Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 är 1960

1960-05-13 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1960:62, Bevillningsutskottets betänkande nr 62 är 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 är 1960

1

Nr 62

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:1 av herr Källqvist och II: 8 av herr

Rydén, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen

om allmän varuskatt att de produkter, som de bildande konstnärerna

framställer på måleriets, grafikens och skulpturens område, måtte befrias

från allmän varuskatt, att vederbörande utskott måtte utarbeta

erforderlig författningstext, samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställer om en utredning i syfte att även befria författarnas och tonkonstnärernas

produkter från den allmänna varuskatten ävensom att utredningen

verkställes så snabbt att dess resultat kan föreläggas riksdagen före

utgången av 1960;

II) de likalydande motionerna I: 115 av herr Edström m. fl. och II: 146

av fröken Höjer m.fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att

proteser och stödjebandage med statsbidrag undantages från allmän varuskatt»

;

III) de likalydande motionerna I: 198 av herrar Alexanderson och Ragnar

Bergh samt II: 361 av herr Björkman m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att fr. o. m. den 1 juli 1960 utvidga undantaget från

omsättningsskatt för de i förordningen om allmän varuskatt 10 § 1 mom. 7

angivna tryckta skrifterna till att gälla även för böcker jämte musikalier»;

IV) de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och

11:246 av herr Larsson i Hedenäset m.fl., vari hemställts, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring av förordningen om allmän varuskatt att i § 10

1 mom. bland från skatteplikt undantagna varor upptages: »9. Genom avtal

med staten prisreglerade jordbruksprodukter»; att till företagare som genom

förordningen om varuskatt ålägges att från sin rörelse inredovisa skattemedel

skall utgå skälig ersättning; samt att Kungl. Maj :t måtte bemyndigas

att utfärda härför nödiga bestämmelser och anvisningar ävensom

måtte för riksdagen framlägga förslag om erforderliga medel för bestridande

av redovisningskostnaderna;

V) de likalydande motionerna I: 282 av herr Hagberg och II: 355 av herr

Regnéll, vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

Förslag

till

Förordning om ändring i vissa delar av förordningen om allmän varuskatt

den 1 december 1959 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen om allmän varuskatt den 1

december 1959 samt anvisningarna till 1 och 10 §§ i nämnda förordning

skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.

1. Utsäde, fröer —■ — — och växtskyddsmedel.

2. Levande djur —--liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, samt---krossat skick.

5. Bogser- och bärgningsbåtar, livräddningskryssare, flodsprutor och

pontonkranar, fiskefartyg, så ock andra fartyg med en nettodräktighet

av minst 20 registerton ävensom luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som---underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar---särskild avgift.

8. Läkemedel, som---till sjukhus.

2 mom. Kungl. Maj :t — —. — eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 1 §.

Begränsningen till--— är skattefri. Försäljning av alla slag av varor

för bruk å och ombord å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik är att jämställa

med export.

till 10 §.

Undantaget från — — — liknande sätt.

Med drivmedel---av butiksvara.

Undantaget för---av detaljhandlare.

Till fartyg---till huvuduppgiften. Med denna till gällande tulltaxa

anknutna avgränsning följer, att exempelvis fyrskepp, mudderverk och flytdockor

utgöra skattepliktiga varor.

Undantaget för —---angivna slag.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

3

VI) de likalydande motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar samt II: 356

av herrar Kollberg och Ståhl, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära att en skyndsam utredning företages angående

generellt undantagande, så fort ske kan, av tidningar och tidskrifter från

allmän varuskatt och att förslag till erforderliga ändringar i förordningen

om allmän varuskatt framlägges vid innevarande års riksdag»;

VII) de likalydande motionerna I: 286 av herr Hagberg m. fl. och II: 518

av herr Kollberg m.fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t

begära förslag till bestämmelser om restitution av allmän varuskatt för varor

till investeringar avseende förbättringsarbeten och nyanläggningar inom

rörelse och jordbruk samt att detta förslag framlägges till årets riksdag

i så god tid att restitution kan medgivas vid 1961 års taxering för under år

1960 köpta investeringsvaror»;

VIII) de likalydande motionerna I: 287 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och

II: 357 av herr Kollberg m.fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § förordningen om allmän varuskatt skall

erhålla följande lydelse:

46 §.

1 mom. Preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning den 18 i månaden

närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser.

Vid inbetalning av preliminär allmän varuskatt må skattskyldig tillgodogöra

sig kostnadsersättning genom avdrag, beräknat enligt följande grunder.

För skattepliktig omsättning överstigande 4 000 kronor utgör ersättningen

dels ett grundbelopp av 15 kronor, dels ock ett rörligt belopp motsvarande

3 procent av skattebelopp å omsättning överstigande 4 000 kronor

men ej 30 000 kronor, 0,5 procent av skattebelopp å omsättning överstigande

30 000 kronor men ej 150 000 kronor och 0,25 procent av skattebelopp

å omsättning överstigande 150 000 kronor. Kostnadsersättning avrundas

nedåt till helt krontal.

2 mom. Senast den dag preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning

skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning som i 1 mom.

andra stycket sägs, inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt

postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall till varje

sådan del hänförligt belopp inbetalas för sig. Till redovisningsperiod eller till

sådan del av redovisningsperiod, som nyss sagts, hänförligt belopp erlägges i

helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger den preliminära allmänna

varuskatten tio kronor, må inbetalning underlåtas.

49 §.

Vid debitering av statlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas

förutom preliminär allmän varuskatt som av den skallskyldige inbetalats,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

sådan ersättning som i 46 § 1 mom. andra stycket sägs, ävensom sådan preliminär

allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning.

IX) de likalydande motionerna 1:288 av herr Kronstrand och 11:358 av

herr Ågren m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att restitution

av allmän varuskatt skall ske vid försäljning av guldsmedsvaror till utländska

turister på samma sätt som sker i fråga om den särskilda försäljningsskatten

för samma varor samt bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna om sådan

restitution»;

X) de likalydande motionerna I: 289 av herrar Sigfrid Larsson och Svanström

samt II: 359 av herr Antonsson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte

förordna om undantag från skatteplikt till allmän varubeskattning för de

tekniska och kulturella hjälpmedel som av handikappade och lytesskadade

används i terapeutiskt eller rehabiliteringssyfte, såsom olika slag av invalidfordon

och invalidvagnar, rullstolar, proteser, hörapparater, talböcker etc»;

XI) de likalydande motionerna I: 295 av herr Ebbe Ohlsson och II: 364 av

herr Darlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen, i händelse den ej från viss

tid beslutar upphäva förordningen om allmän varuskatt, måtte besluta sådan

ändring av § 26 nämnda lag att handelsbolag, kommanditbolag eller liknande

må äga rätt att bli taxerade till allmän varuskatt i en kommun oberoende

av delägarnas hemortsrätt, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

härför erforderliga författningsändringar»;

XII) de likalydande motionerna I: 406 av herr Hagberg m.fl. och II: 517

av herr Kollberg m. fl., vari hemställts »att riksdagen måtte besluta sådan

ändring i förordningen om allmän varuskatt, att skattebelastningen blir likformig

för fabriksmässigt tillverkade förbearbetade byggnadsvaror och sådana

varor som framställes på byggnadsplatserna samt att vederbörande utskott

måtte utarbeta härför erforderlig författningstext»;

XIII) de likalydande motionerna 1:423 av herrar Stefanson och Sunne

samt II: 360 av herr Nordgren m.fl., vari hemställts, att riksdagen beslutar

att 13 § i förordningen om allmän varuskatt må erhålla följande lydelse:

»Skattskyldighet föreligger icke

a) vid uttag ur rörelse av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning,

b) vid försäljning eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier

och dylikt»;

XIV) de likalydande motionerna 1:427 av herr Sveningsson och 11:519

av herr Magnusson i Tumhult, vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i förordningen om allmän

varuskatt

att brukare av jordbruksfastighet som producenter jämställes med utövare

av rörelse i fråga om sådana varor, som icke redan är undantagna i

varuskatteförordningen,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

5

att material, som användes i produktionen, men icke ingår i den producerade

varan, undantages från skatteplikt,

att verktyg, slitgods o. d., som hastigt förbrukas i produktionsprocessen,

genom lämplig avgränsning mot anläggningstillgång undantages från skatteplikt

samt

att redovisningsskyldigheten för varuskatt för handelsbolag och kommanditbolag

åvilar bolaget som sådant,

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga

författningsändringar ävensom

3) att riksdagen måtte uttala att övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen,

såvitt avser skriftligt avtal, måtte givas den innebörden

att en praktisk anpassning sker till gängse handelskutym;

XV) de likalydande motionerna 1:429 av herr Virgin m.fl. och 11:523

av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta

sådan ändring av förordningen om allmän varuskatt, att transportprestation,

som utföres för kunds räkning av icke-transportföretag med egen

transportapparat vid leverans av egna produkter, undantages från beskattning

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga

författningsändringar»;

XVI) motionen 11:86 av herr Gustafsson i Borås, vari hemställts, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till sådan

ändring av förordningen om allmän varuskatt att sådana publikationer befrias

från varuskatt som är att betrakta som organ för ideella, nykterhetsoch

kristna organisationer och samfund eller med dem likställda även för

de fall då särskild avgift erlägges för publikationerna i fråga»;

XVII) motionen II: 247 av herrar Antby och Rimås, vari hemställts, »att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära utredning om sådana ändringar i

förordningen om allmän varuskatt att jordbrukarna beredas möjlighet att

bli befriade från skatt å förnödenheter erforderliga för jordbruksdriften»;

XVIII) motionen II: 525 av herr Nordgren, vari hemställts, »att riksdagen

måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Förordning om ändring i vissa delar av förordningen om allmän varuskatt

den 1 december 1959 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen om allmän varuskatt den

1 december 1959 samt anvisningarna till 11 § i nämnda förordning skola

erhålla följande ändrade lydelse:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor:

1. Utsäde, fröer,---och växtskyddsmedel.

8. Läkemedel, som---till sjukhus.

9. Hel- och halvfabrikat av tandmaterial, som försäljas till eller tillhandahållas

av tandläkare.

2 mom. Kungl. Maj :t äger---eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 11 §.

Anknytningen av —--militärt bruk.

Tjänsteprestation av tandläkare med avseende å tandmaterial, som avses

i 10 § 1 mom., är skattefri oavsett om materialet försålts till tandläkaren

eller tillverkats av denne eller av person anställd hos tandläkaren.

Begränsningen av---— och dylikt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling»;

ävensom

XIX) motionen II: 534 av herrar Svensson i Ljungskile och Wedén, vari

hemställts, »att riksdagen snarast måtte besluta sådan ändring i lagen angående

allmän varuskatt att från denna beskattning, så länge den består,

undantages sådana tekniska och kulturella hjälpmedel som i rörelseuppövande

eller andra läketerapeutiska syften användes av invalidiserade personer».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framlagda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 1:115, 1:203, 1:429, 11:8, 11:86, 11:247,

11:355, 11:356, 11:357, 11:358, 11:359, 11:360, 11:361, 11:364, 11:517,

II: 518, II: 519, II: 525 och II: 534.

Till utskottet har skrifter inkommit från Konstnärernas Riksorganisation,

Aktiebolaget Lättbetong, Svenska Fabriksbetongföreningen och Sveriges

Köpmannaförbund.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

7

Yrkanden om skattefrihet

a) Investeringsvaror

Motionärerna i motionerna 1:286 och II: 518 framhåller

bl. a., att den allmänna varuskatten är avsedd att uttagas endast i ett led och

sålunda drabba varan endast en gång oavsett varans framställningssätt.

Emellertid uttages varuskatt även för investeringsvaror inom industri, jordbruk

och handel. Till den del varuskatten icke kan övervältras får den karaktär

av en beskattning av näringsverksamhet. Någon norm för denna beskattning

finnes icke utan den drabbar synnerligen ojämnt. I den mån varuskatten

på investeringar kan övervältras innebär detta att den effektiva varuskatten,

som konsumenterna får betala, överstiger de författningsenliga

4 procenten. Såväl principiella som näringspolitiska synpunkter talar för en

begränsning av den allmänna varuskatten till den direkta konsumtionen. Vidare

måste den generella varubeskattningen för att icke föranleda strukturförändringar

in. m. drabba alla varor med samma styrka. För att uppnå ett

undantagande av beskattning av varor för investeringar avseende förbättringsarbeten

och nyanläggningar inom industri, jordbruk och handel synes

-—■ då varuskatten nu trätt i kraft —- den enda praktiskt framkomliga vägen

vara att införa ett restitutionssystem med vars hjälp varor för nyssnämnda

investeringar i efterhand befrias från den allmänna varuskatten.

I motionerna I: 406 och II: 517 framhåller motionärerna bl. a.

I fråga om förarbetade byggnadsvaror medför den allmänna varuskatten en

ojämn beskattning därutinnan att den på byggnadsplatsen framställda produkten

icke belastas av varuskatt i annan mån än för det obearbetade materialet

under det att den fabriksmässigt tillverkade drabbas av skatt, vilket i

senare fallet medför att även arbetslöner och råmaterial beskattas — oavsett

om materialet i och för sig är skattepliktigt eller ej. Den fabriksmässiga tillverkningen

har medfört ett avsevärt förbilligande av bl. a. bostadsbyggandet.

Konsekvensen av skattebelastningen blir icke bara ett snedvridande av konkurrensförhållandena

utan även en betydande fördyring. Under riksdagsbehandlingen

av förslaget till allmän varuskatt beräknades att fördyringen

skulle kunna uppgå till cirka 1,5 procent av byggnadskostnaderna för bostäder.

