Betänkande i anledning av väckta motioner angående viss reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse.
1960-03-29 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1960:36, Betänkande i anledning av väckta motioner angående viss reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
1
Nr 36
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna i fråga
om byggnad, som ingår i rörelse.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
A) de likalydande motionerna 1:14 av herr Svärd och 11:22 av herr Darlin
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna i
fråga om värdeminskningsavdrag å byggnader, som ingår i rörelse, att större
värdeminskningsavdrag får göras under de första åren efter byggnadens
uppförande»;
B) de likalydande motionerna 1:32 av herr Lundström m.fl. och 11:41 av
herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om utredning i syfte att anpassa beskattningsreglerna i fråga
om värdeminskningsavdrag å byggnader, som ingår i rörelse, så att större
värdeminskningsavdrag kan göras under de första åren efter uppförandet»;
ävensom
C) de likalydande motionerna 1:120 av herr Mattsson och 11:142 av herr
Wahrendorff, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan om en sådan anpassning av värdeminskningsavdragen
för byggnad som ingår i rörelse att förhållandevis
större avdrag medgives de första åren sedan byggnaden blivit uppförd».
Såvitt avser de likalydande motionerna I: 32 och II: 41 har utskottet i detta
betänkande endast upptagit det yrkande, som ovan återgivits. I övrigt har
dessa motioner behandlats i utskottets betänkande nr 37.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:22, 11:41 och 11:142.
Avdrag för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas
i ägarens rörelse, får i princip åtnjutas endast i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av anvis1
—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 36
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
ningarna till 29 § kommunalskattelagen. I vissa särskilda fall får emellertid
byggnadskostnaden i sin helhet avdragas under det år, då utgiften för byggnadens
uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga är om rent
tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.
Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
torde även andra värden kunna komma till användning, beroende på utredningen
i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet
eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.
I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste nämligen
i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering ännu inte
ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt maskinvärde. Värdet
av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt maskinvärde får
nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller planenlig avskrivning
å inventarier beroende på om den skattskyldige är berättigad till
räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar eller inte. I fråga
om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier, vilkas värde vid fastighetstaxeringen
visserligen inräknats i byggnadsvärdet men inte åsatts särskilt
maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning av byggnad fastställda
bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte att sådana inventarier
måste avskrivas efter samma låga procentsats som byggnaden i övrigt.
I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor, varmvattencisterner
m. m.
Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
å fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt
stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis avdrag
för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4 procent å
anskaffningsvärdet.
Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
3
inte bedömes sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid
försäljning av fast egendom.
Frågan om ändrade bestämmelser rörande avskrivning å byggnad i rörelse
behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess betänkande med
förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954:19). Det spörsmål, till
vilket kommittén närmast hade att taga ställning, var om den gällande lagstiftningen
kunde anses medge tillräckliga avdrag för värdeminskningen.
I fråga om byggnader var det enligt kommitténs uppfattning med hänsyn
till att det i regel gällde mycket stora och långvariga investeringar motiverat,
att kostnaden fördelades över en betydligt längre period än när det
gällde maskiner och inventarier. Någon form av bunden avskrivning måste
med hänsyn härtill komma till användning. Annan mening härom hade
inte heller yppats inom kommittén. Det spörsmål som diskuterats hänförde
sig väsentligen till frågan huruvida avskrivningen skulle beräknas på annat
värde än anskaffningskostnaden och om i praxis använda procenttal för
avskrivningens beräkning kunde anses till fyllest.
Sedan kommittén på anförda skäl avvisat tanken att avskrivningen skulle
få beräknas på återanskaffningsvärdet, berörde kommittén frågan om de
procentsatser efter vilka avskrivningarna borde beräknas. Det kunde därvid
uppmärksammas att en högre avskrivningsprocent i sin mån kunde anses
innefatta ett efterkommande av önskemålet om visst hänsynstagande till
ökade återanskaffningskostnader. I överensstämmelse med de överväganden,
som gjordes då den fria avskrivningsrätten infördes, fann kommittén att även
vid en uppmjukning av avskrivningsreglerna i form av höjda procentsatser
inkomstbegreppet måste utvidgas till att omfatta åtminstone de vid avyttring
återbekomna tidigare åtnjutna värdeminskningsavdragen. Mycket starka
skäl talade mot en sådan utvidgning av inkomstbegreppet, som avvisades
bl. a. med hänvisning till de svårlösta spörsmål, som var förenade med en
lagstiftning av sådan innebörd.
