Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om statsbidrag till vägoch gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1960-05-12 · 60 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 42 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
S3LU 1960:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om statsbidrag till vägoch gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 1
Nr 1
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om statsbidrag till väg- och
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad proposition, nr 81, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll samt med hänvisning till vid propositionen fogade författningsförslag
dels
föreslagit riksdagen att godkänna förslaget till
1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen;
dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget till
2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;
dels inhämtat riksdagens yttrande över förslaget till
3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);
dels ock föreslagit riksdagen att med avseende å anslagsanvisning för bidrag
till byggande av vägar och gator bifalla det förslag, om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Propositionen har, såvitt angår de vid densamma fogade författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott och i övrigt till statsutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och tredje lagutskottet har propositionen
hänskjutits till sammansatt stats- och tredje lagutskott.
I samband med propositionen har det sammansatta utskottet behandlat
sex i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren
nr 594 och 595 av herrar Per-Olof Hanson och Sunne och nr 596 av
herr Hedblom m. fl. samt i andra kammaren nr 728 av herr Nelander
m. fl., nr 729 av herrar Löfgren och Nihlfors samt nr 730 av herr Nihlfors
m. fl.
Motionerna I: 594 och II: 728, vilka är likalydande och avser statsbidragen
till vägföreningsvägar samt kontrollen vid vägbyggnadsföretag, behandlas
närmare å sid. 48 o. 49 nedan.
I de likalydande motionerna I: 595 och II: 730 upptages frågan om statsbidrag
för de inom städer belägna vägar och gator till vilka något bidrag nu
ej utgår. En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas å sid. 39.
De likalydande motionerna I: 596 och II: 729 angår frågan vilka trafikle
1
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 avd. Nr 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
der, som skall vara statsbidragberättigade, bl. a. tunnelbanors ställning i
detta hänseende. Motionerna behandlas nedan å sid. 21 o. 22.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
Förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer
och stadsliknande samhällen
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, äga enligt vad
nedan sägs erhålla statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar
och för den allmänna samfärdseln nödiga gator.
Vad som hör till väg och är att anse såsom väg samt vad som räknas till
byggande och underhåll av väg är vid tillämpning av denna förordning att
avgöra efter de i lagen om allmänna vägar stadgade grunderna; och skola
dessa härvid äga motsvarande tillämpning beträffande gata.
På väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommer att efter länsstyrelsens
hörande bestämma, vilka gator som skola anses nödiga för den allmänna
samfärdseln.
Bidrag till byggande av väg eller gata
2 §.
Statsbidrag till byggande av väg eller gata utgår i mån av tillgång på därtill
anslagna medel och enligt fastställd fördelningsplan.
Fördelningsplanen uppgöres och fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på grundval av uppgifter från de städer och stadsliknande samhällen,
som beröras av frågan, samt efter länsstyrelsernas hörande. Till
grund för planen skall läggas graden av de olika byggnadsföretagens behövlighet
för den allmänna samfärdseln. Planen skall avse fem år och skall
förnyas vart tredje år, såvida ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar. Beslutet
om fastställande av planen skall delgivas samtliga därav berörda städer
och samhällen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger efter samråd med vederbörande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 3
stad eller samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att visst i fördelningsplanen
upptaget företag må utbytas mot annat.
Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag
till visst företag utöver vad i fördelningsplanen upptagits, skall vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen efter länssstyrelsens hörande till Konungen avgiva
förslag rörande dylikt särskilt bidrag och villkoren för dess åtnjutande.
3 §.
Statsbidraget utgår med följande procent av stadens eller samhällets kostnad
för byggnadsföretaget, nämligen
till byggande av väg med 95 procent;
till byggande av gata, mot vilken enligt gällande stadsplan utfart eller annan
utgång från tomt eller annan fastighet ej må anordnas, med 95 procent;
till
utförande av större konstarbete eller trafikanordning, som ingår i
gata, med 95 procent; samt
till annat bidragsberättigat gatubyggnadsarbete med 85 procent.
Konungen äger, om synnerliga skäl föreligga, bevilja högre statsbidrag än
nu sagts samt äger därvid jämväl föreskriva särskilda villkor för åtnjutande
av det högre bidraget.
4 §.
I kostnaden för byggnadsföretag må inräknas skälig ersättning för mark
och för intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande,
ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol.
Bygges väg eller gata efter högre standard än som betingas av den allmänna
samfärdselns behov, skall vid statsbidragsberäkningen bortses från
härav föranledd merkostnad.
Förvaltningskostnad må icke inräknas i kostnaden för byggnadsföretag.
Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande må dock i kostnaden
inräknas utgift för upprättande av arbetsplan, renstakning, av styrelsen föreskriven
platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll eller arbetsledning.
5 §•
I samband med fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag eller
godkännande av dylik plan för gatubyggnadsföretag bestämmer väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen genom preliminärt beslut den kostnad som skall
ligga till grund för beräkning av statsbidrag till företaget.
Bidragsbeloppet faställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan företaget
slutförts. Därvid må den preliminärt bestämda kostnaden jämkas,
om sådant påkallas av inträffad större prisändring, medgivna tilläggsarbeten
eller annan omständighet som i väsentlig mån inverkar på beräkningen.
Har företaget utförts på entreprenad, skall entreprenadsumman ligga till
grund för fastställande av bidraget, såvida ej särskilda skäl föranleda annat.
4 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
6 §.
Statsbidrag utgår icke
a) till arbete, som utförts innan byggnadsföretaget upptagits i fördelningsplan
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat särskilt tillstånd
till påbörjandet;
b) till arbete, som utförts innan arbetsplanen för byggnadsföretaget godkänts
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller som utförts i strid mot
fastställd sådan plan; samt
c) till arbete å byggnadsföretag, som utförts på entreprenad, om icke staden
eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser angående
upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänt entreprenören.
Om särskilda skäl föranleda därtill, må dock Konungen medgiva, att bidrag
till arbete, som avses i första stycket, må utgå utan hinder av vad där
sägs.
7 §•
Statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon
del av bidraget, i regel en tiondel, bör innehållas till dess arbetet blivit godkänt.
Till företag eller del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av
vattendomstol, må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.
För utbekommande av bidraget har staden eller samhället att i god tid
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmäla när bidragsberättigat byggnadsföretag
avses skola påbörjas eller efter avbrott återupptagas.
8 §.
Det åligger stad och samhälle att årligen utföra arbeten å de i fördelningsplanen
upptagna företagen i den omfattning som svarar mot staden eller
samhället enligt planen tilldelade bidragsmedel. Medel, som vid årets utgång
kvarstå oförbrukade hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, må dock stå till
stadens eller samhällets förfogande under nästfoljande år, där ej styrelsen
av särskild anledning finner att så ej bör ske.
Bidrag till väg- och gatuunderhåll
9 §.
Till stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, utgår årligen
statsbidrag med 95 procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet
av de allmänna vägarna och de för allmänna samfärdseln nödiga gatorna
beräknas skäligen böra uppgå.
10 §.
I kostnaden för underhåll av vägar och för den allmänna samfärdseln
nödiga gator må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande inräknas
skälig ränta å medel, som använts för utförande av beläggning av väg
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 5
eller gata ävensom avskrivning å kostnaden för beläggning med belopp,
som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet. Härför erfordras,
att beläggningen utförts efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande
och utan statsbidrag. Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning
och den uppskattade årliga kostnaden för underhållet efter beläggningens
utförande må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av
vägen eller gatan medelst grusning eller makadamisering.
Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av
den allmänna samfärdselns behov skall vid bidragsberäkningen bortses från
härav föranledd merkostnad.
Förvaltningskostnad må ej inräknas i underhållskostnaden.
11 §.
Det belopp, vartill underhållskostnaderna beräknas årligen uppgå, fastställes
för varje stad och samhälle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter
stadens eller samhällets hörande för en tid av två år i sänder. Inträda under
löpande tvåårsperiod väsentligt ändrade förhållanden i avseende å underhållet,
må beräkningen jämkas med hänsyn härtill.
Beslut om fastställelse eller jämkning skall delgivas staden eller samhället.
12 §.
Stad eller samhälle tillkommande statsbidrag för löpande kalenderår till
väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
juli månad.
Slutbestämmelser
13 §.
Stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, skall årligen före
den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna redogörelse för användningen
under nästföregående år av staden eller samhället tilldelade
statsbidrag.
För företag, som avser byggande av väg eller gata, skall särskild redovisning
avgivas så snart företaget slutförts. Beträffande sådan redovisning har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.
Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra mot erhållet statsbidrag
svarande byggnadsskyldighet, skall det bidragsbelopp, för vars användning
staden eller samhället ej förmått vederbörligen redovisa, återbetalas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen jämte fem procent årlig ränta från den dag då
beloppet uppbars.
14 §.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats
stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på
lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna upp
-
6 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
gift äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten,
till vilka statsbidrag Utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för
sådana arbeten.
Uraktlåter staden eller samhället att ställa sig till efterrättelse av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla
förhållandet till Konungen.
15 §.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelar
Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961, då förordningen den
30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till gatuhållningen i städer och samhällen,
som äro väghållare, samt förordningen sistnämnda dag (nr 439) om
statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare,
för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. skola upphöra att
gälla.
Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1
januari 1961, skola de äldre bestämmelserna äga tillämpning.
Fördelningsplan enligt 2 § nya förordningen skall första gången upprättas
år 1960 att gälla åren 1961—1965.
Den före nya förordningens ikraftträdande senast verkställda beräkningen
av städernas och de stadsliknande samhällenas kostnader för väg- och
gatuunderhåll skall ligga till grund för beräkning av statsbidrag för tiden
till och med år 1961. I fråga om jämkning av beräkningen skall nya förordningen
äga tillämpning.
Förslag
till
Lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar
Härigenom förordnas dels att 11, 16, 47, 48 och 50—52 §§ lagen den 30
juni 1943 om allmänna vägar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att överskriften vid 47 § nämnda lag skall erhålla den ändrade
lydelsen »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle»,
dels ock att överskriften vid 50 § berörda lag skall utgå ur lagen.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §•
Väghållare är på landet kronan och Väghållare är på landet kronan
inom stads område staden. Konungen och inom stads område staden.
1 Senaste lydelse av 11 samt 50—52 §§, se 1947:386.
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr l år 1960 7
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
äger på därom gjord framställning
förordna, att köping eller annat
samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning
(stadsliknande samhälle), skall
vara väghållare.
Finnes stad eller sådant stadsliknande
samhälle, som efter Konungens
förordnande är väghållare, sakna
förutsättningar därför, må Konungen
förordna, att kronan skall vara
väghållare i staden eller samhället.
Där någon på grund av särskild
förpliktelse har att svara för väghållning,
skall därvid förbliva, intill dess
väghållningen i den ordning, som är
stadgad för förändring av enskild
väg till allmän, övertages av väghållare
som i första stycket avses.
16
I vägfrågor företrädas de lokala
vägintressena på landet och i de städer,
där kronan är väghållare, av
vägnämnder och länsvägnämnder i
enlighet med vad därom är särskilt
stadgat.
47
Stad som är väghållare vare berättigad
att, under de förutsättningar och
i den ordning särskilt stadgas, erhålla
bidrag av statsmedel till väghållningen
med nittiofem procent av den
Om särskilda skäl äro därtill, äger
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordna, att kronan
skall vara väghållare inom visst område
av stad. Finnes stad sakna förutsättningar
för att vara väghållare,
må Konungen förordna, att kronan
skall vara väghållare inom staden
i dess helhet.
Konungen äger ock på därom gjord
framställning förordna, att köping
eller annat samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser för stad äga
tillämpning (stadsliknande samhälle),
skall vara väghållare inom sitt
område eller del därav. Beträffande
jämkning eller hävande av förordnandet
gäller vad i andra stycket för
där avsedda fall är stadgat.
Där någon på grund av särskild
förpliktelse har att svara för väghållning,
skall därvid förbliva, intill dess
väghållningen i den ordning, som är
stadgad för förändring av enskild
väg till allmän, övertages av annan
i denna paragraf omförmäld väghållare.
§•
I vägfrågor företrädas de lokala
vägintressena på landet och i de städer,
där kronan ensam är väghållare,
av vägnämnder och länsvägnämnder
i enlighet med vad därom är särskilt
stadgat.
§•
Stad som är väghållare vare berättigad
att, under de förutsättningar
och i den ordning särskilt stadgas, erhålla
bidrag av statsmedel till väghållningen.
8 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
beräknade kostnaden för staden, efter
avdrag för vad som belöper på
vågmark och förvaltningskostnad.
48 §.
Underlåter staden att bygga väg, Underlåter staden att bygga väg,
för vilken arbetsplan blivit fastställd för vilken arbetsplan blivit fastställd
och för vars byggande staden erhål- och för vars byggande staden erhållit
i 47 § stadgat bidrag av stats- lit i 47 § omförmält bidrag av statsmedel,
eller eftersätter staden under- medel, eller eftersätter staden underhållet
av väg, och sker ej rättelse ef- hållet av väg, och sker ej rättelse efter
tillsägelse av vägförvaltningen, ter tillsägelse av vägförvaltningen,
skall förhållandet anmälas till väg- skall förhållandet anmälas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsen äger — -— -— stadens bekostnad.
Innan föreläggande---— yttrande inhämtas.
50 §.
Skall i stad, där kronan är väghål- Skall i fall, då kronan är väghållalare,
väg byggas inom område, för re, väg byggas inom område i stad,
vilket stadsplan blivit fastställd, för vilket stadsplan blivit fastställd,
skall, där ej Konungen annorlunda skall staden tillhandahålla den mark,
förordnar, staden utan kostnad för som erfordras för vägen.
kronan tillhandahålla den mark, som Skäliga kostnader härför, efter averfordras
för vägen. drag för vad som belöper på förvalt
Om
stadens rätt att av tomtägare ningskostnad, skola ersättas av krouttaga
ersättning för marken är stad- nan.
gat i byggnadslagen.
51 §.
För iordningställande och upplå- För iordningställande och upplåtande
av väg såsom gata är i stad tande av väg såsom gata inom områsom
här avses kronan i stället för de i stad, för vilket kronan är väghålstaden
ansvarig efter vad i 55 § bygg- lare, är kronan i stället för staden annadslagen
stadgas. svarig efter vad i 55 § byggnadslagen
stadgas.
52 §.
Underhåll av väg i stad varom här Underhåll av väg inom område i
är fråga skall, jämväl sedan vägen stad, för vilket kronan är väghållare,
upplåtits såsom gata, i stället för sta- skall, jämväl sedan vägen upplåtits
den åvila kronan enligt 74 § bygg- såsom gata, i stället för staden åvila
nadslagen. Samma lag vare i fråga kronan enligt 74 § byggnadslagen.
om gata, som förklarats tillika vara Samma lag vare i fråga om gata, som
väg- förklarats tillika vara väg.
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 9
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961, dock att 50 § i den äldre
lydelsen skall äga tillämpning i fråga
om vägbyggnadsföretag, som påbörjats
före sagda dag.
Förslag
till
Kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)
Härigenom förordnas dels att 37, 40 och 41 §§ stadgan den 30 juni 1943
angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i stadgan skall införas en ny
angiven lydelse.
paragraf, betecknad 39 a §, av nedan
(Gällande lydelse)
37
Om upprättande av fördelningsplan
stadgas i förordningen om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i
städer och stadsliknande samhällen,
som äro väghållare.
40
Har Konungen förordnat, att köping
eller annat samhälle på landet,
för vilket stadsplanelagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning,
skall vara väghållare inom sitt
område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat
i tillämpliga delar gälla jämväl
med avseende å sådant samhälle.
1 Senaste lydelse av 41 §, se 1947: 392.
(Föreslagen lydelse)
§•
Om upprättande av fördelningsplan
stadgas i förordningen om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa
städer och stadsliknande samhällen.
39 a §.
Angående det fall, att kronan är
väghållare allenast inom visst område
av stad, stadgas i 41 §.
§■
Har Konungen förordnat, att köping
eller annat samhälle på landet,
för vilket byggnadslagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning,
skall vara väghållare, skall vad i 35 —
39 §§ är stadgat i tillämpliga delar
gälla jämväl med avseende å det område,
som omfattas av samhällets
väghållningsskyldighet.
10 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
41 §.
Frågor om--------— — — — på landet.
Är kronan väghållare allenast inom
visst område av stad, skall vad nu
sagts äga tillämpning vid handläggning
av frågor, som angå det området.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 januari 1961.
Propositionens huvudsakliga innehåll
De i propositionen upptagna författningsförslagen innefattar dels nya regler
om statens bidrag till finansiering av väg- och gatunäten i städer och
stadsliknande samhällen och dels vissa ändringar i bestämmelserna om väghållningsskyldighet.
Till kostnaderna för byggande av vägar och gator i sådana städer och samhällen,
som själva är väghållare, förutsättes bidrag skola utgå i väsentligen
oförändrad omfattning. Emellertid föreslås en del förtydliganden av bl. a.
reglerna för avgränsning av den kategori vägar och gator, som är bidragsberättigad.
Vidare innebär förslagen, att fördelningsplanerna för bidragstilldelningen,
vilka f. n. upprättas för två år i sänder, skall avse samma tidsperioder
som flerårsplanerna för vägbyggnadsföretag på landsbygden, d. v. s.
upprättas för fem år och förnyas vart tredje år. Till skillnad från vad som
nu gäller föreslås att kostnad för marklösen skall generellt få inräknas i den
statsbidragsberättigande byggnadskostnaden. Vissa förenklingar vidtages i
principerna för beräkning av bidrag i fall, då väg- eller gatuarbeten leder
till att ledningar, som nedlagts i vägen eller gatan, måste ändras. I stället
för nuvarande bestämmelser om avräkning från bidragsunderlaget av de
ersättningar för gatumark och gatubyggnadskostnad, som tomtägarna har
att utgiva, införes en förenklad regel om reduktion av bidragsprocenten i
fall, då sådan ersättning kan utgå.
Med avseende å reglerna om bidrag till väg- och gatuunderhållet i städer
och stadsliknande samhällen, vilka själva är väghållare, föreslås att den
s. k. underhållsperioden förkortas från fyra till två år i syfte att bättre anpassa
bidragstilldelningen efter de faktiska kostnaderna. Bidragsprocenten
blir oförändrad.
Beträffande städer och samhällen, där kronan är väghållare, föreslås att
nuvarande regler om bidrag till kostnad för markanskaffning skall ersättas
av en lagregel om att dylik kostnad skall ersättas av kronan.
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 11
I reglerna om väghållningsskyldigheten föreslås en ändring, innebärande
att gränsen mellan de områden, där kronan är väghållare, och de områden,
där väghållningsskyldigheten ankommer på stad eller stadsliknande samhälle,
icke skall, såsom nu, nödvändigtvis behöva följa stadens eller samhällets
administrativa gräns, utan skall, om särskilda skäl talar därför, kunna
bestämmas så, att kronan blir väghållare inom viss del av staden eller samhället.
De nya bestämmelserna är avsedda att i huvudsakliga delar träda i kraft
den 1 januari 1961.
I anslutning till författningsförslagen framlägges förslag om anslagsanvisning
för bidrag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61.
Inledning
Jämlikt bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallade dåvarande statsrådet
Hjalmar Nilson sakkunniga för att verkställa översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare, m. m.
Genom beslut den 12 april 1957 uppdrog Kungl. Maj :t — med anledning
av en den 2 februari 1956 dagtecknad skrivelse från Förbundet för enskild
väghållning i Stockholms län — åt de sakkunniga att jämväl verkställa översyn
av tillämpningen av gällande bestämmelser om statsbidrag till enskild
väghållning, i vad de avsåg vägar inom tättbebyggda områden, samt att
framlägga de förslag, till vilka denna översyn kunde ge anledning.
Till de sakkunniga har vidare för att tagas under övervägande vid fullgörande
av utredningsuppdraget av Kungl. Maj :t överlämnats
dels en med skrivelse den 19 augusti 1955 av Svenska stadsförbundet till
Kungl. Maj :t överlämnad skrift från drätselkammaren i Borås angående
statsbidrag till ordnande av uppställningsplatser för motorfordon,
dels en den 18 februari 1957 dagtecknad skrivelse från Stockholms stad
om bidrag av automobilskattemedel till tunnelbaneanläggning,
dels ock en med skrivelse den 11 september 1958 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till Kungl. Maj :t överlämnad skrift från Stockholms stads gatukontor
i fråga om statsbidrag till kostnaderna för omläggning av ledningar
och spårvägsspår i samband med vissa väg- och gatuarbeten.
