Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945

1960-04-28 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1960:49, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

1

Kr 49

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning angående ändring

i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om

nöjesskatt, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 79, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr

823) om nöjesskatt;

2) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni

1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i

taxeringsfrågor;

dels godkänna de riktlinjer för kvalitetsstöd till producenter av svensk

film, som förordats i propositionen; samt

dels ock till Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion för budgetåret 1960/61

under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

Propositionen har, såvitt avser de under 1) och 3) upptagna författningsförslagen,

hänvisats till bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen framlägges de förslag i fråga om filmstöd och biografnöjesskatt,

vartill den slutliga prövningen av 1957 års filmstödutrednings betänkande

givit anledning. Förslagen syftar till att möjliggöra en anpassning

för den svenska filmproduktionen och biograf näringen till det konkurrensläge

som blivit följden av televisionens genombrott i vårt land.

Nöjesskatten på biografföreställningar föreslås sålunda sänkt med sex procentenheter

från 33 till 27 procent. Den särskilda skattelindringen för mindre

biografer föreslås härjämte höjd från 75 till 100 kronor i veckan.

Filmstödet utformas enligt förslaget så att i princip hela den statliga andelen

av nöjesskatten på svensk film skall återgå till producenterna. Återbäringen

avses skola ske dels i form av ett generellt stöd till vederbörande

filmproducent med 80 procent av skattebeloppet och dels genom ett speciellt

1 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

kvalitetsstöd till producenterna av de 3 å 5 bästa svenska filmerna under

året. För sistnämnda ändamål föreslås ett särskilt anslag om en miljon

kronor.

Statsverkets sammanlagda kostnader för de nu föreslagna åtgärderna, som

avses skola genomföras från och med den 1 juli 1960, kan för budgetåret

1960/61 beräknas till ca 10 miljoner kronor.

I syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda framlägges vidare förslag

om att kammarrätten och inte som nu regeringsrätten skall vara sista instans

i nöjesskattemål. Av samma anledning föreslås en utvidgning av möjligheterna

till förhandsbesked i taxeringsfrågor. Även dessa förslag är avsedda

att träda i kraft den 1 juli 1960.

De till bevillningsutskottet hänvisade författningsförslagen är av följande

lydelse.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 2, 7, 13 och 30 §§ förordningen den 21 december

1945 om nöjesskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande sägs,

samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 24 a §2, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften

till staten och med hälften till den

kommun, inom vars område nöjestillställningen

äger rum. För biografföreställning

skall dock nöjesskatten

i stället fördelas med tre fjärdedelar

till staten och en fjärdedel till kommunen.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å summan av erlagda inträdesavgifter,

inberäknat skatten; dock att för

biograf föreställning nöjesskatten utgår

med 33 procent av nämnda summa.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften

till staten och med hälften till den

kommun, inom vars område nöjestillställningen

äger rum. För biografföreställning

skall dock nöjesskatten

i stället fördelas med sju tiondedelar

till staten och tre tiondedelar till

kommunen.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å summan av erlagda inträdesavgifter,

inberäknat skatten; dock att för

biograf föreställning nöjesskatten utgår

med 27 procent av nämnda summa.

1 Senaste lydelse av 2 och 30 §§ se 1957:125 samt av 7 och 13 §§ se 1959: 206.

* Jämför 1959: 207.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

(Nuvarande lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för

biografföreställningar må, därest utöver

barnmatinéer högst fyra föreställningar,

för vilka nöjesskatt skall

utgå, ägt rum under veckan å samma

visningsställe, befrielse åtnjutas

från skatten i vad den avser sådant

visningsställe till den del densamma

för den veckan icke överstiger 75

kronor.

30 §.

Den som---till länsstyrel
se11-
I

länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller

i annat ärende rörande nöjesskatt

må ändring sökas hos Kungl. Maj:t

genom besvär, vilka skola ingivas till

finansdepartementet.

Över beslut---— särskilt stad
gas.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för

biograf föreställningar må, därest utöver

barnmatinéer högst fyra föreställningar,

för vilka nöjesskatt skall

utgå, ägt rum under veckan å samma

visningsställe, befrielse åtnjutas

från skatten i vad den avser sådant

visningsställe till den del densamma

för den veckan icke överstiger 100

kronor.

24 a §.

A tf anordnare av biografföreställning,

som erlägger särskilt bidrag till

producent av svensk film, äger att

vid inbetalandet av nöjesskatt för föreställningen

avräkna ett mot erlagt

bidrag svarande belopp, är särskilt

stadgat.

30 §.

Den som---till länsstyrel
sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller

i annat ärende rörande nöjesskatt

må ändring sökas hos kammarrätten

genom besvär, vilka skola ingivas

till länsstyrelsen. Den omständigheten

att besvären inkommit direkt

till kammarrätten må dock ej

utgöra hinder för besvärens prövning;

kammarrätten har att i sådant

fall omedelbart översända handlingarna

till länsstyrelsen. Kammarrättens

utslag må icke överklagas.

över beslut---särskilt stad
gas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

I samband med ikraftträdandet skall iakttagas följande.

1. Äldre bestämmelser skola, utom såvitt angår 13 och 30 §§, alltjämt äga

tillämpning i fråga om nöjestillställning som tagit sin början före ikraftträdandet.

2. Den äldre lydelsen av 13 § skall gälla vid erläggande av nöjesskatt for

biograf föreställning, vilken tagit sin början före den vecka som utgår närmast

efter ikraftträdandet.

3. Den äldre lydelsen av 30 § skall gälla när talan fullföljes mot sådant

utslag av länsstyrelse som meddelats före ikraftträdandet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951

(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i

taxeringsfrågor

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att av

riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Riksskattenämnden må, därest sådant

för någon finnes vara av synnerlig

vikt, efter ansökan lämna besked

på förhand (förhandsbesked)

angående viss fråga, som avser sökandens

taxering till kommunal inkomstskatt,

statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt

eller ersättningsskatt.

Vad ovan---av fastigheten.

Om rätt — — — allmän varuskatt.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Riksskattenämnden må, därest sådant

för någon finnes vara av synnerlig

vikt, efter ansökan lämna besked

på förhand (förhandsbesked)

angående viss fråga, som avser sökandens

taxering till kommunal inkomstskatt,

statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt

eller ersättningsskatt. Förhandsbesked

må ock meddelas i fråga

som nu nämnts, därest detta finnes

vara av vikt för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning.

Vad ovan---av fastigheten.

