Folkpensionärernas riksorganisation anser däremot icke någon särskild

utredning f. n. vara påkallad.

I frågorna om sysselsättningsterapi, tråningsverksamhet och rekreationsmöjligheter

anför Landstingsförbundet:

Vad speciellt angår det av landstingen omhändertagna åldringsklientelet

må erinras om att sysselsättningsterapi ingår som en väsentlig del av vården

i fråga om såväl mentalt som kroppsligt sjuka. Vid vårdhemmen för

lättskötta mentalt sjuka förekommer sålunda arbets- och sysselsättningsterapi

i stor utsträckning. Även vid kroppssjukhusen har sådan verksamhet

införts. I de fall hemvård av kroniskt sjuka förekommer har man även sökt

att genom ambulatorisk verksamhet sörja för dessa sjukas sysselsättning.

Utvecklingen hämmas emellertid starkt av rådande brist på arbetsterapeuter.

Denna sammanhänger i sin tur med otillräckliga utbildningsresurser. Det

synes därför angeläget att dessa snarast möjligt bli föremål för utbyggnad.

Rekreationsmöjligheterna för de å anstalt intagna åldringssjuka bli helt naturligt

begränsade. Ett omfattande arbete från personalens sida nedlägges

emellertid på att göra anstaltsvistelsen så omväxlande som möjligt. Bristande

personalresurser omöjliggör tyvärr ofta att alltid fullfölja intentionerna.

Stadsförbundet anför, att utredning bör ske om tonvikten ligger på förverkligandet

av den gerontologiska, medicinska och sociologiska forskning

åldringsvårdsutredningen skisserat.

Landskommunernas förbund uttalar sig i samma riktning.

Folkpensionärernas riksförbund tillstyrker utredning och framhåller att

många länder kommit längre än Sverige på detta område och att vi även

ligger efter i fråga om forskningen. Förbundet avser då närmast arbetsterapi,

studieverksamhet, gymnastik o. d.

Kommittén idrott för handikappade och åldringar redogör för hur en under

kommitténs medverkan bedriven försöksverksamhet med gymnastik

och idrott för bl. a. åldringar organiserats och bedrivits. Kommittén anför

sammanfattningsvis beträffande sina erfarenheter av verksamheten att

lämpligt avpassad rörelseträning är nyttig men måste föregås av läkarundersökning,

att träningen är ett utomordentligt medel för vidmakthållande av

musklernas funktionsduglighet, att övningstillfällena skänker åldringarna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

15

fysisk förströelse och ökad livsglädje samt bidrager till att bryta eventuell

isolering, att verksamheten bör bedrivas i samarbete med förekommande

lokal handikapp- och åldringsidrottskommitté eller annan gymnastik- och

idrottsorganisation samt pensionärsorganisationerna och med stöd av de

lokala myndigheterna, samt att intresset från ålderspensionärernas sida

är utomordentligt stort, vilket resulterat i att verksamheten numera omfattar

ett 15-tal städer.

Utskottet

Befolkningsutvecklingen i vårt land kännetecknas av bl. a. en snabb ökning

av de äldre åldersgrupperna. År 1950 var antalet människor i åldern

65 år och däröver omkring 720 000 eller 10,2 procent av hela folkmängden.

Motsvarande tal beräknas för år 1970 uppgå till omkring 1 020 000 respektive

13,5 procent. Ökningen enbart under 1960-talet beräknas till 168 000,

varav endast 22 000 skulle härröra från befolkningsökningen medan 146 000

skulle tillkomma genom ökad livslängd till följd av bl. a. effektivare sjukvård

och förbättrade sociala och ekonomiska förhållanden.

Genom riksdagsbeslutet år 1957 angavs principiella riktlinjer för åldringsvårdens

anordnande men framhölls också att samhällets åldringsvårdande

åtgärder inte finge bindas till vissa bestämda och en gång för alla

fastställda handlingsmönster. Utvecklingen sedan år 1957 är inte i detalj

känd men det torde bl. a. stå klart inte endast att åldringarnas totala antal

ökats utan även att de äldsta åldersgrupperna blivit större och att dessa

utvecklingstendenser kan beräknas bli bestående. Av stor betydelse är också

att flertalet åldringar genom förbättrade pensioner kommer att få helt

andra ekonomiska möjligheter att själva bidraga till kostnaderna för sin

vård. Problemen för dessa åldringar blir sålunda icke i samma grad som

tidigare av ekonomisk art utan kommer att väsentligen sammanhänga med

brister i vårdmöjligheterna inom den slutna såväl som den öppna vården.

