Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1960-03-08 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1960:10, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

1

Nr 10

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning

vid taxering för inkomst, m. m. jämte

i ämnet väckta motioner.

I en den 15 januari 1960 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 30, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen framlägges på grundval av 1957 års skatteutrednings betänkande

förslag till bestämmelser om förlustutjämning d. v. s. om rätt att

vid inkomsttaxeringen kvitta vinst under ett år mot förlust under tidigare

år. Enligt förslaget skall rätten till kvittning avse förlust under något eller

några av de närmast föregående sex åren. De nya bestämmelserna skall enligt

förslaget gälla fr. o. m. 1961 års taxering, varvid kvittning skall kunna

ske av förluster som hänför sig till 1955 och följande års taxeringar. Reformen

kan när de nya bestämmelserna kommit i full tillämpning beräknas

medföra ett skattebortfall för staten om ca 8 miljoner kronor per år och för

kommunerna om ca 5 miljoner kronor om året.

De ovannämnda författnings för slag en är av följande lydelse

Förslag

till

förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering

till statlig och kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag för förlust, hänförlig

till tidigare beskattningsår.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 7 sand. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

2 §.

Med förlust, som enligt vad i 1 § sägs må genom förlustavdrag utnyttjas

för förlustutjämning, förstås det belopp, varmed summan av skattskyldigs

underskott i förvärvskälla och övriga allmänna avdrag visst beskattningsår

(förluståret) överstigit sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster

från olika förvärvskällor samma år.

Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till

beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första stycket

vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till ledning

för sin taxering för inkomst, eller varunder skattskyldigs bruttointäkter

av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han jämlikt

bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna

deklaration som nyss sagts. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag

föreligger skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas

vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till

förlustavdrag erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret

fullgjorts under vederbörligt taxeringsår.

Rätten till förlustavdrag bortfaller, om förlusten för förluståret ej uppgår

till 1 000 kronor. Såvitt avser förlustavdrag att utnyttjas vid taxering

till kommunal inkomstskatt skall vad nu sagts dock icke gälla, om den skattskyldiges

förluster under förluståret i olika kommuner sammanlagt uppgå

till minst 1 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §.

Förlustavdrag må utnyttjas senast det beskattningsår, för vilket taxering

sker sjätte kalenderåret efter det, då taxering för förluståret ägt rum. Förfustavdraget

må, om den skattskyldige så önskar, fördelas på två eller flera

år inom den nyss angivna tidsperioden. Hinder möter ej att med olika belopp

erhålla förlustavdrag vid taxering till statlig och till kommunal inkomstskatt.

Rätten till förlustavdrag bortfaller, om den skattskyldige för förluståret

åsatts taxering, vid vilken beskattningsbar inkomst fastställts. Vad nu sagts

har dock ej avseende å fall, där fastställandet av den beskattningsbara inkomsten

berott på att investeringsfond återförts till beskattning eller, såvitt

fråga är om taxering till kommunal inkomstskatt, garantibelopp för fastighet

upptagits såsom skattepliktig inkomst.

Har skattskyldig försatts i konkurs och har konkursen icke blivit nedlagd

på grund av att borgenärerna erhållit full betalning, må den skattskyldige

vid taxering för det beskattningsår, varunder beslut om konkursen meddelats,

och för senare år icke åtnjuta avdrag enligt denna förordning för förlust,

som uppkommit under konkursen eller tidigare.

Har skattskyldig eller vanligt handelsbolag eller kommanditbolag, vari

han är delägare, erhållit ackord utan konkurs, må i förlustavdrag, som enligt

denna förordning medgives vid taxering för det beskattningsår, varunder

ackordet beviljats, eller för senare år, icke inräknas under förstnämnda beskattningsår

eller tidigare uppkommet underskott i sådan förvärvskälla,

till vilken efterskänkt skuld varit att hänföra.

4 §''

Förlustavdrag skall göras från sammanlagda beloppet av den skattskvldiges

inkomst från en eller flera förvärvskällor, sedan i förekommande falä

avdrag gjorts för underskott i förvärvskälla och för övriga allmänna avdrag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr JO år 1960

3

5 §.

Skattskyldig, som önskar erhålla förlustavdrag, har att därom framställa

yrkande. Om tid och sätt för framställande av sådant yrkande gäller vad

i taxeringsförordningen i allmänhet är stadgat om yrkanden beträffande

skatt skyldigs taxering.

Det åligger den skattskyldige att visa ej mindre förhandenvaron av de

förutsättningar, som för honom grunda rätt till förlustavdrag, än även befogenheten

i övrigt av det yrkade avdraget.

6 §.

Äger av äkta makar, vilka för beskattningsåret skola samtaxeras, den ena

rätt till förlustavdrag men kan avdraget av den maken helt eller delvis ej

utnyttjas vid den taxering, varom fråga är, må — efter samma makes medgivande

— det icke utnyttjade avdraget i stället tillgodoföras andra maken.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §.

Avlider skattskyldig, äger oskift dödsbo efter honom vid taxering för

det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade, samma rätt till förlustavdrag,

som eljest tillkommit den skattskyldige. Vad nu sagts skall ock

gälla vid taxering för senare beskattningsår inom den i 3 § första stycket angivna

tidsperioden, under förutsättning att efterlevande make eller barn

varit delägare i dödsboet under det beskattningsår, varom fråga är.

8 §.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången

av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering

skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt —

direkt eller genom förmedling av juridisk person —- innehades av en fysisk

person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag

ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller

andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades av

samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika, då

fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa ägde

eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet vid

det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock

ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna

eller andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk

person eller andra fysiska personer.

9 §.

Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14

september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),

äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen

ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget

vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången

av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt

innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person —- av en

fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående

moderbolags rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast därest

moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar

av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss sagts

aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av eu fysisk per
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

son eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets

utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer

ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget

jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,

som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att envar

av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet

vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder för

förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena

betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning

övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer.

10 §.

Sker genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammarrätten eller genom beslut

av prövningsnämnd ändring i taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt

av beskaffenhet att inverka på rätten till förlustavdrag eller

på beräkningen av storleken av sådant avdrag, må — utan avseende å att

laga kraft åkommit taxering, vid vilken förlustavdraget utnyttjats eller

ägt utnyttjas — besvär, under yrkande om den ändring i sistnämnda taxering

som föranledes av förenämnda utslag eller beslut, anföras av skattskyldig,

taxeringsintendent och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt,

vederbörande kommun.

Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader

och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag det besvärsgrundande

utslaget eller beslutet meddelades.

Enligt denna paragraf anförda besvär må ej företagas till avgörande,

förrän den taxering, som med förenämnda utslag eller beslut avses, slutligt

avgjorts.

I fråga om besvär, som här avses, skall vad i 103 och 104 §§ taxeringsförordningen

stadgas äga motsvarande tillämpning. Jämväl i övrigt skola,

där ej annat framgår av vad i denna förordning sägs, taxeringsförordningens

föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

11 §■

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Anvisningar

till 2 §.

1. Förlust, som berättigar till förlustavdrag, skall beräknas på grundval

av den för förluståret avgivna självdeklarationen. Om utredningen det föranleder,

må förlusten likväl bestämmas till större eller mindre belopp än

deklarationen utvisar. Därvid må dock avdrag för värdeminskning eller dyl.,

vilka äro av beskaffenhet att kunna förskjutas från ett år till ett annat eller

vilka avse tillgång, vid vars försäljning eventuell vinst skall bedömas enligt

reglerna för skattepliktig realisationsvinst, ävensom avdrag för värdeminskning

å byggnad, som utgör lagertillgång, icke tillgodoräknas den skattskyldige

med större belopp än han yrkat i deklarationen för förluståret. Till

värdeminskningsavdrag av hithörande slag räknas bland annat avdrag för

värdeminskning å byggnad, å sådana maskiner och andra inventarier vilka

avskrivas enligt reglerna för planenlig avskrivning, å patenträtt eller liknande

tidsbegränsad rättighet och å varumärke, firmanamn eller andra rättigheter

av goodwills natur ävensom avdrag för minskning av skogs ingångsvärde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

5

Har investeringsfond återförts till beskattning, skall vid beräkning av

den förlust, som berättigar till förlustavdrag, bortses från det belopp, soin

på grund av återföringen upptagits såsom skattepliktig intäkt, dock endast

i den mån detta belopp inrymmes i den för förluståret fastställda beskattningsbara

inkomsten minskad, i förekommande fall, med garantibelopp för

fastighet.

2. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till statlig inkomstskatt må

endast sådana underskott i förvärvskälla och andra allmänna avdrag inräknas,

för vilka den skattskyldige varit jämlikt 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt berättigad till avdrag vid taxering för förluståret

men som han då ej kunnat utnyttja. Förlustavdrag må icke omfatta realisationsförlust

i den mån densamma överstiger till förluståret hänförlig

skattepliktig inkomst i form av realisationsvinst och lotterivinst.

3. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till kommunal inkomstskatt

må endast sådana underskott i förvärvskälla och andra allmänna avdrag

inräknas, för vilka den skattskyldige ägt vid taxering för förluståret

njuta avdrag jämlikt 46 § 1 och 2 mom. kommunalskattelagen men som

han då ej kunnat utnyttja. Därvid iakttages att ett icke utnyttjat underskott

i förvärvskälla inom viss kommun grundar rätt till förlustavdrag

allenast vid taxering av inkomst från förvärvskälla, som enligt bestämmelserna

om beskattningsort är att hänföra till samma kommun. Vad angår

i 46 § 2 mom. kommunal skattelagen omförmält avdrag, som icke kunnat

utnyttjas vid taxering för förluståret i hemortskommunen eller, jämlikt

4 mom. sistnämnda paragraf, i annan kommun, må sådant avdrag genom

senare förlustavdrag tillgodoföras den skattskyldige, i första hand vid taxering

i hans hemortskommun — detta oavsett om hemortskommunen är en

annan än under förluståret — och i andra hand vid taxering i annan kommun,

därvid i förekommande fall bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna

till 46 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.

Exempel utvisande beräkning av förlustavdrag vid taxering till kommunal

inkomstskatt:

Kommun A

(= hemortskommun)

10 000

14 000

— 4 000

Allmänna avdrag enl. 46 § 2 mom. kommunalskattelagen

............................... 20 000

Förlustavdrag 24 000

Överskott i förvärvskälla

Underskott i förvärvskälla

B

6 000

— 6 000

6 000

I beloppet 24 000 kronor ingå alltså andra allmänna avdrag än underskott

i förvärvskälla med 20 000 kronor. Sistnämnda belopp, 20 000 kronor, avräknas

— när fråga uppkommer om förlustavdragets tillgodoförande —

i första hand vid taxering i den skattskyldiges hemortskommun, oavsett vilken

denna dåmera kan vara, och i andra hand, i enlighet med vad ovan

sagts, vid taxering i annan kommun. Återstående del av förlustavdraget, 4 000

kronor, får så länge A kommun utgör den skattskyldiges hemortskommun,

utnyttjas allenast vid taxering i denna kommun. Förlustavdraget å 6 000

kronor kan medgivas endast vid taxering i B kommun. Om den skattskyldige

efter förluståret byter hemortskommun, får förlustavdraget å 4 000

kronor, till den del detsamma utgöres av underskott å fastighet belägen i

A kommun eller å rörelse utövad från fast driftställe i nämnda kommun,

utnyttjas endast vid taxering i A kommun. Återstående del av sistnämnda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

förlustavdrag får däremot utnyttjas vid taxering i den nya hemortskommunen.