De sakkunniga — vilka antagit benämningen Utredningen om städernas
väghållning — har till fullgörande av de nu omnämnda utredningsuppdragen
den 18 juni 1959 avgivit ett betänkande med titeln »Statsbidragen till
städernas vägar och gator, m. in.» (SOU 1959: 19).
Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Svenska kommunal-tekniska föreningen,
Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen, Svenska landskommunernas
förbund, Länsvägnämndernas förbund, Förbundet för enskild väghåll
-
12 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
ning i Stockholms län samt 1953 års trafikutredning. Vid yttrandet från
lantmäteristyrelsen har fogats utlåtanden från överlantmätarna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län.
Till yttrandet från överståthållarämbetet har bifogats yttrande av stadsfullmäktige
i Stockholm. Jämväl vid länsstyrelsernas yttranden har i flertalet
fall fogats yttranden från fullmäktige eller drätselkammare i ett antal
städer, varjämte vid ett par av yttrandena fogats utlåtanden av andra myndigheter
och tjänstemän.
Gällande författningar
Vägarna i Sverige är dels allmänna, dels enskilda. Beträffande de allmänna
vägarna finns bestämmelser givna i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar (AVL; ang. ändringar se 1947:386 och 1952:236) jämte
vissa författningar i anslutning därtill. De viktigaste bestämmelserna om
enskilda vägar är sammanförda i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om
enskilda vägar (EVL; ang. ändringar se 1947: 183 och 387, 1952:234 och
1954: 197). En tredje kategori av trafikleder är gator inom områden med
stadsplan. De huvudsakligaste bestämmelserna om gator är meddelade i
byggnadslagen den 30 juni 1947 (BL; ang. ändringar se 1948: 383, 1949:
666, 1953:329, 1954:198, 1955:316, 1958:430 och 1959:611).
Beträffande skyldighet att bekosta väg- och gatuhållning är till en början
i 11 § AVL stadgat, att kronan är väghållare på landet och att stad är
väghållare inom sitt område. På därom gjord framställning äger emellertid
Kungl. Maj:t förordna att köping eller annat samhälle, för vilket BL:s bestämmelser
för stad äger tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara
väghållare. Om stad eller sådant stadsliknande samhälle, som själv är väghållare,
befinnes sakna förutsättningar härför, kan Kungl. Maj :t förordna,
att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Är kronan väghållare
i fall, då väg skall byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd,
skall staden resp. stadsplanesamhället utan kostnad för kronan tillhandahålla
den mark, som erfordras för vägen (50 och 53 §§ AVL). — I
fråga om de enskilda vägarna innehåller EVL detaljerade regler om väghållningsskyldighetens
fördelning mellan de fastigheter, för vilka vägen är
till nytta. — Beträffande gatuhållning innehåller 49 § BL en bestämmelse,
enligt vilken iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av
gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankommer
på staden. Är kronan väghållare i staden, skall jämlikt 55 § BL nyssnämnda
bestämmelse i stället avse kronan, dock att kostnad, som föranledes av att
gata enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande
i övrigt än som betingas av trafiken, skall gäldas av staden, om ej
Kungl. Maj :t förordnar annorlunda. Bestämmelserna i 50 och 53 §§ AVL
om skyldighet för stad eller stadsplanesamhälle att tillhandahålla mark avser
även nu ifrågavarande fall. Enligt 74 § BL åvilar även underhållet av
gator och andra allmänna platser staden. Är kronan väghållare, skall under
-
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 13
hållet av allmän väg, som upplåtits till gata, ävensom av gata, vilken förklarats
tillika vara allmän väg, åvila kronan med samma begränsning som
i fråga om iordningställandet. För fullständighetens skull bör här också
nämnas, att bestämmelserna om gatuhållningen modifieras av de i 56—69 §§
BL intagna bestämmelserna om skyldighet för tomtägare m. fl. att utgiva
ersättning för gatumark och ersättning för gatubyggnadskostnad samt av
bestämmelserna i 70—73 §§ nämnda lag om marks avstående och iordningställande
i vissa fall. — Vad som sålunda i BL är föreskrivet för stad gäller,
såsom nyss antytts, även för vissa stadsliknande samhällen (88 och 90 §§
byggnadslagen) och kan bringas i tillämpning för visst område på landsbygden
(105 och 106 §§ samma lag).
Bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen finns till en del meddelade redan i AVL. Enligt 47
och 49 §§ nämnda lag skall stad eller samhälle, som är väghållare, ha rätt
att under den förutsättning och i den ordning, som särskilt stadgas, erhålla
bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräknade
kostnaden för staden resp. samhället, efter avdrag av vad som belöper
på vägmark och förvaltningskostnad. De närmare bestämmelserna om statsbidrag
i de nu avsedda fallen är givna i förordningen den 30 juni 1943
(nr 438) om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare (i det följande kallad väg- och gatubidragsförordningen).
Om en annan form av statsbidrag handlar förordningen
den 30 juni 1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.
(i det följande kallad markbidragsförordningen). Till väghållningen å enskild
väg kan bidrag utgå enligt flera olika författningar, bland vilka här
bör nämnas kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag
till enskild väghållning.
Allmänna synpunkter
Utredningen
I anslutning till sin genomgång av gällande bestämmelser om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen har utredningen
på viktigare punkter redogjort för gällande praxis samt uttalat sin
egen uppfattning av bestämmelsernas tolkning i tveksamma fall. Utredningen
har vidare sökt klargöra hur bestämmelserna verkar i praktiken.
På grundval av dessa överväganden har utredningen framlagt förslag till
åtskilliga förenklingar såväl i själva bidragsreglerna som med avseende å
det administrativa förfarandet för beräknande av bidragsbeloppen och
kontrollen över bidragsmedlens användning.
Härutöver har utredningen föreslagit vissa utvidgningar av ramen för
bidragsgivningen vad angår såväl bidrag till byggande av gator och vägar
som bidrag till deras underhåll. Till en del sammanhänger de föreslagna
opaginerad Kontrollera mot PDF
14 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
utvidgningarna av bidragsgivningen med förenklingen av bidragssystemet,
men till en del är de av mera självständig natur.
Utredningen har också gått in på frågan om statsbidrag till sådana
enskilda vägar, som omhänderhaves av vägföreningar. I detta hänseende
har utredningen föreslagit en utvidgning av ramen för bidragsgivningen men
samtidigt en viss sänkning av procentsatserna. Vidare har utredningen förordat
att bidrag efter samma grunder skall utgå till kommun eller municipalsamhälle,
som ombesörjer underhåll av enskilda vägar inom område
för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser har intagit en positiv ställning till utredningens
förslag som helhet betraktade.
Speciellt har förslagen om förenklingar tillvunnit sig gillande. Bland dem,
som starkt förordat, att förslagen i dessa delar förverkligas, må nämnas
väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet
och flertalet länsstyrelser.
Från vissa håll har dock framkommit ganska kraftig kritik mot sådana
förslag, som kan antagas medföra mera avsevärda kostnadsökningar.
En grupp av yttranden ställer sig i princip icke avvisande till utredningens
förslag men anser att dessa icke innebär någon tillräckligt radikal lösning
av frågan.
Departementschefen
Genom 1943 års väglagstiftning har som en allmän princip fastslagits, att
väghållningen på de allmänna vägarna skall handhavas och bekostas av
staten. Från denna princip har gjorts det undantaget, att flertalet städer och
vissa andra samhällen själva omhänderhar väghållningen inom sina administrativa
områden. För härav föranledd ökning av väghållningsbördan
kompenseras dessa städer och samhällen genom statsbidrag.
Omfattningen av statens väghållning beror i huvudsak på vilka trafikleder
som ingår i det allmänna vägnätet. Denna fråga har icke reglerats genom
någon uttrycklig lagbestämmelse. Vissa vägar var att anse som allmänna
redan före tillkomsten av 1943 års lagstiftning. Senare har det allmänna
vägnätet utökats dels genom att vägar byggts såsom allmänna och dels genom
att enskilda vägar intagits till allmänt underhåll. Det avgörande vid
prövningen av dylika frågor har varit vägarnas och vägföretagens betydelse
ur allmän synpunkt. I regel har det icke kunnat komma i fråga att med det
allmänna vägnätet införliva trafikleder av endast lokal betydelse.
Det säger sig självt, att de nu angivna principerna icke låter sig helt utan
modifikationer anpassas till de särskilda förhållandena i städer och andra
tätorter. Den synpunkt, som varit ledande vid utformningen av de nuvarande
reglerna om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen,
har varit att såvitt möjligt nå likställighet, genomsnittligt sett, mellan invånarna
i städerna och på landsbygden i fråga om de sammanlagda kostna
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 15
derna för hållande av trafikleder av olika slag. Detta mål är emellertid svårt
att uppnå bl. a. därför att väghållningsbördan varierar till art och omfattning
i städerna och på landet samt därför att olika meningar kan råda om
vad en likställighet innebär. En mera definitiv prövning av dessa frågor
torde icke vara möjlig annat än i anslutning till en sådan mera omfattande
analys av biltrafikens problem ur samhällsekonomisk synpunkt, som det
ankommer på 1953 års trafikutredning att verkställa. Hithörande spörsmål
måste därför t. v. anstå.
Av nu anförda skäl kan det icke anses lämpligt att i detta sammanhang
vidtaga åtgärder, vilka innebär någon avsevärd förskjutning av bidragsnivån
vare sig uppåt eller nedåt. Någon generell vidgning av ramen för vad som
skall anses bidragsberättigat kan dessutom av statsfinansiella skäl f. n. knappast
komma i fråga. Påtagliga ojämnheter i bidragstilldelningen och andra
dylika missförhållanden bör dock givetvis rättas till, där så kan ske. Om det
visar sig möjligt att göra bidragssystemet mera rationellt genom ändring av
bidragsbestämmelserna, bör den omständigheten att ändringen kan medföra
måttliga förskjutningar av bidragsbeloppen icke utgöra hinder för en reform.
Med hänsyn till vad som sist anförts anser jag, att en översyn av författningarna
om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen nu
bör komma till stånd. De förslag, som utredningen framlagt, torde kunna
läggas till grund för denna översyn.
Städernas väg- och gatuhållning: Bidragsobjekten
Utredningen
Till en början har utredningen behandlat frågan, vilka vägar och gator
som bör vara bidragsberättigade. Härvid har även diskuterats, huruvida och
i vad mån bidrag bör utgå till vissa speciella anordningar sådana som parkeringsplatser,
busshållplatser och tunnelbanor.
Vad först angår huvudfrågan, nämligen avgränsningen av den kategori
vägar och gator, till vilka bidrag bör utgå, har
utredningen i princip uttalat sig för att bestämmandet av de bidragsberättigade
objekten i städerna alltjämt skall grundas på samma principer som statens
åtaganden i fråga om den allmänna väghållningen på landet. Med hänsyn
härtill bar utredningen icke ansett sig böra föreslå någon genomgripande
ändring av nuvarande bestämmelser på området. I syfte att få ett
mera adekvat uttryck för de av bidragsförordningen åsyftade objekten och
bringa förordningens uttryckssätt i korrespondens med gällande praxis har
emellertid utredningen föreslagit, att uttrycket »för biltrafiken viktiga gator»
utbytes mot uttrycket »för den allmänna samfärdseln nödiga gator».
Härefter har utredningen övergått till frågan, huruvida och i vad mån
statsbidrag bör utgå till ordnande och underhåll av parkeringsplatser.
Efter granskning av gällande bestämmelser och praxis bar utredningen
kommit till slutsatsen, att anordnande av särskilda parkeringsplatser vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
tillämpning av nuvarande bidragsregler bör anses ligga utanför vad som erfordras
för att gatorna skall fullgöra sin trafikfunktion och därmed icke blir
statsbidragsberättigat.
Härefter har utredningen redovisat sina synpunkter på hur frågan bör
regleras för framtiden. I princip bör även här gälla, att bidrag icke utgår
till andra anordningar än sådana, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln.
Denna regel tarvar emellertid vissa förtydliganden, om den skall
tillämpas på parkeringsplatser. Svårigheter möter bl. a. när det gäller att
skilja mellan olika former av parkering liksom mellan parkering och uppställning.
Härtill kommer att statsbidragen lämpligen bör utgå efter enkla,
överslagsmässiga regler. Utredningen har därför i princip uttalat sig för att
statsbidrag icke skall utgå till anordnande av parkeringsplatser. Däremot
har utredningen ansett, att rätten till bidrag i princip bör anses omfatta
gator så dimensionerade att de fyller sin trafikfunktion. För en normal
stadsgata ingår häri möjligheten till kortvariga uppehåll. Om denna möjlighet
försvinner genom att trafiken nödvändiggör förbud att stanna på gatan,
måste rätt till statsbidrag i princip anses föreligga för åtgärder, som avser
att skapa ersättning härför. Som exempel på dylika åtgärder har nämnts,
att trafiken kan avlastas genom enkelriktning eller annan trafikomläggning,
som leder in trafiken på andra gator. Som ett annat exempel har
nämnts att man omdisponerar gatans tvärsektion eller breddar gatan. Om
man ej på annat sätt kan nå en acceptabel lösning, kan det bli nödvändigt
med mer eller mindre temporära åtgärder, t. ex. att iordningställa ett område
vid gatan för parkering. Nu exemplifierade åtgärder bör enligt utredningen
vara statsbidragsberättigade.
1 detta sammanhang har också diskuterats frågan om parkeringsavgifter.
Utredningen har bedömt dylika avgifter som ett både ur principiell och
praktisk synpunkt tilltalande medel att reglera trafiken. Vidare har utredningen
övervägt frågan om statsbidrag till ordnande av s. k. stationsparlcering
i städernas utkanter för dem, som fortsätter färden mot centrum
med kollektiva trafikmedel. Tanken på bidrag till dylika åtgärder har
emellertid avvisats av utredningen bl. a. därför att de representerar ett ekonomiskt
intresse för dem, som driver de kollektiva trafikföretagen, av sådan
art att de icke bör subventioneras med statsmedel.
Vad angår frågan, i vad mån statsbidrag bör beräknas till kostnaden för
busshållplatser, har utredningen ansett tvekan icke böra råda om
att bidrag bör utgå för sådana hållplatser, som endast utgöres av breddningar
i körbanan med eller utan åtskiljande refuger. Busstationer, d. v. s. verkliga
terminalanläggningar, bör däremot betraktas som anordningar utförda
för visst eller vissa trafikföretag och icke som anordningar för den allmänna
samfärdseln. Dylika busstationer bör således icke utgöra bidragsberättigade
objekt. Tillämpningen av denna regel har av utredningen illustrerats med
ett flertal exempel.
Vid behandlingen av frågan om bidrag till tunnelbanor har utredningen
redovisat de motiv, som enligt dess mening möjligen kunde tala för
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 17
bidrag, samt underkastat dessa motiv en närmare granskning. Ett sådant
motiv är att staden ibland har möjlighet att välja mellan trafik i tunnelbana
och busstrafik samt att en regel av innebörd att statsbidrag utgår endast
vid det ena alternativet skulle kunna rubba objektiviteten i bedömningen.
Emellertid har utredningen för sin del ansett, att man i de fall, då
anläggande av tunnelbana kan komma i fråga, i praktiken icke har något
fritt val utan måste hålla båda alternativen öppna, d. v. s. differentiera
transportapparaten. Ett annat tänkbart motiv för statsbidrag är, att ett trafiksystem
med spårbunden trafik minskar kostnaderna för väg- och gatuväsendet.
Denna synpunkt skulle emellertid med lika skäl kunna åberopas
till stöd för att bidrag av bilskattemedel utginge till de flesta transportföretag,
som icke nyttjar landsvägarna, t. ex. till ett stort antal järnvägsföretag,
vilket skulle leda till orimliga konsekvenser. Ett tredje motiv för bidrag
är den avlastning av trafik från gator och vägar, som en tunnelbana medför.
Det är enligt utredningen visserligen riktigt, att den trafikomläggning,
som anläggandet av tunnelbana innebär, tillfälligt minskar trängseln på gatorna.
Någon ytterligare trafikabel yta tillkommer emellertid icke genom
åtgärden. Omläggningen får anses som ett naturligt och nödvändigt led i
storstadens utveckling, och dess verkningar är snart övergående. Ett specialfall
är det, då anläggandet av en tunnelbana medför indragning av spårbunden
trafik på gatan. I detta fall blir ytterligare gatuutrymme tillgängligt
för motortrafik. Redan nu gäller emellertid, att kostnaden för iordningställande
av gatuområdet för motortrafik är statsbidragsberättigad och att
även bidraget för underhållet får ökas med hänsyn till den ökade gatuytan.
Någon ändring härutinnan har utredningen icke ansett sig böra föreslå.
Bortsett från vad sist anförts har utredningen kommit till den slutsatsen,
att tunnelbaneanläggningar icke bör anses utgöra projekt, som berättigar
till bidrag av automobilskattemedel. I denna del har dock två av utredningens
ledamöter (Carlsson och Humble) anmält reservation samt har -— efter
ingående kritik av utredningens motivering — förklarat sig anse giltiga
skäl föreligga att erkänna tunnelbaneanläggningar såsom berättigade till
bidrag av bilskattemedel ävensom uttalat, att utredningen bort överväga och
föreslå närmare regler för denna särskilda bidragsgivning.
Remissyttrandena
Förslaget att införa en ny definition av den kategori vägar och
gator, som i princip skall vara bidragsberättigad, har
praktiskt taget genomgående tillstyrkts. I ett flertal yttranden från kommunalt
håll, bl. a. i yttrandena från Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunal-tekniska föreningen, har emellertid betonats, att ändringen icke
får tagas till intäkt för en mera restriktiv praxis vid bidragsgivningen.
Några tillstyrkande yttranden, speciellt de från fullmäktige i Malmö och
drätselkammaren i Kiruna, ger uttryck för uppfattningen, att utredningens
förslag bör anses innebära eu vidgning av ramen för bidragsgivningen.
2 llihang till riksdagens protokoll i''.)60. 6 samt. 2 avd. Nr 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
Länsstyrelsen i Hallands län har betonat det angelägna i att själva begreppet
»gata» klarlägges närmare.
Även beträffande frågan i vad mån bidrag bör utgå till kostnaderna för
parkeringsplatser har utredningens förslag biträtts i flertalet remissyttranden.
I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana från de i ärendet
hörda städerna, har dock uttalats önskemål om en liberalisering av bidragsgivningen
i detta hänseende.
Vissa av yttrandena ger uttryck för uppfattningen att statsbidrag bör
utgå för s. k. infarts- eller stationsparkeringsplatser. Bland yttrandena av
denna innebörd må nämnas de som avgivits av överståthållarämbetet samt
fullmäktige i Stockholm och drätselkammaren i Solna.
På andra håll, bl. a. i yttrandena från fullmäktige i Malmö och drätselkammaren
i Kiruna, har man ansett, att bidrag i princip bör utgå till alla
parkeringsplatser i anslutning till gator, som bedömes nödiga för allmänna
samfärdseln. Drätselkammaren i Luleå har yrkat på att åtminstone parkeringsplatser
vid genomgående gator generellt förklaras bidragsberättigade.
Emellertid finns också en grupp av yttranden, i vilka påyrkas större restriktivitet
vid bidragsgivningen än utredningen uttalat sig för. Sålunda bär
länsstyrelsen i Blekinge län ansett att bidragsmöjligheten bör, vad angår
parkeringsplats, reserveras för sådana fall då parkeringsplatsen ingår i gatans
område.
Vad beträffar frågan om bidrag till busshållplatser har utredningens
förslag nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
I ett par fall, t. ex. i yttrande från fullmäktige i Stockholm, har dock påyrkats,
att bidrag utgår i större omfattning än enligt nuvarande bidragsförfattning.
Svenska stadsförbundet har särskilt framhållit önskemålet, att bidrag
utgår till vändslingor för omnibustrafiken. Svenska kommunal-tekniska
föreningen har förklarat sig tolka utredningens uttalanden på det sättet, att
sådana centralt anordnade omstigningsplatser för stadstrafiken, som av
trafiktekniska skäl anordnas skilda från körbanan, blir bidragsberättigade.
Beträffande frågan om bidrag till tunnelbanor har meningarna varit
delade i remissyttrandena.