Även om det skulle vara möjligt att lösa frågan om utvidgning av inkomstbegreppet,
måste likväl en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna
för byggnader i form av väsentligt högre procenttal för avskrivningens
beräkning föranleda invändningar ur konjunkturpolitisk synpunkt. Det
kunde anmärkas att enligt den offentliga statistiken det år 1952 taxerade
byggnadsvärdet för svenska aktiebolag tillhöriga fastigheter utgjorde ca 9
miljarder kronor. Någon motsvarande uppgift beträffande ekonomiska föreningar
fanns ej. Om man bortsåg från att avskrivningen ofta i stället grundades
på den i många fall högre anskaffningskostnaden och om man räknade
med en årlig avskrivning med 2 procent erhölles ett sammanlagt värdeminskningsavdrag
av ca 180 miljoner kronor. Om man tänkte sig ett stadgande
av innebörd att värdeminskningsavdraget skulle få beräknas efter ett
dubbelt så högt procenttal skulle följaktligen avskrivningsbeloppen öka med
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 36
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
likaledes ca 180 miljoner kronor. Väl skulle en friare avskrivning å byggnader
än för närvarande möjligen inte i och för sig stimulera till ökade investeringar
just i byggnader under högkonjunktur, men de genom ökade avskrivningar
i företagen kvarhållna vinstmedlen, som med hänsyn till de stora
värden, det var fråga om, uppenbarligen blev mycket betydande, skulle stå
till företagens fria disposition för andra investeringar. Följaktligen talade
även de särskilda konjunkturpolitiska synpunkter, som kommittén hade att
iakttaga, för ett bibehållande av nu gällande grunder för värdeminskningsavdrag
å byggnader.
Vid bedömningen av frågan om avskrivning å byggnader torde därjämte
böra beaktas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder
skulle komma att utgöra ett betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna
främst när det gällde byggnader. Företagen kunde genom
att utnyttja investeringsfonderna göra omedelbara avskrivningar på
byggnader till betydande belopp.
Ytterligare anförde företagsbeskattningskommittén följande.
I valet mellan en uppmjukning av avskrivningsreglerna för byggnader
och en ökad stimulans till avsättningar till investeringsfonder är det senare
självfallet att föredraga ur konjunkturpolitisk synpunkt. Då investeringsfonderna
delvis utgör ett komplement till avskrivningsreglerna, bör uppmärksammas
att en mera väsentlig uppmjukning av de för byggnader gällande
avskrivningsreglerna måste antagas minska företagens intresse för
avsättning till investeringsfonder. Investeringsfonderna i deras tilltänkta
utformning har av kommittén bedömts såsom varande det inom beskattningsområdet
enda mera verksamma medlet för en stimulans till investeringar
i lågkonjunktur. Även från denna synpunkt kan följaktligen invändningar
riktas mot en mera väsentlig uppmjukning av avskrivningsreglerna
för byggnader.
På anförda skäl kan kommittén inte förorda ändrade grunder för beräkning
av värdeminskningsavdrag å byggnad. Emellertid finner kommittén
angeläget att i praxis sådana värdeminskningsavdrag medges, som betingas
av byggnadernas ekonomiska livslängd. Från näringslivets sida har gång
efter annan invänts att så inte alltid är fallet. Väl har av kommittén gjorda
förfrågningar hos taxeringsmyndigheterna givit vid handen att utrangeringsavdrag
mera sällan yrkas. Denna omständighet kan emellertid sammanhänga
antingen med att en i huvudsak uttjänad byggnad inte utrangeras
utan i stället säljes till lågt pris, varvid något utrangeringsavdrag merendels
ej ifrågakommer, eller — och detta är måhända ett vanligare fall —
att möjlighet inte förelegat att förete utredning, som styrker rätt till utrangeringsavdrag.
Kommittén kan inte helt frigöra sig från uppfattningen att — även om
praxis under senare år i vissa fall medgivit större avdrag än tidigare — det
förhållandet alltjämt föreligger, att vid bestämmandet av värdeminskningsavdragets
storlek tillräcklig hänsyn inte tages till att en byggnads ekonomiska
livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling, och produktionens
därav betingade omläggning ofta väsentligt understiger den fysiska
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
5
livslängden. Kommittén vill med hänsyn härtill förorda att en viss omredigering
göres av bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,
varigenom tydligare markeras den vikt som bör fästas vid
den ekonomiska livslängden, när det gäller att fastställa skälig avskrivningsprocent.