En jämn och likformig beskattning kan uppnås om beskattningen

får inträda ett led tidigare för den som fabriksmässigt framställer bearbetade

byggnadsvaror. Dessa tillverkare skulle med andra ord hänföras till konsumenter

och alltså inköpa sina varor med skatt inräknad. Härigenom

åstadkommes att den fabriksmässigt framställda varan belastas med lika

stor skatt som den som tillverkas på byggnadsplatserna. Alternativt kan diskuteras

uppställandet av en schablon av den typ som kommit till användning

i fråga om den fabriksmässiga tillverkningen av trähus. En reducering

av beskattningsvärdet efter viss procentsats skulle kunna få samma effekt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

som enligt den först nämnda lösningen. Ett likställande av de fabriksmässigt

tillverkande företagen med konsumenter torde dock vara det enklaste

och mest rättvisande sättet.

ImotionernaI:427ochII:519 framhålles att material, som användes

i produktionen men icke ingår i den producerande varan, i flertalet

fall är belagd med varuskatt. Motsvarande förhållande gäller för verktyg,

slitgods o. d., som hastigt förbrukas i produktionen. Vid inkomsttaxeringen

får dylika tillgångar direkt avföras som kostnad vid inköpet och räknas alltså

icke som anläggningstillgång. Ett uttagande av varuskatt hos producenten

kan i sådana fall icke vara rimligt. Varuskatteförordningen bör därför

ändras dels så att ovannämnda material icke blir föremål för beskattning

hos producenten, dels så att lämplig avgränsning mot anläggningstillgång

göres beträffande verktyg, slitgods o. d.

b) Jordbrukets råvaror och förbrukningsmateriel

I de likalydande motionerna I: 427 och II: 519 framhålles att

i förvärvskällan rörelse varuskatt icke uttages på leveranser till producenterna

och återförsäljare medan i förvärvskällan jordbruksfastighet däremot

utövarna utgör konsument i varuskatteförordningens mening, vilket medför

att alla leveranser till jordbruket med undantag av de i 10 § varuskatteförordningen

uppräknade varuslagen skall beläggas med varuskatt. Samma

slag av verksamhet kan emellertid ofta antingen vara binäring till jordbruk

eller självständig rörelse. I det förra fallet skall alltså varuskatt erläggas på

alla icke undantagna varor, men däremot icke i det senare fallet. Så är t. ex.

förhållandet vid fruktodling och andra specialodlingar, trädgårdsrörelse,

hönsfarm, pälsdjursuppfödning. Exempel på vara, som får olika behandling,

är emballage, som användes i utövarens produktion. En sådan olikhet beroende

på förvärvskällans karaktär är otillfredsställande och strider mot

varuskatteförordningens huvudprincip. En ändring härutinnan är därför

påkallad.

I motionen II: 247 anför motionärerna bl. a. I tekniskt hänseende har

förordningen om allmän varuskatt utformats så att vissa jordbrukets råvaror

hänföres till icke skattepliktiga varor. Åtskilliga andra varor av samma

karaktär som industriens material m. m. tvingas däremot jordbrukarna

att inköpa som konsumenter. Härigenom blir jordbrukarna ogynnsamt belastade

och beskattningen i denna form är stridande mot en konsekvent varubeskattning

i endast ett led. En översyn erfordras av förordningen om allmän

varuskatt i syfte att bereda jordbrukarna ökade möjligheter att inköpa

material etc. skattefritt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år J960

9

c) Fartyg m. m.

Som motivering för yrkandet i motionerna I: 282 och II: 355

om ''skattefrihet för vissa fartyg samt fartygsinventarier m. m. anföres i huvudsak

följande. Till gruppen skattepliktiga fartyg med en nettodräktighet

understigande 20 registerton hör ett icke ringa antal båtar, som används vid

bogsering av större fartyg i och ur hamnarna. Dessa bogserbåtar utför nödvändiga

transporttjänster för de större fartygen och utgör ett komplement

till dessa. Bärgningsbåtar, såväl större som mindre, utför likaledes betydelsefulla

tjänster för handelsflottans fartyg. Så är även fallet med livräddningskryssarna.

Att de nämnda båtarna hänföres till skattepliktiga varor då

de har en nettodräktighet mindre än 20 registerton, medan samma slag av

båtar med en nettodräktighet däröver är skattefria, är orimligt, i all synnerhet

som skatteintäkterna för dylika båtar rör sig om relativt ringa belopp.

Samtliga de ifrågavarande båtarna bör därför, oberoende av sin storlek, vara

undantagna från skatteplikt. Till fartyg hänföres enligt anvisningarna till

10 § icke sådana farkoster, i fråga om vilka förflyttningen är av underordnad

betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Såsom exempel härpå nämnes

fyrskepp, flodsprutor, mudderverk, pontonkranar och flytdockor. Flodsprutor

och pontonkranar framdrives i regel med egen maskin samt utför

betydelsefulla tjänsteprestationer till fartyg. Då fiskefartyg, oberoende av

sin storlek, undantagits från skatteplikt finnes icke något som helst skäl

för att behandla bogser- och bärgningsbåtar, livräddningskryssare, flodsprutor

och pontonkranar på annat sätt.

Enligt anvisningarna till 1 § skall försäljning av varor för bruk å fartyg

i utrikes trafik jämställas med export av varor. Denna bestämmelse är generell

och innefattar icke någon begränsning till vissa slag av varor. I proposition

nr 162 till 1959 års riksdag (sid. 188) har departementschefen emellertid

anfört, att skattefriheten för fartyg icke skall gälla lösa inventarier,

förråd av förbrukningsartiklar och liknande. En sådan begränsning av

skattefriheten strider mot berörda anvisningsbestämmelse ävensom mot vad

departementschefen anfört å sid. 192 i propositionen. På grund härav råder

nu stor ovisshet inom rederierna och hos leverantörer av varor till fartyg,

när och i vilken omfattning varuskatt skall utgå för sådana slag av varor,

som är avsedda för bruk å fartyg i utrikes trafik. Å alla fartyg, oberoende

av om de är sysselsatta i utrikes eller inrikes trafik, måste finnas lösa inventarier

av skilda slag liksom även ett stort antal förrådsvaror, exempelvis

färger, smörjoljor, wirar, tågvirke, glas och porslin m. in. samt livsförnödenheter

för de ombordanställda och för eventuella passagerare. Då dylika

varor förbrukas ombord å fartyg i utrikes trafik —- och således ej inom

landet —- är dessa varor fullt jämställda med exportvaror och skall enligt

uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande förordning vara skattefria. Detsamma

måste även gälla, därest sagda varor tillhandahålles från ett rederis

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

förråd eller, om varor avsedda för bruk å fartyg i utrikes trafik tillverkats

av rederiet självt, vilket kan vara fallet beträffande presenningar, lucksegel,

flaggor m. m. Skattefriheten bör således omfatta alla slag av varor för dylikt

bruk och den berörda anvisningsbestämmelsen förtydligas i enlighet därmed.

Jämväl i fråga om försäljning av varor ombord å fartyg kräver rådande

ovisshet om den rätta tolkningen av anvisningarna till 1 § ett sådant

förtydligande, varav framgår att all slags försäljning av varor ombord å

fartyg i utrikes trafik är att jämställa med export och i följd härav skall

vara skattefri.

d) Tidningar, böcker m. m.

I motionerna I: 2 85 och II: 356 uttalas, att den olika skattemässiga

behandlingen av olika grupper av periodiska skrifter är utformad

med hänsyn till skrifternas innehåll och periodicitet, varför skatten kommer

att inom området verka som en punktskatt. Därmed ingriper statsmakterna

på ett tryckfrihetsrättsligt knappast tillåtligt sätt i den fria meningsbildning,

som försiggår med tillhjälp av det tryckta ordet. Gränserna

mellan vad man i traditionell mening brukar kalla nyhetstidningar och

övriga publikationer har blivit alltmera utsuddade. Åtskilliga tidskrifter

innehåller mycket allmänt nyhetsmaterial på samma sätt som den moderna

nyhetstidningen i allt högre grad kommit att utforma sitt material på det

sätt som tidigare varit den övriga pressen förbehållet. Bortsett från de rent

tryckfrihetsrättsliga synpunkterna innebär — som erfarenheten visat —

varje försök att ur innehållsmässiga synpunkter särskilja periodiska publikationer

i olika kategorier synnerliga svårigheter. Ett försök till dylik bedömning

måste alltid komma att innefatta ett betydande mått av subjektiva

värderingar. En skattemässig differentiering av periodiska skrifter efter

kriterier, som i något avseende bygger på skrifternas innehåll eller periodicitet,

kan icke anses godtagbar ur tryckfrihetsrättslig synpunkt. Samtliga

periodiska publikationer som enligt utgivningsplan är avsedda att utgivas

med minst fyra nummer årligen bör oavsett innehållets karaktär vara undantagna

från allmän varuskatt.

Som stöd för yrkandet i motionerna I: 198 och II: 361 om

skattefrihet för böcker och musikalier åberopas bl. a. att det icke kan anses

vara förenligt med tryckfrihetsförordningens anda att i beskattningsavseende

behandla skilda slag av skrifter olika. Någon tvekan om att det skulle vara

en kulturstimulerande åtgärd att befria böcker från omsättningsskatt behöver

man icke hysa. En stor del av bokimporten kan undgå omsättningsskatt

genom att inköpen icke göres hos de svenska bokhandlarna utan direkt

hos utländska säljare, varifrån böckerna sändes i försändelser som blir skat
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

11

tefria när beskattningsvärdet är lägre än kr. 25:—. Trots sin stora kulturella

vikt torde värdet av den totala bokomsättningen knappast uppgå till en halv

procent av den totala varuförsäljning för vilken varuskatt uttages. Statens

förtjänst av den allmänna varuskatten på böcker blir därför relativt obetydlig

redan innan nödvändiga avdrag verkställts för ökade allmänna bidrag

och minskade skatteintäkter. Det måste vara felaktigt att huvudsakligen av

perfektionistisk ambition hålla fast vid en skatt på litteratur, som motverkar

de kulturella strävanden staten samtidigt stöder med stora anslag till forskning,

skolväsende, bibliotek och bildningsarbete i övrigt.

Yrkandena imotionernal: 1 och II: 8 har avseende såväl på författares

och tonsättares alster som de produkter, som de bildande konstnärerna

framställer på måleriets, grafikens och skulpturens område. Motionärerna

framhåller att författarna icke drabbas direkt av den allmänna

varuskatten utan indirekt genom att böckerna är varuskattbelagda. Detta

är icke tillfredsställande, även om man anser att böckerna tekniskt sett är

till stor del industriprodukter och som sådana bör skattbeläggas.

Konstnärerna på måleriets och skulpturens område får sina produkter,

som på intet sätt bär med industriell framställning att göra, också varubeskattade,

något som måste anses vara helt otillfredsställande.

I alla kulturländer får konstens utövare statens ekonomiska bistånd i

olika former. De former av stöd och stimulerande åtgärder, som ges åt dem,

är synnerligen ringa och oproportionerligt små med tanke på vårt kulturarv

och vårt lands relativt välbärgade tillstånd.

Att under sådana förhållanden belägga de produkter, som konstnärerna

frambringar, med varuskatt måste innebära att dessa får ytterligare ekonomiska

svårigheter. Det borde därför vara staten angeläget att avstå från

att varuskattebelägga de produkter som konstnärerna åstadkommer och försäljer

antingen direkt från sina ateljéer eller indirekt genom utställningar

och konsthandlare.

I princip bör även författarnas och tonkonstnärernas arbeten vara fritt

från varuskatt, men eftersom det finns en viss skillnad i framställningssättet

av å ena sidan böcker och noter och å andra sidan bildkonsten inom t. ex.

måleriets och skulpturens område, torde en utredning om lämpligaste formen

att ordna skattebefrielse för de förra alstren — dvs. böcker och noter

— vara befogad.

I motionen II: 86 erinras om att åtskilliga ideella vecko-, månadseller

kvartalspublikationer, organ för nykterhetsorganisationer, kristna

samfund, kyrkor och rörelser etc., tillhandahålles medlemmar och sympatisörer

dels efter prenumeration genom postverket eller hos utgivaren, dels

gratis i missioneringssyfte. Den medlemsavgift som inbetalas till dessa

organisationer går oftast till en lokal förening eller församling, medan av
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

giften för tidningen i de flesta fall inbetalas genom prenumeration enligt

ovanstående. Då i författningen förutsatts att de publikationer, som tillhandahålles

medlemmar och sympatisörer utan annan avgift än medlemsavgiften

till organisationen, skall bli skattefria, anser motionären att samma

betraktelsesätt bör användas, om medlemsavgift inbetalas till en lokal

avdelning av organisationen eller samfundet och tidningsavgiften erlägges

genom prenumeration å posten eller direkt hos utgivaren.

e) Vissa hjälpmedel avsedda för invalider

Till stöd för yrkandet att proteser och stödjeförband, för vilka statsbidrag

utgår, undantas från allmän varuskatt erinras i motionerna I: 115

och II: 146 om, att dessa hjälpmedel var undantagna vid tillämpningen

av 1940 års omsättningsskatteförordning samt att undantag från nu gällande

varubeskattning beviljats beträffande vissa läkemedel. Ur principiell

synpunkt vore det önskvärt att de handikappade befriades från varuskatt

för alla hjälpmedel, som tekniskt betingas av deras handikapp och erfordras

i deras livsföring. Med hänsyn till svårigheten att få till stånd en ur lagsynpunkt

tillfredsställande avgränsning kan emellertid en skattebefrielse

inskränkas att avse proteser och stödjebandage, därvid medicinalstyrelsens

förteckning över ortopediska och tekniska hjälpmedel kan följas. För budgetåret

1959/60 har beräknats ett statsanslag å 5,5 miljoner kr. för anskaffande

av proteser och stödjebandage. Då anslaget utgår med 3/4 av totala

kostnaden för dessa hjälpmedel, blir det belopp som utges av de sjuka och

skadade själva — eventuellt med hjälp från sociala organisationer eller

kommuns socialhjälp —■ för samma år omkring 1,8 miljoner kr. Det är på

detta belopp som staten vid undantagslagstiftning skulle förlora varuskatt.