Om rätt — — — allmän varuskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 590 av herr Bengtson m. fl. och II: 721

av herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,

>1. att riksdagen vid behandling av propositionen nr 79 måtte besluta, att

med verkan från den 1 juli 1960 nöjesskatten för biografföreställning må

utgå med 20 procent å summan av erlagda inträdesavgifter, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig

ändring av nöjesskatteförordningen;

II. att riksdagen även i övrigt måtte beakta vad i motionerna har anförts»;

B) de likalydande motionerna I: 591 av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren

samt II: 725 av herr Thapper m. fl., vari yrkats,

1 Senaste lydelse av 1 § se 1959: 510.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960 5

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om en utformning

av stödet till svensk film, som främjar en samproduktion mellan i första

hand de nordiska länderna men även med andra länder,

att riksdagen beslutar fastställa nöjesskatten till 25 procent på biografföreställningar,

samt

att riksdagen därutöver beslutar att av varje biografs årliga biljettinkomst

de första 30 000 kronorna skall vara helt befriade från nöjesskatt»;

C) de likalydande motionerna I: 592 av herrar Ollén och Edström samt

II: 726 av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,

»1. att riksdagen omarbetar det i proposition nr 79 framlagda författningsförslaget

så

a) att besvär över kammarrättens beslut i nöjesskattemål skall få föras

bos regeringsrätten,

b) att förhandsbesked av riksskattenämnden i nöjesskatteärende av prejudikatbildande

betydelse skall få underställas regeringsrätten; samt

II. att vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig författningstext»;

ävensom

D) de likalydande motionerna 1:593 av herrar Ollén och Edström samt

II: 727 av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 79 måtte uttala,

att avgöranden, som syftar till att undantaga anmärkningsmål rörande

nöjesskatt från regeringsrättens prövning, icke skall träffas i administrativ

ordning, utan att författningsändringar i sådant syfte skall föreläggas

riksdagen i den ordning som gäller för lagstiftning.»

De under B ovan angivna motionerna har hänvisats till bevillningsutskottet

i vad de avser nöjesskatten; i övrigt har motionerna hänvisats till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande

till bevillningsutskottet hänvisade, vid riksdagens början

väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 297 av herr Schött m. fl. och II: 366 av herr

Allard m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville besluta följande ändring

av 3 §, sista stycket, i förordningen om nöjesskatt:

»Nöjesskatt utgår icke för uppvisning eller tävling i skicklighet, som

främst syftar till förkovran i visst yrke, ej heller för idrottstävling, anordnad

av organisation som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller

representerad inom Sveriges olympiska kommitté eller av annan sammanslutning,

som enligt Kungl. Maj:ts medgivande må vara likställd med sådan

organisation i nu förevarande avseende, eller för schacktävlan, bridgetävlan

. . . föremål.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 590, I: 591, II: 366, 11: 726 och II: 727.

lf Dihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 49

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 49 är 1960

Till utskottet har ingivits en skrift från Sveriges filmuthyrareförening.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar

utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

Inledning, s. 8—9.

Biograf nöj esskatt och filmstöd, s. 9—17.

Instansordningen i nöjesskattemål, s. 17—29.

Förhandsbesked i taxeringsfrågor av prejudicerande karaktär, s. 29—38.

Departementschefens hemställan, s. 38.

Enligt 1945 års förordning om nöjesskatt utgår sådan skatt bl. a. för

uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik. Skatten utgör då 15

procent av summan av erlagda inträdesavgifter; dock åtnjutes befrielse

från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning inte överstiger 700

kronor under förutsättning att anordnaren är en ideell organisation.

Av innehållet i de föreliggande, motionerna torde här få återges följande.

I de likalydande motionerna 1: 590 och II: 721 understrykes, att den svenska

film- och biografnäringen under de senaste åren fått sina ekonomiska

villkor starkt försämrade, främst till följd av att i samband med televisionens

snabba genombrott besöksfrekvensen på biograferna minskat. De tidigare

överskotten för biograferna har därför förbytts i icke oväsentliga underskott.

Detta har även drabbat produktionen av svensk spelfilm, vilken tidigare

kunnat upprätthållas genom att producenter med egna biografer utnyttjade

rörelsevinst från biografsidan för att täcka underskott på produktionssidan.

Numera torde emellertid förutsättningarna för ett sådant stöd åt produktionen

vara mycket små. Det är enligt motionärernas mening naturligt att

film- och biografnäringen genom egna åtgärder försöker anpassa sig till den

nya situation som uppstått. Men även samhället bör medverka genom anpassning

av biografnöjesskatten efter näringens bärkraft. Emellertid anser motionärerna

att de i propositionen nr 79 föreslagna åtgärderna är otillräckliga

för att filmbranschen skall få sådana betingelser att den kan upprätthållas

i tillfredsställande utsträckning. I det läge som nu uppstått för biografrörelsen

är det inte motiverat att ha en hårdare beskattning än vad som

gäller andra nöjesformer t. ex. kabaré, cirkus m. m. Det kan ifrågasättas om

icke den för biograf nöj esskattens avkastningsförmåga optimala skattesatsen

numera ligger under 20 procent. Om skatten inte sänkes i större utsträckning

än vad som föreslagits i propositionen, föreligger risk för att ett antal

biografer måste nedlägga verksamheten. Härigenom kan besöksfrekvensen

komma att minska i sådan omfattning att skatteresultatet för det allmännas

del inte blir bättre än om man sänker skatten till t. ex. 20 procent. Med

utgångspunkt från den fram till år 1959 gällande skattesatsen på 38 pro
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960 7

cent skulle den minskning av besöksfrekvensen med 30 procent, som följt

med televisionens genombrott, motivera en sänkning av nöjesskatten på

filmområdet till ca 12 procent. En sådan sänkning framstår som svår att

genomföra i nuvarande statsfinansiella läge och med hänsyn härtill föreslår

motionärerna att skatten sänkes till 20 procent. Redan nästa år bör

emellertid utrymme skapas för ytterligare sänkning av skattesatsen. — Beträffande

stödet åt den svenska filmproduktionen framhålles att hela den

statliga andelen av nöjesskatten på svensk film bör återgå till filmproduktionen.

Dessutom bör ett särskilt anslag å 1 milj. kronor ges till kvalitetsstöd

åt svensk filmproduktion. De medel som erfordras härför bör enligt

motionärernas mening utgå av den på filmen över huvud taget inflytande

nöjesskatten. En konsekvens av systemet med skatteåterbäring för svensk

film är att, då skatteåterbäringsprocenten överstiger filmhyreprocenten, den

svenska filmproduktionen kommer per försåld biljett att förlora på en

sänkning av skattesatsen. Skulle det visa sig att den svenska filmproduktionen

nu eller vid kommande nöjesskattesänkningar gör sådana förluster, bör

det kravet kunna ställas på filmbranschen att den själv tillser att filmproduktionen

erhåller erforderlig kompensation. Detta kan lämpligen ske genom

tillämpning av huvudprinciperna för det av 1951 års nöjesskatteutredning

föreslagna producentandelssystemet.

