Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m. jämte i ämnet väcta motioner, dels ock väckta motioner angående ökad frihet för kapitalrörelser från och till Sverige, m. m.
1960-05-10 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1960:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m. jämte i ämnet väcta motioner, dels ock väckta motioner angående ökad frihet för kapitalrörelser från och till Sverige, m. m.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1060
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
hemställan om riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m. jämte i ämnet väcta
motioner, dels ock väckta motioner angående ökad
frihet för kapitalrörelser från och till Sverige, m. m.
I en den 25 mars 1960 dagtecknad proposition, nr 127, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag,
dels begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i 2 § första stycket 1), 2) och
4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag stadgas skall äga fortsatt
tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1960 till och med den 30
juni 1961;
dels ock inhämtat riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni
1959 (nr 26t), så ock om fortsatt giltighet av samma förordning.
Berörda förslag till förordning är av följande lydelse.
Förslag
till
förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264),
så ock om fortsatt giltighet av samma förordning
Härigenom förordnas, dels att 6, 15, 17, 19 och 21 §§ valutaförordningen
den 5 juni 1959 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att förordningen, vilken gäller till och med den 30 juni 1960, i sålunda
ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1961.
(Nuvarande lydelse)
6 §■
Betalningsmedel så — — — till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
(Föreslagen lydelse)
6 §.
Betalningsmedel så — — — till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 8 samt. Nr 22
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från
någon, som är bosatt i utlandet;
2) lämna försträckning mot säkerhet
av borgen av någon, som är bosatt
i utlandet; eller
3) ikläda sig gäld till någon som är
bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen
allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och
4—10 §§ meddelade föreskrifterna
eller
2) för kringgående av förbud, som
gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom
bulvan eller
3) genom oriktig uppgift förskaffar
sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel
eller utländska fordringar mot vederlag
i svenskt mynt eller till riksbankens
tillstånd, där sådant erfordras,
eller
4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken
jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet
eller ock
5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet,
som under 4) sägs,
avgiver oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas.
Förbryter sig någon av vårdslöshet
på sätt i första stycket sägs, vare
straffet dagsböter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till
fängelse i högst ett år dömas.
17 §.
Dömes någon till straff enligt 15
eller 16 §, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, kunna förordna, att
betalningsmedel, fordringar eller
1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från
någon, som är bosatt i utlandet; eller
2) ikläda sig gäld till någon som är
bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen
allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och
4—10 §§ meddelade föreskrifterna
eller
2) för kringgående av förbud, som
gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom
bulvan eller
3) genom oriktig uppgift förskaffar
sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel
eller utländska fordringar mot vederlag
i svenskt mynt eller ock riksbankens
tillstånd, där sådant erfordras,
eller
4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken
jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet
eller ock
5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet,
som under 4) sägs,
avgiver oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas.
Den som av grov oaktsamhet förövar
gärning som i första stycket
sägs, dömes till dagsböter.
17 §.
Har någon uppsåtligen förövat gärning,
som enligt 15 eller 16 § är belagd
med straff, må betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper.
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
3
(Nuvarande lydelse)
värdepapper, som brottet avser, eller
vederlag därför skola, ändock att de
ej tillhöra den dömde, vara, helt eller
intill visst belopp, förverkade till
kronan eller att den dömde skall vara
pliktig att till kronan, helt eller delvis,
utgiva deras värde.
Påföljd av förverkande må dock ej
inträda, där egendom, varom i första
stycket sägs, tillhör annan än den
dömde och ägaren icke finnes hava
ägt kännedom om brottet eller skälig
anledning att misstänka detsamma.
19 §.
Medverkan till brott, som i denna
förordning sägs, straffes efter ty i 3
kap. strafflagen är stadgat, och skall
därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
21 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande författningar om straff
för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
är stadgat angående beslag
och tillsyn äga motsvarande tillämpning;
dock att undersökning å person
må å ort och i den ordning, som
i nämnda författningar stadgas, företagas
närhelst anledning därtill föreligger.
(Föreslagen lydelse)
som brottet avser, eller vederlag därför
förklaras helt eller delvis förverkade
till kronan. Utgjordes egendomen
av annat än penningar i svenskt
mynt och finnes den ej i behåll, må
i stället värdet förklaras helt eller
delvis förverkat.
Vad i första stycket sägs skall ej
gälla den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.
19 §.
Medverkan till uppsåtligt brott,
som i 15 eller 16 § sägs, straffes efter
ty i 3 kap. strafflagen är stadgat.
21 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande lag om straff för varusmuggling
är stadgat angående förundersökning
m. m., beslag, husrannsakan
och kroppsvisitation äga motsvarande
tillämpning.
Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 21 § den 1 januari 1961,
och i övrigt den 1 juli 1960. De äldre bestämmelserna skola dock alltjämt
äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före
ikraftträdandet.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. För riksdagens
yttrande framlägges i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under samma tid. Vissa jämkningar i
liberaliserande riktning avses skola ske i förordningen, främst såvitt angår
ansvarsbestämmelserna.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
I de i anledning av propositionen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 641 av herrar Per-Olof Hanson och Birke och II:
789 av herr Bohman m. fl. har hemställts,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 127 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t
dels hemställa om en översyn snarast möjligt av valutaregleringens materiella
innehåll enligt i motionen närmare angivna riktlinjer,
dels giva till känna vad i motionen anförts rörande förslaget till förordning
om ändring av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit de till
bankoutskottet hänvisade motionerna I: 432 av herrar Boheman och Schmidt
samt II: 538 av herr Kollberg m. fl. angående ökad frihet för kapitalrörelser
från och till Sverige, in. m. I dessa motioner yrkas, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära allsidig utredning om
1) sådana lättnader i lagstiftningen att ökad frihet skapas för kapitalrörelser
från och till Sverige, samt
2) erforderliga författningsändringar för att bereda utländska medborgare
och juridiska personer ökad frihet att etablera sig i Sverige och i samband
därmed en utvidgning av svenska medborgares frihet härvidlag i utlandet.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande
hänvisa till motionerna II: 789 resp. II: 538.
Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovan nämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Gällande bestämmelser in. in., s. 5.
Bankofullmäktiges framställning, s. 9.
Remissyttrandena, s. 11.
Departementschefen, s. 20.
Över motionerna I: 432 och II: 538 har utskottet inhämtat remissyttranden
från fullmäktige i riksbanken, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges industriförbund och Landsorganisationen i
Sverige.
Fullmäktige i riksbanken anför följande.
Motionen synes utgå från att friare kapitalrörelser är en förutsättning
särskilt för det svenska näringslivets anpassning till de genom den ekonomiska
integrationen i Västeuropa uppkommande marknadsförhållandena.
Eftersom sådana kapitalrörelser uppenbarligen även förmodas främja
svenska kapitalinsatser för de underutvecklade ländernas industrialisering,
skall detta spörsmål först i korthet beröras.
Det framgår ej på vilka konkreta punkter ökad frihet för kapitalrörelserna
mellan Sverige och utlandet förordas. För svenskt vidkommande är friheten
att göra direkta investeringar i ekonomiskt mindre utvecklade länder
f. n. praktiskt taget obegränsad. Kvarstående reglering av kapitalbetal
-
Bankoutskottets utlåtande nr 22 dr 7960
5
ningarna syftar ej till att hindra ett svenskt kapitaltillflöde till sådana länder.
Det må i förbigående noteras, att den ekonomiska litteraturen rörande
utvecklingsproblemen genomgående tycks betona den begränsade betydelsen
av friare kapitalrörelser för länder, som ännu inte nått en viss utvecklingsnivå.
I den rapport rörande »Social Aspects of European Economic
Co-operation» (Geneva 1956), som utarbetats av en expertgrupp, konstateras
t. ex., att det finns »en tendens för industriella investeringar att koncentreras
till områden där det redan finns betydande industri och att undvika
områden som har störst behov av industrialisering och som inte verkar
tilldragande på privat kapital emedan erforderliga grundläggande faciliteter
saknas» (s. 106).
Vad beträffar friare kapitalrörelser som ett medel att främja anpassningen
till förändrade marknadsförhållanden, konstaterar motionen, att »Det
finns många skäl som talar för att friare kapitalrörelser skulle underlätta
de enskilda företagens kapitalförsörjning.» Eftersom intet av dessa skäl
redovisas, är fullmäktige hänvisade till ett allmänt resonemang.
Det är en ganska allmän föreställning, att en liberalisering av kapitalrörelserna
automatiskt får samma gynnsamma effekt på den internationella
arbetsfördelningen och staternas ekonomiska växt som en reduktion av
handelshindren; kapitalet skulle nämligen flyta från länder med relativt
god till länder med relativt dålig kapitaltiligång och därigenom investeras
på ett mera produktivt sätt. Även om så verkligen vore fallet, kan man fråga
sig, vilken anledning det finns att förmoda, att just för de svenska företagen
nettoeffekten av sådana fria kapitalrörelser skulle bli en förbättrad kapitalförsörjning;
kapitalbrist är ju intet specifikt svenskt problem. Redan
av vad ovan sagts om kapitalets tendens att söka sig till andra länder än
dem, där behovet är störst, torde emellertid framgå, att det i verkligheten
inte är så enkelt att friare kapitalrörelser betyder mera produktiva investeringar.
Detta sammanhänger med att privat kapital attraheras av faktorer
som inte alltid sammanfaller med dem som avgör eu investerings produktivitet.
Ett land t. ex., vars ekonomiska politik är mer inriktad på ekonomisk
konsolidering och låg företagsbeskattning och mindre på full sysselsättning
och hög konsumtionsnivå än andra länders, kan mycket väl attrahera kapital
från länder, där kapitalet är relativt knappare i förhållande till de potentiella
produktionsmöjligheterna (arbetskraftsresurser, naturtillgångar
etc.). F. ö. kan kapitalbrist, liksom god kapitaltillgång, snarare vara ett uttryck
för den förda ekonomiska politiken än en indikator på kapitalets
verkliga produktivitet. Även rent politiska och geografiska förhållanden
kan göra att fria kapitalrörelser inte leder till de mest rationella investeringarna.
Under dessa omständigheter torde, generellt sett, ett land, som eftersträvar
frihet för in- och utförseln av kapital, ha två vägar alt välja mellan.
Genom en i förhållande till andra länder återhållsam ekonomisk politik,
med tyngdpunkten lagd på konsolidering snarare än expansion, kan sådana
förhållanden skapas — betryggande valutareserv, låg kostnads- och
prisnivå, etc. — att kapitalrörelserna kan liberaliseras utan risk för menliga
konsekvenser. Erfarenheterna från efterkrigstiden visar, att en mera
fullständig kapitalliberalisering flerstädes har föregåtts av en sådan konsoliderande
ekonomisk politik och har sina ivrigaste förespråkare i länder
med stark betalningsbalans. Frihet för kapitaltransaktionerna med utlandet
är alltså något som ett land kan kosta på sig först sedan den ekonomiska
politiken givits eu sådan inriktning att erforderligt utrymme härför
6
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
skapats. Det må i förbigående noteras, att det betalningsbalansöverskott,
som är en normal följd av en sådan politik tenderar att göra kapitalexport
mer angelägen än kapitalimport, varför man även här torde få ifrågasätta,
om nettoeffekten av en kapitalliberalisering verkligen blir en förbättrad
kapitalförsörjning för det egna landets enskilda företag. Ett land med Sveriges
expansiva ekonomiska politik och därmed sammanhängande begränsade
valutareserver har däremot måst bibehålla vissa möjligheter att självt
bedöma vilka kapitalrörelser som är till gagn för landet och som därför bör
tillåtas.