I motionerna I: 289 och II: 359 anföres bl. a. följande. Utöver

den allmänna statsfinansiella motiveringen har som skäl för en allmän

varuskatt bl. a. anförts dess betydelse som dämpande element i fråga om

den privata konsumtionen inför en antaglig konjunkturuppgång. Inget av

dessa motiv synes med nämnvärd bärighet kunna anföras som skäl för beskattning

av de handikappades terapeutiska och rehabiliteringssyftande tekniska

och kulturella hjälpmedel. Till flera av här åberopade hjälpmedel utgår

f. n. betydande bidrag av statsmedel. För statskassan blir det därför, i

förhållande till den föreslagna varuskattens totala belopp, endast fråga om

relativt små summor i skattebortfall. För de människor det här gäller blir

det däremot på grund av deras speciella sociala och ekonomiska situation

fråga om relativt kännbara extra kostnader. Den konsumtion varom här är

fråga har ju därtill en social särprägel, som gör att den principiellt icke

kan jämställas med övrig privatkonsumtion. Starka skäl synes således tala

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

13

för att en beskattning av detta område ej är i linje med den föreslagna varuskattens

egentliga syfte i konjunkturpolitiskt och statsfinansiellt avseende.

Även i motionen II: 534 framhålles att sociala och humanitära skäl

talar till förmån för skattefrihet för tekniska och andra hjälpmedel till invalidiserade

personer.

f) Prisreglerade jordbruksvaror

Till stöd för yrkandet i motionernal: 203 och II: 246 att varuskatten

icke skall omfatta genom avtal prisreglerade jordbruksprodukter

framhålles, att det i avvaktan på varuskattens avskaffande framstår som

önskvärt ur sociala synpunkter att de nödvändiga livsmedlen inte fördyras

genom beskattning. Motionärerna uttalar även att den med hänsyn till konsumenternas

förhållanden och efter långa förhandlingar träffade prisavvägningen

icke lämpligen kan under avtalstiden förskjutas på sätt som skett.

Det marknadsmässiga köpmotstånd, som inom avtalets ram är så betydelsefullt

till sina verkningar, bör ej på detta sätt påverkas. Jordbruksnämnden

har angivit att varuskatten träffar de avtalsreglerade jordbruksprodukterna

med 70 milj. kronor per skatteprocent, d. v. s. med mer än 280 milj. kronor

under ett regleringsår. Denna beräkning anknyter till skatteuttaget i minuthandelsstadiet.

I den mån som köpmotståndet icke tillåter en avlastning på

konsumenterna blir det jordbrukarna som får vidkännas förlusten. Då

mellanhänderna avses skola hålla sig skadeslösa inte bara för fördyringen i

minuthandelsstadiet utan också för besvär m. m., ligger det belopp det gäller

säkerligen betydligt över 300 milj. kronor.

g) Diverse yrkanden om skattefrihet

Motionärerna i motionernal: 288ochII: 358 erinrar om att den

allmänna varuskatten i princip inte omfattar exportvaror samt att samma

grundregel gäller för de speciella varuskatterna, vilka restitueras vid export.

Emellertid gäller ej befrielse från allmän varuskatt för guldsmedsvaror,

som försäljes till utländska turister och därmed exporteras från landet.

Detta är så mycket mera oegentligt, framhåller motionärerna, som den

särskilda varuskatten eller försäljningsskatten som uttages på guldsmedsvaror

restitueras vid försäljning till utländska turister. Restitutionen sker

i samband med tullbehandlingen vid utförseln och på grundval av en särskild

av säljaren utställd varuanmälan, som köparen avlämnat till tullmyndigheterna

vid utresestationen. Frånvaron av skattefrihet för exportförsäljningen

kan enligt motionärernas mening befaras bli en särskilt kännbar

belastning för den svenska guldsmcdsbranschen i södra Sverige, där

konkurrensläget i förhållande till den danska handeln blivit i motsvarande

mån försämrat. I tekniskt hänseende kan en restitution av den allmänna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

varuskatten vid utförsel av guldsraedsvaror enkelt ske med användande av

det nu befintliga restitutionssystemet för den särskilda försäljningsskatten.

Motionären i motionen II: 525 framhåller, att ovisshet råder hos

landets tandläkare om hur förordningen om allmän varuskatt skall tillämpas

i avseende å tandmaterial och föreslår bl. a. i förtydligande syfte ett

tillägg till 10 § 1 mom. av innebörd att hel- och halvfabrikat av tandmaterial,

som försäljes till eller tillhandahålles av tandläkare, skall vara undantaget

från skatteplikt. I motionen erinras inledningsvis om, att tjänsteprestationer

som utföres av tandläkare är skattefria enligt uttryckligt stadgande i

anvisningarna till 11 §. Av förordningen framgår emellertid ej, huruvida

tandprotes och övrigt för tandvård använt material utgör sådan vara för

vilken varuskatt skall uttagas. Ej heller föreligger klarhet om huruvida,

därest skatt skall utgå, tandläkaren skall uttaga varuskatt av patienter i

fall, då produkten förfärdigas av honom själv eller av en hos honom anställd

tekniker. Ovisst är även om skatt skall uttagas och i så fall av vem

i de fall, då ett dentallaboratorium förfärdigat produkten.

Av de uttalanden i fråga om beskattningen av tjänsteprestationer som

gjorts av departementschefen i proposition nr 162 till 1959 års riksdag bibringas

man den uppfattningen att det material som tandläkaren använder

vid behandlingen av sina patienter skall anses ingå i den skattefria tjänsteprestationen.

Tandläkaren skall därför ej uttaga varuskatt av patienten för

nämnda vara. Däremot skall säljaren av varan till tandläkaren uttaga sådan

skatt av denne i egenskap av konsument. Huru skall emellertid förfaras

med de arbeten, som utföres av tandtekniker? Skall förfarandet vara olika

för å ena sidan det fall att arbetet utföres av tandläkaren själv eller av en

tandtekniker anställd hos tandläkaren, och å andra sidan då arbetet utföres

av en tandtekniker anställd hos ett dentallaboratorium? Det synes orimligt,

att samma slags arbeten från varuskattesynpunkt skall behandlas på olika

sätt. Tillika erinras, att i Norge är tandteknikernas arbeten fria från omsättningsskatt.

Bestämmande av beskattningsvärde

I motionerna I: 429 och II: 523 anföres bl. a. att många företag

— och det gäller då speciellt fabrikanter av varor, där frakten utgör en avsevärd

del av produktens totalkostnad, exempelvis flertalet byggnadsmaterial

— normalt brukar i stor utsträckning leverera sina produkter fritt kunden

och därvid använda egna transportmedel. Genom att den i detta fall

betydande frakten drabbas av allmän varuskatt vid sådan leverans men inte

vid anlitande av fristående fraktföretag torde egna leveranser i viss — troligen

stor — utsträckning få upphöra med vad detta kan innebära i form av

outnyttjad trafikkapacitet och omflyttning av arbetskraft. Det förtjänar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

15

framhållas, att många företag nedlagt betydande kostnader på skapandet av

specialkonstruerade transportmedel för att genom förbilligade transporter

kunna tillhandahålla sina produkter till lägre priser. Genom den nämnda

beskattningen förskjutes relationen till den mindre rationella, d. v. $. standardtransportens

förmån, vilket ur samhällsekonomisk synpunkt inte kan

vara önskvärt.

Skattskyldigheten

Till stöd för yrkandet i motionerna I: 423 och II: 360 anföres i

huvudsak följande. Under senare år har kunnat konstateras en stark ökning

av antalet personer, som vid sidan av sin ordinarie avlönade anställning

bedriver reparations- eller annan serviceverksamhet på fritid. Undantagsbestämmelser

i punkt a) i 13 § och omnämnandet i propositionen av ett

särskilt gränsvärde, under vilket skatteplikt icke skall föreligga, kan av

många personer tillhörande nämnda kategori komma att utnyttjas för att

underlåta att till myndigheterna redovisa omsättningsskatt även i de fall

omsättningen under året väsentligt överstiger det ifrågasatta beloppet. Härigenom

skulle bestämmelserna medverka till att från den reguljära företagsamheten

överföra ytterligare verksamhet till irreguljära företag, ofta

utan ordnad bokföring och utan registrering för inbetalning av varuskatt,

vilket framstår såsom en orättvisa mot de skattskyldiga företagen. Bestämmelserna

i 13 § punkt b) beträffande undantagande av skattskyldighet vid

tjänsteprestation med avseende å kläder och andra textilvaror premierar

på ett omotiverat sätt företag inom denna bransch utan fast driftställe, medan

ordinarie företagare inom branschen har att debitera och inbetala omsättningsskatt.

De här berörda undantagsbestämmelserna i punkterna a)

och b) i 13 § förordningen om allmän varuskatt bör därför utgå ur lagtexten.

Taxeringsförfarandet

Motionärerna i motionerna I: 295 och II: 364 riktar uppmärksamheten

på stadgandet i 26 § förordningen om allmän varuskatt enligt

vilket taxering till allmän varuskatt skall äga rum i den skattskyldiges

hemortskommun. Denna bestämmelse säges medföra administrativa svårigheter

för verksamhet, som drives i form av handelsbolag, kommanditbolag

eller liknande, där delägarna har hemortsrätt i skilda kommuner. Skyldighet

att redovisa och erlägga omsättningsskatt åligger i dessa fall envar

delägare i förhållande till hans andel i företaget. En förenkling av ifrågavarande

bestämmelse i syfte att underlätta redovisning och inbetalning av

omsättningsskatt för nämnda företag synes motionärerna därför vara motiverad.

En sådan förenkling bör innebära att för handelsbolag eller annat

företag som drives i liknande form må redovisning och inbetalning av om
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

sättningsskatt ske gemensamt för alla delägarna. En undantagsbestämmelse

av denna innebörd föreslås därför böra tilläggas § 26 i nämnda författning.

I motionernal: 427 och II: 519 framhålles bl. a. att redovisningen

av varuskatt för rörelseidkande handelsbolag och kommanditbolag blir

ytterst betungande och opraktisk, enär varje delägare skall avgiva sex sådana

redovisningar per år. Någon praktisk möjlighet att varje gång kontrollera

de uppgifter som lämnas i den på heder och samvete avgivna deklarationen

föreligger ej heller för delägarna — i synnerhet då antalet delägare

är stort. För att underlätta och förenkla varuskatteredovisningen bör förordningen

ändras så att redovisningsskyldigheten kommer att åvila handelsbolaget

och kommanditbolaget som sådant.

Ikraftträdandebestämmelserna

I sistnämnda motioner påpekas vidare att den övergångsbestämmelse

till varuskatteförordningen, varigenom från tillämplighetsområdet uteslutits

sådant tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation varom

före den 16 oktober 1959 slutits skriftligt avtal däri vederlaget blivit till

beloppet fastställt, i anvisningar lämnade av riksskattenämnden har förutsatts

innebära, att skriftlig viljeförklaring skall ha lämnats av båda parter

och att vederlaget skall ha bestämts antingen som ett fixt pris eller till kvantitet

och ä-pris. Följden blir sålunda, att inom affärslivet vanligen förekommande

slutliga avtal, som haft form av skriftlig bekräftelse på muntlig

order eller skriftlig bekräftelse på muntligt anbud liksom också skriftliga

avtal där å-pris, men ej kvantitet, under viss period bundits, ställes utanför

den skattefrihet, som övergångsbestämmelserna annars innebär. Denna

tolkning har medfört stor osäkerhet inom affärslivet och kommer i många

fall att kunna leda till dels civilprocesser om hävande av avtal, dels varuskatteprocesser,

som kommer att belasta den redan hårt trängda taxeringsorganisationen.

Den gjorda tolkningen är jämväl onödigt restriktiv med

hänsyn till att det här gäller övergångsbestämmelser. I detta läge synes ett

klargörande uttalande av riksdagen i uppmjukande syfte vara i hög grad

angeläget.

Uppbördsersättning m.m.

Motionärerna i de likalydande motionerna I: 287 och II: 357

finner det oegentligt att skyldighet att uppbära och redovisa skatt — omfattande

betydande merarbete och stora ekonomiska risker — skall åläggas

en viss kategori medborgare utan att statsverket lämnar skälig ersättning

härför. Vid riksdagens behandling av denna fråga framhölls att man icke

begär, att handeln skall reducera sina inkomster för att täcka kostnaderna

för det merarbete som uppstår och att dessa kostnader i sista hand kom
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

17

mer att drabba varupriserna samt att detta skulle vara en enklare väg att

kompensera merarbetet. Från handelns sida har häremot framhållits att

kostnaderna på grund av arbetets natur bör bestridas av statsverket. För

handeln är det även ett starkt önskemål att inte få nya kostnader som måste

ta sig uttryck i höjda priser. Konsumentintressena talar vidare för att ersättning

från statsverket skall utgå och icke uttagas genom höjda priser.

