Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning angående stadshypoteksoch bostadskreditföreningarnas verksamhet.
1960-03-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1960:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning angående stadshypoteksoch bostadskreditföreningarnas verksamhet.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr lti år 1960
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning angående
stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
verksamhet.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 433 i första kammaren av herr Lars Larsson m. fl. och nr 378 i
andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl., har föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om en förutsättningslös
utredning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhet
i syfte att dessa bättre skulle kunna fylla sin funktion på bostadskreditmarknaden.
Beträffande motiveringen för detta yrkande hänvisas till motionen 1: 433.
Över motionerna har yttranden inhämtats från fullmäktige i riksbanken,
bostadsstyrelsen och styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan. Motionerna har tillstyrkts av bostadsstyrelsen
samt avstyrkts av de övriga remissinstanserna.
Bostadsstyrelsen har som motiv för sitt tillstyrkande anfört följande.
Motionärerna anser det angeläget, att de för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
gällande förordningarna ändras så, att dessa kreditinstitut
kan lämna bottenlån till 70 procent av de för statsbelånade fastigheter
fastställda avkastningsvärdena.
Bland de kreditgivare, som lämnar bottenkredit till flerfamiljshus, finansierade
med statliga tertiärlån, märkes stadshypoteks- och bostadskreditföreningar,
sparbanker, generalpoststyrelsen, försäkringsbolag och pensionsanstalter.
Bland dessa kreditinstitut spelar stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
en viktig roll. Föreningarnas verksamhetsområden är
begränsade till vissa slag av tätorter, framför allt städer och köpingar.
Föreningarnas långivning grundar sig på en av dem gjord värdering av
fastigheten jämförd med taxeringsvärdet. Lånen från stadshypoteksföreningarna
får icke överstiga ett belopp motsvarande högst 60 procent av det
uppskattade fastighetsvärdet eller, om detta värde ligger högre än taxeringsvärdet,
60 procent av sistnämnda värde. Motsvarande övre lånegräns för
bostadskreditföreningarnas del utgör 75 procent av fastighetsvärdet eller,
om detta överstiger taxeringsvärdet, 75 procent av sistnämnda värde. I de
flesta fall är det uppskattade värdet högre än taxeringsvärdet, dock i allmänhet
lägre än det av långivande myndighet fastställda avkastningsvärdet.
Den övre gränsen för bostadskreditföreningarnas lån uppgår oftast till 60
procent eller drygt 60 procent av avkastningsvärdet. Inom vissa delar av
landet har dock taxeringsvärdena satts så högt, att de motsvarar avkastningsvärdena
eller rent av överstiger desamma. Där har besvärligheterna
med underliggande lån varit mindre märkbara. Trots de centrala anvisBihang
till riksdagens protokoll 1960. 8 sand. Nr 16
2
Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960
ningar, som lämnas för taxeringsverksamheten, är det otvivelaktigt så, att
praxis varierar avsevärt mellan olika områden. Det kan därför ifrågasättas,
om det kan vara lämpligt, att dessa värden är utslagsgivande för föreningarnas
långivning.
Av vad ovan anförts framgår, att det mycket ofta förekommer, att det
reguljära tertiärlånet och underliggande kredit tillhopa icke täcker lånebehovet.
Fyllnadslån måste då upptagas eller tertiärlånet fördjupas.
Svårigheterna att erhålla fyllnadslån har på senare år ökat. Skillnaden
mellan taxeringsvärdena och avkastningsvärdena har åter börjat växa, särskilt
som avkastningsvärdena något har ökat genom avvecklingen av tillläggslånen
fr. o. in. den 1 juli 1959.
I fråga om fördjupning av tertiärlån har de långivande myndigheterna
alltid intagit en restriktiv hållning. Lånesökanden måste styrka, att högre
underliggande lån icke kan erhållas. Någon fördjupning under 60 procent
av avkastningsvärdet medgives över huvud taget icke. Med hänsyn till rådande
knapphet på tertiärlånemedel har styrelsen i dagarna beslutat skärpa
reglerna för fördjupning för att kunna fördela tertiärlånemedlen på så
många företag som möjligt. Fördjupning skall därför undvikas i fråga om
orter med mindre ansträngd kapitalförsörjning. Sådana orter är ju i regel
tätorter av den karaktär, som utgör stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
verksamhetsområden. Inom Stockholms stad medgives i princip
icke någon fördjupning av statslånen.
Ingen av nämnda utvägar, att söka erhålla fyllnadslån eller fördjupning
av tertiärlånet, brukar stå till buds för lånsökanden utan tidsödande arbete
och utredning med försening i fråga om utbetalning av statslånet som resultat.
