Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

1960-05-04 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1960:33, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

1

Nr 33

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga

ändamål, m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:31 av herr Birke m.fl. och 11:88 av herr

Stiernstedt m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt att vid taxering åren 1961 och 1962 enligt förordningen

den 26 juli 19U7 (nr 576) om statlig inkomstskatt åtnjuta avdrag för belopp,

som utgivits såsom gåva till Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som under beskattningsår, för vilket taxering verkställes

år 1961 eller år 1962, till Karolinska mediko-kirurgiska institutet lämnat

penninggåva ej understigande 100 kronor, äger att vid taxering enligt förordningen

om statlig inkomstskatt från sammanlagda beloppet av sina inkomster

från olika förvärvskällor åtnjuta avdrag med belopp motsvarande

vad han under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.

2 §.

Styrelsen för Karolinska mediko-kirurgiska institutet är pliktig att efter

anmaning i den ordning varom stadgas i taxeringsförordningen lämna uppgift

om storleken av gåva, som institutet emottagit från namngiven skattskyldig.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelade uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling».

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

2) de likalydande motionerna 1:408 av herr Per-Olof Hanson m.fl. och

11:530 av herr Rimmerfors m.fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till höstriksdagen rörande

rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp

upp till 10 procent av den sammanräknade nettoinkomsten, med ett högsta

avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt

beloppet till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga, ungdomsfostrande

eller undervisningsändamål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 1:31 och 11:530.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §

kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och

därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning

inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare

till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren

företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala

institutioner (se t. ex. RÄ 1941 ref. 5 och RÅ 1941 Fi not. 534).

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga

ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.

Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs

sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år

enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag

för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades

senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t

medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande

visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland

civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet

uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden

och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt

varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att

bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer,

som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse

framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

3

ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande

fall genom direkt bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden

om avdragsrätt för gåvor.

Bl. a. hemställdes vid 1956 års riksdag i väckta motioner att riksdagen

bos Kungl. Maj :t skulle begära utredning rörande rätt till avdrag vid taxering

till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent av

den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis

1 000 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära,

religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet

fann i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34 lämpligt

att skattelagssakkunniga vid sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt

understöd jämväl tog principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt

för gåvor till allmännyttiga ändamål och därvid övervägde de synpunkter

motionärerna anfört.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser

om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om

avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga behandlat

frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttigt

ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten

att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver

stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst

övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form,

om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma,

särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma

olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand avbetydelse

att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den

ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.

1 detta hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes

skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara

inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens

förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).

Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för

skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med

hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.

Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida,

att avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn

till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd

till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder,

enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen

torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.

Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig an
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 33

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

norlunda, om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av

förevarande art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse

för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar

å bosättningslån eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag

därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt

och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,

kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd

av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring

stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av

de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa

mån beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen

handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid

skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är

uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge

avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de

kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena

skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande

ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande

vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom

skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen

mera exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag

med avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera

allmänt innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister.

Beskattningsmyndigheterna torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa

avgöranden, särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och

sammanslutningar bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan

huruvida och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att

villkoren för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former

att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen

utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller

liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar, som

arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt 20 §

KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter

(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)

skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en

självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga

har emellertid även framkastat tanken att •— om det skulle befinnas

angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs

utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att

tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske

genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier

o. d. ändrades så att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960 5

till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid såsom

nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag

till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social

synpunkt ett värde, som kan jämföras med försäkringsverksamhetens, och

det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att

skattskyldig medges en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande

av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring

kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 §

2 mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Vid 1957 års riksdag väcktes dels de likalydande motionerna 1:45 och II:

50, med i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956 väckta

motionerna, dels de likalydande motionerna 1:134 (av fröken Andersson

m. fl.) och 11:173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att riksdagen

måtte medgiva skattskyldig, som under beskattningsår för vilket taxering

verkställes år 1958 eller år 1959 lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet

bland flyktingar, avdrag härför vid taxering till statlig inkomstskatt.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 avstyrkte 1957 års

bevillningsutskott bifall till motionerna. Därvid erinrade utskottet om att

skattelagssakkunnigas utredning för det dåvarande var föremål för Kungl.