Införande av friare kapitalrörelser är således en fråga om de allmänna
ekonomisk-politiska förutsättningarna härför. Här må emellertid konstateras,
att fria kapitalrörelser givetvis har ett värde i sig själva såtillvida att
de tillgodoser den enskildes intresse av att kunna göra gynnsammast möjliga
placering av sitt kapital och befriar myndigheterna från behovet att
inskränka den personliga dispositionsrätten härvidlag. Mot detta måste å
andra sidan ställas de samhällsekonomiska följderna av erforderliga modifieringar
i den ekonomiska politiken.
Den andra väg, på vilken kapitalrörelserna kan liberaliseras, är en successiv
samordning av den ekonomiska politiken i närmast berörda länder.
Även i detta fall gäller det att genom vissa ekonomisk-politiska modifieringar
åvägabringa ett läge, där friare kapitalrörelser icke får menliga konsekvenser.
Men i stället för att utgå från kapitalrörelsernas frihet som
primärt mål och anpassa den egna ekonomiska politiken så nära efter den
i de minst expansiva länderna förda, som erfordras för att detta mål skall
kunna uppnås, skulle man i första hand eftersträva en gradvis utjämning
av de olikheter i berörda länders ekonomiska politik, som kan ge upphov till
irrationella kapitalrörelser, och sedan avskaffa återstående kapitalrörelserestriktioner
allteftersom denna utjämning kommer till stånd. Skillnaden
mellan de båda tillvägagångssätten grundar sig alltså huvudsakligen på
den angelägenhetsgrad som kapitalrörelsernas liberalisering anses ha och
tar sig uttryck i den prioritering man är beredd att ge denna liberalisering.
Fullmäktige vill framhålla, att en särskild kommitté för avstämning av de i
Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) representerade
staternas ekonomiska politik redan fungerar och att den inom denna och
andra ekonomiska organisationer pågående eller förestående ekonomiska
integrationen kan väntas leda till en fortskridande ekonomisk-politisk samordning.
Den praktiska innebörden av det ovan förda resonemanget skulle i korthet
kunna sägas vara, att ökad frihet för kapitalrörelser från och till Sverige
måste föregås av en viss åtstramning av den nuvarande ekonomiska
politiken. Härvid förutsättes uppenbarligen, att varje ytterligare liberalisering
utan en sådan åtstramning skulle av ovan antydda skäl, leda till för
landet skadliga kapitalrörelser. Den frågan ligger då nära till hands, huruvida
detta antagande är korrekt.
Att så verkligen är fallet, kan ej ovedersägligt påvisas med mindre än att
liberaliseringen drives så långt, att befarade menliga följder framträder,
något som givetvis ej kan rekommenderas bl. a. med hänsyn till rådande
stora likviditet i bankväsendet och delar av näringslivet i övrigt samt av
den anledningen, att återinförande av restriktioner principiellt bör undvikas.
Fullmäktige vill emellertid hänvisa till att f. n. den enda väsentliga
inskränkningen i friheten för kapitalöverföringar mellan Sverige och utlandet
avser just sådana transaktioner, vilka är eller kan ge upphov till
vad som ovan betecknats som irrationella kapitalrörelser. Sålunda medges i
princip icke transfereringar till eller från Sverige i rent placerings- eller
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1900
7
spekulationssyfte, medan direkta investeringar i båda riktningarna får ske
praktiskt taget undantagslöst ehuru med viss begränsning i fråga om investeringar
i dollarområdet. Det synes fullmäktige osannolikt, att ett slopande
av restriktionerna i fråga om portfölj investeringarna och ett avstående
från prövningsrätten med avseende på de direkta investeringarna skulle
underlätta de svenska företagens kapitalförsörjning utan att nödvändiggöra
viss omprövning av den nu förda ekonomiska politiken.
Enligt motionens fjärde stycke måste den svenska industrien ges »alla de
möjligheter den behöver» för att göra direkta investeringar i utlandet, varvid
avsikten i första hand säges vara att »stärka den svenska exportens position».
Det är ej helt klart vad som härmed konkret åsyftas. De enda
seriösa investeringsframställningar som —• i undantagsfall — riskerar avslag
är sådana som inte avser vare sig försäljning av svenska varor eller
tillverkning baserad på svenska halvfabrikat utan upptagande av produktion
utomlands. Exportstödjande investeringar beviljas alltså, medan investeringar
i produktionsbolag, vilka i vissa fall snarast kan uppträda som
konkurrenter till svensk exportindustri, kan bli föremål för viss tveksamhet.
Det är under sådana omständigheter svårt att se, vilken ytterligare liberalisering
av direkta investeringar, som skulle vara ägnad att stärka den
svenska exportens position.
Den hittills förda diskussionen har i huvudsak utgått från motionens
yrkande om friare kapitalrörelser mellan Sverige och utlandet. Den har
givit vid handen, att sådan kapitalliberalisering i rådande läge kanske inte
alls skulle gagna vare sig landet eller de enskilda företagen. Tveksamhet på
denna punkt kommer också till uttryck i motionens senare del, där det talas
om behovet av att tillföra Sverige mer kapital och attrahera utländska företag.
