Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om statsbidrag till vägoch gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1960-05-12 · 60 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S3LU 1960:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om statsbidrag till vägoch gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 1

Nr 1

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning om statsbidrag till väg- och

gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad proposition, nr 81, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll samt med hänvisning till vid propositionen fogade författningsförslag
dels

föreslagit riksdagen att godkänna förslaget till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och

stadsliknande samhällen;

dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget till

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar;

dels inhämtat riksdagens yttrande över förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående

behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);

dels ock föreslagit riksdagen att med avseende å anslagsanvisning för bidrag

till byggande av vägar och gator bifalla det förslag, om vars avlåtande

till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Propositionen har, såvitt angår de vid densamma fogade författningsförslagen,

hänvisats till lagutskott och i övrigt till statsutskottet. Efter överenskommelse

mellan statsutskottet och tredje lagutskottet har propositionen

hänskjutits till sammansatt stats- och tredje lagutskott.

I samband med propositionen har det sammansatta utskottet behandlat

sex i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren

nr 594 och 595 av herrar Per-Olof Hanson och Sunne och nr 596 av

herr Hedblom m. fl. samt i andra kammaren nr 728 av herr Nelander

m. fl., nr 729 av herrar Löfgren och Nihlfors samt nr 730 av herr Nihlfors

m. fl.

Motionerna I: 594 och II: 728, vilka är likalydande och avser statsbidragen

till vägföreningsvägar samt kontrollen vid vägbyggnadsföretag, behandlas

närmare å sid. 48 o. 49 nedan.

I de likalydande motionerna I: 595 och II: 730 upptages frågan om statsbidrag

för de inom städer belägna vägar och gator till vilka något bidrag nu

ej utgår. En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas å sid. 39.

De likalydande motionerna I: 596 och II: 729 angår frågan vilka trafikle
1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 avd. Nr 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

der, som skall vara statsbidragberättigade, bl. a. tunnelbanors ställning i

detta hänseende. Motionerna behandlas nedan å sid. 21 o. 22.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer

och stadsliknande samhällen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, äga enligt vad

nedan sägs erhålla statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar

och för den allmänna samfärdseln nödiga gator.

Vad som hör till väg och är att anse såsom väg samt vad som räknas till

byggande och underhåll av väg är vid tillämpning av denna förordning att

avgöra efter de i lagen om allmänna vägar stadgade grunderna; och skola

dessa härvid äga motsvarande tillämpning beträffande gata.

På väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommer att efter länsstyrelsens

hörande bestämma, vilka gator som skola anses nödiga för den allmänna

samfärdseln.

Bidrag till byggande av väg eller gata

2 §.

Statsbidrag till byggande av väg eller gata utgår i mån av tillgång på därtill

anslagna medel och enligt fastställd fördelningsplan.

Fördelningsplanen uppgöres och fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

på grundval av uppgifter från de städer och stadsliknande samhällen,

som beröras av frågan, samt efter länsstyrelsernas hörande. Till

grund för planen skall läggas graden av de olika byggnadsföretagens behövlighet

för den allmänna samfärdseln. Planen skall avse fem år och skall

förnyas vart tredje år, såvida ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar. Beslutet

om fastställande av planen skall delgivas samtliga därav berörda städer

och samhällen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger efter samråd med vederbörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 3

stad eller samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att visst i fördelningsplanen

upptaget företag må utbytas mot annat.

Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag

till visst företag utöver vad i fördelningsplanen upptagits, skall vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen efter länssstyrelsens hörande till Konungen avgiva

förslag rörande dylikt särskilt bidrag och villkoren för dess åtnjutande.

3 §.

Statsbidraget utgår med följande procent av stadens eller samhällets kostnad

för byggnadsföretaget, nämligen

till byggande av väg med 95 procent;

till byggande av gata, mot vilken enligt gällande stadsplan utfart eller annan

utgång från tomt eller annan fastighet ej må anordnas, med 95 procent;
till

utförande av större konstarbete eller trafikanordning, som ingår i

gata, med 95 procent; samt

till annat bidragsberättigat gatubyggnadsarbete med 85 procent.

Konungen äger, om synnerliga skäl föreligga, bevilja högre statsbidrag än

nu sagts samt äger därvid jämväl föreskriva särskilda villkor för åtnjutande

av det högre bidraget.

4 §.

I kostnaden för byggnadsföretag må inräknas skälig ersättning för mark

och för intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande,

ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol.

Bygges väg eller gata efter högre standard än som betingas av den allmänna

samfärdselns behov, skall vid statsbidragsberäkningen bortses från

härav föranledd merkostnad.

Förvaltningskostnad må icke inräknas i kostnaden för byggnadsföretag.

Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande må dock i kostnaden

inräknas utgift för upprättande av arbetsplan, renstakning, av styrelsen föreskriven

platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll eller arbetsledning.

5 §•

I samband med fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag eller

godkännande av dylik plan för gatubyggnadsföretag bestämmer väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen genom preliminärt beslut den kostnad som skall

ligga till grund för beräkning av statsbidrag till företaget.

Bidragsbeloppet faställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan företaget

slutförts. Därvid må den preliminärt bestämda kostnaden jämkas,

om sådant påkallas av inträffad större prisändring, medgivna tilläggsarbeten

eller annan omständighet som i väsentlig mån inverkar på beräkningen.

Har företaget utförts på entreprenad, skall entreprenadsumman ligga till

grund för fastställande av bidraget, såvida ej särskilda skäl föranleda annat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

6 §.

Statsbidrag utgår icke

a) till arbete, som utförts innan byggnadsföretaget upptagits i fördelningsplan

eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat särskilt tillstånd

till påbörjandet;

b) till arbete, som utförts innan arbetsplanen för byggnadsföretaget godkänts

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller som utförts i strid mot

fastställd sådan plan; samt

c) till arbete å byggnadsföretag, som utförts på entreprenad, om icke staden

eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser angående

upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänt entreprenören.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må dock Konungen medgiva, att bidrag

till arbete, som avses i första stycket, må utgå utan hinder av vad där

sägs.

7 §•

Statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon

del av bidraget, i regel en tiondel, bör innehållas till dess arbetet blivit godkänt.

Till företag eller del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av

vattendomstol, må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.

För utbekommande av bidraget har staden eller samhället att i god tid

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmäla när bidragsberättigat byggnadsföretag

avses skola påbörjas eller efter avbrott återupptagas.

8 §.

Det åligger stad och samhälle att årligen utföra arbeten å de i fördelningsplanen

upptagna företagen i den omfattning som svarar mot staden eller

samhället enligt planen tilldelade bidragsmedel. Medel, som vid årets utgång

kvarstå oförbrukade hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, må dock stå till

stadens eller samhällets förfogande under nästfoljande år, där ej styrelsen

av särskild anledning finner att så ej bör ske.

Bidrag till väg- och gatuunderhåll

9 §.

Till stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, utgår årligen

statsbidrag med 95 procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet

av de allmänna vägarna och de för allmänna samfärdseln nödiga gatorna

beräknas skäligen böra uppgå.

10 §.

I kostnaden för underhåll av vägar och för den allmänna samfärdseln

nödiga gator må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande inräknas

skälig ränta å medel, som använts för utförande av beläggning av väg

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 5

eller gata ävensom avskrivning å kostnaden för beläggning med belopp,

som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet. Härför erfordras,

att beläggningen utförts efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande

och utan statsbidrag. Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning

och den uppskattade årliga kostnaden för underhållet efter beläggningens

utförande må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av

vägen eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av

den allmänna samfärdselns behov skall vid bidragsberäkningen bortses från

härav föranledd merkostnad.

Förvaltningskostnad må ej inräknas i underhållskostnaden.

11 §.

Det belopp, vartill underhållskostnaderna beräknas årligen uppgå, fastställes

för varje stad och samhälle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter

stadens eller samhällets hörande för en tid av två år i sänder. Inträda under

löpande tvåårsperiod väsentligt ändrade förhållanden i avseende å underhållet,

må beräkningen jämkas med hänsyn härtill.

Beslut om fastställelse eller jämkning skall delgivas staden eller samhället.

12 §.

Stad eller samhälle tillkommande statsbidrag för löpande kalenderår till

väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

juli månad.

Slutbestämmelser

13 §.

Stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, skall årligen före

den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna redogörelse för användningen

under nästföregående år av staden eller samhället tilldelade

statsbidrag.

För företag, som avser byggande av väg eller gata, skall särskild redovisning

avgivas så snart företaget slutförts. Beträffande sådan redovisning har

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra mot erhållet statsbidrag

svarande byggnadsskyldighet, skall det bidragsbelopp, för vars användning

staden eller samhället ej förmått vederbörligen redovisa, återbetalas till vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen jämte fem procent årlig ränta från den dag då

beloppet uppbars.

14 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats

stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på

lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

gift äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten,

till vilka statsbidrag Utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för

sådana arbeten.

Uraktlåter staden eller samhället att ställa sig till efterrättelse av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla

förhållandet till Konungen.

15 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelar

Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961, då förordningen den

30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till gatuhållningen i städer och samhällen,

som äro väghållare, samt förordningen sistnämnda dag (nr 439) om

statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare,

för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. skola upphöra att

gälla.

Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1

januari 1961, skola de äldre bestämmelserna äga tillämpning.

Fördelningsplan enligt 2 § nya förordningen skall första gången upprättas

år 1960 att gälla åren 1961—1965.

Den före nya förordningens ikraftträdande senast verkställda beräkningen

av städernas och de stadsliknande samhällenas kostnader för väg- och

gatuunderhåll skall ligga till grund för beräkning av statsbidrag för tiden

till och med år 1961. I fråga om jämkning av beräkningen skall nya förordningen

äga tillämpning.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar

Härigenom förordnas dels att 11, 16, 47, 48 och 50—52 §§ lagen den 30

juni 1943 om allmänna vägar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att överskriften vid 47 § nämnda lag skall erhålla den ändrade

lydelsen »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle»,

dels ock att överskriften vid 50 § berörda lag skall utgå ur lagen.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Väghållare är på landet kronan och Väghållare är på landet kronan

inom stads område staden. Konungen och inom stads område staden.

1 Senaste lydelse av 11 samt 50—52 §§, se 1947:386.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr l år 1960 7

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

äger på därom gjord framställning

förordna, att köping eller annat

samhälle, för vilket byggnadslagens

bestämmelser för stad äga tillämpning

(stadsliknande samhälle), skall

vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadsliknande

samhälle, som efter Konungens

förordnande är väghållare, sakna

förutsättningar därför, må Konungen

förordna, att kronan skall vara

väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild

förpliktelse har att svara för väghållning,

skall därvid förbliva, intill dess

väghållningen i den ordning, som är

stadgad för förändring av enskild

väg till allmän, övertages av väghållare

som i första stycket avses.

16

I vägfrågor företrädas de lokala

vägintressena på landet och i de städer,

där kronan är väghållare, av

vägnämnder och länsvägnämnder i

enlighet med vad därom är särskilt

stadgat.

47

Stad som är väghållare vare berättigad

att, under de förutsättningar och

i den ordning särskilt stadgas, erhålla

bidrag av statsmedel till väghållningen

med nittiofem procent av den

Om särskilda skäl äro därtill, äger

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förordna, att kronan

skall vara väghållare inom visst område

av stad. Finnes stad sakna förutsättningar

för att vara väghållare,

må Konungen förordna, att kronan

skall vara väghållare inom staden

i dess helhet.

Konungen äger ock på därom gjord

framställning förordna, att köping

eller annat samhälle, för vilket byggnadslagens

bestämmelser för stad äga

tillämpning (stadsliknande samhälle),

skall vara väghållare inom sitt

område eller del därav. Beträffande

jämkning eller hävande av förordnandet

gäller vad i andra stycket för

där avsedda fall är stadgat.

Där någon på grund av särskild

förpliktelse har att svara för väghållning,

skall därvid förbliva, intill dess

väghållningen i den ordning, som är

stadgad för förändring av enskild

väg till allmän, övertages av annan

i denna paragraf omförmäld väghållare.

§•

I vägfrågor företrädas de lokala

vägintressena på landet och i de städer,

där kronan ensam är väghållare,

av vägnämnder och länsvägnämnder

i enlighet med vad därom är särskilt

stadgat.

§•

Stad som är väghållare vare berättigad

att, under de förutsättningar

och i den ordning särskilt stadgas, erhålla

bidrag av statsmedel till väghållningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beräknade kostnaden för staden, efter

avdrag för vad som belöper på

vågmark och förvaltningskostnad.

48 §.

Underlåter staden att bygga väg, Underlåter staden att bygga väg,

för vilken arbetsplan blivit fastställd för vilken arbetsplan blivit fastställd

och för vars byggande staden erhål- och för vars byggande staden erhållit

i 47 § stadgat bidrag av stats- lit i 47 § omförmält bidrag av statsmedel,

eller eftersätter staden under- medel, eller eftersätter staden underhållet

av väg, och sker ej rättelse ef- hållet av väg, och sker ej rättelse efter

tillsägelse av vägförvaltningen, ter tillsägelse av vägförvaltningen,

skall förhållandet anmälas till väg- skall förhållandet anmälas till vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen äger — -— -— stadens bekostnad.

Innan föreläggande---— yttrande inhämtas.

50 §.

Skall i stad, där kronan är väghål- Skall i fall, då kronan är väghållalare,

väg byggas inom område, för re, väg byggas inom område i stad,

vilket stadsplan blivit fastställd, för vilket stadsplan blivit fastställd,

skall, där ej Konungen annorlunda skall staden tillhandahålla den mark,

förordnar, staden utan kostnad för som erfordras för vägen.

kronan tillhandahålla den mark, som Skäliga kostnader härför, efter averfordras

för vägen. drag för vad som belöper på förvalt
Om

stadens rätt att av tomtägare ningskostnad, skola ersättas av krouttaga

ersättning för marken är stad- nan.

gat i byggnadslagen.

51 §.

För iordningställande och upplå- För iordningställande och upplåtande

av väg såsom gata är i stad tande av väg såsom gata inom områsom

här avses kronan i stället för de i stad, för vilket kronan är väghålstaden

ansvarig efter vad i 55 § bygg- lare, är kronan i stället för staden annadslagen

stadgas. svarig efter vad i 55 § byggnadslagen

stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här Underhåll av väg inom område i

är fråga skall, jämväl sedan vägen stad, för vilket kronan är väghållare,

upplåtits såsom gata, i stället för sta- skall, jämväl sedan vägen upplåtits

den åvila kronan enligt 74 § bygg- såsom gata, i stället för staden åvila

nadslagen. Samma lag vare i fråga kronan enligt 74 § byggnadslagen.

om gata, som förklarats tillika vara Samma lag vare i fråga om gata, som

väg- förklarats tillika vara väg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 9

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961, dock att 50 § i den äldre

lydelsen skall äga tillämpning i fråga

om vägbyggnadsföretag, som påbörjats

före sagda dag.

Förslag

till

Kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående

behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)

Härigenom förordnas dels att 37, 40 och 41 §§ stadgan den 30 juni 1943

angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i stadgan skall införas en ny

angiven lydelse.

paragraf, betecknad 39 a §, av nedan

(Gällande lydelse)

37

Om upprättande av fördelningsplan

stadgas i förordningen om statsbidrag

till väg- och gatuhållningen i

städer och stadsliknande samhällen,

som äro väghållare.

40

Har Konungen förordnat, att köping

eller annat samhälle på landet,

för vilket stadsplanelagens bestämmelser

angående stad äga tillämpning,

skall vara väghållare inom sitt

område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat

i tillämpliga delar gälla jämväl

med avseende å sådant samhälle.

1 Senaste lydelse av 41 §, se 1947: 392.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om upprättande av fördelningsplan

stadgas i förordningen om statsbidrag

till väg- och gatuhållning i vissa

städer och stadsliknande samhällen.

39 a §.

Angående det fall, att kronan är

väghållare allenast inom visst område

av stad, stadgas i 41 §.

§■

Har Konungen förordnat, att köping

eller annat samhälle på landet,

för vilket byggnadslagens bestämmelser

angående stad äga tillämpning,

skall vara väghållare, skall vad i 35 —

39 §§ är stadgat i tillämpliga delar

gälla jämväl med avseende å det område,

som omfattas av samhällets

väghållningsskyldighet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

41 §.

Frågor om--------— — — — på landet.

Är kronan väghållare allenast inom

visst område av stad, skall vad nu

sagts äga tillämpning vid handläggning

av frågor, som angå det området.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1961.

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen upptagna författningsförslagen innefattar dels nya regler

om statens bidrag till finansiering av väg- och gatunäten i städer och

stadsliknande samhällen och dels vissa ändringar i bestämmelserna om väghållningsskyldighet.

Till kostnaderna för byggande av vägar och gator i sådana städer och samhällen,

som själva är väghållare, förutsättes bidrag skola utgå i väsentligen

oförändrad omfattning. Emellertid föreslås en del förtydliganden av bl. a.

reglerna för avgränsning av den kategori vägar och gator, som är bidragsberättigad.

Vidare innebär förslagen, att fördelningsplanerna för bidragstilldelningen,

vilka f. n. upprättas för två år i sänder, skall avse samma tidsperioder

som flerårsplanerna för vägbyggnadsföretag på landsbygden, d. v. s.

upprättas för fem år och förnyas vart tredje år. Till skillnad från vad som

nu gäller föreslås att kostnad för marklösen skall generellt få inräknas i den

statsbidragsberättigande byggnadskostnaden. Vissa förenklingar vidtages i

principerna för beräkning av bidrag i fall, då väg- eller gatuarbeten leder

till att ledningar, som nedlagts i vägen eller gatan, måste ändras. I stället

för nuvarande bestämmelser om avräkning från bidragsunderlaget av de

ersättningar för gatumark och gatubyggnadskostnad, som tomtägarna har

att utgiva, införes en förenklad regel om reduktion av bidragsprocenten i

fall, då sådan ersättning kan utgå.

Med avseende å reglerna om bidrag till väg- och gatuunderhållet i städer

och stadsliknande samhällen, vilka själva är väghållare, föreslås att den

s. k. underhållsperioden förkortas från fyra till två år i syfte att bättre anpassa

bidragstilldelningen efter de faktiska kostnaderna. Bidragsprocenten

blir oförändrad.

Beträffande städer och samhällen, där kronan är väghållare, föreslås att

nuvarande regler om bidrag till kostnad för markanskaffning skall ersättas

av en lagregel om att dylik kostnad skall ersättas av kronan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 11

I reglerna om väghållningsskyldigheten föreslås en ändring, innebärande

att gränsen mellan de områden, där kronan är väghållare, och de områden,

där väghållningsskyldigheten ankommer på stad eller stadsliknande samhälle,

icke skall, såsom nu, nödvändigtvis behöva följa stadens eller samhällets

administrativa gräns, utan skall, om särskilda skäl talar därför, kunna

bestämmas så, att kronan blir väghållare inom viss del av staden eller samhället.

De nya bestämmelserna är avsedda att i huvudsakliga delar träda i kraft

den 1 januari 1961.

I anslutning till författningsförslagen framlägges förslag om anslagsanvisning

för bidrag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61.

Inledning

Jämlikt bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallade dåvarande statsrådet

Hjalmar Nilson sakkunniga för att verkställa översyn av bestämmelserna

om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen,

som är väghållare, m. m.

Genom beslut den 12 april 1957 uppdrog Kungl. Maj :t — med anledning

av en den 2 februari 1956 dagtecknad skrivelse från Förbundet för enskild

väghållning i Stockholms län — åt de sakkunniga att jämväl verkställa översyn

av tillämpningen av gällande bestämmelser om statsbidrag till enskild

väghållning, i vad de avsåg vägar inom tättbebyggda områden, samt att

framlägga de förslag, till vilka denna översyn kunde ge anledning.

Till de sakkunniga har vidare för att tagas under övervägande vid fullgörande

av utredningsuppdraget av Kungl. Maj :t överlämnats

dels en med skrivelse den 19 augusti 1955 av Svenska stadsförbundet till

Kungl. Maj :t överlämnad skrift från drätselkammaren i Borås angående

statsbidrag till ordnande av uppställningsplatser för motorfordon,

dels en den 18 februari 1957 dagtecknad skrivelse från Stockholms stad

om bidrag av automobilskattemedel till tunnelbaneanläggning,

dels ock en med skrivelse den 11 september 1958 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

till Kungl. Maj :t överlämnad skrift från Stockholms stads gatukontor

i fråga om statsbidrag till kostnaderna för omläggning av ledningar

och spårvägsspår i samband med vissa väg- och gatuarbeten.