I de här föreliggande motionerna har sådana brister belysts och förslag

framförts om utredningar och åtgärder för att avhjälpa dem.

Utskottet har vid sina överväganden, med hänsyn till att en omfattande

utredning beträffande åldringsvården för icke länge sedan gjorts, icke funnit

det böra ifrågasättas att nu tillsätta en utredning beträffande hela det

stora område, som åldringsvården utgör. Genom den skedda utvecklingen

har åldringsvården emellertid kommit i ett sådant läge, att åtgärder i någon

form kan behöva vidtagas för att åstadkomma en översyn av vissa i

motionerna påtalade förhållanden. Utskottet vill härom anföra följande.

Den ovan antydda utvecklingen kommer som nämnts att medföra en

ökning av bl. a. antalet äldre åldringar med mera uttalad åldersskröplighet.

Detta förhållande jämte ökningen i övrigt av antalet åldringar medför att

ökade krav måste ställas på såväl den slutna som den öppna vården och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

icke minst på sjukvården inom båda vårdformerna. Det synes vidare berättigat

att den allmänna standardhöjningen får avspeglas även i den vård

samhället bereder sina åldringar. För att åstadkomma en framtidsplanering

av åldringsvården som på ett rationellt sätt tillvaratar tillgängliga resurser

och är anpassad efter de verkliga behoven kräves en bättre kännedom

än vi nu äger om åldringarnas vårdbehov och nuvarande möjligheter

att erhålla vård inom olika vårdformer. Denna fråga har berörts i motionerna

I: 50 och II: 58 samt I: 329 och II: 411. Utskottet finner för egen del

påkallat med en översyn och kartläggning av dessa förhållanden.

I nyssnämnda motioner har även upptagits de synnerligen viktiga frågorna

om gränsdragning och integration mellan de uppgifter som nu omhänderhas

av sjukvårdens huvudmän respektive de organ som bär ansvaret

för de gamlas sociala omvårdnad. I många fall betalar landstingen viss

ersättning för vård av exempelvis långvarigt sjuka som på grund av platsbrist

vid landstingens vårdhem måste vårdas på kommunala ålderdomshem

eller i sina egna hem. Det är dock oundvikligt att kluvenheten i ansvaret för

ovannämnda uppgifter mellan landsting och kommuner och bristen på sjukvårdsplatser

bidrager till att skapa svårigheter när det gäller att lämna sjukvård

till åldringar som omhändertagits för vård. Förskjutningen mot en

ökning av det äldsta åldringsklientelet och mot en utvidgning av den

öppna vårdens omfattning gör behovet av god sjukvård alltmer ofrånkomligt

för det klientel som flyttar in på ålderdomshem. Dessa är emellertid i

allmänhet icke rustade att giva egentlig sjukvård. Det har från olika håll

hävdats att vid ålderdomshemmen i princip ej bör bedrivas annan sjukvård

än sådan som kan betecknas som god hemsjukvård. Oavsett de skäl som

kan anföras för eller emot denna principiella inställning kan det konstateras

att sjukhusvården i dagens läge icke är så utbyggd att principen kan

upprätthållas. Ålderdomshemmen måste nu i stor utsträckning trots otillräckliga

resurser vårda sjuka åldringar, och ökningen av antalet äldre åldringar

accentuerar behovet av en upprustning av ålderdomshemmens sjukvårdsmöjligheter.

Man bör heller icke bortse ifrån att det för en insjuknad

åldring, som vistas på ålderdomshem och icke är i behov av kvalificerad

sjukhusvård, kan ha stor betydelse att han under sin sjukdom kan få vård

utan att flyttas ur sin invanda miljö. Det måste samtidigt beaktas att det

nuvarande tillståndet medfört att man på många hem fått en icke önskvärd

klientelblandning genom att man tvingats omhänderta, förutom friska åldringar

och åldringar med tillfälliga sjukdomstillstånd, även sådana som är

mentalt sjuka eller alkoholskadade eller lider av långvarig kroppslig

sjukdom.

I detta sammanhang anmäler sig även spörsmål som gäller sjukvården

för åldringar inom den öppna vården och vid sjukhusen. Departementschefen

framhöll år 1957 att olika former av öppen vård borde uppmuntras även

på sjukvårdens område. Sjukvården inom den öppna vården tillgodoses hu
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 17

vudsakligen genom hemsjukvården och genom hemsamariternas verksamhet.