En grupp av yttranden, företrädd av överståthållarämbetet, fullmäktige i
Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Solna och Svenska stadsförbundet,
har förordat, att tunnelbaneanläggningar generellt förklaras bidragsberättigade.
Svenska kommunal-tekniska föreningen har uttalat samma mening
samt har därjämte yrkat på motsvarande möjlighet att erhålla statsbidrag
för spårväg på egen banvall.
En förmedlande ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som funnit vissa skäl tala för bidrag av bilskattemedel till tunnelbana
i centrala stadsdelar efter prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen i
varje särskilt fall. Byggnadsstyrelsen har ansett, att utredningens skäl för
att avvisa tanken på bidrag icke är helt övertygande. Länsstyrelsen i Stockholms
län och fullmäktige i Malmö har också i princip uttalat sig för att bidrag
bör kunna utgå efter prövning i speciella fall.
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 19
Enligt vissa remissmyndigheter är frågan icke utredd på sådant sätt, att
ett slutligt ståndpunktstagande är möjligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har framhållit, att utredningen bedömt frågorna om bidrag till
tunnelbanor, parkeringsplatser m. fl. anläggningar endast i den mån de kan
sammankopplas med statsbidragsverksamheten och att en mera allsidig utredning
är påkallad. 1953 års trafikutredning har ansett, att frågan kan
bedömas först inom ramen för en allmän översyn av vägtrafikbeskattningen.
Övriga yttranden har helt anslutit sig till utredningens åsikt, att bidrag
ej bör utgå till anläggningar av nu ifrågavarande art.
Departementschefen
På sätt utredningen framhållit utgår nuvarande bidragsförfattningar från
att avgränsningen av den kategori vägar och gator, till
vilkas byggande och underhåll bidrag utgår, skall ske efter
huvudsakligen samma principer som dem man följer vid bestämmande,
vilka vägar på landsbygden som skall förklaras för allmänna. Önskemålet
att så långt möjligt skapa likställighet mellan städerna och landsbygden i
fråga om grunderna för fördelning av väghållningsbördorna är icke mindre
aktuellt nu än när gällande bidragsförfattningar tillkom. Någon anledning
att reformera de grundläggande principerna i dessa författningar föreligger
sålunda icke.
Emellertid möter en del svårigheter, när det gäller att tillämpa de nämnda
principerna på förhållandena i städer och liknande orter. Enbart trafikintensiteten,
uttryckt i antal fordon av skilda slag, på de olika gatorna och
vägarna kan icke få vara avgörande. Om bidrag utginge till alla de gator
och vägar i städerna, vilka förmedlar en trafik av samma omfattning uttryckt
i antal fordon, som de mindre vägarna i landsbygdens allmänna vägnät,
skulle städerna nästan helt befrias från väghållningsbördan, och städernas
invånare skulle i praktiken få en privilegierad ställning i jämförelse
med invånarna på landsbygden. Det är därför nödvändigt att vid avgöranden
i statsbidragsfrågor se icke blott till trafikvolymen utan även till trafikens
art och framför allt till de olika trafikledernas funktion. Detta innebär
givetvis icke något förnekande av att trafikvolymen är en av de faktorer
som måste beaktas, när det gäller att avgöra vilken funktion en viss trafikled
fullföljer.
Den grupp av vägar och gator, som främst ifrågakommer till bidrag, är
genomfartslederna. Hit bör räknas alla riks- och länsvägar samt sådana gator,
som har till huvudsakligt ändamål att förbinda dylika vägar med varandra.
Bidrag bör också utgå till infartsleder av betydelse. Vidare bör till
det bidragsberättigade väg- och gatunätet hänföras sådana trafikleder inom
större tätområden, som har till huvudändamål att förbinda olika delar av
detta med varandra. Även större s. k. uppsamlingsgator bör kunna ifrågakomma
till bidrag i de delar de kan anses jämförliga med sådana förbindelscleder
mellan olika delar av större tätområden, som nyss nämnts. Däremot
bör bidrag icke utgå till lokalgator och andra trafikleder, som normalt icke
20 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
begagnas av en större allmänhet. Utöver vad nu nämnts bör bidrag utgå till
trafikleder med ändamål att förbinda tätområden med trafikpunkter av
typen järnvägsstation, hamn eller flygplats, större allmänna inrättningar
såsom sjukhus m. in., eller industriområde.
Det torde icke behöva närmare utvecklas, att de nu antydda principerna
ibland leder till att bidrag kommer att utgå till två eller flera parallellgator,
om den icke lokala trafiken är av sådan omfattning att den måste fördelas
på olika trafikleder.
Den nu framförda tankegången torde i allt väsentligt överensstämma med
vad som f. n. gäller och avviker i princip icke heller från vad utredningen
förordat.
Vad beträffar den författningstekniska utformningen delar jag utredningens
åsikt, att nuvarande författning, i vilken den bidragsberättigade kategorien
av trafikleder beskrivits med orden »för biltrafiken viktig gata», kan
leda till missförstånd. Den åsyftade begränsningen av bidragsgivningens omfattning
kommer till bättre uttryck med den av utredningen föreslagna formuleringen,
enligt vilken bidrag utgår till sadana gator, som är »nödiga för
den allmänna samfärdseln». Uppfattningen att sistnämnda uttryck skulle
i något hänseende kunna tilläggas en vidare innebörd än nuvarande bestämmelse,
kan jag icke dela. Jag förordar att stadgandet avfattas i enlighet med
utredningens förslag.
Likaledes biträder jag i allt väsentligt utredningens åsikt i fråga om bidrag
till anordnande och underhåll av parkeringsplatser. De uttalanden,
som utredningen i anslutning härtill gjort om att de bidragsberättigade
gatorna bör vara så dimensionerade, att de fyller sin trafikfunktion,
behöver emellertid förtydligas. En väg eller gata bör även enligt min mening
i regel vara så avpassad, att den, där så är motiverat av dess funktion,
ger utrymme icke bara för den rörliga trafiken utan även för tillfälliga
uppehåll. Detta betyder dock icke att vägen eller gatan behöver i hela sin
sträckning vara dimensionerad så, att de vägfarande kan stanna var som
helst. Vidare lär det, när fråga är om en väg eller gata, vilken förmedlar genomfartstrafik
eller annan trafik, som enligt det nyss anförda är att jämställa
därmed i statsbidragshänseende, icke kunna sägas ingå i genomfartsledens
funktion som sådan att den skall medge uppställning och parkering
även av fordon i lokal trafik. Genomfartstrafikens behov av uppställningsplatser
är i de flesta orter icke så framträdande, att det påkallar några mera
omfattande anordningar. Om man bortser från exceptionella fall synes behovet
vara väl tillgodosett, om genomfartsleden på de platser, där vägfarande
i genomfartstrafik mera allmänt gör uppehåll i färden, ger utrymme för
eu uppställningsfil. Den omständigheten, att förbud mot parkering eller
annan uppställning införes på en kortare sträcka, bör således normalt ej
föranleda att statsbidrag utgår till anordnande av särskilda uppställningsplatser
i närheten, såvida vägen eller gatan i övriga delar fyller det nyss
angivna kravet. Ledes trafiken på två eller flera parallellgator, torde det
i vanliga fall vara till fyllest, om uppställningsutrymine beredes på en av
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 21
dessa. Den omständigheten, att ett parkerings- eller uppställningsförbud
till en del föranledes av behovet att bereda plats för lokaltrafiken, bör icke
minska möjligheten att erhålla statsbidrag till anordnande av uppställningsutrymmen
annorstädes. Huruvida de erforderliga utrymmena anordnas på
själva genomfartsleden eller på annan plats i anslutning till denna, bör ur
statsbidragssynpunkt vara likgiltigt. Statsbidrag bör dock givetvis icke utgå
till specialanordningar sådana som exempelvis parkeringshus.
Vad nu sagts gäller givetvis icke sådana genomfartsleder, som utföres med
motorvägsstandard. Där kan parkering eller uppställning över huvud icke
ifrågakomma.
Den omständigheten, att statsbidrag utgår till en väg eller gata, bör icke
hindra att parkering och uppställning av fordon belägges med avgift.
Busshållplatser bör i allmänhet anses som en del av den trafikled,
å vilken de är belägna, och således räknas med bland de anordningar,
till vilka statsbidrag utgår. Statsbidrag hör således kunna utgå till exempelvis
särskild refug för busspassagerare. Såsom utredningen anfört bör
dock undantagas större anläggningar av karaktären terminalanläggningar.
Jag vill härvid anmärka, att uttrycket »terminalanläggning» icke bör fattas
alltför bokstavligt och att avgörandet bör träffas främst med hänsyn till
anläggningens storlek och karaktär i övrigt samt således icke endast till den
omständigheten, huruvida anläggningen utgör ändpunkt för viss eller vissa
busslinjer. I enlighet härmed bör hinder icke anses möta att bidrag beräknas
exempelvis för refug vid en enkel vändslinga, medan å andra sidan en
anläggning med två eller flera refuger eller med en refug av osedvanligt stor
längd i allmänhet icke bör anses bidragsberättigad, oavsett om den utgör
slutpunkt för någon linje eller icke.
Vad beträffar frågan om bidrag till tunnelbanor anser utredningen,
att dylika företag generellt bör uteslutas från möjligheten att erhålla statsbidrag.
Till stöd för motsatt åsikt kan bl. a. åberopas, att tunnelbanor säkerligen
även på längre sikt avlastar en betydande del av den trafik — låt
vara huvudsakligen lokaltrafik — som eljest skulle vara hänvisad till vägarna
och gatorna. Å andra sidan möter en bidragsgivning till tunnelbanor
och liknande anläggningar vissa betänkligheter med hänsyn till konsekvenserna
på andra närstående områden, t. ex. i fråga om förortsbanor i allmänhet.
över huvud är spörsmålet om de åtgärder, som erfordras för att
på längre sikt främja ett ändamålsenligt val mellan olika trafikmedel, f. n.
icke så utrett, att någon definitiv ståndpunkt ännu kan tagas till en delfråga
sådan som den förevarande. Den ingår emellertid i det frågekomplex, som
det ankommer på 1953 års trafikutredning att klarlägga. Med ställningstagandet
torde därför få anstå i avbidan på resultatet av nämnda utredning.
Motionerna (I: 596 och II: 729)
Motionärerna anser, att städer som bygger tunnelbaneanläggningar bör ha
möjlighet att erhålla bidrag till finansieringen av dessa genom statsbidrag och
anför därvid.
22 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
För de största städerna måste det förr eller senare bli aktuellt att komplettera
det nuvarande trafiksystemet med tunnelbanor eller liknande anläggningar,
om man med undvikande av för både den kollektiva och den enskilda
samfärdseln allvarliga inskränkningar skall bli i stånd att bemästra den
ökade trafikintensiteten inom städerna. Dessa anläggningar bör därför i lika
hög grad som ovanjordsleder sägas gagna den allmänna samfärdseln och således
i stalsbidragshänseende i princip kunna jämställas med dessa.
Hittills har tunnelbaneanläggning endast byggts i Stockholm. Det kan
emellertid antagas, att den starkare trafikutvecklingen kommer att aktualisera
tunnelbaneanläggningar även för andra svenska städer, om de på
ett tillfredsställande sätt skall kunna klara av sina kommunikationsproblem.
En utformning av statsbidragsbestämmelserna, som innebär att bidrag
inte kan utgå för tunnelbaneanläggningar eller liknande anläggningar, medan
däremot byggandet av gator och vägar till — som det nya förslaget innebär
— 85 å 95 % kan finansieras med statsmedel, kan befaras få en från
samhällsekonomisk synpunkt ogynnsam effekt. Det kan t. ex. nämligen leda
till att man i valet mellan en tunnelbaneanläggning och trafikleder ovan
jord väljer att bygga en statsbidragsberättigad ovanjordled, som efter en
tid visar sig otillräcklig och samhällsekonomiskt ogynnsam. Möjligheterna
till statsbidrag även för tunnelbaneanläggningar skvdle främja en på lång
sikt mer ändamålsenlig avvägning mellan olika trafiksystem. Vad här
sagts om tunnelbaneanläggningar bör givetvis kunna gälla även andra anläggningar
med samma ändamål. Rätt till statsbidrag bör inte bli beroende
av vilken typ av trafikled som väljes utan bör bestämmas med hänsyn till
vad som i det aktuella fallet är den på lång sikt mest ändamålsenliga lösningen.
Statsbidragsgivning till här ifrågakommande anläggningar bör lämpligen
prövas vid förhandlingar i varje särskilt fall mellan berörda kommunala
myndigheter och Kungl. Maj :t, varefter Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger
förslag i ärendet. För en sådan lösning — som alternativ till författningsreglerade
bestämmelser — talar förutom de redan nämnda skälen även
det förhållandet, att det här i regel kommer att röra sig om särskilt kostnadskrävande
projekt.
Att, såsom departementschefen föreslagit, låta frågan om statsbidrag till
tunnelbanebyggen anstå till dess 1953 års trafikutredning utrett principfrågan
om hur man på längre sikt skall främja ett ändamålsenligt val mellan
olika trafikmedel, är enligt motionärernas mening icke tillfredsställande.
I motionerna hemställes därför att riksdagen vid sin behandling av förevarande
proposition »måtte uttala, att statsbidrag skall kunna utgå även för
andra lösningar av för den allmänna samfärdseln viktiga trafikleder än sådana,
som avses i det nu aktuella förslaget till regler för statsbidrag till gator
och vägar — t. ex. tunnelbanor — i den mån sådana andra lösningar
från samhällsekonomisk synpunkt är fördelaktigare, varvid bidragsgivningen
i varje särskilt fall bör bli föremål för Kungl. Maj :ts prövning samt underställd
riksdagen för beslut».
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 23
Städernas väg- och gatuhållning: Fördelning av bidragen till byggande av
vägar och gator
Utredningen
Utredningen har framhållit, alt medel till bidragen för städernas väg- och
gatubyggnadsverksamhet anvisas från ett i riksstaten uppfört reservationsanslag
till bidrag till byggande av vägar och gator. Anslaget fördelas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen med det undantaget, att Kungl. Maj :t regelmässigt
innehåller ett mindre belopp för oförutsedda, brådskande företag.
Till grund för styrelsens fördelning av anslaget ligger en fördelningsplan,
som upprättas vartannat år och som avser en tidrymd av två år. Planen är
baserad på en angelägenhetsgradering av företagen. Uppgifter till planen
lämnas av städerna och beredes av vägförvaltningarna, varefter planen efter
länsstyrelsernas hörande fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I planen anges för varje stad alla under tvåårsperioden bidragsberättigade
väg- och gatubyggnadsprojekt samt den andel av anslaget, som tillkommer
staden. Planen inrymmer emellertid väsentligt flera företag än som
svarar mot de anslag, vilka förväntas under perioden. En viss frihet har
nämligen förutsatts för städerna att själva välja, för vilket eller vilka av
de i planen upptagna företagen deras bidragsmedel skall utnyttjas. Vidare
är åtskilliga företag så stora, att de icke kan färdigställas inom två år, och
dylika företag återkommer då i två eller flera på varandra följande fördelningsplaner.
Om särskilda förhållanden påkallar det, kan styrelsen utbyta
i planen upptaget företag mot annat företag.
Då utredningen härefter övergått till att diskutera fördelning speriodens
längd har utredningen anmärkt, alt de flerårsplaner, som
upprättas över vägbyggnadsföretag på landsbygden, avser en tid av fem år
och förnyas vart tredje år. Det är enligt utredningens mening starkt motiverat,
att samma regler får gälla även för fördelningsplanerna. Eftersom
fördelningsplanerna i själva verket upptar företag motsvarande byggnadsverksamheten
under avsevärt längre tid än två år, innebär detta icke någon
väsentlig förändring i nuvarande arbetssätt. Utredningen har för sin del
förordat, att fördelningsplanen får avse en tid av fem år och förnyas vart
tredje år. För att få korrespondens med förhållandena på landsbygden bör
dock Kungl. Maj :t, om särskilda förhållanden påkallar det, kunna besluta
annan tid för förnyandet.
Med avseende å frågan, i vad mån byggnadsföretagen bör
specificeras i fördelningsplanen, har utredningen betonat,
att den behovsprövning, som ligger till grund för planen, innebär en begränsning
av städernas valfrihet. Det beror av bedömningen hos de myndigheter,
som har hand om angelägenhetsgraderingen — i detta fall vägoch
vattenbyggnadsverket samt länsstyrelserna -—■ vilka projekt som överhuvud
skall upptagas i planen. I den mån bedömningen avviker från stadens
kan begränsningen verka icke blott så, att färre företag än de föreslagna
inkluderas, utan även så, att stadens förslag till turordning mellan
24 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
företagen frångås. Städernas valfrihet har också varit beskuren genom den
investeringsbegränsning, som varit gällande till för kort tid sedan och
som medfört, att byggnadstillstånd i huvudsak beviljats endast för de ur
allmänna samfärdselns synpunkt viktigaste företagen, främst städernas tillfarts-
och genomfartsleder. Utredningen har funnit angeläget att söka uppnå
förenklingar på detta område. Det förslag, som utredningen i sådant hänseende
framlagt, går ut på att i fördelningsplanen skall specificeras endast
de vägföretag, vilka avser sådana allmänna vägar, som fortsätter utanför
städernas judiciella områden, ävensom de gatuföretag, som avser genomfartsleder
och viktigare infartsleder. I övrigt bör den varje stad tillkommande
bidragsandelen ställas till stadens förfogande för att i huvudsak
efter stadens gottfinnande användas till sådana arbeten, som anslaget avser.
Fördelningen mellan städerna av den bidragsandel, som specificeras på särskilda
företag, bör enligt utredningen ske med hänsyn till omfattningen av
trafikarbetet på berörda trafikleder, uttryckt i enheten fordonskilometer.
Mot detta förslag har en av utredningens ledamöter (Hall) anmält reservation
med förmälan, att behovet av ombyggnad och förbättring av vägar
och gator är så stort, att en behovsprövning av de särskilda företagens angelägenhetsgrad
alltjämt får anses nödvändig.
Remissyttrandena
Utredningens förslag i fråga om fördelningsperiodernas
längd har icke föranlett erinran från något håll. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har emellertid framhållit önskvärdheten av att man får parallellitet
mellan de nya fördelningsplanerna för städerna och flerårsplanerna
för landsbygden och att de nya fördelningsplanerna därför upprättas under
år 1960 samt omfattar perioden 1961—1965.
Frågan, huruvida alla byggnadsföretag bör specificeras
i fördelningsplanen, har föranlett delade meningar i remissyttrandena.
Depaitementschefen
Vad först angår fördelningsperiodernas längd är det, såsom
utredningen framhållit, ur praktisk synpunkt önskvärt att flerårsplanerna
för vägbyggnadsföretagen på landsbygden och fördelningsplanerna
för bidragen till städer och stadsliknande samhällen avser samma tidsperioder.
Förslaget att i framtiden upprätta fördelningsplan för fem år i sänder
med förnyelse vart tredje år avser att förverkliga detta önskemål. En invändning,
som möjligen skulle kunna framställas, är att den längre fördelningsperioden
är ägnad att göra bidragssystemet mindre smidigt än vad
det nu är. En sådan invändning vore dock knappast befogad. Fördelningsplanen
är nämligen icke bindande på sådant sätt, att den utgör hinder för
erforderliga jämkningar. Bl. a. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet
att i samråd med vederbörande stad och efter länsstyrelsens hörande
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 25
utbyta ett i planen upptaget företag mot annat, som befinnes mera angeläget.
Förslaget synes sålunda böra godtagas.
De flerårsplaner för landsbygdens vägnät, vilka f. n. är under upprättande,
kommer att avse tidsperioden 1961—1965. Den fördelningsplan, som
nu närmast skall fastställas, bör avse samma tidrymd. Visserligen blir tiden
för upprättande av den första nya fördelningsplanen något knapp. Eftersom
redan nu gällande fördelningsplan för åren 1960 och 1961 upptager
betydligt flera företag, än som kan förväntas komma till utförande under
perioden, och förnyelse enligt de nya reglerna skall ske redan efter tre år,
torde emellertid arbetet med komplettering av planen icke behöva bli alltför
omfattande. Jag föreslår därför att den nya fördelningsplanen upprättas
under år 1960 samt får avse perioden 1961—1965.
Utredningens uttalanden om dispositionen av oförbrukade anslagsmedel
föranleder icke någon erinran från min sida.