Som kompensation för en sådan försening inräknar de långivande organen
ett visst s. k. kreditivtillägg i avkastningsvärdet och belåningsvärdet.
Dessutom kan i vissa fall ränteeftergift utgå som gottgörelse för räntekostnad
för lån, som har upptagits, innan primär- och sekundärlån har erhållits.
En jämförelse med sparbankernas och generalpoststyrelsens låneverksamhet
utvisar, att dessa kreditinstitut i regel följer den av lånemyndigheten
gjorda värderingen. Generalpoststyrelsen kräver i regel, sparbankerna
blott någon enstaka gång, kommunal borgen för sekundärlån. Enligt uppgift
från generalpoststyrelsen beror detta borgenskrav närmast på att generalpoststyrelsen
anser sig ha svårt såsom central organisation att kontrollera
fastigheternas bestånd i landet.
För bostadsstyrelsens del skulle det innebära en stor fördel, om föreningarna
kunde lämna lån i så nära anslutning som möjligt till tertiärlånet.
Detta har styrelsen även framhållit i sitt utlåtande den 5 december 1952
över realkreditutredningens betänkande. Det kan nämnas, att på 1940-talet
en samordning var etablerad mellan föreningarna och dåvarande byggnadslånebyrån.
Den värdering, som gjordes av byråns värderingsmän, fick nämligen
läggas till grund vid fastighetens belåning hos föreningarna, under förutsättning
att värderingsmännen jämväl var av föreningarnas styrelser utsedda
värderingsmän.
Av vad ovan anförts framgår, att en anpassning av föreningarnas långivning
till den statliga skulle vara av värde på många sätt, bland annat genom
ökade möjligheter för en fördelning av tertiärlånemedel på flera bostadsföretag,
mindre förseningar vid utanordning av statslånen, inbesparing av
vissa ränteeftergifter m. m.
Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960
3
Förespråkare för en snävare värdering för föreningarnas del torde kunna
invända, att de av stadshypoteks- och bostadskreditkassorna utgivna obligationerna
är värdepapper av sådan karaktär, att köparna av desamma
måste ha rimliga garantier för att de lån, som föreningarna lämnar, på lång
sikt behåller sitt värde. Styrelsen anser dock att man måste taga i betraktande
att de förhållanden som gällde vid tidpunkten för kassornas och föreningarnas
tillkomst numera är väsentligt förändrade. Då beviljades ingen
långsiktig toppkredit utan sekundärlånet utgjorde i allmänhet det högst
belägna lånet i fastigheten. Då statliga lån utgår mot säkerhet i förinånsrättsläge
efter sekundärlånet och då förstnämnda lån grundar sig på en av
statliga myndigheter gjord återhållsam värdering samt statens intressen bevakas
vid en eventuell exekutiv auktion, torde riskmomentet för bottenlångivarna
ha minskat väsentligt. Sedan de statliga tertiärlånen har införts,
har fastighetsmarknaden stabiliserats avsevärt. Även när statslån icke utgår,
förekommer långsiktiga lån mot säkerhet av inteckningar efter sekundärlånen.
Om det i motionerna framställda förslaget av säkerhetsskäl icke är godtagbart,
synes det bostadsstyrelsen som en tänkbar utväg att kombinera
sekundärlånegivningen med en kommunal borgen på samma sätt som generalpoststyrelsen
har gjort. En annan utväg vore att bostadskreditföreningarna
finge utlämna lån av en speciell typ att placeras mellan sekundärlånet
och tertiärlånet. Detta lån kunde förslagsvis vara bundet under 20—25 år
med rätt till konvertering efter exempelvis fem år.
Det framhålles vidare i motionerna, att föreningarnas verksamhetsområden
icke alltid sammanfaller med länsgränserna och att detta i vissa fall
föranleder administrativa svårigheter. Enahanda kritik kan emellertid riktas
även mot försäkringsbolagen, generalpoststyrelsen och pensionsanstalterna.
Bostadsstyrelsen har icke kunnat konstatera, att några betydande
olägenheter har uppstått på grund av den angivna bristande överensstämmelsen
med länsgränserna. Det torde närmast vara lånsökandena, som besväras
av detta förhållande. Kritiken kan i så fall vara berättigad, även om
den icke synes särskilt betydelsefull.
Fullmäktige i riksbanken framhåller följande.
I motionerna beröres framför allt frågan om de belåningsgränser, som f. n.
gäller för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. Det yrkande, som
motionärerna ställt, har emellertid fått en betydligt vidare syftning än som
motionens motivering i och för sig synes ge anledning till. Motionärerna
föreslår nämligen, att riksdagen skall hemställa om en förutsättningslös
utredning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhet
i syfte att dessa bättre skall kunna fylla sin funktion på bostadskreditmarknaden.