De sakkunniga — vilka antagit benämningen Utredningen om städernas

väghållning — har till fullgörande av de nu omnämnda utredningsuppdragen

den 18 juni 1959 avgivit ett betänkande med titeln »Statsbidragen till

städernas vägar och gator, m. in.» (SOU 1959: 19).

Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, Svenska kommunal-tekniska föreningen,

Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen, Svenska landskommunernas

förbund, Länsvägnämndernas förbund, Förbundet för enskild väghåll
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

ning i Stockholms län samt 1953 års trafikutredning. Vid yttrandet från

lantmäteristyrelsen har fogats utlåtanden från överlantmätarna i Stockholms,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län.

Till yttrandet från överståthållarämbetet har bifogats yttrande av stadsfullmäktige

i Stockholm. Jämväl vid länsstyrelsernas yttranden har i flertalet

fall fogats yttranden från fullmäktige eller drätselkammare i ett antal

städer, varjämte vid ett par av yttrandena fogats utlåtanden av andra myndigheter

och tjänstemän.

Gällande författningar

Vägarna i Sverige är dels allmänna, dels enskilda. Beträffande de allmänna

vägarna finns bestämmelser givna i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar (AVL; ang. ändringar se 1947:386 och 1952:236) jämte

vissa författningar i anslutning därtill. De viktigaste bestämmelserna om

enskilda vägar är sammanförda i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om

enskilda vägar (EVL; ang. ändringar se 1947: 183 och 387, 1952:234 och

1954: 197). En tredje kategori av trafikleder är gator inom områden med

stadsplan. De huvudsakligaste bestämmelserna om gator är meddelade i

byggnadslagen den 30 juni 1947 (BL; ang. ändringar se 1948: 383, 1949:

666, 1953:329, 1954:198, 1955:316, 1958:430 och 1959:611).

Beträffande skyldighet att bekosta väg- och gatuhållning är till en början

i 11 § AVL stadgat, att kronan är väghållare på landet och att stad är

väghållare inom sitt område. På därom gjord framställning äger emellertid

Kungl. Maj:t förordna att köping eller annat samhälle, för vilket BL:s bestämmelser

för stad äger tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara

väghållare. Om stad eller sådant stadsliknande samhälle, som själv är väghållare,

befinnes sakna förutsättningar härför, kan Kungl. Maj :t förordna,

att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Är kronan väghållare

i fall, då väg skall byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd,

skall staden resp. stadsplanesamhället utan kostnad för kronan tillhandahålla

den mark, som erfordras för vägen (50 och 53 §§ AVL). — I

fråga om de enskilda vägarna innehåller EVL detaljerade regler om väghållningsskyldighetens

fördelning mellan de fastigheter, för vilka vägen är

till nytta. — Beträffande gatuhållning innehåller 49 § BL en bestämmelse,

enligt vilken iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av

gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankommer

på staden. Är kronan väghållare i staden, skall jämlikt 55 § BL nyssnämnda

bestämmelse i stället avse kronan, dock att kostnad, som föranledes av att

gata enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande

i övrigt än som betingas av trafiken, skall gäldas av staden, om ej

Kungl. Maj :t förordnar annorlunda. Bestämmelserna i 50 och 53 §§ AVL

om skyldighet för stad eller stadsplanesamhälle att tillhandahålla mark avser

även nu ifrågavarande fall. Enligt 74 § BL åvilar även underhållet av

gator och andra allmänna platser staden. Är kronan väghållare, skall under
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 13

hållet av allmän väg, som upplåtits till gata, ävensom av gata, vilken förklarats

tillika vara allmän väg, åvila kronan med samma begränsning som

i fråga om iordningställandet. För fullständighetens skull bör här också

nämnas, att bestämmelserna om gatuhållningen modifieras av de i 56—69 §§

BL intagna bestämmelserna om skyldighet för tomtägare m. fl. att utgiva

ersättning för gatumark och ersättning för gatubyggnadskostnad samt av

bestämmelserna i 70—73 §§ nämnda lag om marks avstående och iordningställande

i vissa fall. — Vad som sålunda i BL är föreskrivet för stad gäller,

såsom nyss antytts, även för vissa stadsliknande samhällen (88 och 90 §§

byggnadslagen) och kan bringas i tillämpning för visst område på landsbygden

(105 och 106 §§ samma lag).

Bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och

stadsliknande samhällen finns till en del meddelade redan i AVL. Enligt 47

och 49 §§ nämnda lag skall stad eller samhälle, som är väghållare, ha rätt

att under den förutsättning och i den ordning, som särskilt stadgas, erhålla

bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräknade

kostnaden för staden resp. samhället, efter avdrag av vad som belöper

på vägmark och förvaltningskostnad. De närmare bestämmelserna om statsbidrag

i de nu avsedda fallen är givna i förordningen den 30 juni 1943

(nr 438) om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande

samhällen, som äro väghållare (i det följande kallad väg- och gatubidragsförordningen).

Om en annan form av statsbidrag handlar förordningen

den 30 juni 1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och samhällen, där

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.

(i det följande kallad markbidragsförordningen). Till väghållningen å enskild

väg kan bidrag utgå enligt flera olika författningar, bland vilka här

bör nämnas kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag

till enskild väghållning.

Allmänna synpunkter

Utredningen

I anslutning till sin genomgång av gällande bestämmelser om statsbidrag

till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen har utredningen

på viktigare punkter redogjort för gällande praxis samt uttalat sin

egen uppfattning av bestämmelsernas tolkning i tveksamma fall. Utredningen

har vidare sökt klargöra hur bestämmelserna verkar i praktiken.

På grundval av dessa överväganden har utredningen framlagt förslag till

åtskilliga förenklingar såväl i själva bidragsreglerna som med avseende å

det administrativa förfarandet för beräknande av bidragsbeloppen och

kontrollen över bidragsmedlens användning.

Härutöver har utredningen föreslagit vissa utvidgningar av ramen för

bidragsgivningen vad angår såväl bidrag till byggande av gator och vägar

som bidrag till deras underhåll. Till en del sammanhänger de föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

utvidgningarna av bidragsgivningen med förenklingen av bidragssystemet,

men till en del är de av mera självständig natur.

Utredningen har också gått in på frågan om statsbidrag till sådana

enskilda vägar, som omhänderhaves av vägföreningar. I detta hänseende

har utredningen föreslagit en utvidgning av ramen för bidragsgivningen men

samtidigt en viss sänkning av procentsatserna. Vidare har utredningen förordat

att bidrag efter samma grunder skall utgå till kommun eller municipalsamhälle,

som ombesörjer underhåll av enskilda vägar inom område

för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har intagit en positiv ställning till utredningens

förslag som helhet betraktade.

Speciellt har förslagen om förenklingar tillvunnit sig gillande. Bland dem,

som starkt förordat, att förslagen i dessa delar förverkligas, må nämnas

väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet

och flertalet länsstyrelser.

Från vissa håll har dock framkommit ganska kraftig kritik mot sådana

förslag, som kan antagas medföra mera avsevärda kostnadsökningar.

En grupp av yttranden ställer sig i princip icke avvisande till utredningens

förslag men anser att dessa icke innebär någon tillräckligt radikal lösning

av frågan.

Departementschefen

Genom 1943 års väglagstiftning har som en allmän princip fastslagits, att

väghållningen på de allmänna vägarna skall handhavas och bekostas av

staten. Från denna princip har gjorts det undantaget, att flertalet städer och

vissa andra samhällen själva omhänderhar väghållningen inom sina administrativa

områden. För härav föranledd ökning av väghållningsbördan

kompenseras dessa städer och samhällen genom statsbidrag.

Omfattningen av statens väghållning beror i huvudsak på vilka trafikleder

som ingår i det allmänna vägnätet. Denna fråga har icke reglerats genom

någon uttrycklig lagbestämmelse. Vissa vägar var att anse som allmänna

redan före tillkomsten av 1943 års lagstiftning. Senare har det allmänna

vägnätet utökats dels genom att vägar byggts såsom allmänna och dels genom

att enskilda vägar intagits till allmänt underhåll. Det avgörande vid

prövningen av dylika frågor har varit vägarnas och vägföretagens betydelse

ur allmän synpunkt. I regel har det icke kunnat komma i fråga att med det

allmänna vägnätet införliva trafikleder av endast lokal betydelse.

Det säger sig självt, att de nu angivna principerna icke låter sig helt utan

modifikationer anpassas till de särskilda förhållandena i städer och andra

tätorter. Den synpunkt, som varit ledande vid utformningen av de nuvarande

reglerna om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen,

har varit att såvitt möjligt nå likställighet, genomsnittligt sett, mellan invånarna

i städerna och på landsbygden i fråga om de sammanlagda kostna
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 15

derna för hållande av trafikleder av olika slag. Detta mål är emellertid svårt

att uppnå bl. a. därför att väghållningsbördan varierar till art och omfattning

i städerna och på landet samt därför att olika meningar kan råda om

vad en likställighet innebär. En mera definitiv prövning av dessa frågor

torde icke vara möjlig annat än i anslutning till en sådan mera omfattande

analys av biltrafikens problem ur samhällsekonomisk synpunkt, som det

ankommer på 1953 års trafikutredning att verkställa. Hithörande spörsmål

måste därför t. v. anstå.

Av nu anförda skäl kan det icke anses lämpligt att i detta sammanhang

vidtaga åtgärder, vilka innebär någon avsevärd förskjutning av bidragsnivån

vare sig uppåt eller nedåt. Någon generell vidgning av ramen för vad som

skall anses bidragsberättigat kan dessutom av statsfinansiella skäl f. n. knappast

komma i fråga. Påtagliga ojämnheter i bidragstilldelningen och andra

dylika missförhållanden bör dock givetvis rättas till, där så kan ske. Om det

visar sig möjligt att göra bidragssystemet mera rationellt genom ändring av

bidragsbestämmelserna, bör den omständigheten att ändringen kan medföra

måttliga förskjutningar av bidragsbeloppen icke utgöra hinder för en reform.

Med hänsyn till vad som sist anförts anser jag, att en översyn av författningarna

om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen nu

bör komma till stånd. De förslag, som utredningen framlagt, torde kunna

läggas till grund för denna översyn.

Städernas väg- och gatuhållning: Bidragsobjekten

Utredningen

Till en början har utredningen behandlat frågan, vilka vägar och gator

som bör vara bidragsberättigade. Härvid har även diskuterats, huruvida och

i vad mån bidrag bör utgå till vissa speciella anordningar sådana som parkeringsplatser,

busshållplatser och tunnelbanor.

Vad först angår huvudfrågan, nämligen avgränsningen av den kategori

vägar och gator, till vilka bidrag bör utgå, har

utredningen i princip uttalat sig för att bestämmandet av de bidragsberättigade

objekten i städerna alltjämt skall grundas på samma principer som statens

åtaganden i fråga om den allmänna väghållningen på landet. Med hänsyn

härtill bar utredningen icke ansett sig böra föreslå någon genomgripande

ändring av nuvarande bestämmelser på området. I syfte att få ett

mera adekvat uttryck för de av bidragsförordningen åsyftade objekten och

bringa förordningens uttryckssätt i korrespondens med gällande praxis har

emellertid utredningen föreslagit, att uttrycket »för biltrafiken viktiga gator»

utbytes mot uttrycket »för den allmänna samfärdseln nödiga gator».

Härefter har utredningen övergått till frågan, huruvida och i vad mån

statsbidrag bör utgå till ordnande och underhåll av parkeringsplatser.

Efter granskning av gällande bestämmelser och praxis bar utredningen

kommit till slutsatsen, att anordnande av särskilda parkeringsplatser vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

tillämpning av nuvarande bidragsregler bör anses ligga utanför vad som erfordras

för att gatorna skall fullgöra sin trafikfunktion och därmed icke blir

statsbidragsberättigat.

Härefter har utredningen redovisat sina synpunkter på hur frågan bör

regleras för framtiden. I princip bör även här gälla, att bidrag icke utgår

till andra anordningar än sådana, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln.

Denna regel tarvar emellertid vissa förtydliganden, om den skall

tillämpas på parkeringsplatser. Svårigheter möter bl. a. när det gäller att

skilja mellan olika former av parkering liksom mellan parkering och uppställning.

Härtill kommer att statsbidragen lämpligen bör utgå efter enkla,

överslagsmässiga regler. Utredningen har därför i princip uttalat sig för att

statsbidrag icke skall utgå till anordnande av parkeringsplatser. Däremot

har utredningen ansett, att rätten till bidrag i princip bör anses omfatta

gator så dimensionerade att de fyller sin trafikfunktion. För en normal

stadsgata ingår häri möjligheten till kortvariga uppehåll. Om denna möjlighet

försvinner genom att trafiken nödvändiggör förbud att stanna på gatan,

måste rätt till statsbidrag i princip anses föreligga för åtgärder, som avser

att skapa ersättning härför. Som exempel på dylika åtgärder har nämnts,

att trafiken kan avlastas genom enkelriktning eller annan trafikomläggning,

som leder in trafiken på andra gator. Som ett annat exempel har

nämnts att man omdisponerar gatans tvärsektion eller breddar gatan. Om

man ej på annat sätt kan nå en acceptabel lösning, kan det bli nödvändigt

med mer eller mindre temporära åtgärder, t. ex. att iordningställa ett område

vid gatan för parkering. Nu exemplifierade åtgärder bör enligt utredningen

vara statsbidragsberättigade.

1 detta sammanhang har också diskuterats frågan om parkeringsavgifter.

Utredningen har bedömt dylika avgifter som ett både ur principiell och

praktisk synpunkt tilltalande medel att reglera trafiken. Vidare har utredningen

övervägt frågan om statsbidrag till ordnande av s. k. stationsparlcering

i städernas utkanter för dem, som fortsätter färden mot centrum

med kollektiva trafikmedel. Tanken på bidrag till dylika åtgärder har

emellertid avvisats av utredningen bl. a. därför att de representerar ett ekonomiskt

intresse för dem, som driver de kollektiva trafikföretagen, av sådan

art att de icke bör subventioneras med statsmedel.

Vad angår frågan, i vad mån statsbidrag bör beräknas till kostnaden för

busshållplatser, har utredningen ansett tvekan icke böra råda om

att bidrag bör utgå för sådana hållplatser, som endast utgöres av breddningar

i körbanan med eller utan åtskiljande refuger. Busstationer, d. v. s. verkliga

terminalanläggningar, bör däremot betraktas som anordningar utförda

för visst eller vissa trafikföretag och icke som anordningar för den allmänna

samfärdseln. Dylika busstationer bör således icke utgöra bidragsberättigade

objekt. Tillämpningen av denna regel har av utredningen illustrerats med

ett flertal exempel.

Vid behandlingen av frågan om bidrag till tunnelbanor har utredningen

redovisat de motiv, som enligt dess mening möjligen kunde tala för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 17

bidrag, samt underkastat dessa motiv en närmare granskning. Ett sådant

motiv är att staden ibland har möjlighet att välja mellan trafik i tunnelbana

och busstrafik samt att en regel av innebörd att statsbidrag utgår endast

vid det ena alternativet skulle kunna rubba objektiviteten i bedömningen.

Emellertid har utredningen för sin del ansett, att man i de fall, då

anläggande av tunnelbana kan komma i fråga, i praktiken icke har något

fritt val utan måste hålla båda alternativen öppna, d. v. s. differentiera

transportapparaten. Ett annat tänkbart motiv för statsbidrag är, att ett trafiksystem

med spårbunden trafik minskar kostnaderna för väg- och gatuväsendet.

Denna synpunkt skulle emellertid med lika skäl kunna åberopas

till stöd för att bidrag av bilskattemedel utginge till de flesta transportföretag,

som icke nyttjar landsvägarna, t. ex. till ett stort antal järnvägsföretag,

vilket skulle leda till orimliga konsekvenser. Ett tredje motiv för bidrag

är den avlastning av trafik från gator och vägar, som en tunnelbana medför.

Det är enligt utredningen visserligen riktigt, att den trafikomläggning,

som anläggandet av tunnelbana innebär, tillfälligt minskar trängseln på gatorna.

Någon ytterligare trafikabel yta tillkommer emellertid icke genom

åtgärden. Omläggningen får anses som ett naturligt och nödvändigt led i

storstadens utveckling, och dess verkningar är snart övergående. Ett specialfall

är det, då anläggandet av en tunnelbana medför indragning av spårbunden

trafik på gatan. I detta fall blir ytterligare gatuutrymme tillgängligt

för motortrafik. Redan nu gäller emellertid, att kostnaden för iordningställande

av gatuområdet för motortrafik är statsbidragsberättigad och att

även bidraget för underhållet får ökas med hänsyn till den ökade gatuytan.

Någon ändring härutinnan har utredningen icke ansett sig böra föreslå.

Bortsett från vad sist anförts har utredningen kommit till den slutsatsen,

att tunnelbaneanläggningar icke bör anses utgöra projekt, som berättigar

till bidrag av automobilskattemedel. I denna del har dock två av utredningens

ledamöter (Carlsson och Humble) anmält reservation samt har -— efter

ingående kritik av utredningens motivering — förklarat sig anse giltiga

skäl föreligga att erkänna tunnelbaneanläggningar såsom berättigade till

bidrag av bilskattemedel ävensom uttalat, att utredningen bort överväga och

föreslå närmare regler för denna särskilda bidragsgivning.

Remissyttrandena

Förslaget att införa en ny definition av den kategori vägar och

gator, som i princip skall vara bidragsberättigad, har

praktiskt taget genomgående tillstyrkts. I ett flertal yttranden från kommunalt

håll, bl. a. i yttrandena från Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunal-tekniska föreningen, har emellertid betonats, att ändringen icke

får tagas till intäkt för en mera restriktiv praxis vid bidragsgivningen.

Några tillstyrkande yttranden, speciellt de från fullmäktige i Malmö och

drätselkammaren i Kiruna, ger uttryck för uppfattningen, att utredningens

förslag bör anses innebära eu vidgning av ramen för bidragsgivningen.

2 llihang till riksdagens protokoll i''.)60. 6 samt. 2 avd. Nr 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

Länsstyrelsen i Hallands län har betonat det angelägna i att själva begreppet

»gata» klarlägges närmare.

Även beträffande frågan i vad mån bidrag bör utgå till kostnaderna för

parkeringsplatser har utredningens förslag biträtts i flertalet remissyttranden.

I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana från de i ärendet

hörda städerna, har dock uttalats önskemål om en liberalisering av bidragsgivningen

i detta hänseende.

Vissa av yttrandena ger uttryck för uppfattningen att statsbidrag bör

utgå för s. k. infarts- eller stationsparkeringsplatser. Bland yttrandena av

denna innebörd må nämnas de som avgivits av överståthållarämbetet samt

fullmäktige i Stockholm och drätselkammaren i Solna.

På andra håll, bl. a. i yttrandena från fullmäktige i Malmö och drätselkammaren

i Kiruna, har man ansett, att bidrag i princip bör utgå till alla

parkeringsplatser i anslutning till gator, som bedömes nödiga för allmänna

samfärdseln. Drätselkammaren i Luleå har yrkat på att åtminstone parkeringsplatser

vid genomgående gator generellt förklaras bidragsberättigade.

Emellertid finns också en grupp av yttranden, i vilka påyrkas större restriktivitet

vid bidragsgivningen än utredningen uttalat sig för. Sålunda bär

länsstyrelsen i Blekinge län ansett att bidragsmöjligheten bör, vad angår

parkeringsplats, reserveras för sådana fall då parkeringsplatsen ingår i gatans

område.

Vad beträffar frågan om bidrag till busshållplatser har utredningens

förslag nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I ett par fall, t. ex. i yttrande från fullmäktige i Stockholm, har dock påyrkats,

att bidrag utgår i större omfattning än enligt nuvarande bidragsförfattning.

Svenska stadsförbundet har särskilt framhållit önskemålet, att bidrag

utgår till vändslingor för omnibustrafiken. Svenska kommunal-tekniska

föreningen har förklarat sig tolka utredningens uttalanden på det sättet, att

sådana centralt anordnade omstigningsplatser för stadstrafiken, som av

trafiktekniska skäl anordnas skilda från körbanan, blir bidragsberättigade.