I de likalydande motionerna I: 591 och II: 725 framhålles att ett bifall till

de i propositionen föreslagna åtgärderna torde göra det möjligt att tills

vidare säkra en av alla önskad tillgång på svensk film. Emellertid bör vid

utformningen av de statliga åtgärderna viss hänsyn tas till önskvärdheten

av att svenska filmproducenter kan samarbeta med utländska utan att förlora

sin rätt till skatteåterbäring. Särskilt gäller detta ett skandinaviskt samarbete

i fråga om produktion av spelfilm och barnfilm. Motionärerna hemställer

att denna fråga utredes. — Motionärerna uttalar vidare att det i längden

synes oriktigt att belasta filmvisning med högre nöjesskatt än andra

former av nöje. En sänkning av nöjesskatten bör emellertid av statsfinansiella

hänsyn ske successivt. Redan nu bör riksdagen uttala sig för en sänkning

till 25 procent, nästa år till 20 procent och 1962 -— då televisionen

vunnit full utbredning över hela landet — 15 procent. -— Motionärerna

framhåller vidare att det är angeläget att bibehålla möjligheterna för invånarna

i glesbygder och på småorter att se aktuella filmer på biografer. Den

kategori biografer, som har 100 000—125 000 kr. i biljettinkomst per år, har

nu råkat in i en allvarlig kris. Genom beslut år 1957 undantogs de minsta

biograferna från skyldigheten att utgöra nöjesskatt. Nu bör åtgärder vidtas

för att lindra beskattningen för biografer av något större storleksordning.

För att kunna vinna en avgörande förbättring för dessa torde det vara nödvändigt

att de första 30 000 kronorna av årsinspelningen är fria från nöjesskatt.

Detta skulle innebära att en biograf med 100 000 kronor i biljettintäkt

skulle få eu effektiv nöjesskatt på ca 19 procent med den av departementschefen

föreslagna skattesatsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

Som skäl för det i motionerna I: 592 och II: 726 framförda yrkandet att

kammarrättens utslag i nöjesskattemål skall få överklagas i regeringsrätten

framhålles, att det med hänsyn till dessa måls relativt enkla beskaffenhet

kan antagas att flertalet mål kommer att stanna i kammarrätten. Motionärerna

beräknar att prövningen i regeringsrätten av från kammarrätten

fullföljda nöjesskattemål endast skulle fordra en arbetsdag om året.

Denna belastning anser motionärerna obetydlig i förhållande till de värden

som äventyras om fullföljden till sista instans helt avskäres. Visserligen har

tidigare grupper av mål avskurits från regeringsrättens prövning, men om

propositionsförslaget bifalles skulle för första gången skattemål generellt

avskäras från fullföljd.

I fråga om förslaget om införande av vidgade möjligheter att erhålla förhandsbesked

av riksskattenämnden har motionärerna gjort vissa påpekanden.

Enligt motionärernas mening bör förhandsbesked, som meddelas på

grund av prejudikatintresse, alltid underställas regeringsrätten. Det framlagda

författningsförslaget bör kompletteras med regler härom. Vidare finner

motionärerna det vara oegentligt att nu gällande sekretessregler tillämpas

rörande förhandsbesked i sådana fall, då till stöd för ansökan åberopas

behovet av vägledande prejudikat. De anser erforderligt att sekretessbestämmelserna

ändras på så sätt, att om någon åberopar prejudikatintresse

för sin ansökan om förhandsbesked beslutet i ärendet blir offentligt. Slutligen

hemställer motionärerna att författningsförslaget utformas tydligare

så alt därav klart framgår vem som skall äga begära förhandsbesked i de

fall då beskedet är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: 593 och II: 727

framhålles, att det är rimligt att samma instansordning tillämpas beträffande

anmärkningsmål rörande nöjesskatt som beträffande övriga nöjesskattemål.

Därest såsom departementschefen föreslagit beträffande sistnämnda

nöjesskattemål ett absolut förbud mot fullföljd i regeringsrätten stadgas

har departementschefen enligt uttalande i propositionen nr 79 för avsikt att genomföra

en motsvarande fullföljdsbegränsning med avseende å anmärkningsmål.

Denna begränsning skulle ske genom ändring av kungörelsen den 12 december

1924 med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och

anmärkningsmål, vilken ändring enligt departementschefens uttalande skulle

genomföras i administrativ ordning. Mot detta förfaringssätt inger motionärerna

en bestämd gensaga. Det är enligt deras mening betänkligt, om Kungl.

Maj:t genom att i administrativ ordning förklara fullföljd till regeringsrätten

icke vara tillåten, därigenom kan diskretionärt utesluta regeringsrättens

granskning för stora och betydelsefulla grupper av mål. Riksdagen måste

därför bestämt hävda, att författningsändringar, som syftar till att undantaga

mål från regeringsrättens prövning, förelägges riksdagen i den ordning

som gäller för lagstiftning.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: 297 och II: 366 om

slopande av nöjesskatten för idrottstävlingar framhåller motionärerna, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

9

idrottsorganisationerna i hög grad är beroende av inkomster från bl. a.

idrottstävlingar för att kunna bedriva sin verksamhet. De anslag som erliålles

från stat och kommun täcker endast en ringa del av de medel som

erfordras för organisationernas verksamhet. I den mån idrottstävlingar inte

kan göras lönsamma måste idrottsföreningarna lita till andra nöjesarrangemang

såsom inkomstkälla. Vidare uti alar motionärerna att anordnandet av

idrottstävlingar alltid är något av ett vågspel. Möjligheterna att erhålla intäkter

är nämligen beroende av åtskilliga ovissa faktorer. Misslyckas arrangemanget

ekonomiskt får arrangören bära förlusten men lyckas det över en

viss gräns skall det allmänna åtnjuta en del av inkomsten. Det är att märka

att varje arrangör inte kan anordna idrottsarrangemang alltför ofta och att

uppkommande vinst skall användas till den idrottsliga verksamheten under

avsevärd tid. Den förändring som vid 1957 års riksdag beslöts i vad

avser nöjesskatt vid idrottstävlingar medförde vissa lättnader för idrottsorganisationerna.

Emellertid har omkostnaderna för att genomföra arrangemang

stigit sedan dess och genom de ökade omkostnaderna för verksamhetens

bedrivande måste ett större netto åstadkommas för oförändrad verksamhet

och materielanskaffning. Med kännedom om den gagnande verksamhet

som idrottsföreningarna utför bland svensk ungdom och med vetskap

om behovet för idrottsrörelsen att genom idrottstävlingar och andra

arrangemang anskaffa huvuddelen av de medel, som erfordras för verksamhetens

bedrivande, ifrågasätter motionärerna om det är skäligt och riktigt

att nöjesskatt skall erläggas för idrottstävlingar. Dessa utgör ett naturligt

led i idrottsorganisationernas verksamhet och bör inte betraktas såsom

nöjesarrangemang.

Utskottet

Biograf nöjesskatten

I den förevarande propositionen framlägges förslag i fråga om filmstöd

och biografnöjesskatt syftande till att möjliggöra en anpassning för den

svenska filmproduktionen och biografnäringen till det konkurrensläge som

blivit följden av televisionens genombrott i vårt land. Sålunda föreslås att

nöjesskatten på biografföreställningar sänkes med 6 procentenheter eller

från 33 till 27 procent. För mindre biografer — med högst fyra föreställningar

per vecka — föreslås att den särskilda skattelindring som nu utgår

å högst 75 kronor i veckan höjes till 100 kronor. Stödet till filmproduktionen

förordas skola utformas så att i princip hela den statliga andelen avnöjesskatten

vid visning av svensk film återgår till producenterna. Denna

återbäring avses skola ske dels i form av ett generellt stöd till vederbörande

filmproducent med 80 procent av skattebeloppet och dels genom ett speciellt

kvalitetsstöd till producenterna av de 3 å 5 bästa filmerna under året.