Som belysande exempel hänvisas till Holland, som genom olika förmåner,
garantier o. s. v. skapat ett lockande klimat för de utländska företagen
och därigenom framkallat ett betydande kapitaltillflöde. Ehuru det torde
vara riktigt, att vissa åtgärder av dylikt slag erfordras för att kapital med
säkerhet skall tillföras landet, är det tvivel underkastat om en subventionspolitik
på kapitalrörelsernas område kan betraktas som ett bidrag till fria
och rationella kapitalrörelser. Den neutrala attityd, som från svensk sida
intages till investeringar från utlandet, torde ligga mer i linje med den frihet
från inte endast restriktioner utan även artificiella incitament, som bäst
synes överensstämma med begreppet fria kapitalrörelser. Fullmäktige kan
visserligen ansluta sig till det allmänna önskemålet om ökad frihet för kapitalrörelserna
— när förutsättningar härför föreligger — men vill ej för
orda, att detta syfte fullföljes annorlunda än genom en alltmer liberal politik
på detta område.
Denna inställning grundar sig inte endast på farhågor för att med konstlade
medel framkallade kapitalrörelser skall visa sig ha en snedvridande
effekt, utan här må även hänvisas till en viss tveksamhet i den principiella
frågan om lämpligheten av att stimulera kapitalimport till ett högindustrialiserat
land med hög levnadsstandard i ett läge, där ödesdiger kapitalbrist
råder i stora delar av världen. Det är i och för sig möjligt, att sådan
kapitaltillförsel skulle kunna ges eu produktiv användning och måhända
även skulle kunna underlätta viss kapitalexport. Särskilda aktioner för
främjande av kapitalrörelser i viss riktning torde emellertid böra förbehållas
strävandena alt bispringa mindre utvecklade länder, vilkas kapitalbehov
är av eu helt annan angelägenhetsgrad och vilkas möjligheter att utan
särskilda åtgärder attrahera kapital annat än för råvaruulvinning är ringa.
Av motionens påstående att den svenska kapitalmarknadens kapacitet är
för liten för att tillgodose våra egna behov och samtidigt medge kapitalex
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
port, borde man närmast draga slutsatsen att denna kapacitet bör vidgas
snarare än att kapital bör importeras. Inte ens en fördubbling av Sveriges
privata kapitalimport (av storleksordningen drygt 100 milj. kr. 1958) —
utan någon samtidig ökning av kapitalexporten — skulle kunna möjliggöra
mer än omkring 1 % ökning av den privata inhemska bruttoinvesteringen
(10 700 milj. kr. 1958).
Vidare torde delade meningar kunna råda om behovet av kapitalimport
till Sverige. I motionen illustreras de gynnsamma effekterna av den holländska
kampanjen för att attrahera utländska investeringar med en hänvisning
till att enbart nyetablerade amerikanska industrier 1959 sysselsatte
20 000 holländska arbetare och hade ökat Hollands export med omkring
150 milj. dollar per år. Även bortsett från att denna exportökning förr eller
senare betalningsbalansmässigt kan motvägas av viss amerikansk vinstliemtagning,
torde detta exempel påfordra en reservation, som inskränker
dess tillämplighet på svenska förhållanden. Det måste nämligen förutsättas,
att utan de amerikanska investeringarna dessa arbetare skulle ha varit
arbetslösa och ifrågavarande produktion ej skulle ha kommit till stånd.
En dylik förutsättning är uppenbarligen föga realistisk när det gäller ett
land som Sverige, vars sysselsättningsnivå och kapacitetsutnyttjande internationellt
sett är mycket höga.
I motionen beröres avslutningsvis även önskvärdheten av författningsändringar
i avsikt att öka utlänningars etableringsrätt. Översyn av gällande
svenska lagstiftning må befinnas påkallad, men fullmäktige kan i detta
sammanhang ej ingå på härmed förenade problem, vilkas betydelse sträcker
sig långt utöver frågan om friare kapitalrörelser.
I vad sistnämnda fråga avser utmynnar motionen i ett yrkande om allsidig
utredning om sådana lättnader i lagstiftningen att ökad frihet skapas
för kapitalrörelser från och till Sverige. Under åberopande av vad ovan anförts
kan fullmäktige ej finna skäl för en sådan utredning föreligga. Valutalagstiftningen,
som årligen omprövas, behöver i och för sig ej ändras för att
möjliggöra ökad frihet för kapitalrörelser. Enligt fullmäktiges uppfattning
ligger emellertid de i motionen resta frågorna inte på valutalagstiftningens
område utan avser den ekonomiska politikens allmänna inriktning. Riksbanken
kommer att även i fortsättningen ägna dessa frågor sin uppmärksamhet
och kontinuerligt pröva vilka ytterligare lättnader på kapitalrörelsernas
område som kan bli möjliga inom ramen för den av regering och
riksdag beslutade ekonomiska politiken.
Vid behandlingen av ärendet inom fullmäktige förklarade sig herrar Kollberg
och Svärd vara av den uppfattningen, att förutsättningar för friare kapitalrörelser
mellan länderna bör och måste skapas; de ansåg att fullmäktige
bort tillstyrka motionen.
Svenska bankföreningen har framhållit följande.
Bankföreningen ansluter sig helt till motionärernas uppfattning att den
ekonomiska utvecklingen i Västeuropa och världen i övrigt under 1960- talet kommer att medföra skärpta krav på internationell rörlighet hos kapitalet.
På kontinenten kan redan nu skönjas en tydlig tendens mot ökad
frihet för kapitalrörelser mellan länderna. Etablering av företag i annat
land än det egna blir allt vanligare, och främmande kapitalmarknader
lages i växande omfattning i anspråk för emission av obligationer och debentures.
Även handeln med utländska värdepapper har på flera håll mer
eller mindre fullständigt frigjorts. Denna utveckling är i stort sett endast
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
9
eu naturlig konsekvens av de ekonomiska samarbetsåtgärderna på övriga
områden, och det kan väntas att den kommer att bli än mera markerad
allteftersom dessa åtgärder successivt leder till praktiska resultat. Utan
rörelsefrihet även för kapitalet kan nämligen icke de möjligheter till rationalisering
och expansion man velat uppnå med integrationen tillvaratagas
i full utsträckning.