Maj:ts prövning. Vidare anförde utskottet följande.

Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt

för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår

skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument

för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande

inverkan på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga

ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få

en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet

av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål -— som riksdagen vid

flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen

utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens

sida. Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art

riktas mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat

skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid

taxeringsarbetet.

Vidare yrkades vid 1958 års A-riksdag i motionen 11:330 (av herr Håstad),

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning och förslag i syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig

undervisning och forskning, varvid förutsatts att donationerna

avsett ändamål, som godkänts av Kungl. Maj :t. I betänkande nr 12 samma

år, vilket betänkande godkändes av A-riksdagen, anförde bevillningsutskottet

bl. a. följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

Det kan visserligen antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som

den av motionären åsyftade skulle stimulera till gåvor för vetenskaplig undervisning

och forskning. Man kan emellertid inte bortse från att i sådana

fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd del av gåvan

skulle motsvaras av därå belöpande skatt. Utskottet vill även erinra om

den tidigare från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet

av allmännyttiga ändamål inte bör ske genom lättnader vid beskattningen

utan att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat,

detta stöd bör lämnas genom anslag. Utskottet anser sig därför inte

böra förorda, att ytterligare skattelättnader för vetenskaplig forskning och

undervisning än som redan är medgivna införes i skattelagstiftningen. Med

hänsyn härtill avstyrker utskottet den ifrågavarande motionen.

Slutligen framställdes i de vid 1959 års riksdag väckta motionerna 1:4

och 11:3 yrkande av i huvudsak samma innebörd som i de nu förevarande

motionerna 1:408 och 11:530. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 29

anförde bevillningsutskottet, som avstyrkte motionsyrkandena, bl. a. följande.

De uttalanden som gjordes av 1957 års bevillingsutskott i denna fråga får

alltjämt anses äga giltighet. Även om en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna

angivna riktlinjerna skulle kunna medföra en ökad bidragsgivning

till ifrågavarande ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket

skulle bli fallet genom direkt anslag, kan utskottet dock inte finna att detta

i och för sig utgör tillräckligt skäl för införande av en sådan avdragsrätt.

Utskottet vill härutinnan endast framhålla, att det icke låter sig på förhand

bedöma, vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att

erhålla ökade bidrag till sin verksamhet och icke heller hur stora de ökade

kostnaderna för statsverket skulle bli. Vad motionärerna i övrigt anfört

anser utskottet ej heller böra föranleda utskottet att intaga annan ståndpunkt

till förevarande spörsmål än som intogs av 1957 års bevillingsutskott.

Utskottet anser sig följaktligen böra biträda den vid tidigare års riksdagar

framförda uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga ändamål icke

bör ske genom lättnader vid beskattningen utan att, i den mån stöd från

statens sida för något ändamål befinnes påkallat, detta stöd bör lämnas

genom anslag.

Av innehållet i de förevarande motionerna torde här få återges följande.

I de likalydande motionerna 1:31 och 11:88 erinras om att karolinska

mediko-kirurgiska institutet genom åren fått fungera som en försöksstation

för svensk medicin icke blott på den praktiska sjukvårdens område.

Även inom de teoretiska disciplinerna har utvecklingen lett till inrättandet

av speciella forskningsprofessurer.

Av de inalles 201 upptagna akademiska lärarbefattningarna (frånsett

docenterna) vid de medicinska fakulteterna och karolinska institutet faller

68 eller mer än en tredjedel på det senare. Ungefär samma förhållande gäller

för e. o. docentbefattningarna. Till detta kommer vid karolinska institutet

icke mindre än 260 docenter. Rena forskningsbefattningar innehas av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

7

7 professorer och av 7 laboratorer. Professorerna och laboratorerna i de

större undervisningsämnena har vanligen en omfattande vetenskaplig verksamhet

i gång.