För sistnämnda ändamål föreslås ett särskilt anslag om 1 milj. kronor, vilket

belopp beräknas motsvara återstående 20 procent av skattebeloppet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1960

Statsverkets sammanlagda kostnader för de föreslagna åtgärderna, vilka avses

skola genomföras fr. o. m. den 1 juli 1960, har för nästkommande budgetår

beräknats till ca 10 milj. kronor. Propositionen behandlas av bevillningsutskottet

såvitt avser ändringen av biograf nöj esskatten, medan frågan

om bidrag och anslag till filmproducenterna upptas av statsutskottet.

I de motioner, som väckts i anledning av propositionen, förordas ytterligare

lättnader i beskattningen och i vissa motioner tillika ett ökat stöd åt

filmproducenterna. Sålunda hemställes i motionerna 1:590 och 11:721 att

skatteprocenten sänkes till 20 enheter. I motionerna I: 591 och II: 725 återigen

föreslås att skatteprocenten fastställes till 25 samt att för alla biografer

hiljettinkomster upp till 30 000 kronor per år skall vara helt fria från nöjesskatt.

Det har i de nu nämnda motionerna tillika uttalats, att ytterligare

skattesänkningar borde vidtas senare så att procentsatsen nedbringas åtminstone

till 15 enheter.

Såsom framgår av redogörelsen i propositionen har alltsedan början av

1950-talet olika åtgärder vidtagits från statsmakternas sida i syfte att förbättra

de ekonomiska villkoren för den svenska filmproduktionen och för biografnäringen.

De senaste åtgärderna genomfördes vid förra årets riksdag, då

procenttalet för nöjesskatten sänktes från 38 till 33 samt producenternas

andel i den statliga nöjesskatten på svensk film höjdes från 20 till 30 procent

för svartvit film och från 35 till 45 procent för färgfilm. De då vidtagna

åtgärderna betecknades såsom provisoriska i avbidan på slutlig prövning

av 1957 års filmstödutrednings betänkande angående filmstöd och

biograf nöj esskatt.

Av de undersökningar som nyligen vidtagits framgår att besöksfrekvensen

på biograferna under de senaste åren kraftigt nedgått. Till huvudsaklig

del torde delta bero på televisionens frammarsch, vilken skett i ett betydligt

snabbare tempo än man bara för något år sedan hade anledning att räkna

med. De åtgärder som vidtogs vid 1959 års riksdag får därför bedömas

inte vara tillräckliga för att möjliggöra att filmbranschen får arbeta under

rimliga ekonomiska villkor. Enighet har rått inom utskottet att ytterligare

statliga åtgärder bör vidtas för att främja såväl biograf näringens som filmindustrins

lönsamhet. I princip kan utskottet tillstyrka, att detta stöd ges

såväl genom sänkning av nöjesskatteprocenten som genom en ökad återbäring

av nöjesskatt till filmproduktionen. Utskottet vill emellertid samtidigt

understryka nödvändigheten av att film- och biografnäringen genom egna

åtgärder söker anpassa sig till det förändrade läget.

Av hittills tillgängliga siffror rörande besöksfrekvensen på biograferna

synes man kunna dra den slutsatsen, att besökarantalet i förhållande till

tiden före televisionens införande kan komma att nedgå med omkring 40

procent då televisionsnätet är fullt utbyggt. Vissa skäl talar för att man med

utgångspunkt härifrån söker få till stånd en lösning, som kan betraktas såsom

definitiv och efter vilken filmbranschen kan inrätta sig. Emellertid kan

andra faktorer medföra ändringar av de ekonomiska förhållandena utöver

vad som förorsakas av den minskade besöksfrekvensen. Även om man i och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1960

11

för sig bör eftersträva eu lösning av filmbranschens beskaltningsfråga, som

kan väntas bli bestående för framtiden, bör självfallet nu icke förutsebara

ändrade förhållanden kunna föranleda att hithörande frågor tas upp till

omprövning.

Frågan om biografnöjesskattens höjd kan självfallet inte betraktas isolerad

utan hänsyn måste tas till hur stödet åt filmproduktionen utformas.

Utskottet har för sin del utgått ifrån att det statliga stödet till den svenska

filmproduktionen i princip inte bör utgå med högre belopp än som inflyter

i nöjesskatt till staten vid visning av svensk film. Skulle ett statligt stöd

enligt nyss angivna riktlinjer senare visa sig vara otillräckligt för bibehållande

av en svensk filmproduktion i den utsträckning, som får anses önskvärd,

bör enligt utskottets mening före andra åtgärder övervägas i vad mån

den kommunala delen av nöjesskatten kan tas i anspråk för ytterligare

stöd.

Med den angivna utgångspunkten bör man vid bedömningen av vilka åtgärder

som skall vidtas beakta, att en sänkning av procentsatsen för nöjesskatten

visserligen medför en förbättrad ekonomi för biografnäringen men

att — om filmstödet utgår efter högre procentsats än som gäller för filmhyran

— filmproducenterna får minskade intäkter genom att återbäringen

av nöjesskatten minskar mer än vad den ökade filmhyran inbringar. Om

såsom departementschefen förordat hela den influtna nöjesskatten för

svensk film återgår till producenterna kommer i konsekvens härmed varje

ytterligare sänkning av biografnöjesskat teprocenten att medföra ett minskat

producentstöd. Å andra sidan bör hållas i minnet att en mycket stor del

av de filmproducerande företagen tillika bedriver biografrörelse. Dessa

företag har i varje fall tidigare producerat mer än två tredjedelar av alla

svenska filmer och de nöjesskattebelopp, som influtit vid visning av dessa

filmer, har motsvarat drygt två tredjedelar av hela nöjesskatten för svensk

film.

Vid prövningen av Kungi. Maj :ts förslag har utskottet ansett att statsmakterna

bör ge film- och biografnäringen de lättnader, som mot bakgrunden

av den statsfinansiella situationen är möjliga. Att såsom föreslagits i

motionerna 1:590 och 11:721 genomföra en så långtgående sänkning av

biografnöjesskatten som till 20 procent anser utskottet inte vara tillrådligt

med hänsyn till nu rådande statsfinansiella läge. Däremot anser utskottet

sig kunna tillstyrka en något längre gående sänkning av procenttalet än

som förordats av departementschefen. Såsom ett lämpligt tal har utskottet

därvid stannat för den i motionerna I: 591 och II: 725 föreslagna procentsatsen

25 enheter.

I de sistnämnda motionerna har förordats den omläggningen av biografnöjesskatten

att för alla biografer en biljettinkomst av 30 000 kronor per

år skulle vara fri från nöjesskatt. Detta skulle vid den av motionärerna

föreslagna och av utskottet tillstyrkta procentsatsen 25 innebära att varje

biograf med tillräckligt stor omsättning skulle slippa inbetala 7 500 kronor

per år i nöjesskatt. Utskottet vill inte förneka att genom en sådan an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

ordning de biografer, som ger föreställningar mer än fyra gånger i veckan,

skulle erhålla ett verksamt stöd. Emellertid måste tillika framhållas att

kostnaderna för en sådan åtgärd blir mycket betydande, då de kan beräknas

uppgå till 6—8 milj. kronor per år. På grund härav anser sig utskottet inte

kunna tillstyrka införandet av ett sådant skattefritt avdrag för alla biografer.

