Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

1960-03-15 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1960:37, Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

1

Nr 37

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående värdering av varulager vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 32 av herr Lundström m.fl. och II: 41 av

herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, att det lägsta värde

till vilket varulager vid beskattningsårets utgång må upptagas skall fastställas

till 30 procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall

efter avdrag för inkurans, och så att den eljest inträdande skärpningen av

värderingsreglerna (till 40 procent) från och med 1961 års taxering icke

genomföres;

2) de likalydande motionerna I: 279 av herr Ewerlöf m.fl. och 11:352

av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

„

Förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig, —--av följande.

Därest vinstresultatet---stadgade grunder.

Den i---nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än

trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter

avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de

två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande

förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av sagda

medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång

hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio procent av

nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet, därest en

häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.

Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen återföras till

beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan om avdrag för förnyad

avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå

i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav

upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat

efter lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de

närmast föregående nio beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering

av varulagret eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering

med hänsyn tagen till medeltalet av värdena å lagren vid utgången av

de två närmast föregående beskattningsåren icke gälla.

Utan avseende —--- vara påkallat.

Vad i — — — såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande — —--eget kapital.

När fråga — —• —- skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av---september beskattningsåret.

Vad här —---årets inkomst.

Har avverkningsrätt ---influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) de likalydande motionerna I: 401 av herr Bengtson m. fl. och II: 505

av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta

att nuvarande huvudregel om värdering av varulager till lägst 30 procent

må gälla tills vidare samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag

till erforderlig lagtext».

Såvitt avser de likalydande motionerna 1:32 och 11:41 har utskottet i

detta betänkande upptagit det yrkande, som ovan återgivits. I övrigt behandlas

dessa motioner av utskottet i annat sammanhang.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

3

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 41, II: 352 och II: 505.

Gällande bestämmelser

Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.

Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning

eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga

värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning

att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade

bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid

beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av

lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst

60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas

den inlcurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än

enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek

beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den

andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror

lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande

tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser

för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt

dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret

1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda

procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av

beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.

Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering. Vid innevarande

års taxering får varulagret således värderas efter samma regler som

gällt vid 1958 och 1959 års taxering.

Frågans behandling vid tidigare års riksdagar

Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes

1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen

förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda

motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att

något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas

från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen

skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av

företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,

inventarier o. d.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt

vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning

av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av

regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.

Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar nu

gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår har emellertid

av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis, enligt vilken nedskrivning

i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta värde, kommit att

under senare år i betydande utsträckning tillämpas av näringslivet och taxeringsmyndigheterna.

Enligt utskottets mening måste det med utgångspunkt

härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta

gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde, emedan en på så sätt bestämd

gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter

önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I själva verket skulle såsom

ock departementschefen framhållit en huvudregel enligt detta alternativ i

förening med de föreslagna supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära

ännu generösare värderingsregler än de nu i praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,

nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av

supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar

av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln

att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar

och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon del

av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets värde.

Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att tillämpas av

företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning för prisfallsrisk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 dr 1960

5

I motioner vid 1957 års riksdag framställdes yrkanden om ändring av

huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet för den nedre gränsen

bestämdes till 30. I anledning härav yttrade 1957 års bevillningsutskott

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 bl. a.

Utskottet kan inte finna att motionärerna anfört skäl som kan motivera

att riksdagen nu intar en annan ståndpunkt beträffande huvudregeln för

varulagervärderingen än vad 1955 års riksdag gjort.----- — Huruvida

tillämpningen av huvudregeln kommer att vålla företagen inte förutsedda

svårigheter i fråga om likviditet eller mer avsevärt begränsa möjligheterna

till sparande inom företagen blir till stor del beroende på utformningen av

den framtida konjunkturpolitiken. Självfallet kan utskottet inte nu bedöma

i vilken utsträckning det blir nödvändigt att vid den tidpunkt, då huvudregeln

blir aktuell, bibehålla nuvarande tillfälliga ingripanden av konjunkturpolitisk

art. Enligt utskottets mening bör — i den mån möjlighet därtill

förefinns — en lättnad i företagsbeskattningen inriktas på att mildra de tillfälliga

skärpningarna av densamma innan en ändring sker av de permanenta

reglerna. Utskottet kan därför inte tillstyrka att riksdagen nu frångår det år

1955 fattade beslutet i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet de föreliggande

motionsyrkandena i denna del.