Den metod som härvid närmast erbjuder sig synes vara att den skattskyldige

medgives rätt till ett mindre procentuellt avdrag på det skattebelopp

han har att redovisa. Detta system har kommit till användning utomlands.

Vid inbetalning av preliminär varuskatt bör skattskyldig med skattepliktig

omsättning överstigande 4 000 kronor få tillgodogöra sig kostnadsersättning

genom avdrag med ett grundbelopp av 15 kronor samt därutöver med ett på

visst sätt i förhållande till den skattepliktiga omsättningen beräknat rörligt

belopp.

I motionerna I: 203 och II: 246 anföres starka betänkligheter

mot att handeln ålagts att fullgöra uppbörd av den allmänna varuskatten

utan att staten därför lämnar någon ersättning. På arbetsmarknaden är

detta ingalunda sed. Där hävdas tvärtom arbetstagarens frihet att själv avgöra

om han vill åtaga sig arbetet. Minst lika noga iakttages där arbetstagarens

rätt att förhandla om ersättningen för sitt arbete. Men beträffande företagarna,

av vilka det stora flertalet ingalunda har det bättre ställt än många

arbetare och tjänstemän, håller en annan praxis på att inarbetas. Ett område

är källskatteuppbörden, och nu kommer ännu ett annat uppdrag att

inleverera skatt. Det är av vikt att principen om statens skyldighet att taga

hänsyn till den enskildes skäliga anspråk även på detta område iakttages.

I motionerna föreslås därför att till företagare, som genom förordningen

om varuskatt ålägges att från sin rörelse inredovisa skattemedel, skall utgå

skälig ersättning.

Utskottet

Enligt förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt (nr 507)

utgår sådan skatt med 4 procent för varor, som försäljes eller på annat sätt

tillhandahålles eller tas i anspråk inom riket, samt för varor, som införes till

riket.

Alla varor är i princip skattepliktiga. Med varor förstås materiella ting

av lös egendoms natur. Skatteplikten omfattar såväl egentliga konsumtionsvaror

som investeringsvaror, byggnadsmaterial och liknande. Genom

att skatten är utformad såsom en detaljhandelsskatt kommer skatt icke att

utgå i tidigare försäljnings- och distributionsled. Industrins och hantverkets

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

råvaruförbrukning blir således icke föremål för beskattning. I fråga om investeringsvaror

och byggnadsmaterial är däremot företagen att anse som

konsumenter.

Från den principiella skatteplikten för varor har av skattetekniska skäl

gjorts vissa begränsade undantag. Skattefrihet skall således föreligga

bl. a. vid försäljning av levande djur, av jord, sand, grus och sten, av drivmedel

och andra bränslen, av fiskefartyg och större fartyg, luftfartyg och

viss krigsmateriel, av dagstidningar samt av receptbelagda läkemedel. Härjämte

har genom särskilt stadgande jordbruksråvarorna undantagits från

skatteplikt.

Beskattningen omfattar även vissa tjänsteprestationer, nämligen reparations-,

underhålls-, ändrings- och rengöringsarbeten samt serverings- och

uthyrningstjänster. Förutsättning för skatteplikt är att tjänsteprestationen

huvudsakligen har avseende på skattepliktiga varor.

Med den föreslagna avgränsningen av beskattningsområdet faller sålunda

utanför beskattningens ram bl. a. fastigheter och arbetsprestationer å

fastigheter samt vidare transport- och hygieniska tjänster liksom tjänster

som tillhandahålles av läkare, advokater, resebyråer m. fl. Vidare är hyrorna

undantagna.

I förevarande sammanhang behandlar utskottet väckta motioner om ändringar

i varuskatteförordningen. Väckt fråga om upphävande av förordningen

fr. o. m. årsskiftet 1960/61 upptar utskottet i annat sammanhang.

I flertalet av de föreliggande motionerna framställes olika yrkanden om

ytterligare undantag från skatteplikt. Beträffande dessa yrkanden får utskottet

inledningsvis framhålla, att vid utformningen av beskattningsområdet

har eftersträvats att i princip erhålla ett så vidsträckt skatteunderlag

som möjligt. Anledningen härtill är att varje undantag från skatteplikt i

viss mån förtager beskattningen dess generella verkan och samtidigt komplicerar

skattens handhavande inte minst ur redovisnings- och kontrollsynpunkt.

Undantagen från skatteplikt har därför ansetts böra begränsas till

vad som är betingat av skattetekniska skäl. Det har också under förarbetena

till lagstiftningen framhållits att de med en allmän indirekt beskattning

förenade fördelarna kan vinnas endast om beskattningen erhåller en så

generell karaktär som möjligt. Därmed elimineras riskerna för snedvridande

effekter ur konkurrens- och andra synpunkter samtidigt som det breda

underlaget möjliggör en låg skattesats.

Denna principiella inställning bör enligt utskottets uppfattning alltjämt

vara vägledande vid ställningstagandet till de olika yrkandena om inskränkningar

i skattepliktens omfattning. Inte minst av hänsyn till handelns redovisningsproblem

bör så få varugrupper som möjligt undantas från skatteplikt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

19

En fråga, som ägnats betydande intresse under förarbetena till lagstiftningen

är frågan om investeringsvaror skall vara skattepliktiga eller inte.

Denna fråga har också tagits upp i de likalydande motionerna 1: 286 av herr

Hagberg m. fl. och II: 518 av herr Kollberg m. fl. Motionärerna framhåller

att ett direkt undantag från skatteplikt för investeringsvaror är förenat med

tekniska olägenheter. Dessa skulle emellertid undvikas om ett restitutionsförfarande

genomfördes, varigenom företagen i efterhand erhöll restitution

av den skatt som utgår för under det förflutna räkenskapsåret verkställda

investeringar i form av förbättringsarbeten och nyanläggningar. I motionerna

yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till

bestämmelser om restitution i dylika fall samt att förslag härom måtte

framläggas för riksdagen i så god tid att restitution kan medges vid 1961 års

taxering för under år 1960 inköpta investeringsvaror.

I detta sammanhang bör också behandlas yrkandena i motionerna I: 406

av herr Hagberg m. fl. och II: 517 av herr Kollberg m. fl. rörande beskattningen

av bgggnadsvaror. I dessa motioner framhålles, att nuvarande regler

leder till en snedbelastning i konkurrenshänseende genom att skatten för

s. k. förbearbetade varor kommer att utgå på ett värde, som även inrymmer

arbetskostnader m. m. hänförda till bearbetning eller förädling. Denna skillnad

accentueras av att vissa råvaror undantages från skatteplikt. För att

uppnå en större likformighet i beskattningen föreslår motionärerna att företag

med fabriksmässig tillverkning av förbearbetade byggnadsvaror hänföres

till konsumenter vid inköp av sina varor. I den av Svenska fabriksbetongföreningen

ingivna skrivelsen yrkas, att betongvarufabriker hänföres

till konsumenter vid sina inköp av skattepliktiga varor och att därmed de

förfärdigade produkterna inte skall vara skattepliktiga.

I anledning av vad sålunda yrkats får utskottet framhålla, att ett undantagande

av hela gruppen investeringsvaror i rörelse och jordbruk från

skatteplikt skulle innebära en mycket genomgripande förändring av beskattningens

utformning. På investeringsområdet torde falla mellan 9 och

10 miljarder kronor, d. v. s. inemot 30 procent av hela det varuskattepliktiga

området. För att staten skall erhålla lika stor inkomst genom beskattningen

som enligt gällande bestämmelser, skulle erfordras en höjning av skattesatsen

med drygt en tredjedel. Redan av denna anledning finner utskottet

det betänkligt att undantag från skatteplikt göres för investeringsvaror.

I ett läge, då det är erforderligt att tillföra staten inkomster, bör rimligen

inte näringslivet ges en särställning framför enskilda och konsumenter inom

den offentliga sektorn. Med varuskattens konstruktion åstadkommes en

lämplig avvägning av skattebelastningen mellan konsumtion och investering.

En dylik varubeskattning anser utskottet vara det lämpligaste alternativet

för att i det nuvarande konjunkturläget med starka risker för expansionistiska

överslag begränsa efterfrågan inom investeringssektorn. Här
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

till kommer som motionärerna själva påpekat att ett undantagande från

skatteplikt av investeringsvaror skulle förorsaka avsevärda komplikationer.

Dessa gör sig — om än med mindre styrka — gällande även om man som

motionärerna förordat använder sig av ett restitutionsförfarande. Utskottet

avstyrker med det anförda bifall till motionerna I: 286 och II: 518.

Beträffande beskattningens utformning i fråga om byggnadsvarorna vill

utskottet inte bestrida, att en viss snedbelastning uppstår genom att skatten

på s. k. förbearbetade varor utgår på varornas värde medan däremot —- då

arbetet utförs på byggnadsplatsen — skatten endast kommer att träffa råmaterialet,

i den mån detta är skattepliktigt. Såvitt utskottet kunnat finna

torde dock konsekvenserna härav i regel bli av begränsad art; genom den

rationalisering som möj liggöres genom användning av förbearbetade eller

monteringsfärdiga detaljer torde så mycket vara att vinna, att skillnaden i

varuskattehänseende i varje fall inte torde föranleda någon att övergå till

annat byggnadssätt. I dagens läge torde andra faktorer än varuskatten bli

avgörande för valet av arbetsmetoder. Utskottet, som anser att utvecklingen

på förevarande område bör följas med vaksamhet, finner sig böra avstyrka

motionerna I: 406 och II: 517.

Enligt 18 § 3 mom. gäller särskilda bestämmelser för rörelse, i vilken ingår

tillhandahållande av monteringsfärdiga trähus. I sådant fall skall skatten,

i vad avser tillhandahållande och uttag ur rörelsen av sådana hus, beräknas

allenast å 70 procent av den eljest skattepliktiga omsättningen. I den

från Aktiebolaget Lättbetong inkomna skriften hemställes att monteringsfärdiga

lättbetonghus erhåller samma behandling i varuskattehänseende

som trähus.

Utskottet finner inte skäl att i anledning av den inkomna skriften föreslå

däri ifrågasatt utvidgning av 18 § 3 mom. varuskatteförordningen.

I motionerna 1: 282 av herr Hagberg och II: 355 av herr Regnéll framställes

yrkande om utvidgning av undantagen från skatteplikt såvitt avser

fartyg. Sålunda hemställes att bogserbåtar, bärgningsbåtar och livräddningskryssare

— oberoende av storleken — undantas från skatteplikt liksom sådana

till fartyg i varuskatteförordningens mening icke hänförliga hjälpmedel

såsom flodsprutor, pontonkranar och liknande.

I anledning härav vill utskottet erinra om att 1959 års riksdag hade att

ta ställning till ett motsvarande yrkande om undantag från skatteplikt.

Riksdagen ansåg emellertid inte tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka bifall

till då väckta motioner om dylika undantag. Såvitt utskottet kunnat finna

föreligger ej sådana skäl, som bör föranleda riksdagen till ett ändrat ställningstagande

i denna fråga. Utskottet avstyrker således nämnda motionsyrkande.

Utskottet övergår härefter till frågan om beskattningen av böcker, tid
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

21

ningar och tidskrifter m. m. Enligt 10 § 1 mom. punkten 7 i varuskatteförordningen

är från skatteplikt undantagna allmänna nyhetstidningar, liksom

periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar och liknande publikationer,

dock endast i den mån dessa publikationer tillhandhålles utan avgift.

Enligt anvisningarna gäller undantaget för allmänna nyhetstidningar sådana

publikationer av dagspresskaraktär som utkommer med minst ett

nummer i veckan. I fråga om övriga publikationer gäller som villkor för

skattefrihet att de enligt utgivningsplan utkommer med normalt minst fyra

nummer om året. Böcker ingår däremot i det skattepliktiga området.

I motionerna I: 198 av herrar Alexanderson och Ragnar Bergh samt

II: 361 av herr Björkman m. fl. yrkas skattefrihet för böcker och musikalier.

I motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar samt II: 356 av herrar Kollberg

och Ståhl yrkas skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning i syfte

att undanta tidningar och tidskrifter från skatteplikt. I motionerna I: 1 av

herr Källqvist och II: 8 av herr Rydén återigen hemställes bl. a. att riksdagen

hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande skattefrihet för författares

och tonsättares verk. Slutligen yrkas i motionen 11:86 av herr

Gustafsson i Borås att publikationer, som är organ för ideella, nykterhetsoch

kristna organisationer m. fl., skall undantas från skatteplikt, även då

särskild avgift erlägges för publikationerna.

I anledning av sistnämnda yrkande får utskottet erinra om att 1959 års

riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om en utredning och undersökning

av de skattetekniska förutsättningarna för att från allmän varuskatt

undantaga även periodiska publikationer med politiskt, religiöst, vetenskapligt,

fackligt eller annat ideellt syfte. Enligt vad utskottet erfarit har

Kungl. Maj :t för avsikt att till årets riksdag framlägga proposition i ämnet.

Under sådana förhållanden anser utskottet skäl inte föreligga till förnyad

riksdagsskrivelse. Motionen II: 86 torde med detta få anses besvarad.