Beträffande frågan om bidrag till tunnelbanor har meningarna varit

delade i remissyttrandena.

En grupp av yttranden, företrädd av överståthållarämbetet, fullmäktige i

Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Solna och Svenska stadsförbundet,

har förordat, att tunnelbaneanläggningar generellt förklaras bidragsberättigade.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har uttalat samma mening

samt har därjämte yrkat på motsvarande möjlighet att erhålla statsbidrag

för spårväg på egen banvall.

En förmedlande ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som funnit vissa skäl tala för bidrag av bilskattemedel till tunnelbana

i centrala stadsdelar efter prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen i

varje särskilt fall. Byggnadsstyrelsen har ansett, att utredningens skäl för

att avvisa tanken på bidrag icke är helt övertygande. Länsstyrelsen i Stockholms

län och fullmäktige i Malmö har också i princip uttalat sig för att bidrag

bör kunna utgå efter prövning i speciella fall.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 19

Enligt vissa remissmyndigheter är frågan icke utredd på sådant sätt, att

ett slutligt ståndpunktstagande är möjligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län har framhållit, att utredningen bedömt frågorna om bidrag till

tunnelbanor, parkeringsplatser m. fl. anläggningar endast i den mån de kan

sammankopplas med statsbidragsverksamheten och att en mera allsidig utredning

är påkallad. 1953 års trafikutredning har ansett, att frågan kan

bedömas först inom ramen för en allmän översyn av vägtrafikbeskattningen.

Övriga yttranden har helt anslutit sig till utredningens åsikt, att bidrag

ej bör utgå till anläggningar av nu ifrågavarande art.

Departementschefen

På sätt utredningen framhållit utgår nuvarande bidragsförfattningar från

att avgränsningen av den kategori vägar och gator, till

vilkas byggande och underhåll bidrag utgår, skall ske efter

huvudsakligen samma principer som dem man följer vid bestämmande,

vilka vägar på landsbygden som skall förklaras för allmänna. Önskemålet

att så långt möjligt skapa likställighet mellan städerna och landsbygden i

fråga om grunderna för fördelning av väghållningsbördorna är icke mindre

aktuellt nu än när gällande bidragsförfattningar tillkom. Någon anledning

att reformera de grundläggande principerna i dessa författningar föreligger

sålunda icke.

Emellertid möter en del svårigheter, när det gäller att tillämpa de nämnda

principerna på förhållandena i städer och liknande orter. Enbart trafikintensiteten,

uttryckt i antal fordon av skilda slag, på de olika gatorna och

vägarna kan icke få vara avgörande. Om bidrag utginge till alla de gator

och vägar i städerna, vilka förmedlar en trafik av samma omfattning uttryckt

i antal fordon, som de mindre vägarna i landsbygdens allmänna vägnät,

skulle städerna nästan helt befrias från väghållningsbördan, och städernas

invånare skulle i praktiken få en privilegierad ställning i jämförelse

med invånarna på landsbygden. Det är därför nödvändigt att vid avgöranden

i statsbidragsfrågor se icke blott till trafikvolymen utan även till trafikens

art och framför allt till de olika trafikledernas funktion. Detta innebär

givetvis icke något förnekande av att trafikvolymen är en av de faktorer

som måste beaktas, när det gäller att avgöra vilken funktion en viss trafikled

fullföljer.

Den grupp av vägar och gator, som främst ifrågakommer till bidrag, är

genomfartslederna. Hit bör räknas alla riks- och länsvägar samt sådana gator,

som har till huvudsakligt ändamål att förbinda dylika vägar med varandra.

Bidrag bör också utgå till infartsleder av betydelse. Vidare bör till

det bidragsberättigade väg- och gatunätet hänföras sådana trafikleder inom

större tätområden, som har till huvudändamål att förbinda olika delar av

detta med varandra. Även större s. k. uppsamlingsgator bör kunna ifrågakomma

till bidrag i de delar de kan anses jämförliga med sådana förbindelscleder

mellan olika delar av större tätområden, som nyss nämnts. Däremot

bör bidrag icke utgå till lokalgator och andra trafikleder, som normalt icke

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

begagnas av en större allmänhet. Utöver vad nu nämnts bör bidrag utgå till

trafikleder med ändamål att förbinda tätområden med trafikpunkter av

typen järnvägsstation, hamn eller flygplats, större allmänna inrättningar

såsom sjukhus m. in., eller industriområde.

Det torde icke behöva närmare utvecklas, att de nu antydda principerna

ibland leder till att bidrag kommer att utgå till två eller flera parallellgator,

om den icke lokala trafiken är av sådan omfattning att den måste fördelas

på olika trafikleder.

Den nu framförda tankegången torde i allt väsentligt överensstämma med

vad som f. n. gäller och avviker i princip icke heller från vad utredningen

förordat.

Vad beträffar den författningstekniska utformningen delar jag utredningens

åsikt, att nuvarande författning, i vilken den bidragsberättigade kategorien

av trafikleder beskrivits med orden »för biltrafiken viktig gata», kan

leda till missförstånd. Den åsyftade begränsningen av bidragsgivningens omfattning

kommer till bättre uttryck med den av utredningen föreslagna formuleringen,

enligt vilken bidrag utgår till sadana gator, som är »nödiga för

den allmänna samfärdseln». Uppfattningen att sistnämnda uttryck skulle

i något hänseende kunna tilläggas en vidare innebörd än nuvarande bestämmelse,

kan jag icke dela. Jag förordar att stadgandet avfattas i enlighet med

utredningens förslag.

Likaledes biträder jag i allt väsentligt utredningens åsikt i fråga om bidrag

till anordnande och underhåll av parkeringsplatser. De uttalanden,

som utredningen i anslutning härtill gjort om att de bidragsberättigade

gatorna bör vara så dimensionerade, att de fyller sin trafikfunktion,

behöver emellertid förtydligas. En väg eller gata bör även enligt min mening

i regel vara så avpassad, att den, där så är motiverat av dess funktion,

ger utrymme icke bara för den rörliga trafiken utan även för tillfälliga

uppehåll. Detta betyder dock icke att vägen eller gatan behöver i hela sin

sträckning vara dimensionerad så, att de vägfarande kan stanna var som

helst. Vidare lär det, när fråga är om en väg eller gata, vilken förmedlar genomfartstrafik

eller annan trafik, som enligt det nyss anförda är att jämställa

därmed i statsbidragshänseende, icke kunna sägas ingå i genomfartsledens

funktion som sådan att den skall medge uppställning och parkering

även av fordon i lokal trafik. Genomfartstrafikens behov av uppställningsplatser

är i de flesta orter icke så framträdande, att det påkallar några mera

omfattande anordningar. Om man bortser från exceptionella fall synes behovet

vara väl tillgodosett, om genomfartsleden på de platser, där vägfarande

i genomfartstrafik mera allmänt gör uppehåll i färden, ger utrymme för

eu uppställningsfil. Den omständigheten, att förbud mot parkering eller

annan uppställning införes på en kortare sträcka, bör således normalt ej

föranleda att statsbidrag utgår till anordnande av särskilda uppställningsplatser

i närheten, såvida vägen eller gatan i övriga delar fyller det nyss

angivna kravet. Ledes trafiken på två eller flera parallellgator, torde det

i vanliga fall vara till fyllest, om uppställningsutrymine beredes på en av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 21

dessa. Den omständigheten, att ett parkerings- eller uppställningsförbud

till en del föranledes av behovet att bereda plats för lokaltrafiken, bör icke

minska möjligheten att erhålla statsbidrag till anordnande av uppställningsutrymmen

annorstädes. Huruvida de erforderliga utrymmena anordnas på

själva genomfartsleden eller på annan plats i anslutning till denna, bör ur

statsbidragssynpunkt vara likgiltigt. Statsbidrag bör dock givetvis icke utgå

till specialanordningar sådana som exempelvis parkeringshus.

Vad nu sagts gäller givetvis icke sådana genomfartsleder, som utföres med

motorvägsstandard. Där kan parkering eller uppställning över huvud icke

ifrågakomma.

Den omständigheten, att statsbidrag utgår till en väg eller gata, bör icke

hindra att parkering och uppställning av fordon belägges med avgift.

Busshållplatser bör i allmänhet anses som en del av den trafikled,

å vilken de är belägna, och således räknas med bland de anordningar,

till vilka statsbidrag utgår. Statsbidrag hör således kunna utgå till exempelvis

särskild refug för busspassagerare. Såsom utredningen anfört bör

dock undantagas större anläggningar av karaktären terminalanläggningar.

Jag vill härvid anmärka, att uttrycket »terminalanläggning» icke bör fattas

alltför bokstavligt och att avgörandet bör träffas främst med hänsyn till

anläggningens storlek och karaktär i övrigt samt således icke endast till den

omständigheten, huruvida anläggningen utgör ändpunkt för viss eller vissa

busslinjer. I enlighet härmed bör hinder icke anses möta att bidrag beräknas

exempelvis för refug vid en enkel vändslinga, medan å andra sidan en

anläggning med två eller flera refuger eller med en refug av osedvanligt stor

längd i allmänhet icke bör anses bidragsberättigad, oavsett om den utgör

slutpunkt för någon linje eller icke.

Vad beträffar frågan om bidrag till tunnelbanor anser utredningen,

att dylika företag generellt bör uteslutas från möjligheten att erhålla statsbidrag.

Till stöd för motsatt åsikt kan bl. a. åberopas, att tunnelbanor säkerligen

även på längre sikt avlastar en betydande del av den trafik — låt

vara huvudsakligen lokaltrafik — som eljest skulle vara hänvisad till vägarna

och gatorna. Å andra sidan möter en bidragsgivning till tunnelbanor

och liknande anläggningar vissa betänkligheter med hänsyn till konsekvenserna

på andra närstående områden, t. ex. i fråga om förortsbanor i allmänhet.

över huvud är spörsmålet om de åtgärder, som erfordras för att

på längre sikt främja ett ändamålsenligt val mellan olika trafikmedel, f. n.

icke så utrett, att någon definitiv ståndpunkt ännu kan tagas till en delfråga

sådan som den förevarande. Den ingår emellertid i det frågekomplex, som

det ankommer på 1953 års trafikutredning att klarlägga. Med ställningstagandet

torde därför få anstå i avbidan på resultatet av nämnda utredning.

Motionerna (I: 596 och II: 729)

Motionärerna anser, att städer som bygger tunnelbaneanläggningar bör ha

möjlighet att erhålla bidrag till finansieringen av dessa genom statsbidrag och

anför därvid.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

För de största städerna måste det förr eller senare bli aktuellt att komplettera

det nuvarande trafiksystemet med tunnelbanor eller liknande anläggningar,

om man med undvikande av för både den kollektiva och den enskilda

samfärdseln allvarliga inskränkningar skall bli i stånd att bemästra den

ökade trafikintensiteten inom städerna. Dessa anläggningar bör därför i lika

hög grad som ovanjordsleder sägas gagna den allmänna samfärdseln och således

i stalsbidragshänseende i princip kunna jämställas med dessa.

Hittills har tunnelbaneanläggning endast byggts i Stockholm. Det kan

emellertid antagas, att den starkare trafikutvecklingen kommer att aktualisera

tunnelbaneanläggningar även för andra svenska städer, om de på

ett tillfredsställande sätt skall kunna klara av sina kommunikationsproblem.

En utformning av statsbidragsbestämmelserna, som innebär att bidrag

inte kan utgå för tunnelbaneanläggningar eller liknande anläggningar, medan

däremot byggandet av gator och vägar till — som det nya förslaget innebär

— 85 å 95 % kan finansieras med statsmedel, kan befaras få en från

samhällsekonomisk synpunkt ogynnsam effekt. Det kan t. ex. nämligen leda

till att man i valet mellan en tunnelbaneanläggning och trafikleder ovan

jord väljer att bygga en statsbidragsberättigad ovanjordled, som efter en

tid visar sig otillräcklig och samhällsekonomiskt ogynnsam. Möjligheterna

till statsbidrag även för tunnelbaneanläggningar skvdle främja en på lång

sikt mer ändamålsenlig avvägning mellan olika trafiksystem. Vad här

sagts om tunnelbaneanläggningar bör givetvis kunna gälla även andra anläggningar

med samma ändamål. Rätt till statsbidrag bör inte bli beroende

av vilken typ av trafikled som väljes utan bör bestämmas med hänsyn till

vad som i det aktuella fallet är den på lång sikt mest ändamålsenliga lösningen.

Statsbidragsgivning till här ifrågakommande anläggningar bör lämpligen

prövas vid förhandlingar i varje särskilt fall mellan berörda kommunala

myndigheter och Kungl. Maj :t, varefter Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger

förslag i ärendet. För en sådan lösning — som alternativ till författningsreglerade

bestämmelser — talar förutom de redan nämnda skälen även

det förhållandet, att det här i regel kommer att röra sig om särskilt kostnadskrävande

projekt.

Att, såsom departementschefen föreslagit, låta frågan om statsbidrag till

tunnelbanebyggen anstå till dess 1953 års trafikutredning utrett principfrågan

om hur man på längre sikt skall främja ett ändamålsenligt val mellan

olika trafikmedel, är enligt motionärernas mening icke tillfredsställande.

I motionerna hemställes därför att riksdagen vid sin behandling av förevarande

proposition »måtte uttala, att statsbidrag skall kunna utgå även för

andra lösningar av för den allmänna samfärdseln viktiga trafikleder än sådana,

som avses i det nu aktuella förslaget till regler för statsbidrag till gator

och vägar — t. ex. tunnelbanor — i den mån sådana andra lösningar

från samhällsekonomisk synpunkt är fördelaktigare, varvid bidragsgivningen

i varje särskilt fall bör bli föremål för Kungl. Maj :ts prövning samt underställd

riksdagen för beslut».

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 23

Städernas väg- och gatuhållning: Fördelning av bidragen till byggande av

vägar och gator

Utredningen

Utredningen har framhållit, alt medel till bidragen för städernas väg- och

gatubyggnadsverksamhet anvisas från ett i riksstaten uppfört reservationsanslag

till bidrag till byggande av vägar och gator. Anslaget fördelas av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen med det undantaget, att Kungl. Maj :t regelmässigt

innehåller ett mindre belopp för oförutsedda, brådskande företag.

Till grund för styrelsens fördelning av anslaget ligger en fördelningsplan,

som upprättas vartannat år och som avser en tidrymd av två år. Planen är

baserad på en angelägenhetsgradering av företagen. Uppgifter till planen

lämnas av städerna och beredes av vägförvaltningarna, varefter planen efter

länsstyrelsernas hörande fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I planen anges för varje stad alla under tvåårsperioden bidragsberättigade

väg- och gatubyggnadsprojekt samt den andel av anslaget, som tillkommer

staden. Planen inrymmer emellertid väsentligt flera företag än som

svarar mot de anslag, vilka förväntas under perioden. En viss frihet har

nämligen förutsatts för städerna att själva välja, för vilket eller vilka av

de i planen upptagna företagen deras bidragsmedel skall utnyttjas. Vidare

är åtskilliga företag så stora, att de icke kan färdigställas inom två år, och

dylika företag återkommer då i två eller flera på varandra följande fördelningsplaner.

Om särskilda förhållanden påkallar det, kan styrelsen utbyta

i planen upptaget företag mot annat företag.

Då utredningen härefter övergått till att diskutera fördelning speriodens

längd har utredningen anmärkt, alt de flerårsplaner, som

upprättas över vägbyggnadsföretag på landsbygden, avser en tid av fem år

och förnyas vart tredje år. Det är enligt utredningens mening starkt motiverat,

att samma regler får gälla även för fördelningsplanerna. Eftersom

fördelningsplanerna i själva verket upptar företag motsvarande byggnadsverksamheten

under avsevärt längre tid än två år, innebär detta icke någon

väsentlig förändring i nuvarande arbetssätt. Utredningen har för sin del

förordat, att fördelningsplanen får avse en tid av fem år och förnyas vart

tredje år. För att få korrespondens med förhållandena på landsbygden bör

dock Kungl. Maj :t, om särskilda förhållanden påkallar det, kunna besluta

annan tid för förnyandet.

Med avseende å frågan, i vad mån byggnadsföretagen bör

specificeras i fördelningsplanen, har utredningen betonat,

att den behovsprövning, som ligger till grund för planen, innebär en begränsning

av städernas valfrihet. Det beror av bedömningen hos de myndigheter,

som har hand om angelägenhetsgraderingen — i detta fall vägoch

vattenbyggnadsverket samt länsstyrelserna -—■ vilka projekt som överhuvud

skall upptagas i planen. I den mån bedömningen avviker från stadens

kan begränsningen verka icke blott så, att färre företag än de föreslagna

inkluderas, utan även så, att stadens förslag till turordning mellan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

företagen frångås. Städernas valfrihet har också varit beskuren genom den

investeringsbegränsning, som varit gällande till för kort tid sedan och

som medfört, att byggnadstillstånd i huvudsak beviljats endast för de ur

allmänna samfärdselns synpunkt viktigaste företagen, främst städernas tillfarts-

och genomfartsleder. Utredningen har funnit angeläget att söka uppnå

förenklingar på detta område. Det förslag, som utredningen i sådant hänseende

framlagt, går ut på att i fördelningsplanen skall specificeras endast

de vägföretag, vilka avser sådana allmänna vägar, som fortsätter utanför

städernas judiciella områden, ävensom de gatuföretag, som avser genomfartsleder

och viktigare infartsleder. I övrigt bör den varje stad tillkommande

bidragsandelen ställas till stadens förfogande för att i huvudsak

efter stadens gottfinnande användas till sådana arbeten, som anslaget avser.

Fördelningen mellan städerna av den bidragsandel, som specificeras på särskilda

företag, bör enligt utredningen ske med hänsyn till omfattningen av

trafikarbetet på berörda trafikleder, uttryckt i enheten fordonskilometer.

Mot detta förslag har en av utredningens ledamöter (Hall) anmält reservation

med förmälan, att behovet av ombyggnad och förbättring av vägar

och gator är så stort, att en behovsprövning av de särskilda företagens angelägenhetsgrad

alltjämt får anses nödvändig.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om fördelningsperiodernas

längd har icke föranlett erinran från något håll. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har emellertid framhållit önskvärdheten av att man får parallellitet

mellan de nya fördelningsplanerna för städerna och flerårsplanerna

för landsbygden och att de nya fördelningsplanerna därför upprättas under

år 1960 samt omfattar perioden 1961—1965.

Frågan, huruvida alla byggnadsföretag bör specificeras

i fördelningsplanen, har föranlett delade meningar i remissyttrandena.

Depaitementschefen

Vad först angår fördelningsperiodernas längd är det, såsom

utredningen framhållit, ur praktisk synpunkt önskvärt att flerårsplanerna

för vägbyggnadsföretagen på landsbygden och fördelningsplanerna

för bidragen till städer och stadsliknande samhällen avser samma tidsperioder.

Förslaget att i framtiden upprätta fördelningsplan för fem år i sänder

med förnyelse vart tredje år avser att förverkliga detta önskemål. En invändning,

som möjligen skulle kunna framställas, är att den längre fördelningsperioden

är ägnad att göra bidragssystemet mindre smidigt än vad

det nu är. En sådan invändning vore dock knappast befogad. Fördelningsplanen

är nämligen icke bindande på sådant sätt, att den utgör hinder för

erforderliga jämkningar. Bl. a. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet

att i samråd med vederbörande stad och efter länsstyrelsens hörande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 25

utbyta ett i planen upptaget företag mot annat, som befinnes mera angeläget.

Förslaget synes sålunda böra godtagas.

De flerårsplaner för landsbygdens vägnät, vilka f. n. är under upprättande,

kommer att avse tidsperioden 1961—1965. Den fördelningsplan, som

nu närmast skall fastställas, bör avse samma tidrymd. Visserligen blir tiden

för upprättande av den första nya fördelningsplanen något knapp. Eftersom

redan nu gällande fördelningsplan för åren 1960 och 1961 upptager

betydligt flera företag, än som kan förväntas komma till utförande under

perioden, och förnyelse enligt de nya reglerna skall ske redan efter tre år,

torde emellertid arbetet med komplettering av planen icke behöva bli alltför

omfattande. Jag föreslår därför att den nya fördelningsplanen upprättas

under år 1960 samt får avse perioden 1961—1965.

Utredningens uttalanden om dispositionen av oförbrukade anslagsmedel

föranleder icke någon erinran från min sida.

