Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående ianspr åktag ande av viss del av de Längmanska donationsmedlen jämte i ämnet väckta motioner.
1960-05-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1960:104, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående ianspr åktag ande av viss del av de Längmanska donationsmedlen jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Nr 104—106 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1960
1
Nr 104
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående
ianspr åktag ande av viss del av de Längmanska donationsmedlen
jämte i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I propositionen nr 116 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 25 mars
1960, föreslagit riksdagen att medgiva att den med litt. A betecknade delen
av den svenska donationsfond, som upprättats av finländske handlanden
Erik Johan Längman, må tagas i anspråk enligt av departementschefen
förordade grunder.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Sörlin (I: 620) och den andra inom andra kammaren av herr Lundmark
(II: 773), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandling av förevarande
proposition — med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts förslag —
måtte besluta, att Längmanska företagarfondens geografiska användningsområde
skall vara Norrbottens län samt hela landskapet Lappland;
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Per Olof Hansson (I: 627) och den andra inom andra kammaren
av fru Sandström (II: 774), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte besluta att viss del av Längmanska
A-fonden avsättes till en studie- och forskningsstipendiefond för högskolorna
i Umeå ävensom att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att närmare
bestämmelser om användningen av en sådan fond utarbetas.
Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena hänvisas
till motionerna II: 773 och II: 774.
Inledning
Finländske handlanden Erik Johan Längman, som var av svensk släkt,
föddes i Borgå den 24 maj 1799. I 20-årsåldcrn kom han till Helsingfors
och tog där anställning såsom bodbiträde. Senare drev han egen butiksrörelse.
På 1830-talet övergick han till trävarubranschen och ägde snart
ett antal sågverk i mellersta och södra Finland. Under 1840-talet innehade
han även ett sågverk i Över-Torneå. Då i slutet av 1850-talet hans planer
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. G samt. AV 101f—106
2 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1960
på att ytterligare utvidga sågverksrörelsen rönte motstånd från myndigheternas
sida, avvecklade han sin verksamhet i Finland och bosatte sig i
London. Sista året av sitt liv grundade han i Malmö en fabrik för tillverkning
av shoddy (konstull). Under ett tillfälligt besök i hemlandet avled
han i Helsingfors den 16 oktober 1863.
Genom ett den 20 december 1859 dagtecknat testamente överlämnade
Längman sin förmögenhet till Finlands och Sveriges »alla stånd och folkklasser».
Enligt testamentet skulle i Finland och Sverige bildas olika fonder
för tillgodoseende av skilda ändamal, i Finland A- och B-fonderna och
i Sverige A-, B- och C-fonderna. Längmanska A-fonden i Sverige är den
enda del av donationsmedlen i de båda länderna, som ännu icke tagits i
bruk. Fonden uppgick den 30 juni 1959 — efter att under nära etthundra
år ha tillvuxit genom förräntning — till 11 786 146 kronor 53 öre.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1957 tillkallade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet särskilda utredningsmän för
att verkställa utredning rörande användningen av den i Längmanska donationsfonden
ingående A-fonden.
Utredningsmännen har den 5 mars 1959 avgivit betänkande med förslag
angående användningen av Längmanska A-fonden (stencilerat).
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommerskollegiet (efter hörande av Stockholms,
Smålands och Blekinge, Gotlands, Skånes, Västernorrlands och Jämtlands
lans samt Norrbottens och \ ästerbottens läns handelskamrar ävensom
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation), statens hantverksinstitut,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Gotlands län, länsstyrelsen
i Västerbottens län (efter hörande av Västerbottens läns landstings
förvaltningsutskott och hushållningssällskaps förvaltningsutskott), länsstyrelsen
i Norrbottens län (efter hörande av Norrbottens läns landstings
förvaltningsutskott, länets hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse och
företagareförening samt Tornedalskommunernas förbund) och Längmanska
kulturfondens nämnd.
Under särskilda avsnitt har lämnats en redogörelse rörande Längmanska
donationens tillkomst samt donationsmedlens hittillsvarande förvaltning
och användning (se prop. s. 3—9).
Beträffande utredningsmännens förslag samt däröver avgivna yttranden
torde likaledes få hänvisas till propositionen, s. 10—18.
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1960
3
Departementschefen
Departementschefen framhåller i huvudsak följande.
I fråga om A-fonden har donationen vittgående syftemål inom ett flertal
olika viktiga områden av samhällslivet. Säkerligen tänkte sig Långman
att donationsmedlen härvidlag skulle komma att spela en utomordentligt
betydelsefull roll. I syfte att tillförsäkra fonden ett tillräckligt kapital föreskrevs
i testamentet en invecklad och långsiktig kapitaliseringsplan, innebärande
bland annat att avsättning successivt skulle ske till delfonder för
de skilda ändamålen. —
Fonden har numera vuxit till sådan storlek (11,2 miljoner kronor), att
— såsom kapitaliseringsreglerna ursprungligen tolkats — avsättning kan
ske till en första delfond. Denna tolkning är dock ej ovedersäglig. Utredningsmännen
har för sin del ansett att, oavsett vilken tolkning som lägges
till grund för bedömningen, så bör testamentets regler om fortsatt kapitalisering
ej längre tillämpas utan större delen av fondens avkastning genast
tagas i anspråk. En följd härav blir att systemet med delfonder helt slopas.