Jämväl vid 1958 års B-riksdag framställdes motionsyrkanden att procenttalet

för den nedre gränsen för tillåten varulagernedskrivning permanent

skulle bestämmas till 30. I betänkande nr B 14 avstyrkte bevillningsutskottet

motionerna. Utskottet framhöll därvid att konjunkturen visserligen syntes

ha förändrats i förhållande till år 1955, då de nya bestämmelserna antogs av

riksdagen. En inte obetydlig avmattning hade inträtt, och på vissa håll inom

näringslivet hade man att kämpa mot svårigheter, vilka inte alls eller endast

i mindre grad gjorde sig gällande åren före och omkring år 1955. Emellertid

utgjorde detta enligt utskottets mening knappast något skäl att ändra huvudregeln

för varulagervärderingen. Utskottet erinrade om att de nya företagsbeskattningsreglerna

inte avsågs skola tillämpas blott i högkonjunkturlägen,

utan syftet var att skapa permanenta bestämmelser som skulle göra tillfälliga

ingripanden på beskattningsområdet i huvudsak onödiga. Man gjorde

dock en reservation för att det i extrema högkonjunkturlägen kunde bli erforderligt

att överväga speciella åtgärder. Någon ändring av företagsbeskattningsreglerna

med hänsyn till mindre förskjutningar i konjunkturbilden förutsattes

däremot inte.

Yrkanden av nyss angiven innebörd framställdes i väckta motioner även

vid 1959 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17 avstyrkte

bevillningsutskottet yrkandena. Därvid framhöll utskottet bl.a. att utskottet

i princip ansåg alt huvudregeln för varulagervärderingen inte borde medge

en längre gående nedskrivning än till 40 procent av värdet. Utskottet var

således av den meningen att — sedan väl den erforderliga uppskrivningen skett

— det torde komma att visa sig att för näringslivet i allmänhet en 60-procenlig

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 dr 1960

nedskrivning var tillräcklig för det syfte nedskrivningen främst avsåg alt

tjäna, nämligen att medge ett betryggande skydd mot prisfallsrisk. Det framhölls

vidare att genom särskilda regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd

kunde beredas företag med särskilt priskänsliga varor.

Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen

har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen. Här

må nämnas att yrkanden om förlängning av övergångstiden senast prövades

av 1959 års riksdag.

I proposition nr 27 till fjolårets riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års taxering.

Vidare yrkades i motionerna 1: 385 och 11: 460 att riksdagen måtte uttala,

att nuvarande huvudregel om värdering av varulager till lägst 30 procent

av värdet må gälla, så länge nuvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.

Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års

B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln vid

varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet delar

departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna i vissa

fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin tur kan

få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.

Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens undvikas.

Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden före det fulla

ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges ett år. Huruvida

ytterligare uppskov må befinnas erforderligt, kommer givetvis att bero på

konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte tas för närvarande.

Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet

följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger anledning därtill,

vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet ha besvarat det i

motionerna I: 385 och II: 460 framställda yrkandet.

Motionerna

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionerna I: 32 och 11:41 anföres att de nya bestämmelserna

kommer att vid sin fulla tillämpning medföra en betydande skärpning av beskattningen

för företagen. Särskilt kännbar blir skatteskärpningen för företag,

vilkas tillgångar till huvudsaklig del består av varulager. Till denna kategori

hör framför allt många mindre företag. Genom en serie olika åtgärder,

som vidtagits under en lång följd av år, har betingelserna för sparandet och

kapitalbildningen allmänt sett försvagats. Varje ytterligare åtgärd, som leder

till en minskning av sparandet, bör därför inge de allvarligaste betänkligheter.

En skärpning av varulagervärderingsreglerna tillhör denna kategori

av icke önskvärda åtgärder. Den skulle leda till cn allmän försvagning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

7

företagssparandet, vilket redan på kort sikt skulle medföra betydande svårigheter

för många — framför allt mindre — företag och som på längre sikt

kan leda till en sänkning av företagens motståndskraft för påfrestningar av

olika slag. Inför det förestående utvidgade samarbetet på det handelspolitiska

området kan det inte heller vara befogat att skärpa beskattningen såsom blir

följden, om fjolårets beslut beträffande varulagervärderingsreglerna icke

ändras.

Som stöd för yrkandet i motionerna I: 279 och II: 3 5 2 anföres

att den allmänna effekten av en framtvingad uppskrivning skulle innebära en

ytterligare begränsning av företagens tillgång på kapital. Uppskrivningen

drabbar företagen mycket ojämnt och utan hänsyn till det enskilda företagets

konkurrensläge. Detta framstår som så mycket allvarligare som kostnadsläget

inom industrien redan är mycket högt uppdrivet i vårt land och det inom

åtskilliga branscher är att vänta en skärpt konkurrens gentemot utlandet under

de närmaste åren.