Även här föreligger svårigheter att draga en klar gräns mellan de uppgifter

som kan anses åvila landsting respektive primärkommun. Det är i allt

fall uppenbart, att därest den pågående och allmänt önskade utvecklingen

mot ökningen av den öppna vården skall befrämjas, måste möjligheterna

att lämna sjukvård för åldringar i deras hem vara effektiva. Som åldringsvårdsutredningen

framhållit bör emellertid samtidigt med åtgärder för den

öppna åldringssjukvården skapas ökade resurser för genomförandet av en

rationellt organiserad sluten åldringssjukvård. Utskottet vill i detta sammanhang

särskilt erinra om att utredningen föreslagit inrättande vid undervisningssjukhusen

av geriatriska avdelningar för forskning och undervisning

och vid varje centrallasarett av sådana avdelningar för långvarigt

kroppssjuka. Däremot borde man, framhåller utredningen, avvakta erfarenheterna

från undervisningssjukhusen innan ställning tages till frågan

om geriatriska avdelningar vid centrallasaretten för åldringar med akuta

sjukdomstillstånd.

Som ovan och i vissa remissyttranden sagts har uppdelningen på olika

huvudmän av ansvaret för åldringarnas sjukvård respektive deras sociala

vård och den oklarhet som kan förekomma i fråga om fördelningen mellan

huvudmännen av arbetsuppgifter och kostnader åstadkommit svårigheter.

Det är naturligtvis i princip tänkbart med en lösning av dessa komplikationer

genom en så radikal åtgärd som att sammanföra hela åldringsvården,

inklusive åldringssjukvården, under en och samma huvudman. Utskottet

har emellertid icke ansett sig kunna gå närmare in på denna fråga

utan vill endast starkt understryka nödvändigheten av att sjukvårds- och

socialvårdsmyndigheterna håller god kontakt med varandra och har ett intimt

samarbete.

Den år 1954 tillkallade kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket har självfallet att taga befattning även med frågor av betydelse för

åldringssjukvården. Det är icke klart i vilken utsträckning ovan berörda

spörsmål på området kommer att behandlas av kommittén, och utskottet

har därför icke några säkra hållpunkter för en bedömning av frågan i vad

mån särskilda åtgärder erfordras för att åstadkomma en prövning av problemen.

Spörsmålen bör emellertid beaktas vid den kartläggning av vårdbehov

och vårdmöjligheter som utskottet ovan förordat.

I motionerna I: 490 och II: 412 har bl. a. yrkats höjning av statsbidragsskalan

till ålderdomshem och uppräkning av bidragsunderlaget till de faktiska

byggkostnaderna per vårdplats. Utskottet vill i denna fråga framhålla,

att ålderdomshemmen, som torde framgå av vad här tidigare anförts,

numera måste anpassas för ett mera vårdkrävande klientel och att anspråken

på vården över huvud taget nu är större än tidigare. Kommunernas

kostnader för ålderdomshemmen är nu mycket större än man tidigare rälc
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

nät med och det statliga bidraget täcker en allt mindre del av investeringarna.

Utskottet har icke ansett sig böra taga ställning till förslaget om höjning

av bidragen men finner de av motionärerna påtalade förhållandena

tala för att en översyn av bidragssystemet är motiverad. Utskottet vill härutöver

endast understryka att bidragsvillkoren bör vara så utformade att

de icke förhindrar eller försvårar att bidrag utgår till sådana ålderdomshem,

för vilka utbyggd sjukvård planeras.

I motionerna I: 50 och II: 58, I: 329 och II: 411, I: 490 och II: 412 samt

1:493 och 11:610 har upptagits bl. a. olika spörsmål rörande den öppna

åldringsvården. Det torde bland företrädare för åldringsvården icke råda

några delade meningar om fördelarna från olika synpunkter med den utveckling

som sedan länge pågår mot en vidgad användning av öppen vård

och en motsvarande relativ minskning av anstaltsvårdsbehovet. Utskottet

ansluter sig helt till denna uppfattning och finner utvecklingen böra systematiskt

understödjas genom särskilda anordningar. Den öppna vårdens resurser

måste då beräknas för allt större grupper åldringar i högre åldrar och

med mera vacklande hälsa. För att dessa så länge de så önskar skall kunna

stanna i sin egen hemmiljö bör den verksamhet som nu pågår för att hjälpa

åldringarna att känna trygghet och trivsel intensifieras och man bör även

pröva nya vägar för att nå detta syfte. Ett viktigt led i detta arbete är verksamheten

