Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning angående stadshypoteksoch bostadskreditföreningarnas verksamhet.

1960-03-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1960:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning angående stadshypoteksoch bostadskreditföreningarnas verksamhet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr lti år 1960

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning angående

stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas

verksamhet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande

motioner, nr 433 i första kammaren av herr Lars Larsson m. fl. och nr 378 i

andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl., har föreslagits, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om en förutsättningslös

utredning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhet

i syfte att dessa bättre skulle kunna fylla sin funktion på bostadskreditmarknaden.

Beträffande motiveringen för detta yrkande hänvisas till motionen 1: 433.

Över motionerna har yttranden inhämtats från fullmäktige i riksbanken,

bostadsstyrelsen och styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan. Motionerna har tillstyrkts av bostadsstyrelsen

samt avstyrkts av de övriga remissinstanserna.

Bostadsstyrelsen har som motiv för sitt tillstyrkande anfört följande.

Motionärerna anser det angeläget, att de för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna

gällande förordningarna ändras så, att dessa kreditinstitut

kan lämna bottenlån till 70 procent av de för statsbelånade fastigheter

fastställda avkastningsvärdena.

Bland de kreditgivare, som lämnar bottenkredit till flerfamiljshus, finansierade

med statliga tertiärlån, märkes stadshypoteks- och bostadskreditföreningar,

sparbanker, generalpoststyrelsen, försäkringsbolag och pensionsanstalter.

Bland dessa kreditinstitut spelar stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna

en viktig roll. Föreningarnas verksamhetsområden är

begränsade till vissa slag av tätorter, framför allt städer och köpingar.

Föreningarnas långivning grundar sig på en av dem gjord värdering av

fastigheten jämförd med taxeringsvärdet. Lånen från stadshypoteksföreningarna

får icke överstiga ett belopp motsvarande högst 60 procent av det

uppskattade fastighetsvärdet eller, om detta värde ligger högre än taxeringsvärdet,

60 procent av sistnämnda värde. Motsvarande övre lånegräns för

bostadskreditföreningarnas del utgör 75 procent av fastighetsvärdet eller,

om detta överstiger taxeringsvärdet, 75 procent av sistnämnda värde. I de

flesta fall är det uppskattade värdet högre än taxeringsvärdet, dock i allmänhet

lägre än det av långivande myndighet fastställda avkastningsvärdet.

Den övre gränsen för bostadskreditföreningarnas lån uppgår oftast till 60

procent eller drygt 60 procent av avkastningsvärdet. Inom vissa delar av

landet har dock taxeringsvärdena satts så högt, att de motsvarar avkastningsvärdena

eller rent av överstiger desamma. Där har besvärligheterna

med underliggande lån varit mindre märkbara. Trots de centrala anvisBihang

till riksdagens protokoll 1960. 8 sand. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960

ningar, som lämnas för taxeringsverksamheten, är det otvivelaktigt så, att

praxis varierar avsevärt mellan olika områden. Det kan därför ifrågasättas,

om det kan vara lämpligt, att dessa värden är utslagsgivande för föreningarnas

långivning.

Av vad ovan anförts framgår, att det mycket ofta förekommer, att det

reguljära tertiärlånet och underliggande kredit tillhopa icke täcker lånebehovet.

Fyllnadslån måste då upptagas eller tertiärlånet fördjupas.

Svårigheterna att erhålla fyllnadslån har på senare år ökat. Skillnaden

mellan taxeringsvärdena och avkastningsvärdena har åter börjat växa, särskilt

som avkastningsvärdena något har ökat genom avvecklingen av tillläggslånen

fr. o. in. den 1 juli 1959.

I fråga om fördjupning av tertiärlån har de långivande myndigheterna

alltid intagit en restriktiv hållning. Lånesökanden måste styrka, att högre

underliggande lån icke kan erhållas. Någon fördjupning under 60 procent

av avkastningsvärdet medgives över huvud taget icke. Med hänsyn till rådande

knapphet på tertiärlånemedel har styrelsen i dagarna beslutat skärpa

reglerna för fördjupning för att kunna fördela tertiärlånemedlen på så

många företag som möjligt. Fördjupning skall därför undvikas i fråga om

orter med mindre ansträngd kapitalförsörjning. Sådana orter är ju i regel

tätorter av den karaktär, som utgör stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas

verksamhetsområden. Inom Stockholms stad medgives i princip

icke någon fördjupning av statslånen.

Ingen av nämnda utvägar, att söka erhålla fyllnadslån eller fördjupning

av tertiärlånet, brukar stå till buds för lånsökanden utan tidsödande arbete

och utredning med försening i fråga om utbetalning av statslånet som resultat.