Mera tveksam är frågan, huruvida samtliga byggnadsföretag

bör specificeras i fördelningsplanen. Uppenbarligen

bör städernas och samhällenas frihet att välja investeringsobjekt och tidpunkt

för investeringarna icke begränsas mer än som är ofrånkomligt med

hänsyn till statens ansvar för väghållningen inom riket i dess helhet. Om

situationen är sådan, att resurserna svarar mot det aktuella behovet av nya

vägar och gator, föreligger icke något starkare skäl alt i detalj specificera

hur resurserna skall användas. F. n. är emellertid situationen den, att ett

mycket stort vägbyggnadsbehov föreligger, vilket det under alla förhållanden

måste ta avsevärd tid att fylla. I ett sådant läge måste huvudparten av

tillgängliga resurser reserveras för de mest angelägna behoven. Det kan icke

undvikas, att en del projekt, även önskvärda sådana, t. v. får stå tillbaka

för andra. Ej heller är det gärna tänkbart att tillämpa väsentligt olika principer

för statens egen vägbyggnadsverksamhet och för väg- och gatubyggandet

i städer och stadsliknande samhällen.

Med hänsyn till det anförda synes det i nuvarande läge ofrånkomligt, att

de arbeten, till vilka statsbidragsmedlen avses skola användas, samtliga i

princip angelägenhetsprövas. De bör därför på lämpligt sätt redovisas i

samband med att fördelningsplanen uppgöres. Däremot torde någon befogad

invändning icke kunna framställas mot att mindre arbeten i själva planen

upptages under en sammanfattande rubrik.

Härjämte torde, liksom hittills, ett lämpligt belopp böra upptagas i planen

att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för diverse arbeten,

som icke kunnat specificeras i förväg. Därest fördelningsplanen i övrigt utformas

på sätt jag nyss förordat, torde emellertid denna del av anslaget bli

av helt underordnad betydelse. Den olägenhet, som uppskovet med fördelningen

av detta belopp innebär för bidragstagarna, kommer därigenom att

i huvudsak bortfalla.

Jag anser mig sålunda icke böra förorda någon principiell ändring i nuvarande

regler om vägföretagens upptagande i fördelningsplan utan anser,

alt de olägenheter, som nuvarande system medfört i praxis, bör kunna be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr l år 1960

mästras genom sådana åtgärder med avseende å planernas utformning, som

kan genomföras utan författningsändring.

Städernas väg- och gatuhållning: Allmänna principer för beräkning av

bidragsunderlaget

Departementschefen

För den övervägande delen av de statliga anläggningsbidragen till kommunerna

tillämpas regeln, att bidrag utgår på grundval av en i förväg gjord

kostnadsberäkning. Fördelen med denna metod framför metoden att verkställa

bidragsberäkningen i efterhand på grundval av de faktiska kostnaderna

består främst i att den bidragstagande kommunen får ett eget intresse

av att begränsa kostnaderna för företagets utförande. Denna synpunkt är av

särskild betydelse, när frågan, såsom i förevarande fall, gäller ett bidrag

som syftar till fullständig eller nära nog fullständig kostnadstäckning.

Å andra sidan erbjuder metoden att bestämma bidragen på grundval av

de faktiska kostnaderna den fördelen för den bidragstagande kommunen,

att denna undgår risken för kostnadsfördyring under arbetets gång.

Det förslag, som utredningen framlagt, går ut på att bidragen i princip

skall utgå på grundval av förhandsberäkningar men att möjlighet skall finnas

att jämka beräkningarna i efterhand. Förslaget —- som till sina huvuddrag

överensstämmer med nu gällande regler — synes beträffande nu förevarande

bidragsform utgöra en godtagbar kompromiss, ägnad att så långt

möjligt tillvarataga fördelarna med båda de nyss skisserade beräkningssätten.

Även de av utredningen föreslagna reglerna om bidrag till förvaltningskostnader

i vissa fall samt till kostnader för upprättande av arbetsplan, renstakning,

platskontroll, särskild kontroll och arbetsledning överensstämmer

i allt väsentligt såväl med nu gällande bidragsregler som med bestämmelserna

på flertalet andra bidragsområden. Några bärande skäl för

att vidtaga ändringar i dessa regler har ej förebragts.

Med avseende å det fall, att byggnadsföretag utförts på entreprenad, biträder

jag i princip utredningens mening att entreprenadsumman bör ligga

till grund för fastställande av bidraget. Enligt min mening bör emellertid

möjlighet finnas att frångå denna beräkningsmetod, om särskilda skäl föreligger

därtill.

På sätt framgår av vad nu anförts tillstyrker jag utredningens förslag i

förevarande delar med allenast den jämkning, som följer av vad jag yttrat

rörande företag, som utföres på entreprenad.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 27

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidrag till kostnader för

marklösen m. m.

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit, är städerna — vare sig de själva är

väghållare eller icke — skyldiga att anskaffa mark till gator.

Kostnaderna åvilar staden, men tomtägare är enligt BL i viss omfattning

skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken framför tomten. Beträffande

väg utom stadsplan åligger markanskaffningsslcyldigheten väghållaren.

Statsbidrag kan utgå till stadens kostnader för marklösen.

Om staden är väghållare, prövas statsbidragsfrågan av Kungl. Maj:t. Där

fråga är om mark till väg utanför stadsplanelagt område, utgår i regel statsbidrag;

undantag utgör allenast sådana vägföretag som är av utpräglat lokal

betydelse och av särskild nytta för staden. Inom stadsplanelagt område

får däremot staden själv bära kostnaderna, om de icke är särskilt betungande.

Statsbidrag kan t. ex. ifrågakomma om staden på grund av det sätt,

varpå gatan bygges, icke kan ta ut gatumarksersättning av tomtägarna eller

om gatan är utan motsvarande nytta för staden. Även stadens ekonomiska

ställning kan inverka. Det belopp, varå bidrag medgives, inräknas i

kostnadsunderlaget för byggnadsbidraget, och statsbidraget utgör alltså 95

procent av detta belopp. — I städer och samhällen, där kronan är väghållare,

regleras frågan genom den särskilda markbidragskungörelsen. För

marklösenkostnader avseende sådan mark inom stadsplanelagt område,

som särskilt förvärvats för vägen eller gatan, utgår bidrag efter prövning av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med 80 procent av kostnaden. Kungl. Maj :t

kan i särskilt fall bevilja högre bidrag samt kan bevilja bidrag även för

mark, som icke särskilt förvärvats för väg- eller gatuföretaget.

Motivet till den nu påtalade skillnaden i bidragshänseende mellan sådana

städer som är och sådana städer som icke är väghållare var enligt utredningen

från början att de förstnämnda städerna ansågs ha större nytta av

väg- och gatubyggnadsföretagen samt att byggnadsverksamheten i regel var

livligare därstädes och att gatumarksersättningarna därför inflöt snabbare.

Emellertid har förutsättningarna numera väsentligen ändrats genom motorismens

expansion. Utredningen har för sin del ansett, att anledning icke

finnes att göra skillnad mellan de större och de mindre städerna. Samma

bidragsregler bör gälla oavsett stadens karaktär.

Bidragsreglernas innehåll kan enligt utredningens förmenande ej heller

undgå att influeras av de krav, som bilismen ställer på vägarnas och gatornas

beskaffenhet. Det allmänna trafikintresset dominerar nu alltmera över

städernas lokala trafikintressen och kräver eftergifter för det sistnämndas

del. Exempel härpå bjuder de fall, då gator måste enkelriktas eller avstängas

i anslutning till utbyggnad av en allmän trafikled. Framdragandet

av större sådana leder medför dessutom i många fall betydande och bestående

ingrepp i stadsbilden. Krav reses på större bredd och förbud mot tomtutsläpp

på större trafikleder. Utredningen har därför kommit till den slut
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

satsen, att kostnader för marklösen bör anses ingå som en del i kostnaderna

för byggnadsföretagen och sålunda vara bidragsgrundande i samma omfattning

som byggnadskostnaden. Kostnad för marklösen bör alltså enligt

utredningen generellt få inräknas i bidragsunderlaget.

Enligt utredningens mening bör emellertid skyldigheten att anskaffa

mark av praktiska skäl alltjämt åvila städerna i samma omfattning som

f. n.

Beträffande sättet för beräkning av marklösen i statsbidragshänseende

har utredningen som sin mening uttalat, att i bidragsunderlaget bör inräknas

icke blott värdet av marken med därå befintliga byggnader m. in., beträffande

vilka lösningsskyldighet föreligger, utan även ersättning för intrång

samt kostnader för ersättningens fastställande av domstol. I övrigt

bör marklösenkostnaden beräknas som nettokostnad. I princip bör beloppet

beräknas på förhand, men jämkning bör ske vid mera väsentlig avvikelse

från beräkningen och i övrigt under samma förutsättningar som beträffande

byggnadskostnaderna. Förhandsberäkningen bör avlämnas av staden i

samband med framläggandet av arbetsplan. Utredningen har vidare genom

exempel, som fogats vid betänkandet, sökt att illustrera, hur enligt utredningens

uppfattning en skälig marklösenkostnad bör beräknas.

Med avseende å handläggningen av frågor om statsbidrag till marklösen

har utredningen framhållit, att de städer, där kronan är väghållare, i regel

tar kontakt med vägförvaltningen och ibland även med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

redan vid tidpunkten för anskaffande av marken, men att sådant

är mindre vanligt i städer, som själva är väghållare. Med hänsyn till

att statsbidraget föreslagits skola utgå efter en på förhand beräknad kostnad

har utredningen förordat, att kontakt alltid tages på ett så tidigt stadium

som möjligt. Såsom ett villkor för att förhandsberäkningen skall

kunna justeras i efterhand bör gälla, att förhandsberäkningen är godkänd

av eller gjorts i samråd med väg- och vattenbyggnadsverket. •— Den nuvarande

regeln om att frågor om statsbidrag till städer som är väghållare skall

prövas av Kungl. Maj :t torde böra ersättas med en regel om att prövningen

i första hand skall ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta sammanhang har utredningen även behandlat verkan i statsbidragshänseende

av att ledningar av olika slag ibland måste ändras i

anledning av väg- och gatuarbeten.

Efter en redogörelse för gällande regler och praxis upptager utredningen

frågan vilka regler som bör gälla för framtiden. Därvid har utredningen ansett

sig böra skilja mellan de regler, som bör gälla för väg, och de regler,

som bör gälla för gata. Beträffande vägarna har utredningen som sin uppfattning

uttalat, att någon allmän rätt att framdraga ledningar icke föreligger

och att eventuellt erforderliga ändringar av förefintliga ledningar i vägen

därför ej kan aktualisera frågan om gottgörelse för intrång. Att kostnaden

i detta fall får gäldas av ledningsägaren kan ej anses oskäligt. Däremot är

gatorna i ett samhälle icke endast avsedda att disponeras för fordonstrafik

utan skall också kunna tagas i anspråk för andra nödvändiga kommunika
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 29

tioner såsom transporter av vatten, gas m. m. Med hänsyn härtill har utredningen

ansett, att kostnad för sådana ledningsändringar, som föranledes av

gatuarbeten, bör betraktas som statsbidragsberättigad. Närmare bestämt bör

kostnaden inräknas bland utgifterna för marklösen. Detta betraktelsesätt

bör gälla även om gatan tillika är allmän väg, och statsbidrag till förevarande

art av marklösenkostnader bör följaktligen utgå oavsett om kronan är

väghållare eller om väghållningsbestyret ankommer på vederbörande stad,

köping eller municipalsamhälle. Principen bör gälla alla starkströms-, vatten-,

avlopps-, gasledningar och liknande. Den bör också tillämpas i fråga

om arbeten på spårväg.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande statsbidrag till kostnader

för marklösen har nästan genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Förslaget har dock avstyrkts av statskontoret, som visserligen funnit motiven

för reformen vara sakligt grundade men likväl ansett att förslaget

icke lämpligen kan genomföras i nuvarande finansiella läge. Drätselkammaren

i Jönköping har ansett, att förslagets genomförande kan inkräkta

på tilldelningen av bidrag för andra, mera angelägna ändamål, och har med

hänsyn härtill motsatt sig förslaget.

I en del fall har vissa modifikationer påyrkats i utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har med hänsyn till den nytta staden har av

gatumarken för framdragande av ledningar ansett skäligt, att staden bidrager

till kostnaden för anskaffande av gatumarken och att därför en lämplig

procentuell andel av marklösenkostnaden bör undantagas från att inräknas

i kostnadsunderlaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit,

att tillkomsten av infartsleder kan skapa förutsättningar för kvarterssaneringar

och att hänsyn bör tagas till de ekonomiska fördelar, som dessa kan

innebära för kommunen. Drätselkamrarna i Norrköping och Sundsvall har

förordat, att bidraget beräknas på den verkliga, ej den i förväg uppskattade

kostnaden. Svenska vägföreningen har ansett behov föreligga av närmare

regler för beräkning av bidragsunderlaget, exempelvis i form av anvisningar

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt den uppfattning, som uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län, bör skyldigheten att anskaffa mark åvila kronan

i de fall då kronan är väghållare.

Förslaget att inräkna kostnader för ledningsarbeten m. m. i

kostnaderna för marklösen har endast föranlett erinringar i ett fåtal fall.

Departementschefen

Jag delar utredningens mening att bestyret med att anskaffa

mark av praktiska skäl bör åvila städer och stadsliknande samhällen i

samma omfattning som f. n. och att någon ändring i gällande regler på detta

område således icke bör vidtagas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

Den skillnad, som enligt nuvarande bestämmelser råder mellan städer och

samhällen, som själva är väghållare, samt släder och samhällen, där kronan

är väghållare, i fråga om möjligheterna att erhålla statsbidrag

till kostnader för mar k lösen samt beträffande bidragsprocenten,

kan däremot enligt min mening icke anses tillräckligt motiverad.

För att likställighet skall uppnås, bör bidragen vara grundade på samma

principer i båda fallen.

Den princip som ligger närmast till hands, när det gäller att utforma regler

om behandlingen av kostnaden för marklösen i statsbidragshänseende,

är otvivelaktigt den som utredningen förordat eller alltså att kostnad för

marklösen likställes med kostnad för byggande av väg. För städer och samhällen,

som själva är väghållare, innebär detta att bidragsunderlaget ökas

med marklösenkostnaden. För städer och samhällen, där kronan är väghållare,

blir konsekvensen att ersättning i annan form bör utgå för marklösenkostnaden.

Stadfästandet av en dylik princip innebär en icke obetydlig kostnadsökning

för statsverket. Det är emellertid fråga om ett rättvisekrav, som icke

bör åsidosättas. Jag anser mig därför böra tillstyrka, att bidragsreglerna utformas

efter den angivna principen.

Vissa skäl kan onekligen åberopas för att marklösenkostnaden bör reduceras

med hänsyn till den nytta, som anläggandet av nya gator samt utvidgningar

och andra förbättringar av äldre sådana innebär för staden eller

samhället. Att utforma regler, som ger full rättvisa i detta hänseende,

torde emellertid icke vara möjligt. Vid sådant förhållande och då en enkel

och lättillämpad regel uppenbarligen är att föredraga framför en bestämmelse,

som leder till komplicerade beräkningar och bedömningar, kan jag

icke förorda, att bidragsförfattningen belastas med stadganden av nu åsyftad

art.

I sakens natur ligger att en förhandsberäkning av marklösenkostnaden

blir behäftad med viss osäkerhet och att jämkningar i efterhand icke blir

ovanliga. Detta är emellertid icke något avgörande skäl för att på detta område

frångå principen att kostnaden skall beräknas i förväg. Osäkerhetsmomenten

kan f. ö. i stor utsträckning elimineras genom att den bidragstagande

kommunen, såsom utredningen förordat, i god tid tar kontakt med

vägmyndigheterna.

Vad speciellt angår kostnad för ändring av ledningar i väg eller gata

kan jag icke i allo biträda utredningens uppfattning om nuvarande förhållanden.

I vissa fall föreligger enligt gällande bestämmelser, t. ex. jämlikt

sladganden i 7 och 8 kap. vattenlagen, en ganska vidsträckt rätt att utnyttja

vägmark för framdragande av ledningar. Vad angår gata är det visserligen

vanligt att gatumarken utnyttjas för ledningar av olika slag, men förpliktelse

för gatumarkens innehavare att medgiva dylikt nyttjande föreligger

endast i begränsad utsträckning. Emellertid tillhör huvuddelen av ledningarna

i en gata oftast statliga eller kommunala anstalter, och det ställer sig

naturligt, att gatan användes för ledningsdragningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 31

Det sagda hindrar emellertid icke, att det av praktiska skäl kan vara påkallat

att tillämpa förenklade principer vid beräkning av statsbidrag.

För sådana fall, då väghållaren tillika är ägare av de ledningar, som

skall ändras, synes de av utredningen föreslagna principerna för bidragsberäkningen

vara lämpliga. De innebär, närmare bestämt, att bidrag normalt

icke beräknas för arbete med ändring av ledning i väg men att bidrag

däremot konsekvent utgår för sådan ändring av ledning i gata, som påkallas

av anläggningsarbeten på galan. Till kategorien bör i stad eller samhälle,

där kronan är väghållare, räknas även sådan gata, som tillika är allmän

väg. I enstaka fall, t. ex. om de nyss angivna reglerna i vattenlagen leder

till ersättning med mera avsevärt belopp för omläggning av ledning i allmän

väg, bör dock hinder icke anses möta mot att bidrag beräknas jämväl å

delta belopp. Vidare bör vid beräkning av kostnaderna för ändringen i skälig

mån beaktas den fördel som väghållaren vinner genom åtgärden, t. ex. att

en uttjänt ledning ersättes med ny sådan. Kostnadsberäkningen bör grundas

på antagandet att ledningsarbetena på lämpligt sätt samordnas med gatuarbetena.

Om däremot de ledningar, som skall ändras, tillhör annan än väghållaren,

bör de civilrättsliga reglerna om fördelning av kostnaderna för ändringsarbeten

på ledningar läggas till grund för bidragsberäkningen, så att bidrag

utgår till de kostnader, vilka det åligger väghållaren att bestrida, men däremot

icke till kostnader, vilka ej åvilar väghållaren. Detta utesluter dock

givetvis icke, att det av praktiska skäl kan vara lämpligt att beräkna kostnaderna

överslagsmässigt. Några mera omfattande utredningar torde därför

i allmänhet icke behövas.

Kostnaderna för ledningsändringar synes lämpligen böra redovisas såsom

marklösen.

Det nu anförda torde, såsom innefattande allenast vissa synpunkter på

den praktiska tillämpningen av statsbidragsreglerna, icke behöva komma

till uttryck genom någon särskild bestämmelse i statsbidragsförfattningen.

Städernas väg- och gatuhållning: Tomtägarbidragen

Utredningen

Utredningen har framhållit, att tomtägarbidragen till gatorna utgår i två

former, nämligen dels såsom bidrag till gatubyggnadskostnad och dels såsom

gatumarksersättning.

Vad angår frågan om ersättning för gatubyggnadskostnad

har utredningen åberopat bestämmelsen i 67 § BL, enligt vilken det

ankommer på stadsfullmäktige eller motsvarande organ i annan kommun

än stad att meddela bestämmelser om skyldighet för tomtägare att bidraga

till kostnaden för iordningställande av gata. Det har härvid framhållits, att

bidrag till gatubyggnadskostnad i praktiken icke kan påräknas annat än i

fråga om gata med tomtutsläpp. Sådant bidrag kan vidare endast uttagas vid

nyanläggning och breddning av gata men icke till ombyggnadsarbeten. I

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

många städer och samhällen har bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

icke antagits av fullmäktige, och där sådana bestämmelser finns går

dessa långt ifrån alltid ut på att tomtägarna skall betala så mycket, som det

enligt BL skulle vara möjligt att högst ta ut. Slatsbidragsförordningen innehåller

emellertid -—- enligt vad utredningen framhållit — en regel innebärande

att byggnadskostnaden skall vid statsbidragsberäkningen reduceras

med beloppet av det högsta bidrag till gatubyggnadskostnader, som enligt

BL skulle kunna uttagas av tomtägarna. Man måste därför vid statsbidragsberäkningen

alltid räkna ut detta maximibelopp. Detta medför ett betydande

arbete för städerna och för väg- och vattenbyggnadsverket. Lagreglerna

om beräkning av bidrag till gatubyggnadskostnad är dessutom icke mer bestämda,

än att det lätt kan uppstå skiljaktiga meningar om det korrekta beloppet.