Kommitténs förslag i sistnämnda avseende genomfördes vid 1955 års
riksdag.
I detta sammanhang kan nämnas, att regeringsrätten i utslag den 8 oktober
1958 (RÅ 1958 ref. 49) med hänsyn till verkstadsbyggnads beräkneliga
ekonomiska varaktighetstid medgivit avdrag för värdeminskning å densamma
med 3 procent av anskaffningsvärdet.
I Danmark och Norge har reglerna om värdeminskningsavdrag å byggnad
år 1957 ändrats i en för de skattskyldiga förmånlig riktning. Danmark har
sedan länge haft avskrivningsregler för byggnader som medgivit en väsentligt
större avskrivning under byggnadens första år än senare, medan de
norska reglerna härvidlag tidigare varit i huvudsak överensstämmande med
de svenska. 1957 års ändringar innebar att de norska reglerna i viss mån
närmade sig det danska systemet vad gäller värdeminskningsavdrag å byggnader.
I Danmark markerades ytterligare förskjutningen i värdeminskningsavdragen
mot byggnadernas tidigare skede. Följande tablå ger en översiktlig
jämförelse av avskrivningsreglerna i fråga om industribyggnader i Danmark
och Norge.
Värdeminskningsavdrag å byggnad vid engång sinvestering
Avskrivningsbelopp på byggnader i procent av anskaffningsvärde
År Danmark Norge
1—4 12,5 3,75
5 .................... 2,5 3,75
6—24 ................ 2,5 2,50
25—37 ................ 0,0 2,50
38 .................... 0,0 1,25
De norska reglerna medger dessutom initialavskrivningar vid investeringar
över en viss storlek.
I Finland tillätes avskrivning å fabriksbyggnader av trä med 5 procent
och å fabriksbyggnader av sten med 2,5 procent av anskaffningsvärdet. Har
fabriksbyggnad tagits i bruk under år 1958 eller senare får avskrivning ske
med sammanlagt 30 procent av anskaffningsvärdet under de första fyra
åren efter uppförandet.
Yrkanden av samma innebörd som i nu förevarande motioner framställdes
jämväl vid 1958 års A-riksdag i de då väckta motionerna 1:255 och
II: 323. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 16 framhöll bevillnings
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
utskottet bl. a. att den fråga, som upptagits i motionerna, endast utgjorde
en del av det komplex beskattningsregler, som brukar sammanfattas under
benämningen företagsbeskattningen. Reglerna om företagsbeskattningen var
föremål för en genomgripande omdaning vid 1955 års riksdag, och de regler,
som därvid antogs, hade ännu inte börjat tillämpas i full utsträckning. I
samband därmed var även frågan om ändrade avskrivningsregler beträffande
byggnader föremål för riksdagens uppmärksamhet, och en viss ändring
av bestämmelserna vidtogs i avsikt att tydligare markera den vikt som borde
fästas vid den ekonomiska livslängden, när det gällde att fastställa skälig
avskrivningsprocent. Däremot ansåg riksdagen ytterligare uppmjukningar i
bestämmelserna om värdeminskningsavdrag för byggnader inte böra ifrågakomma.
Vid 1955 års riksdag infördes vidgade möjligheter för företagen
att göra avsättningar till investeringsfonder, vilka avsågs komma att utgöra
ett betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna främst när det gäller
byggnader. Då 1955 års lagstiftning endast gällt en kort tid och i vissa
hänseenden ännu inte trätt i kraft, ställde det sig svårt att få en tillförlitlig
bild av dess verkningar. Innan närmare erfarenhet vunnits av 1955 års
lagstiftning på detta område, var det likaså svårt att bilda sig en uppfattning
om behovet av vidgade avskrivningsmöjligheter å byggnader i rörelse. En
ändring av reglerna om värdeminskningsavdrag i den riktning motionärerna
åsyftat medförde att de skattskyldiga bereddes möjligheter att uppskjuta
beskattningen helt eller delvis åren efter det en nybyggnad vidtagits.
Härigenom skulle skapas nya möjligheter till s. k. förtäckt resultatutjämning.