Det framhålles i motionerna I: 401 och II: 5 0 5 att delade meningar

inte råder om att lågkonjunkturen förbytts i en begynnande högkonjunktur,

men det ifrågasätts om denna inträdda förändring i konjunkturerna

kan anses vara skäl nog att — såsom finansministern ansett — motivera en

skärpning av reglerna för varulagervärderingen. Sedan riksdagen sist behandlade

frågan om varulagervärderingsreglerna har vårt land definitivt tagit

steget in i sjustatsmarknaden. Därmed ställs nya stora krav på soliditet och

konkurrenskraft hos framför allt de mindre företagen. Den genom den allmänna

varuskattens införande ökade skattebelastningen talar också i hög

grad för att ytterligare svårigheter för företagen att konsolidera sina positioner

nu inte bör skapas. Ett ytterligare uppskov med ikraftträdandet av de

skärpta reglerna för varulagervärderingen synes därför vara mycket väl motiverat.

Utskottet

De vid 1955 års riksdag beslutade nya reglerna rörande värdering av varulager

innebär i huvudsak följande. Den tidigare i princip fria nedskrivningsrätten

ersattes med bestämmelser av innebörd att lagret i beskattningshänseende

inte får upptas till lägre belopp än 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

å balansdagen. Med tillämpning av endera av två supplementärregler

kan dock i särskilda fall lägre lagervärden godtagas. Vidare beslöts,

för att bereda företagen möjlighet att anpassa sig till de nya bestämmelserna,

att huvudregeln för varulagervärderingen skulle träda i kraft successivt

under ett antal år. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

Emellertid uppsköts det fulla ikraftträdandet av huvudregeln genom beslut

av förra årets riksdag ytterligare ett år eller till 1961 års taxering. Vid innevarande

års taxering får varulagret således värderas enligt samma regler som

gällt vid 1958 och 1959 års taxering, dvs. lagret får nedskrivas till lägst 30

procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.

I motionerna I: 32 och II: 41 samt motionerna I: 279 och II: 352 yrkas att

riksdagen måtte ompröva sitt ställningstagande beträffande huvudregeln för

varulagervärderingen och därvid besluta den ändringen i kommunalskattelagens

bestämmelser, att nedskrivning får ske till lägst 30 procent av lagrets

värde. I motionerna 1: 401 och II: 505 åter hemställes, att riksdagen måtte besluta

att den vid årets taxering tillämpade 30-procentregeln skall gälla tills

vidare.

Liknande motionsyrkanden rörande varulagervärderingen prövades senast

av 1959 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17 uttalade

bevillningsutskottet därvid, att huvudregeln för varulagervärderingen i princip

inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av lagervärdet.

Utskottet uttalade som sin mening att det — sedan väl den erforderliga

uppskrivningen skett — forde komma att visa sig att för näringslivet

i allmänhet en 60-procentig nedskrivning var tillräcklig för det syfte nedskrivningen

främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande skydd

mot prisfallsrisk. Vidare framhölls att genom särskilda regler sörjts för att

ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag med särskilt priskänsliga

varor.

Beträffande motionsyrkandena om att procenttalet för den nedre gränsen

för tillåten varulagernedskrivning permanent skall bestämmas till 30 får utskottet

erinra om att det främsta motivet för att införa en begränsningsregel

år 1955 angavs vara, att man ville få företagsbeskattningen utformad så att

den bättre än vad för det dåvarande var fallet anpassades till en konjunkturstabiliserande

ekonomisk politik. Då det gällde frågan var lägsta gränsen

för tillåtet bokfört lagervärde skulle dragas måste en avvägning ske mellan

å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk art, vilka talade för kraftigast

möjliga åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan

behovet av regler, som lämnade utrymme för betryggande nedskrivningar för

prisfallsrisk. En huvudregel innebärande rätt till nedskrivning ned till 30 procent

av lagrets lägsta värde skulle i förening med supplementärreglerna innebära

generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för lagstiftningen

tillämpats i praxis, och skulle således inte ge den avsedda konjunkturpolitiska

effekten. En mindre långt gående nedskrivning måste därför väljas.

De tänkbara alternativen var då närmast nedskrivning till 40 eller 50 procent.

Därvid stannade man för alternativet med 40 procent, närmast beroende på

att en nedvärderingsrätt med 50 procent möjligen kunde innebära att i vissa

speciella fall ett fullt betryggande skydd mot prisfall inte erhölls. Från riks
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 dr 1960 9

dagens sida framhölls, att, sedan en anpassning till 40-procentregeln slutligt

skett, vunna erfarenheter och fortsatta överväganden kunde motivera att

frågan togs upp till förnyad prövning.