Liksom hittills bör den särskilda skattelindringen i form av skattefria

bottenavdrag komma endast sådana biografer till godo, vilka ger högst

fyra föreställningar per vecka. Beträffande dylika biografer föreslås i propositionen,

som tidigare nämnts, att beloppet för skattelindringen skall

höjas från 75 till 100 kronor i veckan. Med hänsyn till det ur ekonomisk

synpunkt mycket svåra läget för dessa biografer bör enligt utskottets mening

det skattefria beloppet höjas till 125 kronor i veckan.

Om de av utskottet föreslagna åtgärderna genomföres, skulle de förorsaka

statsverket en sammanlagd kostnad av ca 12,5 milj. kronor för nästa

budgetår, d. v. s. en merutgift å 2,5 milj. kronor i jämförelse med Kungl.

Maj :ts förslag.

Nöjesskatten vid idrottstävlingar

Till behandling i detta sammanhang har utskottet upptagit de vid riksdagens

början väckta motionerna I: 297 och II: 366 om slopande av nöjesskatten

såvitt avser idrottstävlingar. Som framgår av det förut anförda vidtogs

vid 1957 års riksdag vissa ändringar rörande nöjesbeskattningen av idrottstävlingar.

Reformens innebörd är att nöjesskatten för idrottstävlingar som

anordnas av ideell organisation uttas endast till den del bruttoinkomsten

överstiger 4 667 kronor. Genom ändringen åsyftades att från nöjesbeskattning

undanta flertalet idrottstävlingar så att endast större evenemang skulle

komma att beskattas. Som skäl för yrkandet i de nyssnämnda motionerna

åberopas främst att idrottstävlingar inte bör betraktas såsom nöjesarrangemang.

Vidare anser motionärerna en lättnad i nöjesbeskattningen motiverad

med hänsyn till att idrottsorganisationernas kostnader för verksamhetens

bedrivande stigit.

I samband med 1957 års nöjesskattereform hade bevillningsutskottet att

ta ställning till motionsyrkanden att amatöridrottstävlingar skulle vara helt

fria från nöjesskatt. I sitt betänkande nr 34 framhöll 1957 års bevillningsutskott

att vissa skäl talade för att amatöridrottstävlingar borde vara helt

skattefria. Utskottet erinrade om idrottstävlingarnas betydelse för att stimulera

ungdomen till ökad idrottsutövning samt framhöll att i många fall det

eventuella ytterligare överskott av ett idrottsevenemang, som kunde följa

vid befrielse från nöjesskatt, säkerligen skulle användas till att främja utövandet

av andra mindre publikdragande idrottsgrenar. Å andra sidan kunde

inte bestridas att idrottstävlingar enligt ett allmänt betraktelsesätt utgjorde

nöjestillställningar. Genom en fullständig skattebefrielse skulle i

främsta rummet gynnas de idrottsföreningar, som redan arbetade under

relativt goda ekonomiska villkor. Man kunde enligt utskottets mening inte

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr W år 1960 13

heller bortse från kommunernas berättigade intresse att ej åsamkas alltför

stor minskning av skatteintäkterna. I stor utsträckning brukade kommunerna

avstå nöjesskattemedel till förmån för den lokala idrottsverksamheten

såväl anslagsvägen som genom investeringar i idrottsanläggningar av

olika slag. Att dessa medel först inbetalades till kommunerna i form av nöjesskatt

hade den fördelen att medlen kunde tilldelas de ändamål som befanns

mest angelägna. Av dessa skäl fann sig utskottet inte kunna biträda

yrkandena om fullständig skattebefrielse för idrottstävlingar. Med hänsyn

till de speciella förhållandena för idrottsrörelsen ansåg utskottet sig böra

föreslå en differentiering av de tillställningar, som anordnades framför allt

av idrottsrörelsens organisationer, på så sätt att det skattefria beloppet höjdes

i fråga om idrottstävlingar. Dylika tillställningar borde enligt utskottets

mening kunna lämnas obeskattade till den del skatten för varje tävling inte

översteg 700 kronor. Riksdagen biföll vad utskottet sålunda föreslagit.

De skäl mot ett undantag från nöjesskatt för amatöridrottstävlingar, som

låg bakom 1957 års ställningstagande i frågan, äger enligt utskottets mening

alltjämt giltighet. Riksdagen bör i enlighet härmed vidhålla sin tidigare

angivna principiella inställning till ifrågavarande spörsmål. Ej heller

anser utskottet att det ändrade kostnadsläget för idrottsrörelsen utgör tillräcklig

grund för att helt undantaga amatöridrottstävlingar från nöjesbeskattning.

Utskottet vill härvidlag nämna att anslaget till fonden för idrottens

främjande, som för budgetåret 1957/58 uppgick till 10 milj. kronor,

för nästkommande budgetår beslutats skola utgå med 11,5 milj. kronor.

Instansordningen i nöjesskattemål

Utskottet övergår härefter till förslaget i den föreliggande propositionen

om ändrad instansordning i nöjesskattemål. För närvarande är regeringsrätten

sista instans i fråga om flertalet nöjesskattemål. Kammarrätten

handlägger endast sådana mål rörande nöjesskatt, som efter anmärkning

av revisionen hos riksräkenskapsverket överklagats i kammarrätten. Dylika

anmärkningsmål får därefter fullföljas till regeringsrätten. I syfte att

minska regeringsrättens arbetsbörda föreslås nu i propositionen att talan i

nöjesskattemål i allmänhet skall från länsstyrelsen föras hos kammarrätten,

vilken domstol skall vara sista instans. Regeringsrättens befattning

med dylika mål, vilken nu kräver ca fem föredragningsdagar per år, skulle

således upphöra.

Gentemot förslaget att besvär i nöjesskattemål från länsstyrelse skall

föras i kammarrätten och icke som nu direkt hos regeringsrätten har i allmänhet

några invändningar icke rests vare sig under remissbehandlingen

eller i de väckta motionerna. Däremot har i motionerna framhållits att kammarrätten

inte borde vara sista instans utan att talan mot kammarrättens

utslag i nöjesskattemål borde få föras i regeringsrätten. Arbetsbelastningen

för regeringsrätten skulle enligt motionärernas uppfattning likväl minska

avsevärt till någon enda föredragningsdag om året. Denna belastning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bcvillningsuiskottets betänkande nr 49 ur 1960

finner motionärerna obetydlig i förhållande till de värden som skulle äventyras

om fullföljden till regeringsrätten helt avskures.