Beträffande yrkandet om utredning i syfte att tidningar och tidskrifter

över huvud taget skall undantas från skatteplikt får utskottet framhålla,

att enligt vad hittillsvarande erfarenheter ger vid handen nämnvärda svårigheter

inte förelegat, då det gällt att avgränsa nyhetstidningar från övriga

tidningar och tidskrifter. I princip anser utskottet att andra tidningar och

tidskrifter än nyhetstidningar i likhet med andra varor bör omfattas av

varuskatten; endast om tidningen eller tidskriften har karaktär av medlemsblad

eller organ för någon ideell organisation kan en utvidgning av det

skattefria området vara motiverad. Utredning av sistnämnda fråga är som

förut nämnts begärd av riksdagen. Utskottet anser sig således böra avstyrka

yrkandet i motionerna I: 285 och II: 356. Inte heller kan utskottet tillstyrka

yrkandena om skattefrihet för böcker och musikalier. Ett dylikt undantag

skulle vara ägnat att medföra svårbemästrade gränsdragningsproblem och

vålla olägenheter ur redovisnings- och kontrollsynpunkt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

I motionerna 1: 1 av herr Källqvist och II: 8 av herr Rydén har upptagits

frågan om skattefrihet för konstnärers alster inom måleriet, grafiken och

skulpturen. Samma fråga har behandlats i den av Konstnärernas riksorganisation

ingivna skriften. I anslutning härtill får utskottet uttala att enligt

utskottets uppfattning vissa skäl talar för att konstnärliga alster inom de i

motionerna berörda områdena undantas från skatteplikt när de första gången

säljs av upphovsmannen. Däremot anser utskottet inte att sådana verk

bör vara undantagna från skatteplikt då de säljs inom den reguljära konsthandeln

eller eljest under mer butiksmässiga former. Utskottet förutsätter

därför att Kungl. Maj :t, som med stöd av 10 § 2 mom. varuskatteförordningen

torde kunna meddela erforderliga undantag från skatteplikt på

föreliggande område, vidtar åtgärder för tillgodoseende av motionärernas

syfte.

I fråga om vissa hjälpmedel åt handikappade föreligger motionsyrkanden

om skattefrihet. Således hemställes i motionerna I: 115 av herr Edström

m. fl. och II: 146 av fröken Höjer m. fl., att proteser och stödjebandage, för

vilka statsbidrag utgår, undantas från varuskatt. I motionen II: 534 av herrar

Svensson i Ljungskile och Wedén föreslås skattefrihet för tekniska och

kulturella hjälpmedel som i rörelseuppövande eller andra läketerapeutiska

syften användes av invalider. Slutligen yrkas i motionerna 1: 289 av herrar

Sigfrid Larsson och Svanström och II: 359 av herr Antonsson m. fl. skrivelse

till Kungl. Maj :t med begäran att Kungl. Maj :t förordnar om skattefrihet

för nyssnämnda slag av hjälpmedel.

Ett bifall till sist berörda motionsyrkanden skulle innebära ett avsteg

från den princip enligt vilken förordningen om allmän varuskatt utformats,

nämligen att undantag från skatteplikt inte skall tillkomma någon viss

köparkategori utan gälla generellt oavsett köparens ställning. Över huvud

taget gäller att ett genomförande av de i motionerna ifrågasatta undantagen

från skatteplikt skulle medföra betydande redovisnings- och kontrolltekniska

olägenheter. Enligt utskottets mening bör de handikappade medborgarnas

behov av bistånd vid anskaffande av nödvändiga hjälpmedel tillgodoses

i annan ordning. Utskottet avstyrker med det anförda de föreliggande

motionsyrkandena om skattefrihet för ifrågavarande hjälpmedel.

I de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och

II: 246 av herr Larsson i Hedenäset m. fl. har bl. a. hemställts att prisreglerade

jordbruksprodukter skall undantas från den allmänna varubeskattningen.

Till stöd för yrkandet har anförts, att jordbruksavtalet och införandet

av den allmänna varuskatten förorsakat ett betydande köpmotstånd hos

konsumenterna och att det i sista hand är jordbrukarna, som får vidkännas

förluster härigenom.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

23

Ett undantagande av de prisreglerade jordbruksvarorna från beskattningen

skulle, såsom framhölls i propositionen nr 162 till 1959 års riksdag, medföra

ett skattebortfall av 70 milj. kronor per skatteprocent. Ett skattebortfall

av denna storleksordning anser sig utskottet inte kunna förorda. Härtill

kommer att de prisreglerade livsmedelsprodukterna normalt säljs av rörelseidkare,

som även tillhandahåller andra varor. Att skilja försäljningen av

skattefria varor i den omfattning varom här är fråga från den övriga försäljningen

skulle medföra betydande olägenheter och kostnader för rörelseidkarna

och försvåra skattekontrollen. Vad slutligen angår det marknadsmässiga

köpmotstånd, som varuskatten enligt motionärernas mening förorsakat,

vill utskottet endast erinra om de särskilda åtgärder som vidtagits

för att begränsa varuskattens verkningar för vissa konsumentgrupper.

Utskottet anser sig således inte kunna tillstyrka bifall till yrkandet i motionerna

I: 203 och II: 246 om skattefrihet för prisreglerade jordbruksvaror.

I de likalydande motionerna I: 288 av herr Kronstrand och II: 358 av herr

Ågren m. fl. hemställes, under framhållande bl. a. att den allmänna varuskatten

inte omfattar exportvaror, att restitution av sådan skatt måtte ske

vid försäljning av guldsmedsvaror till utländska turister på samma sätt som

sker i fråga om försäljningsskatten på sådana varor.

Den som är skattskyldig enligt förordningen om försäljningsskatt kan

under vissa förutsättningar sälja enligt förordningen skattepliktiga varor

till utländska turister utan att skattskyldighet inträder. Förutsättningen

härför är att han med stöd av en av tullmyndigheten påtecknad utgående

varuanmälan kan styrka att varan utförts ur riket. Det är sålunda icke

fråga om restitution av skatt i egentlig mening utan om en exportförsäljning,

där likviden erlägges inom landet.

Vad nu sagts bör äga tillämpning jämväl i fråga om den allmänna varuskatten.

Därest skattskyldig till sådan skatt medelst av tullmyndighet påtecknad

utgående varuanmälen kan styrka, att försåld vara utförts ur riket,

bör han vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning vid redovisningen av

allmän varuskatt kunna göra avdrag för värdet av den sålunda verkställda

exportförsäljningen.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet, att sistnämnda motioner

icke bör föranleda särskild åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 282 av herr Hagberg och 11:355 av herr

Regnéll framhålles, att enligt anvisningarna till 1 § förordningen om allmän

varuskatt försäljning av varor för bruk å fartyg i utrikes trafik är att jämställa

med export och därmed skattefri. Ett av departementschefen i propositionen

nr 162/1959 gjort uttalande om att skattefriheten för fartyg icke

inbegriper lösa inventarier, förråd av förbrukningsartiklar och liknande,

strider enligt motionärernas mening mot ovannämnda anvisning till för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

ordningen och har därjämte förorsakat att ovisshet råder, när och i vilken

omfattning varuskatt skall utgå å varor avsedda för bruk å fartyg i utrikes

trafik. Enär skattefriheten härvidlag bör vara generell och omfatta även lösa

inventarier, förrådsartiklar och livsförnödenheter och gälla jämväl varor,

som tillhandahålles från rederiets förråd, och varor, som rederiet självt tillverkat,

hemställer motionärerna, att sista meningen i anvisningen till 1 §

varuskatteförordningen erhåller ändrad lydelse av innebörd att försäljning

av alla slag av varor för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik är att

jämställa med export.

Enligt vad utskottet erfarit har riksskattenämnden den 22 mars 1960 meddelat

anvisning till ledning för beskattningsmyndigheterna angående tolkningen

i varuskattehänseende av begreppet fartyg och fartygstillbehör, m. m.

I denna anvisning uttalas, att skattefriheten jämlikt 10 § 1 mom. punkt 5

varuskatteförordningen för fiskefartyg och andra fartyg med en nettodräktighet

av minst 20 registerton bör omfatta även fartygstillbehör. Härunder

bör enligt riksskattenämndens åsikt falla, dels fast inredning, dels föremål

som har samband med fartygs sjövärdighet, navigation och säkerhet, såsom

ankare, flaggor, signalställ och annan signalmateriel, lanternor, livräddningsmateriel,

nautisk utrustning, rigg, segel, kapell och presenningar, dels

ock reservdelar och material för fartygs underhåll och reparation, såsom

smörjmedel, rostskyddsmedel och färger av olika slag.

Beträffande varor avsedda för bruk å fartyg i utrikes trafik uttalas vidare

i anvisningen, att skattefrihet bör gälla alla förbrukningsartiklar vilka levereras

till fartyg som utklarerats för resa till utrikes ort, samt för all annan

utrustning, som levereras till fartyg som huvudsakligen går eller avses skola

gå i utrikes trafik. Riksskattenämnden har härvidlag även beaktat, att rederi,

som bedriver internationell sjöfart, kan inköpa och upplägga varor i

lager, varifrån varorna senare levereras till rederiets olika fartyg. Då i sådana

fall leverantörerna till rederiet i regel saknar möjlighet att avgöra om i

och för sig skattepliktiga varor är avsedda för fartyg i utrikes eller inrikes

trafik uttalas i anvisningen, att sådant rederi varom här är fråga bör i varuskattehänseende

kunna behandlas som återförsäljare. I denna egenskap kan

rederiet skattefritt inköpa varor till eget lager och självt svara för redovisningen

av skatten för sådana varor, vilka uttages från lagret för skattepliktigt

ändamål.

Enligt utskottets mening synes syftet med motionsyrkandena i huvudsak

vara tillgodosett med den av riksskattenämnden meddelade anvisningen.

Utskottet har därför icke funnit skäl föreligga att tillstyrka den begärda

författningsändringen.

Varuskatten träffar såsom tidigare antytts all slags konsumtion, oavsett

om konsumenten är en enskild person, ett företag eller något statligt eller

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

25

kommunalt organ. Med konsument förstås den som förvärvar eller uttar ur

rörelse vara för annat ändamål än

a) yrkesmässig återförsäljning eller servering eller

b) användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för

avsalu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt

utförande av tjänsteprestationer på varor.

Efter motsvarande grunder avgöres vem som är konsument av tillhandahållen

tjänsteprestation.

Utövare av personliga tjänster, däribland tandläkare, är att hänföra till

konsumenter vid förvärv av varor för sin verksamhet.

Frågan om innebörden av konsumentbegreppet har berörts i några motioner.

Sålunda har i motionerna I: 427 av herr Sveningsson och II: 519 av herr

Magnusson i Tumhult yrkats att brukare av jordbruksfastighet som producenter

jämställes med utövare av rörelse i fråga om sådana varor, som

inte redan är undantagna i varuskatteförordningen. Motionärerna framhåller

att då det gäller rörelse skall varuskatt inte uttas på sådana varor,

som är att betrakta som råvaror eller användes i varuhanteringen såsom

exempelvis emballage e. dyl. I fråga om förvärvskällan jordbruksfastighet

däremot är utövarna enligt motionärernas mening konsumenter, varför alla

leveranser till jordbruket blir skattepliktiga med undantag av de särskilda

i 10 § uppräknade varuslagen. Skillnaden i skattehänseende uppstår därför

beroende på om verksamheten är binäring till jordbruk eller är att betrakta

som självständig rörelse. Liknande synpunkter framhålles i motionen

11:247 av herrar Antby och Rimås vari yrkas skrivelse till Kungl. Maj:t

med begäran om utredning i syfte att förnödenheter som är erforderliga för

jordbruksdriften skall undantas från skatteplikt till varuskatt.

I och för sig är det riktigt som motionärerna påpekat att vid utformningen

av lagstiftningen på varuskatteområdet viss åtskillnad åsyftats mellan å

ena sidan jordbrukare och å andra sidan trädgårdsmästare, fruktodlare

m. fl., som producerar trädgårds- och jordbruksprodukter, då det gäller inköp

av förnödenheter för driften. I praktiken torde dessa vara av underordnad

betydelse i flertalet fall; den viktigaste råvaruförsörjningen är uttryckligen

undantagen från skatteplikt. Vad övriga förnödenheter angår torde de skillnader

som föreligger vara motiverade av praktiska skäl. Skulle erfarenheterna

av de nuvarande reglernas tillämpning ge vid handen att de leder till en

kraftigare snedvridning av konkurrensförhållandena mellan nämnda producentgrupper

förutsätter utskottet att Kungl. Maj :t framlägger förslag om

sådan ändring av bestämmelserna att en ökad likformighet nås. Härmed

torde motionen II: 247 samt de likalydande motionerna I: 427 och II: 519 få

i denna del anses besvarade.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

Frågan om konsumentbegreppets innehåll behandlas också i motionen

II: 525 av herr Nordgren. Däri har motionären yrkat att tandvårdsmaterial

uttryckligen undantas från skatteplikt. Enligt motionärens uppfattning är

det oklart huruvida varuskatt skall uttas vid försäljning av material till

tandläkare och för varor som tandläkare tillhandahåller i samband med

tandvård.

I anledning härav får utskottet erinra om att tandläkare är konsument i

avseende på material, som han inköper för användning vid utförande av

tandvård. Därav följer att varuskatt skall uttas vid försäljning till honom,

oavsett om fråga är om färdiga varor, halvfabrikat eller råvaror. För utförda

tjänsteprestationer skall tandläkaren inte utta varuskatt oavsett om därvid

användes material som bearbetats av honom själv eller av någon hos honom

anställd eller som inköpts från annat håll.

Med det anförda avstyrker utskottet den i motionen II: 525 ifrågasatta

författningsändringen.

Enligt 13 § förordningen om allmän varuskatt föreligger icke skattskyldighet

bl. a. vid tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer

samt uttag ur rörelse av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning.