Verksamheten vid karolinska institutet har varit svår att finansiera, delvis

på grund av att utvecklingen på de medicinska och naturvetenskapliga

områdena går så snabbt att institutionerna kontinuerligt måste förnya sin

apparatutrustning, delvis också av att hela tiden ett flertal av dess institutioner

varit nytillkomna och följaktligen haft stora speciella krav på byggnader,

inredning och utrustning. För institutionernas ändamålsenliga drift

kräves ej sällan 5—10 gånger större belopp än det statliga materielanslaget.

Den på den senaste tiden starkt utökade yngre forskarkadern ansöker också

vid utdelningstillfällena om 3—5 gånger större belopp än de i forskningsfonderna

tillgängliga, närmast för täckande av personalkostnader. I vad

mån karolinska institutets nuvarande resurser skall kunna tillgodogöras på

bästa möjliga sätt beror närmast på vilka anslag, som kan erhållas från staten

och vilka donationsmedel som kan ställas till institutets förfogande. Att

en ökning av de förra är behövlig, låter sig icke bestrida. Å andra sidan är

det uppenbart, att den nuvarande statsfinansiella situationen knappast gör

det möjligt att åstadkomma någon avsevärd förbättring. I denna situation

har karolinska institutets lärarkollegium för avsikt att i samband med institutets

150-årsjubileum 1960 söka intressera enskilda donatorer att medelst

penningbidrag möjliggöra en fortsatt och vidgad forskningsverksamhet. Den

samhälleliga betydelsen härav torde icke närmare behöva understrykas.

Det skulle självfallet i utomordentlig grad underlätta möjligheterna att få

bidrag från enskilda, därest insamlingsverksamheten skulle få det stödet

från det allmänna att avdragsrätt medgåves vid beskattningen för gåvor till

institutet.

I de likalydande motionerna 1:408 och 1 1:5 3 0 uttalas, att alla

är överens om värdet av det arbete, som i vårt land utföres av de många frivilliga

organisationerna på det humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga

och pedagogiska området. Det finns ingen som skulle vilja föreslå att

staten skulle utsträcka sitt verksamhetsområde på ett sådant sätt, att den

skulle övertaga både ansvaret och arbetsuppgifterna från dessa organisationer.

Tvärtom torde man från alla håll hävda, att staten på lämpligt sätt bör

stödja dessa organisationers strävanden. Det kan ske genom direkta bidrag

från statskassan, men erfarenheten har visat att sådana bidrag av statsfinansiella

skäl endast kan ges i begränsad omfattning. Dessutom är det av

många skäl inte lämpligt att finansieringen i alltför stor utsträckning sker

via statskassan. Det måste därför anses vara ett direkt samhällsintresse att

medborgarna i stället för att använda hela sin inkomst för egen räkning

stöder och av statsmakterna stimuleras att stödja en verksamhet, som kan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

betraktas som samhällsnyttig. En sådan avdragsrätt skulle innebära en

stark stimulans till ökning av bidragen till allmännyttiga ändamål.

Frågan om avdragsrättens maximering torde böra lösas så, att maximibeloppet

bestämmes till viss andel av den sammanräknade nettoinkomsten,

förslagsvis 10 procent. Eftersom avdraget skulle utgå som allmänt avdrag,

vore det tekniskt mindre lämpligt att anknyta dess begränsning till den taxerade

inkomsten, vilken ju påverkas av medgivna avdragsbelopp. En viss

högsta gräns vore också lämplig. I avvaktan på erfarenhet av reformens

verkningar kunde exempelvis, såsom i tidigare motioner föreslagits, gränsen

sättas så lågt som vid 1 000 kronor per år. För undvikande av att avdragsrätten

skulle tas i anspråk för kollektbidrag och mindre insamlingsbelopp,

kunde efter danskt mönster ett lägsta avdragsgillt bidragsbelopp av

50 kronor stadgas, liksom också den undre gränsen för avdragsrätten för de

sammanlagda gåvorna under ett år kunde fastställas till 100 kronor. Endast

kontanta gåvor borde medgivas avdragsrätt.

Utskottet

I förevarande sammanhang har utskottet att behandla väckta motioner

avseende frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor.

