Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om riksdagsledamots immunitet.
1960-12-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1960:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om riksdagsledamots immunitet.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1960
1
Kr 28
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser i fråga om riksdagsledamots
immunitet.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 20 i
första kammaren av herr Ollén och nr 27 i andra kammaren av herr Hammar
föreslås, att riksdagen ville för sin del till grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 110 första stycket första
punkten regeringsformen:
»Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller eljest till
domstol instämmas eller sin frihet berövas för sina gärningar eller
yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer,
sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de
röstande instämt.»
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån densamma icke beröres
i det följande, hänvisa till motionerna.
Behandlingen av motionerna har uppskjutits till höstsessionen.
Gällande bestämmelser. Enligt bestämmelse i § 110 regeringsformen —
som i sak icke ändrats sedan regeringsformens tillkomst år 1809 och historiskt
sett går tillbaka till frihetstidens konungaförsäkringar — må ej någon
riksdagsman »under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar
eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer,
sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av
de röstande instämt».
Särskilda bestämmelser om häktning av riksdagsman finnas i § 111 regeringsformen,
där det tillika stadgas, att riksdagsman ej i andra fall än i
§§ 110 och 111 sägs må berövas sin frihet.
Jämlikt § 90 regeringsformen må under riksdagens, dess kamrars eller
utskotts överläggningar och prövning icke uti något annat fall eller på något
annat sätt än grundlagarna bokstavligen föreskriva komma frågor om
bl. a. regerings- och domaremakternas beslut samt enskilda medborgares
och korporationers förhållanden.
Varje riksdagsledamot äger enligt § 52 riksdagsordningen i princip rätt
att vid kammares sammanträde till protokollet fritt tala och utlåta sig i
alla frågor, som under överläggning komma, och om lagligheten av allt, som
1 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 5 samt. 2 avel. Nr 28
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1960
inom kammaren sig tilldrager. Ingen må dock därvid tillåta sig personligen
förolämpande uttryck eller eljest uppträda på ett mot god ordning stridande
sätt. Sker det, och låter den felande sig icke av talmannens föreställning
rätta, äger talmannen fråntaga honom ordet. Har sådant ägt rum, må den
felande för det sammanträdet icke vidare yttra sig. Väckes förslag, att den
ledamot, som sålunda sig förgått, därjämte må av talmannen erhålla varning
eller att saken bör till laga domstols behandling överlämnas, skall beslut
däröver av kammaren vid nästa sammanträde utan föregående överläggning
fattas.
Motionernas bakgrund. Motionerna ha föranletts av ett uppmärksammat
rättsfall — det veterligen första kända i sitt slag — som helt nyligen avgjorts
i högsta instans och vari omständigheterna i korthet voro följande.
Vid andra kammarens behandling den 4 mars 1959 (prot. nr 6, s. 82 ff.)
av propositionen nr 24/1959, innefattande bl. a. förslag om försäljning till
agronomen Torgny André i Norrköping av kronoegendomen Knivberga 21
i Norrköpings stad, deltog herr Svensson i Ljungskile i debatten. Enligt
Andrés mening uttalade sig Svensson i ett av sina anföranden (s. 84) på
ett sätt, som var för André kränkande.
André instämde Svensson till Orusts, Tjörns och Inlands domsagas häradsrätt
och yrkade skadestånd för ärekränkning med 10 000 kronor. Svensson
invände, att han gjort uttalandet i fråga i sin egenskap av ledamot av
riksdagen, att den av André instämda talan därför måste anses innefatta
sådant tilltal, som avsåges i § 110 regeringsformen, samt att, enär i detta
lagrum föreskrivet tillstånd till käromålets väckande icke förefunnes, rätten
saknade behörighet att upptaga målet. Svensson yrkade därför, att häradsrätten
måtte avvisa Andrés talan. I beslut den 2 september 1959 uttalade
häradsrätten bl. a., att stadgandet i § 110 regeringsformen enligt sin avfattning
ej avsåge annat än talan om ansvar. Eftersom stöd saknades att åt
stadgandet giva en vidsträcktare tolkning samt Andrés talan avsåge endast
skadestånd på grund av påstådd ärekränkning, vore häradsrätten behörig
att upptaga målet. Svenssons invändning lämnades alltså utan bifall och
Svensson förklarades vara skyldig att ingå i svaromål. -— Genom dom den
11 december 1959 ogillade häradsrätten Andrés skadeståndstalan. I domskälen
framhölls, att Svenssons uttalande i riksdagen utgjort ett led i den
kritik han avsett att rikta mot vederbörande statliga myndigheters sätt att
handlägga ifrågavarande markförvärvsärende och att det fallit inom ramen
för hans yttrandefrihet såsom riksdagsman. Insatt i sitt sammanhang kunde
uttalandet icke anses vara för André kränkande.