Enligt utredningens mening talar åtskilligt för införande av en schematisk

avdragsprocent i stället för det system med omfattande beräkningar, vilket

nu måste föregå avdragets bestämmande. För att belysa möjligheterna att

även med en schematisk avdragsprocent bibehålla den enskilda staden vid

avsedd kostnadstäckning har utredningen låtit undersöka 156 företag, utförda

under tidsperioden 1946—1957. Företagen i fråga hade dragit en total

byggnadskostnad om 35,5 milj. kr. De bidrag till gatubyggnadskostnad, som

maximalt kunnat uttagas, hade uppgått till 3,7 milj. kr. eller alltså 10,4 procent

av den totala byggnadskostnaden.

Mot bakgrunden av denna undersökning har utredningen förordat övergång

till ett system med enhetliga avdrag. Närmare bestämt bör systemet

utformas så, att man skiljer mellan gator med och gator utan tomtutsläpp.

För gator utan tomtutsläpp bör någon reduktion av bidragen icke komma i

fråga. För gator med tomtutsläpp bör däremot statsbidraget reduceras med

tio procent av bidragsunderlaget i samband med att de särskilda reglerna

om avdrag för bidrag till gatukostnad slopas.

Från denna huvudregel bör emellertid enligt utredningens mening göras

ett par undantag. Då särskilda omständigheter föreligger, t. ex. då det är

fråga om att på gata med tomtutsläpp utföra större konstarbeten såsom

broar, viadukter e. d., saknas i praktiken möjlighet att uttaga bidrag till

gatubyggnadskostnaden. Ej heller vid anläggande av större speciella trafikanordningar,

vilka ju vanligen är betingade av den på leden framgående allmänna

samfärdselns behov, torde tomtägarbidrag rimligen kunna uttagas.

Även i dylika fall bör därför statsbidrag utgå med den högre procentsatsen.

Vidare har framhållits, att vissa gränsfall kan förekomma, när det gäller

att avgöra vad som skall hänföras till kategorien »gata med tomtutsläpp». I

sådana fall är en smidig tillämpning önskvärd. Därest utmed en ringa del av

en gata beträffande tomtutsläpp gäller något från gatan i dess huvuddel avvikande,

bör förhållandena på huvuddelen vara avgörande för bidragsprocentens

storlek.

Härefter har utredningen övergått till att diskutera frågan om de g a t u
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 33

marksersättningar, som tomtägarna kan vara skyldiga att utgiva

på grund av bestämmelser i BL.

Vad härvid först angår de städer och samhällen, som själva är väghållare,

har utredningen erinrat om sitt tidigare refererade förslag att marklösenkostnaderna

skall inkluderas i kostnadsunderlaget i de fall, då byggnadsbidrag

utgår. Detta innebär — med hänsyn till den nyss skisserade regeln

om reduktion av statsbidragsprocenten för gator med tomtutsläpp — att bidraget

till dylik gata reduceras med tio procent av marklösenkostnaden.

Härigenom får enligt utredningens mening även frågan om avdrag för gatumarksersättning

i städer som själva är väghållare en enkel och praktisk lösning.

Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, har utredningen

framhållit, att ersättningarna för gatumark därstädes spelar en

utomordentligt ringa roll och att tillämpningen av BL:s regler om uttagande

av gatumarksersättning visat sig synnerligen svårbemästrad. Utredningen

har därför föreslagit, att avdrag för gatumarksersättning icke skall ske i

dessa städer och samhällen och att de alltså ej skall behöva till kronan inleverera

de belopp, vilka eventuellt inflyter i form av sådan ersättning.

De nu framförda förslagen medför enligt utredningen — förutom ändringar

av reglerna i väg- och gatubidragskungörelsen — att det av redaktionella

skäl icke längre blir lämpligt att låta 47 § AVL upptaga föreskrift

om de procenttal, med vilka statsbidrag till väg- och gatuhållningen skall

utgå. Denna paragraf bör därför ändras. — De författningstekniska konsekvenserna

av förslaget i fråga om städer och samhällen, där kronan är -väghållare,

redovisas i annat sammanhang.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har nästan genomgående tillstyrkts i princip. Såsom

exempel må nämnas, att Svenska stadsförbundet betecknat förslaget som

den enda praktiskt möjliga lösningen, om man vill åstadkomma en förenkling.

Departementschefen

Gällande regler om att den ersättning för gatubyggnadskostnad,

som kan utgå från tomtägare, skall avräknas från statsbidrag

till byggande av gata inom område med stadsplan, fyller högt ställda anspråk

på rättvisa i bidragstilldelningen. Erfarenheten visar emellertid, att

de är svårtillämpade och ofta komplicerar statsbidragsberäkningen högst avsevärt.

Att få till stånd en förenkling av bestämmelserna på detta område är

därför angeläget.

I jämförelse med vad som nu gäller innebär utredningens förslag en

scliablonisering. Det av utredningen förebragta, ganska omfattande statistiska

materialet visar emellertid, att avvikelserna från de resultat, som erhålles

genom en mera noggrann beräkning, blir måttliga. Totalt blir ut
3

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 avd. Nr 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

34 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

fallet av en bidragsgivning enligt de föreslagna reglerna praktiskt taget detsamma

som enligt gällande regler. Ur statens synpunkt är de föreslagna

förenklingarna därför obetingat att förorda. I det enskilda fallet, d. v. s. för

de bidragstagande kommunerna, kan förslaget medföra ett i viss mån ändrat

utfall av bidragsgivningen. Eftersom förslaget i förevarande del lämnats

praktiskt taget utan erinran i remissyttrandena, torde man dock kunna utgå

från att önskemålet om en förenkling även ur bidragstagarnas synpunkt

väger över. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka förslaget, såvitt

nu är i fråga.

Principen att det högre bidraget skall utgå blott beträffande gata, som

hålles helt fri från tomtutsläpp, torde med hänsyn till sin betydelse ur trafiksynpunkt

böra upprätthållas ganska strikt. I princip bör en gata i hela

sin längd hållas fri från tomtutsläpp för att det högre bidraget skall utgå

beträffande någon del av gatan. Såsom utredningen framhållit, bör dock undantag

kunna förekomma, om förbud mot utfarter icke kunnat genomföras

på en mindre sträcka av gatan. Hänsyn bör härvid tagas dels till svårigheterna

att hålla gatan fri från utsläpp och dels till betydelsen ur trafiksynpunkt

av att så sker. Ibland kan förhållandena vara sådana, att alternativet

att helt förhindra utsläpp icke innebär någon mera betydande fördel framför

alternativet att föra in trafiken på lokalgata och därifrån vidare till den

statsbidragsberättigade gatan. I det fall, att trafiken från tomterna ledes in

på särskild lokalkörbana och därifrån till huvudkörbanan, bör det högre

bidraget utgå. Erinras må dock, att det i dylika fall icke är givet att statsbidrag

utgår till lokalkörbanan, utan att denna tvärtom i regel torde i statsbidragshänseende

böra betraktas som en särskild lokalgata.

Den form, vari förbud mot tomtutsläpp i praktiken förekommer, är medelst

stadsplanebestämmelser. Bestämmelserna i ämnet brukar vara av innebörd

att i viss angiven kvartersgräns skall finnas stängsel, vari ej får

anordnas öppning som medger utfart mot gata eller allmän plats. Eventuellt

meddelas också bestämmelser om att byggnad i gatulinjen icke får förses

med port, som medger genomfart. Av flera skäl kan dylika bestämmelser

icke alltid genomföras omedelbart. Ett förbud mot anordnande av port mot

gatan hindrar icke att befintliga byggnader får stå kvar, även om de är försedda

med portar. Det kan därför ibland ta lång tid att genomföra en stadsplan

i dessa hänseenden. Det oaktat torde statsbidrag i regel böra beräknas

efter det högre beloppet, om staden eller samhället vidtagit de åtgärder, som

skäligen kan begäras. Någon gång kan emellertid förhållandena vara sådana,

att ett förbud mot tomtutsläpp icke ens på längre sikt kan väntas leda

till märkbar förbättring av trafikförhållandena på gatan. Om åtgärden av

sådan orsak framstår som icke genomförbar, bör endast det lägre bidraget

utgå. Det sist anförda tar dock sikte endast på sälllsynta undantagsfall.

Såsom utredningen framhållit innebär de nu förordade principerna en

godtagbar lösning även av frågan, om och i vad mån hänsyn vid statsbidragsberäkning

skall tagas till sådan gatumar k sersättning, som

tomtägarna är skyldiga att utgiva.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 35

Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, uppstår

fråga om avräkning av gatumarksersättning i samband med att kronan ersätter

staden eller samhället värdet av mark, som anskaffats för väg eller

gata. Såsom utredningen framhållit har emellertid frågan om gatumarksersättning

i dessa fall icke någon större ekonomisk betydelse. Den fördel,

som utredningens förslag innebär för sådana städer och samhällen, där

kronan är väghållare, i jämförelse med de städer och samhällen, som själva

är väghållare, är i huvudsak endast skenbar. I allt fall blir skillnaden i ekonomiskt

hänseende mellan dessa grupper av städer och samhällen icke så

betydande, att den senare gruppen rimligen kan av denna orsak resa någon

erinran mot förslaget ur rättvisesynpunkt. Jag finner mig av nu angivna

skäl kunna tillstyrka utredningens förslag även i denna del.

Lika med utredningen finner jag, att de nu framförda förslagen beträffande

städer och samhällen, som själva är väghållare, medför behov av ändring

i bl. a. 47 § AVL. I anslutning därtill bör även ordalagen i 48 § nämnda

lag jämkas något. Till de författningsändringar, som blir erforderliga i anledning

av vad som yttrats rörande bidrag till marklösen åt städer och samhällen,

där kronan är väghållare, torde jag senare få återkomma.

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidragen till väg- och

gatuunderhållet

Utredningen

Inledningsvis har utredningen framhållit, att till grund för reglerna om

underhållsbidrag ligger i stort sett samma princip som för byggnadsbidragen,

nämligen att städerna skall eidiålla kostnadstäckning till 95 % för utförda

arbeten på det bidragsberättigade väg- och gatunätet. Bidragsunderlaget

utgöres i detta fall av de beräknade skäliga kostnaderna för underhållet.

Fastställandet av bidragsunderlaget ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt grundas i första hand på uppgifter från städerna. Genom

fastslällelsebeslutet fixeras den beräknade årliga underhållskostnaden

för en följande period av fyra år. Jämkning av underlaget kan därefter ske

endast om en stads väg- och gatuhållningsskyldighet ändras genom ökning

eller minskning av väg- och gatunätet eller om eljest väsentligt ändrade

förhållanden inträffar.

Utredningen har i sitt betänkande kritiserat de nuvarande reglerna i två

hänseenden. För det första har anmärkts, att bestämmelserna om underhållsperiodens

längd har ogynnsamma verkningar ur bidragstagarnas synpunkt.

För det andra har utredningen kritiserat principen att underhållsbidrag

utgår blott till en del av av städernas väg- och gatunät.

Vad först angår frågan om underhållsperiodens längd har framhållits, att

de verkliga kostnaderna för gatuunderhållet regelmässigt ökat kraftigt under

fyraårsperioderna i förhållande till vad som beräknats vid periodens

början. Närmare bestämt utgjorde ökningen i genomsnitt 44 procent under

Jlf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 avd. Nr 1

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

perioden 1944 —1947, 47 procent under perioden 1948—1951 samt 35 procent

under perioden 1952—1955.

Utredningen har på grundval av verkställd undersökning och övriga överväganden

som sin mening uttalat, att bidragsunderlaget bör liksom hittills

fastställas för en tid av fyra år men att det bör årligen justeras indexmässigt

med hänsyn till förändringar i trafik- och prisförhållanden. Härvid har

dock förutsatts, att justering icke skall äga rum med mindre förändringarna

varit väsentliga. En liknande begränsning har föreslagits med avseende

å den nuvarande regeln om jämkning av bidragsunderlaget vid ökning

eller minskning av statens gatunät.

Med avseende å omfattningen av det väg- och gatunät, till vars underhåll

bidrag skall utgå, har utredningen förordat en utsträckning av rätten till

statsbidrag att avse även städernas nu icke bidragsberättigade gator. Statsbidraget

till denna grupp av gator har föreslagits skola utgå med 50 procent.

Den föreslagna principen innebär, närmare bestämt, för de städer, som

själva är väghållare, att bidrag skall, liksom hittills, utgå med 95 procent

av beräknade kostnaden för underhåll av allmänna vägar och för den allmänna

samfärdseln nödiga gator, samt att bidrag skall utgå med 50 procent

av beräknade kostnaderna för underhållet av övriga gator. Beträffande sistnämnda

kategori bör dock i underhållskostnaden icke inräknas snöröjning.

I fråga om städer, där kronan är väghållare, blir konsekvensen, att särskilt

bidrag bör utgå med 50 procent av kostnaden för underhållet av de gator,

som icke omfattas av kronans väghållning. Även i detta fall bör kostnad

för snöröjning undantagas. Samma principer bör gälla även gator inom

stadsplanelagda områden i köpingar och andra samhällen, där kronan är

väghållare, samt i landskommuner. — Reformerna har beräknats dra en

sammanlagd årlig kostnad för statsverket av storleksordningen 16 milj. kr.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande underhållsperiodens längd och

möjligheten att jämka de uppskattade kostnaderna under löpande underhållsperiod

har tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden.

Statskontoret har dock avstyrkt förslaget i denna del. Även enligt statskontorets

mening föreligger visserligen en del skäl, som talar för en omläggning

av bestämmelserna i den av utredningen föreslagna riktningen. De

kostnadsmässiga konsekvenserna för statsverket, vilka vid en indexbindning

blir av helt automatisk karaktär, låter sig emellertid icke överblickas.

Då i andra sammanhang fråga varit om införande av indexbunden statsbidragsgivning,

har stark återhållsamhet ansetts böra iakttagas.

Å andra sidan har i flera yttranden uttalats önskemål om att möjligheten

att jämka bidraget i efterhand bör avse även det av utredningen föreslagna

50-procentiga underhållsbidraget till det nu icke bidragsberättigade

gatunätet. Bland yttranden i denna riktning må nämnas de, som avgivits av

s. 37 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 37

länsstyrelsen i Malmöhus län, fullmäktige i Malmö, Gävle och Luleå, samt

Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Svenska vägföreningen har alternativt förordat 5-åriga underhållsperioder

med revision vart tredje år.

Förslaget att utsträcka reglerna om underhållsbidrag att avse också sådana

gator, som icke anses nödiga för allmänna samfärdseln, har föranlett

delade meningar.

I en stor grupp av remissyttranden tillstyrkes förslaget varmt. Såsom

exempel må nämnas yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län, som funnit

förslaget i denna del vara synnerligen välmotiverat. Bland övriga yttranden

i tillstyrkande riktning må nämnas de, som inkommit från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens lön, ett

flertal städer, 1953 års trafikutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska

vägf öreningen, Länsvägnämndernas förbund och Svenska kommunal-tekniska

föreningen.

I en del fall har påyrkats utvidgning av rätten till bidrag i förhållande

till vad utredningen föreslagit. Drätselkammaren i Jönköping har uttryckt

önskemål om att bidrag får utgå även för kostnaden för bortforsling av snö.

Samma mening har uttalats av Svenska landskommunernas förbund och

Svenska kommunal-tekniska föreningen, vilka härjämte betecknat det som

inkonsekvent, att bidrag icke avsetts skola utgå till förvaltningskostnader

och att någon möjlighet icke beretts till jämkning av bidraget under löpande

underhållsperiod. Enligt fullmäktige i Göteborg bör bidrag utgå även för

underhåll av hamnområden.

Länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att alla gator och vägar göres

berättigade till underhållsbidrag efter en enhetlig procentsats.

I avstyrkande riktning går bl. a. yttrande från statskontoret, som betonat

att stadfästandet av den föreslagna principen kan leda till synnerligen betydande

utgifter för staten i framtiden. Länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge

och Jämtlands län har betecknat det som olämpligt att i nuvarande

finansiella läge splittra de tillgängliga resurserna och framhållit, att bidragen

till upprustningen av väg- och gatunätet bör ha företräde framför en

liberalisering av reglerna om underhållsbidrag.

Departementschefen

Den kritik, vilken av utredningen och i åtskilliga remissyttranden anförts

mot nuvarande bestämmelser om den s. k. underhållsperioden, är icke obefogad.

Bestämmelserna har hittills lett till att bidragsunderlagen under den

senare delen av underhållsperioden understigit de verkliga kostnaderna för

väg- och gatuunderhållet och att statens andel av väghållningskostnaderna

blivit mindre än som ställdes i utsikt, när nuvarande regler kom till.

Motivet till att bidragsreglerna utformats på angivet sätt ligger säkerligen

i önskemålet att icke betunga bidragsmyndigheterna med det omfattande

arbete, som det innebär att göra en ny kostnadsberäkning varje år. Detta

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

motiv är alltjämt bärande. Man måste acceptera det förhållandet, att kostnadsberäkningarna

icke kan hållas alldeles aktuella, önskemålet att anpassa

bidragstilldelningen efter det aktuella läget måste vägas mot kravet på att

arbetet med framräknande av bidragen hålles inom rimliga gränser.

Utredningens förslag innebär i praktiken, att bidragsunderlaget skall fastställas

för varje år, låt vara att förslaget icke innebär krav på att beräkningen

mer än vart fjärde år skall grundas på fullständiga uppgifter från

de bidragstagande kommunerna. Förslaget innebär en hög grad av rättvisa

i bidragstilldelningen men medför allvarliga konsekvenser med tanke på bidfagsmyndigheternas

arbetsbörda. Det är angeläget att om möjligt utforma

regler, som ställer sig något enklare att tillämpa.

Ett såväl ur statens som ur bidragstagarnas synpunkt godtagbart resultat

synes kunna uppnås, om underhållsperioderna bestämmes till två år.

De förskjutningar i kostnadsläget, som inträffar under en så kort period,

är i allmänhet måttliga och i allt fall icke av den omfattning, att de kan

sägas snedvrida principerna för bidragsberäkningen. En tvåårsregel synes

därför vara godtagbar ur rättvisesynpunkt. Vad som kan invändas är, att

den i jämförelse med nuvarande regler medför en högst betydande ökning

— i det närmaste en fördubbling — av arbetet med framräknande av bidragsunderlagen.

Det är angeläget, att arbetsinsatsen hålles inom rimliga

gränser. I sådant hänseende må framhållas, att det knappast kan vara nödvändigt

att varje gång infordra fullständiga uppgifter från alla bidragstagare.

Åtminstone varannan gång beräkningen verkställes bör det vara möjligt

att begränsa uppgiftsskyldigheten och göra beräkningen mera summariskt.

Vidare bör — om underhållsperioden icke blir längre än två år —

de årliga jämkningarna av bidragsunderlaget med hänsyn till inträffade

ändringar i väg- och gatunätets omfattning kunna begränsas till sådana

fall, då väsentliga ändringar i dessa hänseenden inträffat under sista året.

Ett sådant system synes ägnat att i det väsentliga undanröja de påtalade

missförhållandena utan att alltför mycket belasta bidragsmyndigheten och

de bidragstagande kommunerna. Jag förordar därför, att bidragsreglerna

Utformas på sätt nu nämnts.

Jag övergår nu till den andra av utredningen väckta frågan, nämligen om

utvidgning av det bidragsberättigade gatunätet att omfatta alla gator, oavsett

deras betydelse för allmänna samfärdseln.

Utredningen har icke förebragt något egentligt skäl för sin åsikt, att ramen

för bidragsgivningen bör vidgas, så att bidrag utgår till underhållet

av samtliga gator. Klart är emellertid, att det städse kan vara föremål för

delade meningar, vilken princip för fördelningen av gatuhållningskostnaderna

mellan staten och kommunerna, som är den lämpligaste. Ett argument

för utredningens förslag kan också ligga däri, att uppdelningen av

gatunätet i bidragsberättigade och icke bidragsberättigade gator möter vissa

praktiska svårigheter.

Såsom jag tidigare framhållit är det emellertid i nuvarande situation nöd
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 39

vändigt att vid fördelningen av de medel, som från statens sida kan ställas

till förfogande för väg- och gatuväsendet, strängt hålla fast vid kravet på

att de mest angelägna ändamålen skall tillgodoses i första hand. Att av skäl

sådana som de nyss anförda avsevärt vidga ramen för bidragsgivningen

samtidigt som angelägna vägprojekt måste vänta på sin lösning, är en åtgärd,

som ej kan komma i fråga. De invändningar, som kan riktas mot nuvarande

principer för bidragsgivningen, kommer f. ö. i väsentliga delar

att kvarstå, även om utredningens förslag genomföres.