Utskottet vill i anledning av vad motionärerna framhållit erinra om att

kammarrätten redan nu utgör slutinstans för stora grupper mål. Så har

sedan länge varit fallet beträffande uppskattnings- och värderingsfrågor i

fastighetstaxeringsmål, familjebidragsmål, socialhjälpsmål, folkbokföringsmål

och avlöningsmål. I enlighet med det beslut om fullföljdsbegränsning,

som fattades vid 1958 års A-riksdag, avdömes åtskilliga inkomsttaxeringsmål

av kammarrätten såsom sista instans. Det torde knappast kunna göras

gällande att nöjesskatteinålen i jämförelse med nyssnämnda besvärsmål

generellt sett är av mer svårbedömbar eller ingripande beskaffenhet. I likhet

med departementschefen finner utskottet det vara angeläget att föreliggande

möjligheter tillvaratas att begränsa regeringsrättens arbetsbörda genom

att fi''ån regeringsrättens prövning undantaga mindre betydelsefulla mål.

Med hänsyn härtill och då den i propositionen föreslagna instansordningen

får anses väsentligen tillgodose de krav, som rimligen kan ställas ur rättsskyddssynpunkt,

finner utskottet sig böra tillstyrka den i propositionen

förordade instansordningen i nöjesskattemål.

I förevarande sammanhang har departementschefen meddelat sin avsikt

att, om riksdagen godkänner den av honom förordade instansordningen i

nöjesskattemål i allmänhet, vidtaga åtgärder för att få till stånd motsvarande

begränsning då det gäller anmärkningsmål i-örande nöjesskatt. Detta

kunde enligt departementschefens mening genomföras i administrativ ordning,

varvid torde ha åsyftats ändring av kungörelsen den 12 december 1924

med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål

m. in. Mot ett sådant förfaringssätt har invändningar framställts

i motionerna I: 593 och II: 727. Det skulle enligt motionärernas mening

vara betänkligt, om Kungl. Maj :t genom att administrativt förklara fullföljd

till Konungen, d. v. s. till regeringsrätten och statsrådet, icke vara tilllåten

kunde diskretionärt utesluta regeringsrättens granskning för stora och

betydelsefulla grupper av mål. Riksdagen borde därför uttala, att avgöranden,

som syftar till att undantaga anmärkningsmål rörande nöjesskatt från

regeringsrättens prövning, icke skall träffas i administrativ ordning, utan

att författningsändringar i sådant syfte skall föreläggas riksdagen i den

ordning som gäller för lagstiftning.

Utskottet vill för sin del understryka att den inskränkning som här skulle

ske avser endast anmärkningsmål rörande nöjesskatt, d. v. s. en grupp frågor

av i regel ringa betydelse. Det föreligger inte anledning för utskottet

att i detta sammanhang uppta frågan om tillvägagångssättet vid genomförande

av inskränkningar i allmänhet i fullföljdsrätten till regeringsrätten.

Det må erinras om att 1924 års kungörelse, våld gjordes betydligt större

inskränkningar i regeringsrättens befattning med vissa mål, tillkommit i

administrativ ordning utan att detta förfaringssätt föranlett invändning från

riksdagens sida. Utskottet delar departementschefens uppfattning att kammarrätten

bör vara sista instans även i anmärkningsmål rörande nöjesskatt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr är 1960 15

och förutsätter att i sådant syfte ändring vidtas i 1924 års kungörelse genom

Kungl. Maj:ts försorg.

Föi''handsbesked från riksskattenämnden

1 den föreliggande propositionen har också föreslagits en viss ändring

rörande riksskattenämndens förhandsbesked i taxeringsfrågor. Ändringen

innebär att förhandsbesked av riksskattenämnden i taxeringsfrågor får meddelas

icke endast såsom gäller för närvarande då frågan är av synnerlig

vikt för sökandens taxering utan även om så inte är fallet, nämligen om

meddelandet av förhandsbesked i frågan är av vikt för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning. I motionerna I: 592 och II: 726 har ifrågasatts, om

icke varje förhandsbesked som meddelas på grund av prejudikatintresse

borde underställas regeringsrätten. Motionärerna framhåller att ett av riksskattenämnden

meddelat förhandsbesked, som icke överklagats till regeringsrätten,

inte kan tillmätas större betydelse ur prejudikatsynpunkt. Emellertid

kan antagas att regeringsrätten i praktiken kommer att känna sig

bunden att icke avvika från ett förhandsbesked, som icke överklagats och

som eventuellt blir vägledande för praxis. I motionerna framhålles också

att gällande sekretessregler bör ändras så att förhandsbesked, vilket meddelas

på grund av prejudikatintresse, kan få den spridning som är oundgängligen

erforderlig. Vidare ifrågasätter motionärerna om inte författningstexten

bör förtydligas så att därav klart framgår vem som skall äga begära

förhandsbesked i nu avsedda fall.

Enligt utskottets uppfattning skulle den ifrågasatta utvidgningen av möjligheterna

att meddela förhandsbesked vara av värde såsom ett medel att

snabbt åstadkomma prejudikat i frågor som angår ett större antal skattskyldiga.

Härigenom kan taxeringsbesvär i stor utsträckning undvikas till

fördel för strävandena att begränsa skattedomstolarnas arbetsbörda. Utskottet

tillstyrker därför den föreslagna utvidgningen av riksskattenämndens

möjligheter att meddela förhandsbesked.

Beträffande yrkandet i de nyssnämnda motionerna att förhandsbesked

i prejudikatfrågor skall underställas regeringsrätten får utskottet framhålla

att redan i de förhandsbesked, som meddelats enligt nuvarande bestämmelser,

frågor av principiell betydelse mycket ofta föreligger, varför

dessa förhandsbesked kan få stort prejudikatvärde. Härtill medverkar bl. a.

att riksskattenämnden i sina meddelanden publicerar lämnade förhandsbesked

av denna karaktär och detta även i sådana fall då frågan inte besvärsvägen

varit föremål för regeringsrättens prövning. Om samtliga förhandsbesked,

vari frågor av prejudikatbildande betydelse föreligger, skulle

underställas regeringsrätten skulle dess arbetsbörda öka avsevärt. En sådan

ordning synes redan på grund bärav inte kunna komma i fråga. Det

torde ligga i sakens natur att ett förhandsbesked av riksskattenämnden,

som icke överklagas, även om beskedet lämnats i en fråga som nämnden

bedömt vara av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning,

icke i och för sig kan anses äga större prejudikatvärde än de förhandsbe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

sked som lämnas enligt nu gällande bestämmelser. Verkligt prejudikatvärde

får förhandsbeskedet först om det efter besvär blivit föremål för prövning

i högsta instans. Det är därför av vikt att det allmännas representant

noga prövar om förhandsbeskedet bör överklagas eller ej.

Beträffande vad motionärerna framhållit rörande sekretessbestämmelserna

vill utskottet erinra om att gällande bestämmelser i detta hänseende hittills

icke ansetts hindra, att referat av förhandsbesked innefattande en redogörelse

för principfrågan publiceras. Frågan har inte kommit i ändrat läge

genom det föreslagna tillägget till författningen.