Sedan André vädjat mot häradsrättens dom samt fråga ånyo uppkommit,
huruvida hinder för målets upptagande förelåge med hänsyn till bestämmelsen
i § 110 regeringsformen, ansåg hovrätten för Västra Sverige i beslut
den 3 maj 1960 lagrummet icke vara tillämpligt å förevarande fall. Hinder
i angivna hänseende mötte därför icke mot målets upptagande. Svensson
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1960
3
anförde besvär över beslutet. I avbidan på utgången av Svenssons besvärstalan
förklarade hovrätten skadeståndsmålet vilande.
Enligt beslut den 5 december 1960 har högsta domstolen vid övervägande
av frågan om tillämpligheten av § 110 regeringsformen lika med hovrätten
funnit hinder icke möta mot målets upptagande och förty fastställt överklagade
beslutet. — Ett av de i avgörandet deltagande sju justitieråden var
av annan mening och fann på anförda skäl, att på grund av § 110 regeringsformen
hinder förelegat att upptaga Andrés talan till prövning.
Motionerna. Vid tiden för motionernas avlämnande förelåg endast häradsrättens
beslut i behörighetsfrågan. Genom avgörandet i högsta instans
— vilket utskottet funnit böra avvaktas innan motionerna behandlades —
är emellertid den tolkning av bestämmelsen i § 110 regeringsformen, som
givit anledning till motionärernas yrkande om lagändring, slutgiltig. Motionärerna
anse det icke rimligt, att en riksdagsledamot skall kunna utsättas
för skadeståndskrav från vem som helst i anledning av vad han eller hon
företagit sig i sitt riksdagsarbete. Det måste te sig naturligast, att det allmänna
intresset av att riksdagsledamöterna fritt och obundet kunna fullgöra
sina uppdrag såtillvida tillmätes större vikt än enskildas intresse att erhålla
gottgörelse för liden skada, att prövning av skadeståndsanspråk göres beroende
av att vederbörande kammare lämnat tillstånd därtill. Riksdagsledamots
immunitet bör således vidgas till att avse även enskildas anspråk på
ersättning för skada, som föranletts av gärning eller yttrande under utövande
av riksdagsmannauppdraget. Endast om § 110 regeringsformen på detta
sätt kompletteras kan enligt motionärernas mening bestämmelsen väntas
fullt ut få åsyftad verkan.
Utskottet. Genom högsta domstolens ovannämnda beslut har klarlagts, att
bestämmelsen i § 110 regeringsformen ej innefattar skydd mot skadeståndstalan,
som grundas på gärningar eller yttranden av riksdagsman i denna
hans egenskap. Härigenom aktualiseras frågan om en revision av grundlagsstadgandet.
Enligt vad utskottet inhämtat har emellertid författningsutredningen
redan till behandling upptagit förevarande spörsmål. Detta
har dessutom visst samband med en omarbetning av § 90 regeringsformen
och med andra frågor, som likaledes äro föremål för utredningens uppmärksamhet.
Vid sådant förhållande får utskottet, med understrykande av betydelsen
av den i motionerna väckta frågan, hemställa,
att motionerna I: 20 och II: 27 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 december 1960
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1960
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Georg Pettersson,
Torsten Andersson, Olsén, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar
Erik Olsson och Nils-Eric Gustafsson; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Magnusson i
Tumhult, von Friesen, Braconier, Hammar, Andersson i Linköping, Alemyr,
Henningsson i Hälsingborg, Adamsson och fru Thunvall.
601896
Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.