Jag kan av nu anförda skäl icke tillstyrka utredningens förslag i förevarande

avseende.

Motionerna (I: 595 och II: 730)

I motionerna erinras om att utredningen enhälligt förordat att statsbidrag

skall utgå med 50 procent till nu icke statsbidragsberättigade gator och att

utredningens förslag tillstyrkts av en rad remissinstanser. Vidare anföres.

Departementschefen har emellertid inte velat godtaga förslaget. Som skäl

härför anges bl. a. att man vid fördelningen av de bilskattemedel som skall

ställas till väg- och gatuväsendets förfogande måste hålla fast vid kravet

på att de mest angelägna ändamålen i första hand skall tillgodoses.

För vår del kan vi inte instämma i departementschefens ensidiga bedömning

av denna fråga. Beträffande behovet av de här aktuella gatorna kan

givetvis inga delade meningar råda. Frågan gäller således om kostnaderna

för deras iståndhållande till en del skall belasta bilskatterna eller i sin helhet

städernas skattebetalare.

Principen för statsbidrag till väghållningen är generellt sett knnten till

vägarnas betydelse för den allmänna samfärdseln. Utifrån bl. a. den principen

utgår statsbidrag med lägre procentsats till enskilda vägar än till de

allmänna.

Det är därför också rimligt att de för den allmänna samfärdseln betydelsefullare

gatorna har högre statsbidrag än de här aktuella s. k. »övriga gatorna».

Vi anser det emellertid vara felaktigt att övriga gator inte skall erhålla

något statsbidrag alls för underhållet.

En rimlig konsekvens av den princip som ligger till grund för den i förhållande

till de allmänna vägarna lägre bidragsprocenten för de enskilda

vägarna borde bli att de »övriga gatorna» får det av utredningen föreslagna

50 %-bidraget.

Under hänvisning till det anförda har motionärerna yrkat »att riksdagen

vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 81 måtte besluta, att de

gator och vägar i städer, för vilka ej nu utgår något statsbidrag, i enlighet

med vad ovan föreslagits kommer i åtnjutande av bidrag å 50 % av de belopp,

vartill stadens kostnader för underhållet beräknas skäligen böra uppgå,

och atl vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext härför».

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

Städernas väg- och gatuhållning: Bidragsprocenten m. m.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att statsbidrag f. n. utgår med 95 procent

av kostnaden för byggande av väg eller gata samt att statsbidrag till

underhållet likaså utgår med 95 procent. Vidare har erinrats om att bidraget

till byggande av gata enligt nu gällande regler skall reduceras med det

belopp, som staden kan uttaga av tomtägarna i form av bidrag till gatubyggnadskostnad,

samt om att stad vid byggande av gata i vissa fall kan

erhålla tillstånd att i kostnadsunderlaget inräkna kostnad för marklösen

med avdrag för vad staden beräknas uppbära i form av gatumarksersättning

från tomtägarna.

Utredningen har föreslagit, att statsbidraget alltjämt skall i regel utgå

med 95 procent. I fråga om gata med tomlutsläpp, har, såsom förut framhållits,

i stället för den nuvarande avdragsregeln föreslagits en schablonregel

av innebörd, att statsbidraget reduceras till 85 procent. En särskild

regel har föreslagits beträffande det av utredningen förordade underhållsbidraget

till städernas nu icke statsbidragsberättigade gator.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen intagit beträffande ersättning

till städer och samhällen, där kronan är väghållare, för värdet av

gatumark, har utredningen föreslagit att den nuvarande särskilda markbidragsförordningen

upphäves och ersättes med en bestämmelse i 50 § AVL

av innehåll, att kronan skall ersätta vederbörande stad eller samhälle alla

skäliga kostnader för tillhandahållande av marken med avdrag för vad som

belöper på förvaltningskostnad.

Remissyttrandena

Det väsentliga av de uttalanden, som förekommit, har redovisats under

olika avsnitt i det föregående.

Departementschefen

Jag har i det föregående på flertalet punkter tillstyrkt utredningens förslag

till nya regler om bidrag till väg- och gatuhållningen i städer och samhällen,

vilka själva är väghållare. Av vad därvid anförts torde framgå, att

jag biträder utredningens åsikt jämväl i fråga om den procentsats, som skall

ligga till grund för bidragsberäkningen.

Jag delar också utredningens mening, att reglerna om den ersättning för

gatumark, som skall utgå av statsmedel till städer och samhällen, varest

kronan är väghållare, lämpligen bör ta form av en lagregel och inflyta i

50 § AVL. I detta hänseende erinras om vad jag yttrat under rubrikerna

■»Statsbidrag till kostnader för marklösen m. m.» och »Tomtägarbidragen».

Eftersom jag icke kunnat tillstyrka utredningens förslag att underhållsbidrag

skall utgå i fråga om sådana gator, som icke prövats nödiga för allmänna

samfärdseln, är något vidare yttrande i denna del icke erforderligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr t år 1960 41

Städernas väg- och gatuhållning: Uppdelning av väghållningsbestyret

mellan städerna och kronan

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit innebär gällande bestämmelser om fördelning

av väghållningsbestyret mellan kronan och övriga väghållare, att

väghållningen ankommer antingen på kronan eller ock på vederbörande

stad eller samhälle. Däremot finns f. n. icke möjlighet att dela upp väghållningen

inom stads eller ett samhälles administrativa område på sådant

sätt, att stadens eller samhällets väghållningsskyldighet begränsas t. ex. genom

att kronan ombesörjer väghållning på viss väg och staden ombesörjer

väghållningen på övriga gator och vägar. Sådant kan endast ske i den formen,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åtager sig att lämna staden biträde

med vissa väghållningsarbeten, d. v. s. att verket för stadens räkning

såsom entreprenör ombesörjer en del av den väghållning, vilken enligt gällande

regler åligger staden såsom väghållare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har av Kungl. Maj :t erhållit vissa bemyndiganden att träffa överenskommelser

av nu angivet innehåll. I några fall har dessa bemyndiganden

förenats med föreskrift om att statsbidraget skall höjas till 100 procent.

Utredningen har vidare erinrat om att man redan vid tillkomsten av nuvarande

bestämmelser förutsåg att visst behov kunde uppkomma att dela

upp väghållningen inom städerna och samhällena. Emellertid ansågs • - närmast

med hänsyn till spörsmålet hur den lokala representationen i vägnämnderna

skulle ordnas -— att sådan uppdelning icke borde ske. Det torde dessutom

ha förutsatts, att frågan icke skulle bli aktuell annat än i ett fåtal fall.

Emellertid har till följd av den år 1952 genomförda nya kommunindelningen

flera städer kommit att omfatta så stora landsbygdsområden, att de ansett

sig icke ha resurser att själva omhänderha underhållet av samtliga

allmänna vägar inom dessa områden, överenskommelser av den art som nyss

beskrivits har därför blivit ganska vanliga. Även i samband med nybildning

av städer har liknande frågor ibland blivit aktuella. Vidare har trafikutveckligen

medfört ett allt mera framträdande behov av att väghållningen å trafikleder

för genomgående trafik ombesörjes av en och samma väghållare

oberoende av de administrativa gränserna.

Av nu angivna skäl har utredningen kommit till den uppfattningen, att

väghållningen inom stad, som är väghållare, i vissa fall bör få delas upp mellan

kronan och staden.

Eu sådan uppdelning kan teoretiskt ske på flera olika sätt. Utredningen

har diskuterat tre alternativ, nämligen för det första att stadens väghållningsskyldighet

begränsas att avse vissa slag av arbeten, medan kronan övertar

väghållningen i övrigt, för det andra att kronan övertar väghållningen i

fråga om vissa bestämda trafikleder samt för det tredje att kronan övertar

all väghållning inom en del av stadens administrativa område. Av dessa alternativ

är enligt utredningen det sistnämnda att föredraga bl. a. därför att

man endast på detta sätt kan vinna full klarhet i sådana förhållanden, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

42 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

sammanhänger med väghållarens skyldigheter och ansvar gentemot exempelvis

markägare och vägtrafikanter. Omfattningen av det område, inom vilket

kronan skall vara väghållare, bör bestämmas ur väghållningstekniska

synpunkter. Det är därvid inte uteslutet, att området i praktiken ibland kan

komma att begränsas till endast viss trafikled i en stad.

\ ad beträffar frågan om ordnandet av den lokala representationen har

utredningen förklarat sig anse, att uppdelning av en stads väghållning bör

kunna ske utan att ändring göres av indelningen i vägnämndsområden eller

gränsdragningen mellan dessa områden. De lokala vägintressena inom stadsområde,

där kronan är väghållare, bör kunna företrädas av stadens fullmäktige

och övriga lokala organ under förutsättning att hänsyn till indelningen

tages vid vägärendenas handläggning. En stad med delområde, inom

vilket kronan är väghållare, bör härvid inträda i den funktion, som eljest

tillkommer vägnämnd, beträffande samtliga vägärenden som berör staden.

Staden bör kallas till vägförrältning och få tillfälle att avgiva yttrande

över förslag till flerårsplaner och över arbetsplan inom staden m. m. Den

initiativrätt i olika vägfrågor, som tillkommer vägnämnd, bör även tillkomma

staden.

\ad beträffar de förutsättningar, under vilka en uppdelning av väghållningen

skall kunna ske, har utredningen förordat, att möjlighet till uppdelning

skall föreligga dels om staden saknar förutsättningar att handhava den

ifrågavarande väghållningen och dels om en uppdelning eljest är motiverad

med hänsyn till de fördelar, som vinnes för det allmänna.

Initiativet till uppdelning bör enligt utredningen kunna tas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, av länsstyrelsen eller av den kommun, som frågan

rör. Prövningen måste föregås av en noggrann och allsidig utredning. Beslutanderätten

bör ankomma på Kungl. Maj:t. Det är emellertid angeläget

att den gräns, som genom sådant beslut fastlägges mellan kronans och stadens

väghållning, på ett enkelt och smidigt sätt kan anpassas efter ändrade

förhållanden. Därför har föreslagits, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall kunna besluta om sådan ändring av gränsen, som icke innebär väsentlig

avvikelse från av Kungl. Maj:t meddelat beslut eller från vad som förut

gällt.

Område inom stad, beträffande vilket kronan kommer att övertaga väghållningen

enligt nu föreslagna regler, bör enligt utredningen i väghållningshänseende

jämställas med stad, där kronan är väghållare. De föreskrifter,

som gäller sådan stad, bör — med undantag för bestämmelserna om vägnämnder

— i tillämpliga delar avse även delområden, där kronan är väghållare.

I fråga om väghållningens finansiering innebär utredningens förslag, att

kostnaderna för byggande och underhåll av allmänna trafikleder inom område,

varest kronan blir väghållare, skall helt bäras av kronan samt bestridas

ur de anslag, som är avsedda för väghållning på landsbygden.

Om ett delområde, inom vilket kronan handhar väghållningen, helt eller

delvis är stadsplanelagt, kan gata inom området — i likhet med vad som

s. 43 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 43

gäller i stad där kronan är väghållare —- tillika bli allmän väg. Statsbidrag

till marklösenkostnader bör därvid utgå efter enahanda grunder som i stad

där kronan är väghållare.

Med anledning av vad sålunda anförts har utredningen upprättat dels ett

förslag till lag angående ändring i lagen den .30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar, dels ock ett förslag till kungörelse om ändring i stadgan den

30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan).

Närmare bestämt innebär förslagen jämkningar i lydelsen av 11, 16

och 53 § § AVL samt 41 § vägstadgan. I detta sammanhang bör jämväl nämnas,

att utredningen av skäl, som redovisats i det föregående, föreslagit

vissa ändringar också i 47 och 50 §§ AVL.

Remissyttrandena

Förslaget har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Nämnas må dock, att länsstyrelsen i Värmlands län i sitt yttrande intagit

den principiella ståndpunkten, att städerna endast bör vara väghållare beträffande

stadskärnan och att kronan bör övertaga all övrig väghållning.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör den av utredningen förordade

principen göras ömsesidig, så att möjlighet även beredes stad att övertaga

väghållningen beträffande väg, som eljest skulle hållits av kronan.

Departementschefen

De nuvarande reglerna om fördelning av väghållningsbestyren mellan

kronan samt städerna och de stadsliknande samhällena har i stort sett fungerat

tillfredsställande. Någon anledning att rubba de principer, på vilka lagstiftningen

i detta hänseende är grundad, föreligger sålunda ej.

Emellertid har, såsom utredningen framhållit, ett visst behov gjort sig

gällande att i vissa fall kunna fördela väghållningen inom stad eller stadsliknande

samhälle på så sätt, att kronan blir väghållare inom en del av stadens

eller samhällets administrativa område och staden eller samhället blir väghållare

inom området i övrigt. Denna detaljfråga har visat sig vara av sådan

praktisk betydelse, att den snarast bör lösas, även om lösningen är förbunden

med vissa författningstekniska svårigheter.

I anslutning härtill uppkommer givetvis även fråga, huruvida möjlighet

bör beredas städer och stadsliknande samhällen att bli väghållare utanför

sina administrativa områden. Sistnämnda fråga är emellertid icke av större

betydelse ur praktisk synpunkt och kan därför lämnas åsido.

I de synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om formerna för

kronans deltagande i väghållningen inom den nu avsedda gruppen av städer

och samhällen, kan jag i allt väsentligt instämma. Jag anser mig kunna

förorda, att frågan löses efter de av utredningen angivna riktlinjerna.

Såsom utredningen framhållit, innebär det nu gjorda ställningstagandet

att vissa ändringar bör vidtagas bl. a. i AVL. I 11 § berörda lag — vilket

lagrum innehåller de grundläggande stadgandena om väghållare i olika orter

— bör inflyta bestämmelser, enligt vilka Kungl. Maj:t om särskilda skäl

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

föreligger därtill, äger förordna att kronan skall vara väghållare inom visst

område av stad eller sådant stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Utredningen har vidare föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

under vissa angivna förutsättningar skall kunna besluta mindre väsentliga

ändringar av vad som enligt Kungl. Maj :ts beslut gäller i nu berörda

frågor. Jag biträder i princip förslaget även i denna del men anser att utrymme

bör ges för en smidigare tillämpning än som möjliggöres med den av

utredningen föreslagna avfattningen av bestämmelsen. Lämpligast synes

vara att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att från fall till fall bestämma, i

vad mån beslutanderätten skall delegeras till styrelsen. De förordade ändringarna

synes även böra leda till vissa redaktionella jämkningar av paragrafen

i övrigt. — I 16 § bör vidtagas en av utredningen föreslagen jämkning

såsom följd av ändringen ill §. — Jämväl i 51 och 52 §§ synes vissa mindre

jämkningar vara påkallade. Om dessa ändringar vidtages, blir däremot en av

utredningen föreslagen jämkning av 53 § överflödig. — Jag vill i detta sammanhang

också framhålla, att mina i det föregående framförda förslag påkallar

vissa ändringar i 47, 48 och 50 §§ ifrågavarande lag. Vidare förordar

jag, att rubriksättningen i lagen ändras, så att avsnitten »Särskilda bestämmelser

för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare» (47—49 §§)

och »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare» (50—53 §§) sammanslås till ett avsnitt. Detta torde böra

ske genom att rubriken till det förra avsnittet ändras, så att orden »som är

väghållare» bortfaller, samt genom att rubriken till det senare avsnittet utgår

ur lagen.

Till 41 £ vägstadgan — vilken innehåller bestämmelser angående de städer,

där kronan är väghållare — bör, såsom utredningen förordat, fogas ett

tillägg angående det fall, att kronan är väghållare allenast inom visst område

av eu stad. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör emellertid

undergå viss redaktionil jämkning. Vidare torde det, med hänsyn bl. a.

till lydelsen av rubrikerna i vägstadgan, vara ofrånkomligt, att i avdelning

III av stadgan — vilken innehåller bestämmelser angående städer och stadsliknande

samhällen, som är väghålllare •—- göra hänvisning till det nya stadgandet

i 41 §. Hänvisningen bör lämpligen inflyta i en ny paragraf, betecknad

39 a §. Med hänsyn till att författningen om statsbidrag får ändrad benämning,

erfordras tillika en ändring i 37 §, som innehåller en hänvisning

till nämnda författning. 40 § bör också förtydligas.

Statsbidragen till vägföreningsvägar m. m.

Utredningen

Utredningen har betonat, att inom tätbebyggelse av den art, som avses

med bestämmelserna om vägföreningar, frågorna om bebyggelseplaneringen

och frågorna om planeringen av vägnätet intimt sammanhänger med varandra.

Att samhällsbildningen redan från början ledes i en sund riktning

och det för området betydelsefulla vägnätet planlägges, utbygges och under
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 45

hålles på ett lämpligt sätt är enligt utredningens mening ett betydande allmänt

intresse.

Utredningen har vidare framhållit, att gällande bidragsförfattning icke

gör någon åtskillnad mellan vägar inom glesbebyggelse och vägar inom sådana

tättbebyggda områden, där vägföreningar finnes. Det oaktat har tilllämpningen

av bidragsreglerna för underhåll av enskilda vägar givit vid

handen en större restriktivitet beträffande vägföreningarnas än beträffande

vägsamfälligheternas vägar.

En synpunkt, som enligt utredningens mening bör tilläggas betydelse när

det gäller att ta ställning till bidragsreglerna, är att vägföreningarna endast

har till åliggande att hålla sådana vägar, som kan förutsättas i mera avsevärd

omfattning komma att trafikeras av flertalet fastigheter inom vägföreningsområdet.

Genom den laga förrättning, som föregått vägföreningens

bildande, har fastslagits, att utformningen av detta vägnät skapar förutsättningar

för en rationell och planmässig väghållning.

Det är vidare enligt utredningen förenat med icke ringa administrativt

arbete att bland en vägförenings vägar utvälja dem, som skall anses bidragsberättigade,

och att därefter uppskatta den skäliga kostnaden för denna

del av vägföreningens underhållsarbete.

Utredningen har mot bakgrunden av det nu anförda förklarat sig anse,

att till grund för underhållsbidraget till vägförenings vägar bör läggas uppskattad

skälig kostnad för underhållet av vägförenings samtliga vägar.

En speciell fråga, som utredningen behandlat i anslutning härtill, gäller

huruvida bidragen bör begränsas till vägföreningar inom områden med bebyggelse

bestående av permanenta bostäder, eller om bidrag bör utgå även

till föreningar inom områden med t. ex. sommarstugebebyggelse. Utredningen

bär uttalat sig för att statsbidrag till underhållet av vägföreningsvägar

bör utgå oavsett bebyggelsens art.

Vidare har utredningen förordat, att underhållsbidrag enligt samma beräkningsgrunder

som för vägförening skall utgå jämväl till kommun eller

municipalsamhälle, som ombesörjer underhåll av de enskilda vägarna inom

område, för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.

Beträffande bidragsprocenten har utredningen föreslagit, att statsbidrag

till underhåll skall utgå med 50 procent för alla vägföreningar. Eftersom de nu

gällande reglerna i ett fåtal fall skulle ge högre bidragsprocent, har dock

föreslagits en övergångsbestämmelse om att vägförening, som enligt gällande

bestämmelser ålnjulit ett högre bidrag än som skulle utgå enligt de nya

reglerna, skall kunna erhålla ett i motsvarande mån ökat bidrag.

Det må i detta sammanhang framhållas, att en av utredningens ledamöter

i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande framhållit, att utredningen i enlighet

med sina direktiv icke haft att ta befattning med frågor som rör den

enskilda väghållningen i övrigt. Bidragsgivningen till vägsamfälligheter bär

således legat utanför utredningsuppdraget. Emellertid har trafikutvecklingen

ställt ökade krav även på dessa enskilda vägar med därav följande större

kostnader. De nuvarande bidragsbestämmelserna till enskild väghållning tar

I llihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 and. Nr 1

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr i år 1960

icke hänsyn till dessa kostnadsökningar. Därför bör också dessa bestämmelser

bli föremål för översyn i samband med genomförandet av utredningens

förslag.

Remissyttrandena

Beträffande utredningens förslag i förevarande del har meningarna varit

delade i remissyttrandena.