Mera tveksam är frågan, huruvida samtliga byggnadsföretag
bör specificeras i fördelningsplanen. Uppenbarligen
bör städernas och samhällenas frihet att välja investeringsobjekt och tidpunkt
för investeringarna icke begränsas mer än som är ofrånkomligt med
hänsyn till statens ansvar för väghållningen inom riket i dess helhet. Om
situationen är sådan, att resurserna svarar mot det aktuella behovet av nya
vägar och gator, föreligger icke något starkare skäl alt i detalj specificera
hur resurserna skall användas. F. n. är emellertid situationen den, att ett
mycket stort vägbyggnadsbehov föreligger, vilket det under alla förhållanden
måste ta avsevärd tid att fylla. I ett sådant läge måste huvudparten av
tillgängliga resurser reserveras för de mest angelägna behoven. Det kan icke
undvikas, att en del projekt, även önskvärda sådana, t. v. får stå tillbaka
för andra. Ej heller är det gärna tänkbart att tillämpa väsentligt olika principer
för statens egen vägbyggnadsverksamhet och för väg- och gatubyggandet
i städer och stadsliknande samhällen.
Med hänsyn till det anförda synes det i nuvarande läge ofrånkomligt, att
de arbeten, till vilka statsbidragsmedlen avses skola användas, samtliga i
princip angelägenhetsprövas. De bör därför på lämpligt sätt redovisas i
samband med att fördelningsplanen uppgöres. Däremot torde någon befogad
invändning icke kunna framställas mot att mindre arbeten i själva planen
upptages under en sammanfattande rubrik.
Härjämte torde, liksom hittills, ett lämpligt belopp böra upptagas i planen
att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för diverse arbeten,
som icke kunnat specificeras i förväg. Därest fördelningsplanen i övrigt utformas
på sätt jag nyss förordat, torde emellertid denna del av anslaget bli
av helt underordnad betydelse. Den olägenhet, som uppskovet med fördelningen
av detta belopp innebär för bidragstagarna, kommer därigenom att
i huvudsak bortfalla.
Jag anser mig sålunda icke böra förorda någon principiell ändring i nuvarande
regler om vägföretagens upptagande i fördelningsplan utan anser,
alt de olägenheter, som nuvarande system medfört i praxis, bör kunna be
-
26 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr l år 1960
mästras genom sådana åtgärder med avseende å planernas utformning, som
kan genomföras utan författningsändring.
Städernas väg- och gatuhållning: Allmänna principer för beräkning av
bidragsunderlaget
Departementschefen
För den övervägande delen av de statliga anläggningsbidragen till kommunerna
tillämpas regeln, att bidrag utgår på grundval av en i förväg gjord
kostnadsberäkning. Fördelen med denna metod framför metoden att verkställa
bidragsberäkningen i efterhand på grundval av de faktiska kostnaderna
består främst i att den bidragstagande kommunen får ett eget intresse
av att begränsa kostnaderna för företagets utförande. Denna synpunkt är av
särskild betydelse, när frågan, såsom i förevarande fall, gäller ett bidrag
som syftar till fullständig eller nära nog fullständig kostnadstäckning.
Å andra sidan erbjuder metoden att bestämma bidragen på grundval av
de faktiska kostnaderna den fördelen för den bidragstagande kommunen,
att denna undgår risken för kostnadsfördyring under arbetets gång.
Det förslag, som utredningen framlagt, går ut på att bidragen i princip
skall utgå på grundval av förhandsberäkningar men att möjlighet skall finnas
att jämka beräkningarna i efterhand. Förslaget —- som till sina huvuddrag
överensstämmer med nu gällande regler — synes beträffande nu förevarande
bidragsform utgöra en godtagbar kompromiss, ägnad att så långt
möjligt tillvarataga fördelarna med båda de nyss skisserade beräkningssätten.
Även de av utredningen föreslagna reglerna om bidrag till förvaltningskostnader
i vissa fall samt till kostnader för upprättande av arbetsplan, renstakning,
platskontroll, särskild kontroll och arbetsledning överensstämmer
i allt väsentligt såväl med nu gällande bidragsregler som med bestämmelserna
på flertalet andra bidragsområden. Några bärande skäl för
att vidtaga ändringar i dessa regler har ej förebragts.
Med avseende å det fall, att byggnadsföretag utförts på entreprenad, biträder
jag i princip utredningens mening att entreprenadsumman bör ligga
till grund för fastställande av bidraget. Enligt min mening bör emellertid
möjlighet finnas att frångå denna beräkningsmetod, om särskilda skäl föreligger
därtill.
På sätt framgår av vad nu anförts tillstyrker jag utredningens förslag i
förevarande delar med allenast den jämkning, som följer av vad jag yttrat
rörande företag, som utföres på entreprenad.
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 27
Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidrag till kostnader för
marklösen m. m.
Utredningen
Enligt vad utredningen framhållit, är städerna — vare sig de själva är
väghållare eller icke — skyldiga att anskaffa mark till gator.
Kostnaderna åvilar staden, men tomtägare är enligt BL i viss omfattning
skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken framför tomten. Beträffande
väg utom stadsplan åligger markanskaffningsslcyldigheten väghållaren.
Statsbidrag kan utgå till stadens kostnader för marklösen.
Om staden är väghållare, prövas statsbidragsfrågan av Kungl. Maj:t. Där
fråga är om mark till väg utanför stadsplanelagt område, utgår i regel statsbidrag;
undantag utgör allenast sådana vägföretag som är av utpräglat lokal
betydelse och av särskild nytta för staden. Inom stadsplanelagt område
får däremot staden själv bära kostnaderna, om de icke är särskilt betungande.
Statsbidrag kan t. ex. ifrågakomma om staden på grund av det sätt,
varpå gatan bygges, icke kan ta ut gatumarksersättning av tomtägarna eller
om gatan är utan motsvarande nytta för staden. Även stadens ekonomiska
ställning kan inverka. Det belopp, varå bidrag medgives, inräknas i
kostnadsunderlaget för byggnadsbidraget, och statsbidraget utgör alltså 95
procent av detta belopp. — I städer och samhällen, där kronan är väghållare,
regleras frågan genom den särskilda markbidragskungörelsen. För
marklösenkostnader avseende sådan mark inom stadsplanelagt område,
som särskilt förvärvats för vägen eller gatan, utgår bidrag efter prövning av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med 80 procent av kostnaden. Kungl. Maj :t
kan i särskilt fall bevilja högre bidrag samt kan bevilja bidrag även för
mark, som icke särskilt förvärvats för väg- eller gatuföretaget.
Motivet till den nu påtalade skillnaden i bidragshänseende mellan sådana
städer som är och sådana städer som icke är väghållare var enligt utredningen
från början att de förstnämnda städerna ansågs ha större nytta av
väg- och gatubyggnadsföretagen samt att byggnadsverksamheten i regel var
livligare därstädes och att gatumarksersättningarna därför inflöt snabbare.
Emellertid har förutsättningarna numera väsentligen ändrats genom motorismens
expansion. Utredningen har för sin del ansett, att anledning icke
finnes att göra skillnad mellan de större och de mindre städerna. Samma
bidragsregler bör gälla oavsett stadens karaktär.
Bidragsreglernas innehåll kan enligt utredningens förmenande ej heller
undgå att influeras av de krav, som bilismen ställer på vägarnas och gatornas
beskaffenhet. Det allmänna trafikintresset dominerar nu alltmera över
städernas lokala trafikintressen och kräver eftergifter för det sistnämndas
del. Exempel härpå bjuder de fall, då gator måste enkelriktas eller avstängas
i anslutning till utbyggnad av en allmän trafikled. Framdragandet
av större sådana leder medför dessutom i många fall betydande och bestående
ingrepp i stadsbilden. Krav reses på större bredd och förbud mot tomtutsläpp
på större trafikleder. Utredningen har därför kommit till den slut
-
28 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
satsen, att kostnader för marklösen bör anses ingå som en del i kostnaderna
för byggnadsföretagen och sålunda vara bidragsgrundande i samma omfattning
som byggnadskostnaden. Kostnad för marklösen bör alltså enligt
utredningen generellt få inräknas i bidragsunderlaget.
Enligt utredningens mening bör emellertid skyldigheten att anskaffa
mark av praktiska skäl alltjämt åvila städerna i samma omfattning som
f. n.
Beträffande sättet för beräkning av marklösen i statsbidragshänseende
har utredningen som sin mening uttalat, att i bidragsunderlaget bör inräknas
icke blott värdet av marken med därå befintliga byggnader m. in., beträffande
vilka lösningsskyldighet föreligger, utan även ersättning för intrång
samt kostnader för ersättningens fastställande av domstol. I övrigt
bör marklösenkostnaden beräknas som nettokostnad. I princip bör beloppet
beräknas på förhand, men jämkning bör ske vid mera väsentlig avvikelse
från beräkningen och i övrigt under samma förutsättningar som beträffande
byggnadskostnaderna. Förhandsberäkningen bör avlämnas av staden i
samband med framläggandet av arbetsplan. Utredningen har vidare genom
exempel, som fogats vid betänkandet, sökt att illustrera, hur enligt utredningens
uppfattning en skälig marklösenkostnad bör beräknas.
Med avseende å handläggningen av frågor om statsbidrag till marklösen
har utredningen framhållit, att de städer, där kronan är väghållare, i regel
tar kontakt med vägförvaltningen och ibland även med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan vid tidpunkten för anskaffande av marken, men att sådant
är mindre vanligt i städer, som själva är väghållare. Med hänsyn till
att statsbidraget föreslagits skola utgå efter en på förhand beräknad kostnad
har utredningen förordat, att kontakt alltid tages på ett så tidigt stadium
som möjligt. Såsom ett villkor för att förhandsberäkningen skall
kunna justeras i efterhand bör gälla, att förhandsberäkningen är godkänd
av eller gjorts i samråd med väg- och vattenbyggnadsverket. •— Den nuvarande
regeln om att frågor om statsbidrag till städer som är väghållare skall
prövas av Kungl. Maj :t torde böra ersättas med en regel om att prövningen
i första hand skall ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I detta sammanhang har utredningen även behandlat verkan i statsbidragshänseende
av att ledningar av olika slag ibland måste ändras i
anledning av väg- och gatuarbeten.
Efter en redogörelse för gällande regler och praxis upptager utredningen
frågan vilka regler som bör gälla för framtiden. Därvid har utredningen ansett
sig böra skilja mellan de regler, som bör gälla för väg, och de regler,
som bör gälla för gata. Beträffande vägarna har utredningen som sin uppfattning
uttalat, att någon allmän rätt att framdraga ledningar icke föreligger
och att eventuellt erforderliga ändringar av förefintliga ledningar i vägen
därför ej kan aktualisera frågan om gottgörelse för intrång. Att kostnaden
i detta fall får gäldas av ledningsägaren kan ej anses oskäligt. Däremot är
gatorna i ett samhälle icke endast avsedda att disponeras för fordonstrafik
utan skall också kunna tagas i anspråk för andra nödvändiga kommunika
-
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 29
tioner såsom transporter av vatten, gas m. m. Med hänsyn härtill har utredningen
ansett, att kostnad för sådana ledningsändringar, som föranledes av
gatuarbeten, bör betraktas som statsbidragsberättigad. Närmare bestämt bör
kostnaden inräknas bland utgifterna för marklösen. Detta betraktelsesätt
bör gälla även om gatan tillika är allmän väg, och statsbidrag till förevarande
art av marklösenkostnader bör följaktligen utgå oavsett om kronan är
väghållare eller om väghållningsbestyret ankommer på vederbörande stad,
köping eller municipalsamhälle. Principen bör gälla alla starkströms-, vatten-,
avlopps-, gasledningar och liknande. Den bör också tillämpas i fråga
om arbeten på spårväg.
Remissyttrandena
Vad utredningen föreslagit beträffande statsbidrag till kostnader
för marklösen har nästan genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.
Förslaget har dock avstyrkts av statskontoret, som visserligen funnit motiven
för reformen vara sakligt grundade men likväl ansett att förslaget
icke lämpligen kan genomföras i nuvarande finansiella läge. Drätselkammaren
i Jönköping har ansett, att förslagets genomförande kan inkräkta
på tilldelningen av bidrag för andra, mera angelägna ändamål, och har med
hänsyn härtill motsatt sig förslaget.
I en del fall har vissa modifikationer påyrkats i utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har med hänsyn till den nytta staden har av
gatumarken för framdragande av ledningar ansett skäligt, att staden bidrager
till kostnaden för anskaffande av gatumarken och att därför en lämplig
procentuell andel av marklösenkostnaden bör undantagas från att inräknas
i kostnadsunderlaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit,
att tillkomsten av infartsleder kan skapa förutsättningar för kvarterssaneringar
och att hänsyn bör tagas till de ekonomiska fördelar, som dessa kan
innebära för kommunen. Drätselkamrarna i Norrköping och Sundsvall har
förordat, att bidraget beräknas på den verkliga, ej den i förväg uppskattade
kostnaden. Svenska vägföreningen har ansett behov föreligga av närmare
regler för beräkning av bidragsunderlaget, exempelvis i form av anvisningar
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt den uppfattning, som uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, bör skyldigheten att anskaffa mark åvila kronan
i de fall då kronan är väghållare.
Förslaget att inräkna kostnader för ledningsarbeten m. m. i
kostnaderna för marklösen har endast föranlett erinringar i ett fåtal fall.
Departementschefen
Jag delar utredningens mening att bestyret med att anskaffa
mark av praktiska skäl bör åvila städer och stadsliknande samhällen i
samma omfattning som f. n. och att någon ändring i gällande regler på detta
område således icke bör vidtagas.
30 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
Den skillnad, som enligt nuvarande bestämmelser råder mellan städer och
samhällen, som själva är väghållare, samt släder och samhällen, där kronan
är väghållare, i fråga om möjligheterna att erhålla statsbidrag
till kostnader för mar k lösen samt beträffande bidragsprocenten,
kan däremot enligt min mening icke anses tillräckligt motiverad.
För att likställighet skall uppnås, bör bidragen vara grundade på samma
principer i båda fallen.
Den princip som ligger närmast till hands, när det gäller att utforma regler
om behandlingen av kostnaden för marklösen i statsbidragshänseende,
är otvivelaktigt den som utredningen förordat eller alltså att kostnad för
marklösen likställes med kostnad för byggande av väg. För städer och samhällen,
som själva är väghållare, innebär detta att bidragsunderlaget ökas
med marklösenkostnaden. För städer och samhällen, där kronan är väghållare,
blir konsekvensen att ersättning i annan form bör utgå för marklösenkostnaden.
Stadfästandet av en dylik princip innebär en icke obetydlig kostnadsökning
för statsverket. Det är emellertid fråga om ett rättvisekrav, som icke
bör åsidosättas. Jag anser mig därför böra tillstyrka, att bidragsreglerna utformas
efter den angivna principen.
Vissa skäl kan onekligen åberopas för att marklösenkostnaden bör reduceras
med hänsyn till den nytta, som anläggandet av nya gator samt utvidgningar
och andra förbättringar av äldre sådana innebär för staden eller
samhället. Att utforma regler, som ger full rättvisa i detta hänseende,
torde emellertid icke vara möjligt. Vid sådant förhållande och då en enkel
och lättillämpad regel uppenbarligen är att föredraga framför en bestämmelse,
som leder till komplicerade beräkningar och bedömningar, kan jag
icke förorda, att bidragsförfattningen belastas med stadganden av nu åsyftad
art.
I sakens natur ligger att en förhandsberäkning av marklösenkostnaden
blir behäftad med viss osäkerhet och att jämkningar i efterhand icke blir
ovanliga. Detta är emellertid icke något avgörande skäl för att på detta område
frångå principen att kostnaden skall beräknas i förväg. Osäkerhetsmomenten
kan f. ö. i stor utsträckning elimineras genom att den bidragstagande
kommunen, såsom utredningen förordat, i god tid tar kontakt med
vägmyndigheterna.
Vad speciellt angår kostnad för ändring av ledningar i väg eller gata
kan jag icke i allo biträda utredningens uppfattning om nuvarande förhållanden.
I vissa fall föreligger enligt gällande bestämmelser, t. ex. jämlikt
sladganden i 7 och 8 kap. vattenlagen, en ganska vidsträckt rätt att utnyttja
vägmark för framdragande av ledningar. Vad angår gata är det visserligen
vanligt att gatumarken utnyttjas för ledningar av olika slag, men förpliktelse
för gatumarkens innehavare att medgiva dylikt nyttjande föreligger
endast i begränsad utsträckning. Emellertid tillhör huvuddelen av ledningarna
i en gata oftast statliga eller kommunala anstalter, och det ställer sig
naturligt, att gatan användes för ledningsdragningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 31
Det sagda hindrar emellertid icke, att det av praktiska skäl kan vara påkallat
att tillämpa förenklade principer vid beräkning av statsbidrag.
För sådana fall, då väghållaren tillika är ägare av de ledningar, som
skall ändras, synes de av utredningen föreslagna principerna för bidragsberäkningen
vara lämpliga. De innebär, närmare bestämt, att bidrag normalt
icke beräknas för arbete med ändring av ledning i väg men att bidrag
däremot konsekvent utgår för sådan ändring av ledning i gata, som påkallas
av anläggningsarbeten på galan. Till kategorien bör i stad eller samhälle,
där kronan är väghållare, räknas även sådan gata, som tillika är allmän
väg. I enstaka fall, t. ex. om de nyss angivna reglerna i vattenlagen leder
till ersättning med mera avsevärt belopp för omläggning av ledning i allmän
väg, bör dock hinder icke anses möta mot att bidrag beräknas jämväl å
delta belopp. Vidare bör vid beräkning av kostnaderna för ändringen i skälig
mån beaktas den fördel som väghållaren vinner genom åtgärden, t. ex. att
en uttjänt ledning ersättes med ny sådan. Kostnadsberäkningen bör grundas
på antagandet att ledningsarbetena på lämpligt sätt samordnas med gatuarbetena.
Om däremot de ledningar, som skall ändras, tillhör annan än väghållaren,
bör de civilrättsliga reglerna om fördelning av kostnaderna för ändringsarbeten
på ledningar läggas till grund för bidragsberäkningen, så att bidrag
utgår till de kostnader, vilka det åligger väghållaren att bestrida, men däremot
icke till kostnader, vilka ej åvilar väghållaren. Detta utesluter dock
givetvis icke, att det av praktiska skäl kan vara lämpligt att beräkna kostnaderna
överslagsmässigt. Några mera omfattande utredningar torde därför
i allmänhet icke behövas.
Kostnaderna för ledningsändringar synes lämpligen böra redovisas såsom
marklösen.
Det nu anförda torde, såsom innefattande allenast vissa synpunkter på
den praktiska tillämpningen av statsbidragsreglerna, icke behöva komma
till uttryck genom någon särskild bestämmelse i statsbidragsförfattningen.
Städernas väg- och gatuhållning: Tomtägarbidragen
Utredningen
Utredningen har framhållit, att tomtägarbidragen till gatorna utgår i två
former, nämligen dels såsom bidrag till gatubyggnadskostnad och dels såsom
gatumarksersättning.
Vad angår frågan om ersättning för gatubyggnadskostnad
har utredningen åberopat bestämmelsen i 67 § BL, enligt vilken det
ankommer på stadsfullmäktige eller motsvarande organ i annan kommun
än stad att meddela bestämmelser om skyldighet för tomtägare att bidraga
till kostnaden för iordningställande av gata. Det har härvid framhållits, att
bidrag till gatubyggnadskostnad i praktiken icke kan påräknas annat än i
fråga om gata med tomtutsläpp. Sådant bidrag kan vidare endast uttagas vid
nyanläggning och breddning av gata men icke till ombyggnadsarbeten. I
32 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
många städer och samhällen har bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
icke antagits av fullmäktige, och där sådana bestämmelser finns går
dessa långt ifrån alltid ut på att tomtägarna skall betala så mycket, som det
enligt BL skulle vara möjligt att högst ta ut. Slatsbidragsförordningen innehåller
emellertid -—- enligt vad utredningen framhållit — en regel innebärande
att byggnadskostnaden skall vid statsbidragsberäkningen reduceras
med beloppet av det högsta bidrag till gatubyggnadskostnader, som enligt
BL skulle kunna uttagas av tomtägarna. Man måste därför vid statsbidragsberäkningen
alltid räkna ut detta maximibelopp. Detta medför ett betydande
arbete för städerna och för väg- och vattenbyggnadsverket. Lagreglerna
om beräkning av bidrag till gatubyggnadskostnad är dessutom icke mer bestämda,
än att det lätt kan uppstå skiljaktiga meningar om det korrekta beloppet.