Om Sverige skall kunna hävda sin ställning på världsmarknaden och
upprätthålla det inre ekonomiska framåtskridandet, är det enligt bankföreningens
mening nödvändigt att vi följer de kontinentala ländernas exempel
när det gäller frågan om kapitalrörelser över gränserna.
Strukturförändringarna på den internationella handelns område kommer
sålunda säkerligen att göra direktinvesteringar i utlandet alltmera
aktuella för den svenska industrien, och det är därför angeläget att sådan
kapitalexport ej i onödan försvåras. Likaså är det högeligen önskvärt, att
möjligheterna till långfristig exportkreditgivning kan förbättras. På detta
område befinner sig svenska säljare för närvarande i underläge i förhållande
till exportörerna i våra viktigaste konkurrentländer. Bankerna har i
sin löpande verksamhet många tillfällen att konstatera, hur viktig kreditfrågan
i dagens läge är i samband med exportförsäljning. En undersökning
angående tänkbara utvägar att underlätta exportkreditfinansieringen har
därför också nyligen igångsatts inom bankföreningen.
Även när det gäller import av kapital bör man enligt bankföreningens
uppfattning intaga en liberal i stället för en restriktiv hållning. Med hänsyn
till de många anpassningsproblem som den nya marknadssituationen kommer
att ställa oss inför framstår det som ett viktigt önskemål att svenska
företag vid behov kan skaffa sig kapitalförstärkning genom upplåning i
utlandet. I likhet med motionärerna anser bankföreningen det också betydelsefullt
att kapitaltillskott utifrån kan erhållas genom etablering här i
landet av utländska dotterbolag eller filialer. Sådan torde för närvarande
i viss mån hämmas genom att Sverige förklarat sig icke kunna reservationslöst
medgiva återutförsel av investerat kapital, utan förbehållit sig rätt
att vägra återutförsel, därest situationen på valutamarknaden skulle vara
onormal. Ett ändrat ståndpunktstagande därvidlag bör enligt bankföreningens
mening snarast övervägas. Bankföreningen kan också instämma i vad
motionärerna anfört om önskvärdheten av att minska de hinder för utländska
investeringar som föreligger i form av lagbestämmelser på andra
områden än valutaområdet.
De strängaste restriktionerna mot kapitalrörelser är för närvarande dle
som gäller s. k. portfölj investeringar. Rena nyförvärv av värdepapper i sådant
syfte tillätes över huvud icke av valutamyndigheterna vare sig i riktning
från Sverige till utlandet eller tvärtom. Denna inställning kan allteftersom
liberaliseringen av värdepappershandel utomlands fortskrider
lätt skapa misstro till vår ekonomiska politik och därmed till kapitalplaceringar
i Sverige över huvud.
På grund av vad sålunda anförts anser bankföreningen i likhet med motionärerna
att eu utredning omedelbart bör igångsättas i syfte att skapa
ökad frihet för kapitalrörelser till och från vårt land. Eftersom valutalagstiftningen
numera utnyttjas så gott som enbart för att hålla kontroll över
kapitalrörelserna, bör undersökningen helst avse behovet av fortsatt valutareglering
över huvud. Bankföreningen har i ett nyligen avgivet remissyttrande
till Kungl. Maj :t angående valutaregleringen efter den 30 juni 1960
hemställt att en utredning av sistnämnda fråga utan dröjsmål måtte komma
till stånd.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
Även förslaget om utredning angående andra författningsändringar för
att underlätta utländsk företagsetablering i Sverige och vice versa tillstyr - kes.
Sveriges allmänna exportförening finner det liksom motionärerna vara
av synnerlig vikt, att kapitalrörelserna mellan Sverige och andra länder underlättas.
Den ökning av den internationella handeln, som under senare år
kommit till stånd, ej minst tack vare en målmedveten avveckling av handelshindrande
regleringar, måste få sin motsvarighet även i fråga om utbyte
av företagsamhet och tekniskt kunnande. Ett sådant utbyte förutsätter
emellertid i våra dagar ofta kapitaltransaktioner i samband med nyetablering
utomlands. Särskilt för de mindre utvecklade ländernas uppbyggnad
är kapitalrörelser i riktning mot dessa länder uppenbarligen av största
betydelse.
Även s. k. indirekta investeringar (portföljplaceringar) har i detta sammanhang
en viktig funktion att fylla, eftersom produktiva internationella
kapitalrörelser väsentligen underlättas genom rörlighet i värdepappershandeln.
Även om svenska utlandsinvesteringar av detta slag i första hand skulle
gå till europeiska eller amerikanska länder på en utvecklingsnivå jämförlig
med vår egen, kan de dock bidraga till att i dessa länder avlösa riskvilligare
kapital, som i sin tur kan komma även de mindre utvecklade länderna
tillgodo.
För utrikeshandeln är det även av stor betydelse, att ökad frihet vinnes
i fråga om de korta kapitalrörelserna. Föreningen erinrar om att enligt
för närvarande gällande bestämmelser en svensk exportör icke utan särskild
exportlicens får lämna kredit på längre tid än sex månader.
De hinder mot kapitalrörelser, som för närvarande möter i vårt land, är
av flera slag. I förgrunden står självfallet valutaregleringen, och Exportföreningen
hänvisar i detta sammanhang till det yttrande, som föreningen jämte
Stockholms Handelskammare och Sveriges Industriförbund den 26 nästlidne
februari avgivit till Kungl. Maj :t rörande framställningen från Bankofullmäktige
om förlängt förordnande jämlikt valutalagen.
Vad särskilt beträffar de utgående kapitalrörelserna framhålles, att en utbyggnad
av möjligheterna till exportkreditförsäkring bör kunna bli en viktig
stimulans på detta område. Man meddelar numera i flera länder försäkring
även mot sådana politiska risker, som kan drabba landets investeringar
i andra länder. Inom OEEC är för närvarande under övervägande planer på
kollektiv samverkan i fråga om skyddet av investeringar i främmande länder.