för hemvård och hemtjänst. Beträffande omfattningen av denna

verksamhet, som hittills bedrivits såväl med som utan statsunderstöd —

statsunderstödet kommer att avlösas fr. o. m. den 1 juli 1960 — får utskottet

hänvisa till de uppgifter som redovisats i socialstyrelsens ovan refererade

yttrande. Utskottet delar styrelsens uppfattning att verksamheten

kan och bör ytterligare intensifieras och utbyggas. Ambulerande verksamhet

av olika slag — läkarbesök, fotvård, rörelseterapi m. m. —- kan vidare

fylla en viktig funktion. Rekreationsmöjligheter för åldringarna bör skapas.

Som exempel härpå kan nämnas semesterverksamhet. Likaså bör frågan

om sysselsättning för dem beaktas. På ett antal orter har man anordnat

s. k. skyddad verksamhet, varigenom åldringarna kan erhålla arbetsterapi

och även i vissa fall beredas möjlighet att sälja sina arbeten. Som exempel

på nya vägar inom åldringsvården har nämnts daghem efter utländskt

mönster med öppen mottagning, där man även kan giva behandling för

mindre krämpor m. m. Verksamhet för distribution av lagad mat förekommer

nu i vissa kommuner och synes vara ett uppskattat inslag i vården.

I sammanhanget bör även framhållas den verksamhet för gymnastik och

idrott som bedrives under ledning av Kommittén idrott för handikappade

och åldringar.

Landstingsförbundet har i sitt yttrande framhållit att landstingen i sin

hemvård av långvarigt sjuka sökt att genom ambulatorisk verksamhet

sörja för de sjukas sysselsättning men att utvecklingen starkt hämmats av

bristen på arbetsterapeuter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 19

Frågan om sjukvården inom ramen för den öppna vården har utskottet

berört vid behandlingen av åldringssjukvården i övrigt.

Allmänt kan om den öppna vården sägas att den bedrives i mycket varierande

former och i olika omfattning. Man saknar en samlad överblick över

vad som göres. Utskottet har känt tveksamhet inför att nu förorda en utredning

beträffande den öppna vården men finner angeläget att en översyn och

kartläggning av vad som skett och sker på området får ingå i den av utskottet

ovan föreslagna översynen. Det synes mot bakgrunden av det livliga intresse

som den öppna vårdformen nu röner inte uteslutet, att redan det

material beträffande på skilda håll gjorda erfarenheter som vid en sådan

kartläggning skulle samlas och som skulle kunna delgivas socialvårdsorganen

kunde visa sig tillräckligt för att åstadkomma en bättre samordning av

strävandena och föra utvecklingen vidare i önskad riktning. Den i motionerna

1:490 och 11:412 föreslagna utredningen om statligt stöd till den

öppna åldringsvården i kommunerna torde böra anstå i avvaktan på en

dylik kartläggning.

Utskottet är medvetet om att den personalbrist som sedan länge råder

på bl. a. åldringsvårdens och sjukvårdens områden kan försvåra eller hindra

genomförandet av aldrig så önskvärda åtgärder. Bristen på arbetskraft gör

det också i många fall nödvändigt med avvägningar mellan olika behov

och det kan naturligtvis inte utan vidare förutsättas att åldringsvården

och åldringssjukvården därvid skall givas prioritet. Utskottet vill icke

ifrågasätta någon särskild utredning om arbetskraften på dessa områden

utan förutsätter att åldringarnas behov vinner tillbörligt beaktande av

hälso- och sjukvårdskommittén och av socialpolitiska kommittén.

I motionerna I: 142 och II: 172 har upptagits ett antal spörsmål berörande

åldringarnas möjligheter att kvar stanna eller återinträda på arbetsmarknaden,

omprövning av frågan om lämplig pensionsålder och skattelindring för

åldringar i förvärvsarbete. Enligt utskottets mening kan sysselsättning för

en pensionär betyda att han känner sig harmonisk och tillfredsställd och

även bidraga till att förbättra hans hälsa. Det är därför i och för sig önskvärt

att underlätta för åldringar som så önskar att få fortsätta i förvärvsarbete.