Enligt utredningens mening talar åtskilligt för införande av en schematisk
avdragsprocent i stället för det system med omfattande beräkningar, vilket
nu måste föregå avdragets bestämmande. För att belysa möjligheterna att
även med en schematisk avdragsprocent bibehålla den enskilda staden vid
avsedd kostnadstäckning har utredningen låtit undersöka 156 företag, utförda
under tidsperioden 1946—1957. Företagen i fråga hade dragit en total
byggnadskostnad om 35,5 milj. kr. De bidrag till gatubyggnadskostnad, som
maximalt kunnat uttagas, hade uppgått till 3,7 milj. kr. eller alltså 10,4 procent
av den totala byggnadskostnaden.
Mot bakgrunden av denna undersökning har utredningen förordat övergång
till ett system med enhetliga avdrag. Närmare bestämt bör systemet
utformas så, att man skiljer mellan gator med och gator utan tomtutsläpp.
För gator utan tomtutsläpp bör någon reduktion av bidragen icke komma i
fråga. För gator med tomtutsläpp bör däremot statsbidraget reduceras med
tio procent av bidragsunderlaget i samband med att de särskilda reglerna
om avdrag för bidrag till gatukostnad slopas.
Från denna huvudregel bör emellertid enligt utredningens mening göras
ett par undantag. Då särskilda omständigheter föreligger, t. ex. då det är
fråga om att på gata med tomtutsläpp utföra större konstarbeten såsom
broar, viadukter e. d., saknas i praktiken möjlighet att uttaga bidrag till
gatubyggnadskostnaden. Ej heller vid anläggande av större speciella trafikanordningar,
vilka ju vanligen är betingade av den på leden framgående allmänna
samfärdselns behov, torde tomtägarbidrag rimligen kunna uttagas.
Även i dylika fall bör därför statsbidrag utgå med den högre procentsatsen.
Vidare har framhållits, att vissa gränsfall kan förekomma, när det gäller
att avgöra vad som skall hänföras till kategorien »gata med tomtutsläpp». I
sådana fall är en smidig tillämpning önskvärd. Därest utmed en ringa del av
en gata beträffande tomtutsläpp gäller något från gatan i dess huvuddel avvikande,
bör förhållandena på huvuddelen vara avgörande för bidragsprocentens
storlek.
Härefter har utredningen övergått till att diskutera frågan om de g a t u
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 33
marksersättningar, som tomtägarna kan vara skyldiga att utgiva
på grund av bestämmelser i BL.
Vad härvid först angår de städer och samhällen, som själva är väghållare,
har utredningen erinrat om sitt tidigare refererade förslag att marklösenkostnaderna
skall inkluderas i kostnadsunderlaget i de fall, då byggnadsbidrag
utgår. Detta innebär — med hänsyn till den nyss skisserade regeln
om reduktion av statsbidragsprocenten för gator med tomtutsläpp — att bidraget
till dylik gata reduceras med tio procent av marklösenkostnaden.
Härigenom får enligt utredningens mening även frågan om avdrag för gatumarksersättning
i städer som själva är väghållare en enkel och praktisk lösning.
Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, har utredningen
framhållit, att ersättningarna för gatumark därstädes spelar en
utomordentligt ringa roll och att tillämpningen av BL:s regler om uttagande
av gatumarksersättning visat sig synnerligen svårbemästrad. Utredningen
har därför föreslagit, att avdrag för gatumarksersättning icke skall ske i
dessa städer och samhällen och att de alltså ej skall behöva till kronan inleverera
de belopp, vilka eventuellt inflyter i form av sådan ersättning.
De nu framförda förslagen medför enligt utredningen — förutom ändringar
av reglerna i väg- och gatubidragskungörelsen — att det av redaktionella
skäl icke längre blir lämpligt att låta 47 § AVL upptaga föreskrift
om de procenttal, med vilka statsbidrag till väg- och gatuhållningen skall
utgå. Denna paragraf bör därför ändras. — De författningstekniska konsekvenserna
av förslaget i fråga om städer och samhällen, där kronan är -väghållare,
redovisas i annat sammanhang.
Remissyttrandena
Utredningens förslag har nästan genomgående tillstyrkts i princip. Såsom
exempel må nämnas, att Svenska stadsförbundet betecknat förslaget som
den enda praktiskt möjliga lösningen, om man vill åstadkomma en förenkling.
Departementschefen
Gällande regler om att den ersättning för gatubyggnadskostnad,
som kan utgå från tomtägare, skall avräknas från statsbidrag
till byggande av gata inom område med stadsplan, fyller högt ställda anspråk
på rättvisa i bidragstilldelningen. Erfarenheten visar emellertid, att
de är svårtillämpade och ofta komplicerar statsbidragsberäkningen högst avsevärt.
Att få till stånd en förenkling av bestämmelserna på detta område är
därför angeläget.
I jämförelse med vad som nu gäller innebär utredningens förslag en
scliablonisering. Det av utredningen förebragta, ganska omfattande statistiska
materialet visar emellertid, att avvikelserna från de resultat, som erhålles
genom en mera noggrann beräkning, blir måttliga. Totalt blir ut
3
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 avd. Nr 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
fallet av en bidragsgivning enligt de föreslagna reglerna praktiskt taget detsamma
som enligt gällande regler. Ur statens synpunkt är de föreslagna
förenklingarna därför obetingat att förorda. I det enskilda fallet, d. v. s. för
de bidragstagande kommunerna, kan förslaget medföra ett i viss mån ändrat
utfall av bidragsgivningen. Eftersom förslaget i förevarande del lämnats
praktiskt taget utan erinran i remissyttrandena, torde man dock kunna utgå
från att önskemålet om en förenkling även ur bidragstagarnas synpunkt
väger över. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka förslaget, såvitt
nu är i fråga.
Principen att det högre bidraget skall utgå blott beträffande gata, som
hålles helt fri från tomtutsläpp, torde med hänsyn till sin betydelse ur trafiksynpunkt
böra upprätthållas ganska strikt. I princip bör en gata i hela
sin längd hållas fri från tomtutsläpp för att det högre bidraget skall utgå
beträffande någon del av gatan. Såsom utredningen framhållit, bör dock undantag
kunna förekomma, om förbud mot utfarter icke kunnat genomföras
på en mindre sträcka av gatan. Hänsyn bör härvid tagas dels till svårigheterna
att hålla gatan fri från utsläpp och dels till betydelsen ur trafiksynpunkt
av att så sker. Ibland kan förhållandena vara sådana, att alternativet
att helt förhindra utsläpp icke innebär någon mera betydande fördel framför
alternativet att föra in trafiken på lokalgata och därifrån vidare till den
statsbidragsberättigade gatan. I det fall, att trafiken från tomterna ledes in
på särskild lokalkörbana och därifrån till huvudkörbanan, bör det högre
bidraget utgå. Erinras må dock, att det i dylika fall icke är givet att statsbidrag
utgår till lokalkörbanan, utan att denna tvärtom i regel torde i statsbidragshänseende
böra betraktas som en särskild lokalgata.
Den form, vari förbud mot tomtutsläpp i praktiken förekommer, är medelst
stadsplanebestämmelser. Bestämmelserna i ämnet brukar vara av innebörd
att i viss angiven kvartersgräns skall finnas stängsel, vari ej får
anordnas öppning som medger utfart mot gata eller allmän plats. Eventuellt
meddelas också bestämmelser om att byggnad i gatulinjen icke får förses
med port, som medger genomfart. Av flera skäl kan dylika bestämmelser
icke alltid genomföras omedelbart. Ett förbud mot anordnande av port mot
gatan hindrar icke att befintliga byggnader får stå kvar, även om de är försedda
med portar. Det kan därför ibland ta lång tid att genomföra en stadsplan
i dessa hänseenden. Det oaktat torde statsbidrag i regel böra beräknas
efter det högre beloppet, om staden eller samhället vidtagit de åtgärder, som
skäligen kan begäras. Någon gång kan emellertid förhållandena vara sådana,
att ett förbud mot tomtutsläpp icke ens på längre sikt kan väntas leda
till märkbar förbättring av trafikförhållandena på gatan. Om åtgärden av
sådan orsak framstår som icke genomförbar, bör endast det lägre bidraget
utgå. Det sist anförda tar dock sikte endast på sälllsynta undantagsfall.
Såsom utredningen framhållit innebär de nu förordade principerna en
godtagbar lösning även av frågan, om och i vad mån hänsyn vid statsbidragsberäkning
skall tagas till sådan gatumar k sersättning, som
tomtägarna är skyldiga att utgiva.
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 35
Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, uppstår
fråga om avräkning av gatumarksersättning i samband med att kronan ersätter
staden eller samhället värdet av mark, som anskaffats för väg eller
gata. Såsom utredningen framhållit har emellertid frågan om gatumarksersättning
i dessa fall icke någon större ekonomisk betydelse. Den fördel,
som utredningens förslag innebär för sådana städer och samhällen, där
kronan är väghållare, i jämförelse med de städer och samhällen, som själva
är väghållare, är i huvudsak endast skenbar. I allt fall blir skillnaden i ekonomiskt
hänseende mellan dessa grupper av städer och samhällen icke så
betydande, att den senare gruppen rimligen kan av denna orsak resa någon
erinran mot förslaget ur rättvisesynpunkt. Jag finner mig av nu angivna
skäl kunna tillstyrka utredningens förslag även i denna del.
Lika med utredningen finner jag, att de nu framförda förslagen beträffande
städer och samhällen, som själva är väghållare, medför behov av ändring
i bl. a. 47 § AVL. I anslutning därtill bör även ordalagen i 48 § nämnda
lag jämkas något. Till de författningsändringar, som blir erforderliga i anledning
av vad som yttrats rörande bidrag till marklösen åt städer och samhällen,
där kronan är väghållare, torde jag senare få återkomma.
Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidragen till väg- och
gatuunderhållet
Utredningen
Inledningsvis har utredningen framhållit, att till grund för reglerna om
underhållsbidrag ligger i stort sett samma princip som för byggnadsbidragen,
nämligen att städerna skall eidiålla kostnadstäckning till 95 % för utförda
arbeten på det bidragsberättigade väg- och gatunätet. Bidragsunderlaget
utgöres i detta fall av de beräknade skäliga kostnaderna för underhållet.
Fastställandet av bidragsunderlaget ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt grundas i första hand på uppgifter från städerna. Genom
fastslällelsebeslutet fixeras den beräknade årliga underhållskostnaden
för en följande period av fyra år. Jämkning av underlaget kan därefter ske
endast om en stads väg- och gatuhållningsskyldighet ändras genom ökning
eller minskning av väg- och gatunätet eller om eljest väsentligt ändrade
förhållanden inträffar.
Utredningen har i sitt betänkande kritiserat de nuvarande reglerna i två
hänseenden. För det första har anmärkts, att bestämmelserna om underhållsperiodens
längd har ogynnsamma verkningar ur bidragstagarnas synpunkt.
För det andra har utredningen kritiserat principen att underhållsbidrag
utgår blott till en del av av städernas väg- och gatunät.
Vad först angår frågan om underhållsperiodens längd har framhållits, att
de verkliga kostnaderna för gatuunderhållet regelmässigt ökat kraftigt under
fyraårsperioderna i förhållande till vad som beräknats vid periodens
början. Närmare bestämt utgjorde ökningen i genomsnitt 44 procent under
Jlf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 avd. Nr 1
36 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
perioden 1944 —1947, 47 procent under perioden 1948—1951 samt 35 procent
under perioden 1952—1955.
Utredningen har på grundval av verkställd undersökning och övriga överväganden
som sin mening uttalat, att bidragsunderlaget bör liksom hittills
fastställas för en tid av fyra år men att det bör årligen justeras indexmässigt
med hänsyn till förändringar i trafik- och prisförhållanden. Härvid har
dock förutsatts, att justering icke skall äga rum med mindre förändringarna
varit väsentliga. En liknande begränsning har föreslagits med avseende
å den nuvarande regeln om jämkning av bidragsunderlaget vid ökning
eller minskning av statens gatunät.
Med avseende å omfattningen av det väg- och gatunät, till vars underhåll
bidrag skall utgå, har utredningen förordat en utsträckning av rätten till
statsbidrag att avse även städernas nu icke bidragsberättigade gator. Statsbidraget
till denna grupp av gator har föreslagits skola utgå med 50 procent.
Den föreslagna principen innebär, närmare bestämt, för de städer, som
själva är väghållare, att bidrag skall, liksom hittills, utgå med 95 procent
av beräknade kostnaden för underhåll av allmänna vägar och för den allmänna
samfärdseln nödiga gator, samt att bidrag skall utgå med 50 procent
av beräknade kostnaderna för underhållet av övriga gator. Beträffande sistnämnda
kategori bör dock i underhållskostnaden icke inräknas snöröjning.
I fråga om städer, där kronan är väghållare, blir konsekvensen, att särskilt
bidrag bör utgå med 50 procent av kostnaden för underhållet av de gator,
som icke omfattas av kronans väghållning. Även i detta fall bör kostnad
för snöröjning undantagas. Samma principer bör gälla även gator inom
stadsplanelagda områden i köpingar och andra samhällen, där kronan är
väghållare, samt i landskommuner. — Reformerna har beräknats dra en
sammanlagd årlig kostnad för statsverket av storleksordningen 16 milj. kr.
Remissyttrandena
Vad utredningen föreslagit beträffande underhållsperiodens längd och
möjligheten att jämka de uppskattade kostnaderna under löpande underhållsperiod
har tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden.
Statskontoret har dock avstyrkt förslaget i denna del. Även enligt statskontorets
mening föreligger visserligen en del skäl, som talar för en omläggning
av bestämmelserna i den av utredningen föreslagna riktningen. De
kostnadsmässiga konsekvenserna för statsverket, vilka vid en indexbindning
blir av helt automatisk karaktär, låter sig emellertid icke överblickas.
Då i andra sammanhang fråga varit om införande av indexbunden statsbidragsgivning,
har stark återhållsamhet ansetts böra iakttagas.
Å andra sidan har i flera yttranden uttalats önskemål om att möjligheten
att jämka bidraget i efterhand bör avse även det av utredningen föreslagna
50-procentiga underhållsbidraget till det nu icke bidragsberättigade
gatunätet. Bland yttranden i denna riktning må nämnas de, som avgivits av
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 37
länsstyrelsen i Malmöhus län, fullmäktige i Malmö, Gävle och Luleå, samt
Svenska kommunal-tekniska föreningen.
Svenska vägföreningen har alternativt förordat 5-åriga underhållsperioder
med revision vart tredje år.
Förslaget att utsträcka reglerna om underhållsbidrag att avse också sådana
gator, som icke anses nödiga för allmänna samfärdseln, har föranlett
delade meningar.
I en stor grupp av remissyttranden tillstyrkes förslaget varmt. Såsom
exempel må nämnas yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län, som funnit
förslaget i denna del vara synnerligen välmotiverat. Bland övriga yttranden
i tillstyrkande riktning må nämnas de, som inkommit från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens lön, ett
flertal städer, 1953 års trafikutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska
vägf öreningen, Länsvägnämndernas förbund och Svenska kommunal-tekniska
föreningen.
I en del fall har påyrkats utvidgning av rätten till bidrag i förhållande
till vad utredningen föreslagit. Drätselkammaren i Jönköping har uttryckt
önskemål om att bidrag får utgå även för kostnaden för bortforsling av snö.
Samma mening har uttalats av Svenska landskommunernas förbund och
Svenska kommunal-tekniska föreningen, vilka härjämte betecknat det som
inkonsekvent, att bidrag icke avsetts skola utgå till förvaltningskostnader
och att någon möjlighet icke beretts till jämkning av bidraget under löpande
underhållsperiod. Enligt fullmäktige i Göteborg bör bidrag utgå även för
underhåll av hamnområden.
Länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att alla gator och vägar göres
berättigade till underhållsbidrag efter en enhetlig procentsats.
I avstyrkande riktning går bl. a. yttrande från statskontoret, som betonat
att stadfästandet av den föreslagna principen kan leda till synnerligen betydande
utgifter för staten i framtiden. Länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge
och Jämtlands län har betecknat det som olämpligt att i nuvarande
finansiella läge splittra de tillgängliga resurserna och framhållit, att bidragen
till upprustningen av väg- och gatunätet bör ha företräde framför en
liberalisering av reglerna om underhållsbidrag.
Departementschefen
Den kritik, vilken av utredningen och i åtskilliga remissyttranden anförts
mot nuvarande bestämmelser om den s. k. underhållsperioden, är icke obefogad.
Bestämmelserna har hittills lett till att bidragsunderlagen under den
senare delen av underhållsperioden understigit de verkliga kostnaderna för
väg- och gatuunderhållet och att statens andel av väghållningskostnaderna
blivit mindre än som ställdes i utsikt, när nuvarande regler kom till.
Motivet till att bidragsreglerna utformats på angivet sätt ligger säkerligen
i önskemålet att icke betunga bidragsmyndigheterna med det omfattande
arbete, som det innebär att göra en ny kostnadsberäkning varje år. Detta
38 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
motiv är alltjämt bärande. Man måste acceptera det förhållandet, att kostnadsberäkningarna
icke kan hållas alldeles aktuella, önskemålet att anpassa
bidragstilldelningen efter det aktuella läget måste vägas mot kravet på att
arbetet med framräknande av bidragen hålles inom rimliga gränser.
Utredningens förslag innebär i praktiken, att bidragsunderlaget skall fastställas
för varje år, låt vara att förslaget icke innebär krav på att beräkningen
mer än vart fjärde år skall grundas på fullständiga uppgifter från
de bidragstagande kommunerna. Förslaget innebär en hög grad av rättvisa
i bidragstilldelningen men medför allvarliga konsekvenser med tanke på bidfagsmyndigheternas
arbetsbörda. Det är angeläget att om möjligt utforma
regler, som ställer sig något enklare att tillämpa.
Ett såväl ur statens som ur bidragstagarnas synpunkt godtagbart resultat
synes kunna uppnås, om underhållsperioderna bestämmes till två år.
De förskjutningar i kostnadsläget, som inträffar under en så kort period,
är i allmänhet måttliga och i allt fall icke av den omfattning, att de kan
sägas snedvrida principerna för bidragsberäkningen. En tvåårsregel synes
därför vara godtagbar ur rättvisesynpunkt. Vad som kan invändas är, att
den i jämförelse med nuvarande regler medför en högst betydande ökning
— i det närmaste en fördubbling — av arbetet med framräknande av bidragsunderlagen.
Det är angeläget, att arbetsinsatsen hålles inom rimliga
gränser. I sådant hänseende må framhållas, att det knappast kan vara nödvändigt
att varje gång infordra fullständiga uppgifter från alla bidragstagare.
Åtminstone varannan gång beräkningen verkställes bör det vara möjligt
att begränsa uppgiftsskyldigheten och göra beräkningen mera summariskt.
Vidare bör — om underhållsperioden icke blir längre än två år —
de årliga jämkningarna av bidragsunderlaget med hänsyn till inträffade
ändringar i väg- och gatunätets omfattning kunna begränsas till sådana
fall, då väsentliga ändringar i dessa hänseenden inträffat under sista året.
Ett sådant system synes ägnat att i det väsentliga undanröja de påtalade
missförhållandena utan att alltför mycket belasta bidragsmyndigheten och
de bidragstagande kommunerna. Jag förordar därför, att bidragsreglerna
Utformas på sätt nu nämnts.
Jag övergår nu till den andra av utredningen väckta frågan, nämligen om
utvidgning av det bidragsberättigade gatunätet att omfatta alla gator, oavsett
deras betydelse för allmänna samfärdseln.
Utredningen har icke förebragt något egentligt skäl för sin åsikt, att ramen
för bidragsgivningen bör vidgas, så att bidrag utgår till underhållet
av samtliga gator. Klart är emellertid, att det städse kan vara föremål för
delade meningar, vilken princip för fördelningen av gatuhållningskostnaderna
mellan staten och kommunerna, som är den lämpligaste. Ett argument
för utredningens förslag kan också ligga däri, att uppdelningen av
gatunätet i bidragsberättigade och icke bidragsberättigade gator möter vissa
praktiska svårigheter.