Skattskyldighet föreligger inte heller vid tjänsteprestation med avseende

å kläder eller andra textilvaror, där den som utför prestationen icke har

fast driftställe för verksamheten.

I de likalydande motionerna 1: 423 av herrar Stefanson och Sunne och

II: 360 av herr Nordgren m. fl. har hemställts att skattefrihet i förevarande

avseende endast bör föreligga vid uttag ur rörelse av skattepliktiga varor.

Motionsförslaget avser att undanröja de konkurrensmässiga och andra olägenheter,

som följer av att endast vissa kategorier näringsidkare och yrkesutövare

blir skattskyldiga för ifrågavarande varu- och tjänsteprestationer.

Av det ovan anförda framgår att motionärernas yrkanden innebär skärpningar

av gällande bestämmelser. De i 13 § gjorda undantagen från skattskyldigheten

syftar emellertid till att underlätta handhavandet av beskattningen

genom att begränsa antalet skattskyldiga. I propositionen nr 162 till

1959 års riksdag uttalade departementschefen att gränsen för skattebefrielsen

borde sättas vid en årsomsättning av 1 000 kr, på vilken omsättning

skatten utgör omkring 40 kr. En sådan gränsdragning har enligt utskottets

mening ingen betydelse ur konkurrenssynpunkt och innebär inte heller i

övrigt några mer avsevärda olägenheter.

Utskottet avstyrker alltså yrkandena i motionerna I: 423 och II: 360.

Vid i beräknande av en varas beskattningsvärde får avdrag icke ske för

transport-, emballage- och liknande kostnader, vilka ingår i priset för varan.

Ombesörjes transport av en vara av en gentemot säljaren fristående fraktförare

är denna tjänsteprestation däremot undantagen från varubeskatt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

27

ning. I motionerna I: 429 av herr Virgin m. fl. och II: 523 av herr Nilsson i

Svalöv m. fl. har framhållits att beskattningsvärdet blir olika om varan

säljes fritt kundens ort eller fritt säljarens lager, under förutsättning att

köparen i sistnämnda fall står för transportkostnaden. Transportkostnad

borde därför inte inräknas i beskattningsvärdet då ett företag levererar försålda

egna produkter till köparen. Dessa synpunkter har understrukits i

skriften från Sveriges Köpmannaförbund vari även tillagts att i beskattningsvärdet

inte heller bör ingå transportkostnad då återförsäljare levererar produkter

till köparen.

Det är en vanlig företeelse att en vara levereras fritt köparen, och säljaren

således står för kostnaderna för transport, emballage och eventuell försäkring

av varan o. d. I allmänhet utgör transportkostnaden en ringa del av

varans pris och ett särskiljande av transportkostnaden skulle förorsaka

större besvär och kostnader än vad vinsten skulle bli i varuskattehänseende.

I andra fall återigen utgör transportkostnaderna en avsevärd del av varans

värde. Enligt vad motionärerna uppgivit har vissa företag, som har stora

kostnader för leveranser av tillverkade varor till konsumenterna, för avsikt

att låta sin transporttjänst ombesörjas av särskilda för detta ändamål nybildade

företag. Härigenom skulle de undgå att transporten varuskattebelägges.

Enligt utskottets mening är det i och för sig otillfredsställande om

beskattningens utformning leder till dylika konstruktioner. Emellertid

måste beaktas att ett mycket omfattande och komplicerat arbete skulle

förorsakas såväl företagen som beskattningsmyndigheterna, om sådana

kostnader som transportkostnader skulle undantas från varuskatteområdet.

Utskottet anser det därför uteslutet att generellt undantaga dylika kostnader

vid bestämmandet av beskattningsvärdet. Att behandla sådana transportkostnader,

som till mer betydande del ingår i beskattningsvärdet, på

annat sätt än transportkostnader i allmänhet är också ägnat att väcka betänkligheter.

Alternativet att varubeskatta transporttjänster i förevarande

fall synes inte heller vara fritt från vägande invändningar. Med hänsyn härtill

anser sig utskottet icke kunna tillstyrka någon ändring i den riktning

motionärerna önskat. Utskottet vill dock framhålla önskvärdheten av att

Kungl. Maj :t följer utvecklingen i förevarande hänseende med uppmärksamhet

och — om det skulle visa sig att den ifrågavarande bestämmelsen

leder till mer avsevärd snedvridning av konkurrensförhållandena — föranstaltar

om lämpliga åtgärder.

I de likalydande motionerna 1:427 av herr Sveningsson och 11:519 av

herr Magnusson i Tumhult bär även yrkats att material som användes i

produktionen och inte ingår i den producerade varan skall undantas från

skatteplikt samt att verktyg, slitgods o. dyl., som hastigt förbrukas i pro
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

duktionsprocessen, genom lämplig avgränsning mot anläggningstillgång undantas

från skatteplikt.

Som närmare framgår av anvisningarna till 18 § i varuskatteförordningen

hänföres till skattefritt material råvara, halvfabrikat eller annan vara,

som är avsedd antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom

sammansättning framställd vara eller förbrukas i den egentliga produktionseller

bearbetningsprocessen, såsom smörjmedel eller liknande, eller också

förbrukas i varuhanteringen, t. ex. emballage. De i motionerna berörda frågorna

var föremål för riksdagens ställningstagande förra året i anledning av

framställning i skrivelse från Sveriges industriförbund att materialbegreppet

i författningstexten skulle preciseras närmare. I skrivelsen framhölls att

begreppet material, i vad avser varor som förbrukas i den egentliga produktions-

och bearbetningsprocessen, borde ges samma innebörd som beteckningen

slitgods. Till sådant gods hänfördes, framhöll förbundet, varor

sådana som tänder till grävskopor, slipskivor, plattor och kulor i krossar

samt foder till kulkrossar, infodringstegel i ugnar m. m. I anslutning härtill

anfördes i reservation I till bevillningsutskottets betänkande nr 60/1959,

vilken reservation låg till grund för riksdagens beslut, att det inte var ändamålsenligt

att materialbegreppet i författningstexten preciserades närmare

än som skett. Bedömningen av materialbegreppet måste nämligen i första

hand göras med hänsyn till omständigheterna från fall till fall. Det förutsattes

tillika att riksskattenämnden vid behov skulle lämna vägledande anvisningar.

Så mycket syntes emellertid stå klart, att man icke generellt kunde

ge begreppet material den vidsträckta innebörd som angavs i förbundets

skrivelse.

På förevarande område har riksskattenämnden den 14 mars 1960 beslutat

att såsom anvisning till ledning för beskattningsmyndigheterna göra vissa

uttalanden angående tolkningen av begreppet material i varuskatteförordningen.

(Riksskattenämndens meddelanden avd. II nr 3 under 9). Därvid

har nämnden, såvitt avser de i motionerna upptagna varuslagen, funnit sig

böra göra viss åtskillnad mellan, å ena sidan, förbrukningsverktyg (arbetsverktyg

och hjälpverktyg) och, å andra sidan, tillsatsmaterial och förbrukningsmaterial.

Tillsatsmaterialen har nämnden ansett närmast ha karaktär av råvaror

och böra i varuskattehänseende jämställas med sådana och sålunda hänföras

till skattefritt material. Detsamma bör i princip gälla förbrukningsmaterial,

som mer eller mindre kontinuerligt åtgår i den egentliga produktions-

eller bearbetningsprocessen. I fråga om förbrukningsverktyg har

nämnden uttalat att sådana artiklar bör betraktas såsom skattefritt material,

därest förslitnings tiden (den fysiska varaktighetstiden) vid normalt

utnyttjande uppenbarligen icke uppgår till mer än en å två veckor. Artiklar

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

29

med längre normal varaktighetstid bör icke hänföras till material utan till

skattepliktiga verktyg.

I förevarande sammanhang har riksskattenämnden understrukit att det

inte är möjligt att ernå en strikt eller entydig avgränsning av vad som är att

hänföra till skattefritt material. Detta måste i viss utsträckning bli en bedömningsfråga

från fall till fall. Nämnden har emellertid ansett att det i

allt väsentligt borde vara möjligt att utifrån de av nämnden angivna riktlinjerna

och med beaktande i det enskilda fallet av varans art och beskaffenhet,

dess användning, köparens verksamhet eller ock med ledning av

inhämtade uppgifter kunna avgöra frågan på nöjaktigt sätt. Såsom ytterligare

vägledning har i särskild bilaga till anvisningen givits exempel på

varor, vilka bör hänföras till skattefritt material, ävensom exempel på varor,

vilka icke bör hänföras till sådant material.

Utskottet vill först erinra om det förut återgivna uttalandet under förarbetena

till lagstiftningen att förevarande spörsmål borde bedömas från

fall till fall. Med hänsyn till de skiftande förhållandena torde det knappast

heller vara lämpligt att i lagstiftningen göres en mer detaljerad avgränsning

av materialbegreppet. På grund härav ansågs vid förordningens utformning

den närmare avgränsningen böra ske i rättstillämpningen.

Genom de av riksskattenämnden meddelade anvisningarna på detta område

har vissa riktlinjer uppdragits rörande tolkningen av materialbegreppet.

Dessa anvisningar, som i och för sig inte är bindande för taxeringsmyndigheterna,

ger uttryck för riksskattenämndens tolkning av ifrågavarande

författningsbestämmelse. Givetvis kan olika meningar råda rörande den

rätta innebörden av materialbegreppet. Då det inte ankommer på utskottet

att tolka innebörden av gällande författning, anser sig utskottet inte böra

göra något uttalande i frågan. Icke heller bör enligt utskottets mening någon

ändring av författningstexten vidtagas i den av motionärerna önskade

riktningen.

Enligt 12 § 2 mom. varuskatteförordningen gäller beträffande skattskyldigheten

för handelsbolag och kommanditbolag samt liknande företag att

varje delägare är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget. Då

taxering till allmän varuskatt jämlikt 26 § i förordningen skall äga rum i

den skattskyldiges hemortskommun, måste redovisning av varuskatt beträffande

företag av nu nämnt slag med delägare, bosatta i skilda kommuner,

ske i var och en av dessa kommuner.

I de likalydande motionerna I: 295 av herr Ebbe Ohlsson och II: 364 av

herr Darlin m. fl. har yrkats sådan ändring av varuskatteförordningen att

ifrågavarande företag får rätt att bli taxerade i en kommun oberoende av delägarnas

hemortsrätt. Liknande yrkande framställes i de likalydande motionerna

I: 427 av herr Sveningsson och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

Ändringen bör enligt sistnämnda motionärer få den innebörden att redovisningsskyldighet

för varuskatt för handels- och kommanditbolag skall åvila

bolaget som sådant.

Utskottet vill erinra om att regeln om skattskyldighet för delägare i handelsbolag

och liknande är en följd av att beskattningsförfarandet i fråga om

varuskatten anknutits till förfarandet vid inkomstbeskattningen. Denna

samordning får anses medföra väsentliga fördelar ur olika synpunkter, och

utskottet anser inte tillräckliga skäl föreligga att föreskriva särskilda skattskyldighetsbestämmelser

för handels- och kommanditbolag och därmed likställda

företag. Utskottet vill emellertid erinra om att förevarande fråga

varit föremål för uppmärksamhet inom riksskattenämnden. Taxeringsintendenterna

i länen har med anledning härav från nämndens kansli tillställts en

den 27 januari 1960 dagtecknad skrivelse, vari ett förenklat redovisningsförfarande

rekommenderats i fråga om varubeskattningen för handels- och

kommanditbolag m. fl. Med vad sålunda förekommit torde syftet med de

i frågan väckta motionerna i huvudsak vara tillgodosett.

Enligt bestämmelser i förordningen om allmän varuskatt skall andra

skattskyldiga än jordbrukare för varje redovisningsperiod om två månader

avlämna deklaration rörande sin skattepliktiga omsättning och samtidigt

därmed inbetala den preliminära skatt, som belöper på den deklarerade

skattepliktiga omsättningen. Detta skall fullgöras senast den 18 i månaden

efter utgången av varje redovisningsperiod. För jordbrukare fastställes den

skattepliktiga omsättningen i samband med den årliga inkomsttaxeringen,

och varuskatten påföres debetsedeln för slutlig skatt. Någon ersättning utgår

inte till skattskyldig för bestyret med redovisningen och skatteinbetalningen.

I de likalydande motionerna I: 287 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och 11:357

av herr Kollberg m. fl. har hemställts att skattskyldig såsom ersättning för

arbetet med uppbörden och redovisningen av skatten skall äga tillgodoföra

sig visst avdrag vid inbetalningen av preliminär allmän varuskatt. Därjämte

har i de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och

II: 246 av herr Larsson i Hedenäset m. fl. yrkats att skälig ersättning skall

utgå till företagare, som har att redovisa varuskatt.

Näringsidkare och andra, som är skyldiga att inleverera skatter och avgifter

till det allmänna, äger enligt gällande författningar inte rätt till ersättning

för det besvär och de omkostnader, som är förenade därmed. Den

som skall inbetala skatten till statsverket är dock oförhindrad att göra

skattemedlen räntebärande intill dess de skall inlevereras och själv tillgodoföra

sig räntan. Det torde vidare böra framhållas att de eventuella

extra kostnader, som skatteredovisningen medför, är att hänföra till sådana

driftkostnader, för vilka näringsidkaren erhåller täckning genom prissätt
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

31

ningen på de varor eller tjänsteprestationer han tillhandahåller. Av den

reservation till bevillningsutskottets betänkande nr 60, som låg till grund för

1959 års riksdagsbeslut rörande den allmänna varuskatten, framgår också

att de av skatten föranledda merkostnaderna inte var avsedda att i första

hand drabba näringsidkarna utan konsumenterna. I den utsträckning det

ansetts erforderligt har konsumenterna genom andra åtgärder erhållit kompensation

för varuskattens prisförhöjande verkningar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till de inbördes likalydande

motionerna I: 287 och II: 357 samt I: 203 och II: 246 i vad desamma avser

ersättning för arbetet med redovisning och uppbörd av varuskatt.