Som kompensation för en sådan försening inräknar de långivande organen

ett visst s. k. kreditivtillägg i avkastningsvärdet och belåningsvärdet.

Dessutom kan i vissa fall ränteeftergift utgå som gottgörelse för räntekostnad

för lån, som har upptagits, innan primär- och sekundärlån har erhållits.

En jämförelse med sparbankernas och generalpoststyrelsens låneverksamhet

utvisar, att dessa kreditinstitut i regel följer den av lånemyndigheten

gjorda värderingen. Generalpoststyrelsen kräver i regel, sparbankerna

blott någon enstaka gång, kommunal borgen för sekundärlån. Enligt uppgift

från generalpoststyrelsen beror detta borgenskrav närmast på att generalpoststyrelsen

anser sig ha svårt såsom central organisation att kontrollera

fastigheternas bestånd i landet.

För bostadsstyrelsens del skulle det innebära en stor fördel, om föreningarna

kunde lämna lån i så nära anslutning som möjligt till tertiärlånet.

Detta har styrelsen även framhållit i sitt utlåtande den 5 december 1952

över realkreditutredningens betänkande. Det kan nämnas, att på 1940-talet

en samordning var etablerad mellan föreningarna och dåvarande byggnadslånebyrån.

Den värdering, som gjordes av byråns värderingsmän, fick nämligen

läggas till grund vid fastighetens belåning hos föreningarna, under förutsättning

att värderingsmännen jämväl var av föreningarnas styrelser utsedda

värderingsmän.

Av vad ovan anförts framgår, att en anpassning av föreningarnas långivning

till den statliga skulle vara av värde på många sätt, bland annat genom

ökade möjligheter för en fördelning av tertiärlånemedel på flera bostadsföretag,

mindre förseningar vid utanordning av statslånen, inbesparing av

vissa ränteeftergifter m. m.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960

3

Förespråkare för en snävare värdering för föreningarnas del torde kunna

invända, att de av stadshypoteks- och bostadskreditkassorna utgivna obligationerna

är värdepapper av sådan karaktär, att köparna av desamma

måste ha rimliga garantier för att de lån, som föreningarna lämnar, på lång

sikt behåller sitt värde. Styrelsen anser dock att man måste taga i betraktande

att de förhållanden som gällde vid tidpunkten för kassornas och föreningarnas

tillkomst numera är väsentligt förändrade. Då beviljades ingen

långsiktig toppkredit utan sekundärlånet utgjorde i allmänhet det högst

belägna lånet i fastigheten. Då statliga lån utgår mot säkerhet i förinånsrättsläge

efter sekundärlånet och då förstnämnda lån grundar sig på en av

statliga myndigheter gjord återhållsam värdering samt statens intressen bevakas

vid en eventuell exekutiv auktion, torde riskmomentet för bottenlångivarna

ha minskat väsentligt. Sedan de statliga tertiärlånen har införts,

har fastighetsmarknaden stabiliserats avsevärt. Även när statslån icke utgår,

förekommer långsiktiga lån mot säkerhet av inteckningar efter sekundärlånen.

Om det i motionerna framställda förslaget av säkerhetsskäl icke är godtagbart,

synes det bostadsstyrelsen som en tänkbar utväg att kombinera

sekundärlånegivningen med en kommunal borgen på samma sätt som generalpoststyrelsen

har gjort. En annan utväg vore att bostadskreditföreningarna

finge utlämna lån av en speciell typ att placeras mellan sekundärlånet

och tertiärlånet. Detta lån kunde förslagsvis vara bundet under 20—25 år

med rätt till konvertering efter exempelvis fem år.

Det framhålles vidare i motionerna, att föreningarnas verksamhetsområden

icke alltid sammanfaller med länsgränserna och att detta i vissa fall

föranleder administrativa svårigheter. Enahanda kritik kan emellertid riktas

även mot försäkringsbolagen, generalpoststyrelsen och pensionsanstalterna.

Bostadsstyrelsen har icke kunnat konstatera, att några betydande

olägenheter har uppstått på grund av den angivna bristande överensstämmelsen

med länsgränserna. Det torde närmast vara lånsökandena, som besväras

av detta förhållande. Kritiken kan i så fall vara berättigad, även om

den icke synes särskilt betydelsefull.

Fullmäktige i riksbanken framhåller följande.

I motionerna beröres framför allt frågan om de belåningsgränser, som f. n.

gäller för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. Det yrkande, som

motionärerna ställt, har emellertid fått en betydligt vidare syftning än som

motionens motivering i och för sig synes ge anledning till. Motionärerna

föreslår nämligen, att riksdagen skall hemställa om en förutsättningslös

utredning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhet

i syfte att dessa bättre skall kunna fylla sin funktion på bostadskreditmarknaden.