Fullmäktige anser sig med anledning härav böra erinra om
att en utredning rörande stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
verksamhet framlades så sent som 1952 och då föranledde, att nya författningar
utfärdades för dessa institutioner år 1953. Enligt fullmäktiges mening
synes under den tid, som därefter gått, förhållandena inte ha ändrats
på sådant sätt att anledning kan förefinnas att nu på nytt i hela dess vidd
ta upp frågan om berörda institutioners verksamhet och organisation. Förslagsställarna
kan inte heller sägas i sina motioner ha anfört några skäl för
en sådan åtgärd.
Vad gäller frågan om belåningsgränserna vill fullmäktige erinra om följande.
Den övre lånegränsen för bundna bottenlån har i de författningar,
4
Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960
som gäller för stadshypoteksinstitutionen, sparbanker och postens bankrörelse,
satts till 60 procent av taxeringsvärdet. För bundna sekundärlån,
som icke utlämnas av ovannämnda kreditinrättningar men väl av bostadskreditföreningarna,
har 75 procent av taxeringsvärdet på samma sätt angetts
som en övre gräns. I fråga om obundna lån finnes inga motsvarande
bestämmelser. De olikheter som motionärerna framhållit beror på att
jämförelsen gjorts mellan lånegränsen för bostadskreditföreningarna och
den gräns, 70 procent av avkastningsvärdet, som bl. a. sparbankerna i praxis
tillämpat för obundna sekundärlån. Att belåningsgränsen för de bundna lånen
anges i gällande författningar och ofta innebär en snävare begränsning
än den, som tillämpats för obundna lån, torde bero på att bindningen av
lånen ansetts kräva en striktare prövning ur säkerhetssynpunkt. Av det
sagda framgår också att frågan om en eventuell ändring av belåningsgränserna
inte enbart berör hypoteksinstitutionerna. Skall den prövas bör det
ske i ett sammanhang för alla institutioner som lämnar bundna lån. Fullmäktige
har emellertid för sin del icke kunnat finna att en omprövning av
ifrågavarande regler f. n. skulle vara erforderlig.
Styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska
bostadskreditkassan uttalar, att den av motionärerna ifrågasatta lösningen
ter sig rationell. Den är emellertid oförenlig med de principer, på vilka
stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna är uppbyggda. Låntagarnaföreningsmedlemmarna
är solidariskt ansvariga för de förluster, som kan
uppstå i låneverksamheten. Detta ansvar, som omfattar icke endast hittills
utbetalda utan även framdeles utlämnade lån, har låntagarna iklätt sig
under förutsättning, att lån icke beviljas till högre belopp än intill 60 resp.
75 procent av det belåningsvärde, som institutionerna efter noggrann värdering
åsatt till belåning ifrågasatt objekt, därest icke taxeringsvärdet är
lägre, i vilket fall sistnämnda värde blir normgivande. Vidare må framhållas,
att obligationsinnehavarna som säkerhet för obligationerna tillförsäkrats inteckningssäkerhet
liggande inom nyss angivna gränser. Bostadsstyrelsens
avkastningsvärde ansluter sig till ett efter schablonmässiga grunder framräknat
belåningstak, som stundom kan ligga högre än de verkliga produktionskostnaderna
och i allmänhet icke obetydligt överstiger det belåningsvärde,
som enligt vad nyss sagts gäller för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna.
En sådan ökning av riskerna för låntagarna-föreningsmedlemmarna
och försämring av säkerheten för obligationsinnehavarna
måste anses oacceptabel. Den av motionärerna ifrågasatta lösningen kan
tänkas endast under förutsättning, att samhället inträder som garant mot
de ökade förlustriskerna, varvid en statlig kreditgaranti för de ökade riskerna
torde ligga närmast till hands. Därmed är man emellertid inne på en
lösning efter andra riktlinjer än de som torde hava föresvävat motionärerna
och som enligt styrelserna lämpligen synes böra beaktas vid en eventuell
omprövning av frågan om övergång till ett statligt kreditgarantisystem i
fråga om den statliga långivningen till bostadsbyggandet.
I motionerna beröres vissa olägenheter, som enligt motionärernas för
-
Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960 5
menande skulle vara förenade med det förhållandet, att föreningarnas verksamhetsområden
icke genomgående sammanfaller med länen. I det avseendet
framhåller styrelserna, att en ändrad områdesindelning medför en rad
svårlösta problem. Institutionerna är i princip uppbyggda på kooperativ
bas. Låntagarna är medlemmar i föreningarna och låntagare, som äger
fastigheter inom orter, som vid en ändrad områdesindelning skulle komma
att överflyttas till annan förenings verksamhetsområde, kan uppenbarligen
icke tvingas att överflytta sitt medlemskap till sistnämnda förening. Det påpekas
vidare, att inom föreningarna under årens lopp byggts upp säkerhetsfonder
avsedda att möta de förlustrisker, som är förenade med kreditgivningen.
