Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande ny kommunindelning.

1960-02-25 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1960:3, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande ny kommunindelning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1060

1

Nr 3

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande

ny kommunindelning.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 86

i första kammaren av herr Helmer Persson m. fl. och nr 104 i andra kammaren

av herr Holmberg hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t begära tillsättande av en allsidig utredning med uppgift att

lägga fram förslag till en ny kommunindelning».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Historik. Före tillkomsten av 1862 års kommunalförfattningar handhades

de kommunala angelägenheterna i vårt land av socknarna, vilka äro

av kyrkligt ursprung. I samma mån som socknens borgerligt kommunala

betydelse växte, blev behovet av föreskrifter till närmare reglering av dess

självförvaltande verksamhet starkare. I de bestämmelser härom, som funnos

intagna i 1817 och 1843 års sockenförfattningar, var emellertid — oaktat

de borgerliga ärendena blevo övervägande — samtliga angelägenheters

behandling alltjämt förebehållen sockenstämman med dess företrädesvis

kyrkliga organisation. Det var delvis kravet på ett åtskiljande av den kyrkliga

och den borgerliga stämman, som gav anledning till den nya lagstiftning,

vilken innefattas i 1862 års kommunalförfattningar. Genom denna

skedde en fullständig utskiftning mellan de kyrkliga och de borgerliga intressena.

Härvid avsågs emellertid icke att för någon av dessa båda intressegrupper

skapa någon ny indelningsenhet, ehuru frågan om en ändring

härutinnan under förarbetena varit under övervägande. Den gamla indelningen

i socknar (och städer) bibehölls alltså. Anmärkningsvärt är sålunda,

alt den nya kommunala lagstiftningen icke gjorde den borgerliga

kommunen till en i förhållande till den förutvarande, äldre indelningen

självständig områdesenhet. I 1 § kommunalförordningen för landet fastslogs

också uttryckligen som grundregel, att varje socken på landet utgjorde

för sig en särskild kommun. Från att kommunen alltså varit en av den

kyrkliga indelningen avsevärt beroende enhet, löstes detta samband genom

1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning. Men enligt grunderna för denna lagstiftning skulle även

härefter den kyrkligt och den borgerligt kommunala indelningen i allmänhet

inbördes överensstämma; skiljaktigheter dem emellan borde även

i fortsättningen endast undantagsvis förekomma. Principen om att varje

Bihang till riksdagens protokoll 1060. 5 samt. 2 avd. Nr 3

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 11)60

socken skulle utgöra en kommun kom därför också till förnyat uttryck i 1 §

i 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet.

I anledning av motioner väckta vid 1939 års riksdag hemställde denna

(skrivelse nr 387) hos Kungi. Maj:t om utredning av frågan om ändrad

lagstiftning, syftande till en rationell kommunindelning.

I skrivelse (nr 121) till Kungl. Maj:t vid 1942 års riksdag hemställde

denna ånyo med anledning av väckta motioner, att Kungl. Maj:t med det

snaraste måtte föranstalta om företagandet av den vid 1939 års riksdag

begärda utredningen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade

chefen för socialdepartementet särskilda sakkunniga att utreda frågan om

åstadkommande av en mera rationell kommunal indelning och framlägga

därav föranledda förslag.

De sakkunniga, som antogo namnet kommunindelningskommittén, överlämnade

dels i juni 1944 en översikt över den lantkommunala författningsregleringens

historia med särskilt avseende å landsbygdens primärkommuner

(SOU 1944:37), dels den 26 september 1945 betänkande med förslag

till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

(SOU 1945:38).

På grundval av kommitténs förslag framlade Kungl. Maj :t vid 1946 års

riksdag proposition (nr 236) med förslag till lag rörande ny indelning av

riket i borgerliga kommuner.

I utlåtande (nr 19) över propositionen anförde konstitutionsutskottet

beträffande behovet av ny kommunindelning bland annat följande:

Svårigheten för de små kommunerna att på ett tillfredsställande sätt

självständigt handha vissa förvaltningsuppgifter och det därigenom uppkomna

beroendet av staten och landstinget, den ökade känsligheten i skatteavseende

samt den icke sällan förekommande svårigheten att erhålla

kvalificerad arbetskraft på de kommunala förtroendeposterna utgöra några

av de väsentligaste skälen för en ny kommunindelning. Härtill kommer

att de försök som gjorts att undanröja sagda olägenheter, genom bl. a.

bildandet av specialkommuner för fattigvård o. d., icke vunnit den anslutning

som förväntats, och där ett dylikt förfarande tilllämpats------

varit ägnat att försvaga den kommunala självstyrelsen.

Här skall tilläggas, att 1943 sammanlagda antalet landskommuner i riket

uppgick till 2 399. Av dessa hade 1 835 mindre än 2 000 invånare och

524 mindre än 500 invånare.