Ett positivt ställningstagande, eller rent av ett initiativ, från Sveriges sida i
denna fråga skulle kunna bli av värde.
Vad särskilt gäller kapitalrörelser i riktning till Sverige är, såsom motionärerna
framhållit, frågan om utländska medborgares och juridiska personers
rättsliga möjligheter att etablera sig i vårt land otvivelaktigt av betydelse.
Denna fråga — liksom spörsmålet om motsvarande svenska rättigheter
i utlandet — är emellertid i dagens läge i första hand aktuell i samband
med de europeiska integrationssträvandena och torde redan vara före
-
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år i960
11
mål för uppmärksamhet hos de myndigheter, som närmast sysslar med dessa
problem.
Avslutningsvis understryker Exportföreningen, att frågan om lättnader
för kapitalrörelserna i rådande internationella läge utgör ett trängande problem.
För det svenska folkhushållet är det av väsentlig betydelse, att statsmakterna
utan onödig tidsutdräkt företager effektiva åtgärder för att undanröja
i dagens situation icke motiverade hinder på detta område.
Sveriges industriförbund, som tillstyrker motionerna, delar motionärernas
uppfattning att det inte minst med hänsyn till de nya tendenserna i
världsekonomien och de uppgifter svensk industri i framtiden kommer att
ställas inför — är nödvändigt att kapitalrörelserna från och till Sverige blir
friare än vad nu är fallet. Konkurrensen på såväl sex- som sjustatsmarknaden
kommer att bli mycket hård. En teknisk upprustning och omställning
av betydande delar av den svenska industrien kommer sannolikt att bli nödvändig.
En intensifiering av försäljningsansträngningarna exempelvis genom
inrättande av nya dotterbolag o. d. kommer också att krävas på dessa marknader.
Industrialiseringen av de underutvecklade länderna kommer att skapa
nya exportmöjligheter för svensk industri. En förutsättning för att vi skall
kunna utnyttja de expansionsmöjligheter som de vidgade markaderna medför
är emellertid att de svenska företagen får ökade möjligheter att göra
både direkta och indirekta investeringar i utlandet.
Som framhålles i motionerna är det osannolikt att tillgången på kapital
inom landet kommer att vara tillräcklig för att täcka behoven både för utländska
och inhemska investeringar. Det är därför angeläget att vi söker
draga till oss utländskt kapital både genom lån på de utländska kapitalmarknaderna
och genom att underlätta utländska direkta och indirekta
investeringar i vårt land.
En ökad kapitalrörlighet mellan vårt land och andra länder är enligt förbundets
uppfattning över huvud taget ett viktigt medel för att öka den allmänna
ekonomiska expansionen såväl här som i utlandet. Härigenom skapas
förbättrade möjligheter för att produktionen i olika länder får den ur allmän
effektivitetssynpunkt mest lämpliga inriktningen.
För närvarande är kapitalrörelser till och från Sverige underkastade riksbankens
kontroll och tillståndsgivning. När det gäller de direkta investeringarna
— såväl de svenska som de utländska — är visserligen riksbanken
relativt liberal i sin tillståndsgivning, dock med undantag för svenska
investeringar i dollarområdet.
Det förefaller emellertid troligt att det nuvarande kontrollsystemet verkar
hämmande på investeringsviljan. Beträffande utländska investeringar
i Sverige gäller nämligen att de inte kan företagas med mindre riksbanken
beredes insyn i projekten. Detta är självfallet ägnat att väcka allvarliga betänkligheter
inte minst hos utländska intressenter, som inte är vana vid dylika
förhållanden.
Vad beträffar svenska direkta investeringar i utlandet gäller likaledes,
att riksbankens tillstånd är förbundet med eu rad villkor om insyn och
12
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
kontroll, vilka för berörda företag är besvärande och kan verka utvecklingshämmande.
Dessa villkor brukar innehålla dels att aktiemajoriteten i ett
utländskt dotterbolag bibehålies av det svenska moderbolaget, dels att balans-
samt vinst- och förlusträkning för det utländska bolaget årligen tillställes
riksbanken, dels och inte minst att det utländska bolaget skötes med
hänsyn till svenska intressen med avseende på tillförseln till Sverige av utländska
valutor. Detta innebär att vinstmedel inte får användas för andra
ändamål än hemtagning till Sverige. Fondering utöver vad som är nödvändigt
för rörelsens drivande är i princip ej tillåten. Full valuta skall uttagas
för varor som från Sverige säljes till eller genom ett utländskt dotterbolag.
Även om riksbanken inte alltid tillämpar de återgivna restriktionerna
fullt ut — speciellt under sista tiden tycks enligt vad förbundet erfarit vissa
lättnader ha ägt rum — framstår de ändå som hinder för ett rationellt
utnyttjande av det investerade kapitalet. Kravet på att aktiemajoriteten i
det utländska dotterbolaget skall bibehållas av det svenska moderbolaget
kan exempelvis försvåra ett samarbete i bolagsform med utländska företag.
Genom de nya marknaderna kommer sannolikt behovet av dylikt samarbete
för många svenska företag att öka väsentligt. Förbudet mot fondbildning kan
utestänga de svenska dotterbolagen i utlandet från kreditmöjligheter och i
vissa fall göra det svårare för dem att knyta värdefulla affärsförbindelser.
Kontrollen över de direkta investeringarna bör enligt förbundets mening
i vart fall kunna lättas och kontrollförfarandet förenklas.
När det gäller indirekta investeringar (s. k. portföljplaceringar) intager
riksbanken som regel en ytterst restriktiv inställning. Förbundet anser visserligen
att en liberalisering av de direkta investeringarna i första hand bör
komma till stånd. Gränsen mellan direkta och indirekta investeringar är
emellertid flytande, och ett fullt uppnående av fördelarna med de vidgade
marknaderna förutsätter frihet även för de indirekta investeringarna.
