Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i rörelse.

1960-03-31 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1960:38, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i rörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

1

Nr 38

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande

avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i

rörelse.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1: 35 av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 42 av herr Darlin

m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i kommunalskattelagens

bestämmelser angående avskrivning å maskiner och inventarier,

som ingår i rörelse, att avskrivning får göras på återanskaffningsvärdet,

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga författningsändringar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionen II: 42.

Från bruttointäkt av rörelse får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag

för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad

i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,

nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.

De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner

och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak

följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det

årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss

procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,

må avdraget beräknas till viss procent av bokförda värdet eller

av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning

medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående

bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för under

året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna

nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning

med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger

inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvärdet, medges

avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Enligt kommunalskattelagen beräknas således värdeminskningsavdraget i

princip på tillgångens anskaffningsvärde. Frågan om avskrivning å inventarier

på grundval av annat värde än anskaffningsvärdet behandlades av förelagsbeskattningskommittén

i dess år 1954 avgivna betänkande med förslag

till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). I betänkandet framlade

kommittén bl. a. förslag till en degressiv avskrivningsmetod, vilket förslag

med vissa jämkningar lades till grund för nu gällande lagstiftning om räkenskapsenlig

avskrivning. I denna del innebar förslaget en främst av konjunkturpolitiska

skäl motiverad begränsning av den för aktiebolag m. fl. dittills

i princip gällande rätten till s. k. fri avskrivning å inventarier.

Beträffande det underlag, varå avskrivningsbeloppen skall beräknas, föreslog

företagsbeskattningskommittén emellertid inte någon ändring i tidigare

gällande bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärde.

Kommittén erinrade om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler innebärande

en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I tider

med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda beloppet

av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande

av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan

således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital

äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också vid

skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens

nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning

på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka

invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas

mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något

förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet

att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en

avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något

godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna

för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan sammanhängande

med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl ur företagets synpunkt

vara kompenserad genom en vinst på passivsidans skulder. Det sagda

exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att en maskin helt

finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande beloppen

skall användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på nuvärdet

skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget tillfördes

en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas. Kommittén

underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle

vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse av dylik innebörd.

Härom anförde kommittén följande.

Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels

det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen

ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

3

jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En

undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för

varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa

ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även

ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst

missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd

och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst

ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga

likväl skulle bestå.

Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-

eller nuvärde i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén

föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning

av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren, samt

än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen

rörande investeringsfonder.

Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de

mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av

frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade

den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av

starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Om

det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skall kunna hållas intakt

var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet

eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.

Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del förelädes 1955

års riksdag genom Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

I anledning av propositionen framställdes motionsvis yrkanden i huvudsakligt

syfte att bibehålla den fria avskrivningsrätten. Motionärerna erinrade

i anslutning därtill om att hos statens järnvägar avskrivningarna beräknades

på återanskaffningskostnaderna och framhöll sambandet mellan den

skattemässiga och den företagsekonomiska bedömningen av avskrivningsproblemen,

vilket förhållande talade för den fria avskrivningsrättens bibehållande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 tillstyrkte utskottet

på anförda skäl en lagstiftning om räkenskapsenlig avskrivning i huvudsaklig

anslutning till det i propositionen framlagda förslaget. De i ämnet väckta

motionerna avstyrktes av utskottet under uttalande bl. a. att den omständigheten

att avskrivningarna hos statens järnvägar beräknas på återanskaffningskostnaden

inte hade något egentligt samband med frågan hur de taxeringsmässiga

avskrivningarna skall beräknas. Att avskrivningarna vid järnvägsdriften

beräknas på återanskaffningskostnaden fann utskottet sammanhänga

med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men var också

motiverat av anslagstekniska skäl. Det stod självfallet även enskilda näringsföretag

fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till

återanskaffningskostnaden. Utskottet fann därav dock inte följa att samma

princip skall tillämpas vid den skattemässiga inkomstberäkningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionerna framhålles nödvändigheten av att förmögenhetsökningar av

nominell natur, som erfordras för att behålla ett företags realtillgångar obeskurna,

inte drabbas av beskattning. Ett väsentligt drag i svensk skatterätt

har också tidigare varit att undvika beskattning av orealiserad förmögenhetsökning

samt att sålunda tillåta det nominella värdet av en rörelses tillgångar

att stiga utan beskattning så länge rörelsen bedrives. Efterkrigstidens

erfarenheter ger emellertid vid handen att statsmakterna inte har förmåga

att behålla prisnivån stabil, varför man inte såsom tidigare kan räkna med

en stabil prisnivå som ett normalfall för vilket lagstiftningen kan utformas.

Genom den fortskridande prisstegringen har problemet om beskattningsreglernas

relationer till det faktiska läget alltmer accentuerats för näringsidkarna.