Med hänsyn härtill borde frågan även bedömas ur denna synpunkt.
Det var därvid att märka att frågan om införande av rätt till s. k. öppen
förlustutjämning och s. k. öppen resultatutjämning för det dåvarande var
föremål för utredning av 1957 års skatteutredning. Enligt utskottets mening
var det sannolikt att frågan om införande av rätt till en snabbare avskrivning
av byggnader skulle komma i ett delvis annat läge, om möjligheter
infördes till öppen resultatutjämning. Man borde därför enligt utskottets
mening avvakta resultatet av 1957 års skatteutrednings arbete. Utskottet
kunde således inte tillstyrka det föreliggande motionsyrkandet.
Jämväl vid 1959 års riksdag väcktes motioner om utredning i syfte att anpassa
beskattningsreglerna i fråga om värdeminskningsavdrag å byggnader,
som ingår i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag får göras under de
första åren efter uppförandet. Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna
i betänkande nr 58, tillstyrkte bifall till desamma. Riksdagen beslöt
emellertid i enlighet med yrkande i en vid betänkandet fogad reservation av
herr Ericsson i Kinna m. fl., att motionerna icke skulle föranleda någon
åtgärd. I nämnda reservation anslöt sig reservanterna helt till de uttalanden
som 1958 års bevillningsutskott gjorde i frågan. Därutöver framhölls, att
vissa ändringar vidtagits i förordningen om investeringsfonder för konjunk
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 dr 1960
7
turutjämning, varigenom möjligheterna att taga investeringsfonder i anspråk
utvidgats. Således kunde, då det var av synnerlig vikt att viss investering
igångsattes, Kungl. Maj :t efter ansökan medge tillstånd till att investeringsfonder
fick tagas i anspråk för längre tid än två år och att även framtida
fondavsättningar fick användas.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I motionerna 1:14 och 11:22 betonas angelägenheten av att få
avskrivningsbestämmelser av i princip samma innehåll som i våra grannländer.
En högre avskrivning under de allra första åren torde motsvara den
verkliga värdeminskningen. Det erinras vidare om att de i fråga om maskiner
och inventarier i rörelse gällande avskrivningsbestämmelserna i princip
har denna innebörd. För i första hand nyföretagsamheten är det av stor betydelse
att så snabbt som möjligt kunna skriva av en väsentlig del av byggnadernas
värde för att därigenom kunna skapa kapital till konsolidering
och utbyggnad av företaget. De nya företagens möjligheter att konkurrera
med redan inarbetade och konsoliderade företag torde många gånger vara
beroende på dylika avskrivningar under de första åren.
Motionärerna i motionerna 1:32 och 11:41 framhåller bl. a. att
konsolideringsbehovet talar för att avskrivningsreglerna utformas så, att
en högre avskrivningsprocent kan tillämpas under de första åren av byggnadens
livstid. I en tid då ökade krav uppkommer på det svenska näringslivets
konkurrenskraft gentemot utlandet, bör en sådan anpassning av våra
beskattningsregler eftersträvas. Det vidgade handelspolitiska samarbetet
kommer att kräva ökad konkurrensförmåga av de svenska företagen. I en
politik som vill satsa mera på initiativ och ökat välstånd genom gynnsammare
villkor för produktionslivet hör de här åsyftade åtgärderna naturligt
hemma.
Även i m o t i o n e r n a 1:120 och II: 1 42 framhålles att med hänsyn
till de krav på enskilda företags konkurrensförmåga som det inledda
handelssamarbetet ställer måste det vara angeläget att ha avskrivningsregler,
som inte ställer svenska företag i en sämre situation än företagen i övriga
skandinaviska länder.
Utskottet
I de förevar ande motionerna hemställes om utredning i syfte att få till
stånd en sådan ändring av beskattningsreglerna i fråga om värdeminskningsavdrag
å byggnad, som ingår i rörelse, att större avdrag får göras under de
första åren efter byggnadens uppförande. Till stöd för yrkandet åberopas att
en byggnads värde sjunker snabbare under de första åren efter uppförandet
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 dr 1960
än senare. Vidare framhåller motionärerna att enligt de regler, som gäller
i våra grannländer, större värdeminskningsavdrag medges under en byggnads
första år än senare. Med hänsyn till att det planerade ekonomiska samarbetet
i Europa kommer att kräva ökad konkurrensförmåga av de svenska
företagen finner motionärerna det angeläget, att beskattningsreglerna i största
möjliga utsträckning utformas så att de stärker vår konkurrenskraft.