De skäl, som år 1955 talade för en skärpning av reglerna för varulagervärdering,

äger fortfarande giltighet. Enligt utskottets mening har intet inträffat,

som ger stöd för yrkandena att den permanenta regeln sättes vid en lägre

gräns än 40 procent av lagervärdet. Utskottet vill erinra om att beträffande

sådana tillgångar, som är underkastade den största prisfallsrisken, nämligen

rå- och stapelvaror, värderingen enligt en supplementärregel får ske med utgångspunkt

från det lägsta marknadspriset under tio år. I och för sig får en

rätt till nedskrivning till 40 procent i kombination med den nämnda supplementärregeln

anses ge utrymme för fullt betryggande nedskrivningar och

prisfallsrisk. Härtill kommer ytterligare en omständighet. Ett av de tyngst

vägande skälen för att en i alla lägen betryggande nedskrivning skall kunna

ske har varit, att förluster ett år inte fått kvittas mot vinster ett annat år.

Om riksdagen antar det förslag till lag om förlustutjämning, som utskottet

tillstyrkt i betänkande nr 10, bortfaller emellertid i huvudsak denna olägenhet

och behovet av nedskrivningsmöjligheter blir snarast mindre än förut.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1: 32 och II: 41 samt motionerna

I: 279 och II: 352.

Utskottet övergår härefter till frågan om ett ytterligare uppskov med det

fulla ikraftträdandet av 40-procentregeln. För att ge de företag, som utnyttjat

den tidigare fria lagervärderingen till mycket långt gående nedskrivningar,

möjligheter att anpassa sig till den nya huvudregeln beslöts från början en

fyraårig övergångsperiod. Denna förlängdes år 1959 ytterligare ett år, närmast

med hänsyn till då rådande försämrade konjunkturläge och föreliggande sysselsättningssvårigheter.

Sedan förra årets beslut fattades har konjunkturbilden

åter förändrats och vi befinner oss i en markant konjunkturuppgång. Under

förra året skedde en lagerminskning å totalt ca 600 milj. kronor. Mycket

tyder på att lagren kommer att fyllas inte endast till tidigare nivå utan ytterligare

ökas. Detta torde innebära att i många fall dolda reserver i varulager

inte behöver tas fram till beskattning i full utsträckning trots uppskrivning

till 40 procent. Från och med nästa års taxering sänkes bolagsskatten med

20 procent, vilket givetvis medför en lättnad för åtskilliga lagerhållande företag

men samtidigt förorsakar staten ett inkomstbortfall. Såvitt utskottet kan

finna är det såväl ur samhällsekonomiska synpunkter som med hänsyn till

företagens anpassningsförmåga lämpligt att låta beslutet om lagervärderingen

träda i tillämpning från och med nästa års taxering. Härigenom ernås åtminstone

i viss omfattning den åtstramning som synes nödvändig för att motverka

riskerna för en alltför högt uppdriven konjunktur. Beträffande vad

motionärerna anfört om företagens konkurrenskraft inför sjustatsmarkna
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

den vill utskottet framhålla, att de svenska lagervärderingsreglerna torde

vara betydligt fördelaktigare för företagen än vad fallet är med motsvarande

regler i de nationer, som främst konkurrerar med Sverige på denna marknad

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:401 och 11:505.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1: 32 av herr Lundström

m. fl. och 11:41 av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna behandlas

i detta betänkande, ävensom de likalydande motionerna

I: 279 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 352 av herr Hjalmarson

m. fl. rörande värderingen av varulager vid beskattningen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna 1:401 av herr Bengtson

m. fl. och II: 505 av herr Hansson i Skegrie m. fl. angående

övergångsbestämmelserna till 1955 års lagstiftning rörande

varulagervärderingen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson*,

Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark*, herrar Söderquist,

Bengtson och Oscar Carlsson; samt

från andra kammaren: herrar Sundström*, Brandt i Aspabruk, Kollberg,

Allard, Gustafson i Göteborg*, Larsson i Luttra*, Andersson i Essvik, Darlin*,

fru Holmqvist och herr Henningson i Visby.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Bengtson, Kollberg,

Gustafson i Göteborg, Larsson i Luttra, Darlin och Henningson i Visby, vilka

— under åberopande av innehållet i de inbördes likalydande motionerna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

