Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform.

1960-04-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1960:41, Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr il dr 1960

1

Nr 41

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform.

(l:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 410 av herr Sigfrid Larsson och II: 506 av herr Hansson i

önnarp har hemställts, att riksdagens måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

begära skyndsamt framläggande av förslag till lagbestämmelser som förhindrar

att 1959 års ändring av beskattningen av arv, på sätt i motionerna

anges, leder till konsekvenser, som icke synes ha varit avsedda vid övergång

från tidigare lagstiftning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 506.

Genom beslut vid 1958 års B-riksdag omlades dödsbobeskattningen

fr. o. m. år 1959 från det tidigare systemet med arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt

till ett system med endast arvsskatt. Därvid höjdes arvsskatten

med belopp, som icke fullt motsvarade kvarlåtenskapsskatten. Beformen

innebar även en omfördelning av skattebelastningen för att i görligaste mån

tillgodose efterlevande makes och barns intressen. För flerbarnsfamiljerna

medförde reformen betydande skattelättnader. För det fall att make eller

barn är ensam arvinge kan däremot vissa om än relativt obetydliga skattehöjningar

uppkomma. Omfördelningen av skattebelastningen innebar vidare

att arvsskatten i skatteklasserna II—IV höjdes utöver vad som föranleddes

av kvarlåtenskapsskattens avskaffande för att inte statsverkets intäkter

av dödsbobeskattningen skulle minskas i nämnvärd mån.

Enligt 5 § förordningen om kvarlåtenskapsskatt kunde på yrkande av

dödsboet avdrag från behållningen i boet ske vid kvarlåtenskapsskattens

bestämmande för värdet av vad den avlidne under viss tid före dödsfallet

förvärvat genom arv, testamente, gåva eller därmed jämställt förvärv. Tiden

var tio år, såvitt gäller testamentsförvärv från äkta make, och eljest fem år.

Även arvsskatteförordningen innehåller bestämmelser om eftergift av

skatt. I 56 § sistnämnda förordning stadgas bl. a. att eftergift av arvs- och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 sand. Nr 4/

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1960

gåvoskatt sker, om den, som förvärvat egendom genom arv, testamente

eller gåva, avlider inom ett år från det skattskyldigheten inträtt. Eftergift

av skatt skedde tidigare om den skattskyldige avled inom sex månader.

Vid omläggningen av dödsbobeskattningen diskuterades ingående om en

motsvarighet till avdragsrätten i 5 § kvarlåtenskapsskatteförordningen

skulle införas i arvsskatteförordningen.

Arvsskattesakkunniga anförde i sitt betänkande (SOU 1957:48) bl. a.

följande.

I ett på AGF vilande 1-skattesystem föreligger principiellt icke någon anledning

att vid skattens bestämmande taga hänsyn till den tid varunder arvlåtaren

innehaft den efterlämnade egendomen. En arvtagares på förvärvets

storlek beräknade skatteförmåga blir ju i och för sig icke mindre på den

grund att egendomen varit föremål för flera arvfall under jämförelsevis kort

tids förlopp. I praktiken är dock hans skatteförmåga ofta reducerad genom

det tidigare arvfallet. Betalningen av den tidigare A-skatten kan ha medfört

ett ianspråktagande av de kontanta medlen och lättrealiserade tillgångarna

i sådan utsträckning att stora svårigheter möta att gälda den senare skatten.

Det låter sig emellertid icke utan vidare göra att i AGF införa en motsvarighet

till avdragsrätten enligt 5 § KvF. En sådan avdragsrätt skulle nämligen

i ett A-skattesystem fordra särskilda bestämmelser med avseende å hur avdraget

bör komma de olika arvingarna och legatarierna samt efterlevande

make till godo, därvid bl. a. även tidigare gåvor samt skillnaden mellan omedelbara

och framskjutna förvärv måste beaktas. Det torde icke kunna undvikas

att sådana bestämmelser skulle bliva invecklade. Om man vill inom

AGF:s ram tillgodose den nu ifrågavarande avdragsrätten enligt KvF, bör

man därför välja en lösning som bättre låter sig förena med AGF:s beskattningsprinciper.