Mest akut har det blivit i branscher, där prisstegringarna på företagens

anläggningstillgångar varit starkare än inom ekonomien i övrigt och

där dessutom kapitalkostnaderna är höga. Ett markant exempel härpå utgör

sjöfartsnäringen. Vid en hårdnande konkurrens, som är att vänta genom

realiserandet av en europamarknad, kommer svårigheterna att öka, och

utrymme kommer i fortsättningen inte att finnas för erläggande av skatt på

fiktiva vinster. Redan nu ligger det svenska näringslivet ogynnsamt till i

konkurrensen genom den höga lönenivån och det höga kostnadsläget över

huvud. För att kunna eliminera den höga inhemska kostnadsnivån måste

rationaliseringstakten inom det svenska näringslivet vara snabbare än i

konkurrentländerna. Detta förutsätter stora kapitaltillskott, som knappast

torde kunna komma till stånd utan möjligheter till en ökad självfinansiering.

En sådan förbättring av företagens självfinansieringsmöjligheter kan däremot

åstadkommas genom att avskrivningarna å maskiner och inventarier

får ske på återanskaffningsvärdet. I detta sammanhang hänvisar motionärerna

till att besparingsutredningen i sitt yttrande förordat att såväl vattenfallsverket

som luftfartsverket övergår till avskrivningar på återanskaffningsvärdet.

I årets statsverksproposition upplyser departementschefen därjämte

att avskrivningar på återanskaffningsvärdet sedan länge tillämpas

vid postverket, televerket och statens järnvägar samt föreslås skola gälla

även avskrivningarna å vattenbyggnadsverkets förrådsfond. Med hänsyn till

det anförda föreslås att avskrivningsreglerna ändras så, att avskrivning får

göras på återanskaffningsvärdet av i företaget arbetande tillgångar med

samma procentsatser och enligt samma regler i övrigt som hittills varit

gällande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

5

Utskottet

Enligt gällande regler för beräkning av rörelseinkomst åtnjuter skattskyldig

i princip avdrag för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier

för stadigvarande bruk i form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande

av avdragets storlek anvisar kommunalskattelagens regler olika

avskrivningsmetoder vilka har det gemensamt att på kortare eller längre

sikt hela anskaffningskostnaden får avskrivas. I allmänhet får avdrag ske

årligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden, men i

vissa fall kan hela kostnaden för en tillgång avdragas på en gång det år under

vilket tillgången i fråga anskaffats.

I de förevarande motionerna yrkas att avskrivningarna skall få beräknas

på grundval av ett s. k. återanskaffningsvärde av maskiner och inventarier.

Motionärerna framhåller nödvändigheten av att realtillgångarna får behållas

obeskurna i rörelsen utan hinder av beskattningsreglerna. Skattelagstiftningen

bör utformas med hänsyn till att erfarenhetsmässigt en fortskridande

prisstegring är att påräkna. Till stöd för yrkandet anföres tillika att

en hög och kapitalkrävande rationaliseringstakt inom näringslivet kräver

ökade möjligheter till självfinansiering. Motionärerna hänvisar även till att

flertalet statliga affärsverk numera tillämpar avskrivning på återanskaffningsvärdet.

Utskottet får erinra om att frågan om avskrivning å inventarier, som ingår

i rörelse, prövades av riksdagen år 1955 i samband med att reglerna

rörande företagsbeskattningen ändrades. Riksdagens beslut innebar att rätten

till s. k. fri avskrivning avskaffades och ersattes med den av företagsbeskattningskommittén

föreslagna metoden för s. k. räkenskapsenlig avskrivning

på inventariernas anskaffningsvärde. Nämnda kommitté hade enligt

givna direktiv övervägt möjligheterna att genomföra regler om avskrivning

på ett högre värde än anskaffningsvärdet (nuvärde, återanskaffningsvärde).

Kommittén avvisade emellertid en sådan lösning under hänvisning

till teoretiska och praktiska skäl. Under riksdagsbehandlingen framställdes

ej heller något yrkande om införande av ett avskrivningssystem på grundval

av återanskaffningsvärde men det framhölls av dem, som önskade bibehålla

den fria avskrivningsrätten, att denna avskrivningsmetod lämnade

företagen erforderligt utrymme att beräkna avskrivningarna på återanskaffningskostnaden.

I anledning härav erinrade 1955 års bevillningsutskott i

sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 om vad departementschefen

anfört därom att ett tillgodoseende av önskemålet om avskrivning på återanskaffningskostnaden

skulle innebära ett skatteefterskänkande vid fallande

penningvärde, därvid skatteeftergiften grundade sig på förmodanden

om framtida reinvesteringar i högre pris, och ett högre skatteuttag vid för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

bättrat penningvärde innebärande att den faktiska anskaffningskostnaden

aldrig finge avskrivas. Ingendera konsekvensen vore invändningsfri och

det sistnämnda resultatet avvisades bestämt från företagsekonomisk synpunkt.

Det sagda visade enligt utskottets mening att den gjorda hänvisningen

till möjligheten att genom tillämpning av den fria avskrivningsrätten avskriva

på återanskaffningsvärdet inte kunde anses utgöra tillräckligt skäl

att vid en avvägning mot de konjunkturpolitiska synpunkterna bibehålla

den fria avskrivningsrätten.