Beträffande frågan vem som skall äga begära förhandsbesked i prejudikatfrågor

framgår enligt utskottets uppfattning klart av den föreslagna författningstexten

att endast den, vars taxering kan beröras av förhandsbeskedet,

äger göra ansökan om sådant förhandsbesked. Utskottet tillstyrker att

författningen erhåller den i propositionen föreslagna lydelsen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 79, såvitt densamma hänvisats

till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oföränrad

bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna

I: 590 av herr Bengtson m. fl. och II: 721 av herr Magnusson

i Borås m. fl. ävensom de likalydande motionerna 1: 591

av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren samt II: 725 av

herr Thapper m. fl., såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet

— måtte antaga

1) det vid propositionen fogade förslaget till förordning

angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr

823) om nöjesskatt med de ändringar att 7 och 13 §§ erhåller

följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag:

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å summan av erlagda inträdesavgifter,

inberäknat skatten; dock att för

biografföreställning nöjesskatten utgår

med 27 procent av nämnda summa.

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för

biografföreställningar må, därest utöver

barnmatinéer högst fyra föreställningar,

för vilka nöjesskatt skall

Utskottets förslag:

7 g.

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å summan av erlagda inträdesavgifter,

inberäknat skatten; dock att för

biograf föreställning nöjesskatten utgår

med 25 procent av nämnda summa.

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för

biografföreställningar må, därest utöver

barnmatinéer högst fyra föreställningar,

för vilka nöjesskatt skall

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

17

Kungl. Maj:ts förslag:

utgå, ägt rum under veckan å samma

visningsställe, befrielse åtnjutas

från skatten i vad den avser sådant

visningsställe till den del densamma

för den veckan icke överstiger 100

kronor.

Utskottets förslag:

utgå, ägt rum under veckan å samma

visningsställe, befrielse åtnjutas

från skatten i vad den avser sådant

visningsställe till den del densamma

för den veckan icke överstiger 125

kronor.

2) det vid propositionen fogade förslaget till förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni

1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla

förhandsbesked i taxeringsfrågor;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 297 av herr Schött m. fl.

och II: 366 av herr Allard m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:590 av herr Bengtson

m. fl. och II: 721 av av herr Magnusson i Borås m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:591 av herrar Hjalmar

Nilsson och Elmgren samt 11:725 av herr Thapper m. fl.,

såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna 1:592 av herrar Ollén och

Edström samt II: 726 av herr Kollberg m. fl., samt

5) de likalydande motionerna 1:593 av herrar Ollén och

Edström samt II: 727 av herr Kollberg m. fl.,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 28 april 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson*, fröken Ranmark, herrar Söderquist,

Bengtson och Wärnberg; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Svalöv, Kollberg*1, Allard,

Kärrlander, Nilsson i Bästekille, Christenson i Malmö, Asp, Larsson i Luttra,

fru Holmqvist* och herr Kristenson i Göieoorg.

* Ej närvarande vid justering av betänkandet.

1 I behandlingen av motionerna 1:297 och 11:366 har herr Stenberg deltagit i stället för

herr Kollberg.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

Reservationer

I) av herrar Söderquist, Bengtson, Allard, Nilsson i Bästekille, Christenson

i Malmö, Larsson i Luttra och Stenberg, vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande som börjar å s. 12 rad 13 nedifrån

med orden »I samband» och slutar å s. 13 rad 23 uppifrån med orden »milj.

kronor.» bort ha följande lydelse:

Idrottsorganisationerna är i hög grad beroende av inkomster från bl. a.

idrottstävlingar för att kunna bedriva sin verksamhet. De anslag som erhålles

från stat och kommun täcker endast en ringa del av de medel som

erfordras för organisationernas verksamhet. I den mån idrottstävlingar inte

kan göras lönsamma, måste idrottsföreningarna lita till andra nöjesarrangemang

såsom inkomstkälla. Den förändring som vid 1957 års riksdag beslöts

i vad avser nöjesskatt vid idrottstävlingar medförde vissa lättnader

för idrottsorganisationerna. Emellertid har omkostnaderna för att genomföra

arrangemang stigit sedan dess och genom de ökade omkostnaderna för

verksamhetens bedrivande måste ett större netto åstadkommas för oförändrad

verksamhet och materielanskaffning. Med hänsyn till den gagnande

verksamhet som idrottsföreningarna utför bland svensk ungdom och med

vetskap om behovet för idrottsrörelsen att genom idrottstävlingar och andra

arrangemang anskaffa huvuddelen av de medel, som erfordras för verksamhetens

bedrivande, anser utskottet det skäligt och riktigt att nöjesskatt

inte skall erläggas för idrottstävlingar. Med det anförda tillstyrker utskottet

bifall till de likalydande motionerna I: 297 och II: 366;

dels ock att utskottets hemställan under punkten Al) bort ha följande

lydelse

A) att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 79, såvitt densamma hänvisats

till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oförändrad

bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna

1: 297 av herr Schött m. fl. och II: 366 av herr Allard m. fl.,

de likalydande motionerna 1: 590 av herr Bengtson m. fl.

och II: 721 av herr Magnusson i Borås m. fl. ävensom de

likalydande motionerna 1:591 av herrar Hjalmar Nilsson

och Elmgren samt II: 725 av herr Thapper m. fl. såvitt motionerna

hänvisats till bevillningsutskottet — måtte antaga

följande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr W år 1960

19

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1915 (nr 823)

om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 2, 3, 7, 13 och 30 §§ förordningen den 21 december

1945 om nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

sägs, samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 24 a §,

av nedan angiven lydelse.

2 §•

Nöjesskatten fördelas---(= propositionen) —--till kommu
nen.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband med utskänkning av rusdrycker,

så ock kabaret- och varietéföreställning;

b) biograf föreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik, så ock eljest

i skicklighet av visst slag;

d) danstillställning;

e) cirkusföreställning;

f) förevisning av människor, djur eller föremål;

g) marknads- och tivolinöjen; samt

h) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med

tillställning som avses under a)—g).

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning eller tävling i skicklighet, som främst

syftar till förkovran i visst yrke, ej heller för idrottstävling, anordnad av

organisation som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad

inom Sveriges olympiska kommitté eller av annan sammanslutning,

som enligt Kungl. Maj :ts medgivande må vara likställd med sådan organisation

i nu förevarande avseende, eller för schacktävlan, bridgetävlan, visning

av museum eller annan liknande inrättning, utställning av djur eller

utställning av konstverk eller andra föremål.

7 §•

Nöjesskatten utgår--- — (= utskottet) — — — nämnda summa.

13 §.

Vid erläggande---(= utskottet)---125 kronor.

24 a §.

Att anordnad — — — (= propositionen)-----särskilt stadgat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

30 §.

Den, som---(= propositionen) — — — särskilt stadgas.

Denna förordning —--(= propositionen)--- — före ikraftträ
dandet.