Det synes då ligga närmast till hands att man utvidgar den

allmänna eftergiftstiden enligt AGF utöver sex månader.

Någon mera avsevärd utökning av den tid, inom vilken generell eftergift

skall ifrågakomma, synes icke böra ske. Ju längre denna tid göres, desto påtagligare

bliva olägenheterna från administrativ synpunkt av eftergiftsförfarandet.

Det är icke heller lämpligt att verkan av ett i och för sig riktigt beskattoingsbeslut

annat än i undantagsfall upphäves, sedan en dödsboutredning

slutförts samt arvingar och testamentstagare tillträtt sina lotter. Så

torde i det övervägande antalet fall ha skett senast inom ett år från dödsfallet.

Med hänsyn härtill synes den generella eftergiftstiden icke böra bestämmas

längre än till ett år. Det är därvid att märka att — medan avdragsrätten

nu är tillämplig endast å dödsbon av den storleksordning att de kunnat

drabbas av K-skatt — 1-årsregeln får tillämpning å samtliga skattepliktiga

dödsbon. Den nuvarande avdragsrätten får vidare åtnjutas endast

vid beräknandet av K-skatt, medan eftergift enligt en 1-årsregel kommer att

i 1-skattesystemet avse hela beskattningen enligt AGF.

I propositionen nr B 3 till 1958 års B-riksdag biträdde departementschefen

de sakkunnigas förslag att tiden för eftergift av skatt i arvsskatteförordningen

skulle utsträckas från sex månader till ett år. Förslaget tillstyrktes

av bevillningsutskottet i betänkande nr B 10, varvid utskottet jäm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1960 3

väl hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

en allsidig översyn av bestämmelserna förande arvsbeskattningen. Utskottet

förutsatte därvid att eftergiftsbestämmelserna skulle komma att omprövas.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt.

Till stöd för yrkandet i de föreliggande motionerna anföres bl. a., att kvarlåtenskapsskattereglerna

var så utformade att om i ett dödsbo ingick egendom,

som ärvts inom fem år, så skulle kvarlåtenskapsskatt ej utgå för

denna egendom. Tanken var uppenbarligen att dubbel kvarlåtenskapsskatt

ej skulle kunna tas ut på egendom, som genom dödsfall överfördes till andra

personer inom en femårsperiod. Endast det första arvfallet skulle beskattas.

På grund av frånvaron av övergångsbestämmelser, som tar sikte på sådana

fall då kvarlåtenskapsskatt redan erlagts för egendom, vilken vid nytt dödsfall

inom femårsperioden ånyo blir föremål för beskattning i samband med

arv, inträffar här en extra skärpning av beskattningen som icke torde ha

varit avsedd. Motionärerna finner det angeläget att dylika icke avsedda

obilliga »övergångskonsekvenser» undanröjes.

Utskottet

Enligt 5 § förordningen om kvarlåtenskapsskatt skulle, om så yrkades av

dödsboet, vid skatteberäkningen avdrag ske från behållningen för värdet

av vad den avlidne inom viss tid före dödsfallet förvärvat genom arv, testamente,

gåva och därmed jämställt förvärv. Sådant avdrag medgavs om

förvärv skett inom fem år eller, såvitt avsåg testamentsförvärv från äkta

make, inom tio år före dödsfallet. Någon motsvarighet till nämnda bestämmelse

fanns inte i arvs- och gåvoskatteförordningen och infördes ej heller

däri i samband med att 1958 års B-riksdag beslöt slopa kvarlåtenskapsskatten

och genomföra en förhöjd arvslottsbeskattning från och med årsskiftet

1958/59. I övergångsbestämmelserna gjordes intet undantag med

hänsyn till den nu ifrågavarande avdragsregeln.