Har den skattskyldige i hemortskommunen underskott i flera förvärvskällor,

skall det belopp, varmed summa underskott i förvärvskälla överstiger

summa överskott, anses fördela sig å de olika förvärvskällorna i förhållande

till storleken av underskotten i desamma.

I avseende å taxering till kommunal inkomstskatt skall ock följande

iakttagas.

Är skattskyldig berättigad till förlustavdrag, som omfattar såväl underskott

i förvärvskälla som andra allmänna avdrag, och har förlustavdraget

tidigare utnyttjats men allenast till viss del, skall så anses som om vad

som utnyttjats i första hand hänför sig till underskottet i förvärvskälla,

under förutsättning att hinder i enlighet med vad förut sagts icke förelegat

mot förlustavdragets utnyttjande i denna del.

Garantibelopp för fastighet må ej inräknas i inkomst, varemot förlustavdrag

får göras.

4. Då förlustavdrag fastställes, skall avdrag jämlikt 46 § 3 mom. kommunalskattelagen

och 4 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

först avräknas från den inkomst, som föranlett avdragen.

5. Har den skattskyldige behållen inkomst av fastighet eller rörelse i utlandet

eller redovisar han realisationsvinst, möter ej hinder att inräkna

sådan inkomst i det belopp, emot vilket förlustavdrag må göras.

till 6 §.

I 6 § medgiven rätt för ena maken att utnyttja andra maken i första

hand tillkommande förlustavdrag avser jämväl fall, då förlust uppkommit

före äktenskapets ingående eller eljest under beskattningsår, för vilket

makarna, även om båda haft inkomst, likväl icke skolat samtaxeras.

Vad i punkt 3 av anvisningarna till 2 § sägs angående inskränkning i

rätten till förlustavdrag vid taxering till kommunal inkomstskatt m. m.

äger motsvarande tillämpning i avseende å den i 6 § medgivna avdragsrätten.

Därest äkta makar taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga,

må — utan avseende å när förlusten uppkom — avdrag icke överföras från

den ena maken till den andra. Motsvarande gäller när de efter skillnad

i äktenskapet taxeras på sätt nyss sagts.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

förordningen skall dock icke äga tillämpning vid 1960 års taxering

eller i fråga om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

7

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. och 47 a § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 ävensom punkterna 3 c och 4 av anvisningarna till

29 § samt punkt 1 av anvisningarna till 36 § samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda lag skall efter 46 § införas

en ny rubrik samt en ny paragraf, benämnd 46 a §, av nedan angiven

lydelse.

Nuvarande lydelse:

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten

—--tillhörande fördelningsled
ningar.

Föreslagen lydelse:

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten

--— tillhörande fördelningsled
ningar.

Har skattskyldig tillgodoräknat sig

avdrag för värdeminskning å tillgång,

skall avdraget anses i beskattningsavseende

åtnjutet i den män

det medfört att den taxerade inkomsten

beräknats till lägre belopp än

eljest skolat ske eller ock medfört

ökning av förlustbelopp som må utnyttjas

för avdrag enligt de särskilda

bestämmelserna om rätt till förlustutjämning.

Tillgångens anskaffningsvärde

minskat med åtnjutna

värdeminskningsavdrag utgör tillgångens

i beskattningsavseende oavskrivna

värde.

Förlustavdrag

46 a §.

Avdrag för ske för förlust hänförlig

till tidigare beskattningsår i enlighet

med vad därom är särskilt

stadgat.

47 a §. 47 a §.

Sammanlagda beloppet av den in- Sammanlagda beloppet av den inkomst

från en eller flera förvärvs- komst från en eller flera förvärvskällor,

vilken är skattepliktig i en källor, vilken är skattepliktig i en

kommun, med avdrag i förekomman- kommun, med avdrag i förekommande

fall enligt 46 §, samt av i 47 § de fall som avses i 46 och 46 a §§,

1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom. se 1958:576, av 47 a § se 1953:400, av punkt 3 c av

anvisningarna till 29 § se 1957:59, av punkt 4 av anvisningarna till 29 § se"1957: 72 samt

av punkt 1 av anvisningarna till 36 § se 1959: 36.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

Nuvarande lydelse:

omförmält garantibelopp utgör skattskyldigs

inom kommunen taxerade

inkomst.

Den taxerade —- — — kronor,

bortfaller.

Föreslagen lydelse:

samt av i 47 § omförmält garantibelopp

utgör skattskyldigs inom kommunen

taxerade inkomst.

Den taxerade — — — kronor,

bortfaller.

Anvisningar

till 29 §.

3 c. Värdeminskningsavdrag med

---särskilda bestämmelser.

Jämkning av--— i räkenska
perna.

Har skattskyldigs rörelse för visst

år utvisat förlust eller så ringa överskott,

att den skattskyldige vid beräkning

av nettointäkten av rörelsen

ej kunnat utnyttja det på året enligt

avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget,

må han tillgodoräkna

sig det resterande avdraget

för senare år genom utsträckning i

erforderlig mån av avskrivningsplanen

efter den antagna varaktighetstidens

slut eller, enligt taxeringsnämnds

eller, om besvär anförts,

prövningsnämnds särskilda beprövande,

dessförinnan utöver avdrag

enligt planen. Skattskyldig skall anses

hava kunnat vid beräkning av

nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag

även i den mån

underskott å förvärvskällan kunnat

utnyttjas vid taxeringen till statlig

inkomstskatt under allmänna avdrag,

innan avdrag skett för underskott å

övriga förvärvskällor samt för utskylder.

1 andra fall än i detta stycke

sägs må på ett år i beskattningsavseende

belöpande värdeminskningsavdrag,

som den skattskyldige ej kunnat

utnyttja vid beräkning av sin

nettointäkt av rörelse, icke göras ett

följande år.

Ådagalägger skattskyldig,---

bokförda värdet.

Har ett — — — återstående beloppet.

4. Skattskyldig må, —- —- •— undgå

taxering.

Avdrag för —---tillgångarna

anskaffats.

till 29 §.

3 c. Värdeminskningsavdrag med

---särskilda bestämmelser. ‘

Jämkning av — — —-i räkenskaperna.

Har skattskyldigs rörelse för visst

år utvisat förlust eller så ringa överskott,

att den skattskyldige vid beräkning

av nettointäkten av rörelsen

ej kunnat utnyttja det på året enligt

avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget,

må han tillgodoräkna

sig det resterande avdraget

för senare år genom utsträckning i

erforderlig mån av avskrivningsplanen

efter den antagna varaktighetstidens

slut eller, enligt taxeringsnämnds

eller, om besvär anförts,

prövningsnämnds särskilda beprövande,

dessförinnan utöver avdrag

enligt planen. Skattskyldig skall anses

hava kunnat vid beräkning av

nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag

även i den mån

underskott å förvärvskällan kunnat

utnyttjas vid taxeringen till statlig

inkomstskatt under allmänna avdrag,

innan avdrag skett för underskott å

övriga förvärvskällor samt för utskylder.

Ådagalägger skattskyldig,---

bokförda värdet.

Har ett — — -— återstående beloppet.

4. Skattskyldig må,---und
gå

taxering.

Avdrag för — — — tillgångarna

anskaffats.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1060

9

Nuvarande lydelse:

Hava under--- — lägre belopp.

Har ett---av anskaffnings
värdet.

Har skattskyldig --- — anskaf
fade

tillgångar.

Oaktat vad---en skattskyl
dig.

Då tillgångar,---till 28 §.

Finnes skattskyldig---fråga

verkställdes.

Den omständigheten att vid tilllämpning

av bestämmelserna ovan

avdrag vid beskattningen skall överensstämma

med avskrivning enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergång till

räkenskapsenlig avskrivning utöver

avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra

sig från tiden före övergången

resterande, i räkenskaperna gjorda

men ej vid beskattningen åtnjutna

avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan

som avses i punkt 3

eller, med taxeringsnämnds eller, om

besvär anförts, prövningsnämnds

särskilda medgivande, på en gång

eller enligt särskild av vederbörande

nämnd godkänd avskrivningsplan

avseende en tid av högst tio år. Efter

övergång till räkenskapsenlig avskrivning

må dock i intet fall sådant

avdrag tillgodonjutas, som avses i

punkt 3 c tredje stycket. Har den

skattskyldige icke kunnat vid taxeringen

utnyttja på visst år belöpande

avdrag, som upptagits i sådan särskild

avskrivningsplan som nyss

sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras

honom för senare år.

Har före övergång till räkenskapsenlig

avskrivning skattskyldig vid

taxeringen tillgodoräknats större

värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna,

skall, för åstadkommande

av överensstämmelse mellan

tillgångens återstående värden enligt

räkenskaperna och i beskattningsavseende,

det belopp, varmed tillgångens

värde sålunda i beskattningsavseende

understiger värdet enligt

räkenskaperna, upptagas såsom

intäkt under det första beskattnings
-

Föreslagen lydelse:

Hava under —- — —- lägre belopp.

Har ett--- — av anskaffnings
värdet.

Har skattskyldig---- anskaf
fade

tillgångar.

Oaktat vad----en skattskyl
dig.

Då tillgångar, — — — till 28 §.

Finnes skattskyldig---fråga

verkställdes.

Den omständigheten att vid tilllämpning

av bestämmelserna ovan

avdrag vid beskattningen skall överensstämma

med avskrivning enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergånig till

räkenskapsenlig avskrivning utöver

avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra

sig från tiden före övergången

resterande, i räkenskaperna gjorda

men ej vid beskattningen åtnjutna

avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan

som avses i punkt 3

eller, med taxeringsnämnds eller, om

besvär anförts, prövningsnämnds

särskilda medgivande, på en gång

eller enligt särskild av vederbörande

nämnd godkänd avskrivningsplan

avseende en tid av högst tio år. Efter

övergång till räkenskapsenlig avskrivning

må dock i intet fall sådant

avdrag tillgodonjutas, som avses i

punkt 3 c tredje stycket.

Har före övergång till räkenskapsenlig

avskrivning skattskyldig vid

taxeringen tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag

än enligt räkenskaperna,

skall, för åstadkommande

av överensstämmelse mellan tillgångens

återstående värden enligt räkenskaperna

och i beskattningsavseende,

det belopp, varmed tillgångens

värde sålunda i beskattningsavseende

understiger värdet enligt räkenskaperna,

upptagas såsom intäkt under

det första beskattningsår, för vil
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

Nuvarande lydelse:

år, för vilket räkenskapsenlig avskrivning

gäller, eller, om den skattskyldige

hellre vill, med en tredjedel

för nämnda beskattningsår och ett

vart av de två närmast följande åren.

