Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss vidgning av direktiven för författningsutredningen.

1960-04-05 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1960:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss vidgning av direktiven för författningsutredningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss vidgning av

direktiven för författningsutredningen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 334

i törsta kammaren av herrar Öhmun och Persson, Helmer, samt nr 418 i

andra kammaren av herrar Holmberg och Hagberg hemstälies, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj t hemställa, att direktiven för författningsutredningen

utvidgas till att jämväl omfatta frågan om författningsbestämmelser,

som allsidigt främjar kvinnornas likställighet med männen

på samhällets alla områden».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Med anledning av motionerna vill utskottet inledningsvis framhålla, att

i äldre tid stor olikhet rått mellan män och kvinnor på skilda områden inom

samhällslivet. Sedan mitten av 1800-talet har emellertid en fortgående

utjämning av dessa olikheter ägt rum. Härutinnan må framhållas, att år

1845 syskon erhöllo lika rätt till arv oavsett kön. Ogift kvinna blev år 1858

myndig vid 25 års ålder; år 1884 sänktes myndighetsåldern till 21 år. Genom

nya giftermålsbalkens tillkomst år 1920 blev gift kvinna, som tidigare

visserligen i princip varit myndig oavsett ålder men stått under mannen

målsmanskap, inom äktenskapet jämställd med mannen i juridiskt och

ekonomiskt avseende. Kommunal rösträtt erhöllo kvinnorna i viss utsträckning

år 1863. Valbar till kommunalfullmäktig och stadsfullmäktig blev

kvinna år 1909 samt till ledamot av landsting år 1919. År 1921 erhöllo kvinnorna

politisk rösträtt och valbarhet till riksdagen. Slutligen kan i detta

sammanhang nämnas att rätten till utbildning numera blivit formellt erkänd

även för kvinnorna.

Vad beträffar kvinnans ställning på arbetsmarknaden kan helt allmänt

konstateras, alt i förhållandet till arbetsgivaren den i lag garanterade förenings-

och förhandlingsrätten tillkommer även kvinnorna samt att dessa

således ha samma formella möjlighet som männen att förhandla om sina

arbetsvillkor. Emellertid kvarstå alltjämt vissa olikheter mellan könen på

arbetsmarknaden. Utvecklingen har här delvis följt skilda vägar allteftersom

fråga varit om anställning i enskild eller statlig tjänst.

I fråga om det enskilda området må till en början framhållas, att beträffande

rätten till arbete åtskillnad i regel ej göres mellan könen. Före
1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 5 saml. 2 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960

tintliga undantag äro föranledda av en strävan att bereda kvinnorna ökat

skydd i arbete. Sålunda må enligt arbetarskyddslagstiftningeu kvinna exempelvis

ej användas till arbete under jord i gruva eller i nattarbete inom

hantverk eller industri. Vad lönefrågorna beträffar har den s. k. likalönsprincipen

— d. v. s. principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig

arbetsuppgift — icke vunnit full tillämpning på arbetsmarknaden. Hittills

har den ordningen allmänt godtagits, att parterna på arbetsmarknaden skola

äga rätt att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar

träffa överenskommelser i lönefrågor. Härav följer att frågan i vilken

utsträckning man vill genomföra likalönsprincipen blir beroende av

uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter.

Emellertid ha försök gjorts att få statsmakternas medverkan till likalönsprincipens

genomförande, bl. a. genom ratificering av internationella

konventioner i ämnet. Härutinnan må följande anmärkas.

I en vid 1958 års B-riksdag väckt motion (I: B 123) av herrar Helmer

Persson och Norling hemställdes, att riksdagen måtte uttala, att Sverige

skulle ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100

år 1951 angående likalönsprincipen. Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande

(nr B 8), att frågan om ratificering av ifrågavarande konvention tidigare

behandlats av riksdagen dels år 1952 i anledning av proposition (nr

47) i ämnet dels år 1956 i anledning av motioner i samma fråga. Vid nämnda

båda tillfällen hade riksdagen som sin mening förklarat, att ratificering

icke borde ske. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes, att en ratificering

skulle innebära att man frångick den allmänt godtagna principen om avtalsfriheten

på arbetsmarknaden. Detta skäl ansåg utskottet alltjämt bärande.

Riksdagen följde utskottet.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad proposition, nr 23, vilken

behandlades av andra lagutskottet vid 1959 års riksdag, anhöll Kungl. Maj:t

om riksdagens yttrande angående bl. a. eu av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1958 antagen konvention med åtföljande

rekommendation angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

I propositionen avstyrktes svensk ratificering av ifrågavarande

konvention och rekommendationen ansågs icke böra föranleda någon åtgärd

från svensk sida. I samband med propositionen väcktes motioner om

ratificering av såväl konventionen om diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning som konventionen om likalönsprincipen.

