Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande ny kommunindelning.
1960-02-25 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1960:3, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande ny kommunindelning.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1060
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ny kommunindelning.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 86
i första kammaren av herr Helmer Persson m. fl. och nr 104 i andra kammaren
av herr Holmberg hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära tillsättande av en allsidig utredning med uppgift att
lägga fram förslag till en ny kommunindelning».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Historik. Före tillkomsten av 1862 års kommunalförfattningar handhades
de kommunala angelägenheterna i vårt land av socknarna, vilka äro
av kyrkligt ursprung. I samma mån som socknens borgerligt kommunala
betydelse växte, blev behovet av föreskrifter till närmare reglering av dess
självförvaltande verksamhet starkare. I de bestämmelser härom, som funnos
intagna i 1817 och 1843 års sockenförfattningar, var emellertid — oaktat
de borgerliga ärendena blevo övervägande — samtliga angelägenheters
behandling alltjämt förebehållen sockenstämman med dess företrädesvis
kyrkliga organisation. Det var delvis kravet på ett åtskiljande av den kyrkliga
och den borgerliga stämman, som gav anledning till den nya lagstiftning,
vilken innefattas i 1862 års kommunalförfattningar. Genom denna
skedde en fullständig utskiftning mellan de kyrkliga och de borgerliga intressena.
Härvid avsågs emellertid icke att för någon av dessa båda intressegrupper
skapa någon ny indelningsenhet, ehuru frågan om en ändring
härutinnan under förarbetena varit under övervägande. Den gamla indelningen
i socknar (och städer) bibehölls alltså. Anmärkningsvärt är sålunda,
alt den nya kommunala lagstiftningen icke gjorde den borgerliga
kommunen till en i förhållande till den förutvarande, äldre indelningen
självständig områdesenhet. I 1 § kommunalförordningen för landet fastslogs
också uttryckligen som grundregel, att varje socken på landet utgjorde
för sig en särskild kommun. Från att kommunen alltså varit en av den
kyrkliga indelningen avsevärt beroende enhet, löstes detta samband genom
1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning. Men enligt grunderna för denna lagstiftning skulle även
härefter den kyrkligt och den borgerligt kommunala indelningen i allmänhet
inbördes överensstämma; skiljaktigheter dem emellan borde även
i fortsättningen endast undantagsvis förekomma. Principen om att varje
Bihang till riksdagens protokoll 1060. 5 samt. 2 avd. Nr 3
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 11)60
socken skulle utgöra en kommun kom därför också till förnyat uttryck i 1 §
i 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet.
I anledning av motioner väckta vid 1939 års riksdag hemställde denna
(skrivelse nr 387) hos Kungi. Maj:t om utredning av frågan om ändrad
lagstiftning, syftande till en rationell kommunindelning.
I skrivelse (nr 121) till Kungl. Maj:t vid 1942 års riksdag hemställde
denna ånyo med anledning av väckta motioner, att Kungl. Maj:t med det
snaraste måtte föranstalta om företagandet av den vid 1939 års riksdag
begärda utredningen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade
chefen för socialdepartementet särskilda sakkunniga att utreda frågan om
åstadkommande av en mera rationell kommunal indelning och framlägga
därav föranledda förslag.
De sakkunniga, som antogo namnet kommunindelningskommittén, överlämnade
dels i juni 1944 en översikt över den lantkommunala författningsregleringens
historia med särskilt avseende å landsbygdens primärkommuner
(SOU 1944:37), dels den 26 september 1945 betänkande med förslag
till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner
(SOU 1945:38).
På grundval av kommitténs förslag framlade Kungl. Maj :t vid 1946 års
riksdag proposition (nr 236) med förslag till lag rörande ny indelning av
riket i borgerliga kommuner.
I utlåtande (nr 19) över propositionen anförde konstitutionsutskottet
beträffande behovet av ny kommunindelning bland annat följande:
Svårigheten för de små kommunerna att på ett tillfredsställande sätt
självständigt handha vissa förvaltningsuppgifter och det därigenom uppkomna
beroendet av staten och landstinget, den ökade känsligheten i skatteavseende
samt den icke sällan förekommande svårigheten att erhålla
kvalificerad arbetskraft på de kommunala förtroendeposterna utgöra några
av de väsentligaste skälen för en ny kommunindelning. Härtill kommer
att de försök som gjorts att undanröja sagda olägenheter, genom bl. a.
bildandet av specialkommuner för fattigvård o. d., icke vunnit den anslutning
som förväntats, och där ett dylikt förfarande tilllämpats------
varit ägnat att försvaga den kommunala självstyrelsen.
Här skall tilläggas, att 1943 sammanlagda antalet landskommuner i riket
uppgick till 2 399. Av dessa hade 1 835 mindre än 2 000 invånare och
524 mindre än 500 invånare.