Om belopp, varom nu är fråga, för

något av sagda år skulle helt eller

delvis undandragas beskattning genom

utnyttjande vid inkomstberäkningen

av avdrag, som eljest ej kunna

utnyttjas, skall dock beloppet i

stället uppföras såsom intäkt för det

första år, då dylikt förhållande ej

föreligger. Vid tillämpning av detta

stycke skall även sådant på tidigare

år enligt avskrivningsplan belöpande

värdeminskningsavdrag, som den

skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses

hava tillgodoräknats honom.

Har aktiebolag eller ekonomisk

förening, som åtnjuter avdrag för

avskrivning å maskiner eller andra

för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i enlighet med bestämmelserna

för räkenskapsenlig avskrivning,

övertagit dylika tillgångar genom

sådan fusion, som i 28 § 3 mom.

avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna

upptagits till högre värde

än vad som enligt bestämmelserna

i punkt 3 b sista stycket är att anse

som anskaffningsvärde för bolaget

eller föreningen må företaget efter

därom hos taxeringsnämnd eller, om

besvär anförts, prövningsnämnd

framställt yrkande berättigas att

även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig

avskrivning, under förutsättning

att skillnaden mellan värdet

enligt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,

beräknat på sätt i punkt

3 b sista stycket sägs, upptages som

intäkt under det beskattningsår, då

fusionen genomföres, eller, om företaget

hellre vill, med en tredjedel för

nämnda beskattningsår och ett vart

av de två närmast följande åren. Om

belopp, varom nu är fråga, för något

av sagda år skulle helt eller delvis

undandragas beskattning genom utnyttjande

vid inkomstberäkningen av

avdrag, som eljest ej kunna utnytt
-

Föreslagen lydelse:

ket räkenskapsenlig avskrivning gäller,

eller, om den skattskyldige hellre

vill, med en tredjedel för nämnda

beskattningsår och ett vart av de två

närmast följande åren. Vid tillämpning

av detta stycke skall även sådant

på tidigare år enligt avskrivningsplan

belöpande värdeminskningsavdrag,

som den skattskyldige

ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats

honom.

Har aktiebolag eller ekonomisk

förening, som åtnjuter avdrag för

avskrivning å maskiner eller andra

för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i enlighet med bestämmelserna

för räkenskapsenlig avskrivning,

övertagit dylika tillgångar genom

sådan fusion, som i 28 § 3 mom.

avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna

upptagits till högre värde

än vad som enligt bestämmelserna

i punkt 3 b sista stycket är att anse

som anskaffningsvärde för bolaget

eller föreningen må företaget efter

därom hos taxeringsnämnd eller, om

besvär anförts, prövningsnämnd

framställt yrkande berättigas att

även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig

avskrivning, under förutsättning

att skillnaden mellan värdet

enligt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,

beräknat på sätt i punkt

3 b sista stycket sägs, upptages som

intäkt under det beskattningsår, då

fusionen genomföres, eller, om företaget

hellre vill, med en tredjedel för

nämnda beskattningsår och ett vart

av de två närmast följande åren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

Nuvarande lydelse:

jas, skall dock beloppet i stället uppföras

som intäkt för det första år,

då dylikt förhållande ej föreligger.

Angående avdrag -— --till 41 §.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst

upptages såsom intäkt vad som

erhållits för den avyttrade egendomen.

Avdrag får ske för alla omkostnader

för förvärvet och avyttringen,

således för erlagd köpeskilling, för

vad som nedlagts på förbättring av

egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelkostnader

m. in. Hit räknas jämväl kostnad,

som under tid, då intäkt av avyttrad

annan fastighet eller i förekommande

fall del därav beräknats enligt

24 § 2 eller 3 mom. nedlagts på reparation

och underhåll av fastigheten

eller fastighetsdelen, i den mån

den avyttrade egendomen på grund

därav vid avyttringen befunnit sig i

bättre skick än vid förvärvet. Har

den skattskyldige tidigare fått åtnjuta

avdrag för värdeminskning av

den avyttrade egendomen eller dyl.,

skall å andra sidan, i den mån ej

vad som vid avyttringen återbekommits

av de avskrivna beloppen inräknas

i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet

minskas med detta avdrag.

Vidare får vid vinstberäkningen den

skattskyldige åtnjuta avdrag för under

beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader

och räntor, därest

dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.

Föreslagen lydelse:

Angående avdrag--- —■ till 41 §.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst

upplages såsom intäkt vad som

erhållits för den avyttrade egendomen.

Avdrag får ske för alla omkostnader

för förvärvet och avyttringen,

således för erlagd köpeskilling, för

vad som nedlagts på förbättring av

egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelkostnader

m. m. Hit räknas jämväl kostnad,

som under tid, då intäkt av avyttrad

annan fastighet eller i förekommande

fall del därav beräknats enligt

24 § 2 eller 3 mom. nedlagts på

reparation och underhåll av fastigheten

eller fastighetsdelen, i den mån

den avyttrade egendomen på grund

därav vid avyttringen befunnit sig

i bättre skick än vid förvärvet. Har

den skattskyldige tidigare fått åtnjuta

avdrag för värdeminskning av

den avyttrade egendomen eller dyl.,

skall å andra sidan, i den mån ej vad

som vid avyttringen återbekommits

av de avskrivna beloppen inräknas i

intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet

minskas med detta avdrag, därvid

stadgandet i 29 § 1 mom. andra

stycket angående i beskattningsavseende

åtnjutet värdeminskningsavdrag

skall äga motsvarande tillämpning.

Vidare får vid vinstberäkningen

den skattskyldige åtnjuta avdrag för

under beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader

och räntor, därest

dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande 1960 års taxering

samt beträffande eflertaxering för år 1960 och tidigare år. Oaktat vad

nu sagts skall sådant avdrag för värdeminskning av tillgång, som skattskyldig

tillgodoräknat sig för beskattningsår, för vilket taxering skett år 1954

eller tidigare, anses åtnjutet i beskattningsavseende endast i den mån avdraget

medfört alt den taxerade inkomsten beräknats till lägre belopp än

eljest skolat ske.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt

skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i

samma förordning skall införas en ny paragraf, benämnd 4 a §, av nedan

angiven lydelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4 a §.

Avdrag får ske för förlust hänförlig

till tidigare beskattningsår i enlighet

med vad därom är särskilt

stadgat.

5 §.

Sammanlagda beloppet av den

skattskyldiges inkomster från olika

förvärvskällor, minskat i förekommande

fall med avdrag som i 4 och

4 a §§ omförmälas, utgör taxerad

inkomst, vilken utföres i fulla

tiotal kronor, så att överskjutande belopp

som ej uppgår till fullt tiotal

kronor bortfaller.

5 §•

Sammanlagda beloppet av den

skattskyldiges inkomster från olika

förvärvskällor, minskat i förekommande

fall med avdrag som i 4|

omförmälas, utgör taxerad inkomst,

vilken utföres i fulla tiotal

kronor, så att överskjutande belopp

som ej uppgår till fullt tiotal kronor

bortfaller.

j_^„enna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

dara meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

inen *att aldre. bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande

1960 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1960 och tidigare år.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta

motioner, nämligen

I) de likalvdande motionerna I: 519 av herr Bengtson m. fl. och II: 647 av

herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen nr 30 framlagda

förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för

inkomst, dock med den ändringen, att som villkor för rätt till förlustutjämning

skall gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under förluståret eller

något av de två närmast föregående beskattningsåren, samt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960 13

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext;
2)

att riksdagen måtte antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda

förslaget till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst

i vissa fall samt till anvisningar till densamma, dock med följande

ändringar:

dels att som villkor för rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst

enligt nämnda förordning må gälla, att den till statlig inkomstskatt

beskattningsbara inkomsten för skattskyldig uppgår till belopp, som med

minst 8 000 kronor överstiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under

det nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret),

dels att som villkor för rätt till sådan progressionsuljämning vidare må

gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under jämförelseåret eller något

av de två närmast föregående beskattningsåren,

dels att rätt till progressionsutjämning jämväl skall föreligga vid fallande

inkomst, då skattskyldigs till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst

från något av de två närmast föregående beskattningsåren minskats med

minst 6 000 kronor, och att utjämning då må verkställas på så sätt, att

den sammanlagda statliga inkomstskatten för det beskattningsår, för vilket

den skattskyldige begär utjämning, och de två närmast föregående beskattningsåren

skall utgöra det belopp, varmed nämnda skatt skulle ha utgått,

om inkomsten fördelats lika på de tre beskattningsåren, i enlighet med vad

i motionerna anförts,

dels ock att förordningen må träda i kraft den 1 januari 1961, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext;
3)

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

a) om tillsättande av ny utredning snarast möjligt i syfte att pröva möjligheterna

till en fullständig resultatutjämning och — i avvaktan på en sådan

reform — överväga vissa ändringar i fråga om förlustutjämningen i

enlighet med vad i motionerna anförts, samt

b) att härvid i första hand frågan om resultatutjämning genom kontometoden

prövas och att förslag i detta syfte därefter skyndsamt förelägges

riksdagen;

II) de likalydande motionerna I: 520 av herr Eskilsson m. fl. och 11:648

av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte

1) antaga det vid proposition nr 30 fogade förslaget till förordning om

rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst med den ändring att 2,

8 och 9 §§ samt övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.

2 §.

Med förlust--— samma år.

Till förlustavdrag ——- — vederbörligt taxeringsår.

Rätten till---minst 1 000 kronor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

Förlusten skall till beloppet fastställas vid taxeringen för det beskattningsår,

då förlusten uppkommit.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §•

Om aktierna--- —- andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock

ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller andelarna

genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person

eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier

överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som redan

inneha aktier i företaget.

9 §•

Har bolag----båda tillfällen. Hinder för förlustavdragets utnyttjande

möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingats av att aktierna

genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person

eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier

överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som redan

inneha aktier i företaget.

Denna förordning —---tidigare år.

Härvid skall förlust, som uppkommit under beskattningsår för vilket

taxering ägt rum före år 1961, till beloppet fastställas i samband med den

taxering, då avdrag härför första gången yrkas.

2) antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda förslaget till förordning

om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa

fall med den ändring att rubriken samt 2, 5 och 13 §§ ävensom anvisningarna

till 5 § och övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.

Förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt

i samband med inkomststegring eller inkomstminskning

2 §.

Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i

1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 12 000 kronor övereller

understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående

beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten

verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt

förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,

att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret

och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den skatt,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

15

som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara

inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på vartdera av

åren.

Vid tillämpningen---för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §.

I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom av

varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven

lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på

grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster

enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl

vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen

av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning

enligt i 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas

å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster

enligt taxeringen för beskattningsåret.

Hava makarna — —- — för sig.

(Se vidare anvisningarna.)

13 §.

Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning

först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag

av kammarätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade

merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut

eller utslag äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom

ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.