II) av herr Kollberg, vilken ansett

dels att det stycke, som börjar å s. 14 rad 3 uppifrån med orden »Utskottet

vill i anledning» och slutar å s. 14 rad 18 uppifrån med orden »instansordningen

i nöjesskattemål», bort ha följande lydelse:

Redan nu är fullföljden från kammarrätten helt avskuren beträffande

vissa grupper av mål, t. ex. familjebidragsmål, socialhjälpsmål, folkbokföringsmål

och avlöningsmål. Det är emellertid i dessa mål huvudsakligen

fråga om förmåner, som tillerkännas medborgarna, eller om spörsmål, vilka

kunna föras vidare också genom talan vid allmän domstol. Beträffande

pålagor på medborgarna har i allmänhet grundsatsen att talan till högsta

instans skall vara möjlig upprätthållits. Den fullföljdsbegränsning, som

1958 infördes beträffande inkomsttaxeringsmålen, avser heller icke att principiellt

avskära denna grupp av mycket viktiga mål från fullföljdsmöjligheten

utan endast alt inom gruppen åstadkomma en sovring efter angelägenhetsgrad.

Något helt annat är att meddela ett absolut fullföljdsförbud

oavsett målens kvalitet. Vad angår fastighetstaxeringsmålen, för vilka också

kammarrätten är sista instans, kan anföras, att i dessa saken gäller

uppskattnings- och värderingsfrågor, vilka vanligen sakna i egentlig mening

rättslig karaktär. Det torde därför vara befogat att påstå att man med

förslaget att helt avskära nöjesskattemålen från fullföljd slår in på i viss

mån nya vägar. Det är enligt utskottets mening principiellt oriktigt att

beröva medborgarna möjlighet att, då det gäller pålagor, få rättsfrågor i

samband med dessa bedömda av den högsta rättsinstansen för skattespörsmål.

Med den nya ordningen kan det stora flertalet nöjesskattemål väntas

stanna i kammarrätten. Om någon arbetsbesparing av någon praktisk betydelse

för regeringsrättens del kan det icke bliva tal genom att utesluta

fullföljd till detta organ. Under angivna omständigheter föreslår utskottet

att sista meningen i 30 § andra stycket i förslaget till ändrad lydelse av nöjesskatteförordningen

utgår.

dels att det stycke, som börjar å s. 14 rad 10 nedifrån med orden »Utskottet

vill för sin del» och slutar å s. 15 rad 2 uppifrån med orden »Kungl.

Maj ris försorg», bort ha följande lydelse:

Regeringsrätten har enligt regeringsformen § 18 att utöva »Konungens

rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen

fullföljas i statsdepartementen» i den omfattning som bestämmes

i särskild lag (regeringsrättslagen). Förutsättningen för att besvärsmål

över huvud skall komma under regeringsrättens prövning är sålunda att

målet kan fullföljas till Kungl. Maj:t. Först om detta villkor är uppfyllt,

lar reglerna i regeringsrättslagen om hur besvärsmålen skall fördelas mel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

21

lan regeringsrätten och statsrådet någon betydelse. Stor omsorg har nedlagts

på dessa fördelningsregler, varigenom bestämmes om det slutliga avgörandet

skall ligga hos den högsta politiska makten eller hos en domstol. Det

vore synnerligen anmärkningsvärt, om hela denna mekanism kunde försättas

ur spel genom att den ena sidan — regeringen — i administrativ

ordning bestämmer att fullföljd till Kungl. Maj:t icke får äga rum, varigenom

målen undantagas den rättsliga prövning, som sker hos regeringsrätten.

På detta sätt skulle Kungl. Maj :t i statsrådet ensidigt kunna bestämma

vilka mål som skall underkastas regeringsrättens prövning. En sådan ordning

är ur konstitutionell synpunkt icke godtagbar.

Riktigt är att den ännu gällande 1924 års kungörelse med föreskrifter

angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. utfärdats

i administrativ väg. Denna åtgärd föranledde också redan 1924 livlig

debatt och starkt motstånd i riksdagen, även om den då genomdrevs

med ganska liten majoritet. Sedan dess har 35 år gått och den konstitutionella

utvecklingen fortskridit. Det får nu anses helt uteslutet att fortsätta

på den väg som ännu 1924 ansågs möjlig att beträda. Riksdagen får icke

åsidosättas, då det gäller en så väsentlig fråga som denna, även om konsekvensen

som i förevarande fall allenast är att kammarrätten i stället blir

slutinstans. Men även kammarrättens kompetens vilar såvitt angår anmärkningsmål

rörande nöjesskatt på administrativa föreskrifter. Begränsningar

i fullföljden till Kungl. Maj:t i syfte att utestänga regeringsrättens prövning

måste numera anses böra ske genom lagstiftning. Vad angår 1924 års

kungörelse är betecknande att man under de senaste 23 åren (sedan 1937)

icke ansett sig böra gå vidare på den 1924 beträdda vägen och genom ändringar

i 1924 års författning begränsa regeringsrättens kompetens, ehuru

fråga därom varit på tal. I princip anser därför utskottet i likhet med motionärerna

i motionerna 1:593 och 11:727, att avgöranden, som syftar till

att undantaga anmärkningsmål från regeringsrättens prövning, icke bör träffas

i administrativ ordning utan att författningsändringar i sådant syfte

skall föreläggas riksdagen i den ordning som gäller för lagstiftning.

Då enligt utskottets ovan angivna mening fullföljd beträffande de allmänna

nöjesskattemålen bör vara möjlig från kammarrätten till regeringsrätten,

bör självfallet även talan kunna föras vidare från kammarrätten

till regeringsrätten i de i och för sig sällan förekommande anmärkningsmålen

rörande nöjesskatt. Någon ändring i vad nu gäller i denna del bör

sålunda icke ifrågakomma. Utskottet saknar därför anledning alt vidare

än nu skett ingå på de i motionerna I: 593 och II: 727 anförda synpunkterna.

dels ock alt utskottets hemställan under A 1) måtte få följande lydelse:

A) att riksdagen — med förklarande att---(= utskottet

s. 16 rad 16—råd 24 uppifrån) ----bevillnings
utskottet

och motionerna I: 592 av herrar Ollen och Edström

samt II: 726 av herr Kollberg m. fl. — måtte antaga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

1) det vid propositionen fogade förslaget till förordning

angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr

823) om nöjesskatt med de ändringar att 7, 13 och 30 §§

erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse

:

Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:

7 § 7 §

Nöjesskatten utgår---(= utskottet s. 16 rad 11 nedifrån—s. 17 råd

6 uppifrån)---125 kronor.

30 §

30 §

Den som---till länsstyrel
sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller

i annat ärende rörande nöjesskatt må

ändring sökas hos kammarrätten genom

besvär, vilka skola ingivas till

länsstyrelsen. Den omständigheten

att besvären inkommit direkt till

kammarrätten må dock ej utgöra

hinder för besvärens prövning; kammarrätten

har att i sådant fall omedelbart

översända handlingarna till

länsstyrelsen. Kammarrättens utslag

må icke överklagas.

över beslut---särskilt stad
gas.

Den som---till länsstyrel
sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller

i annat ärende rörande nöjesskatt må

ändring sökas hos kammarrätten genom

besvär, vilka skola ingivas till

länsstyrelsen. Den omständigheten

att besvären inkommit direkt till

kammarrätten må dock ej utgöra

hinder för besvärens prövning; kammarrätten

har att i sådant fall omedelbart

översända handlingarna till

länsstyrelsen.

över beslut---särskilt stad
gas.

600768 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:229 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 a1 i texten