Frågan om avskrivning å inventarier i rörelse på grundval av återanskaffningskostnad

har enligt utskottets mening inte numera kommit i ett principiellt

annat läge än tidigare och utskottet kan för sin del ansluta sig till

de uttalanden i frågan som gjordes i samband med 1955 års ändringar rörande

företagsbeskattningen.

Utskottet vill i detta sammanhang betona att gällande företagsbeskattningsregler

i några hänseenden inrymmer sådana möjligheter till avsättning

av vinstmedel, som är ägnade att väsentligen reducera betydelsen av

frågan om återanskaffningskostnad såsom underlag för avskrivning å inventarier

i rörelse. Härutinnan må nämnas att den genom 1955 års lagstiftning

införda räkenskapsenliga avskrivningsmetoden, vilken i princip står

öppen för alla rörelseidkare, medger avskrivning av omkring halva anskaffningskostnaden

inom två år och under alla förhållanden full avskrivning

inom fem år från det tillgången anskaffats. I den mån dessa regler med hänsyn

till rådande vinstkonjunkturer kan helt utnyttjas — något som i allmänhet

torde vara fallet — möjliggöres en överavskrivning som för flertalet

företag inte oväsentligt överstiger den faktiska värdeminskningen och

således ger en viss kompensation för eventuellt ökade återanskaffningskostnader

i framtiden. Utskottet får vidare särskilt erinra om den för aktiebolag

och ekonomiska föreningar gällande rätten att göra skattefria fondavsättningar

för framtida investeringsändamål. Reglerna härom utgör enligt

utskottets mening ett betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna

och måste anses erbjuda berörda företag möjligheter till avsättning utöver

årlig avskrivning då detta anses önskvärt med hänsyn till befarad ökning av

återanskaffningskostnaden.

I vad i motionerna åberopats de statliga affärsverkens avskrivningsprinciper

finner sig utskottet kunna instämma i den av 1955 års bevillningsutskott

i nyssnämnda betänkande nr 45 framförda åsikten att vederbörande

affärsverks avskrivningsnormer väl sammanhängde med verkets taxesättning

och med anslagstekniken men däremot inte hade något egentligt

samband med frågan hur de taxeringsmässiga avskrivningarna skall beräknas.

Ytterligare vill utskottet framhålla att avsevärda svårigheter skulle möta

att praktiskt utforma ett på återanskaffningsvärdet grundat avskrivnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

7

system. I detta hänseende kan utskottet helt ansluta sig till företagsbeskattningskommitténs

i det föregående återgivna uttalanden. Utskottet får tilllägga

att ett dylikt avskrivningssystem, såsom det vanligen tänkes utformat

med en årligen gjord indexomräkning av anskaffningsvärdet såsom grundval

för avskrivningen, inte synes kunna förenas med för närvarande tillämpad

räkenskapsenlig avskrivning utan torde förutsätta en på värdeminskningsplan

grundad metod med den tungroddhet vid deklarations- och taxeringsförfarandet

som skulle följa därav.

Av vad ovan anförts framgår att utskottet inte kan tillstyrka bifall till de

föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:35 av herr Yngve Nilsson

m. fl. och II :42 av herr Darlin m. fl. om ändring i kommunalskattelagens

bestämmelser rörande avskrivning å maskiner

och inventarier, som ingår i rörelse, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 mars 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson, Mattsson,

Siegbahn och Stefanson samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Kollberg, Kärrlander,

Magnusson i Borås, Wiklund, Andersson i Essvik, Darlin, Stenberg,

Eriksson i Bäckmora och Kristenson i Göteborg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Reservation

av herrar Hagberg, Söderquist, Bengtson, Mattsson, Stefanson, Kollberg,

Magnusson i Borås, Darlin, Stenberg och Eriksson i Bäckmora, vilka dels

ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Frågan om revidering av kommunalskattelagens bestämmelser angående

avskrivning å maskiner och inventarier så att möjligheter öppnas att göra

avskrivning på återanskaffningsvärde har aktualiserats vid flera tillfällen

under senare år. Det har härvid erinrats om den betydelse som den förutvarande

fria avskrivningsrätten haft för företagen i tider av starkt stigande

återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Härigenom har det

i företaget arbetande kapitalet i vad avser ifrågavarande utrustning kunnat

hållas intakt. Genom den fria avskrivningsrättens slopande har detta beskattningsproblem

kommit i ett nytt läge. En avskrivning på återanskaffningsvärdet

eller i varje fall på de löpande nuvärdena framstår därför som

principiellt starkt motiverad. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet

anser — i anslutning till de synpunkter som framförts i de likalydande

motionerna 1:35 och 11:42 — att frågan om öppnandet av möjligheter till

avskrivning på återanskaffningsvärde i fråga om maskiner och inventarier

bör bli föremål för utredning. Vid en kommande översyn av skattesystemet

— varom hemställan gjorts i särskilda motioner — vilken även bör omfatta

reglerna för företagsbeskattningen, bör denna fråga upptagas till prövning.»

dels ock ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

1:35 och 11:42 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att

vid en kommande allmän översyn av skattesystemet utredes

möjligheterna att medgiva rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet

i fråga om maskiner och inventarier vid

beskattningen.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960

600393

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.