Äger skattskyldig---enligt 9 §.

Anvisningar

till 5 §.

1. Av 5 —- •—- — av skatteutjämningen.

Vad i---— under jämförelseåret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; förordningen skall

dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1960

eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år 1960

eller tidigare år.

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning rörande

allmän öppen resultatutjämning innebärande bl. a. rätt till skattefri

avsättning å särskilda konton — motsvarande nuvarande skogskonto — vid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

beräkning av intäkt av jordbruk och av annan fastighet (hyresfastighet);

ävensom

III) de likalydande motionerna I: 521 av herrar Kronstrand och Stefanson

samt II: 646 av herr Ågren m. fl. vari hemställts,

A) att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 30

måtte

1) besluta sådan komplettering av det i propositionen framlagda förslaget

till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering till inkomst,

att deklarationsskyldighet skall ha förelegat antingen under förluståret eller

under något av de två närmast föregående beskattningsåren,

2) antaga det i särskild bilaga till propositionen redovisade utredningsförslaget

till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å

merinkomst i vissa fall med den kompletteringen att progressionsutjämning

även skall kunna ske vid fallande inkomst och att deklarationsskyldighet

skall ha förelegat antingen jämförelseåret eller något av de två närmast föregående

beskattningsåren,

3) i övrigt beakta i motionerna anförda synpunkter; samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till författning i anledning

av yrkandet ovan under A).

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 646, II: 647 och II: 648.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar

utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

I. Inledning, s. 13—17.

II. Huvudlinjer i förslaget, s. 17—56.

III. Förslaget till förordning om rätt till förlustutjämning, s. 56—112.

IV. Förlustutjämning och avskrivningar m. m., s. 113—128.

V. Förlustutjämning och investeringsfonder, m. m., s. 129—132.

VI. Departementschefens hemställan, s. 132.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges

följande.

Förslaget till förlustutjämning

I de likalydande motionerna I: 519 och II: 647 framhåller motionärerna,

att behov i åtskilliga fall föreligger av förlustöverföring bakåt i tiden. Särskilt

kan detta gälla företag, som avvecklas efter det att de under de senare

åren eller det sista året av sin verksamhet gått med förlust. Enligt de i pro
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

positionen föreslagna bestämmelserna kan de då inte erhålla restitution av

den del av tidigare erlagd skatt som belöper på underskottet. Förlusterna

kan då visa sig så genomgripande, att de går ut över en större eller mindre

del av aktiekapitalet. Den planerade stormarknaden kan vidare tvinga företag

att inskränka eller helt nedlägga driften eller att övergå till annan verksamhet.

En större skatterättvisa skulle uppnås, om utjämningsförfarandet

utvidgades till att omfatta även möjligheter till förlustutjämning bakåt i

tiden. Denna fråga bör därför ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Beträffande tidpunkten för förlustens fastställande påpekar motionärerna

bl. a. fördelen med att förlustavdragets storlek fastställes redan vid taxeringen

för förluståret, då den skattskyldiges uppgifter är aktuella och lättare

kan kompletteras och kontrolleras än vad fallet i allmänhet är med flera år

gamla uppgifter. I många fall torde betydande svårigheter uppkomma för

den skattskyldige att prestera bevisning om förlustavdragets storlek flera år

efteråt. Om förlustutjämningen inte inom relativt snar framtid utvidgas till

en fullständigare resultatutjämning, bör den ändringen övervägas, att förlustavdraget

skall fastställas vid taxeringen för förluståret.

Motionärerna framhåller vidare, att den föreslagna kvittningsperioden

kan komma att bli otillräcklig särskilt för nystartade företag. En förlängning

av kvittningsperioden bör sedermera övervägas, om det påkallas av erfarenheterna

av systemets tillämpning.

1 fråga om förlustavdragets omfattning anföres bl. a. att det för en ökad

skatterättvisa är väsentligt, att även ortsavdraget medräknas i förskjutningsbart

underskott. I vissa remissyttranden har framhållits, att ortsavdragen

i nämnda avseende bör jämställas med allmänna avdrag. Vid den fortsatta

utredning, som motionärerna förordar, bör förutsättningslöst prövas möjligheten

av att överföra ej utnyttjade ortsavdrag i förlustavdrag till senare

år.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om deklarationsskyldighet

som villkor för förlustutjämning anser motionärerna ur vissa synpunkter

diskutabla. Aktiebolag och liknande skulle — om förutsättningar i övrigt

är för handen — alltid kunna påyrka förlustavdrag, eftersom dylika juridiska

personer utan vidare är dcklarationsskyldiga. Fysisk person däremot

skulle kunna yrka förlustavdrag, därest hans bruttointäkter av en eller flera

förvärvskällor under året uppgått till minst 1 200 kronor. Som villkor för

rätt till förlustutjämning bör enligt motionärernas mening gälla, att deklarationsskyldighet

förelegat under förluståret eller under något av de två närmast

föregående beskattningsåren. Frågan om viss uppmjukning kan ske

av föreskriften om alt deklarationsskyldigheten skall vara fullgjord bör övervägas

vid den utredning som förordas.

Motionärerna i de likalydandc motionerna 1: 520 och II: 648 yrkar bl. a.,

att förlusten skall fastställas vid taxeringen för förluståret. Det kan visserligen

inträffa att genom ett sådant förfarande taxeringsarbete utföres som

sedermera visar sig vara onödigt, nämligen om vinst icke uppstår inom

2 Bihang till riksdagen!: protokoll 1060. 7 saml. Nr 10

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

föreskriven tid och den taxerade förlusten alltså inte kan aktualisera avdrag.

Å andra sidan blir ett efterhandsfastställande av förlusten mer tidsödande

i varje särskilt fall än om den utföres under första taxeringsåret,

och det synes därför inte sannolikt att man genom att skjuta på tidpunkten

för förlustens fastställande vinner något ur arbetssynpunkt. Oavsett hur

därmed förhåller sig måste det anses så angeläget att taxeringsresultatet

blir i möjligaste mån riktigt att frågan om en eventuell ökning av taxeringsarbetet

här måste sättas i andra rummet.

I motionerna behandlas därefter förslaget i propositionen att förlustutjämning

endast skall få äga rum därest ägareförhållandena i ett familjebolag

i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället och då förlusten skall utnyttjas.

Såsom anförts av olika remissmyndigheter kan nämnda bestämmelser

i vissa fall leda till obilliga resultat. Motionärerna finner det icke

motiverat att i fall som här nämnts ha en så restriktiv bestämmelse. Om

man kompletterar bestämmelserna i 8 och 9 §§ förordningen om rätt till

förlustutjämning med den regeln att hinder för förlustavdrag icke skall möta

därest skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktier som övergått

till någon på grund av arv, testamente eller bodelning överförts å tidigare

ägare av aktier i företaget, får man en rättvisare ordning, utan att någon

ytterligare möjlighet till missbruk torde uppkomma.

I de likalydande motionerna I: 521 och II: 646 framhåller motionärerna,

att carry-back-metoden öppnar möjligheter att avräkna ett års förlust mot

vinsten ett tidigare år. Den leder emellertid till ett uppbrytande av taxeringen

för ett tidigare år samt restitution av skattebelopp, vilket kräver mera

invecklade taxeringsföreskrifter och även i övrigt leder till en viss komplicering

av systemet. Utredningens ståndpunkt att i första hand söka förverkliga

ett system med så enkla regler som möjligt anser motionärerna väl motiverad

och tillstyrker därför att förslaget genomföres i den nu föreliggande

utformningen. Motionärerna framhåller dock att särskild uppmärksamhet

under systemets första tid bör ägnas åt möjligheterna att skapa en tillfredsställande

lösning av utjämningsfrågan även i de fall, där förlust uppkommit

under det eller de sista åren i ett företags rörelse.

Motionärerna förordar vidare, att frågan om en förlängning av kvittningsperioden

— vilket helst bör gälla samtliga skattskyldiga oavsett företagsform

— bör bli beroende av erfarenheterna av systemets tillämpning.

Beträffande kravet på deklarationsskyldighet för rätt till förlustavdrag

anför motionärerna, att de delar den uppfattning som redovisats i ett flertal

remissyttranden, att den föreslagna begränsningen av rätten till förlustavdrag

är onödigt rigorös och ägnad att medföra vissa orättvisor. I motionerna

hemställes därför att författningen ges sådant innehåll, att deklarationsskyldighet

skall ha förelegat antingen under förluståret eller under något

av de två närmast föregående beskattningsåren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

19

Progressionsut jämningen

I de likalydande motionerna 1: 519 och II: 647 framhålles bl. a. följande.

Angelägenheten av att möjligheter till progressionsutjamning snarast skapas

motiverar enligt motionärernas mening att på grundval av skatteutredningens

förslag beslut nu fattas om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å

merinkomst. En sådan reform är av värde främst för mindre rörelseidkare

och jordbrukare, som ofta har stora variationer i inkomsterna mellan olika

år. Men även för löntagare, som under något år på grund av sjukdom, arbetslöshet

eller liknande haft en starkt reducerad inkomst, är sådana utjämningsmöjligheter

till fördel. På ett par punkter bör emellertid ändringar

företagas i 1957 års skatteutrednings förslag.

Utredningens förslag medför inte möjlighet till skatteutjämning i sådana

fall, då den skattskyldiges inkomst av eu eller annan orsak nedgått under

det normala och därefter stannat på den lägre nivån. Utredningen har emellertid

framhållit, att progressionsutjämning vid fallande inkomst givetvis

kan åstadkommas genom omräkning av skatten för de två eller tre sistförflutna

åren, på motsvarande sätt som utredningen föreslagit skola ske vid

inkomststegring av viss storlek. Sådana möjligheter bör enligt motionärernas

mening redan nu öppnas. Därför föreslås, att skattskyldig skall beredas

möjlighet att vid fallande inkomst få skatteutjämning på så sätt, att den

sammanlagda statliga inkomstskatten för de beskattningsår, då han begär

utjämning, och de två närmast föregående beskattningsåren skall utgöra

det belopp, varmed skatten skulle ha utgått för de nämnda beskattningsåren,

om inkomsten fördelats lika på de tre åren. Som villkor för rätt till sådan

progressionsutjämning bör vidare gälla, att inkomstminskningen uppgått till

minst 6 000 kronor.

Det synes nödvändigt att för rätt till progressionsutjämning skall gälla,

att merinkomsten uppgår till visst minimum. Det av utredningen föreslagna

minimibeloppet av 12 000 kronor måste emellertid sägas vara för högt i

många fall och särskilt för småföretagargrupperna. Ett minimibelopp av

8 000 kronor synes bättre överensstämma med reformens syfte.

Såsom skatteutredningen understrukit bör man — sedan erfarenhet vunnits

—- ompröva ställningstagandet till frågan om jämförelseinkomsten skall

knytas till ett eller flera föregående år. Härvid bör man — därest möjligheter

till en mera fullständig resultatutjämning inte kan öppnas inom relativt snar

framtid — även söka utvidga progressionsutjämningen till att gälla mer än

två år.