Såsom jag tidigare framhållit är det emellertid i nuvarande situation nöd
-
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 39
vändigt att vid fördelningen av de medel, som från statens sida kan ställas
till förfogande för väg- och gatuväsendet, strängt hålla fast vid kravet på
att de mest angelägna ändamålen skall tillgodoses i första hand. Att av skäl
sådana som de nyss anförda avsevärt vidga ramen för bidragsgivningen
samtidigt som angelägna vägprojekt måste vänta på sin lösning, är en åtgärd,
som ej kan komma i fråga. De invändningar, som kan riktas mot nuvarande
principer för bidragsgivningen, kommer f. ö. i väsentliga delar
att kvarstå, även om utredningens förslag genomföres.
Jag kan av nu anförda skäl icke tillstyrka utredningens förslag i förevarande
avseende.
Motionerna (I: 595 och II: 730)
I motionerna erinras om att utredningen enhälligt förordat att statsbidrag
skall utgå med 50 procent till nu icke statsbidragsberättigade gator och att
utredningens förslag tillstyrkts av en rad remissinstanser. Vidare anföres.
Departementschefen har emellertid inte velat godtaga förslaget. Som skäl
härför anges bl. a. att man vid fördelningen av de bilskattemedel som skall
ställas till väg- och gatuväsendets förfogande måste hålla fast vid kravet
på att de mest angelägna ändamålen i första hand skall tillgodoses.
För vår del kan vi inte instämma i departementschefens ensidiga bedömning
av denna fråga. Beträffande behovet av de här aktuella gatorna kan
givetvis inga delade meningar råda. Frågan gäller således om kostnaderna
för deras iståndhållande till en del skall belasta bilskatterna eller i sin helhet
städernas skattebetalare.
Principen för statsbidrag till väghållningen är generellt sett knnten till
vägarnas betydelse för den allmänna samfärdseln. Utifrån bl. a. den principen
utgår statsbidrag med lägre procentsats till enskilda vägar än till de
allmänna.
Det är därför också rimligt att de för den allmänna samfärdseln betydelsefullare
gatorna har högre statsbidrag än de här aktuella s. k. »övriga gatorna».
Vi anser det emellertid vara felaktigt att övriga gator inte skall erhålla
något statsbidrag alls för underhållet.
En rimlig konsekvens av den princip som ligger till grund för den i förhållande
till de allmänna vägarna lägre bidragsprocenten för de enskilda
vägarna borde bli att de »övriga gatorna» får det av utredningen föreslagna
50 %-bidraget.
Under hänvisning till det anförda har motionärerna yrkat »att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 81 måtte besluta, att de
gator och vägar i städer, för vilka ej nu utgår något statsbidrag, i enlighet
med vad ovan föreslagits kommer i åtnjutande av bidrag å 50 % av de belopp,
vartill stadens kostnader för underhållet beräknas skäligen böra uppgå,
och atl vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext härför».
40 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
Städernas väg- och gatuhållning: Bidragsprocenten m. m.
Utredningen
I betänkandet har framhållits, att statsbidrag f. n. utgår med 95 procent
av kostnaden för byggande av väg eller gata samt att statsbidrag till
underhållet likaså utgår med 95 procent. Vidare har erinrats om att bidraget
till byggande av gata enligt nu gällande regler skall reduceras med det
belopp, som staden kan uttaga av tomtägarna i form av bidrag till gatubyggnadskostnad,
samt om att stad vid byggande av gata i vissa fall kan
erhålla tillstånd att i kostnadsunderlaget inräkna kostnad för marklösen
med avdrag för vad staden beräknas uppbära i form av gatumarksersättning
från tomtägarna.
Utredningen har föreslagit, att statsbidraget alltjämt skall i regel utgå
med 95 procent. I fråga om gata med tomlutsläpp, har, såsom förut framhållits,
i stället för den nuvarande avdragsregeln föreslagits en schablonregel
av innebörd, att statsbidraget reduceras till 85 procent. En särskild
regel har föreslagits beträffande det av utredningen förordade underhållsbidraget
till städernas nu icke statsbidragsberättigade gator.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen intagit beträffande ersättning
till städer och samhällen, där kronan är väghållare, för värdet av
gatumark, har utredningen föreslagit att den nuvarande särskilda markbidragsförordningen
upphäves och ersättes med en bestämmelse i 50 § AVL
av innehåll, att kronan skall ersätta vederbörande stad eller samhälle alla
skäliga kostnader för tillhandahållande av marken med avdrag för vad som
belöper på förvaltningskostnad.
Remissyttrandena
Det väsentliga av de uttalanden, som förekommit, har redovisats under
olika avsnitt i det föregående.
Departementschefen
Jag har i det föregående på flertalet punkter tillstyrkt utredningens förslag
till nya regler om bidrag till väg- och gatuhållningen i städer och samhällen,
vilka själva är väghållare. Av vad därvid anförts torde framgå, att
jag biträder utredningens åsikt jämväl i fråga om den procentsats, som skall
ligga till grund för bidragsberäkningen.
Jag delar också utredningens mening, att reglerna om den ersättning för
gatumark, som skall utgå av statsmedel till städer och samhällen, varest
kronan är väghållare, lämpligen bör ta form av en lagregel och inflyta i
50 § AVL. I detta hänseende erinras om vad jag yttrat under rubrikerna
■»Statsbidrag till kostnader för marklösen m. m.» och »Tomtägarbidragen».
Eftersom jag icke kunnat tillstyrka utredningens förslag att underhållsbidrag
skall utgå i fråga om sådana gator, som icke prövats nödiga för allmänna
samfärdseln, är något vidare yttrande i denna del icke erforderligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr t år 1960 41
Städernas väg- och gatuhållning: Uppdelning av väghållningsbestyret
mellan städerna och kronan
Utredningen
Enligt vad utredningen framhållit innebär gällande bestämmelser om fördelning
av väghållningsbestyret mellan kronan och övriga väghållare, att
väghållningen ankommer antingen på kronan eller ock på vederbörande
stad eller samhälle. Däremot finns f. n. icke möjlighet att dela upp väghållningen
inom stads eller ett samhälles administrativa område på sådant
sätt, att stadens eller samhällets väghållningsskyldighet begränsas t. ex. genom
att kronan ombesörjer väghållning på viss väg och staden ombesörjer
väghållningen på övriga gator och vägar. Sådant kan endast ske i den formen,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åtager sig att lämna staden biträde
med vissa väghållningsarbeten, d. v. s. att verket för stadens räkning
såsom entreprenör ombesörjer en del av den väghållning, vilken enligt gällande
regler åligger staden såsom väghållare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har av Kungl. Maj :t erhållit vissa bemyndiganden att träffa överenskommelser
av nu angivet innehåll. I några fall har dessa bemyndiganden
förenats med föreskrift om att statsbidraget skall höjas till 100 procent.
Utredningen har vidare erinrat om att man redan vid tillkomsten av nuvarande
bestämmelser förutsåg att visst behov kunde uppkomma att dela
upp väghållningen inom städerna och samhällena. Emellertid ansågs • - närmast
med hänsyn till spörsmålet hur den lokala representationen i vägnämnderna
skulle ordnas -— att sådan uppdelning icke borde ske. Det torde dessutom
ha förutsatts, att frågan icke skulle bli aktuell annat än i ett fåtal fall.
Emellertid har till följd av den år 1952 genomförda nya kommunindelningen
flera städer kommit att omfatta så stora landsbygdsområden, att de ansett
sig icke ha resurser att själva omhänderha underhållet av samtliga
allmänna vägar inom dessa områden, överenskommelser av den art som nyss
beskrivits har därför blivit ganska vanliga. Även i samband med nybildning
av städer har liknande frågor ibland blivit aktuella. Vidare har trafikutveckligen
medfört ett allt mera framträdande behov av att väghållningen å trafikleder
för genomgående trafik ombesörjes av en och samma väghållare
oberoende av de administrativa gränserna.
Av nu angivna skäl har utredningen kommit till den uppfattningen, att
väghållningen inom stad, som är väghållare, i vissa fall bör få delas upp mellan
kronan och staden.
Eu sådan uppdelning kan teoretiskt ske på flera olika sätt. Utredningen
har diskuterat tre alternativ, nämligen för det första att stadens väghållningsskyldighet
begränsas att avse vissa slag av arbeten, medan kronan övertar
väghållningen i övrigt, för det andra att kronan övertar väghållningen i
fråga om vissa bestämda trafikleder samt för det tredje att kronan övertar
all väghållning inom en del av stadens administrativa område. Av dessa alternativ
är enligt utredningen det sistnämnda att föredraga bl. a. därför att
man endast på detta sätt kan vinna full klarhet i sådana förhållanden, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
42 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
sammanhänger med väghållarens skyldigheter och ansvar gentemot exempelvis
markägare och vägtrafikanter. Omfattningen av det område, inom vilket
kronan skall vara väghållare, bör bestämmas ur väghållningstekniska
synpunkter. Det är därvid inte uteslutet, att området i praktiken ibland kan
komma att begränsas till endast viss trafikled i en stad.
\ ad beträffar frågan om ordnandet av den lokala representationen har
utredningen förklarat sig anse, att uppdelning av en stads väghållning bör
kunna ske utan att ändring göres av indelningen i vägnämndsområden eller
gränsdragningen mellan dessa områden. De lokala vägintressena inom stadsområde,
där kronan är väghållare, bör kunna företrädas av stadens fullmäktige
och övriga lokala organ under förutsättning att hänsyn till indelningen
tages vid vägärendenas handläggning. En stad med delområde, inom
vilket kronan är väghållare, bör härvid inträda i den funktion, som eljest
tillkommer vägnämnd, beträffande samtliga vägärenden som berör staden.
Staden bör kallas till vägförrältning och få tillfälle att avgiva yttrande
över förslag till flerårsplaner och över arbetsplan inom staden m. m. Den
initiativrätt i olika vägfrågor, som tillkommer vägnämnd, bör även tillkomma
staden.
\ad beträffar de förutsättningar, under vilka en uppdelning av väghållningen
skall kunna ske, har utredningen förordat, att möjlighet till uppdelning
skall föreligga dels om staden saknar förutsättningar att handhava den
ifrågavarande väghållningen och dels om en uppdelning eljest är motiverad
med hänsyn till de fördelar, som vinnes för det allmänna.
Initiativet till uppdelning bör enligt utredningen kunna tas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, av länsstyrelsen eller av den kommun, som frågan
rör. Prövningen måste föregås av en noggrann och allsidig utredning. Beslutanderätten
bör ankomma på Kungl. Maj:t. Det är emellertid angeläget
att den gräns, som genom sådant beslut fastlägges mellan kronans och stadens
väghållning, på ett enkelt och smidigt sätt kan anpassas efter ändrade
förhållanden. Därför har föreslagits, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall kunna besluta om sådan ändring av gränsen, som icke innebär väsentlig
avvikelse från av Kungl. Maj:t meddelat beslut eller från vad som förut
gällt.
Område inom stad, beträffande vilket kronan kommer att övertaga väghållningen
enligt nu föreslagna regler, bör enligt utredningen i väghållningshänseende
jämställas med stad, där kronan är väghållare. De föreskrifter,
som gäller sådan stad, bör — med undantag för bestämmelserna om vägnämnder
— i tillämpliga delar avse även delområden, där kronan är väghållare.
I fråga om väghållningens finansiering innebär utredningens förslag, att
kostnaderna för byggande och underhåll av allmänna trafikleder inom område,
varest kronan blir väghållare, skall helt bäras av kronan samt bestridas
ur de anslag, som är avsedda för väghållning på landsbygden.
Om ett delområde, inom vilket kronan handhar väghållningen, helt eller
delvis är stadsplanelagt, kan gata inom området — i likhet med vad som
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 43
gäller i stad där kronan är väghållare —- tillika bli allmän väg. Statsbidrag
till marklösenkostnader bör därvid utgå efter enahanda grunder som i stad
där kronan är väghållare.
Med anledning av vad sålunda anförts har utredningen upprättat dels ett
förslag till lag angående ändring i lagen den .30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar, dels ock ett förslag till kungörelse om ändring i stadgan den
30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan).
Närmare bestämt innebär förslagen jämkningar i lydelsen av 11, 16
och 53 § § AVL samt 41 § vägstadgan. I detta sammanhang bör jämväl nämnas,
att utredningen av skäl, som redovisats i det föregående, föreslagit
vissa ändringar också i 47 och 50 §§ AVL.
Remissyttrandena
Förslaget har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.
Nämnas må dock, att länsstyrelsen i Värmlands län i sitt yttrande intagit
den principiella ståndpunkten, att städerna endast bör vara väghållare beträffande
stadskärnan och att kronan bör övertaga all övrig väghållning.
Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör den av utredningen förordade
principen göras ömsesidig, så att möjlighet även beredes stad att övertaga
väghållningen beträffande väg, som eljest skulle hållits av kronan.
Departementschefen
De nuvarande reglerna om fördelning av väghållningsbestyren mellan
kronan samt städerna och de stadsliknande samhällena har i stort sett fungerat
tillfredsställande. Någon anledning att rubba de principer, på vilka lagstiftningen
i detta hänseende är grundad, föreligger sålunda ej.
Emellertid har, såsom utredningen framhållit, ett visst behov gjort sig
gällande att i vissa fall kunna fördela väghållningen inom stad eller stadsliknande
samhälle på så sätt, att kronan blir väghållare inom en del av stadens
eller samhällets administrativa område och staden eller samhället blir väghållare
inom området i övrigt. Denna detaljfråga har visat sig vara av sådan
praktisk betydelse, att den snarast bör lösas, även om lösningen är förbunden
med vissa författningstekniska svårigheter.
I anslutning härtill uppkommer givetvis även fråga, huruvida möjlighet
bör beredas städer och stadsliknande samhällen att bli väghållare utanför
sina administrativa områden. Sistnämnda fråga är emellertid icke av större
betydelse ur praktisk synpunkt och kan därför lämnas åsido.
I de synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om formerna för
kronans deltagande i väghållningen inom den nu avsedda gruppen av städer
och samhällen, kan jag i allt väsentligt instämma. Jag anser mig kunna
förorda, att frågan löses efter de av utredningen angivna riktlinjerna.
Såsom utredningen framhållit, innebär det nu gjorda ställningstagandet
att vissa ändringar bör vidtagas bl. a. i AVL. I 11 § berörda lag — vilket
lagrum innehåller de grundläggande stadgandena om väghållare i olika orter
— bör inflyta bestämmelser, enligt vilka Kungl. Maj:t om särskilda skäl
44 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
föreligger därtill, äger förordna att kronan skall vara väghållare inom visst
område av stad eller sådant stadsliknande samhälle, som är väghållare.
Utredningen har vidare föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under vissa angivna förutsättningar skall kunna besluta mindre väsentliga
ändringar av vad som enligt Kungl. Maj :ts beslut gäller i nu berörda
frågor. Jag biträder i princip förslaget även i denna del men anser att utrymme
bör ges för en smidigare tillämpning än som möjliggöres med den av
utredningen föreslagna avfattningen av bestämmelsen. Lämpligast synes
vara att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att från fall till fall bestämma, i
vad mån beslutanderätten skall delegeras till styrelsen. De förordade ändringarna
synes även böra leda till vissa redaktionella jämkningar av paragrafen
i övrigt. — I 16 § bör vidtagas en av utredningen föreslagen jämkning
såsom följd av ändringen ill §. — Jämväl i 51 och 52 §§ synes vissa mindre
jämkningar vara påkallade. Om dessa ändringar vidtages, blir däremot en av
utredningen föreslagen jämkning av 53 § överflödig. — Jag vill i detta sammanhang
också framhålla, att mina i det föregående framförda förslag påkallar
vissa ändringar i 47, 48 och 50 §§ ifrågavarande lag. Vidare förordar
jag, att rubriksättningen i lagen ändras, så att avsnitten »Särskilda bestämmelser
för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare» (47—49 §§)
och »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan
är väghållare» (50—53 §§) sammanslås till ett avsnitt. Detta torde böra
ske genom att rubriken till det förra avsnittet ändras, så att orden »som är
väghållare» bortfaller, samt genom att rubriken till det senare avsnittet utgår
ur lagen.
Till 41 £ vägstadgan — vilken innehåller bestämmelser angående de städer,
där kronan är väghållare — bör, såsom utredningen förordat, fogas ett
tillägg angående det fall, att kronan är väghållare allenast inom visst område
av eu stad. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör emellertid
undergå viss redaktionil jämkning. Vidare torde det, med hänsyn bl. a.
till lydelsen av rubrikerna i vägstadgan, vara ofrånkomligt, att i avdelning
III av stadgan — vilken innehåller bestämmelser angående städer och stadsliknande
samhällen, som är väghålllare •—- göra hänvisning till det nya stadgandet
i 41 §. Hänvisningen bör lämpligen inflyta i en ny paragraf, betecknad
39 a §. Med hänsyn till att författningen om statsbidrag får ändrad benämning,
erfordras tillika en ändring i 37 §, som innehåller en hänvisning
till nämnda författning. 40 § bör också förtydligas.
Statsbidragen till vägföreningsvägar m. m.
Utredningen
Utredningen har betonat, att inom tätbebyggelse av den art, som avses
med bestämmelserna om vägföreningar, frågorna om bebyggelseplaneringen
och frågorna om planeringen av vägnätet intimt sammanhänger med varandra.
Att samhällsbildningen redan från början ledes i en sund riktning
och det för området betydelsefulla vägnätet planlägges, utbygges och under
-
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 45
hålles på ett lämpligt sätt är enligt utredningens mening ett betydande allmänt
intresse.
Utredningen har vidare framhållit, att gällande bidragsförfattning icke
gör någon åtskillnad mellan vägar inom glesbebyggelse och vägar inom sådana
tättbebyggda områden, där vägföreningar finnes. Det oaktat har tilllämpningen
av bidragsreglerna för underhåll av enskilda vägar givit vid
handen en större restriktivitet beträffande vägföreningarnas än beträffande
vägsamfälligheternas vägar.
En synpunkt, som enligt utredningens mening bör tilläggas betydelse när
det gäller att ta ställning till bidragsreglerna, är att vägföreningarna endast
har till åliggande att hålla sådana vägar, som kan förutsättas i mera avsevärd
omfattning komma att trafikeras av flertalet fastigheter inom vägföreningsområdet.
Genom den laga förrättning, som föregått vägföreningens
bildande, har fastslagits, att utformningen av detta vägnät skapar förutsättningar
för en rationell och planmässig väghållning.
Det är vidare enligt utredningen förenat med icke ringa administrativt
arbete att bland en vägförenings vägar utvälja dem, som skall anses bidragsberättigade,
och att därefter uppskatta den skäliga kostnaden för denna
del av vägföreningens underhållsarbete.
Utredningen har mot bakgrunden av det nu anförda förklarat sig anse,
att till grund för underhållsbidraget till vägförenings vägar bör läggas uppskattad
skälig kostnad för underhållet av vägförenings samtliga vägar.
En speciell fråga, som utredningen behandlat i anslutning härtill, gäller
huruvida bidragen bör begränsas till vägföreningar inom områden med bebyggelse
bestående av permanenta bostäder, eller om bidrag bör utgå även
till föreningar inom områden med t. ex. sommarstugebebyggelse. Utredningen
bär uttalat sig för att statsbidrag till underhållet av vägföreningsvägar
bör utgå oavsett bebyggelsens art.
Vidare har utredningen förordat, att underhållsbidrag enligt samma beräkningsgrunder
som för vägförening skall utgå jämväl till kommun eller
municipalsamhälle, som ombesörjer underhåll av de enskilda vägarna inom
område, för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.
Beträffande bidragsprocenten har utredningen föreslagit, att statsbidrag
till underhåll skall utgå med 50 procent för alla vägföreningar. Eftersom de nu
gällande reglerna i ett fåtal fall skulle ge högre bidragsprocent, har dock
föreslagits en övergångsbestämmelse om att vägförening, som enligt gällande
bestämmelser ålnjulit ett högre bidrag än som skulle utgå enligt de nya
reglerna, skall kunna erhålla ett i motsvarande mån ökat bidrag.
Det må i detta sammanhang framhållas, att en av utredningens ledamöter
i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande framhållit, att utredningen i enlighet
med sina direktiv icke haft att ta befattning med frågor som rör den
enskilda väghållningen i övrigt. Bidragsgivningen till vägsamfälligheter bär
således legat utanför utredningsuppdraget. Emellertid har trafikutvecklingen
ställt ökade krav även på dessa enskilda vägar med därav följande större
kostnader. De nuvarande bidragsbestämmelserna till enskild väghållning tar
I llihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. 2 and. Nr 1
46 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr i år 1960
icke hänsyn till dessa kostnadsökningar. Därför bör också dessa bestämmelser
bli föremål för översyn i samband med genomförandet av utredningens
förslag.