Sedan utskottet funnit att avgörande skäl förebragts gentemot de betänkligheter,

som rests mot eu förstoring av kommunerna, underströk

utskottet alt, även om i vissa fall en nyindelning kunde inebära ingrepp

i gamla och traditionsrika kommunenheter, reformen dock syftade till att

bevara självstyrelsen i former, som tillgodosågo det nutida samhällets krav.

Det viktigaste och mest svårlösta problemet vid genomförandet av den

nya kommunala indelningen utgjorde frågan om kommunernas storlek och

gränser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr .1 år 1960

3

Kommunindelningskommittén yttrade härom bland annat, att frågan om

de nya kommunernas storlek främst borde bedömas med beaktande av angelägenheten

att skapa lämpliga förvaltningsenheter för den kommunala verksamheten.

Förvaltningsenheterna skulle emellertid också vara självstyrelseenheter.

En ekonomiskt alltför svag kommun vore icke lämplig såsom självstyrelseenhet,

även om den i betraktande av folkmängden och arbetsuppgifternas

omfattning in. m. kunde erbjuda underlag för en rationell förvaltningsorganisation.

Vid kommunindelningens bestämmande borde hänsyn

dessutom tagas till den framtida utvecklingen. Reformen borde utformas så,

att den icke inom avsevärd lid behövde upprepas.

Efter att ha vägt de krav, som kommittén funnit de olika förvaltningsuppgifterna

ställa, mot de nackdelar ur andra synpunkter, som ett tillmötesgående

av kraven skulle medföra, förordade kommittén att vid sammanslagning

av mindre kommuner en kommunstorlek av 2 000—3 500 personer

eftersträvades. Den fann dessa storleksgränser böra avse områden med normalt

tillväxande eller i stort sett oförändrad folkmängd. Beträffande områden

med tendens till fallande folkmängd förordade kommittén, att de

angivna folkmängdstalen ökade med det tal, som motsvarade den sannolika

folkminskningen under de närmaste trettio åren. Någon anledning att

förhindra bildandet av kommuner med större folkmängd än den angivna

ansåg kommittén icke föreligga. Beträffande avvikelserna nedåt anfördes

att den angivna minimifolkmängden borde få underskridas endast i sådana

undantagsfall, då ytterligare sammanslagning med hänsyn till kommunernas

från kommunikationssynpunkt isolerade läge i förhållande till angränsande

kommuner måste anses olämplig. Beträffande skatteunderlaget

framhöll kommittén, alt man endast i undantagsfall borde bilda kommuner

med ett lägre antal skattekronor än sammanlagt 8 000- 10 000.

Föredragande departementschefen anslöt sig i allt väsentligt till kommitténs

förslag i denna del.

Konstitutionsutskottet hade intet att erinra mot de riktlinjer, som uppdragits

för normalstorleken å kommunerna. Den föreslagna minimigränsen

på 2 000 innevånare liksom kravet på ett skatteunderlag å 8 000—10 000

skattekronor fann utskottet sig i princip kunna godtaga. Utskottet ansåg

emellertid, alt avvikelser från minimigränsen skulle kunna ske icke blott i

fråga om ökommuner eller kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter

utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle

uppkomma genom en sammanslagning.

Utskottets utlåtande i anledning av proposition blev av riksdagen godkänl.

Genom den nya kommunindelningsreformen, som trädde i kraft 1952,

minskades antalet landskommuner, köpingar ej medräknade, från 2 281

till 810. 04 kommuner fingo mindre än 2 000 innevånare och 291 mindre än

3 000 innevånare.

Sedan 1952 ha emellertid många landskommuner, framför allt sådana där

jordbruket är den dominerande näringsgrenen, visat ett för varje år vikande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1960

befolkningsunderlag. Sålunda hade fram till 1959 antalet kommuner, som

icke uppnådde minimigränsen på 2 000 innevånare, ökat till 88. Antalet

kommuner, som hade mindre än 3 000 innevånare, hade stigit till 339.

De sakkunniga, som 1953 tillkallades för att verkställa översyn av lagstiftningen

om kommunalförbund in. m., fingo även anledning att i sitt år

1956 avlämnade betänkande i ämnet (SOU 1956: 19) framlägga vissa synpunkter

på den kommunala indelningen. De sakkunniga anförde lika.: Del

har visat sig, afl de genom den nya kommunindelningen tillskapade kommunala

enheterna i åtskilliga fall äro för små för att på egen hand kunna fullgöra

de kommunala uppgifterna. De förvaltningsområden, där detta är mest

iögonfallande, äro skolväsendet och polisväsendet. Beträffande skolväsendet

är man numera av den uppfattningen, att för högstadiet av den nioåriga

enhetsskolan kräves ett befolkningsunderlag som är väsentligt större

än de angivna talen före indelningsreformen. Vad angår polisväsendet har

det moderna samhällets utveckling bl. a. medfört krav på specialisering och

ökad mobilitet hos polismännen inom större geografiska områden än hittills.