Rätten till skatteutjämning har i skatteutredningcns förslag anknutits till

deklarationsskyldighet för jämförelseåret, vilket medför att utjämning inte

får ske, om deklarationsskyldighet inte varit för handen året före inkomstökningen.

Enligt motionärernas mening bör som villkor för rätt till progressionsuljämning

gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under jämförelseåret

eller något av de två närmast föregående beskattningsåren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr JO år 1960

Även motionärerna i de likalydande motionerna 1: 520 och II: 648 förordar,

att rätt till progressionsutjämning redan nu genomföres i huvudsaklig

överensstämmelse med 1957 års skatteutrednings förslag. Motionärerna

delar utredningens uppfattning att man måste ha ett fixt lägsta belopp

såsom skillnad mellan beskattningsåret och jämförelseåret för att kunna

medge progressionsutjämning och är beredda att tills vidare acceptera ett

sådant belopp av 12 000 kr. I och för sig finner motionärerna 12 000 kr. vara

ett för högt belopp men erkänner det berättigade i att man under en övergångstid

begränsar sig till de mest framträdande inkomstojämnheterna för

att efter det erfarenheter inhämtats ompröva beloppets storlek.

Däremot synes inga väsentliga skäl tala för att progressionsutjämning blott

skall få förekomma då inkomsten stiger. Någon principiell skillnad mellan

det fall att inkomsten stiger och att den sjunker föreligger inte. Ej heller

kan den samlade skatteförmågan för två beskattningsår vara beroende av om

deklarationsskyldighet förelegat för jämförelseåret. Motionärerna tillstyrker

alltså utredningens förslag med den ändringen att här berörda spärrar avlägsnas.

Motionärerna i de likalydande motionerna I: 521 och 11: 646 anser, att det

förslag till lagstiftning rörande progressionsutjämning, som utredningen utarbetat,

i stort sett är väl utformat och därför bör kunna godtagas. Sambandet

med den föreslagna rätten till progressionsutjämning och pågående

översyn av reglerna för beskattning av ackumulerad inkomst är icke så

fast och genomgående, att denna översyn bör lägga hinder i vägen för förslagets

genomförande. Reglerna för ackumulerad inkomst gäller vissa begränsade

inkomstsituationer, medan rätten till progressionstutjämning måste

bli av mera generell natur.

I princip anser motionärerna rätten till progressionsutjämning lika befogad

vid stigande som vid fallande inkomster. Författningsförslaget bör därför

justeras på denna punkt, så att progressionsutjämning även kan gälla

vid fallande inkomst.

Motionärerna anser goda skäl tala för den av utredningen intagna ståndpunkten,

alt merinkomsten i inledningsskedet bör bestämmas med viss återhållsamhet.

Utredningens förslag bör alltså kunna godtagas. Men motionärerna

understryker, att det sålunda bestämda gränsbeloppet bör gälla för ett

inledande skede om några år och sedan omprövas med ledning av vunna erfarenheter.

Del av utredningen föreslagna villkoret att deklarationsskyldighet skall

ha förelegat för jämförelseåret kan enligt motionärernas mening leda till

obilliga resultat. Det förekommer t. ex. att studerande vid högre undervisningsanstalter

tar förvärvsarbete något år för att finansiera sina studier. Det

följande året blir inkomstlöst eller inkomsten understiger deklarationspliktigt

belopp. Därefter inträder vederbörande i förvärvsarbete igen. Samma

förhållande kan uppkomma vid långvarig sjukdom. Även om det kommer att

gälla enstaka fall, synes reglerna böra utformas så, att rätt till progressionsutjämning

även kan omfatta fall som dessa. För att undvika att pro
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

gressionsutjämning inte automatiskt kommer att gälla vid det första inträdet

i förvärvslivet, kan föreskrivas att deklarationsskyldighet skall ha

förelegat antingen under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående

beskattningsåren.

Kontometoden

I de likalydande motionerna I: 519 och I: 64-7 framhålles bl. a. att kontometoden

för jordbrukets vidkommande torde kunna erbjuda en praktisk väg

att för de enskilda jordbrukarna ordna en utjämning mellan goda och dåliga

skördeår, som till väsentlig de! kan tillgodose behovet av skördeskadeskydd.

Genom kontometoden skulle fysiska personer inom olika förvärvskällor

också kunna få en motsvarighet till de investeringsfonder, som aktiebolag

och ekonomiska föreningar med viss skattefrihet får inrätta för vissa investeringsändamål.

Enbart kontometoden är nämligen inte en godtagbar lösning

av resultatutjämningens problem, men den synes vara en värdefull

komplettering till en progressionsutjämning enligt skatteutredningens förslag

eller till en progressionsutjämning, som utvidgas genom möjligheter att beräkna

beskattningen efter genomsnittsinkomsten under en flerårsperiod. Om

begränsningar görs i rätten till kontoinsättningar och bestämmelser införs

angående den tidrymd inom vilken på konto insatta medel skall återföras till

beskattning m. m., torde inte heller ur statsfinansiell synpunkt invändningar

kunna resas mot metoden. Då skogskontolagstiftningen redan tillämpats

under åtskilliga år med gynnsamma resultat, bör det vara möjligt att inom

snar framtid fatta beslut om införande av kontometoden för en mera allmän

resultatutjämning. Det bör uppdragas åt den utredning, som motionärerna

förordar, att skyndsamt pröva denna fråga.

Yrkande om utredning rörande skattefria kontoavsättningar framföres

även i de likalydande motionerna I: 520 och II: 648. De inkomstslag som enligt

motionärernas mening närmast kommer i fråga är inkomst av jordbruksfastighet

och inkomst från hyresfastigheter. För de senare skulle avsättningarna

närmast innebära, att sådan del av hyresinkomsten, vilken erfordrades

för framtida reparationer, redan vid avsättningen skulle bli fritagen

från beskattning.

I de likalydande motionerna I: 521 och II: 646 erinrar motionärerna om

att vid riksdagens början från folkpartiets sida i särskilda motioner framlagts

förslag om ett system med särskilda sparkonton. Motionerna upptar

även ett förslag till författningsbestämmelser. Det förslag som framlagts i

dessa motioner tar i främsta rummet sikte på att främja sparandet samt öppna

möjlighet för en mera gynnsam behandling av extrainkomster. Det ger

emellertid samtidigt möjlighet till resultatutjämning i viss utsträckning och

utgör därför ett komplement till det av motionärerna förordade utredningsförslaget

om progressionsutjämning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1960

Utskottet

Den svenska skattelagstiftningen bygger i stort sett på den principen att

vad som för ett visst beskattningsår göres till föremål för beskattning är

sagda års intäkter efter avdrag för på samma tid belöpande omkostnader.

Gällande bestämmelser medger i enlighet härmed inte rätt att vid inkomsttaxeringen

göra avdrag för skattemässigt redovisat underskott, som uppkommit

under annat beskattningsår än det taxeringen avser. Ej heller medger

reglerna återbäring av tidigare erlagd skatt av den anledningen att verksamheten

ett följande år gått med förlust. Någon allmän rätt att utjämna

vinster under olika beskattningsår mot varandra förefinnes inte. Genom

lagstiftningen om insättning av medel å skogskonto samt om särskild skatteberäkning

för s. k. ackumulerad inkomst har emellertid för särskilda fall

möjlighet skapats att vid onormalt höga vinster undanröja de huvudsakliga

olägenheterna av beskattningens progressivitet. Även andra avsteg från

den nyssnämnda principen om beskattningsårets slutenhet har emellertid

gjorts. Rörelseidkare och i någon mån även jordbrukare kan nämligen genom

att vidta s. k. vinstreglerande dispositioner i viss utsträckning utjämna

vinster och förluster. Bestämmelserna om avskrivning å maskiner och inventarier,

varulagervärdering, avsättning till pensions- och personalstiftelser

samt till investeringsfonder möjliggör således en viss resultatutjämning

mellan olika beskattningsår.

Frågan om införande av rätt till förlustutjämning och öppen resultatutjämning

vid beskattningen har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens

prövning. Det har därvid från riksdagens sida uttalats, att det var

otillfredsställande att det skulle föreligga bristande jämlikhet i beskattningshänseende

mellan å ena sidan sådan skattskyldig, för vilken faktiska

förutsättningar för dold resultatutjämning förelåg, och å andra sidan sådan

skattskyldig, beträffande vilken detta inte var fallet. På förslag av bevillningsutskottet

anhöll 1955 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t att en

förutsättningslös och allsidig utredning av frågan om förlustutjämning

måtte verkställas. Beträffande den större frågan om resultatutjämning

framhöll 1955 års bevillningsutskott, att önskemålen härom borde betraktas

som en fråga på längre sikt, sedan de mest trängande spörsmålen om

den progressiva beskattningens verkningar fick anses åtminstone provisoriskt

lösta genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst och om taxering

för inkomst av medel som insatts på skogskonto. Även vid senare tillfällen

har bevillningsutskottet givit uttryck för denna uppfattning.

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av 1957 års skatteutredning,

som i enlighet med erhållna direktiv inte endast framlagt förslag

om rätt till förlustutjämning utan även prövat frågan om öppen resultatutjämning

i vidsträckt mening. I sistnämnda del har utredningen framlagt

ett lagförslag om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst

i vissa fall.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

23

I den förevarande propositionen har endast upptagits utredningens förslag

om rätt till förlustutjämning, vilket i princip tillstyrkts av det övervägande

antalet remissinstanser. Departementsförslaget har i allt väsentligt

utformats i enlighet med de av utredningen uppdragna riktlinjerna. I huvudsak

innebär förslaget följande.

Har en skattskyldigs verksamhet ett år lämnat underskott som inte kan

skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla samma år,

får underskottet utnyttjas såsom förlustavdrag senare år. Detta må ske när

som helst vid taxering för de följande sex åren, d. v. s. en utjämning över

en sjuårsperiod medges. Förlustavdraget kan fördelas inom perioden i enlighet

med den skattskyldiges egna önskningar.

Som förlust räknas ej blott underskott i egentlig mening utan även andra

allmänna avdrag, som skattemässigt inte kunnat utnyttjas, exempelvis kommunalskatteavdraget,

avgifter till folkpensioneringen och sjukförsäkringen

samt övriga försäkringsavdrag. Vidare kräves för att förlustavdrag skall

kunna medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige

varit skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.

Uppgår förlusten under förluståret icke till 1 000 kronor, får densamma

icke utnyttjas för förlustavdrag.

Förlustavdraget behöver ej fastställas till beloppet förrän yrkande om dess

utnyttjande vid en senare taxering framställts av den skattskyldige. När

yrkande om förlustavdragets tillgodoförande framställts, skall den skattskyldige

— då så erfordras — styrka det befogade i avdragsyrkandet genom

bevarade räkenskaper, anteckningar eller liknande. Anknytning har här

skett till föreskrifterna i 1956 års taxeringsförordning.

Särskilda regler har uppställts för äkta makar, åsyftande bl. a. möjlighet

för ena maken att överta den andres förlustavdrag.