Remissyttrandena
Beträffande utredningens förslag i förevarande del har meningarna varit
delade i remissyttrandena.
Statskontoret har funnit, att den av utredningen föreslagna uppmjukningen
av praxis beträffande förbindelse- och bostadsvägar mindre väl låter sig
förena med den syn, som ligger till grund för statsbidragsgivningen till de
enskilda vägarna. De skäl, som av utredningen anförts till stöd för förslaget
är enligt ämbetsverkets mening ej heller i och för sig tillräckliga för att motivera
ett genomförande av detsamma. Beaktas bör såväl den kostnadsökning
för statsverket, vilken direkt skulle bli följden därav, som de statsfinansiella
konsekvenserna av den principiella utvidgning av statens ansvar för
väghållningen, som förslaget i förening med den förordade utsträckningen
av bidragsunderlaget i övrigt får anses innebära. Länsstyrelserna i Blekinge
och Jämtlands län har uttalat sig mot att förslaget genomföres i nuvarande
läge. Länsstyrelsen i Västerbottens län har också ansett, att förslaget bör
ställas på framtiden, även om länsstyrelsen ansett sig böra förorda att statsbidrag
får utgå icke blott till stamvägar utan även till vissa andra viktigare
vägföreningsvägar.
Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, är att nämna länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Kopparbergs och
Norrbottens län samt Länsvägnämndernas förbund.
Lantmäteristyrelsen, som i princip tillstyrkt förslaget, har dessutom
ifrågasatt, om icke även byggnadsbidrag bör utgå till kommun eller municipalsamliälle,
som ombesörjer byggandet av de enskilda vägarna inom område,
för vilket bildande av vägförening kan ifrågakomma. En liknande uppfattning
har uttalats av fullmäktige i Gävle. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sitt yttrande sagt sig förutsätta, att även iståndsättningsbidrag skall
kunna utgå till det enligt utredningens förslag vidgade vägnätet.
Departementschefen
Liksom utredningen anser jag det vara av vikt att den del av det enskilda
vägnätet, som vägföreningsvägarna utgör, planlägges, utbygges och underhålles
på ett ändamålsenligt sätt. Häri ligger f. ö. det väsentliga motivet till
att denna grupp av vägar blivit föremål för särskild behandling i väglagstiftningen.
Av det sagda följer dock icke att vägarna inom vägföreningsområdena behöver
göras till föremål för särskild behandling även i bidragshänseende.
Jag har tidigare i olika sammanhang betonat vikten av att reglerna om bidrag
till väghållningen inom städer och stadsliknande samhällen utformas
så, att principiell likställighet erhålles mellan invånarna i dessa orter och
invånarna på landsbygden. Även reglerna om statliga bidrag till väghåll
-
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 47
ningen i sådana orter, där väghållningen ankommer på vägföreningar, bör
bygga på samma principer som reglerna om väghållningen i städer och liknande
samhällen och reglerna om väghållningen på den egentliga landsbygden.
Detta innebär att bidragen i huvudsak reserveras för de viktigare trafiklederna.
Då det, såsom förut framhållits, icke är möjligt att vidga denna ram
för bidragsgivningen på andra områden, är det icke lämpligt att så sker i
fråga om bidragen till vägföreningsvägarna.
En sak, som också bör uppmärksammas i detta sammanhang, är att lagbestämmelserna
om vägföreningsvägar i åtskilliga fall fått en mycket vidsträckt
tillämpning. Det är icke ovanligt att vägföreningarna omhänderhar
vägar, som endast är av intresse för ett fåtal fastighetsägare. Att utsträcka
bidragsmöjligheterna även till dylika vägar vore att helt frångå hittillsvarande
principer.
Utredningen har anmärkt, att tillämpningen av reglerna om bidrag till
enskilda vägar lett till större restriktivitet beträffande vägföreningarnas vägar
än i fråga om övriga vägsamfälligheters vägar. I den mån en dylik
ojämnhet i bidragstilldelningen kan konstateras, bör förhållandet rättas till.
Någon författningsändring är emellertid icke erforderlig för detta ändamål.
Urvalet av de vägar, till vilka bidrag skall utgå, kan givetvis i en del fall
vålla svårigheter. Dessa svårigheter torde dock icke vara större än vid bidragsgivningen
till städernas väghållning och till väghållningen på den
egentliga landsbygden.
Jag kan av nu anförda skäl icke förorda utredningens förslag att bidrag
utan särskild prövning skall utgå till samtliga vägar, som handhaves av vägförening.
Den av utredningen speciellt berörda frågan om bidrag till vägar inom
s. k. fritidsbebyggelse bör enligt min mening i princip lösas så, att dylik bebyggelse
icke generellt uteslutes från bidrag men att vid avgörande av bidragsfrågan
skäligt avseende fästes vid det förhållandet, att vägarna är av
betydelse blott under vissa årstider. Någon författningsändring synes ej vara
påkallad.
Goda skäl talar för att kommun, som frivilligt åtagit sig väghållning inom
område, för vilket vägförening eljest skulle ha kunnat bildas, skall kunna
erhålla samma bidrag som en vägförening. Detta innebär dock icke, att jag
obetingat biträder utredningens förslag i ämnet. Mot förslaget kan sålunda
åberopas bl. a. det förhållandet, att tillämpningsområdet för lagbestämmelserna
om vägföreningar är relativt obestämt. En bidragsregel med den av
utredningen anvisade lydelsen skulle därför bli svår att tillämpa. Den
skulle dessutom troligen leda till att vägföreningar icke komine till stånd
i den omfattning, som bestämmelserna i EVL syftar till, vilket bl. a. skulle
innebära, att de där givna reglerna om vägnätets utformning sattes ur spel.
Förfarandet vid bildande av vägförening har betydligt förenklats genom
lagändring år 1954. I praktiken bildar man icke sällan vägförening också
i fall, då väghållningen helt eller delvis ombesörjes av kommun. Och även
om vägförening icke bildats, torde nuvarande bestämmelser ej utgöra bin
-
48 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
der för att bidrag utgår i fall då kommun ombesörjer enskild väghållning.
Något mera framträdande behov av speciella regler i detta ämne synes alltså
icke föreligga.
Motionerna (I: 594 och II: 728)
Motionärerna erinrar om att utredningen föreslagit att statsbidrag till
vägföreningar skall utgå oavsett bebyggelsens art men att departementschefen
avvisat den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen.
Vidare anföres.
Utredningen har som skäl för sitt förslag anfört att det är av betydande
allmänt intresse att planeringen av vägnätet i fråga om de här berörda områdena
redan från början får en ändamålsenlig inriktning, vilket skulle
främjas av att underhållskostnaderna vore statsbidragsberättigade. Vidare
hävdar utredningen att de nuvarande bestämmelserna lett till att större
restriktivitet tillämpats beträffande statsbidrag till vägföreningars än för
övriga vägsamfälligheters vägar.
Utredningens förslag har tillstyrkts av flera remissinstanser varav somliga
även föreslagit ytterligare utvidgning av statsbidragsgivningen till vägföreningsvägar.
Departementschefen ansluter sig i sitt yttrande till utredningens synpunkter
om del önskvärda i att vägplaneringen inom de områden som omfattas
av vägföreningar får en ändamålsenlig utformning men anser inte att detta
behöver förutsätta någon särbehandling i lagstiftningen av dessa vägar. I
den mån tillämpningen av reglerna om bidrag till enskilda vägar lett till alltför
stark restriktivitet beträffande vägföreningarnas vägar, bör detta förhållande
rättas till, vilket dock enligt departementschefen bör kunna ske utan
ändringar i lagstiftningen.
För vår del vill vi helt ansluta oss till det av utredningen förordade förslaget
om en generell bidragsgivning på 50 % för underhåll av vägföreningsvägar.
Härför talar enligt vår mening, utom de av utredningen anförda skälen,
även det förhållandet att här ifrågavarande vägar i somliga fall i mycket
stor utsträckning trafikeras av andra än de som ingår i vägföreningarna.
Ett utskiljande av de vägar som kan anses ha stor betydelse ur allmän samfärdselsynpunkt
skulle såsom utredningen betonat leda till ett onödigt administrativt
krångel, och vi vill därför förorda utredningens förslag även i det
avseendet att bidrag bör utgå till samtliga vägföreningsvägar.
Under hänvisning till det anförda hemställer motionärerna, att statsbidrag
med 50 procent av underhållskostnaderna skall kunna utgå till samtliga
vägföreningsvägar.
Kontroll och granskning av vägbyggnadsföretag
Bestämmelser härom återfinnes i 13 § andra stycket och 14 § i förslaget till
förordning om statsbidrag. I övrigt har frågan icke behandlats i propositionen.
I utredningens betänkande upptages frågan å sid. 44—46.
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 49
Motionerna (I: 594 och II: 728)
I motionerna anföres.
Kontroll och granskning av vägbyggnadsföretag sker vid tre tillfällen:
vid granskning av arbetsplanen, under arbetets gång och vid den redovisning
som städerna skall avge vid fördelningsperiodens slut. Utredningen framhåller
att den granskning av arbetsplanerna som sker även i fortsättningen
bör vara grundläggande för bidragsprövningen. Beträffande den löpande
kontrollen framhåller utredningen, att det kan ifrågasättas om denna kontroll
motsvarar kraven på effektivitet. Utredningen föreslår att större vikt
lägges vid denna kontroll.
När det gäller efterhandskontrollen ifrågasätter utredningen om denna
är nödvändig. Av redovisat siffermaterial framgår att efterkontrollen vid
128 undersökta byggnadsföretag givit till resultat ett avdrag motsvarande
ca 3,5 % av byggnadskostnaderna. Det avsevärda arbete som är förenat med
denna granskning står enligt utredningen inte i proportion till denna förhållandevis
ringa omfattning av avdragen. Vidare ifrågasätter utredningen
möjligheterna att på ett sådant stadium överblicka huruvida statsbidragen
verkligen kommit till riktig användning. Utredningens slutsats är att den
löpande kontrollen under arbetets gång görs effektivare och att efterhandsgranskningen
upphör. Departementschefen har för sin del inte velat tillstyrka
utredningens förslag på denna punkt, utan föreslår i stort sett bibehållen
prövning. För vår del instämmer vi emellertid i den av utredningen förordade
omläggningen av byggnadskontrollen, innebärande att den nuvarande efterhandskontrollen
upphör och tyngdpunkten i kontrollarbetet förlägges till
den löpande kontrollen.
Med hänvisning till det anförda hemställer motionärerna, »att den nuvarande
efterhandskontrollen vid vägbyggnadsföretag upphör och att den nuvarande
kontrollen under arbetets gång göres mer effektiv».
Kostnads- och anslagsfrågor m. m.
Utredningen
Utredningen har föreslagit, att de nya bidragsreglerna skall träda i kraft
den 1 januari 1961, dock med den modifikationen, att nuvarande bestämmelser
alltjämt skall gälla för väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats
före nämnda dag. Vidare har erinrats om vad som tidigare yttrats rörande
tidpunkten för upprättande av ny fördelningsplan och den tidrymd,
som planen skall avse.
Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag i
fråga om bidrag till kostnader för marklösen har framhållits, att förslaget
icke innebär något ökat åtagande för statsverket vad angår vägföretagen
men däremot medför vissa kostnadsökningar beträffande gatuföretagen.
Vad härvid först angår gatuföretag inom städer och samhällen, som själva
är väghållare, har med ledning av uppgifter rörande de gatuföretag, vilka
utförts eller beräknats bli utförda med statsbidrag under åren 1952—1959,
kostnadsökningen beräknats uppgå till ca 6 milj. kr. under förutsättning
50 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
att bidragsgivningen till byggande av vägar totalt uppgår till ett belopp av
100 milj. kr. Motsvarande kostnadsökning för företag inom städer och
samhällen, där kronan är väghållare, har uppskattats till omkring 400 000 kr.
Utredningens förslag att årligen jämka bidragsunderlaget för underhållsbidragen
till städer och samhällen, som själva är väghållare, har beräknats
medföra en kostnadsökning, uppgående till omkring 4 milj. kr.
Det förslag, som utredningen framlagt i fråga om uppdelning av väghållningen
mellan kronan och övriga väghållare, torde enligt utredningen
icke få några mera långtgående ekonomiska konsekvenser. En exakt kostnadsberäkning
är emellertid mycket svår att verkställa. Speciellt gäller detta
merkostnaden för byggnadsarbeten å de trafikleder, för vilka kronan kommer
att bli väghållare. Utredningen har dock uttalat förmodan, att kostnadsökningen
kommer att stanna vid några tiotusental kronor per år och
att den i allt fall icke blir så stor, att den får betydelse för beräkning av
väganslagen. ökningen av kronans utgifter för underhållsarbeten har av
utredningen överslagsvis uppskattats till 150 000 kr.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yrkanden om anslag till Bidrag till
byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61
De under senare budgetår anvisade anslagen till Bidrag till byggande av
vägar och gator, dispositionen av dessa anslag samt innebörden av det förslag,
som i det följande kommer att framläggas, framgår av följande sammanställning.
Anslag
Nettoutgift
Reservation
vid budget- årets utgång
Milj. kr.
Milj. kr.
Milj. kr.
1957/58 ........................
.. . 45,0
82,0
155,3
1958/59 ........................
—
88,4
70,9
1959/60 (statsliggaren s. 401) . ...
... 55,0
1960/61 styrelsen................
... 145,0
departementschefen .....
.. . 115,0
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 24 augusti 1959 hemställt,
att anslaget måtte höjas till 145 milj. kr.
För 1958—1959 års fördelningsplan räknade styrelsen ursprungligen med
att kunna disponera ca 250 milj. kr. i statsbidragsmedel. Genom den begränsning
av verksamheten som skett synes omslutningen under perioden i
stället bli (90 -j- 90) 180 milj. kr. Detta har medfört förskjutningar i städernas
arbetsprogram med därav följande svårigheter i vad avser arbetenas
rationella bedrivande, sysselsättningen m. m.
Vid upprättandet av fördelningsplanen för åren 1960—1961 har styrelsen
att utgå från dels en av riksdagen för år 1960 medgiven byggnadsvolym,
motsvarande 90 milj. kr. i statsbidrag, dels ock av styrelsen här äskade
145 milj. kr. för 1961. En medelsanvisning av sistnämnda storlek torde vara
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 51
ofrånkomlig, därest eftersläpningar och komplikationer av samma slag,
som kännetecknat genomförandet av nu gällande plan, skall kunna undvikas.
Behovet av att byggnadsverksamheten kan överblickas — i vart fall under
så lång tid som planen gäller — är särskilt påtagligt med avseende å vägoch
gatubyggnadsarbeten inom städernas tätortsområden. Där krävs nämligen
för ett effektivt utnyttjande av städernas tekniska organisation ävensom
för arbetenas rationella bedrivande en samordning av dessa med
andra arbeten såsom utrymning och rivning av berörda byggnader, ledningsarbeten
m. m.
De uppdämda byggnadsbehov som föreligger inom städerna framgår delvis
av de uppgifter, som vid årsskiftet 1958/59 lämnats av städerna beträffande
projekteringsläget m. m. Enligt dessa uppgifter — vilka kan anses
grundade på en tilldelning under år 1959 i enlighet med vad som förutsatts
i fördelningsplanen vid dess fastställande -— beräknades företag till
en sammanlagd kostnad av 170 milj. kr. komma till utförande under år
1959. Den stora återhållsamheten i fråga om investeringar i vägar och gator
i städerna har också såtillvida varit ogynnsam, som man i många fall
tvingats att satsa medel på förstärknings- och förbättringsarbeten på nuvarande
vägar oaktat hel ombyggnad ur framkomlighets- och trafiksäkerhetssynpunkt
bedömts vara erforderlig.
Enligt uppgifter per den 1 januari 1959 beräknas vid utgången av fördelningsplansperioden
1958—1959 omslutningen av återstående i fördelningsplanen
upptagna arbeten till ca 600 milj. kr. Härav hänför sig ca 185
milj. kr. till företag med en genomsnittlig kostnad per företag (176) av ca
1,0 milj. kr. Fördelat på 106 städer ger 185 milj. kr. i genomsnitt 1,75 milj.
kr. per stad. Detta motsvarar utbyggnadskostnaden för ca 2,5 km tvåfilig
väg (gata) under tvåårsperioden. Av resterande 415 milj. kr. hänför sig
100 milj. kr. till Tingstadstunneln i Göteborg, 45 milj. kr. till Värmdövägen
inom Nacka stad, 27 milj. kr. till förbifartsväg vid Södertälje och 70
milj. kr. till fortsatt bedrivande av pågående företag, medan återstoden
huvudsakligen avser företag av storleksordningen 5—10 milj. kr., till större
delen lokaliserade till städernas infarts- och förbifartsvägar.
Mot bakgrunden av de mycket stora investeringsbehov, som alltså föreligger,
samt de ytterligare projekt, som är aktuella att börja åren 1960 - 1961, bl. a. byggandet av Essingeleden i Stockholm för ca 150 milj. kr.,
framstår det som synnerligen angeläget att en väsentligt ökad anslagstilldelning
kommer till stånd. Styrelsen understryker nödvändigheten av att
medelstilldelningen till städerna så avpassas, att densamma möjliggör ett
successivt drivande av storföretag såsom Tingstadstunneln, Essingeleden,
Värmdövägen m. fl., ävensom en samordning då det gäller utbyggnaden
av huvudtrafikleder i samband med bebyggelseexploatering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
Departementschefen
Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag under den allmänna vägöversikten
i årets statsverksproposition (bil. 8 sid. 20) anmält min avsikt
att förorda särskild proposition till riksdagen i anledning av det betänkande,
som framlagts av utredningen om städernas väghållning, varvid jag tillika
uttalat förmodan att vissa ändringar i det nuvarande bidragssystemet kunde
komma att föreslås. Vidare föreslog jag i anledning härav under anslaget
till Bidrag till byggande av vägar och gator (sid. 36), att anslaget skulle
uppföras med preliminärt belopp i riksstatsförslaget för nästa budgetår. Jag
uppskattade medelsbehovet till 115 milj. kr.
De av mig i det föregående föreslagna nya bidragsbestämmelserna torde,
såsom utredningen föreslagit, böra träda i kraft den 1 januari 1961, dock
att nuvarande bestämmelser bör äga tillämpning i fråga om beräkning av
bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före nämnda tidpunkt.
Vidare bör, i enlighet med vad som tidigare framhållits, ny fördelningsplan
för bidragen till byggande av vägar och gator första gången
upprättas att omfatta perioden 1961—1965. Ny beräkning av kostnaderna
för väg- och gatuunderhållet torde böra äga rum första gången år 1962
samt gälla åren 1962 och 1963.
Under dessa förutsättningar torde de av mig i det föregående framförda
förslagen till nya bidragsregler m. m. få följande anslagsmässiga konsekvenser.
Förslaget om nya regler för underhållsbidragen av innebörd att underhållsperiodens
längd sättes till två år torde, såsom pris- och trafikutvecklingen
gestaltat sig under senare år, medföra en årlig kostnadsökning med
mellan 2 och 3 milj. kr. Först fr. o. in. budgetåret 1962/63 (kalenderåret 1962)
behöver emellertid hänsyn tagas härtill vid bedömning av medelsbehovet
under anslaget till Bidrag till underhåll av vägar och gator.
Förslaget om uppdelning av väghållningen mellan kronan och övriga väghållare
kan komma att påverka anslagsfördelningen mellan stad och landsbygd.
Ett ökat statligt övertagande av väghållningen kommer att medföra
ett minskat medelsbehov under bidragsanslagen till städernas väg- och gatuhållning
och en motsvarande ökad belastning av de allmänna väganslagen.
I avsaknad av närmare utredning i vilken omfattning kronan kan
komma att behöva övertaga väghållningen är det i dagens läge ej möjligt
att ange någon av detta skäl ändrad anslagsfördelning för nästa budgetår.
Under alla förhållanden rymmes emellertid eu ev. ökad belastning av de
allmänna väganslagen redan under nästa budgetår inom de anslagsbelopp,
som föreslagits i årets statsverksproposition.