Andra lagutskottet följde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 2)

den av Kungl. Maj:t intagna ståndpunkten. Utskottet anförde bland annat,

att de frågor, som behandlades i konventionen angående diskriminering i

fråga om anställning och yrkesutövning, i de flesta fall redan voro lösta

för vårt lands vidkommande men att en ratificering av konventionen hindrades

av eu hänvisning till likalönsprincipen; de skäl som tidigare åberopats

mot ratificering av 1951 års konvention angående sistnämnda princip

ägde nämligen enligt utskottets mening alltjämt sin giltighet.

Vid innevarande års riksdag ha ånyo motioner (I: 310 och II: 386) väckts

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960 3

med begäran bl. a., att Sverige måtte ratificera de båda ovan berörda konventionerna.

Motionerna, som av riksdagen hänvisats till lagutskott, ha

tilldelats andra lagutskottet och äro för närvarande föremål för remissbehandling.

Vad härefter angår det statliga området ansågs regeringsformens § 28 i

dess ursprungliga lydelse lägga hinder i vägen för kvinnor att erhålla något

slag av statstjänst. Paragrafen stadgade nämligen, att Konungen ägde

att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla ämbeten

och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka voro av den egenskapen,

att fullmakt därå utfärdades. Stadgandet, som enligt sin ordalydelse endast

avsåg tjänster tillsatta av Kungl. Maj :t medelst fullmakt, ansågs analogivis

även tillämpligt på lägre statstjänster, tillsatta av olika ämbetsmyndigheter.

Ett första steg i riktning mot behörighet för kvinnor att vinna tillträde

till statstjänst togs år 1909, då i § 28 infördes ett tillägg av innehåll, att

kvinna kunde med tillämpning av grunder, som av konung och riksdag

godkänts, utnämnas och befordras till vissa statliga lärar- och läkarbefattningar.

Alltjämt voro dock kvinnor uteslutna från befordran till andra av

Kungl. Maj :t tillsatta tjänster än dem som särskilt angåvos i paragrafen.

Efter eu år 1921 vidtagen ändring av § 28 ägde Konungen rätt att i enlighet

med grunder, som av konung och riksdag godkänts, utnämna kvinnoi till

de i § 28 avsedda befattningar, som icke voro att anse som prästerliga. De

närmare grunderna för Konungens utnämningsrätt angåvos sedermera i

den s. k. behörighetslagen, som antogs av riksdagen år 1923. Lagen innebar

att kvinna —- med vissa angivna undantag — skulle vara likställd med man

i fråga om behörighet att inneha statstjänst. Sedan de i behörighetslagen

angivna undantagen borttagits år 1945, äga kvinnor lika behörighet som

män att befordras till statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Denna princip

har bekräftats genom ändringar i regeringsformen, vilka slutligen antogos

vid 1949 års riksdag, i samband varmed behörighetslagen upphörde

att gälla. Likställigheten medför dock icke, att en differentiering efter kön

fortfarande ej må ske, nämligen om den är grundad på praktiskt nödvändiga

hänsyn. Då befordran enligt allmänna befordringsgrunder skall ske

efter bl. a. skicklighet, måste ett bedömande äga rum av sökandens lämplighet

för den befattning, varom fråga är. Denna lämplighet kan undantagsvis

vara beroende av könet, som då också måste beaktas, icke såsom ett formellt

befordringsvillkor men som en faktisk förutsättning för tjänstens effektiva

besörjande.

Reformen av behörighetslagstiftningen år 1945 innebar icke, att kvinna erhöll

tillträde till prästerlig tjänst. För kvinnas behörighet i detta avseende

erfordrades alltjämt, enligt § 28 regeringsformen, särskild lagstiftning tillkommen

i den ordning 87 § 2 mom. stadgar. Först genom lag den 17 oktober

1958 öppnades möjlighet för kvinna afl vinna tillträde till prästerlig

tjänst.

Härefter må omnämnas att Sverige ratificerat konventionen den 4 no
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960

vember 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna samt Förenta Nationernas konvention om kvinnans politiska

rättigheter. Enligt den förstnämnda konventionen har fördragsslutande

part garanterat att envar, som befinner sig under dess jurisdiktion,

skall oberoende av bl. a. kön tryggas vid de fri- och rättigheter, som närmare

angivas i konventionen. Enligt den senare konventionens artikel III

skola kvinnor ha rätt att, på samma vilkor som män, utan åtskillnad av

något slag, inneha allmän tjänst och utöva alla offentliga funktioner om

vilka stadgas i vederbörande lands lagar.

Vad härefter angår frågan om kvinnans likställighet med mannen i lönea\

seende ger en blick på det statliga lönesystemet vid handen, att principen

om lika lön så till vida förverkligats, att sedan år 1947 åtskillnad icke längre

göres mellan man och kvinna, som innehar enahanda befattning. Vid

1957 års riksdag samt vid 1958 års B-riksdag beslutades vidare vissa ändringar

i riktning mot likalönsprincipens förverkligande. Då undanröjdes

nämligen den återstående skillnad i lönehänseende, som inom vissa områden

varit rådande mellan de särskilda tjänster för kvinnor och de särskilda

tjänster för män, som funnits inrättade för samma slags arbetsuppgifter.