11

I: 32 av herr Lundström m. fl. och II: 41 av herr Ohlin m. fl., I: 279 av herr

Ewerlöf m. fl. och 11:352 av herr Hjalmarson m. fl. samt 1:401 av herr

Bengtson m. fl. och II: 505 av herr Hansson i Skegrie m. fl. — ansett att utskottet

bort hemställa,

att riksdagen i anledning av nämnda motioner måtte för

sin del antaga följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna till

lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkten 4 av övergångsbestämmelserna till lagen

den 27 maj 1955 om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4. Oaktat bestämmelserna i punkt

1 av anvisningarna till 41 § skola

vid taxering i första instans i sin

helhet tillämpas från och med år

1957, skola för de beskattningsår

beträffande vilka taxering verkställes

åren 1957—1960 följande särskilda

bestämmelser gälla vid tilllämpning

av femte stycket i nämnda

anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår

må lagret icke upptagas

till belopp understigande i det

följande angiven procentuell andel

av lagrets i nyssnämnda stycke av

sagda anvisningspunkt angivna värde,

nämligen

såvitt angår det beskattningsår,

för vilket taxering i första instans

verkställes år 1957, tjugu procent

av lagrets värde; samt

(Föreslagen lydelse)

4. Oaktat bestämmelserna i punkt

1 av anvisningarna till 41 § skola

vid taxering i första instans i sin

helhet tillämpas från och med år

1957, skola tills vidare följande särskilda

bestämmelser gälla vid tilllämpning

av femte stycket i nämnda

anvisningspunkt.

Lagret vid utgången av vederbörande

beskattningsår må icke upptagas

till belopp understigande i det

följande angiven procentuell andel

av lagrets i nyssnämnda stycke av

sagda anvisningspunkt angivna värde,

nämligen

såvitt angår det beskattningsår,

för vilket taxering i första instans

verkställes år 1957, tjugu procent

av lagrets värde; samt

1 Senaste lydelse se 1959: 54.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

(Nuvarande lydelse)

såvitt angår de beskattningsår,

för vilka taxering i första instans

verkställes åren 1958—1960, trettio

procent av lagrets värde.

(Föreslagen lydelse)

såvitt angår beskattningsår, för

vilket taxering i första instans verkställes

år 1958 eller senare, trettio

procent av lagrets värde.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Särskilt yttrande

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg, Darlin

och Henningson i Visby, vilka anfört följande.

I samband med riksdagens prövning år 1955 av Kungl. Maj :ts förslag till

ändrade regler för företagsbeskattningen restes från våra meningsriktningar

starka invändningar mot det då framlagda regeringsförslaget att varulager vid

beskattningsårets utgång i princip icke skulle upptagas till lägre belopp än

40 procent av lagrets anskaffningsvärde eller av återanskaffningsvärdet å

balansdagen, därest detta värde vore lägre. Enligt de samtidigt föreslagna och

av riksdagens majoritet antagna övergångsbestämmelserna skulle sagda 40 %- regel träda i kraft fr. o. m. 1960 års taxering. Enligt beslut av 1959 års riksdag

har ikraftträdandet av 40 %-regeln uppskjutits till 1961 års taxering.

Vi har vid frågans tidigare behandling hävdat, att den lägsta gränsen för

nedskrivning å varulager vid beskattningen icke borde sättas högre än till

30 procent. Vi är alltjämt av denna uppfattning. Till stöd härför vill vi särskilt

hänvisa till de menliga verkningar för företagssparandet som 40 %- regelns genomförande kan befaras medföra. Förutom för företagssparandet

och för företagens konsolidering och motståndskraft vid konjunkturpåfrestningar

har liberala varulagervärderingsregler betydelse genom att medgiva

en värdefull möjlighet för resultatutjämning. Inte minst härigenom är ett

bevarande av nuvarande regler vid varulagervärderingen av särskild betydelse

för mindre företag, vilkas tillgångar till väsentlig del består av varulager.

För dessa företag skulle en skärpning av varulagervärderingsreglerna,

såsom skulle bli fallet om 40 %-regeln genomfördes, medföra allvarliga påfrestningar.

I reservation till utskottets utlåtande har vi, i syfte att vinna största möjliga

anslutning till ett förslag som förhindrar 40 %-regelns ikraftträdande, ansett

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960

13

oss böra stödja yrkandet att ikraftträdandet av denna regel skulle uppskjutas

tills vidare. Detta vårt ställningstagande innebär självfallet intet frånträdande

av vår tidigare hävdade mening, utan vi kommer i överensstämmelse med vår

förut redovisade och motiverade uppfattning att verka för att 30 %-regeln

gives fortsatt giltighet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.