Förslaget om statsbidrag till marklösen i städer och samhällen, där kronan
är väghållare, torde komma alt innebära en ökad årlig belastning om ca
400 000 kr. av de allmänna vägbyggnadsanslagen. Hänsyn härtill har tagits
vid avvägningen av ifrågavarande anslag i årets statsverksproposition. —
Förslaget om att marklönekosnader generellt skall inräknas i kostnaderna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 53
vid beräkningen av statsbidrag till byggande av vägar och gator i städer,
som är väghållare, kommer att innebära ett ökat medelsbehov under anslaget
till Bidrag till byggande av vägar och gator under budgetåret 1960/61
(kalenderåret 1961). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beräknat merkostnaderna
härför under år 1961 till approximativt 4 milj. kr. vid en byggnadsvolym
om 145 milj. kr. räknat i statsbidrag. Emellertid har i årets slatsverksproposilion
föreslagits en byggnadsvolym för år 1961 om 115 milj. kr.
i statsbidrag. Vid en bidragsgivning av sistnämnda storleksordning torde
merkostnaden kunna beräknas stanna vid ett något lägre belopp än 4 milj.
kr., förslagsvis ca 3,5 milj. kr. Hänsyn till detta medelsbehov bör tagas vid
avvägningen av anslaget till Byggande av vägar och gator för nästa budgetår.
Jag övergår härefter till beräkningen av sistnämnda bidragsanslag, som i
årets statsverksproposition upptagits med ett till 115 milj. kr. preliminärt
beräknat belopp. Beräkningen avser bidragsbehovet för kalenderåret 1961.
De under kalenderåret 1958 enligt fördelningsplanen för åren 1958 och
1959 utförda bidragsberättigade arbetena på vägar och gator inom städer
och samhällena, som är egna väghållare, motsvarar en bidragstilldelning av
ca 90 milj. kr.
För verksamheten under år 1959 gav statsmakterna ursprungligen vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen rätt att ställa statsbidrag i utsikt intill vad
som motsvarade den sammanlagda byggnadsvolym, som uppnåddes under
år 1958, eller 90 milj. kr. i statsbidrag. Såsom jag anmält i årets statsverksproposition
(s. 25) har Kungl. Maj:t sedermera genom beslut den 29 oktober
1959 bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen under år 1959 bevilja statsbidrag med ytterligare
högst 15 milj. kr. till i fördelningsplanen ingående gatuföretag, vilkas fortsatta
bedrivande prövades oundgängligen erforderligt ur arbetsmarknadssynpunkt.
Härigenom höjdes alltså bidragsramen för år 1959 till 105 milj.
kr. Omslutningen av anläggningsverksamheten för år 1959 kan beräknas till
omkring 104 milj. kr., räknat i statsbidrag.
För verksamheten under år 1960 har statsmakterna lastställt en bidragsram
om 90 milj. kr. för gatubyggandet.
För år 1961 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt ett anslagsbelopp
om 145 milj. kr.
I årets statsverksproposition framhöll jag, att det blivit mer och mer uppenbart,
att utbyggnaden av det för den allmänna biltrafiken viktiga vägoch
gatunätet i och kring våra städer bör i ökad utsträckning beaktas vid
fördelningen av tillgängliga vägbyggnadsmedel. Med hänsyn härtill förordade
jag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle få rätt att för byggnadsverksamheten
under är 1961 ställa i utsikt statsbidrag till ett avsevärt högre
belopp än det som utgår under år 1960, nämligen med ytterligare 25 milj.
kr. eller intill vad som motsvarar en sammanlagd byggnadsvolym av 115
milj. kr. i statsbidrag. Jag vidhåller delta förslag och förutsätter härvid beträffande
bidragsfördelningen under år 1961 att särskild uppmärksamhet
ägnas de behov av gatuinvesteringar, som föreligger i våra större släder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
54 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr l år 1960
Vad därefter beträffar den egentliga anslagsberäkningen för nästa budgetår
bör förevarande anslag beräknas så, att det förslår till utbetalning av bidrag
i den omfattning, som svarar mot den medgivna byggnadsverksamheten,
därvid hänsyn bör tagas till det ökade medelsbehov, som mitt förslag
om bidrag till marklösenkostnader kan medföra. Den kassamässiga behållningen
under anslaget vid utgången av budgetåret 1958/59 uppgick till ca 71
milj. kr. Med beaktande av denna reservationsmedelsbehållning har jag beräknat
behovet av ytterligare medel för att täcka den kassamässiga förbrukningen
intill den 30 juni 1961 till 115 milj. kr.
I enlighet härmed förordar jag, att förevarande anslag för budgetåret
1960/61 beräknas till 115 milj. kr. Anslaget bör ha karaktär av reservationsanslag
samt avräknas mot automobilskattemedlen.
Lagrådsgranskningen
Lagrådet har lämnat förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna
vägar utan erinran.
Utskottet
De i propositionen upptagna författningsförslagen utgör resultatet av en
teknisk översyn av bestämmelserna om statsbidrag till städernas och de
stadsliknande samhällenas väghållning med ändamål att göra bidragssystemet
mera rationellt och att rätta till ojämnheter i bidragstilldelningen. Vidare
har föreslagits en del jämkningar i lagen om allmänna vägar och vägstadgan
för att möjliggöra en mera ändamålsenlig uppdelning av väghållningen
mellan staten och övriga väghållare. Till förslagens sålunda angivna
allmänna syften kan utskottet i allo ansluta sig.
Förslaget till ny statsbidragsförordning upptager i 1 § en ny definition
av den kategori gator, till vilkas byggande och underhåll de städer och
stadsliknande samhällen, som själva är väghållare, skall erhålla bidrag av
statsmedel. Utskottet delar uppfattningen, att den nuvarande definitionen, vilken
innefattas i uttrycket »för biltrafiken viktiga gator», icke ger något
adekvat uttryck för vad som avsågs vid stadgandets tillkomst, nämligen att
dra en gräns mellan de gator, som är nödiga för allmänna samfärdseln, och
de gator, som i huvudsak tillgodoser endast lokala trafikbehov. De synpunkter
på gränsdragningen, som anförts av departementschefen, överensstämmer
i huvudsak med vad vederbörande riksdagsutskott anförde vid tillkomsten
av nuvarande bidragsförfattning (andra särskilda utskottets utlåtande
2/1943, s. 26). På ett par punkter synes dock departementschefens uttalanden
gå något därutöver. Sålunda har departementschefen uttalat sig för att
bidrag utgår till större uppsamlingsgator i de delar de kan anses jämförliga
med förbindelseleder mellan olika delar av större tätområden. Vidare har
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 55
framhållits, att bidrag i vissa fall kan tänkas utgå till två eller flera parallellgator,
om den icke lokala trafiken är av sådan omfattning, att den måste
fördelas på flera leder. Departementschefens nämnda uttalanden innefattar
enligt utskotiets mening ett önskvärt klarläggande av frågor, som stundom
vållar tvekan i tillämpningen, och föranleder icke någon erinran från utskottets
sida. Vad angår själva författningstexten anser utskottet visserligen
att även den föreslagna nya bestämmelsen, enligt vilken möjligheten att
erhålla statsbidrag förbehålles sådana gator, som är »för allmänna samfärdseln
nödiga», är så allmänt hållen, att den ensam för sig knappast lämnar
tillräcklig ledning för tillämpningen. Den är emellertid avgjort att föredraga
framför den nuvarande regeln. Med hänsyn härtill och till de av departementschefen
gjorda uttalandena samt då tillämpningen uteslutande ankommer
på Kungl. Maj :t samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anser sig
utskottet böra tillstyrka förslaget i förevarande del.
Vad särskilt angår den i propositionen samt i motionerna I: 596 och II:
729 berörda frågan om bidrag till tunnelbaneanläggningar må erinras, att
en dylik bidragsgivning skulle falla utanför ramen för vad som hittills ansetts
böra bekostas med automobilskattemedel. Även om vissa skäl kan andragas
för att bidrag i någon omfattning utgår till anläggande av tunnelbanor,
föreligger i nuvarande läge icke tillräckligt material för en slutlig bedömning
av frågan. Utskottet biträder därför departementschefens uppfattning
att frågan bör anstå för att prövas i annat sammanhang och kan således
icke tillstyrka bifall till de i ämnet väckta motionerna.
I förslaget till ny statsbidragsförordning har bland de i 5 § upptagna detaljbestämmelserna
om beräknande av bidrag till byggande av väg influtit
ett särskilt stadgande för det fall att det bidragsberättigade företaget utförts
på entreprenad. Enligt förslaget skall därvid entreprenadsumman ligga till
grund för fastställande av bidraget, om ej särskilda skäl föranleder annat.
Utskottet förutsätter, att med stadgandet endast avses att reglera beräkningen
av själva kostnadsbeloppen och att stadgandet alltså icke har någon betydelse
för avgörande av frågan, till vilka arbeten bidrag skall utgå. I enlighet
med denna tolkning blir det exempelvis ej tillåtet att i entreprenadsumman
inräkna belopp, som utgör förvaltningskostnad. Om så skett, bör beloppet
avräknas vid bidragsberäkningen. Då den föreslagna författningstextep synes
väl förenlig med utskottets uppfatttning, har utskottet emellertid icke
något att erinra mot förslaget på denna punkt.
Enligt propositionen skall statsbidrag till byggande av väg liksom hittills
utgå med 95 procent av byggnadskostnaden, bortsett från de fall, då reduktion
äger rum med hänsyn till tomtägarbidragen. Att statsbidraget — oaktat
staten i princip skall helt svara för kostnaderna för vägväsendet -— bestämts
till 95 och ej till 100 procent motiverades vid tillkomsten av nuvarande bidragsförfattning
med den fördel, bestående i rationaliseringsvinster m. in.,
som de bidragstagande städerna och samhällena måste anses ha av att
själva ombesörja väghållningen (andra särskilda utskottets utlåtande 2/1943,
s. 7).
opaginerad Kontrollera mot PDF
56 Sammansatt stals- och tredje lagutskotts utlåtande nr i år 1960
Någon anledning att frångå den princip, som de nuvarande reglerna sålunda
bygger på, föreligger enligt utskottets mening icke. Det förtjänar emellertid
anmärkas, att motiveringen för 95-procentregeln främst tar sikte
på sådana fall, då stadens eller samhällets egen byggnadsverksamhet är av
icke alltför ringa omfattning jämfört med det statsbidragsberättigade företaget.
Under den nu pågående utbyggnaden av motorvägar och andra vägarför
genomgående trafik kan fall tänkas förekomma, då förhållandena avviker
från nyssberörda normalfall på sådant sätt, att en strikt tillämpning av
95-procentregeln icke kan anses skälig. För vissa städer och samhällen
kan det ibland bli verkligt betungande att vid byggande av en längre sträcka
motorväg eller annan större väg själva svara för så stor andel av kostnaderna
som 5 procent. Ett sätt att komma till rätta med frågan är att staten
med stöd av de föreslagna nya bestämmelserna i 11 § lagen om allmänna
vägar omhändertar väghållningen och driver den i egen regi. Avgörandet
av frågan, vem som skall svara för väghållningen, bör emellertid främst bero
på praktiska hänsyn och icke på utfallet av statsbidragsreglerna. Under alla
förhållanden kommer gränsfall att förekomma, då det framstår som skäligt
att bidrag utgår med högre procenttal än normalbidraget.
Utskottet vill emellertid framhålla, att Kungl. Maj:t enligt det i propositionen
upptagna förslaget till bidragsförordning (3 § andra stycket) har
möjlighet att, om synnerliga skäl föreligger, höja statsbidraget utöver normalbidraget.
Med hänsyn härtill har utskottet icke funnit anledning till annat
uttalande i nu förevarande fråga än att de av utskottet anförda synpunkterna
torde böra beaktas vid bidragsreglernas tillämpning.
Med avseende å de i motionerna I: 595 och II: 730 framställda yrkandena
om sådan utformning av statsbidragsreglerna, att underhållsbidrag kommer
att utgå jämväl till de i städer belägna gator och vägar, för vilka något statsbidrag
nu icke utgår, kan enligt utskottets mening vissa skäl anföras för motionärernas
yrkande. Emellertid bör vid ett ståndpunktstagande till hithörande
spörsmål också beaktas de konsekvenser, som ett beslut i den av motionärerna
angivna riktningen skulle kunna medföra för väg- och gatubyggandet
i andra hänseenden. I en situation som den nuvarande, då väg- och
gatunätet är i trängande behov av upprustning, är det särskilt angeläget att
icke splittra de resurser, som kan ställas till förfogande från statens sida.
Utskottet kan av dessa skäl icke tillstyrka motonärernas yrkanden i förevarande
hänseende.
Av samma skäl avstyrker utskottet jämväl det i motionerna 1:594 och
II: 728 framställda yrkandet om utökning av statsbidragsgivningen till
underhåll av vägföreningsvägar. Vad i motionerna anförts om att de nuvarande
bestämmelserna lett till att större restriktivitet tillämpats beträffande
statsbidrag till vägföreningars vägar än beträffande statsbidrag till andra vägsamfälligheters
vägar är emellertid enligt utskottets mening av beskaffenhet
att föitjäna mera ingående undersökning. Utskottet vill härvid erinra om
att riksdagen tidigare i skrivelse den 1 april 1960, nr 6, hos Kungl. Maj:t
hemställt om utredning rörande vissa med statsbidragsgivningen till de en
-
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 57
skilda vägarna sammanhängande frågor. Enligt utskottets mening torde vid
nämnda utredning jämväl nu förevarande spörsmål böra tagas under övervägande.
Vad slutligen beträffar det i motionerna I: 594 och II: 728 framställda yrkandet
rörande kontroll och granskning av vägbyggnadsföretag, som utföres
med statsbidrag, kan utskottet icke tillstyrka en sådan utformning av bidragsbeslämmelserna,
att möjligheten att öva kontroll över byggnadsföretagen
genom granskning i efterhand helt slopas. Det förtjänar emellertid
framhållas, att den föreslagna nya statsbidragsförordningen i motsats till nuvarande
författning i ämnet icke innehåller någon föreskrift om skyldighet
för stad eller samhälle, som uppbär bidrag, att vid sin redovisning för bidragets
användning foga fullständiga räkenskaper. I förslaget upptages endast
en bestämmelse (i 14 §), enligt vilken väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har att meddela erforderliga föreskrifter rörande redovisningen. Utskottet
vill, i anslutning till de synpunkter som framförts i motionerna, framhålla
som önskvärt, att kravet på fullständighet i redovisningen försöksvis lättas
och att tyngdpunkten i kontrollarbetet förskjutes till den granskning, som
sker under arbetets gång. Hur kontrollarbetet framdeles bör organiseras,
torde få bero på de erfarenheter, som därvid vinnes. Under alla förhållanden
bör iakttagas, att det redovisningsarbete, som ålägges de bidragstagande städerna
och samhällena, icke blir onödigt omfattande och betungande.
I övrigt har granskningen av författningsförslagen icke föranlett någon
erinran från utskottets sida.
Med avseende å frågan om anvisning av medel till Bidrag till byggande av
vägar och gator för budgetåret 1960/61 biträder utskottet det förslag, som
upptagits i propositionen, vilket innebär en ökning med 25 milj. kronor.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte godkänna det vid förevarande proposition,
nr 81, fogade förslaget till förordning om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande
samhällen;
B. att riksdagen måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar;
C. att riksdagen i anledning av det vid propositionen fogade
förslaget till kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni
1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor
(vägstadgan) samt motionerna I: 594 och II: 728 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj: t som sin mening giva till känna vad
utskottet i denna del anfört;
D. att riksdagen till Bidrag till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1960/61 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 115 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen;
-
58 Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
E. att förevarande motioner,
1. I: 594 och II: 728,
2. 1:595 och II: 730 samt
3. I: 596 och II: 729,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1960
På sammansatta stats- och tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ivar Johansson, Rikard Svensson, Mårtensson,
Osvald, Kristiansson och Herbert Larsson;
från andra kammaren: herrar Jansson i Kalix*, Nihlfors, Johansson i
Norrköping, Bengtsson i Halmstad, Grebäck och Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Nihlfors, som ansett
dels att utskottets utlåtande i nedan angivna delar bort ha följande lydelse:
Beträffande frågan om statsbidrag till byggande av
tunnelbaneanläggningar (utskottets utlåtande s. 55):
»I denna fråga må erinras om att flera remissinstanser, såsom överståthållarämbetet,
fullmäktige i Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Solna
och Svenska stadsförbundet, i yttranden över det av Utredningen om städernas
väghållning avgivna betänkandet förordat, att tunnelbaneanläggningar
generellt förklaras bidragsberättigade. Andra remissinstanser såsom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län och fullmäktige
i Malmö har funnit skäl tala för att bidrag skulle kunna utgå efter prövning
av Kungl. Maj :t och riksdagen i varje särskilt fall.
Att såsom departementschefen föreslagit låta frågan om statsbidrag anstå
till dess 1953 års trafikutredning utrett principfrågan om hur man på längre
sikt skall främja ett ändamålsenligt val mellan olika trafikmedel är inte
tillfredsställande. Det står redan nu klart utan ytterligare utredning att
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960 59
en sådan ändamålsenlig avvägning mellan olika trafiksystem skulle främjas
om möjlighet nu gavs till statsbidrag även för tunnelbaneanläggningar.
I detta sammanhang måste beaktas, att dylika anläggningar icke bör betraktas
enbart såsom ett hjälpmedel för att inom storstaden klara all den personbefordran,
som måste ske kollektivt. En tunnelbana ingår nämligen som
ett led i ett kombinerat trafiksystem, varmed åsyftas att på ett rationellt
sätt tillgodose behovet av kollektiva persontransporter samtidigt som möjlighet
uppkommer att utan alltför stor investering i statsbidragsberättigade
gatubyggen åstadkomma en acceptabel framkomlighet för trafiken i ytplanet.
Nuvarande ordning, som utesluter statsbidrag till tunnelbaneanläggningar,
kan däremot leda till att man i valet mellan en tunnelbana och trafikleder i
ytplanet väljer att bygga en stasbidragsberättigad trafikled ovan jord, som
dessutom kanske ganska snart visar sig otillräcklig och därigenom mindre
gynnsam även från samhällsekonomisk synpunkt.»
Beträffande frågan för vilka gator och vägar i städerna
underhåll is bidrag skall utgå (utskottets utlåtande
s. 56):
»Utredningen om städernas väghållning har enhälligt i sitt betänkande
förordat statsbidrag på 50 procent för underhållskostnader till nu icke
statsbidragsberättigade gator. Detta förslag har vunnit bifall hos flertalet
remissinstanser såsom Svenska stadsförbundet, Länsvägnämndernas förbund,
1953 års trafikutredning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och ett flertal
städer och länsstyrelser.
Departementschefens uttalade uppfattning att tillgängliga medel för vägoch
gatuväsendet i första hand måste användas för de mest angelägna ändamålen
och att därför den här ifrågasatta utvidgningen av bidragsgivningen
till att gälla gatuunderhållet för samtliga gator och vägar i städerna icke
kan av statsfinansiella skäl medgivas grundas på en alltför pessimistisk
bedömning av bilskattemedlens storleksordning i en framtid. Den här ifrågasatta
utvidgningen av bidragsgivningen har av utredningen beräknats till
ca 16 miljoner kronor.
Frågan är också en rättvisefråga. Ur likställighetssynpunkt föreligger
utomordentligt starka skäl för utredningens förslag om 50 procents bidrag
av bilskattemedel till nu icke-bidragsberättigade gators underhåll. Detta bidrag
skulle närmast få anses motsvara bidraget till enskild väghållning på
landsbygden.»
dels att utskottets under E gjorda hemställan bort i punkterna 2 och 3 ha
följande lydelse:
2. att riksdagen i anledning av motionerna 1:595 och
II: 730 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
giva till känna vad utskottet anfört och anhålla att Kungl.
Maj:t måtte för 1961 års riksdag framlägga förslag innebärande
alt statsbidrag skall utgå till icke-statsbidragsberättigade
gators underhåll med 50 procent av såsom skälig beräknad
underhållskostnad;
60
Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1 år 1960
»3. att riksdagen, med bifall till motionerna 1:596 och
II: 729, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
uttala, att statsbidrag skall kunna utgå även för andra lösningar
av för den allmänna samfärdseln viktiga trafikleder
än sådana, som avses i det nu aktuella förslaget till regler
för statsbidrag till gator och vägar — t. ex. tunnelbanor —
i den mån sådana andra lösningar från samhällsekonomisk
synpunkt är fördelaktigare, varvid bidragsgivningen i varje
särskilt fall bör bli föremål för Kungl. Maj :ts prövning samt
underställd riksdagen för beslut.»
600758
Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.