Fullmäktige anser sig med anledning härav böra erinra om

att en utredning rörande stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas

verksamhet framlades så sent som 1952 och då föranledde, att nya författningar

utfärdades för dessa institutioner år 1953. Enligt fullmäktiges mening

synes under den tid, som därefter gått, förhållandena inte ha ändrats

på sådant sätt att anledning kan förefinnas att nu på nytt i hela dess vidd

ta upp frågan om berörda institutioners verksamhet och organisation. Förslagsställarna

kan inte heller sägas i sina motioner ha anfört några skäl för

en sådan åtgärd.

Vad gäller frågan om belåningsgränserna vill fullmäktige erinra om följande.

Den övre lånegränsen för bundna bottenlån har i de författningar,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960

som gäller för stadshypoteksinstitutionen, sparbanker och postens bankrörelse,

satts till 60 procent av taxeringsvärdet. För bundna sekundärlån,

som icke utlämnas av ovannämnda kreditinrättningar men väl av bostadskreditföreningarna,

har 75 procent av taxeringsvärdet på samma sätt angetts

som en övre gräns. I fråga om obundna lån finnes inga motsvarande

bestämmelser. De olikheter som motionärerna framhållit beror på att

jämförelsen gjorts mellan lånegränsen för bostadskreditföreningarna och

den gräns, 70 procent av avkastningsvärdet, som bl. a. sparbankerna i praxis

tillämpat för obundna sekundärlån. Att belåningsgränsen för de bundna lånen

anges i gällande författningar och ofta innebär en snävare begränsning

än den, som tillämpats för obundna lån, torde bero på att bindningen av

lånen ansetts kräva en striktare prövning ur säkerhetssynpunkt. Av det

sagda framgår också att frågan om en eventuell ändring av belåningsgränserna

inte enbart berör hypoteksinstitutionerna. Skall den prövas bör det

ske i ett sammanhang för alla institutioner som lämnar bundna lån. Fullmäktige

har emellertid för sin del icke kunnat finna att en omprövning av

ifrågavarande regler f. n. skulle vara erforderlig.

Styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska

bostadskreditkassan uttalar, att den av motionärerna ifrågasatta lösningen

ter sig rationell. Den är emellertid oförenlig med de principer, på vilka

stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna är uppbyggda. Låntagarnaföreningsmedlemmarna

är solidariskt ansvariga för de förluster, som kan

uppstå i låneverksamheten. Detta ansvar, som omfattar icke endast hittills

utbetalda utan även framdeles utlämnade lån, har låntagarna iklätt sig

under förutsättning, att lån icke beviljas till högre belopp än intill 60 resp.

75 procent av det belåningsvärde, som institutionerna efter noggrann värdering

åsatt till belåning ifrågasatt objekt, därest icke taxeringsvärdet är

lägre, i vilket fall sistnämnda värde blir normgivande. Vidare må framhållas,

att obligationsinnehavarna som säkerhet för obligationerna tillförsäkrats inteckningssäkerhet

liggande inom nyss angivna gränser. Bostadsstyrelsens

avkastningsvärde ansluter sig till ett efter schablonmässiga grunder framräknat

belåningstak, som stundom kan ligga högre än de verkliga produktionskostnaderna

och i allmänhet icke obetydligt överstiger det belåningsvärde,

som enligt vad nyss sagts gäller för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna.

En sådan ökning av riskerna för låntagarna-föreningsmedlemmarna

och försämring av säkerheten för obligationsinnehavarna

måste anses oacceptabel. Den av motionärerna ifrågasatta lösningen kan

tänkas endast under förutsättning, att samhället inträder som garant mot

de ökade förlustriskerna, varvid en statlig kreditgaranti för de ökade riskerna

torde ligga närmast till hands. Därmed är man emellertid inne på en

lösning efter andra riktlinjer än de som torde hava föresvävat motionärerna

och som enligt styrelserna lämpligen synes böra beaktas vid en eventuell

omprövning av frågan om övergång till ett statligt kreditgarantisystem i

fråga om den statliga långivningen till bostadsbyggandet.

I motionerna beröres vissa olägenheter, som enligt motionärernas för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960 5

menande skulle vara förenade med det förhållandet, att föreningarnas verksamhetsområden

icke genomgående sammanfaller med länen. I det avseendet

framhåller styrelserna, att en ändrad områdesindelning medför en rad

svårlösta problem. Institutionerna är i princip uppbyggda på kooperativ

bas. Låntagarna är medlemmar i föreningarna och låntagare, som äger

fastigheter inom orter, som vid en ändrad områdesindelning skulle komma

att överflyttas till annan förenings verksamhetsområde, kan uppenbarligen

icke tvingas att överflytta sitt medlemskap till sistnämnda förening. Det påpekas

vidare, att inom föreningarna under årens lopp byggts upp säkerhetsfonder

avsedda att möta de förlustrisker, som är förenade med kreditgivningen.