Det påpekas vidare att det särskilt för nystartade företag är av stor betydelse
att så snabbt som möjligt kunna skriva av en väsentlig del av byggnadens
värde för att därigenom skapa kapital till konsolidering och utbyggnad av
företaget.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter, som motionärerna
framfört. Enligt utskottets mening är det av största betydelse, att beskattningsreglerna
utformas på ett sådant sätt, att de främjar produktionsutvecklingen
och underlättar möjligheterna till en ur olika synpunkter önskvärd
konsolidering av företagen. Utan tvekan kommer det förestående ekonomiska
samarbetet i Europa att kräva ökad konkurrensförmåga av de svenska
företagen. Mot bakgrunden härav är det angeläget, att beskattningsreglerna
i största möjliga utsträckning utformas så att de stärker de svenska
företagens konkurrenskraft.
Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår medges i Danmark full
avskrivning under loppet av 24 år och avdragens samlade belopp är starkt
förskjutet till de fyra första åren efter byggnadens uppförande, då årlig avskrivning
får ske med 12,5 procent av anskaffningsvärdet. De i Norge tilllämpade
reglerna tillåter avskrivning efter 3,75 procent under de första fem
åren men medger dessutom särskilda initialavskrivningar vid investeringar
över viss storlek. Det kan vidare nämnas, att i Finland avskrivning tillätes å
fabriksbyggnader av trä med 5 procent och å byggnader av sten med 2,5
procent av anskaffningsvärdet. Fabriksbyggnad, som tagits i bruk år 1958
eller därefter, får dock avskrivas med sammanlagt 30 procent av anskaffningsvärdet
under de första fyra åren. De nu nämnda bestämmelserna ger
uttryck för den enligt utskottets mening riktiga uppfattningen, att en byggnads
värde under de första åren efter uppförandet sjunker avsevärt snabbare
än senare. En lineär avskrivningsmetod med enhetlig årlig avskrivningsprocent,
vilket tillämpas i Sverige, återspeglar emellertid inte denna
faktiska minskning i byggnadens värde. Det är därför av företagsekonomiska
skäl motiverat, att de svenska avskrivningsreglerna för byggnad utformas
på liknande sätt som i våra nordiska grannländer, där en större initialavskrivning
tillätes under de första åren efter byggnadens uppförande. En
vidgad rätt till avskrivning å byggnader skulle dessutom innefatta ett visst
efterkommande av önskemålet om hänsynstagande till de starkt ökade återanskaffningskostnaderna.
I detta sammanhang torde böra erinras om att
frågan om avdrag för värdeminskning av byggnader i inkomstkällan jord
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960 9
bruksfastighet för närvarande är föremål för utredning inom skattelagssakkunniga.
Mot bakgrunden härav finner utskottet skäl föreligga, att en utredning
rörande ändrade grunder för beräkning av värdeminskningsavdrag å byggnad
i rörelse verkställes. Därvid bör självfallet beaktas, om och i vad mån
de nuvarande reglerna om beskattning vid försäljning av fastighet och om
utrangeringsavdrag kan behöva ändras. Utskottet hemställer sålunda att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om en skyndsam utredning i
syfte att så anpassa beskattningsreglerna i fråga om värdeminskningsavdrag
å byggnader, som ingår i rörelse, att större värdeminskningsavdrag får
göras under de första åren efter uppförandet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
1: 32 av herr Lundström m. fl. och II: 41 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt motionerna behandlas i förevarande betänkande, de
likalydande motionerna I: 14 av herr Svärd och 11:22 av
herr Darlin m. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 120
av herr Mattsson och II: 142 av herr Wahrendorff, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att anpassa beskattningsreglerna i fråga om
värdeminskningsavdrag å byggnader, som ingår i rörelse, så
att större värdeminskningsavdrag får göras under de första
åren efter uppförandet.
Stockholm den 29 mars 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Spetz,
Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson*, Oscar Carlsson*
och Gustaf Henry Hansson*; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt i Aspabruk, Allard,
Kärrlander, Magnusson i Borås, Larsson i Luttra*, Andersson i Essvik, Stenberg,
Stiernstedt och Rydén*.
