Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
1960-03-15 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1960:37, Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
1
Nr 37
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid beskattningen.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 32 av herr Lundström m.fl. och II: 41 av
herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, att det lägsta värde
till vilket varulager vid beskattningsårets utgång må upptagas skall fastställas
till 30 procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall
efter avdrag för inkurans, och så att den eljest inträdande skärpningen av
värderingsreglerna (till 40 procent) från och med 1961 års taxering icke
genomföres;
2) de likalydande motionerna I: 279 av herr Ewerlöf m.fl. och 11:352
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
„
Förslag
till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av---särskilt stadgas.
För skattskyldig, —--av följande.
Därest vinstresultatet---stadgade grunder.
Den i---nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än
trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter
avdrag för inkurans.
Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de
två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 37
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av sagda
medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång
hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio procent av
nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet, därest en
häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen återföras till
beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan om avdrag för förnyad
avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå
i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav
upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat
efter lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de
närmast föregående nio beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering
av varulagret eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering
med hänsyn tagen till medeltalet av värdena å lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren icke gälla.
Utan avseende —--- vara påkallat.
Vad i — — — såsom skäligt.
Avdrag för---skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande — —--eget kapital.
När fråga — —• —- skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av---september beskattningsåret.
Vad här —---årets inkomst.
Har avverkningsrätt ---influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.
Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
3) de likalydande motionerna I: 401 av herr Bengtson m. fl. och II: 505
av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att nuvarande huvudregel om värdering av varulager till lägst 30 procent
må gälla tills vidare samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig lagtext».
Såvitt avser de likalydande motionerna 1:32 och 11:41 har utskottet i
detta betänkande upptagit det yrkande, som ovan återgivits. I övrigt behandlas
dessa motioner av utskottet i annat sammanhang.
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
3
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 41, II: 352 och II: 505.
Gällande bestämmelser
Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga
värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning
att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade
bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid
beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av
lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst
60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas
den inlcurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera
av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än
enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek
beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,
vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den
andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror
lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande
tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.
Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser
för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt
dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret
1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda
procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.
Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering. Vid innevarande
års taxering får varulagret således värderas efter samma regler som
gällt vid 1958 och 1959 års taxering.
Frågans behandling vid tidigare års riksdagar
Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen
skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av
företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.
Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan
å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt
vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning
av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av
regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.
Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar nu
gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår har emellertid
av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis, enligt vilken nedskrivning
i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta värde, kommit att
under senare år i betydande utsträckning tillämpas av näringslivet och taxeringsmyndigheterna.
Enligt utskottets mening måste det med utgångspunkt
härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta
gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde, emedan en på så sätt bestämd
gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter
önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I själva verket skulle såsom
ock departementschefen framhållit en huvudregel enligt detta alternativ i
förening med de föreslagna supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära
ännu generösare värderingsregler än de nu i praxis tillämpade.
Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,
nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av
supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar
av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln
att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar
och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon del
av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets värde.
Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att tillämpas av
företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning för prisfallsrisk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 dr 1960
5
I motioner vid 1957 års riksdag framställdes yrkanden om ändring av
huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet för den nedre gränsen
bestämdes till 30. I anledning härav yttrade 1957 års bevillningsutskott
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 bl. a.
Utskottet kan inte finna att motionärerna anfört skäl som kan motivera
att riksdagen nu intar en annan ståndpunkt beträffande huvudregeln för
varulagervärderingen än vad 1955 års riksdag gjort.----- — Huruvida
tillämpningen av huvudregeln kommer att vålla företagen inte förutsedda
svårigheter i fråga om likviditet eller mer avsevärt begränsa möjligheterna
till sparande inom företagen blir till stor del beroende på utformningen av
den framtida konjunkturpolitiken. Självfallet kan utskottet inte nu bedöma
i vilken utsträckning det blir nödvändigt att vid den tidpunkt, då huvudregeln
blir aktuell, bibehålla nuvarande tillfälliga ingripanden av konjunkturpolitisk
art. Enligt utskottets mening bör — i den mån möjlighet därtill
förefinns — en lättnad i företagsbeskattningen inriktas på att mildra de tillfälliga
skärpningarna av densamma innan en ändring sker av de permanenta
reglerna. Utskottet kan därför inte tillstyrka att riksdagen nu frångår det år
1955 fattade beslutet i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet de föreliggande
motionsyrkandena i denna del.