Statskontoret har funnit, att den av utredningen föreslagna uppmjukningen

av praxis beträffande förbindelse- och bostadsvägar mindre väl låter sig

förena med den syn, som ligger till grund för statsbidragsgivningen till de

enskilda vägarna. De skäl, som av utredningen anförts till stöd för förslaget

är enligt ämbetsverkets mening ej heller i och för sig tillräckliga för att motivera

ett genomförande av detsamma. Beaktas bör såväl den kostnadsökning

för statsverket, vilken direkt skulle bli följden därav, som de statsfinansiella

konsekvenserna av den principiella utvidgning av statens ansvar för

väghållningen, som förslaget i förening med den förordade utsträckningen

av bidragsunderlaget i övrigt får anses innebära. Länsstyrelserna i Blekinge

och Jämtlands län har uttalat sig mot att förslaget genomföres i nuvarande

läge. Länsstyrelsen i Västerbottens län har också ansett, att förslaget bör

ställas på framtiden, även om länsstyrelsen ansett sig böra förorda att statsbidrag

får utgå icke blott till stamvägar utan även till vissa andra viktigare

vägföreningsvägar.

Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, är att nämna länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Kopparbergs och

Norrbottens län samt Länsvägnämndernas förbund.

Lantmäteristyrelsen, som i princip tillstyrkt förslaget, har dessutom

ifrågasatt, om icke även byggnadsbidrag bör utgå till kommun eller municipalsamliälle,

som ombesörjer byggandet av de enskilda vägarna inom område,

för vilket bildande av vägförening kan ifrågakomma. En liknande uppfattning

har uttalats av fullmäktige i Gävle. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har i sitt yttrande sagt sig förutsätta, att även iståndsättningsbidrag skall

kunna utgå till det enligt utredningens förslag vidgade vägnätet.

Departementschefen

Liksom utredningen anser jag det vara av vikt att den del av det enskilda

vägnätet, som vägföreningsvägarna utgör, planlägges, utbygges och underhålles

på ett ändamålsenligt sätt. Häri ligger f. ö. det väsentliga motivet till

att denna grupp av vägar blivit föremål för särskild behandling i väglagstiftningen.

Av det sagda följer dock icke att vägarna inom vägföreningsområdena behöver

göras till föremål för särskild behandling även i bidragshänseende.

Jag har tidigare i olika sammanhang betonat vikten av att reglerna om bidrag

till väghållningen inom städer och stadsliknande samhällen utformas

så, att principiell likställighet erhålles mellan invånarna i dessa orter och

invånarna på landsbygden. Även reglerna om statliga bidrag till väghåll
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 47

ningen i sådana orter, där väghållningen ankommer på vägföreningar, bör

bygga på samma principer som reglerna om väghållningen i städer och liknande

samhällen och reglerna om väghållningen på den egentliga landsbygden.

Detta innebär att bidragen i huvudsak reserveras för de viktigare trafiklederna.

Då det, såsom förut framhållits, icke är möjligt att vidga denna ram

för bidragsgivningen på andra områden, är det icke lämpligt att så sker i

fråga om bidragen till vägföreningsvägarna.

En sak, som också bör uppmärksammas i detta sammanhang, är att lagbestämmelserna

om vägföreningsvägar i åtskilliga fall fått en mycket vidsträckt

tillämpning. Det är icke ovanligt att vägföreningarna omhänderhar

vägar, som endast är av intresse för ett fåtal fastighetsägare. Att utsträcka

bidragsmöjligheterna även till dylika vägar vore att helt frångå hittillsvarande

principer.

Utredningen har anmärkt, att tillämpningen av reglerna om bidrag till

enskilda vägar lett till större restriktivitet beträffande vägföreningarnas vägar

än i fråga om övriga vägsamfälligheters vägar. I den mån en dylik

ojämnhet i bidragstilldelningen kan konstateras, bör förhållandet rättas till.

Någon författningsändring är emellertid icke erforderlig för detta ändamål.

Urvalet av de vägar, till vilka bidrag skall utgå, kan givetvis i en del fall

vålla svårigheter. Dessa svårigheter torde dock icke vara större än vid bidragsgivningen

till städernas väghållning och till väghållningen på den

egentliga landsbygden.

Jag kan av nu anförda skäl icke förorda utredningens förslag att bidrag

utan särskild prövning skall utgå till samtliga vägar, som handhaves av vägförening.

Den av utredningen speciellt berörda frågan om bidrag till vägar inom

s. k. fritidsbebyggelse bör enligt min mening i princip lösas så, att dylik bebyggelse

icke generellt uteslutes från bidrag men att vid avgörande av bidragsfrågan

skäligt avseende fästes vid det förhållandet, att vägarna är av

betydelse blott under vissa årstider. Någon författningsändring synes ej vara

påkallad.

Goda skäl talar för att kommun, som frivilligt åtagit sig väghållning inom

område, för vilket vägförening eljest skulle ha kunnat bildas, skall kunna

erhålla samma bidrag som en vägförening. Detta innebär dock icke, att jag

obetingat biträder utredningens förslag i ämnet. Mot förslaget kan sålunda

åberopas bl. a. det förhållandet, att tillämpningsområdet för lagbestämmelserna

om vägföreningar är relativt obestämt. En bidragsregel med den av

utredningen anvisade lydelsen skulle därför bli svår att tillämpa. Den

skulle dessutom troligen leda till att vägföreningar icke komine till stånd

i den omfattning, som bestämmelserna i EVL syftar till, vilket bl. a. skulle

innebära, att de där givna reglerna om vägnätets utformning sattes ur spel.

Förfarandet vid bildande av vägförening har betydligt förenklats genom

lagändring år 1954. I praktiken bildar man icke sällan vägförening också

i fall, då väghållningen helt eller delvis ombesörjes av kommun. Och även

om vägförening icke bildats, torde nuvarande bestämmelser ej utgöra bin
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

der för att bidrag utgår i fall då kommun ombesörjer enskild väghållning.

Något mera framträdande behov av speciella regler i detta ämne synes alltså

icke föreligga.

Motionerna (I: 594 och II: 728)

Motionärerna erinrar om att utredningen föreslagit att statsbidrag till

vägföreningar skall utgå oavsett bebyggelsens art men att departementschefen

avvisat den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen.

Vidare anföres.

Utredningen har som skäl för sitt förslag anfört att det är av betydande

allmänt intresse att planeringen av vägnätet i fråga om de här berörda områdena

redan från början får en ändamålsenlig inriktning, vilket skulle

främjas av att underhållskostnaderna vore statsbidragsberättigade. Vidare

hävdar utredningen att de nuvarande bestämmelserna lett till att större

restriktivitet tillämpats beträffande statsbidrag till vägföreningars än för

övriga vägsamfälligheters vägar.

Utredningens förslag har tillstyrkts av flera remissinstanser varav somliga

även föreslagit ytterligare utvidgning av statsbidragsgivningen till vägföreningsvägar.

Departementschefen ansluter sig i sitt yttrande till utredningens synpunkter

om del önskvärda i att vägplaneringen inom de områden som omfattas

av vägföreningar får en ändamålsenlig utformning men anser inte att detta

behöver förutsätta någon särbehandling i lagstiftningen av dessa vägar. I

den mån tillämpningen av reglerna om bidrag till enskilda vägar lett till alltför

stark restriktivitet beträffande vägföreningarnas vägar, bör detta förhållande

rättas till, vilket dock enligt departementschefen bör kunna ske utan

ändringar i lagstiftningen.

För vår del vill vi helt ansluta oss till det av utredningen förordade förslaget

om en generell bidragsgivning på 50 % för underhåll av vägföreningsvägar.

Härför talar enligt vår mening, utom de av utredningen anförda skälen,

även det förhållandet att här ifrågavarande vägar i somliga fall i mycket

stor utsträckning trafikeras av andra än de som ingår i vägföreningarna.

Ett utskiljande av de vägar som kan anses ha stor betydelse ur allmän samfärdselsynpunkt

skulle såsom utredningen betonat leda till ett onödigt administrativt

krångel, och vi vill därför förorda utredningens förslag även i det

avseendet att bidrag bör utgå till samtliga vägföreningsvägar.

Under hänvisning till det anförda hemställer motionärerna, att statsbidrag

med 50 procent av underhållskostnaderna skall kunna utgå till samtliga

vägföreningsvägar.

Kontroll och granskning av vägbyggnadsföretag

Bestämmelser härom återfinnes i 13 § andra stycket och 14 § i förslaget till

förordning om statsbidrag. I övrigt har frågan icke behandlats i propositionen.

I utredningens betänkande upptages frågan å sid. 44—46.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 49

Motionerna (I: 594 och II: 728)

I motionerna anföres.

Kontroll och granskning av vägbyggnadsföretag sker vid tre tillfällen:

vid granskning av arbetsplanen, under arbetets gång och vid den redovisning

som städerna skall avge vid fördelningsperiodens slut. Utredningen framhåller

att den granskning av arbetsplanerna som sker även i fortsättningen

bör vara grundläggande för bidragsprövningen. Beträffande den löpande

kontrollen framhåller utredningen, att det kan ifrågasättas om denna kontroll

motsvarar kraven på effektivitet. Utredningen föreslår att större vikt

lägges vid denna kontroll.

När det gäller efterhandskontrollen ifrågasätter utredningen om denna

är nödvändig. Av redovisat siffermaterial framgår att efterkontrollen vid

128 undersökta byggnadsföretag givit till resultat ett avdrag motsvarande

ca 3,5 % av byggnadskostnaderna. Det avsevärda arbete som är förenat med

denna granskning står enligt utredningen inte i proportion till denna förhållandevis

ringa omfattning av avdragen. Vidare ifrågasätter utredningen

möjligheterna att på ett sådant stadium överblicka huruvida statsbidragen

verkligen kommit till riktig användning. Utredningens slutsats är att den

löpande kontrollen under arbetets gång görs effektivare och att efterhandsgranskningen

upphör. Departementschefen har för sin del inte velat tillstyrka

utredningens förslag på denna punkt, utan föreslår i stort sett bibehållen

prövning. För vår del instämmer vi emellertid i den av utredningen förordade

omläggningen av byggnadskontrollen, innebärande att den nuvarande efterhandskontrollen

upphör och tyngdpunkten i kontrollarbetet förlägges till

den löpande kontrollen.

Med hänvisning till det anförda hemställer motionärerna, »att den nuvarande

efterhandskontrollen vid vägbyggnadsföretag upphör och att den nuvarande

kontrollen under arbetets gång göres mer effektiv».

Kostnads- och anslagsfrågor m. m.

Utredningen

Utredningen har föreslagit, att de nya bidragsreglerna skall träda i kraft

den 1 januari 1961, dock med den modifikationen, att nuvarande bestämmelser

alltjämt skall gälla för väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats

före nämnda dag. Vidare har erinrats om vad som tidigare yttrats rörande

tidpunkten för upprättande av ny fördelningsplan och den tidrymd,

som planen skall avse.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag i

fråga om bidrag till kostnader för marklösen har framhållits, att förslaget

icke innebär något ökat åtagande för statsverket vad angår vägföretagen

men däremot medför vissa kostnadsökningar beträffande gatuföretagen.

Vad härvid först angår gatuföretag inom städer och samhällen, som själva

är väghållare, har med ledning av uppgifter rörande de gatuföretag, vilka

utförts eller beräknats bli utförda med statsbidrag under åren 1952—1959,

kostnadsökningen beräknats uppgå till ca 6 milj. kr. under förutsättning

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

att bidragsgivningen till byggande av vägar totalt uppgår till ett belopp av

100 milj. kr. Motsvarande kostnadsökning för företag inom städer och

samhällen, där kronan är väghållare, har uppskattats till omkring 400 000 kr.

Utredningens förslag att årligen jämka bidragsunderlaget för underhållsbidragen

till städer och samhällen, som själva är väghållare, har beräknats

medföra en kostnadsökning, uppgående till omkring 4 milj. kr.

Det förslag, som utredningen framlagt i fråga om uppdelning av väghållningen

mellan kronan och övriga väghållare, torde enligt utredningen

icke få några mera långtgående ekonomiska konsekvenser. En exakt kostnadsberäkning

är emellertid mycket svår att verkställa. Speciellt gäller detta

merkostnaden för byggnadsarbeten å de trafikleder, för vilka kronan kommer

att bli väghållare. Utredningen har dock uttalat förmodan, att kostnadsökningen

kommer att stanna vid några tiotusental kronor per år och

att den i allt fall icke blir så stor, att den får betydelse för beräkning av

väganslagen. ökningen av kronans utgifter för underhållsarbeten har av

utredningen överslagsvis uppskattats till 150 000 kr.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yrkanden om anslag till Bidrag till

byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61

De under senare budgetår anvisade anslagen till Bidrag till byggande av

vägar och gator, dispositionen av dessa anslag samt innebörden av det förslag,

som i det följande kommer att framläggas, framgår av följande sammanställning.

Anslag

Nettoutgift

Reservation

vid budget- årets utgång

Milj. kr.

Milj. kr.

Milj. kr.

1957/58 ........................

.. . 45,0

82,0

155,3

1958/59 ........................

—

88,4

70,9

1959/60 (statsliggaren s. 401) . ...

... 55,0

1960/61 styrelsen................

... 145,0

departementschefen .....

.. . 115,0

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 24 augusti 1959 hemställt,

att anslaget måtte höjas till 145 milj. kr.

För 1958—1959 års fördelningsplan räknade styrelsen ursprungligen med

att kunna disponera ca 250 milj. kr. i statsbidragsmedel. Genom den begränsning

av verksamheten som skett synes omslutningen under perioden i

stället bli (90 -j- 90) 180 milj. kr. Detta har medfört förskjutningar i städernas

arbetsprogram med därav följande svårigheter i vad avser arbetenas

rationella bedrivande, sysselsättningen m. m.

Vid upprättandet av fördelningsplanen för åren 1960—1961 har styrelsen

att utgå från dels en av riksdagen för år 1960 medgiven byggnadsvolym,

motsvarande 90 milj. kr. i statsbidrag, dels ock av styrelsen här äskade

145 milj. kr. för 1961. En medelsanvisning av sistnämnda storlek torde vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 51

ofrånkomlig, därest eftersläpningar och komplikationer av samma slag,

som kännetecknat genomförandet av nu gällande plan, skall kunna undvikas.

Behovet av att byggnadsverksamheten kan överblickas — i vart fall under

så lång tid som planen gäller — är särskilt påtagligt med avseende å vägoch

gatubyggnadsarbeten inom städernas tätortsområden. Där krävs nämligen

för ett effektivt utnyttjande av städernas tekniska organisation ävensom

för arbetenas rationella bedrivande en samordning av dessa med

andra arbeten såsom utrymning och rivning av berörda byggnader, ledningsarbeten

m. m.

De uppdämda byggnadsbehov som föreligger inom städerna framgår delvis

av de uppgifter, som vid årsskiftet 1958/59 lämnats av städerna beträffande

projekteringsläget m. m. Enligt dessa uppgifter — vilka kan anses

grundade på en tilldelning under år 1959 i enlighet med vad som förutsatts

i fördelningsplanen vid dess fastställande -— beräknades företag till

en sammanlagd kostnad av 170 milj. kr. komma till utförande under år

1959. Den stora återhållsamheten i fråga om investeringar i vägar och gator

i städerna har också såtillvida varit ogynnsam, som man i många fall

tvingats att satsa medel på förstärknings- och förbättringsarbeten på nuvarande

vägar oaktat hel ombyggnad ur framkomlighets- och trafiksäkerhetssynpunkt

bedömts vara erforderlig.

Enligt uppgifter per den 1 januari 1959 beräknas vid utgången av fördelningsplansperioden

1958—1959 omslutningen av återstående i fördelningsplanen

upptagna arbeten till ca 600 milj. kr. Härav hänför sig ca 185

milj. kr. till företag med en genomsnittlig kostnad per företag (176) av ca

1,0 milj. kr. Fördelat på 106 städer ger 185 milj. kr. i genomsnitt 1,75 milj.

kr. per stad. Detta motsvarar utbyggnadskostnaden för ca 2,5 km tvåfilig

väg (gata) under tvåårsperioden. Av resterande 415 milj. kr. hänför sig

100 milj. kr. till Tingstadstunneln i Göteborg, 45 milj. kr. till Värmdövägen

inom Nacka stad, 27 milj. kr. till förbifartsväg vid Södertälje och 70

milj. kr. till fortsatt bedrivande av pågående företag, medan återstoden

huvudsakligen avser företag av storleksordningen 5—10 milj. kr., till större

delen lokaliserade till städernas infarts- och förbifartsvägar.

Mot bakgrunden av de mycket stora investeringsbehov, som alltså föreligger,

samt de ytterligare projekt, som är aktuella att börja åren 1960 - 1961, bl. a. byggandet av Essingeleden i Stockholm för ca 150 milj. kr.,

framstår det som synnerligen angeläget att en väsentligt ökad anslagstilldelning

kommer till stånd. Styrelsen understryker nödvändigheten av att

medelstilldelningen till städerna så avpassas, att densamma möjliggör ett

successivt drivande av storföretag såsom Tingstadstunneln, Essingeleden,

Värmdövägen m. fl., ävensom en samordning då det gäller utbyggnaden

av huvudtrafikleder i samband med bebyggelseexploatering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

Departementschefen

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag under den allmänna vägöversikten

i årets statsverksproposition (bil. 8 sid. 20) anmält min avsikt

att förorda särskild proposition till riksdagen i anledning av det betänkande,

som framlagts av utredningen om städernas väghållning, varvid jag tillika

uttalat förmodan att vissa ändringar i det nuvarande bidragssystemet kunde

komma att föreslås. Vidare föreslog jag i anledning härav under anslaget

till Bidrag till byggande av vägar och gator (sid. 36), att anslaget skulle

uppföras med preliminärt belopp i riksstatsförslaget för nästa budgetår. Jag

uppskattade medelsbehovet till 115 milj. kr.

De av mig i det föregående föreslagna nya bidragsbestämmelserna torde,

såsom utredningen föreslagit, böra träda i kraft den 1 januari 1961, dock

att nuvarande bestämmelser bör äga tillämpning i fråga om beräkning av

bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före nämnda tidpunkt.

Vidare bör, i enlighet med vad som tidigare framhållits, ny fördelningsplan

för bidragen till byggande av vägar och gator första gången

upprättas att omfatta perioden 1961—1965. Ny beräkning av kostnaderna

för väg- och gatuunderhållet torde böra äga rum första gången år 1962

samt gälla åren 1962 och 1963.

Under dessa förutsättningar torde de av mig i det föregående framförda

förslagen till nya bidragsregler m. m. få följande anslagsmässiga konsekvenser.

Förslaget om nya regler för underhållsbidragen av innebörd att underhållsperiodens

längd sättes till två år torde, såsom pris- och trafikutvecklingen

gestaltat sig under senare år, medföra en årlig kostnadsökning med

mellan 2 och 3 milj. kr. Först fr. o. in. budgetåret 1962/63 (kalenderåret 1962)

behöver emellertid hänsyn tagas härtill vid bedömning av medelsbehovet

under anslaget till Bidrag till underhåll av vägar och gator.

Förslaget om uppdelning av väghållningen mellan kronan och övriga väghållare

kan komma att påverka anslagsfördelningen mellan stad och landsbygd.

Ett ökat statligt övertagande av väghållningen kommer att medföra

ett minskat medelsbehov under bidragsanslagen till städernas väg- och gatuhållning

och en motsvarande ökad belastning av de allmänna väganslagen.

I avsaknad av närmare utredning i vilken omfattning kronan kan

komma att behöva övertaga väghållningen är det i dagens läge ej möjligt

att ange någon av detta skäl ändrad anslagsfördelning för nästa budgetår.

Under alla förhållanden rymmes emellertid eu ev. ökad belastning av de

allmänna väganslagen redan under nästa budgetår inom de anslagsbelopp,

som föreslagits i årets statsverksproposition.