I de likalydande motionerna I: 408 och II: 530, vilka motioner utskottet

först upptar till övervägande, hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhåller om förslag till höstsessionen rörande rätt till avdrag vid

taxering till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, kulturella,

religiösa, vetenskapliga, ungdomsfostrande eller undervisningsändamål.

Motionärerna förordar att avdrag skall få ske intill viss procent av den

skattskyldiges nettoinkomst, förslagsvis 10 procent, och att det belopp som

högst må avdragas fastställes till exempelvis 1 000 kronor.

Som av den tidigare redogörelsen framgår har frågan om avdragsrätt vid

inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål vid flerfaldiga

tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Under åren före och under

det andra världskriget medgavs rätt till avdrag vid beskattningen för vissa

gåvor, nämligen till luftvärnet och sjövärnskåren och till internationellt

hjälparbete för lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder.

Dessa medgivanden var begränsade till tiden och föranledda av särskilda

förhållanden. Då vid senare tillfällen yrkanden motionsvis framförts i riksdagen

om införande av avdragsrätt för gåvor till olika ändamål har dessa

yrkanden genomgående avvisats. Därvid har från riksdagens sida uttalats,

att en avdragsrätt av sådant innehåll innebar en uppenbar avvikelse från de

principer, som låg till grund för gällande skattelagstiftning. Enligt riksdagens

åsikt borde främjandet av allmännyttiga ändamål inte ske i form av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

9

lättnader i beskattningen utan i förekommande fall genom direkta bidrag

från statens sida.

Utskottet vill också erinra om att frågan huruvida en avdragsrätt sådan

som den i motionerna ifrågasatta principiellt kan anses betingad övervägts

av skattelagssakkunniga, vilka behandlat frågan i ett den 20 december 1956

dagtecknat betänkande. Därvid har från de sakkunnigas sida framhållits att

vid beräkning av skattskyldigas beskattningsbara inkomster hänsyn i princip

endast tas till sådana utgifter som omkostnader för inkomstens förvärvande

och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).

Hur den skattskyldige i övrigt disponerar sina inkomster för

levnadskostnader, gåvor eller sparande har i princip inte ansetts vara av

betydelse för skatteförmågan. Ett par undantag från denna regel har emellertid

gjorts, nämligen det av ålder bestående sociala avdraget för vissa

försäkringspremier och det för några år sedan införda extra avdraget i fråga

om inkomst av kapital. En avdragsrätt för frivilliga understöd till allmännyttiga

ändamål kunde med hänsyn härtill betecknas såsom ett avsteg från

de grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Av

nu angivna principiella skäl och under åberopande av invändningar av praktisk

natur har de sakkunniga ansett sig inte kunna förorda en självständig

avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till den principiella uppfattning som

kommit till uttryck i skattelagssakkunnigas betänkande att införandet av en

avdragsrätt för gåvor inte kan motiveras utifrån de principer, som ligger till

grund för vår skattelagstiftning. Utskottet ansluter sig således till de synpunkter

som tidigare — senast åren 1957 och 1959 — framförts från riksdagens

sida vid behandling av motioner likartade med nu föreliggande. Någon

anledning för riksdagen att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt, att en

avdragsrätt av denna art inte bör införas, föreligger inte enligt utskottets

uppfattning. Utskottet avstyrker därför bifall till de föreliggande motionerna.

De nu framförda synpunkterna gäller i allt väsentligt även i fråga om

yrkandet i motionerna I: 31 och II: 88 rörande en tidsbegränsad rätt till avdrag

för gåvor till karolinska mediko-kirurgiska institutet. Den omständigheten

att den ifrågasatta avdragsrätten skulle vara begränsad till ett eller två

år och avse allenast ett bestämt ändamål kan enligt utskottets mening inte

anses ändra avdragets karaktär så väsentligt att man kan bortse från de

principiella invändningar, vilka från utskottets sida tidigare framförts mot

en avdragsrätt för frivilliga gåvor. Utskottet vill även framhålla att ett bifall

till motionärernas önskemål med all sannolikhet skulle komma att föranleda

framställningar om motsvarande förmåner från andra institutioner och

organisationer, som fullföljer i och för sig behjärtansvärda ändamål, vilka

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

framställningar skulle vara svåra att avvisa, om principen nu genombrytes.