I de likalydande motionerna 1:427 av herr Sveningsson och 11:519 av

herr Magnusson i Tumhult framhålles, att av riksskattenämnden meddelade

anvisningar angående tillämpningen av vad i övergångsbestämmelserna till

varuskatteförordningen stadgas beträffande före den 16 oktober 1959 slutna

skriftliga avtal däri vederlaget blivit till beloppet fastställt medför, att inom

affärslivet vanligen förekommande slutliga avtal, som haft form av skriftlig

bekräftelse på muntlig order eller muntligt anbud liksom också skriftliga

avtal där å-pris, men ej kvantitet, under viss tid bundits, ställes utanför den

skattefrihet, som övergångsbestämmelserna annars innebär. Under åberopande

av att nämndens tolkning medfört osäkerhet inom affärslivet och kan

komma att leda till processer hemställer motionärerna, att riksdagen måtte

uttala att ifrågavarande övergångsbestämmelser, såvitt avser skriftligt avtal,

måtte givas den innebörden att en praktisk anpassning sker till gängse

handelskutym.

Riksskattenämnden har den 17 december 1959 och den 19 januari 1960

meddelat anvisningar till ledning för beskattningsmyndigheterna i förevarande

spörsmål. Nämnden har därvid uttalat, att skriftligt avtal bör anses

föreligga endast om båda de avtalsslutande parterna skriftligen bundit sig

vid avtalet, och att detta från båda parternas sida bör ha skett före den 16

oktober 1959 för att avtalet skall kunna åberopas för skattefrihet. Härvid

bör dock icke erfordras en av båda parterna undertecknad köpehandling

utan det bör vara tillfyllest om från vardera sidan en skriftlig viljeförklaring

föreligger, såsom svar i skriftlig form på skriftlig order eller skriftligt

anbud. Har endast ena parten skriftligen bundit sig vid avtalet eller har

endast ena parten före den 16 oktober 1959 undertecknat skriftligt avtal bör

avtalet icke kunna åberopas för skattefrihet jämlikt övergångsbestämmelserna

till varuskatteförordningen.

Beträffande föreskriften om att vederlaget skall ha blivit till beloppet

fastställt har riksskattenämnden uttalat, att detta bör anses innefatta krav

på att i avtalet finnes angivet antingen ett fixt pris eller kvantitet och å-pris.

Bestämt vederlag bör dock anses föreligga även om kvantitetsangivelsen är

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

försedd med cirka-klausul eller därmed jämförlig klausul om tillåten mindre

avvikelse från den angivna myckenheten, så ock om avtalet innehåller bestämda

prisangivelser med prisklausuler anknutna till officiella index, såsom

socialstyrelsens löneindex eller kommerskollegii partiprisindex eller —

beträffande arbetskostnad vid entreprenadarbeten — till inom branschen

gällande kollektivavtal. Är vederlaget däremot angivet på ett mera obestämt

sätt, exempelvis anknutet till det å leveransdagen gällande priset, eller ock

avtalet innehåller prisklausul som innebär att priset anknutits till leveransdagens

pris bör vederlaget icke anses blivit till beloppet fastställt.

Det i förevarande övergångsbestämmelser uppställda kravet på skriftligt

avtal får anses ha tillkommit i syfte att förhindra ett otillbörligt utnyttjande

av den skattefrihet som bestämmelserna erbjuder. Redan härav följer att

bestämmelserna måste ges en strikt tolkning. Utifrån dessa synpunkter synes

det väl motiverat att kräva skriftlig dokumentation från båda de avtalsslutande

parterna. Härutinnan må även beaktas det krav om registrering av

ingångna skriftliga avtal hos generaltullstyrelsen, som i samma övergångsbestämmelser

föreskrivits för att skattefrihet skall kunna åtnjutas vid s. k.

direktimport. Mot bakgrunden härav har utskottet icke funnit anledning att

i denna tolkningsfråga göra något särskilt uttalande eller att föreslå någon

ändring i författningen.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 198 av herrar Alexanderson

och Ragnar Bergh samt II: 361 av herr Björkman m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar

samt II: 356 av herrar Kollberg och Ståhl,

3) de likalydande motionerna 1:406 av herr Hagberg

m. fl. och II: 517 av herr Kollberg m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:287 av fru HamrinThorell

m. fl. och II: 357 av herr Kollberg m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand

Nilsson m. fl. och II: 246 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

a) såvitt motionerna avser ersättning för skatteredovisningen,

b) såvitt motionerna avser skattefrihet för prisreglerade

jordbruksvaror,

6) de likalydande motionerna 1:286 av herr Hagberg

m. fl. och II: 518 av herr Kollberg m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1: 282 av herr Hagberg och

II: 355 av herr Regnéll,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

33

a) såvitt motionerna avser skattefrihet för bogserbåtar,

bärgningsbåtar, flodsprutor m. m.

b) såvitt motionerna avser varor, som brukas å fartyg i

utrikes trafik,

8) de likalydande motionerna I: 115 av herr Edström

m. fl. och II: 146 av fröken Höjer m. fl.,

9) motionen II: 534 av herrar Svensson i Ljungskile och

Wedén,

10) de likalydande motionerna 1:289 av herrar Sigfrid

Larsson och Svanström samt II: 359 av herr Antonsson

m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 427 av herr Sveningsson

och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult,

a) såvitt motionerna avser den skattemässiga behandlingen

av förbrukningsartiklar i produktionen,

b) såvitt motionerna avser skattefrihet för förnödenheter,

som är erforderliga för jordbruksdrift,

c) såvitt motionerna avser förtydligande av övergångsbestämmelserna,

d) såvitt motionerna avser deklarationsskyldighet för

handels- och kommanditbolag,

12) motionen II: 247 av herrar Antby och Rimås,

13) de likalydande motionerna I: 1 av herr Källqvist och

II: 8 av herr Rydén,

14) de likalydande motionerna I: 288 av herr Kronstrand

och II: 358 av herr Ågren m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 295 av herr Ebbe Ohlsson

och II: 364 av herr Darlin m. fl.,

16) de likalydande motionerna 1:423 av herrar Stefanson

och Sunne samt II: 360 av herr Nordgren m. fl.,

17) de likalydande motionerna 1:429 av herr Virgin

m. fl. och II: 523 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

18) motionen II: 86 av herr Gustafsson i Borås, ävensom

19) motionen II: 525 av herr Nordgren,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,

Snygg, Spetz, Jansson, Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson och Torsten

Mattsson*; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv, Kollberg,

Allard, Vigelsbo*, Kärrlander, Magnusson i Borås, Wiklund, Engkvist och

Rydén.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson, Torsten Mattsson, Nilsson

i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i Borås och Rydén, vilka anfört och

hemställt följande.

1. ang. tryckta skrifter (10 § 1 mom. 7)

10 § 1 mom. 7) innebär att andra tryckta skrifter än allmänna nyhetstidningar

och vissa publikationer som tillhandahålles utan avgift skall drabbas

av varuskatt.

Varuskatt på tryckta skrifter bör enligt vår mening icke uttagas. En sådan

beskattning måste inverka menligt på den fria opinionsbildningen. Vad

angår beskattning av böcker ter sig en sådan ur allmänt kulturell synpunkt

olycklig. Bland annat drabbar den skol- och utbildningsväsendet.

Tryckta skrifter och musikalier bör undantagas från beskattning.

Med hänsyn till vad här anförts anser vi att utskottet under punkterna 1)

och 2) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 198 av herrar

Alexanderson och Ragnar Bergh samt II: 361 av herr Björkman m. fl.

samt de likalydande motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar samt II:

356 av herrar Kollberg och Ståhl måtte besluta

dels att 10 § 1 mom. 7) varuskatteförordningen skall erhålla följande

lydelse:

»7. Tryckta skrifter och musikalier.»

dels att sista stycket i anvisningarna till 10 § nämnda förordning skall

utgå.

2. ang. fabriksmässigt tillverkade byggnadsvaror (12 §)

Den som fabriksmässigt tillverkar byggnadsvaror är skattskyldig i vad

avser denna tillverkning. För den som på arbetsplatsen låter iordningställa

dylika förbearbetade byggnadsvaror — till vilka i stor utsträckning icke

skattepliktigt material kommer till användning — erhålles en skatteförmån,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

35

enär skatt ej uttages på sagda material och ej heller på arbetslöner, transport-

och administrationskostnader m. m. Beskattningen verkar därigenom

hämmande för den rationalisering och förbilligande av byggnadsproduktionen

som erbjudes genom den fabriksmässiga förbearbetningen.

Utskottets majoritet finner det i och för sig obestridligt att viss snedbelastning

uppstår genom denna beskattning. Konsekvenserna härav finner

emellertid utskottsmajoriteten vara av begränsad art med hänsyn till

den rationalisering som möjliggöres genom användningen av förbearbetade

eller monteringsfärdiga detaljer. Vi finner det i hög grad anmärkningsvärt

att utskottet icke beaktat den negativa effekten av beskattningen, vilken

i utlandet visat sig medföra ytterst allvarliga konsekvenser för betong- och

betongvaruindustrin. Så har t. ex. i Finland denna industri drabbats utomordentligt

hårt av en beskattning av denna art.

De nu angivna olikformigheterna kan undvikas genom att företag med

fabriksmässig tillverkning av förbearbetade byggnadsvaror — såsom färdigblandad

betong, betongelement, beläggningsmassor, färdiga byggnadsdelar

såsom kök och badrum — jämställes med byggmästare vid sina inköp,

d. v. s. hänföres till konsumenter och att monteringsfärdiga lättbetonghus

erhåller samma behandling i varuskattehänseende som trähus.

Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkten 3)

bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1: 406 av herr Hagberg

m. fl. och II: 517 av herr Kollberg m. fl. måtte besluta

dels att 12 § 1 mom. varuskatteförordningen skall erhålla följande

lydelse:

»1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de undanlag som i 13 § sägs,

a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara,

b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande av skattepliktig

tjänsteprestation

för tillhandahållande av sådan vara eller tjänsteprestation till förbrukare

(konsument) så ock för uttag ur rörelsen av skattepliktig

vara.»

dels att anvisningarna till 12 § nämnda förordning skall ha följande

lydelse:

»Frågan huruvida yrkesmässighet — försäljning av personlig lösegendom.

Tillhandahållande av kost — skattskyldighet för entreprenören.

Vid försäljning i kommission — försäljas å auktionen.

Med konsument förstås den som förvärvar vara för annat ändamål än

yrkesmässig återlörsäljning eller servering eller användning såsom material

(se härom anvisningarna till 18 §) vid yrkesmässig tillverkning av varor för

avsalu eller vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestationer med avse
3*

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

ende å varor, dock att den som fabriksmässigt tillverkar förbearbetade

byggnadsvaror skall anses såsom konsument i fråga om inköp för sådan tillverkning.

Efter motsvarande grunder avgöres om den, åt vilken tjänsteprestation

tillhandahålles, är att anse som konsument. Eftersom fastighet icke

är att hänföra till vara, följer av det sagda att byggmästare, byggnadshantverkare

och liknande äro att anse såsom konsumenter vid förvärv av andra

varor för sin verksamhet än de i näst föregående stycke angivna förbearbetade

byggnadsvarorna.

På motsvarande sätt äro utövare av personliga tjänster, exempelvis frisörer

men även läkare och tandläkare, att hänföra till konsumenter.

I fråga om icke-yrkesmässigt — upplagan till utgivaren.

Försäljning till konsument — tillhandahållande av tjänsteprestation.

Med uttag ur rörelse förstås i 12 § varje ianspråktagande av vara för

annat ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller servering eller användning

såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu eller

vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestationer med avseende å varor.

Till uttag hänföres således icke endast ianspråktagande av varor för personligt

ändamål utan även exempelvis överföring av en skrivmaskin från

en skrivmaskinsförsäljares lager för användning på hans kontor.»

dels ock att 18 § 3 mom. varuskatteförordningen skall erhålla följande

lydelse:

»3 mom. För rörelse, i vilken ingår tillhandahållande av monteringsfärdiga

trähus eller lättbetonghus skall skatten, i vad avser tillhandahållande

och uttag ur rörelse av sådana hus, beräknas allenast å 70 procent av den

eljest skattepliktiga omsättningen.»

3. ang. ersättning till näringsidkare för bestyret med uppbörd och redovisning

av skatten (46 och 49 §§).

De skattskyldiga bör tillerkännas ersättning av statsmedel för uppbörden

och redovisningen m. m. av varuskatt. Genom sitt sysslande med varuskatten

fullgör de skattskyldiga en statlig funktion. Uppbörden som näringsidkarna

ombesörjer är sålunda en till dem delegerad förvaltningsmässig uppgift

och bör icke betraktas som en kostnad för rörelsen.

Utskottets majoritet anser emellertid att de av skatten föranledda merkostnaderna

inte är avsedda att i första hand drabba näringsidkarna utan

konsumenterna.

Detta medför en allmän prishöjning utöver vad som föranledes av själva

skatten. En sådan effekt bör statsmakterna undvika. Även ur näringsidkarens

och konsumentens synpunkt är ett dylikt förfarande otillfredsställande.