Sedan utskottet funnit att avgörande skäl förebragts gentemot de betänkligheter,
som rests mot eu förstoring av kommunerna, underströk
utskottet alt, även om i vissa fall en nyindelning kunde inebära ingrepp
i gamla och traditionsrika kommunenheter, reformen dock syftade till att
bevara självstyrelsen i former, som tillgodosågo det nutida samhällets krav.
Det viktigaste och mest svårlösta problemet vid genomförandet av den
nya kommunala indelningen utgjorde frågan om kommunernas storlek och
gränser.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr .1 år 1960
3
Kommunindelningskommittén yttrade härom bland annat, att frågan om
de nya kommunernas storlek främst borde bedömas med beaktande av angelägenheten
att skapa lämpliga förvaltningsenheter för den kommunala verksamheten.
Förvaltningsenheterna skulle emellertid också vara självstyrelseenheter.
En ekonomiskt alltför svag kommun vore icke lämplig såsom självstyrelseenhet,
även om den i betraktande av folkmängden och arbetsuppgifternas
omfattning in. m. kunde erbjuda underlag för en rationell förvaltningsorganisation.
Vid kommunindelningens bestämmande borde hänsyn
dessutom tagas till den framtida utvecklingen. Reformen borde utformas så,
att den icke inom avsevärd lid behövde upprepas.
Efter att ha vägt de krav, som kommittén funnit de olika förvaltningsuppgifterna
ställa, mot de nackdelar ur andra synpunkter, som ett tillmötesgående
av kraven skulle medföra, förordade kommittén att vid sammanslagning
av mindre kommuner en kommunstorlek av 2 000—3 500 personer
eftersträvades. Den fann dessa storleksgränser böra avse områden med normalt
tillväxande eller i stort sett oförändrad folkmängd. Beträffande områden
med tendens till fallande folkmängd förordade kommittén, att de
angivna folkmängdstalen ökade med det tal, som motsvarade den sannolika
folkminskningen under de närmaste trettio åren. Någon anledning att
förhindra bildandet av kommuner med större folkmängd än den angivna
ansåg kommittén icke föreligga. Beträffande avvikelserna nedåt anfördes
att den angivna minimifolkmängden borde få underskridas endast i sådana
undantagsfall, då ytterligare sammanslagning med hänsyn till kommunernas
från kommunikationssynpunkt isolerade läge i förhållande till angränsande
kommuner måste anses olämplig. Beträffande skatteunderlaget
framhöll kommittén, alt man endast i undantagsfall borde bilda kommuner
med ett lägre antal skattekronor än sammanlagt 8 000- 10 000.
Föredragande departementschefen anslöt sig i allt väsentligt till kommitténs
förslag i denna del.
Konstitutionsutskottet hade intet att erinra mot de riktlinjer, som uppdragits
för normalstorleken å kommunerna. Den föreslagna minimigränsen
på 2 000 innevånare liksom kravet på ett skatteunderlag å 8 000—10 000
skattekronor fann utskottet sig i princip kunna godtaga. Utskottet ansåg
emellertid, alt avvikelser från minimigränsen skulle kunna ske icke blott i
fråga om ökommuner eller kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter
utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle
uppkomma genom en sammanslagning.
Utskottets utlåtande i anledning av proposition blev av riksdagen godkänl.
Genom den nya kommunindelningsreformen, som trädde i kraft 1952,
minskades antalet landskommuner, köpingar ej medräknade, från 2 281
till 810. 04 kommuner fingo mindre än 2 000 innevånare och 291 mindre än
3 000 innevånare.
Sedan 1952 ha emellertid många landskommuner, framför allt sådana där
jordbruket är den dominerande näringsgrenen, visat ett för varje år vikande
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1960
befolkningsunderlag. Sålunda hade fram till 1959 antalet kommuner, som
icke uppnådde minimigränsen på 2 000 innevånare, ökat till 88. Antalet
kommuner, som hade mindre än 3 000 innevånare, hade stigit till 339.
De sakkunniga, som 1953 tillkallades för att verkställa översyn av lagstiftningen
om kommunalförbund in. m., fingo även anledning att i sitt år
1956 avlämnade betänkande i ämnet (SOU 1956: 19) framlägga vissa synpunkter
på den kommunala indelningen. De sakkunniga anförde lika.: Del
har visat sig, afl de genom den nya kommunindelningen tillskapade kommunala
enheterna i åtskilliga fall äro för små för att på egen hand kunna fullgöra
de kommunala uppgifterna. De förvaltningsområden, där detta är mest
iögonfallande, äro skolväsendet och polisväsendet. Beträffande skolväsendet
är man numera av den uppfattningen, att för högstadiet av den nioåriga
enhetsskolan kräves ett befolkningsunderlag som är väsentligt större
än de angivna talen före indelningsreformen. Vad angår polisväsendet har
det moderna samhällets utveckling bl. a. medfört krav på specialisering och
ökad mobilitet hos polismännen inom större geografiska områden än hittills.