Vid eu ändrad områdesindelning uppstår sålunda frågan i vad mån
säkerhetsfond skall överföras från en förening till en annan. Man torde få
räkna med att tämligen komplicerade övergångsbestämmelser i olika avseenden
blir erforderliga under lång tid. Därtill kommer att länsindelningen
ingalunda genomgående utgör den lämpligaste grunden för föreningsområdenas
avgränsning. Vissa län erbjuder sålunda icke tillräckligt belåningsunderlag
för en stadshypotkesförening och en bostadskreditförening i samförvaltning.
Redan av denna anledning måste avsteg från länsindelningen
göras. Sådana avsteg kan också vara motiverade av exempelvis geografiska
och kommunikationstekniska skäl. Styrelserna har svårt att tro, att några
få föreningsområdens bristande överensstämmelse med länsindelningen
kan innebära olägenheter av sådan styrka, att en ändrad områdesindelning
med beaktande av därav uppkommande problem kan anses motiverad.
Utskottet
I de föreliggande motionerna har yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle begära en förutsättningslös utredning angående stadshypoteks- och
bostadskreditföreningarnas verksamhet. Såsom motiv härför har framför
allt åberopats att frågan om föreningarnas belåningsgränser borde omprövas
ävensom att administrativa svårigheter i vissa fall skulle ha uppkommit
därigenom att föreningarnas verksamhetsområden icke alltid sammanfaller
med länsgränserna.
Utskottet vill erinra om att en allmän utredning rörande stadshypoteksoch
bostadskreditinstitutionerna senast företogs av realkreditutredningen,
som avlämnade sitt betänkande i oktober 1952. Frågan förelädes härefter
riksdagen 1953, som på förslag av bankoutskottet (uti. nr 3/1953) biföll
den framlagda propositionen nr 56. Tämligen kort tid har således förflutit
sedan den senaste omorganisationen genomfördes och något behov av en ny
allmän utredning rörande stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
har icke visats föreligga.
Vad beträffar den i motionerna förordade ändringen av belåningsgränscrna
vill utskottet —- i anslutning till vad som anförts av styrelserna för
stadshypotekskassan och bostadskreditkassan — framhålla, att förslaget
6
Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1960
synes svårt att förena med principerna hos kassorna om solidarisk ansvarighet
för låntagarna-föreningsmedlemmarna beträffande förluster som
kan uppstå i låneverksamheten. Det är härvid att märka att låntagarna
ikläder sig ett ansvar även för framdeles utlämnade lån, varvid förutsatts
att lån icke beviljas till högre belopp än intill 60 resp. 75 procent av det
belåningsvärde som institutionen åsatt ifrågavarande objekt, därest icke
taxeringsvärdet är lägre, i vilket fall sistnämnda värde blir normgivande.
Dessa i författningar angivna belåningsgränser, vilka innebär en snävare
begränsning än den, som tillämpas för obundna lån, har tillkommit därför att
bindningen av lånen kräver en striktare prövning ur säkerhetssynpunkt.
Finansieringen sker genom upptagande av obligationslån på den allmänna
lånemarknaden mot säkerhet av inteckningar inom de stadgade lånegränserna,
vilket ytterligare understryker säkerhetssynpunkterna.
Utskottet är emellertid medvetet om att vissa svårigheter på sina håll uppkommit
att erhålla fyllnadslån till följd av de nuvarande bestämmelserna.
En bättre samordning mellan olika låneformer bör därför eftersträvas. I
detta sammanhang har ett statligt kreditgarantisystem diskuterats och även
framförts tanken på erhållande av kommunal borgen. Utskottet är nu icke
berett taga ställning till dessa spörsmål, som berör ej blott hypoteksinstitutionerna
utan även andra institutioner som lämnar bundna lån. Enligt vad
utskottet har sig bekant är frågorna i anledning av gjorda framställningar
föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, och utskottet utgår från att de i
lämpligt sammanhang blir föremål för utredning.
Vidkommande frågan om föreningarnas verksamhetsområden kan utskottet
icke finna att motionärerna förebragt bärande skäl för att nu igångsätta
en utredning i syfte att åstadkomma en ändring så att dessa kommer att
sammanfalla med länen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna I: 433 och II: 378 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 mars 1960
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Strandler,
Nils Theodor Larsson, Aspling, Ståhle och Virgin;
från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Regnéll, Löfgren,
Persson i Appuna och Adamsson, fru Renström-Ingenäs och herr
Nordgren.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO
803028
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.