Förslaget om statsbidrag till marklösen i städer och samhällen, där kronan

är väghållare, torde komma alt innebära en ökad årlig belastning om ca

400 000 kr. av de allmänna vägbyggnadsanslagen. Hänsyn härtill har tagits

vid avvägningen av ifrågavarande anslag i årets statsverksproposition. —

Förslaget om att marklönekosnader generellt skall inräknas i kostnaderna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 53

vid beräkningen av statsbidrag till byggande av vägar och gator i städer,

som är väghållare, kommer att innebära ett ökat medelsbehov under anslaget

till Bidrag till byggande av vägar och gator under budgetåret 1960/61

(kalenderåret 1961). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beräknat merkostnaderna

härför under år 1961 till approximativt 4 milj. kr. vid en byggnadsvolym

om 145 milj. kr. räknat i statsbidrag. Emellertid har i årets slatsverksproposilion

föreslagits en byggnadsvolym för år 1961 om 115 milj. kr.

i statsbidrag. Vid en bidragsgivning av sistnämnda storleksordning torde

merkostnaden kunna beräknas stanna vid ett något lägre belopp än 4 milj.

kr., förslagsvis ca 3,5 milj. kr. Hänsyn till detta medelsbehov bör tagas vid

avvägningen av anslaget till Byggande av vägar och gator för nästa budgetår.

Jag övergår härefter till beräkningen av sistnämnda bidragsanslag, som i

årets statsverksproposition upptagits med ett till 115 milj. kr. preliminärt

beräknat belopp. Beräkningen avser bidragsbehovet för kalenderåret 1961.

De under kalenderåret 1958 enligt fördelningsplanen för åren 1958 och

1959 utförda bidragsberättigade arbetena på vägar och gator inom städer

och samhällena, som är egna väghållare, motsvarar en bidragstilldelning av

ca 90 milj. kr.

För verksamheten under år 1959 gav statsmakterna ursprungligen vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen rätt att ställa statsbidrag i utsikt intill vad

som motsvarade den sammanlagda byggnadsvolym, som uppnåddes under

år 1958, eller 90 milj. kr. i statsbidrag. Såsom jag anmält i årets statsverksproposition

(s. 25) har Kungl. Maj:t sedermera genom beslut den 29 oktober

1959 bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd med

arbetsmarknadsstyrelsen under år 1959 bevilja statsbidrag med ytterligare

högst 15 milj. kr. till i fördelningsplanen ingående gatuföretag, vilkas fortsatta

bedrivande prövades oundgängligen erforderligt ur arbetsmarknadssynpunkt.

Härigenom höjdes alltså bidragsramen för år 1959 till 105 milj.

kr. Omslutningen av anläggningsverksamheten för år 1959 kan beräknas till

omkring 104 milj. kr., räknat i statsbidrag.

För verksamheten under år 1960 har statsmakterna lastställt en bidragsram

om 90 milj. kr. för gatubyggandet.

För år 1961 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt ett anslagsbelopp

om 145 milj. kr.

I årets statsverksproposition framhöll jag, att det blivit mer och mer uppenbart,

att utbyggnaden av det för den allmänna biltrafiken viktiga vägoch

gatunätet i och kring våra städer bör i ökad utsträckning beaktas vid

fördelningen av tillgängliga vägbyggnadsmedel. Med hänsyn härtill förordade

jag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle få rätt att för byggnadsverksamheten

under är 1961 ställa i utsikt statsbidrag till ett avsevärt högre

belopp än det som utgår under år 1960, nämligen med ytterligare 25 milj.

kr. eller intill vad som motsvarar en sammanlagd byggnadsvolym av 115

milj. kr. i statsbidrag. Jag vidhåller delta förslag och förutsätter härvid beträffande

bidragsfördelningen under år 1961 att särskild uppmärksamhet

ägnas de behov av gatuinvesteringar, som föreligger i våra större släder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr l år 1960

Vad därefter beträffar den egentliga anslagsberäkningen för nästa budgetår

bör förevarande anslag beräknas så, att det förslår till utbetalning av bidrag

i den omfattning, som svarar mot den medgivna byggnadsverksamheten,

därvid hänsyn bör tagas till det ökade medelsbehov, som mitt förslag

om bidrag till marklösenkostnader kan medföra. Den kassamässiga behållningen

under anslaget vid utgången av budgetåret 1958/59 uppgick till ca 71

milj. kr. Med beaktande av denna reservationsmedelsbehållning har jag beräknat

behovet av ytterligare medel för att täcka den kassamässiga förbrukningen

intill den 30 juni 1961 till 115 milj. kr.

I enlighet härmed förordar jag, att förevarande anslag för budgetåret

1960/61 beräknas till 115 milj. kr. Anslaget bör ha karaktär av reservationsanslag

samt avräknas mot automobilskattemedlen.

Lagrådsgranskningen

Lagrådet har lämnat förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna

vägar utan erinran.

Utskottet

De i propositionen upptagna författningsförslagen utgör resultatet av en

teknisk översyn av bestämmelserna om statsbidrag till städernas och de

stadsliknande samhällenas väghållning med ändamål att göra bidragssystemet

mera rationellt och att rätta till ojämnheter i bidragstilldelningen. Vidare

har föreslagits en del jämkningar i lagen om allmänna vägar och vägstadgan

för att möjliggöra en mera ändamålsenlig uppdelning av väghållningen

mellan staten och övriga väghållare. Till förslagens sålunda angivna

allmänna syften kan utskottet i allo ansluta sig.

Förslaget till ny statsbidragsförordning upptager i 1 § en ny definition

av den kategori gator, till vilkas byggande och underhåll de städer och

stadsliknande samhällen, som själva är väghållare, skall erhålla bidrag av

statsmedel. Utskottet delar uppfattningen, att den nuvarande definitionen, vilken

innefattas i uttrycket »för biltrafiken viktiga gator», icke ger något

adekvat uttryck för vad som avsågs vid stadgandets tillkomst, nämligen att

dra en gräns mellan de gator, som är nödiga för allmänna samfärdseln, och

de gator, som i huvudsak tillgodoser endast lokala trafikbehov. De synpunkter

på gränsdragningen, som anförts av departementschefen, överensstämmer

i huvudsak med vad vederbörande riksdagsutskott anförde vid tillkomsten

av nuvarande bidragsförfattning (andra särskilda utskottets utlåtande

2/1943, s. 26). På ett par punkter synes dock departementschefens uttalanden

gå något därutöver. Sålunda har departementschefen uttalat sig för att

bidrag utgår till större uppsamlingsgator i de delar de kan anses jämförliga

med förbindelseleder mellan olika delar av större tätområden. Vidare har

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 55

framhållits, att bidrag i vissa fall kan tänkas utgå till två eller flera parallellgator,

om den icke lokala trafiken är av sådan omfattning, att den måste

fördelas på flera leder. Departementschefens nämnda uttalanden innefattar

enligt utskotiets mening ett önskvärt klarläggande av frågor, som stundom

vållar tvekan i tillämpningen, och föranleder icke någon erinran från utskottets

sida. Vad angår själva författningstexten anser utskottet visserligen

att även den föreslagna nya bestämmelsen, enligt vilken möjligheten att

erhålla statsbidrag förbehålles sådana gator, som är »för allmänna samfärdseln

nödiga», är så allmänt hållen, att den ensam för sig knappast lämnar

tillräcklig ledning för tillämpningen. Den är emellertid avgjort att föredraga

framför den nuvarande regeln. Med hänsyn härtill och till de av departementschefen

gjorda uttalandena samt då tillämpningen uteslutande ankommer

på Kungl. Maj :t samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anser sig

utskottet böra tillstyrka förslaget i förevarande del.

Vad särskilt angår den i propositionen samt i motionerna I: 596 och II:

729 berörda frågan om bidrag till tunnelbaneanläggningar må erinras, att

en dylik bidragsgivning skulle falla utanför ramen för vad som hittills ansetts

böra bekostas med automobilskattemedel. Även om vissa skäl kan andragas

för att bidrag i någon omfattning utgår till anläggande av tunnelbanor,

föreligger i nuvarande läge icke tillräckligt material för en slutlig bedömning

av frågan. Utskottet biträder därför departementschefens uppfattning

att frågan bör anstå för att prövas i annat sammanhang och kan således

icke tillstyrka bifall till de i ämnet väckta motionerna.

I förslaget till ny statsbidragsförordning har bland de i 5 § upptagna detaljbestämmelserna

om beräknande av bidrag till byggande av väg influtit

ett särskilt stadgande för det fall att det bidragsberättigade företaget utförts

på entreprenad. Enligt förslaget skall därvid entreprenadsumman ligga till

grund för fastställande av bidraget, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Utskottet förutsätter, att med stadgandet endast avses att reglera beräkningen

av själva kostnadsbeloppen och att stadgandet alltså icke har någon betydelse

för avgörande av frågan, till vilka arbeten bidrag skall utgå. I enlighet

med denna tolkning blir det exempelvis ej tillåtet att i entreprenadsumman

inräkna belopp, som utgör förvaltningskostnad. Om så skett, bör beloppet

avräknas vid bidragsberäkningen. Då den föreslagna författningstextep synes

väl förenlig med utskottets uppfatttning, har utskottet emellertid icke

något att erinra mot förslaget på denna punkt.

Enligt propositionen skall statsbidrag till byggande av väg liksom hittills

utgå med 95 procent av byggnadskostnaden, bortsett från de fall, då reduktion

äger rum med hänsyn till tomtägarbidragen. Att statsbidraget — oaktat

staten i princip skall helt svara för kostnaderna för vägväsendet -— bestämts

till 95 och ej till 100 procent motiverades vid tillkomsten av nuvarande bidragsförfattning

med den fördel, bestående i rationaliseringsvinster m. in.,

som de bidragstagande städerna och samhällena måste anses ha av att

själva ombesörja väghållningen (andra särskilda utskottets utlåtande 2/1943,

s. 7).

opaginerad Kontrollera mot PDF

56 Sammansatt stals- och tredje lagutskotts utlåtande nr i år 1960

Någon anledning att frångå den princip, som de nuvarande reglerna sålunda

bygger på, föreligger enligt utskottets mening icke. Det förtjänar emellertid

anmärkas, att motiveringen för 95-procentregeln främst tar sikte

på sådana fall, då stadens eller samhällets egen byggnadsverksamhet är av

icke alltför ringa omfattning jämfört med det statsbidragsberättigade företaget.

Under den nu pågående utbyggnaden av motorvägar och andra vägarför

genomgående trafik kan fall tänkas förekomma, då förhållandena avviker

från nyssberörda normalfall på sådant sätt, att en strikt tillämpning av

95-procentregeln icke kan anses skälig. För vissa städer och samhällen

kan det ibland bli verkligt betungande att vid byggande av en längre sträcka

motorväg eller annan större väg själva svara för så stor andel av kostnaderna

som 5 procent. Ett sätt att komma till rätta med frågan är att staten

med stöd av de föreslagna nya bestämmelserna i 11 § lagen om allmänna

vägar omhändertar väghållningen och driver den i egen regi. Avgörandet

av frågan, vem som skall svara för väghållningen, bör emellertid främst bero

på praktiska hänsyn och icke på utfallet av statsbidragsreglerna. Under alla

förhållanden kommer gränsfall att förekomma, då det framstår som skäligt

att bidrag utgår med högre procenttal än normalbidraget.

Utskottet vill emellertid framhålla, att Kungl. Maj:t enligt det i propositionen

upptagna förslaget till bidragsförordning (3 § andra stycket) har

möjlighet att, om synnerliga skäl föreligger, höja statsbidraget utöver normalbidraget.

Med hänsyn härtill har utskottet icke funnit anledning till annat

uttalande i nu förevarande fråga än att de av utskottet anförda synpunkterna

torde böra beaktas vid bidragsreglernas tillämpning.

Med avseende å de i motionerna I: 595 och II: 730 framställda yrkandena

om sådan utformning av statsbidragsreglerna, att underhållsbidrag kommer

att utgå jämväl till de i städer belägna gator och vägar, för vilka något statsbidrag

nu icke utgår, kan enligt utskottets mening vissa skäl anföras för motionärernas

yrkande. Emellertid bör vid ett ståndpunktstagande till hithörande

spörsmål också beaktas de konsekvenser, som ett beslut i den av motionärerna

angivna riktningen skulle kunna medföra för väg- och gatubyggandet

i andra hänseenden. I en situation som den nuvarande, då väg- och

gatunätet är i trängande behov av upprustning, är det särskilt angeläget att

icke splittra de resurser, som kan ställas till förfogande från statens sida.

Utskottet kan av dessa skäl icke tillstyrka motonärernas yrkanden i förevarande

hänseende.

Av samma skäl avstyrker utskottet jämväl det i motionerna 1:594 och

II: 728 framställda yrkandet om utökning av statsbidragsgivningen till

underhåll av vägföreningsvägar. Vad i motionerna anförts om att de nuvarande

bestämmelserna lett till att större restriktivitet tillämpats beträffande

statsbidrag till vägföreningars vägar än beträffande statsbidrag till andra vägsamfälligheters

vägar är emellertid enligt utskottets mening av beskaffenhet

att föitjäna mera ingående undersökning. Utskottet vill härvid erinra om

att riksdagen tidigare i skrivelse den 1 april 1960, nr 6, hos Kungl. Maj:t

hemställt om utredning rörande vissa med statsbidragsgivningen till de en
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 57

skilda vägarna sammanhängande frågor. Enligt utskottets mening torde vid

nämnda utredning jämväl nu förevarande spörsmål böra tagas under övervägande.

Vad slutligen beträffar det i motionerna I: 594 och II: 728 framställda yrkandet

rörande kontroll och granskning av vägbyggnadsföretag, som utföres

med statsbidrag, kan utskottet icke tillstyrka en sådan utformning av bidragsbeslämmelserna,

att möjligheten att öva kontroll över byggnadsföretagen

genom granskning i efterhand helt slopas. Det förtjänar emellertid

framhållas, att den föreslagna nya statsbidragsförordningen i motsats till nuvarande

författning i ämnet icke innehåller någon föreskrift om skyldighet

för stad eller samhälle, som uppbär bidrag, att vid sin redovisning för bidragets

användning foga fullständiga räkenskaper. I förslaget upptages endast

en bestämmelse (i 14 §), enligt vilken väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har att meddela erforderliga föreskrifter rörande redovisningen. Utskottet

vill, i anslutning till de synpunkter som framförts i motionerna, framhålla

som önskvärt, att kravet på fullständighet i redovisningen försöksvis lättas

och att tyngdpunkten i kontrollarbetet förskjutes till den granskning, som

sker under arbetets gång. Hur kontrollarbetet framdeles bör organiseras,

torde få bero på de erfarenheter, som därvid vinnes. Under alla förhållanden

bör iakttagas, att det redovisningsarbete, som ålägges de bidragstagande städerna

och samhällena, icke blir onödigt omfattande och betungande.

I övrigt har granskningen av författningsförslagen icke föranlett någon

erinran från utskottets sida.

Med avseende å frågan om anvisning av medel till Bidrag till byggande av

vägar och gator för budgetåret 1960/61 biträder utskottet det förslag, som

upptagits i propositionen, vilket innebär en ökning med 25 milj. kronor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte godkänna det vid förevarande proposition,

nr 81, fogade förslaget till förordning om statsbidrag

till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande

samhällen;

B. att riksdagen måtte antaga det vid propositionen fogade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni

1943 (nr 431) om allmänna vägar;

C. att riksdagen i anledning av det vid propositionen fogade

förslaget till kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni

1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor

(vägstadgan) samt motionerna I: 594 och II: 728 måtte i skrivelse

till Kungl. Maj: t som sin mening giva till känna vad

utskottet i denna del anfört;

D. att riksdagen till Bidrag till byggande av vägar och gator

för budgetåret 1960/61 måtte anvisa ett reservationsanslag

av 115 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen;
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

E. att förevarande motioner,

1. I: 594 och II: 728,

2. 1:595 och II: 730 samt

3. I: 596 och II: 729,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1960

På sammansatta stats- och tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ivar Johansson, Rikard Svensson, Mårtensson,

Osvald, Kristiansson och Herbert Larsson;

från andra kammaren: herrar Jansson i Kalix*, Nihlfors, Johansson i

Norrköping, Bengtsson i Halmstad, Grebäck och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Nihlfors, som ansett

dels att utskottets utlåtande i nedan angivna delar bort ha följande lydelse:

Beträffande frågan om statsbidrag till byggande av

tunnelbaneanläggningar (utskottets utlåtande s. 55):

»I denna fråga må erinras om att flera remissinstanser, såsom överståthållarämbetet,

fullmäktige i Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Solna

och Svenska stadsförbundet, i yttranden över det av Utredningen om städernas

väghållning avgivna betänkandet förordat, att tunnelbaneanläggningar

generellt förklaras bidragsberättigade. Andra remissinstanser såsom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län och fullmäktige

i Malmö har funnit skäl tala för att bidrag skulle kunna utgå efter prövning

av Kungl. Maj :t och riksdagen i varje särskilt fall.

Att såsom departementschefen föreslagit låta frågan om statsbidrag anstå

till dess 1953 års trafikutredning utrett principfrågan om hur man på längre

sikt skall främja ett ändamålsenligt val mellan olika trafikmedel är inte

tillfredsställande. Det står redan nu klart utan ytterligare utredning att

s. 59 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 59

en sådan ändamålsenlig avvägning mellan olika trafiksystem skulle främjas

om möjlighet nu gavs till statsbidrag även för tunnelbaneanläggningar.

I detta sammanhang måste beaktas, att dylika anläggningar icke bör betraktas

enbart såsom ett hjälpmedel för att inom storstaden klara all den personbefordran,

som måste ske kollektivt. En tunnelbana ingår nämligen som

ett led i ett kombinerat trafiksystem, varmed åsyftas att på ett rationellt

sätt tillgodose behovet av kollektiva persontransporter samtidigt som möjlighet

uppkommer att utan alltför stor investering i statsbidragsberättigade

gatubyggen åstadkomma en acceptabel framkomlighet för trafiken i ytplanet.

Nuvarande ordning, som utesluter statsbidrag till tunnelbaneanläggningar,

kan däremot leda till att man i valet mellan en tunnelbana och trafikleder i

ytplanet väljer att bygga en stasbidragsberättigad trafikled ovan jord, som

dessutom kanske ganska snart visar sig otillräcklig och därigenom mindre

gynnsam även från samhällsekonomisk synpunkt.»

Beträffande frågan för vilka gator och vägar i städerna

underhåll is bidrag skall utgå (utskottets utlåtande

s. 56):

»Utredningen om städernas väghållning har enhälligt i sitt betänkande

förordat statsbidrag på 50 procent för underhållskostnader till nu icke

statsbidragsberättigade gator. Detta förslag har vunnit bifall hos flertalet

remissinstanser såsom Svenska stadsförbundet, Länsvägnämndernas förbund,

1953 års trafikutredning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och ett flertal

städer och länsstyrelser.

Departementschefens uttalade uppfattning att tillgängliga medel för vägoch

gatuväsendet i första hand måste användas för de mest angelägna ändamålen

och att därför den här ifrågasatta utvidgningen av bidragsgivningen

till att gälla gatuunderhållet för samtliga gator och vägar i städerna icke

kan av statsfinansiella skäl medgivas grundas på en alltför pessimistisk

bedömning av bilskattemedlens storleksordning i en framtid. Den här ifrågasatta

utvidgningen av bidragsgivningen har av utredningen beräknats till

ca 16 miljoner kronor.

Frågan är också en rättvisefråga. Ur likställighetssynpunkt föreligger

utomordentligt starka skäl för utredningens förslag om 50 procents bidrag

av bilskattemedel till nu icke-bidragsberättigade gators underhåll. Detta bidrag

skulle närmast få anses motsvara bidraget till enskild väghållning på

landsbygden.»

dels att utskottets under E gjorda hemställan bort i punkterna 2 och 3 ha

följande lydelse:

2. att riksdagen i anledning av motionerna 1:595 och

II: 730 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening

giva till känna vad utskottet anfört och anhålla att Kungl.

Maj:t måtte för 1961 års riksdag framlägga förslag innebärande

alt statsbidrag skall utgå till icke-statsbidragsberättigade

gators underhåll med 50 procent av såsom skälig beräknad

underhållskostnad;

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960

»3. att riksdagen, med bifall till motionerna 1:596 och

II: 729, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening

uttala, att statsbidrag skall kunna utgå även för andra lösningar

av för den allmänna samfärdseln viktiga trafikleder

än sådana, som avses i det nu aktuella förslaget till regler

för statsbidrag till gator och vägar — t. ex. tunnelbanor —

i den mån sådana andra lösningar från samhällsekonomisk

synpunkt är fördelaktigare, varvid bidragsgivningen i varje

särskilt fall bör bli föremål för Kungl. Maj :ts prövning samt

underställd riksdagen för beslut.»

600758

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.