Inom utskottet har icke rått skilda uppfattningar rörande angelägenheten

av att genom möjlighet till förlustutjämning undanröja de kanske mest

stötande verkningarna av beskattningsårets slutenhet. Även om åtskilliga

skattskyldiga — främst rörelseidkare och jordbrukare med redovisning av

inkomst enligt bokföringsmässiga grunder — har goda möjligheter att genom

vinstreglerande dispositioner undvika att redovisa förluster, visar dock

det av utredningen frambragta statistiska materialet att dessa möjligheter

ingalunda varit tillräckliga för att förhindra att dessa skattskyldiga måst

redovisa underskott. Härtill kommer att stora grupper skattskyldiga saknar

eller har mycket begränsade möjligheter att fördela inkomster och utgifter

så att uppkommande förluster kan utjämnas, önskvärdheten att få likställighet

mellan olika skattskyldiga talar således för att en rätt till förlustutjämning

införes.

Av det anförda framgår att utskottet kan instämma i syftet med den i

propositionen förordade lagstiftningen. Denna synes också väl ägnad att

tillgodose detta syfte. Utskottet vill emellertid redan här som sin uppfattning

uttala, att en lagstiftning av ifrågavarande art måste göras så lättöverskådlig

och enkel vid tillämpningen som omständigheterna medger. Del bör

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

från början klart utsägas, att lagstiftningen bör hållas fri från komplicerande

regler, som har till syfte att nå millimeterrättvisa. Av samma skäl

torde det inte kunna undvikas att särpräglade förlustfall, även om de i och

för sig är behjärtansvärda, måste lämnas utanför lagstiftningen.

Såvitt utskottet kunnat finna uppfyller den föreslagna förordningen väl

de i det föregående angivna kraven. Varken i de väckta motionerna eller

inom utskottet har heller yrkats ändringar i förslaget annat än på enstaka

punkter. Utskottet kan därför i fortsättningen inskränka sig till att behandla

de framkomna ändringsförslagen och vissa andra frågor, som särskilt

berörts i motionerna.

Som framgår av redogörelsen för huvuddragen i förslaget skall förlustöverföring

endast få ske framåt i tiden (carry over). I motionerna I: 519

och II: 647 samt I: 521 och II: 646 har i anslutning härtill uttalats att i åtskilliga

fall behov föreligger av förlustavdrag bakåt i tiden (carry back). Särskilt

kan detta gälla företag som avvecklas efter det att de under de senare

åren eller det sista året av sin verksamhet gått med förlust. En större skatterättvisa

skulle uppnås, om utjämningsförfarandet utvidgades till att omfatta

även möjligheter till förlustutjämning bakåt i tiden. I de förstnämnda

två motionerna har därför yrkats att i samband med en utredning av frågan

om en fullständig resultatutjämning även ändringar i fråga om förlustutjämningen

tas under övervägande och att därvid möjligheten till förlustöverföring

i form av carry back undersökes.

I anledning härav får utskottet erinra om att i de fall då i utlandet rätt

till förlustutjämning förekommer, denna vanligen ges i form av carry over.

I de länder, där rätt till carry back vid sidan av carry over förekommer,

något som dock är mindre vanligt, utgör den ett komplement till rätten till

carry over. Utskottet vill ej förneka att i enstaka fall en rätt till carry back

kan vara av värde. Denna metod torde emellertid med hänsyn till att den

kräver invecklade taxeringsföreskrifter och ett tyngande restitutionsförfarande

knappast kunna användas generellt utan endast vid sidan av carry

over-metoden och då för speciella fall. Enligt utskottets mening bör emellertid

denna fråga närmare övervägas sedan några års erfarenheter vunnits av

hur den nu aktuella lagstiftningen om förlustutjämning verkar.

Utskottet övergår härefter till frågan om tidpunkten för förlustens fastställande.

I denna fråga har meningarna såväl bland utredningens experter

som bland remissinstanserna varit delade, även om man övervägande biträtt

den mening, vari utredningen stannat. I Kungl. Maj :ts förslag — som överensstämmer

med utredningens ståndpunkt — har förlustens fastställande

knutits till avdragsyrkandet. Däremot yrkas i motionerna I: 520 och II: 648

att förlusten skall fastställas i samband med taxeringen för det beskattningsår,

varunder förlusten uppkommit.

Båda dessa alternativ är — som utredningen angivit och som också de

delade meningarna i frågan tyder på — förenade med uppenbara för- och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

nackdelar. För användandet av den sistnämnda metoden talar främst, att

om förlusten fastställes i samband med deklarationens avgivande, d. v. s.

vid en tidpunkt då den skattskyldiges uppgifter är aktuella och i mån av behov

lättare kan kompletteras och kontrolleras, man i viss utsträckning undgår

de svårigheter, som kan uppkomma med avseende a bevisning, kontroll

m. m., därest fastställandet knytes till en senare tidpunkt. Det en gång

fastställda förlustavdraget skulle också kunna utnyttjas hur långt fram i tiden

som helst. Ett av skälen mot denna metod är att taxeringsmyndigheterna

får ägna arbete åt att pröva och beräkna förluster, som sedermera kommer

att sakna betydelse ur taxeringssynpunkt. Nära hälften av de bolag

som ett år redovisat förluster beräknas således inte kunna utnyttja dessa för

förlustavdrag. Det är knappast troligt att under sådana omständigheter

taxeringskontrollen skulle insättas med samma intensitet som på omedelbart

aktuella uppgifter. Fastställes förlustavdraget först i samband med yrkandet,

kan prövningen begränsas till de fall, då detta påtagligen blir av

betydelse. Bedömningen av förlustens storlek kommer att ingå som ett led i

fastställandet av den taxering vid vilken förlusten i fråga skall utnyttjas.

Något ingrepp i den ordning som gäller för taxeringsprocessen skulle ej

behöva ske och taxeringsmyndigheterna skulle slippa åsätta negativa taxeringar.

Å andra sidan talar mot denna ordning att uppgifterna för förlustens

beräknande icke är aktuella utan ligger ett eller flera år tillbaka i tiden. ^

Vilket alternativ som här ställer sig fördelaktigast kan knappast på förhand

bedömas med full säkerhet. Mycket beror på om förlustavdrag i allmänhet

kommer att yrkas under de första åren efter förlusten eller först mot

slutet av kvittningsperioden. Frågan om denna periods längd blir också av betydelse.

I likhet med departementschefen håller utskottet emellertid för troligt

att avdragen kommer att utnyttjas så snart det är möjligt, d. v. s. innan

de för förlustens fastställande erforderliga uppgifterna blivit alltför inaktuella.

Sättes kvittningsperiodens längd till sex år, som förordas i propositionen,

synes enligt utskottets mening övervägande skäl tala för att förlustavdraget

fastställes först då avdrag yrkas, vilket medför den fördelen att ingreppet

i nuvarande taxeringsprocess blir föga märkbart. Därigenom blir det också

möjligt att ge lagstiftningen retroaktiv verkan. Den blir sålunda tillämplig på

förluster från och med beskattningsåret 1954. Utskottet tillstyrker med det

anförda propositionen i denna del.

Av det föregående framgår att utskottet anser att kvittningsperioden inte

bör vara alltför lång. Den i propositionen föreslagna tiden — sex år — synes

ur skilda synpunkter väl avvägd och torde i de flesta fall vara tillräcklig för

att möjliggöra förlustutjämning. Man bör därför i varje fall tills vidare kunna

nöja sig med en kvittningsperiod av denna längd.

Då det gäller förlustavdragets omfattning har i motionerna 1:519 och

II: 647 uttalats, att vid den fortsatta utredning, som motionärerna förordat,

förutsättningslöst bör prövas möjligheten att överföra ej utnyttjade orlsav
i{

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 10

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

drag i förlustavdrag till senare år. I anslutning härtill får utskottet framhålla,

att ortsavdraget, vars uppgift är att garantera den skattskyldige ett belopp

motsvarande existensminimum fritt från skatt, otvivelaktigt har en annan

karaktär än omkostnadsavdragen och de allmänna avdragen. Med hänsyn

till avdragets syfte bör det enligt utskottets mening inte komma i fråga att få

förskjuta icke utnyttjade ortsavdrag till senare år.

För att begränsa antalet fall, då fråga om förlustavdrag uppkommer, har

förordats att en beloppsspärr införes, så att om förlusten under förluståret

icke uppgår till 1 000 kronor, densamma icke skall få utnyttjas för förlustavdrag.

Av det av utredningen frambragta statistiska materialet framgår,

att genom en sådan spärregel skulle vinnas en väsentlig arbetsbesparing för

taxeringsmyndigheterna. Det kan visserligen invändas mot en sådan regel

att den kan verka godtyckligt i gränsskiktet och medföra olika behandling

i fråga om rätten till förlustavdrag när det gäller i det närmaste likartade

fall. Denna konsekvens bör enligt utskottets mening emellertid tas för att

vinna den önskvärda förenklingen.

För att begränsa rätten att erhålla förlustutjämning till sådana fall, i vilka

den skattskyldige driver verklig förvärvsverksamhet eller eljest har en bestående

inkomstkälla av någon omfattning, har såsom villkor uppställts, att

deklarationsskyldighet skall ha förelegat för förluståret samt att denna skyldighet

även fullgjorts. Detta innebär att bruttointäkterna skall ha i normalfallet

uppgått till 1 200 kronor, i vad gäller fysisk person; aktiebolag och

ekonomisk förening har däremot alt deklarera oavsett bruttointäkternas storlek.

I motionerna I: 519 och II: 647 samt I: 521 och II: 646 har anförts betänkligheter

med avseende på deklarationsskyldigheten som villkor för rätten

till förlustavdrag. Ett rättvisare och riktigare resultat skulle enligt motionärernas

mening nås genom en föreskrift, att förlustutjämning får ske i

de fall, då deklarationsskyldighet förelegat under förluståret eller under något

av de två närmast föregående beskattningsåren. Motionärerna yrkar

därför att författningsförslaget ändras i denna riktning.

Mot syftet med den i propositionen föreslagna begränsningsregeln torde

befogade invändningar knappast kunna riktas. Det är rimligt att i princip

endast underskott, som uppkommit sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet,

beaktas genom förlustavdrag. För att icke komplicera tillämpningen

måste denna avgränsning ske efter schablonartade grunder. Gentemot

den av departementschefen förordade regeln skulle kunna invändas,

att den inte är tillräckligt effektiv för att fylla sitt syfte. Däremot förefaller

det föga sannolikt att det i praktiken i någon nämnvärd omfattning kommer

att inträffa att skattskyldiga, som driver verklig förvärvsverksamhet, genom

regeln går miste om rätten till förlustavdrag. I den mån det förekommer att

en sådan skattskyldig icke haft en årlig bruttointäkt av minst 1 200 kronor,

torde detta vara förorsakat av långvarig sjukdom, arbetslöshet e. dyl., i

vilka fall han regelmässigt åtnjutit skattefria intäkter. För att inte lagstiftningen

i inledningsskedet skall kompliceras, bör enligt utskottets mening

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960 27

den av departementschefen förordade, relativt lättillämpade regeln godtagas.