I utlåtande (nr 17/1957) över den på grundval av betänkandet framlagda
propositionen (nr 150/1957) med förslag till lag om kommunalförbund anförde
konstitutionsutskottet bl. a.:
Äro kommuner i behov av samarbete på flera viktiga områden, kan sammanläggning
till en kommun stundom framstå som den lämpligaste lösningen.
I andra fall — då samarbetsuppgifterna väl äro så betydande, att
lagligen reglerade former synas erforderliga, men de flesta förvaltningsuppgifterna
likväl handhavas bäst av varje kommun för sig — kan det vara
lämpligt, att kommunerna bilda kommunalförbund.
Såsom svar på en interpellation av herr Andersson i Storfors angående
åtgärder för åstadkommande av större kommunala enheter yttrade statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet i riksdagens andra kammare
den 11 december 1959 bl. a. följande:
Samtidigt som befolkningsunderlaget på landsbygden minskar ställes
på olika förvaltningsområden allt större krav på kommunernas resurser,
såväl de ekonomiska som de personella. Utvecklingen under de senaste åren
har visat, att behovet av interkommunal samverkan vid lösandet av primära
kommunala uppgifter alltjämt kvarstår i betydande omfattning och
att det dessutom ökar och utsträcks till nya förvaltningsområden. Dessa
omständigheter har i flera fall lett till att kommuner på eget initiativ tagit
upp frågan om sammanläggning till en större kommunal enhet. Under åren
1956—1959 har sex sådana sammanläggningar beslutats, och utredningar
lär pågå i åtskilliga andra fall. Regeringen har bedömt läget så, att något
ingripande i gällande kommunindelning för dagen inte bör göras, men väl
att strävandena till frivilligt samarbete och sammanläggning av kommuner
bör stimuleras. Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet
med uppgift att i första hand anskaffa och sammanställa grundmaterial,
som kan vara ägnat att belysa frågan, i vad mån behov föreligger
av ändringar i gällande kommunindelning. Arbetet inom nyssnämnda
expertgrupp beräknas inom en nära framtid att nå det stadium, att grup
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1960
5
pen lämpligen bör uppgå i en utredning med parlamentarisk anknytning.
I denna utredning synes man närmare böra diskutera riktlinjerna för framtida
kommunsammanslagningar och vilka rekommendationer i indelningsfrågor
som bör ges åt kommunerna och andra myndigheter. Även frågan
om tillskapandet av en mera enhetlig kommuntyp torde lämpligen kunna
tas upp til! övervägande i det sammanhanget.
Utskottet. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen var avsikten vid
tillkomsten av nu gällande kommunindelning, att denna utan väsentliga
ändringar skulle bli bestående för avsevärd tid. Den fortgående minskningen
av befolkningsunderlaget på landsbygden i förening med den omständigheten,
att inom flera betydelsefulla förvaltningsområden väsentligt ökade
krav ställas på kommunerna, har emellertid medfört att åtskilliga primärkommuner
icke längre uppnå sådan storlek, att de kunna på egen hand
effektivt fullgöra mera omfattande och kostnadskrävande uppgifter. De
olägenheter, som uppstå genom primärkommunernas bristande bärkraft,
torde icke alltid kunna elimineras genom interkommunal samverkan. Lämpligare
lösning torde i sådana fall vara att vidga de kommunala enheterna.
Att denna väg redan börjat beträdas utvisa de kommunsammanslagningar
som ägt rum under senare år. Det av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i riksdagen lämnade interpellationssvaret, för vilket ovan redogjorts,
ger vidare vid handen, att inom inrikesdepartementet tillsatts en
expertgrupp med uppgift att anskaffa och sammanställa grundmaterial,
som kan vara ägnat att belysa frågan, i vad mån behov av ändringar i gällande
kommunindelning föreligger. Av interpellationssvaret framgår därjämte
att gruppen — när tillräckligt material sammanställts — enligt departementschefens
mening bör uppgå i en utredning med parlamentarisk
anknytning. Med hänsyn härtill synes i anledning av motionerna någon
riksdagens framställning i ämnet icke erforderlig. Utskottet hemställer
alltså,
att motionerna I: 86 och II: 104 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1960
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström*, Ollen*, Torsten
Andersson, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Nils-Eric Gustafsson*,
Carl Albert Anderson, Dahl och Palm; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg,
Magnusson i Tumhult, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla, Hammar,
Andersson i Linköping, Alemyr, Svenungsson* och Gustafsson i Borås*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.