En skälig ersättning bör sålunda lämnas de skattskyldiga av statsverket.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

37

Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkterna 4)

och 5 a) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:287 av fru

Hamrin-Thorell m. fl. och 11:357 av herr Kollberg m. fl. samt 1:203 av

herr Ferdinand Nilsson m. fl. och 11:246 av herr Larsson i Hedenäset

m. fl. måtte besluta, att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § varuskatteförordningen

skall erhålla följande lydelse:

46 §.

»7 mom. Preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning den 18 i månaden

närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser.

Vid inbetalning av preliminär allmän varuskatt må skattskyldig tillgodogöra

sig kostnadsersättning genom avdrag, beräknat enligt följande grunder.

För skattepliktig omsättning överstigande 4.000 kronor utgör ersättningen

dels ett grundbelopp av 15 kronor, dels ock ett rörligt belopp motsvarande

3 procent av skattebelopp å omsättning överstigande 4.000 kronor

men ej 30.000 kronor, 0,5 procent av skattebelopp å omsättning överstigande

30.000 kronor men ej 150.000 kronor och 0,25 procent av skattebelopp

å omsättning överstigande 150.000 kronor. Kostnadsersättningen

avrundas nedåt till helt krontal.

2 mom. Senast den dag preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning

skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning som i 1 mom.

andra stycket sägs, inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt

postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall till varje

sådan del hänförligt belopp inbetalas för sig. Till redovisningsperiod eller

till sådan del av redovisningsperiod, som nyss sagts, hänförligt belopp erlägges

i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger den preliminära

allmänna varuskatten 10 kronor, må inbetalning underlåtas.

49 §.

Vid debitering av statlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas,

förutom preliminär allmän varuskatt som av den skattskyldige inbetalats,

sådan ersättning som i 46 § 1 mom. andra stycket sägs, ävensom sådan preliminär

allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning.»

4. ang. restitution för investeringsvaror (10 §).

Varor som anskaffas för investering i yrkesmässig näringsverksamhet

bör icke drabbas av varuskatt. Med näringsverksamhet förstås här industri,

hantverk, jordbruk och handel samt annan distribution.

En skatt som drabbar sådana varor verkar fördyrande på de produkter

som framställs i näringsverksamheten på ett sätt som i princip icke skiljer

sig från en på råvaran lagd skatt. Beskattningen drabbar näringsidkarna

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

ojämnt beroende på i vad mån investeringar erfordras och i vilken utsträckning

investeringar redan gjorts före skattens införande eller måste göras

därefter. Den effektiva varuskatten kommer på så sätt att växla allteftersom

företagaren nödgas göra mer eller mindre omfattande investeringar i

sin verksamhet. Ju mera omfattande de skattepliktiga investeringarna är,

desto mer överstiger den effektiva varuskatten på konsumtionsvaran 4,2

procent.

ökade investeringar inom näringslivet framstår såsom önskvärda, i det

att de bildar grundvalen för vårt ekonomiska framåtskridande. En varuskatt

på investeringarna måste förväntas få en hämmande effekt på investeringsverksamheten

som sådan och motarbetar därigenom rationaliseringen

och mekaniseringen inom näringslivet.

Utskottets majoritet har icke behandlat varuskattens effekt på framtida

investeringar och därmed näringsverksamhetens produktivitet och konkurrensförmåga.

De skäl som anföres för avstyrkandet är i huvudsak av

fiskal natur. Utskottsmajoriteten har sålunda låtit mycket kortsiktiga synpunkter

vara avgörande och därmed godkänt att varuskatten får en kumulativ

effekt, vilket i princip strider emot tanken att den allmänna varuskatten

skall drabba varan endast en gång.

De anförda synpunkterna är av vikt för den interna varuförsörjningens

del men får särskild betydelse med hänsyn till det svenska näringslivets

konkurrensförmåga på den internationella marknaden i det att den skulle

verka som en skatt på exportvarorna. Händd bör beaktas bland annat de

påfrestningar, för vilka vårt näringsliv kommer att utsättas i samband

med förverkligandet av de europeiska integrationssträvandena på det ekonomiska

området.

Enär en direkt befrielse av investeringsvarorna från varuskatt är förenad

med tekniska besvärligheter, bör ett restitutionsförfarande införas. Ett utarbetat

förslag till författning i ämnet kan icke nu framställas, men riksdagen

bör i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag härtill att underställas

årets höstriksdag.

Restitution bör beviljas grundad på i motionerna 1:583 och II :684 för år

1959 angivna investeringsvärden.

Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkten 6)

bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:286 av herr Hagberg

m. fl. och 11:518 av herr Kollberg m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte till höstriksdagen framlägga

förslag till bestämmelser om restitution av allmän varuskatt för varor

till investeringar avseende förbättringsarbeten och nyanläggningar inom

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

39

rörelse och jordbruk i så god tid att restitution kan medgivas vid 1961

års taxering för under år 1960 köpta investeringsvaror.

5. ang. undantag för vissa fartyg (10 § 1 mom. 5)

Enligt 10 § 1 mom. 5) skall från skatteplikt undantagas fartyg med en

nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom fiskefartyg. Härigenom

skulle bogserbåtar, bärgningsbåtar, livräddningskryssare och flodsprutor

underkastas beskattning i vissa fall. Bogserbåtar utför nödvändiga transporttjänster

för de större fartygen och utgör ett komplement till dessa. Även

bärgningsbåtar lämnar mycket värdefulla tjänster åt handelsflottan. Så

är även fallet med livräddningskryssarna.

Den begränsningen är icke ändamålsenlig och vi anser att alla fartyg,

som icke är att hänföra till lustfartyg, bör undantagas från allmän varuskatt.

Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkten 7 a)

bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1: 282 av herr

Hagberg och 11:355 av herr Regnéll måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj :t begära utredning om samt förslag till undantagande från

allmän varuskatt av samtliga fartyg, som ej är att hänföra till s. k.

lustfartvg.

6. ang. tekniska och kulturella hjälpmedel för handikappade och lytesskadade

(10 §)

Starka humanitära skäl talar för att dessa hjälpmedel undantages från

beskattning. Här åsyftas sådana hjälpmedel som invalidfordon, invalidvagnar,

rullstolar, proteser, stödjeförband, hörapparater, talböcker in. m.

Utskottets majoritet avvisar yrkandet om fritagandet av dessa hjälpmedel

med ett resonemang, innebärande att ett sådant undantag skulle strida mot

förordningens principer. Som tidigare påvisats har beträffande ikraftträdandebestämmclserna

icke fästs avgörande vikt vid förordningens principiella

uppläggning, varför det synes anmärkningsvärt att utskottet kan

åberopa ett förment principiellt resonemang för att motsätta sig av humanitära

skäl nödvändiga jämkningar i beskattningen. Det saknas enligt vår

mening anledning att helt ta avstånd från humanitära synpunkter vid tilllämpningen

av varuskatteförordningen.

Med hänsyn till vad här anföris anser vi alt utskottet under punkterna

8), 9) och 10) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:115 av herr

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

Edström m. fl. och 11:146 av fröken Höjer m. fl. samt 11:534 av herrar

Svensson i Ljungskile och Wedén ävensom 1:289 av herrar Sigfrid

Larsson och Svanström samt 11:359 av herr Antonsson m. fl. måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag så fort ske

kan vid höstriksdagen om undantagande från skatteplikt av de tekniska

och kulturella hjälpmedel in. m. som av handikappade och lytesskadade

användes i rehabiliterings- eller terapeutiskt syfte.

7. ang. den skattemässiga behandlingen av förbrukningsartiklar i produktionen

(18 §).

Den allmänna varuskatten är avsedd att drabba varan endast en gång.

Från denna huvudregel har gjorts ett undantag nämligen i fråga om investeringarna.

Vad tillverkare därutöver förbrukar i produktions- eller bearbetningsprocessen

skall enligt förordningen vara skattefritt. Denna regel har

föranlett tolkningssvårigheter, vilka skapat betydande praktiska olägenheter.

Utan att i detta sammanhang taga ställning till riksskattenämndens

anvisningar i fråga om materialbegreppet vill vi dock påpeka, att även dessa

lett till besvärande tillämpningsproblem.

Såsom nyss nämnts är varuskatten avsedd att vara en skatt på konsumentens

varuförvärv. En beskattning av förbrukningsartiklarna medför att

den effektiva varuskatten kommer att variera för olika varor i väsentligt

större utsträckning än som följer av en beskattning av investeringarna.

Under förarbetena till varuskatteförordningen uttalades, att exportvarorna

skulle vara fria från allmän varuskatt. Så har emellertid icke blivit fallet.

Effekten av den tolkning som riksskattenämnden förordat är dels att den

effektiva varuskatten blir varierande för olika varor, dels att densamma

i vissa fall får bäras av konsumenten, och i andra fall helt eller delvis av

tillverkaren. Enligt vad vi erfarit har framställning från näringsorganisationernas

sida gjorts till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag till lagändring

för att minska olägenheterna av det oklara rättsläget och för att förhindra

sådana negativa konsekvenser som nyss antytts. Vi anser, att Kungl.

Maj:t bör ägna denna fråga all uppmärksamhet och skyndsamt framlägga

de förslag som erfordras för att skatteplikten icke utsträckes till att omfatta

de rörliga produktionskostnaderna.

Med hänvisning till det anförda anser vi att utskottet under punkten

11 a) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 427 av herr Sveningsson

och 11:519 av herr Magnusson i Tumhult i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte ingående pröva frågan om

förtydligande av bestämmelserna i varuskatteförordningen rörande den

skattemässiga behandlingen av förbrukningsartiklar inom produktio
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

41

nen, så att skatteplikten icke utsträckes till att omfatta de rörliga produktionskostnaderna

samt för riksdagen framlägga förslag till förtydligande

bestämmelser i angivna syfte.

8. ang. skattefrihet för förnödenheter som är erforderliga för jordbruksdrift
Varuskatteförordningen

medför såsom den enligt uppgift tolkas en olika

behandling av jordbrukarnas och rörelseidkarnas inköp av förnödenheter

för driften. I de likalydande motionerna 1:427 och 11:519 samt i motionen

II: 247 yrkas att jordbrukarna i sagda hänseende skall behandlas på samma

sätt som rörelseidkarna. Varuskattens principiella uppläggning motiverar

i och för sig att jordbrukarna vid sina inköp icke försättes i annat läge än

vad som gäller rörelseidkarnas motsvarande inköp. För en likformig behandling

talar även de i praktiken ofta svåra gränsdragningarna mellan

vad som skall hänföras till jordbrukets binäringar resp. till självständigt

bedriven rörelse. Härav följer också att förskjutningar i konkurrensförhållanden

kan inträda för verksamheter av väsentligen samma inriktning och

omfattning.

Anförda skäl anser vi bort föranleda utskottet att under punkterna 11b)

och 12) hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna 1:427 av

herr Sveningsson och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult samt motionen

II: 247 av herrar Antby och Rimås i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om förslag snarast möjligt till sådana erforderliga ändringar

i förordningen om allmän varuskatt att jordbrukarnas inköp av förnödenheter

icke belastas med varuskatt.

9. ang. förtydligande av övergångsbestämmelserna i fråga om uttrycket

»skriftligt avtal», m. m.

övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen angående verkan

av skriftligt avtal träffat före den 16 oktober 1959 har, som i motionerna I: 427

och II: 519 anförts, föranlett betydande tillämpningssvåriglieter. De av riksskattenämnden

utfärdade anvisningarna angående tolkningen bryter mot

gängse handelskutymer i åtskilliga fall. Kravet på skriftligt avtal motiveras

för att förhindra ett otillbörligt utnyttjande av den skattefrihet som varuskatteförordningens

ikraftträdandebestämmelser kan erbjuda. Även med beaktande

härav synes riksskattenämndens tolkning alltför snäv. Denna tolkning

är visserligen inte bindande, varför ett betydande antal processer kan

väntas. För att undvika sådana olägenheter bör vid taxeringen tillämpas

en tolkning som överensstämmer med vad som inom skilda branscher är

allmänt vedertaget. I sammanhanget må påpekas att även vid fastighetsköp

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960

en handling undertecknad av allenast säljaren numera anses vara fullt

tillräcklig ur bevissynpunkt. Anledning saknas därför att i varuskattehänseende

införa en snävare tolkning. Vad angår bestämmelserna om att

pris skall vara till beloppet fastställt erbjuder bruk och sedvana inom

skilda branscher olika exempel på fastställande av kontraherat pris. En

anmärkningsvärd följd av riksskattenämndens tolkning därest densamma

godkännes av skattedomstolarna blir att ett avtal med sådan prisklausul

icke kan godkännas därest anknytning skett till annat än officiellt index.

Skatt skulle därför komma att utgå även i det fall där säljaren icke gör bruk

av en prisklausul och köparen icke erlägger något pris utöver det i avtalet

fastställda. För att mildra den osäkerhet som nu råder, anser vi att utskottet

bort hemställa att Kungl. Maj :t närmare utreder förevarande spörsmål och

för riksdagen framlägger de förslag som erfordras för att övergångsbestämmelserna

skall kunna vinna tillämpning på ett med hänsyn till den praxis

som är allmänt vedertagen godtagbart sätt.

Under hänvisning till det anförda anser vi således att utskottet under

punkten Itc) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:427 av herr

Sveningsson och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult — i den del varom

här är fråga — i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning

och förslag till riksdagen om förtydligande av övergångsbestämmelserna

till förordningen om allmän varuskatt i fråga om uttrycket

»skriftligt avtal», m.m. i ovan angivna syfte.

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:351 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 2:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 8 i texten