Jämväl vid 1958 års B-riksdag framställdes motionsyrkanden att procenttalet
för den nedre gränsen för tillåten varulagernedskrivning permanent
skulle bestämmas till 30. I betänkande nr B 14 avstyrkte bevillningsutskottet
motionerna. Utskottet framhöll därvid att konjunkturen visserligen syntes
ha förändrats i förhållande till år 1955, då de nya bestämmelserna antogs av
riksdagen. En inte obetydlig avmattning hade inträtt, och på vissa håll inom
näringslivet hade man att kämpa mot svårigheter, vilka inte alls eller endast
i mindre grad gjorde sig gällande åren före och omkring år 1955. Emellertid
utgjorde detta enligt utskottets mening knappast något skäl att ändra huvudregeln
för varulagervärderingen. Utskottet erinrade om att de nya företagsbeskattningsreglerna
inte avsågs skola tillämpas blott i högkonjunkturlägen,
utan syftet var att skapa permanenta bestämmelser som skulle göra tillfälliga
ingripanden på beskattningsområdet i huvudsak onödiga. Man gjorde
dock en reservation för att det i extrema högkonjunkturlägen kunde bli erforderligt
att överväga speciella åtgärder. Någon ändring av företagsbeskattningsreglerna
med hänsyn till mindre förskjutningar i konjunkturbilden förutsattes
däremot inte.
Yrkanden av nyss angiven innebörd framställdes i väckta motioner även
vid 1959 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17 avstyrkte
bevillningsutskottet yrkandena. Därvid framhöll utskottet bl.a. att utskottet
i princip ansåg alt huvudregeln för varulagervärderingen inte borde medge
en längre gående nedskrivning än till 40 procent av värdet. Utskottet var
således av den meningen att — sedan väl den erforderliga uppskrivningen skett
— det torde komma att visa sig att för näringslivet i allmänhet en 60-procenlig
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 dr 1960
nedskrivning var tillräcklig för det syfte nedskrivningen främst avsåg alt
tjäna, nämligen att medge ett betryggande skydd mot prisfallsrisk. Det framhölls
vidare att genom särskilda regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd
kunde beredas företag med särskilt priskänsliga varor.
Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen
har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen. Här
må nämnas att yrkanden om förlängning av övergångstiden senast prövades
av 1959 års riksdag.
I proposition nr 27 till fjolårets riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års taxering.
Vidare yrkades i motionerna 1: 385 och 11: 460 att riksdagen måtte uttala,
att nuvarande huvudregel om värdering av varulager till lägst 30 procent
av värdet må gälla, så länge nuvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.
Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års
B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln vid
varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet delar
departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna i vissa
fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin tur kan
få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.
Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens undvikas.
Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden före det fulla
ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges ett år. Huruvida
ytterligare uppskov må befinnas erforderligt, kommer givetvis att bero på
konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte tas för närvarande.
Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger anledning därtill,
vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet ha besvarat det i
motionerna I: 385 och II: 460 framställda yrkandet.
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I motionerna I: 32 och 11:41 anföres att de nya bestämmelserna
kommer att vid sin fulla tillämpning medföra en betydande skärpning av beskattningen
för företagen. Särskilt kännbar blir skatteskärpningen för företag,
vilkas tillgångar till huvudsaklig del består av varulager. Till denna kategori
hör framför allt många mindre företag. Genom en serie olika åtgärder,
som vidtagits under en lång följd av år, har betingelserna för sparandet och
kapitalbildningen allmänt sett försvagats. Varje ytterligare åtgärd, som leder
till en minskning av sparandet, bör därför inge de allvarligaste betänkligheter.
En skärpning av varulagervärderingsreglerna tillhör denna kategori
av icke önskvärda åtgärder. Den skulle leda till cn allmän försvagning av
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
7
företagssparandet, vilket redan på kort sikt skulle medföra betydande svårigheter
för många — framför allt mindre — företag och som på längre sikt
kan leda till en sänkning av företagens motståndskraft för påfrestningar av
olika slag. Inför det förestående utvidgade samarbetet på det handelspolitiska
området kan det inte heller vara befogat att skärpa beskattningen såsom blir
följden, om fjolårets beslut beträffande varulagervärderingsreglerna icke
ändras.
Som stöd för yrkandet i motionerna I: 279 och II: 3 5 2 anföres
att den allmänna effekten av en framtvingad uppskrivning skulle innebära en
ytterligare begränsning av företagens tillgång på kapital. Uppskrivningen
drabbar företagen mycket ojämnt och utan hänsyn till det enskilda företagets
konkurrensläge. Detta framstår som så mycket allvarligare som kostnadsläget
inom industrien redan är mycket högt uppdrivet i vårt land och det inom
åtskilliga branscher är att vänta en skärpt konkurrens gentemot utlandet under
de närmaste åren.