* Ej närvarande vid justeringen.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
Reservation
av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Jansson, fröken Ranmark, herrar
Oscar Carlsson, Sundström, Brandt i Aspabruk, Allard, Kärrlander och
Andersson i Essvik, vilka
dels ansett, att den del av utskottets yttrande, som börjar å s. 8 rad 11
uppifrån med orden »Utskottet kan» och slutar å s. 9 rad 11 uppifrån med
orden »efter uppförandet» bort ha följande lydelse:
»Yrkanden av enahanda innebörd som i de nu förevarande motionerna
framställdes även vid 1958 års A-riksdag och vid 1959 års riksdag. I sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 16 ansåg sig 1958 års bevillningsutskott
inte kunna tillstyrka bifall till yrkandet om utredning av förevarande fråga.
Utskottet framhöll därvid bl. a. att de vid 1955 års riksdag genomförda ändringarna
i företagsbeskattningen medfört en uppmjukning av bestämmelserna
om värdeminskningsavdrag å byggnader i rörelse, varigenom tydligare
markerades den vikt som borde fästas vid byggnadens livslängd. Vidare anförde
bevillningsutskottet att samtidigt därmed införts vidgade möjligheter
för företagen att göra avsättning till investeringsfonder, vilka utgjorde ett
betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna främst när det gällde
byggnader. Det var enligt utskottets mening svårt att bilda sig någon uppfattning
om behovet av ökade avskrivningsmöjligheter för byggnader i rörelse,
innan närmare erfarenheter vunnits av 1955 års lagstiftning rörande
företagsbeskattningen. De vid 1959 års riksdag väckta motionerna i ämnet
tillstyrktes av bevillningsutskottet i betänkande nr 58. Riksdagen avslog
emellertid utskottets förslag och beslöt i enlighet med en vid betänkandet
fogad reservation att avslå motionerna. I nämnda reservation hade bl. a.
framhållits att under år 1959 vissa ändringar vidtagits i förordningen om
investeringsfonder för konjunkturutjämning, varigenom möjligheterna att
ta investeringsfonderna i anspråk utvidgats. Sålunda kunde då det var av
synnerlig vikt att viss investering igångsattes Kungl. Maj:t efter ansökan
medge tillstånd att investeringsfond fick tagas i anspråk för längre tid än
två år och även att framtida fondavsättningar fick användas.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter som kommit fram
i de nyss återgivna uttalandena. Vad särskilt beträffar motionärernas skäl,
att med hänsyn till lagstiftningen i Sveriges grannländer och önskvärdheten
av att få avskrivningsregler, som inte ställer svenska företag i en sämre
situation än företagen i övriga skandinaviska länder, får utskottet ytterligare
tillägga följande. Som motionärerna påpekat är det visserligen riktigt att
de svenska reglerna, då det gäller avskrivning på byggnader, inte är fullt ut
lika liberala som motsvarande regler i Danmark, Finland och Norge. Emel
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1960
11
lertid bör å andra sidan tas i beaktande att andra regler rörande företagsbeskattningen
är ur företagens synpunkt förmånligare i Sverige än i nu
nämnda länder. Man torde därför kunna säga att som helhet betraktat företagen
i Sverige inte genom beskattning belastas hårdare än vad fallet är med
företag hemmahörande i nu nämnda länder. Utskottet vill också erinra om
att den i motionerna ifrågasatta ändringen torde nödvändiggöra att inkomstbegreppet
ändras; för närvarande beskattas ersättning som ett företag erhåller
för försäljning av byggnad i rörelse endast i den mån så föranledes av
reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom.
I och för sig kan det visserligen ifrågasättas om tillräckliga skäl föreligger
att såsom nu är fallet ha olika inkomstbegrepp då det gäller ersättning för
försålda maskiner och andra inventarier och ersättning för försåld byggnad
i rörelse, men utskottet anser inte att denna fråga bör aktualiseras i förevarande
sammanhang.
Av det anförda framgår att utskottet anser att den i motionerna begärda
utredningen inte bör komma till stånd.»
dels ock ansett att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 14 av herr Svärd och
II: 22 av herr Darlin m. fl.,
2) att de likalydande motionerna I: 32 av herr Lundström
m. fl. och II: 41 av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna behandlas
i förevarande betänkande, samt
3) att de likalydande motionerna I: 120 av herr Mattsson
och II: 142 av herr Wahrendorff,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.