Alltjämt föreligga dock väsentliga avvikelser från likalönsprincipen. Detta

gäller särskilt de tjänster, som äro placerade under nuvarande 7 lönegraden.

Denna lönegrad kan betecknas som den lägsta lönegrad, som i praktiken

användes för tjänst, avsedd att rekryteras av män. Den kommitté, som år

1953 framlade betänkande i likalön sfrågan (SOU 1953: 18), har funnit att

vissa av tjänsterna under nämnda lönegrad, vilka regelmässigt innehas av

kvinnor, vid jämförelse med »manliga» tjänster ha en med hänsyn till arbetsuppgifterna

alltför låg löneställning.

Efter den sålunda lämnade redogörelsen får utskottet i anledning av de nu

föreliggande motionerna erinra om den tidigare behandlingen av spörsmålet

om grundlagsfästande av vissa för svensk rättsuppfattning fundamentala

principer. Sålunda hemställde riksdagen år 1938 (skrivelse nr 362) om

utredning angående frågan om införande i regeringsformen av sådana principer,

som för det fortbestående svenska samhället vore av den grundläggande

vikt, att de ej måtte utan författningsändring åsidosättas genom lagstiftningen.

Med anledning av denna skrivelse tillkallade chefen för justitiedepartementet

samma år särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa

den begärda utredningen. De sakkunniga framlade år 1941 betänkande

(SOU 1941: 20) med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen. Förslaget

blev emellertid ej i proposition underställt riksdagens prövning. Frågan

upptogs dock i en vid 1948 års riksdag väckt motion (I: 50), i vilken

hemställdes att riksdagen för vidare grundlagsenlig behandling ville antaga

ett förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen, som i det väsentliga

överensstämde med det år 1941 framlagda. I sitt av riksdagen godkända

utlåtande (nr 17) över motionen uttalade konstitutionsutskottet

bland annat önskvärdheten av att i regeringsformen infördes såvitt möj
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960 5

ligt klara och bindande uttryck för de grundsatser, som voro utmärkande

för den svenska rättsstaten. Utskottet ansåg sig dock icke berett att på

grundval av 1941 års betänkande utarbeta förslag till erforderliga grundlagsändringar.

På utskottets hemställan anhöll riksdagen (skrivelse nr 122),

att Kungl. Maj :t till förnyad utredning måtte upptaga frågan om införande

i regeringsformen av bestämmelser, vilka gåve uttryck åt det svenska rättssamhällets

grundläggande principer, samt att för riksdagen framlägga de

förslag, som härav föranleddes.

Härefter hemställdes i likalydande motioner vid 1958 års B-riksdag (I: B

155 och II: B 218), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära

utredning rörande införande i regeringsformen av bestämmelser, som uttryckte

för svensk rättsuppfattning fundamentala principer. I sitt av riksdagen

godkända, den 6 november 1958 dagtecknade utlåtande (nr B 2) över

motionerna underströk konstitutionsutskottet — bland annat under hänvisning

till sitt berörda utlåtande vid 1948 års riksdag — det angelägna i ett

grundlagsfästande av nämnda principer. Under framhållande av att författningsutredningen

till behandling upptagit de av motionärerna åsyftade

spörsmålen ansåg utskottet emellertid en skrivelse i motionernas syfte icke

behövlig.

Genom beslut i konselj den 7 november 1958 blev riksdagens ovannämnda

skrivelse nr 362 vid 1938 års riksdag jämte det år 1941 framlagda betänkandet,

SOU 1941:20, ävensom riksdagens skrivelse nr 122 vid 1948 års

riksdag av Kungl. Maj :t överlämnade till författningsutredningen.

De nu till behandling föreliggande motionerna syfta till grundlagsfästande

av principen om kvinnans likställighet med mannen på samhällslivets

skilda områden. Det i motionerna väckta spörsmålet faller alltså inom ramen

för det arbete som för närvarande pågår inom författningsutredningen

med omprövning av frågan om införande i vår författning av bestämmelser,

vilka uttrycka för svensk rättsuppfattning grundläggande principer. Utskottet

finner det därför — även med erkännande av betydelsen av den i

motionerna väckta frågan — varken behövligt eller önskvärt att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om vidgning av direktiven för författningsutredningen

på sätt motionärerna påyrkat.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner ej måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 april 1960

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Olsén, Erik

Olsson, Nils-Eric Gustafsson, Arvidson, Palm och Hedblom; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg*,

Magnusson i Tumhult, von Friesen, Hammar, fruar Sjöqvist och Thunvall,

herrar Andersson i Billingsfors*, Lundkvist i Eskilstuna* och Hallén*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

600705 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.