Det framhålles i motionerna I: 401 och II: 5 0 5 att delade meningar
inte råder om att lågkonjunkturen förbytts i en begynnande högkonjunktur,
men det ifrågasätts om denna inträdda förändring i konjunkturerna
kan anses vara skäl nog att — såsom finansministern ansett — motivera en
skärpning av reglerna för varulagervärderingen. Sedan riksdagen sist behandlade
frågan om varulagervärderingsreglerna har vårt land definitivt tagit
steget in i sjustatsmarknaden. Därmed ställs nya stora krav på soliditet och
konkurrenskraft hos framför allt de mindre företagen. Den genom den allmänna
varuskattens införande ökade skattebelastningen talar också i hög
grad för att ytterligare svårigheter för företagen att konsolidera sina positioner
nu inte bör skapas. Ett ytterligare uppskov med ikraftträdandet av de
skärpta reglerna för varulagervärderingen synes därför vara mycket väl motiverat.
Utskottet
De vid 1955 års riksdag beslutade nya reglerna rörande värdering av varulager
innebär i huvudsak följande. Den tidigare i princip fria nedskrivningsrätten
ersattes med bestämmelser av innebörd att lagret i beskattningshänseende
inte får upptas till lägre belopp än 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
å balansdagen. Med tillämpning av endera av två supplementärregler
kan dock i särskilda fall lägre lagervärden godtagas. Vidare beslöts,
för att bereda företagen möjlighet att anpassa sig till de nya bestämmelserna,
att huvudregeln för varulagervärderingen skulle träda i kraft successivt
under ett antal år. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i tillämpning.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
Emellertid uppsköts det fulla ikraftträdandet av huvudregeln genom beslut
av förra årets riksdag ytterligare ett år eller till 1961 års taxering. Vid innevarande
års taxering får varulagret således värderas enligt samma regler som
gällt vid 1958 och 1959 års taxering, dvs. lagret får nedskrivas till lägst 30
procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.
I motionerna I: 32 och II: 41 samt motionerna I: 279 och II: 352 yrkas att
riksdagen måtte ompröva sitt ställningstagande beträffande huvudregeln för
varulagervärderingen och därvid besluta den ändringen i kommunalskattelagens
bestämmelser, att nedskrivning får ske till lägst 30 procent av lagrets
värde. I motionerna 1: 401 och II: 505 åter hemställes, att riksdagen måtte besluta
att den vid årets taxering tillämpade 30-procentregeln skall gälla tills
vidare.
Liknande motionsyrkanden rörande varulagervärderingen prövades senast
av 1959 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17 uttalade
bevillningsutskottet därvid, att huvudregeln för varulagervärderingen i princip
inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av lagervärdet.
Utskottet uttalade som sin mening att det — sedan väl den erforderliga
uppskrivningen skett — forde komma att visa sig att för näringslivet
i allmänhet en 60-procentig nedskrivning var tillräcklig för det syfte nedskrivningen
främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande skydd
mot prisfallsrisk. Vidare framhölls att genom särskilda regler sörjts för att
ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag med särskilt priskänsliga
varor.
Beträffande motionsyrkandena om att procenttalet för den nedre gränsen
för tillåten varulagernedskrivning permanent skall bestämmas till 30 får utskottet
erinra om att det främsta motivet för att införa en begränsningsregel
år 1955 angavs vara, att man ville få företagsbeskattningen utformad så att
den bättre än vad för det dåvarande var fallet anpassades till en konjunkturstabiliserande
ekonomisk politik. Då det gällde frågan var lägsta gränsen
för tillåtet bokfört lagervärde skulle dragas måste en avvägning ske mellan
å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk art, vilka talade för kraftigast
möjliga åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan
behovet av regler, som lämnade utrymme för betryggande nedskrivningar för
prisfallsrisk. En huvudregel innebärande rätt till nedskrivning ned till 30 procent
av lagrets lägsta värde skulle i förening med supplementärreglerna innebära
generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för lagstiftningen
tillämpats i praxis, och skulle således inte ge den avsedda konjunkturpolitiska
effekten. En mindre långt gående nedskrivning måste därför väljas.
De tänkbara alternativen var då närmast nedskrivning till 40 eller 50 procent.