De betänkligheter mot större frihet för dessa investringar som kommit
till uttryck i valutastyrelsens den 27 december 1958 avgivna berättelse
och vilka alltjämt åberopas av riksbanken synes i dagens läge överdrivna.
Denna ståndpunkt bör — särskilt i betraktande av den ökade rörlighet för
kapitalet, som numera gäller i flertalet övriga västeuropeiska länder — tagas
under omprövning.
Sin principiella inställning till frågan om utlänningars etableringsrätt har
förbundet deklarerat i åtskilliga sammanhang, bl. a. i samband med strävandena
att åstadkomma ett europeiskt frihandelsområde. I ett gemensamt
uttalande i januari 1958 framhöll Industriförbundet och motsvarande organisationer
i Danmark, Norge och Finland, att en avsevärt utvidgad rätt för
fysiska och juridiska personer med hemvist inom frihandelsområdet att
etablera sig i annat deltagarland än hemlandet vore, på samma sätt som en
liberalisering av kapitalrörelserna, av väsentlig betydelse för den fria marknadens
sunda utveckling. Genom ökad internationell rörlighet för företagsamheten
skulle möjligheterna för tekniskt kunnande och skicklig företagsledning
helt och fullt komma till sin rätt. Organisationerna underströk
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
13
emellertid vikten av att etableringsfriheten inte utnyttjades så att den ledde
till att internationella företag och sammanslutningar till men för den fria
konkurrensen lade under sig företag och fast egendom i främmande länder.
Detta uttalande vidhåller förbundet i princip alltjämt.
Landsorganisationen, som avstyrker de föreslagna utredningarna, uttalar
bl. a. att motiveringen för det i motionerna framförda utredningskravet synes
halta åtskilligt. Inledningsvis nämnes, att industrialiseringen av de underutvecklade
länderna sannolikt under lång tid kommer att fordra stora
kapitalinsatser från flertalet industristaters sida, varvid vårt land säkerligen
också kommer att beröras; men det är inte desto mindre kapitalimport till
Sverige som motionärerna har i sikte genom att industrien ges möjlighet
att ta upp lån i utlandet. Som föredömen anges staterna i den gemensamma
marknaden, som i betydande grad frigjort kapitalrörelserna mellan sig; en
sådan jämförelse är dock missvisande eftersom dessa stater över huvud
åsyftar att utplåna gränserna sig emellan. Däremot nämnes i motionen inte
alls de krav som EFTA-stadgan ställer på oss i förevarande avseende, bl. a.
genom etableringsreglerna i artikel 16 samt reglerna beträffande osynliga
transaktioner och överföringar i artikel 29. Åtminstone de senare är föga
långtgående. Hur pass vidsträckt frigörelse av kapitalrörelserna detta avtal
kräver blir emellertid delvis beroende av praxis, vilken kommer att utformas
av EFTA:s råd. Någon offentlig utredning är ur denna synpunkt knappast
erforderlig. Det ytterligare frigörande av kapitalrörelserna som kan bli
nödvändigt i framtiden genom en eventuellt längre gående integration bör
avw aktas.
Som bekant har betalningarna för löpande bytestransaktioner praktiskt
taget frigjorts i Västeuropa, och även beträffande kapitalöverföring länderna
emellan råder i praktiken en betydande frihet, som nyligen omvittnats
även på bankhåll. Den iver som nu ofta visas för att slopa också återstående
hinder för kapitaltransaktionerna torde vara varken helt realistisk eller
otvetydigt nyttig; LO har här samma inställning i princip som när organisationen
yttrade sig i fråga om valutaregleringen inför utskottet våren 1955.
Omsvängningen i flera länders betalningsförhållanden under de senaste månaderna,
bl. a. i Storbritannien och Sverige, tyder på att tidpunkten för att
återställa kapitalets fulla rörlighet inom Västeuropa kan vara mer avlägsen
än många föreställer sig. Om det vidare är lätt att ange fördelar med en sådan
ohämmad rörlighet, är det också lätt att ange tänkbara nackdelar. Redan
spåren efter mellankrigstidens kortfristiga »flyktkapital» borde förskräcka
med tanke på vad det betydde för alt skärpa konjunkturväxlingarna.
Möjligheten av en långsiktig kapitalexport från höglönelandet Sverige
till industriländer med lägre löner, liknande den som nu pågår från USA,
är heller inget tilltalande perspektiv ur vare sig fackliga eller mer allmänna
svenska synpunkter.
Ytterligare skall nämnas att i motion II: 538 antydes möjligheten att genom
skattepolitiska förmåner locka utländskt kapital till vårt land. Detta
är uppenbart eu fråga som berör inte bara det totala skattetrycket på före
-
14
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
tagen utan också dettas fördelning på olika branscher och enskilda företag.
Systemet för företagsbeskattning torde ur denna synpunkt vara av betydelse,
och härom har som bekant en offentlig utredning ställts i utsikt av
finansministern. Om nuvarande vinstbeskattning kunde ersättas av en företagsbeskattning
av annan typ, skulle nämligen investeringar i stora företagsenheter
i Sverige sannolikt komma att framstå som mera lönsamma och
därför även som mera lockande för utländskt kapital.
Utskottet
Under 1959 genomfördes en teknisk omläggning av vår valutalagstiftning
av innebörd att valutalagen gavs giltighet tills vidare. Den valutareglering
som genomföres med stöd av lagen är däremot tidsbegränsad. Nu gällande
förordnande om valutareglering gäller för tiden till och med den 30 juni 1960
och omfattar 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom
9 § valutalagen. Kungl. Maj :ts bestämmelser om valutaregleringen återfinnes
i valutaförordningen den 5 juni 1959, vilken gäller för samma tid
som det nuvarande förordnandet om valutareglering.