Frågan om en komplettering i den riktning, som motionärerna förordat, synes

kunna anstå till dess större erfarenheter vunnits av den föreslagna lagstiftningens

verkningar.

I propositionen har förordats vissa särbestämmelser för att förhindra

missbruk. Dessa regler tar främst sikte på bolag och föreningar och avser

omöjliggöra att företag — utan andra »värden» än en skattemässig rätt till

förlustavdrag — börjar gå i handeln. Bl. a. har föreslagits att i fåmans-(familje-)boiag

rätt till förlustutjämning skall få åtnjutas endast därest ägareförhållandena

i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället och

då förlusten skall utnyttjas. Detta krav anses uppfyllt om aktierna i bolaget,

då avdraget yrkas — direkt eller indirekt -— helt eller så gott som helt äges

av samma personer, som ägde aktierna när förlusten uppkom, eller av dem

som på grund av arv, testamente eller bodelning trätt i nämnda personers

ställe. I motionerna I: 520 och II: 648 har anförts att nämnda bestämmelser

i vissa fall kan leda till obilliga resultat. Om två personer startat en verksamhet

i aktiebolagsform och sedermera den ene delägaren avlidit samt efterlevande

änka och barn nödgats överlåta sina aktier till den andre hälftendelägaren,

förlorar denne varje rätt till avdrag för förlust, som uppkommit

innan han övertog de efterlevandes aktier. Bestämmelserna bör därför enligt

motionärernas mening kompletteras med en regel att hinder för förlustavdrag

icke skall möta därest skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att

aktier, som övergått till någon på grund av arv, testamente eller bodelning,

överförts å tidigare ägare av aktier i företaget.

Som departementschefen framhållit torde det vara erforderligt att ha

vissa spärregler i fråga om bolags och föreningarnas rätt att utnyttja förlustavdrag

sedan aktier eller andelar bytt ägare. I stort sett synes de i propositionen

föreslagna bestämmelserna vara ändamålsenligt utformade. Utskottet

är emellertid medvetet om att det även i andra fall än då aktierna

bytt ägare genom arv, testamente eller bodelning kan föreligga sådana omständigheter,

att det framstår som rimligt att förlustavdrag helt eller delvis

får utnyttjas. Ett sådant fall är det av motionärerna påtalade. Emellertid

torde det knappast vara möjligt att genom generella föreskrifter tillgodose

dessa fall; därtill är riskerna för missbruk alltför påtagliga. Mot den andra

utvägen — ett dispensförfarande — kan också resas befogade invändningar.

Utskottet är därför inte berett att tillstyrka en utvidgning av de åsyftade bestämmelserna,

men vill framhålla angelägenheten av att utvecklingen på

förevarande område i fortsättningen ägnas uppmärksamhet.

Gentemot vad i övrigt föreslagits i propositionen rörande förluslutjämning

har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet övergår härefter till frågan om införande av progressionsutjämning.

Som av det förut anförda framgår framlade 1957 års skatteutredning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr JO år J960

ett författningsförslag om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst

i vissa fall. I huvudsak innehåller detta utredningens förslag följande.

Fysisk person äger påkalla progressionsutjäinning om den beskattningsbara

inkomsten med minst 12 000 kronor överstiger nästföregående års motsvarande

inkomst. En jämförelse göres sålunda allenast mellan två på varandra

följande år. Föreligger förutsättningar för utjämning, sker denna sålunda

att skatten för det andra året, då inkomstökningen föreligger, i erforderlig

omfattning jämkas nedåt.

Uppgår inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna minimibeloppet

12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst

gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste förhindras,

kan enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske, nämligen

som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet 12 000

kronor. Om progressionsutjämningen ej ger större effekt än en skattereduktion

understigande 50 kronor, förfaller rätten till utjämning. En förutsättning

för skatteutjämning är att den skattskyldige även under jämförelseåret

haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig, d. v. s. haft bruttointäkter

å minst 1 200 kronor.

Prövningen av detta förslag har Kungl. Maj :t funnit tills vidare böra anstå.

Föredragande departementschefen har erinrat om att önskemålen om en

progressionsutjämning bör betraktas som en fråga på längre sikt. De mest

trängande spörsmålen om den progressiva beskattningens verkningar vid

ojämna inkomster får anses åtminstone provisoriskt lösta genom lagstiftningen

om ackumulerad inkomst och om taxering för inkomst av medel som

insatts på skogskonto. Utredningens förslag om resultatutjämning har utformats

så att bestämmelserna har nära samband med lagstiftningen om

ackumulerad inkomst. Då sistnämnda lagstiftning för närvarande är föremål

för översyn, har departementschefen i likhet med vissa remissinstanser

ansett det naturligt, att prövningen av förslaget om progressionsutjämning

tills vidare får anstå. När utredningen om revision av reglerna om ackumulerad

inkomst föreligger, kan det enligt departementschefens mening bli anledning

upptaga frågan om utjämning jämväl av inkomstökningar av det

slag, som beröres av progressionsutjämningsförslaget. I samband därmed

torde man också ha bättre möjligheter att överblicka konsekvenserna av de

förslag om andra möjligheter till resultatutjämning som framförts.

I samtliga de här behandlade motionerna yrkas, att utredningens förslag

om progressionsutjämning genomföres med vissa jämkningar. Bl. a. önskar

motionärerna att förslaget kompletteras så att progressionsutjämning kan

ske även vid fallande inkomst.

Utskottet vill inte bestrida att verkningarna av den statliga inkomstskattens

progressivitet emellanåt kan vara sådana att en viss utjämning av inkomsten

på flera år kan vara berättigad. De mest iögonfallande nackdelarna

av beskattningsårets slutenhet får emellertid anses undanröjda genom skogskontolagstiflningen

och förordningen om ackumulerad inkomst. Genomföres

det av utskottet tillstyrkta förslaget om rätt till förlustutjämning blir

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

läget ytterligare förbättrat. Påpekas bör också att reglerna om ackumulerad

inkomst är föremål för översyn, varvid en utvidgning av tillämpningsområdet

för lagstiftningen överväges.

I viss utsträckning skulle genom utredningens förslag önskemålen om ytterligare

resultatutjämning tillgodoses. Emellertid har från olika remissinstansers

sida principiella invändningar riktats mot utredningens förslag. A

ena sidan har man menat att genom förslagets generella utformning progressionsutjämning

måst tillåtas i åtskilliga fall, da en sådan utjämning inte kan

anses sakligt motiverad. Som exempel nämnes bl. a. skattskyldig, som då han

inträder i förvärvslivet eller i samband med befordran erhaller en kraftigt

stegrad inkomst, varigenom han når upp till en inkomstnivå där han sedan

stannar under längre tid. å andra sidan har invänts att den föreslagna lagstiftningen

icke alls tillgodoser behovet av utjämning vid fleråriga inkomstminskningar.

En brist i förslaget har också ansetts vara att progressionsutjämning

ej får ske vid fallande inkomst.

Enligt utskottets mening är det tveksamt om förslaget, med hänsyn till

den kritik som riktats mot detsamma, är ägnat att genomföras i föreliggande

skick. En avsevärd del av de fall, då enligt förslaget progressionsutjämning

skulle kunna erhållas, är också sådana då utjämningen inte kan anses

vara sakligt motiverad. Risk torde därför föreligga att upprepade krav

kommer att resas på utvidgning av tillämplighetsomradet för lagstiftningen,

vilka krav under sådana omständigheter torde vara svåra att tillbakavisa.

Över huvud taget torde det vara förenat med stora svårigheter att genom en

generellt verkande lagstiftning möjliggöra en utjämning av beskattningen

för sådana skattskyldiga, som har från år till år starkt växlande inkomster,

utan att få de påtalade ur skatteförmåge- och rättvisesynpunkt icke önskvärda

biverkningarna av lagstiftningen. Utskottet har för sin del kommit till

den uppfattningen att förslaget inte bör genomföras för närvarande, utan

ställning tas till frågan om progressionsutjämning först sedan revisionen av

reglerna om ackumulerad inkomst fullbordats och behovet av åtgärder på

området därigenom närmare klarlagts. Utskottet avstyrker således motionsyrkandena

om omedelbart införande av lagstiftningen om rätt till progressionsutjämning.

Med denna utgångspunkt saknar utskottet anledning närmare

behandla yrkandena i motionerna om ändring i vissa delar av utredningens

författningsförslag. Det må emellertid anmärkas att ett tillgodoseende

av yrkandet om progressionsutjämning vid fallande inkomst skulle komplicera

tillämpningen avsevärt bl. a. genom att ett restitutionsförfarande

bleve nödvändigt.

I motionerna 1: 519 och 11:647 har yrkats alt eu ny utredning tillsattes

snarast möjligt i syfte alt pröva möjligheterna till en fullständig resultatutjämning

och att härvid i första hand frågan om resultatutjämning genom

kontometoden prövas och att förslag i detta syfte därefter skyndsamt förelägges

riksdagen. EU liknande yrkande framlägges i motionerna I: 520 och

II: 648.

Frågan om användande av någon form av kontometod prövades ingående

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

av 1957 års skatteutredning. De därvid gjorda övervägandena har resulterat

i att utredningen ansett att man, i vart fall för närvarande, inte bör införa

regler om resultatutjämning enligt kontometoden. Likaså behandlades utförligt

andra möjligheter till öppen resultatutjämning. Då det knappast är

troligt att en ny utredning skulle kunna tillföra något för frågans bedömande

väsentligt nytt material, anser utskottet inte att den av motionärerna

begärda utredningen nu bör komma till stånd. Utskottet avstyrker således

de angivna motionsyrkandena.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 30, antaga de vid propositionen fogade

förslagen till

1) förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering

för inkomst;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370); samt

3) förordning angående ändring i förordningen den 26

juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 519 av herr Bengtson

m. fl. och II: 647 av herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 520 av herr Eskilsson

m. fl. och II: 648 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., samt

3) de likalydande motionerna I: 521 av herrar Kronstrand

och Stefanson samt II: 646 av herr Ågren m. fl.,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg*, Einar Eriksson*,

Spetz, Jansson, Bengtson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Kronstrand och

Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,

Allard, Vigelsbo, Kärrlander, Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Asp,

Andersson i Essvik och Rydén.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 År 1960

31

Reservationer:

I) av herrar Hagberg, Spetz, Kronstrand, Nilsson i Svalöv, Magnusson i

Borås, Gustafson i Göteborg och Rydén, vilka anfört följande:

»Vi konstaterar med tillfredsställelse, att genom det föreliggande förslaget

möjligheter öppnas till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Såsom

anförts i motionerna 1:519 av herr Bengtsson in. fl. och 11:647 av herr

Hedlund m. fl., I: 520 av herr Eskilsson m. fl. och II: 648 av herr Nilsson i

Svalöv in. fl. samt I: 521 av herrar Kronstrand och Stefanson samt II: 646

av herr Ågren in. fl. bör emellertid vissa justeringar komma till stånd.