Därvid stannade man för alternativet med 40 procent, närmast beroende på
att en nedvärderingsrätt med 50 procent möjligen kunde innebära att i vissa
speciella fall ett fullt betryggande skydd mot prisfall inte erhölls. Från riks
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 dr 1960 9
dagens sida framhölls, att, sedan en anpassning till 40-procentregeln slutligt
skett, vunna erfarenheter och fortsatta överväganden kunde motivera att
frågan togs upp till förnyad prövning.
De skäl, som år 1955 talade för en skärpning av reglerna för varulagervärdering,
äger fortfarande giltighet. Enligt utskottets mening har intet inträffat,
som ger stöd för yrkandena att den permanenta regeln sättes vid en lägre
gräns än 40 procent av lagervärdet. Utskottet vill erinra om att beträffande
sådana tillgångar, som är underkastade den största prisfallsrisken, nämligen
rå- och stapelvaror, värderingen enligt en supplementärregel får ske med utgångspunkt
från det lägsta marknadspriset under tio år. I och för sig får en
rätt till nedskrivning till 40 procent i kombination med den nämnda supplementärregeln
anses ge utrymme för fullt betryggande nedskrivningar och
prisfallsrisk. Härtill kommer ytterligare en omständighet. Ett av de tyngst
vägande skälen för att en i alla lägen betryggande nedskrivning skall kunna
ske har varit, att förluster ett år inte fått kvittas mot vinster ett annat år.
Om riksdagen antar det förslag till lag om förlustutjämning, som utskottet
tillstyrkt i betänkande nr 10, bortfaller emellertid i huvudsak denna olägenhet
och behovet av nedskrivningsmöjligheter blir snarast mindre än förut.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1: 32 och II: 41 samt motionerna
I: 279 och II: 352.
Utskottet övergår härefter till frågan om ett ytterligare uppskov med det
fulla ikraftträdandet av 40-procentregeln. För att ge de företag, som utnyttjat
den tidigare fria lagervärderingen till mycket långt gående nedskrivningar,
möjligheter att anpassa sig till den nya huvudregeln beslöts från början en
fyraårig övergångsperiod. Denna förlängdes år 1959 ytterligare ett år, närmast
med hänsyn till då rådande försämrade konjunkturläge och föreliggande sysselsättningssvårigheter.
Sedan förra årets beslut fattades har konjunkturbilden
åter förändrats och vi befinner oss i en markant konjunkturuppgång. Under
förra året skedde en lagerminskning å totalt ca 600 milj. kronor. Mycket
tyder på att lagren kommer att fyllas inte endast till tidigare nivå utan ytterligare
ökas. Detta torde innebära att i många fall dolda reserver i varulager
inte behöver tas fram till beskattning i full utsträckning trots uppskrivning
till 40 procent. Från och med nästa års taxering sänkes bolagsskatten med
20 procent, vilket givetvis medför en lättnad för åtskilliga lagerhållande företag
men samtidigt förorsakar staten ett inkomstbortfall. Såvitt utskottet kan
finna är det såväl ur samhällsekonomiska synpunkter som med hänsyn till
företagens anpassningsförmåga lämpligt att låta beslutet om lagervärderingen
träda i tillämpning från och med nästa års taxering. Härigenom ernås åtminstone
i viss omfattning den åtstramning som synes nödvändig för att motverka
riskerna för en alltför högt uppdriven konjunktur. Beträffande vad
motionärerna anfört om företagens konkurrenskraft inför sjustatsmarkna
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
den vill utskottet framhålla, att de svenska lagervärderingsreglerna torde
vara betydligt fördelaktigare för företagen än vad fallet är med motsvarande
regler i de nationer, som främst konkurrerar med Sverige på denna marknad
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:401 och 11:505.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1: 32 av herr Lundström
m. fl. och 11:41 av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna behandlas
i detta betänkande, ävensom de likalydande motionerna
I: 279 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 352 av herr Hjalmarson
m. fl. rörande värderingen av varulager vid beskattningen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
2) att de likalydande motionerna 1:401 av herr Bengtson
m. fl. och II: 505 av herr Hansson i Skegrie m. fl. angående
övergångsbestämmelserna till 1955 års lagstiftning rörande
varulagervärderingen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson*,
Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark*, herrar Söderquist,
Bengtson och Oscar Carlsson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström*, Brandt i Aspabruk, Kollberg,
Allard, Gustafson i Göteborg*, Larsson i Luttra*, Andersson i Essvik, Darlin*,
fru Holmqvist och herr Henningson i Visby.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Bengtson, Kollberg,
Gustafson i Göteborg, Larsson i Luttra, Darlin och Henningson i Visby, vilka
— under åberopande av innehållet i de inbördes likalydande motionerna
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
11
I: 32 av herr Lundström m. fl. och II: 41 av herr Ohlin m. fl., I: 279 av herr
Ewerlöf m. fl. och 11:352 av herr Hjalmarson m. fl. samt 1:401 av herr
Bengtson m. fl. och II: 505 av herr Hansson i Skegrie m. fl. — ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen i anledning av nämnda motioner måtte för
sin del antaga följande
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna till
lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkten 4 av övergångsbestämmelserna till lagen
den 27 maj 1955 om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4. Oaktat bestämmelserna i punkt
1 av anvisningarna till 41 § skola
vid taxering i första instans i sin
helhet tillämpas från och med år
1957, skola för de beskattningsår
beträffande vilka taxering verkställes
åren 1957—1960 följande särskilda
bestämmelser gälla vid tilllämpning
av femte stycket i nämnda
anvisningspunkt.
Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår
må lagret icke upptagas
till belopp understigande i det
följande angiven procentuell andel
av lagrets i nyssnämnda stycke av
sagda anvisningspunkt angivna värde,
nämligen
såvitt angår det beskattningsår,
för vilket taxering i första instans
verkställes år 1957, tjugu procent
av lagrets värde; samt
(Föreslagen lydelse)
4. Oaktat bestämmelserna i punkt
1 av anvisningarna till 41 § skola
vid taxering i första instans i sin
helhet tillämpas från och med år
1957, skola tills vidare följande särskilda
bestämmelser gälla vid tilllämpning
av femte stycket i nämnda
anvisningspunkt.
Lagret vid utgången av vederbörande
beskattningsår må icke upptagas
till belopp understigande i det
följande angiven procentuell andel
av lagrets i nyssnämnda stycke av
sagda anvisningspunkt angivna värde,
nämligen
såvitt angår det beskattningsår,
för vilket taxering i första instans
verkställes år 1957, tjugu procent
av lagrets värde; samt
1 Senaste lydelse se 1959: 54.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
(Nuvarande lydelse)
såvitt angår de beskattningsår,
för vilka taxering i första instans
verkställes åren 1958—1960, trettio
procent av lagrets värde.
(Föreslagen lydelse)
såvitt angår beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställes
år 1958 eller senare, trettio
procent av lagrets värde.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Särskilt yttrande
av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg, Darlin
och Henningson i Visby, vilka anfört följande.
I samband med riksdagens prövning år 1955 av Kungl. Maj :ts förslag till
ändrade regler för företagsbeskattningen restes från våra meningsriktningar
starka invändningar mot det då framlagda regeringsförslaget att varulager vid
beskattningsårets utgång i princip icke skulle upptagas till lägre belopp än
40 procent av lagrets anskaffningsvärde eller av återanskaffningsvärdet å
balansdagen, därest detta värde vore lägre. Enligt de samtidigt föreslagna och
av riksdagens majoritet antagna övergångsbestämmelserna skulle sagda 40 %- regel träda i kraft fr. o. m. 1960 års taxering. Enligt beslut av 1959 års riksdag
har ikraftträdandet av 40 %-regeln uppskjutits till 1961 års taxering.
Vi har vid frågans tidigare behandling hävdat, att den lägsta gränsen för
nedskrivning å varulager vid beskattningen icke borde sättas högre än till
30 procent. Vi är alltjämt av denna uppfattning. Till stöd härför vill vi särskilt
hänvisa till de menliga verkningar för företagssparandet som 40 %- regelns genomförande kan befaras medföra. Förutom för företagssparandet
och för företagens konsolidering och motståndskraft vid konjunkturpåfrestningar
har liberala varulagervärderingsregler betydelse genom att medgiva
en värdefull möjlighet för resultatutjämning. Inte minst härigenom är ett
bevarande av nuvarande regler vid varulagervärderingen av särskild betydelse
för mindre företag, vilkas tillgångar till väsentlig del består av varulager.
För dessa företag skulle en skärpning av varulagervärderingsreglerna,
såsom skulle bli fallet om 40 %-regeln genomfördes, medföra allvarliga påfrestningar.
I reservation till utskottets utlåtande har vi, i syfte att vinna största möjliga
anslutning till ett förslag som förhindrar 40 %-regelns ikraftträdande, ansett
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1960
13
oss böra stödja yrkandet att ikraftträdandet av denna regel skulle uppskjutas
tills vidare. Detta vårt ställningstagande innebär självfallet intet frånträdande
av vår tidigare hävdade mening, utan vi kommer i överensstämmelse med vår
förut redovisade och motiverade uppfattning att verka för att 30 %-regeln
gives fortsatt giltighet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.