Flertalet av de i motionerna framförda frågorna är emellertid redan

föremål för utredning genom den stora, sedan omkring två år arbetande

s. k. Möllerkommittén, vilken tillkommit på enskilt initiativ och vari bl. a.

arbetsmarknadens parter är representerade. Vidare har helt nyligen framlagts

en utredning om äldre arbetskraft i statstjänst. Utredningens förslag

kan allmänt sett sägas syfta till att underlätta för den äldre arbetskraften

att få arbete i statens tjänst.

Utskottet finner med hänsyn härtill icke nödvändigt med en särskild utredning

av nyss berörda frågor men finner lämpligt att framlagt och kommande

utredningsmaterial beaktas vid den översyn och kartläggning av

vårdbehov och vårdmöjligheter som utskottet förordat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Beträffande frågan om omprövning av pensionsåldern får utskottet erinra

om att spörsmålet om pensionsålder nyligen diskuterats i samband

med såväl tjänstepensionen som folkpensioneringen.

Utskottet anser därför icke lämpligt att frågan om pensionsåldern upptages

till förnyad prövning i detta sammanhang.

I frågan om att skaffa arbetskraft till den öppna vården har i ett par

motioner anförts bl. a. att viss skattefrihet skulle öka möjligheterna härtill.

Rekryteringen till denna vårdgren lär dock hittills icke ha mött större

svårigheter och utskottet anser sig f. ö. icke böra ta upp till prövning frågor

om beskattningen vare sig i nu nämnda fall eller i fråga om förslaget

att bereda pensionärer med förvärvsarbete möjligheter till skattelindring.

I vissa motioner har behovet av geriatrisk forskning berörts. Enligt utskottets

uppfattning är det nödvändigt, om en effektiv och efter tidsenliga

linjer arbetande åldringsvård skall kunna genomföras, att vi äger bättre

kännedom om kausalsammanhangen i åldrandet och om hur de för individen

menliga följderna av åldrandet kan motverkas. Detta mål kan endast

vinnas genom vetenskaplig forskning om åldrandets problem. Geriatrisk

forskning bör planeras och få ökade möjligheter inom den allmänna

medicinska forskningen. De av åldringsvårdsutredningen föreslagna geriatriska

avdelningarna vid undervisningssjukhusen synes utskottet kunna tjäna

som centraler för sådan forskning. Ett fullföljande av utredningens förslag

i denna del bör övervägas.

Sammanfattningsvis får utskottet anföra, att utskottet icke ansett någon

ny utredning angående åldringsvården i stort nu böra tillsättas. Däremot

finner utskottet lämpligt med en översyn och kartläggning av åldringarnas

vårdbehov och vårdmöjligheter. En sådan översyn bör taga sikte på bl. a.

frågan, i vad mån de av riksdagen år 1957 antagna riktlinjerna för åldringsvårdens

utbyggnad följts och vilka avsteg härifrån som eventuellt skett.

Utskottet har vidare understrukit behovet av goda sjukvårdsmöjligheter

inom den slutna såväl som den öppna vården. Utskottet har även funnit

motiverat med en översyn av systemet för statliga bidrag till anordnande

samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Den pågående utvecklingen

mot en ökad omfattning av den öppna vården bör understödjas. Genomförande

av åldringsvårdsutredningens förslag om geriatriska avdelningar vid

undervisningssjukhusen bör övervägas.

Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att riksdagen med anledning av

1) de likalydande motionerna I: 50 och II: 58,

2)

»

»

I:

142

och

II:

172,

3)

»

»

I:

329

och

II:

411,

4)

»

»

»

I:

490

och

II:

412 samt

5)

»

»

»

I:

493

och

II:

610,

må

i

skrivelse till

Kungl.

Maj :t

s. 21 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1!)60 21

dels anhålla om en översyn och kartläggning av vissa förhållanden

på åldringsvårdens område på sätt utskottet ovan

förordat,

dels ock giva till känna vad utskottet i övrigt anfört.

Stockholm den 26 april 1960

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Persson, Johan, Jonasson, Sörlin, Hansson,

Gustaf Henry, Söderberg, Larsson, Lars, Hellebladh, Johansson, Tage,

fru Hamrin-Thorell*, herrar Gustavsson, Bengt, Olsson, Ernst, och Olofsson,

Uno;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Engkvist,

Björkänge, Nelander, Svensson i Kungälv, fruar Thunvall, Wallerius-Gunne,

herrar Andersson i Storfors, Carlsson i Huskvarna och fru Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:258 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande stöd åt utlandssvenskarna. a1 i texten