Beträffande kravet på att deklarationsskyldighet skall ha förelegat för det

beskattningsår då förlusten uppkommit för att rätt till förlustavdrag skall

inträda anser vi i likhet med ett flertal remissmyndigheter, att den föreslagna

begränsningen är onödigt rigorös och ägnad att medföra vissa orättvisor.

Det synes tillräckligt att stadga, att deklarationsskyldighet skall ha förelegat

antingen under förluståret eller under något av de två närmast föregående

beskattningsåren.

Förslaget i propositionen att förlustutjämning endast skall få äga rum

därest ägareförhållandena i ett familjebolag i det väsentliga är desamma vid

förlusttillfället och då förlusten skall utnyttjas finner vi likaledes kunna

leda till obilliga resultat. Det stadgas visserligen, att rätten till förlustutjämning

skall bestå oförändrad om ändring i ägareförhållandet betingas av att

aktier övergått till någon på grund av arv, testamente eller bodelning. Därest

emellertid i sådant fall t. ex. änka och barn efter en liälftendelägare saknar

ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför överlåter dem till

den andre hälftendelägaren (eller till annan), förlorar denne delägare helt

rätten till avdrag för förlust som uppkommit innan han övertog de efterlevandes

aktier. Vi förordar en sådan komplettering av nyssberörda bestämmelse

att rätt till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktier

på grund av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare

ägare av aktier i företaget. Någon ökad risk för missbruk kan icke befaras

uppkomma härigenom.

Med angivna justeringar är vi beredda att acceptera förslaget till förlustutjämning.

Vi vill emellertid framhålla, att erfarenheterna av systemet bör

noga följas under de första åren, så att föreliggande bristfälligheter kan

skyndsamt undanröjas. Bland de spörsmål som bör ägnas fortsatt uppmärksamhet

vill vi nämna rätt till förlustutjämning bakåt i tiden, rätt till utjämning

även beträffande ortsavdrag samt utsträckning av kvitlningsperiodens

längd t. ex. till 10 år.

I motionerna har vidare yrkats, alt den av 1957 års skatteutredning förordade

progressionsutjämningen skulle genomföras, ehuru med vissa kompletteringar.

Vi delar denna uppfattning. Vi föreslår härutinnan att rätt till

utjämning skall förefinnas även vid fallande inkomst. Vad deklarations
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsuiskottets betänkande nr 10 år 1960

skyldigheten angår bör det räcka med att sådan förelegat antingen för jämförelseåret

eller för något av de två beskattningsåren dessförinnan. Vissa

skäl kan även anföras för att sänka det minimibelopp som kräves såsom

skillnad mellan två års inkomster — 12 000 kronor — för att utjämning

skall få ske. Angelägenheten att få systemet infört för att kunna börja

samla erfarenheter för en fullständigare resultatutjämning i framtiden synes

emellertid motivera viss försiktighet under systemets första år, varför

vi icke nu vill föreslå någon sänkning av beloppet.

Slutligen har yrkats, att en skyndsam utredning skall igångsättas rörande

en allmän öppen resultatutjämning, innebärande bl. a. rätt till skattefri avsättning

å särskilda konton — motsvarande nuvarande skogskonto — vid beräkning

av intäkt av jordbruk och av annan fastighet (hyresfastighet). Vi

biträder detta förslag.

Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 519 och II: 647, I: 520 och II: 648 samt I: 521 och II: 646

måtte

1) antaga det vid proposition nr 30 fogade förslaget till

förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst

med den ändring att 2, 8 och 9 §§ erhåller följande

lydelse.

2 §•

Med förlust--— samma år.

Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig antingen

till beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom.

första stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration

till ledning för sin taxering för inkomst, eller varunder skattskyldigs bruttointäkter

av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han

jämlikt bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna

deklaration som nyss sagts eller till något av de två närmast därpå följande

beskattningsåren. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger

skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad

i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag

erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret fullgjorts

under vederbörligt taxeringsår.

Rätten till -— --minst 1 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Om aktierna---andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock

ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller andelarna

genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk per
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960 33

son eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier

överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som sedan

beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.

9 §•

Har bolag---båda tillfällen. Hinder för förlustavdragets utnyttjande

möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingats av att aktierna

genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person

eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits

å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som sedan beskattningsårets

ingång innehaft aktier i företaget.

2) antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda, vid

propositionen nr 30 såsom bihang fogade förslaget till förordning

om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å

merinkomst i vissa fall med den ändring att rubriken samt

1, 2, 3, 5, 8 och 13 §§ ävensom anvisningarna till 5 § och

övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.

Förordning om rått till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i

samband med inkomststegring eller inkomstminskning

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar

och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning av

statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.

2 §•

Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i 1 §

omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 12 000 kronor över- eller

understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående

beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämning av skatt verkställas

sålunda att den skatt, som den skattskyldige jämlikt förordningen om statlig

inkomstskatt haft att erlägga för jämförelseåret eller har att erlägga

för beskattningsåret, nedsättes till sådant belopp, att den sammanlagda statliga

inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret och för jämförelseåret

blir lika stor som summan av den skatt, som han haft att erlägga

för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara inkomsten

för dessa år med lika delar belöpt på vartdera av åren.

Vid tillämpningen---för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §•

Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna

merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

12 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller

för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat beräknas,

därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 12 000

kronor.

5 §•

I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom av

varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven

lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på

grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster

enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl vid

tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen

av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt i

2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å

makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt

taxeringen för beskattningsåret.

Hava makarna----för sig.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §•

Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för sådan

i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom. vid

1) 3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna

självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret

eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid vad i

tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta makar och

oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall gälla att deklarationsskyldigheten

fullgjorts under iakttagande av de härför i taxeringsförordningen

lämnade föreskrifterna.

Oaktat vad---jämför 5 §.

13 §.

Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning

först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av

kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade

merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut eller

utslag äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom ett

år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.

Äger skattskyldig--- — enligt 9 §.

Anvisningar

till 5 §.

1. Av 5---av skatteutjämningen.

Vad i ----under jämförelseåret.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Bevillningsutskottets betänkande nr tO år 1960

Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakoinmer med

mindre åtminstone en av dem varit skyldig avgiva självdeklaration för inkomst

under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren

och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; förordningen skall

dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1960

eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år 1960

eller tidigare år.

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam

utredning rörande allmän öppen resultatutjämning, innebärande

bl. a. rätt till skattefri avsättning å särskilda konton

— motsvarande nuvarande skogskonto — vid beräkning av

intäkt av jordbruk och av annan fastighet (hyresfastighet).»

II) av herrar Bengtson, Sundin och Vigelsbo, vilka anfört följande:

»Vi konstaterar---- (= reservation nr I s. 31 rad 4 uppifrån—rad 5

nedifrån)--— till 10 år.

I motionerna har vidare yrkats, att den av 1957 års skatteutredning förordade

progressionsut jämningen skulle genomföras, ehuru med vissa kompletteringar.

Vi delar denna uppfattning. Vi föreslår härutinnan att rätt till

utjämning skall förefinnas även vid fallande inkomst. Vad deklarationsskyldigheten

angår bör det räcka med att sådan förelegat antingen för jämförelseåret

eller för något av de två beskattningsåren dessförinnan. Det minimibelopp

av 12 000 kronor, som merinkomsten enligt utredningens förslag

skall uppgå till för att rätt till progressionsutjämning skall föreligga, är enligt

vår mening för högt. Ett minimibelopp av 8 000 kronor synes oss bättre

överensstämma med reformens syfte. Vi föreslår, att minimibeloppet fastställes

till 8 000 kronor. Sedan någon tids erfarenhet vunnits av reformen,

bör man söka utvidga progressionsut jämningen till att gälla mer än två år.

Slutligen har---- (— reservation nr I s. 32 rad 9 uppifrån—rad 13

uppifrån) —• ■—- — detta förslag.

Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 519 och II: 647, I: 520 och II: 648 samt I: 521 och II: 646

måtte

1) antaga det —-------(= reservation I s. 32 rad 18 uppifrån—s.

33 rad 9 uppifrån)---i företaget.

2) antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda, vid

propositionen nr 30 såsom bihang fogade förslaget till förordning

om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst

i vissa fall med den ändring att rubriken samt 1, 2,

3, 5, 8 och 13 §§ ävensom anvisningarna till 2 och 5 §§ och

övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

Förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i

samband med inkomststegring eller inkomstminskning

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar

och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning av

statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.

2 §•

Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i 1 §

omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 8 000 kronor över- eller

understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående

beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämning av skatt verkställas

sålunda att den skatt, som den skattskyldige jämlikt förordningen om statlig

inkomstskatt haft att erlägga för jämförelseåret eller har att erlägga för

beskattningsåret nedsättes till sådant belopp, att den sammanlagda statliga

inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret och för jämförelseåret

blir lika stor som summan av den skatt, som han haft att erlägga för nämnda

båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara inkomsten för dessa

år med lika delar belöpt på vartdera av åren.

Vid tillämpningen--- -— för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §.

Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna

merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än

8 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller för

jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp än som skolat beräknas,

därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 8 000 kronor.

5 §•

I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom av

varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven

lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på

grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster

enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl vid

tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen

av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt

i 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å

makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt

taxeringen för beskattningsåret.

Hava makarna---för sig.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

8 §•

Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för sådan

i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom. vid

1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna

självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret

eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid

vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta

makar och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall

gälla att deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför

i taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.

Oaktat vad---jämför 5 §.

13 §.

Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning

först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av

kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade

merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut

eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom

ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.

Äger skattskyldig---enligt 9 §.

Anvisningar

till 2 §.

Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:

Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret ............ 8 000 kronor

» » » beskattningsåret........... 20 100 »

Sammanlagd beskattningsbar inkomst .................. 28 100 kronor

Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen

avjämnas till närmaste hundratal kronor så att summan

av delbeloppen motsvarar den sammanlagda beskattningsbara

inkomsten):

för jämförelseåret .................................... 14 000 kronor

för beskattningsåret .................................. 14100 »

28 100 kronor

Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för

det beskattningsår, varunder merinkomst uppkommit, anta
-

ges utgöra:

å 14 000 kronor ...................................... 2180 kronor

å 14100 » ...................................... 2 207 »

4 387 kronor

Avgår skatt å 8 000 kronor enligt samma grunder........ 880 »

Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret...... 3 507 kronor

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960

Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för

den i exemplet avsedde skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för

nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års

taxering skall uppgå till lägst 28 100 kronor, d. v. s. med minst 8 000 kronor

överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.

till 5 §.

1. Av 5-----— av skatteutjämningen.

Vad i — — — under jämförelseåret.

Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med

mindre åtminstone en av dem varit skyldig avgiva självdeklaration för inkomst

under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren

och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; förordningen skall

dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1960

eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år 1960

eller tidigare år.

3) i skrivelse---(= reservation I s. 35 rad 9 uppifrån—rad

13 uppifrån)---fastighet (hyresfastighet).»

600458

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:131 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m. a1 i texten