I de förévarande motionerna har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t

med anhållan om skyndsamt framläggande av förslag till övergångsbestämmelse

som förhindrar att 1958 års arvsskattereform leder till en enligt

motionärerna inte avsedd skärpning av beskattningen. Så kan bli förhållandet,

framhåller motionärerna, om en efter år 1958 avliden person i sin tur

under den gamla lagens giltighetstid och inom fem år före sitt frånfälle

helt eller delvis ärvt den egendom som han lämnar efter sig. På grund av

frånvaron av tillämplig övergångsbestämmelse blir arvs- eller testamentsförvärv

av dylik egendom föremål för den höjda arvslottsbeskattningen

oaktat kvarlåtenskapsskatt erlagts för samma egendom inom femårsperioden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 41 dr 1960

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen var spörsmålet huruvida

en motsvarighet till avdragsrätten enligt 5 § kvarlåtenskapsskatteförordningen

borde införas i arvsskatteförordningen föremål för överväganden

inom arvsskattesakkunniga, vilkas betänkande lades till grund för den

reformerade dödsbobeskattningen. De sakkunniga fann dock såväl principiella

som författningstekniska skäl kunna anföras emot att genom en

motsvarande avdragsregel i arvs- och gåvoskatteförordningen beakta det

behov av skattelindring som kan föreligga vid täta arvfall. Sålunda konstaterade

de sakkunniga att en arvslottstagares skatteförmåga i och för sig

icke kan vara mindre därför att den arvfångna egendomen varit föremål

för flera arvfall under jämförelsevis kort tids förlopp. En dylik avdragsregel

skulle även erfordra komplicerade bestämmelser med avseende å hur

avdraget bör tillgodoföras skilda dödsbodelägare i olika situationer, I stället

föreslog de sakkunniga att den generella rätten till eftergift av arvsskatt

i fall, då den skattskyldige arvslottstagaren själv avlider inom viss tid, skulle

utvidgas att omfatta en frist av ett år mot tidigare sex månader. Beslut om

en utökning av den generella eftergiftstiden i enlighet med förslaget fattades

av 1958 års B-riksdag.

Utskottet är medvetet om att arvsskattereformen i de av motionärerna

åsyftade situationerna i vissa fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat

i ett övergångsskede. Såsom motionärerna framhållit var syftet med

avdragsrätten enligt 5 § kvarlåtenskapsskatteförordningen att egendom,

som överfördes genom två arvfall inom en femårsperiod, skulle underkastas

kvarlåtenskapsbeskattning endast en gång. Därest de båda dödsfallen

infaller inom denna tidrymd, det ena före och det andra efter omläggningen

av dödsbobeskattningen, träffas behållningen i det förra dödsboet

av kvarlåtenskapsskatt medan arvs- och testamentstagare i det senare

dödsboet underkastas den med hänsyn till kvarlåtenskapsskattens slopande

förhöjda arvslottsbeskattningen, i följd varav någon lättnad i beskattningen

på förevarande grund inte kan erhållas. Den omständigheten att den ifrågavarande

avdragsrätten inte kunnat bibehållas oförändrad utgör emellertid

en konsekvens av en övergång från ett system med kombinerad kvarlåtenskaps-

och arvslottsbeskattning till en enhetlig arvslottsbeskattning.

Utskottet får i detta sammanhang erinra om, att 1958 års B-riksdag på

hemställan av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhållit om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen,

vilken översyn ännu icke kommit till stånd. När en utredning härom

av Kungl. Maj:t tillsättes, torde även spörsmål av nu ifrågavarande slag

komma att prövas.

Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat det föreliggande motionsyrkandet.

Utskottet anser sålunda anledning inte föreligga att föreslå riksdagen

att i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till åtgärder

i den förevarande frågan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr it dr 1960

5

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 410 av herr Sigfrid Larsson

och II: 506 av herr Hansson i önnarp om vissa övergångsbestämmelser

till 1958 års arvsskattereform måtte, i

den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 7 april 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Söderquist,

Bengtson och Siegbahn; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,

Kollberg, Allard, Kärrlander, Magnusson i Borås, Wiklund, Christenson i

Malmö, Asp och Larsson i Luttra.

Reservation

av herrar Bengtson och Larsson i Luttra.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.