Slutligen vill utskottet erinra om att vid ett tidigare tillfälle statsmakterna

genom särskilda anslag sökt stimulera till ökad bidragsverksamhet från

allmänhetens sida till samhällsnyttiga ändamål. Så var fallet budgetåret

1953/54 och 1954/55 då vissa anslag gavs till främjande av kräftforskningen.

Anslagen var så till vida beroende av frivilliga gåvor, att de skulle utgå med

samma belopp som genom sådana gåvor tillfördes nämnda ändamål, dock

högst 10 milj. kronor sammanlagt för de nämnda två budgetåren. Även om

en dylik ordning är förenad med åtskilliga olägenheter, får den enligt utskottets

mening anses vara att föredraga framför en avdragsrätt vid beskattningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1: 31 av herr Birke m. fl.

och 11:88 av herr Stiernstedt m. fl., icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

2) de likalydande motionerna 1:408 av herr Per-Olof

Hanson in. fl. och 11:530 av herr Rimmerfors m. fl. måtte

av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson,

Tage Johansson och Stefanson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,

Kärrlander, Magnusson i Borås, Asp, Larsson i Luttra, Andersson i Essvik,

Stenberg, Kristenson i Göteborg och Rydén.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

11

Reservationer

I) av herrar Söderquist, Stefanson, Stenberg och Rydén, vilka under åberopande

av innehållet i de likalydande motionerna 1: 408 av herr Per-Olof

Hanson m. fl. och 11:530 av herr Rimmerfors m. fl. ansett, att utskottet

under punkten 2) bort hemställa,

2) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande

motionerna I: 408 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 530

av herr Rimmerfors m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om förslag till innevarande års höstriksdag rörande

rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis

belopp upp till 10 procent av den sammanräknade

nettoinkomsten, med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis

1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet

till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga, ungdomsfostrande

eller undervisningsändamål.

II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås, vilka ansett,

att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I förevarande---- (= utskottet s. 8 rad 17 uppifrån — s. 9 rad 6

uppifrån)---dagtecknat betänkande. Av principiella skäl och under

åberopande av invändningar av praktisk natur har de sakkunniga ansett sig

inte kunna förorda en självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga

ändamål.

Å andra sidan synes skäl kunna anföras till förmån för den i de likalydande

motionerna 1: 408 och II: 530 framförda uppfattningen om angelägenheten

av stöd i skälig omfattning genom skattelagstiftningen åt det värdefulla

arbete, som i vårt land utföres av de många frivilliga organisationerna

på det humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga och pedagogiska området.

En avdragsrätt vid beskattningen av den art, som motionärerna ifrågasätter,

skulle sannolikt innebära viss stimulans till ökning av bidragen till

allmännyttiga ändamål.

Motsvarande synpunkter torde i allt väsentligt kunna anläggas på innehållet

i de likalydande motionerna I: 31 och II: 88 om tidsbegränsad rätt till

avdrag för gåvor till Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Med hänsyn till dessa spörsmåls principiella innebörd och i övrigt komplicerade

beskaffenhet ävensom ovissheten om de statsfinansiella konsekvenserna

av en nyordning på området i anslutning till tankegångarna i de

nämnda motionerna synes dock icke kunna ifrågakomma att hos Kungl.

Maj :t nu anhålla om omedelbara förslag i ämnet. Däremot vore ärendet en
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

ligt utskottets uppfattning förtjänt av en allsidig och förutsättningslös undersökning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan

om avdragsrätt vid taxering för gåvor, varvid bör beaktas

vad i de inbördes likalydande motionerna I: 31 av herr

Birke m. fl. och 11:88 av herr Stiernstedt m. fl. ävensom

1: 408 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 530 av herr

Rimmerfors m. fl. anförts, samt

2) att de ovannämnda motionerna måtte anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960

600364

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.