Fullmäktige i riksbanken har hos Kungl. Maj :t hemställt om fortsatt valutareglering
för tiden den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. Förordnandet om
fortsatt reglering bör enligt fullmäktiges mening omfatta samma lagrum i
valutalagen som det nu gällande förordnandet. Föredragande departementschefen
delar fullmäktiges uppfattning att valutareglering icke kan undvaras
efter utgången av juni månad innevarande år. Även om delade meningar om
behovet av en valutareglering torde föreligga har något yrkande icke framställts
om valutaregleringens omedelbara upphävande. Utskottet är för sin
del berett förorda att riksdagen ger sitt samtycke till fortsatt valutareglering.
Förordnandet bör såsom hittills avse ett år. Utskottet har heller icke
någon erinran mot att Kungl. Maj :t erhåller samma fullmakter som för närvarande,
vilket överensstämmer med vad bankofullmäktige förordat.
Såsom departementschefen påpekat avgörs den faktiska omfattningen av
regleringen på området i första hand genom valutaförordningen. Beträffande
denna förordning har departementschefen i enlighet med bankofullmäktiges
av samtliga remissinstanser tillstyrkta förslag förordat, att det nu
gällande förbudet i 6 § andra stycket 2) för den som är bosatt här i riket
att lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon som är bosatt
i utlandet, skall utgå. Utskottet har icke någon erinran häremot. Utskottet
vill heller icke motsätta sig de i propositionen föreslagna ändringarna i valutaförordningens
ansvarsbestämmelser — 15, 17, 19 och 21 §§ — innebärande
vissa lindringar i förhållande till gällande stadganden.
Departementschefen har förklarat att vissa skäl talar för att frågan om
en författningsmässig nydaning av valutaregleringen upptages till prövning.
Under hänvisning till vad bankofullmäktige uttalat om att den internatio
-
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
15
nella utvecklingen på valutaområdet befinner sig i ett övergångsskede har
departementschefen uttalat, att frågan får prövas när läget kan bättre över
blickas. I motsats härtill har i motionerna I: 641 och II: 789 framhållits att
en sådan översyn bör komma till stånd snarast möjligt. Motionärerna hänvisar
till att en sådan översyn förordats av kommerskollegium, riksgäldskontoret
och samtliga i ärendet hörda näringsorganisationer. Utredningen
bör enligt motionärerna ha till uppgift att klarlägga förutsättningarna för
en skyndsam avveckling av bestående reglering beträffande såväl löpande
betalningar som kapitalrörelser. Motionärerna har i fortsättningen angivit
en rad bestämmelser som de anser förtjäna särskild uppmärksamhet under
utredningsarbetet.
Utskottet vill framhålla att såvitt utskottet kunnat finna är såväl departementschefen
som samtliga berörda myndigheter och organisationer
ense om att en utredning rörande valutaregleringen är påkallad. Däremot
är meningarna delade rörande tidpunkten för igångsättandet av en sådan
utredning. Utskottet delar departementschefens uppfattning att den internationella
valutautvecklingen för närvarande befinner sig i ett övergångsskede
och att man också framdeles har att räkna med fortlöpande förändringar.
Detta synes dock närmast tala för att man redan nu förbereder vår anpassning
till det efter hand ändrade internationella läget, varvid konsekvenserna
av vår anslutning till EFTA förtjänar särskilt beaktande. Utskottet vill således
förorda att Kungl. Maj:t snarast möjligt tillsätter en förutsättningslös
utredning med uppgift att kartlägga betingelserna för en anpassning av
den svenska valutaregleringen till de ändrade internationella förhållandena.
Det synes naturligt att det vid utredningsarbetet lämnas tillfälle för
experter från näringslivet att medverka. Under utredningen får de i motionerna
I: 641 och II: 789 upptagna frågorna, däribland bestämmelserna
om förverkande i 17 § valutaförordningen, bli föremål för närmare prövning.
Vad beträffar det i motionerna I: 432 och II: 538 framförda önskemålet
om en allsidig utredning om sådana lättnader i lagstiftningen att ökad frihet
skapas för kapitalrörelser från och till Sverige torde det i allt väsentligt
få anses tillgodosett genom den av utskottet i det föregående föreslagna,
förutsättningslösa utredningen.
I sistnämnda motioner har vidare yrkats att en utredning skulle verkställas
rörande erforderliga författningsändringar för att bereda utländska
medborgare och juridiska personer ökad frihet att etablera sig i Sverige och
i samband därmed eu utvidgning av svenska medborgares frihet härvidlag
i utlandet. Flera av de hörda remissinstanserna har vitsordat att behov av
en sådan översyn kan föreligga. Utskottet finner det naturligt att denna
fråga ägnas uppmärksamhet av Kungl. Maj:t utan att någon särskild åtgärd
nu vidtages av riksdagen. Hithörande spörsmål torde komma att beröras
av de av statsrådet och chefen för handelsdepartementet enligt bemyndigande
tillkallade 1958 års näringsrättssakkunnige.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1960
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen måtte
A. dels samtycka till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad i den föreliggande propositionen
förordats,
dels vad beträffar det genom propositionen framlagda
förslaget till valutaförordning i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet ovan anfört,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att en förutsättningslös
utredning rörande valutaregleringen snarast
möjligt måtte komma till stånd;
B. anse motionerna 1:641 och 11:789 samt 1:432 och
II: 538 besvarade genom vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 10 maj 1960
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Strandler,
Yngve Nilsson och Ståhle;
från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Sköldin, Eliasson
i Sundborn och Adamsson, fru Renström-Ingenäs och herr Boija.
600968 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:331 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1960/61 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. in. s. 3 i texten