Vid eu ändrad områdesindelning uppstår sålunda frågan i vad mån

säkerhetsfond skall överföras från en förening till en annan. Man torde få

räkna med att tämligen komplicerade övergångsbestämmelser i olika avseenden

blir erforderliga under lång tid. Därtill kommer att länsindelningen

ingalunda genomgående utgör den lämpligaste grunden för föreningsområdenas

avgränsning. Vissa län erbjuder sålunda icke tillräckligt belåningsunderlag

för en stadshypotkesförening och en bostadskreditförening i samförvaltning.

Redan av denna anledning måste avsteg från länsindelningen

göras. Sådana avsteg kan också vara motiverade av exempelvis geografiska

och kommunikationstekniska skäl. Styrelserna har svårt att tro, att några

få föreningsområdens bristande överensstämmelse med länsindelningen

kan innebära olägenheter av sådan styrka, att en ändrad områdesindelning

med beaktande av därav uppkommande problem kan anses motiverad.

Utskottet

I de föreliggande motionerna har yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj :t

skulle begära en förutsättningslös utredning angående stadshypoteks- och

bostadskreditföreningarnas verksamhet. Såsom motiv härför har framför

allt åberopats att frågan om föreningarnas belåningsgränser borde omprövas

ävensom att administrativa svårigheter i vissa fall skulle ha uppkommit

därigenom att föreningarnas verksamhetsområden icke alltid sammanfaller

med länsgränserna.

Utskottet vill erinra om att en allmän utredning rörande stadshypoteksoch

bostadskreditinstitutionerna senast företogs av realkreditutredningen,

som avlämnade sitt betänkande i oktober 1952. Frågan förelädes härefter

riksdagen 1953, som på förslag av bankoutskottet (uti. nr 3/1953) biföll

den framlagda propositionen nr 56. Tämligen kort tid har således förflutit

sedan den senaste omorganisationen genomfördes och något behov av en ny

allmän utredning rörande stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna

har icke visats föreligga.

Vad beträffar den i motionerna förordade ändringen av belåningsgränscrna

vill utskottet —- i anslutning till vad som anförts av styrelserna för

stadshypotekskassan och bostadskreditkassan — framhålla, att förslaget

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960

synes svårt att förena med principerna hos kassorna om solidarisk ansvarighet

för låntagarna-föreningsmedlemmarna beträffande förluster som

kan uppstå i låneverksamheten. Det är härvid att märka att låntagarna

ikläder sig ett ansvar även för framdeles utlämnade lån, varvid förutsatts

att lån icke beviljas till högre belopp än intill 60 resp. 75 procent av det

belåningsvärde som institutionen åsatt ifrågavarande objekt, därest icke

taxeringsvärdet är lägre, i vilket fall sistnämnda värde blir normgivande.

Dessa i författningar angivna belåningsgränser, vilka innebär en snävare

begränsning än den, som tillämpas för obundna lån, har tillkommit därför att

bindningen av lånen kräver en striktare prövning ur säkerhetssynpunkt.

Finansieringen sker genom upptagande av obligationslån på den allmänna

lånemarknaden mot säkerhet av inteckningar inom de stadgade lånegränserna,

vilket ytterligare understryker säkerhetssynpunkterna.

Utskottet är emellertid medvetet om att vissa svårigheter på sina håll uppkommit

att erhålla fyllnadslån till följd av de nuvarande bestämmelserna.

En bättre samordning mellan olika låneformer bör därför eftersträvas. I

detta sammanhang har ett statligt kreditgarantisystem diskuterats och även

framförts tanken på erhållande av kommunal borgen. Utskottet är nu icke

berett taga ställning till dessa spörsmål, som berör ej blott hypoteksinstitutionerna

utan även andra institutioner som lämnar bundna lån. Enligt vad

utskottet har sig bekant är frågorna i anledning av gjorda framställningar

föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, och utskottet utgår från att de i

lämpligt sammanhang blir föremål för utredning.

Vidkommande frågan om föreningarnas verksamhetsområden kan utskottet

icke finna att motionärerna förebragt bärande skäl för att nu igångsätta

en utredning i syfte att åstadkomma en ändring så att dessa kommer att

sammanfalla med länen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 433 och II: 378 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 mars 1960

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Strandler,

Nils Theodor Larsson, Aspling, Ståhle och Virgin;

från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Regnéll, Löfgren,

Persson i Appuna och Adamsson, fru Renström-Ingenäs och herr

Nordgren.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO

803028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.