I utlåtande (nr 17/1957) över den på grundval av betänkandet framlagda

propositionen (nr 150/1957) med förslag till lag om kommunalförbund anförde

konstitutionsutskottet bl. a.:

Äro kommuner i behov av samarbete på flera viktiga områden, kan sammanläggning

till en kommun stundom framstå som den lämpligaste lösningen.

I andra fall — då samarbetsuppgifterna väl äro så betydande, att

lagligen reglerade former synas erforderliga, men de flesta förvaltningsuppgifterna

likväl handhavas bäst av varje kommun för sig — kan det vara

lämpligt, att kommunerna bilda kommunalförbund.

Såsom svar på en interpellation av herr Andersson i Storfors angående

åtgärder för åstadkommande av större kommunala enheter yttrade statsrådet

och chefen för inrikesdepartementet i riksdagens andra kammare

den 11 december 1959 bl. a. följande:

Samtidigt som befolkningsunderlaget på landsbygden minskar ställes

på olika förvaltningsområden allt större krav på kommunernas resurser,

såväl de ekonomiska som de personella. Utvecklingen under de senaste åren

har visat, att behovet av interkommunal samverkan vid lösandet av primära

kommunala uppgifter alltjämt kvarstår i betydande omfattning och

att det dessutom ökar och utsträcks till nya förvaltningsområden. Dessa

omständigheter har i flera fall lett till att kommuner på eget initiativ tagit

upp frågan om sammanläggning till en större kommunal enhet. Under åren

1956—1959 har sex sådana sammanläggningar beslutats, och utredningar

lär pågå i åtskilliga andra fall. Regeringen har bedömt läget så, att något

ingripande i gällande kommunindelning för dagen inte bör göras, men väl

att strävandena till frivilligt samarbete och sammanläggning av kommuner

bör stimuleras. Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet

med uppgift att i första hand anskaffa och sammanställa grundmaterial,

som kan vara ägnat att belysa frågan, i vad mån behov föreligger

av ändringar i gällande kommunindelning. Arbetet inom nyssnämnda

expertgrupp beräknas inom en nära framtid att nå det stadium, att grup
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1960

5

pen lämpligen bör uppgå i en utredning med parlamentarisk anknytning.

I denna utredning synes man närmare böra diskutera riktlinjerna för framtida

kommunsammanslagningar och vilka rekommendationer i indelningsfrågor

som bör ges åt kommunerna och andra myndigheter. Även frågan

om tillskapandet av en mera enhetlig kommuntyp torde lämpligen kunna

tas upp til! övervägande i det sammanhanget.

Utskottet. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen var avsikten vid

tillkomsten av nu gällande kommunindelning, att denna utan väsentliga

ändringar skulle bli bestående för avsevärd tid. Den fortgående minskningen

av befolkningsunderlaget på landsbygden i förening med den omständigheten,

att inom flera betydelsefulla förvaltningsområden väsentligt ökade

krav ställas på kommunerna, har emellertid medfört att åtskilliga primärkommuner

icke längre uppnå sådan storlek, att de kunna på egen hand

effektivt fullgöra mera omfattande och kostnadskrävande uppgifter. De

olägenheter, som uppstå genom primärkommunernas bristande bärkraft,

torde icke alltid kunna elimineras genom interkommunal samverkan. Lämpligare

lösning torde i sådana fall vara att vidga de kommunala enheterna.

Att denna väg redan börjat beträdas utvisa de kommunsammanslagningar

som ägt rum under senare år. Det av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

i riksdagen lämnade interpellationssvaret, för vilket ovan redogjorts,

ger vidare vid handen, att inom inrikesdepartementet tillsatts en

expertgrupp med uppgift att anskaffa och sammanställa grundmaterial,

som kan vara ägnat att belysa frågan, i vad mån behov av ändringar i gällande

kommunindelning föreligger. Av interpellationssvaret framgår därjämte

att gruppen — när tillräckligt material sammanställts — enligt departementschefens

mening bör uppgå i en utredning med parlamentarisk

anknytning. Med hänsyn härtill synes i anledning av motionerna någon

riksdagens framställning i ämnet icke erforderlig. Utskottet hemställer

alltså,

att motionerna I: 86 och II: 104 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1960

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström*, Ollen*, Torsten

Andersson, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Nils-Eric Gustafsson*,

Carl Albert Anderson, Dahl och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg,

Magnusson i Tumhult, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla, Hammar,

Andersson i Linköping, Alemyr, Svenungsson* och Gustafsson i Borås*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.