Till detta förslag, vilket tillstyrkts av samtliga remissinstanser, vill även
jag ansluta mig. Enligt min mening bör man med frångående av testamentets
kapitaliseringsregler nu taga i anspråk fondens samlade resurser. I
likhet med justitiekanslersämbetet anser jag, att avkastningen av fonden
bör användas till tre fjärdedelar och återstoden kapitaliseras.
Såsom utredningsmännen framhållit torde det ej heller vara möjligt att
fasthålla vid åtskilliga andra till donationen knutna bestämmelser, bland
annat dem som anger fondens ändamål. Redan med hänsyn till fondens
resurser — för närvarande avkastar fonden cirka 400 000 kronor årligen,
varav en del måste kapitaliseras — förefaller det uppenbart att dess användning
måste starkt begränsas i förhållande till vad donator föreskrivit.
Dessutom synes det oundgängligt, att fondens syftemål avpassas efter den
samhällsutveckling som ägt rum sedan fondens tillkomst.
Från dessa utgångspunkter, om vilka i ärendet ej synes föreligga några
meningsskiljaktigheter, bör donationsbestämmelserna underkastas permutation
i syfte att finna en ändamålsenlig användning för A-fondens avkastning.
Vad så beträffar frågan, vilket ändamål fonden bör ha, vill jag till en
början erinra om att såsom en grundregel vid permutation gäller, att anknytning
så långt det är möjligt bör ske till donators avsikt. Härav följer
att A-fondens användning såvitt möjligt bör bestämmas inom ramen för
testamentets ändamålsbestämmelser. Såsom jag skall utveckla närmare
i det följande synes det vara möjligt att utan svårighet finna en förnuftig
användning för fonden inom områden, som omfattas av donationsbestämmelserna.
Jag anser mig av denna anledning ej böra biträda den tidigare
framkastade tanken att låta A-fondcn uppgå i kulturfonden och därigenom
bredda området för sistnämnda fonds kulturfrämjande verksamhet. Av
samma skäl måste jag ställa mig avvisande till den tidigare motionsledes
framförda tanken att använda avkastningen till främjande av det kulturella
samarbetet mellan Finland och Sverige. I sammanhang härmed må
erinras om att numera mellan Finland och Sverige träffats överenskommelse
om tillskapande av en gemensam kulturfond genom att taga i anspråk
4
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1960
räntelikvider å de svenska statskrediterna till Finland (prop. 1958- B 57
SU B 106, Rskr B 129).
När det gäller att från de utgångspunkter jag nyss angivit söka sig fram
till ett lämpligt ändamål, måste främst beaktas den genomgripande omdamng,
som det svenska samhället genomgått under de hundra åren sedan
tondens tillkomst; denna omdaning har väsentligen rubbat förutsättningarna
för åtskilliga av donators förordnanden. Många av de behov som
avsetts skola tillgodoses genom fonden bestrides numera genom anslag
från stat och kommun i en helt annan omfattning än på Längmans tid.
Vad nu sagts torde äga tillämpning i särskild grad beträffande de i testamentet
angivna sociala ändamålen. Utredningsmännen konstaterar sålunda,
att det sociala läget numera är helt annat än vid tiden för testamentets
tillkomst och att sådan nöd som Längman haft i tankarna ej längre existerar.
Med hänsyn till de i socialt avseende helt ändrade förhållandena
anser utredningsmännen att fonden icke bör användas inom det i egentlig
mening sociala området. I denna mening, som biträdes av flertalet av remissinstanserna,
kan jag för egen del instämma. Om fonden, såsom förordas
av några remissinstanser, skulle tagas i bruk för sociala ändamål,
bleve det på grund av de begränsade resurserna nödvändigt att hålla sig
inom enbart detta område. Fonden skulle därmed få karaktär av ett förhållandevis
obetydligt komplement till det i dagens läge rikt utbyggda
sociala välfärdssystemet. Ett dylikt resultat kan enligt min mening inte
anses väl förenligt med de principiella intentioner Längman måste antagas
ha haft med donationsmedlen.
Åtskilliga andra av de i testamentet angivna ändamålen bör, såsom utredningsmännen
funnit, ej heller komma i fråga som ändamål för fonden.
Antingen drives numera den avsedda verksamheten huvudsakligen av stat
eller kommun, såsom exempelvis gäller beträffande skolväsendet och kommunikationsväsendet.
Eller också är ändamålen sådana — jag tänker t. ex.
på torrläggningsföretagen — att det kräves kapitalinsatser av sådan storleksordning
att de ej tillnärmelsevis kan tillgodoses med de tillgängliga
fondmedlen.
Bortses sålunda från de syften jag nu berört återstår av de i testamentet
upptagna ändamalen i huvudsak endast sådana, som utredningsmännen
angivit under den gemensamma beteckningen företagsamhetens främjande.
Utredningsmännen har funnit det möjligt att med fonden göra en betydande
insats inom vissa områden av näringslivet, särskilt beträffande den
smärre företagsamheten, som enligt vad utredningsmännen påpekat kämpar
med stora svårigheter, främst kanske i glesbebyggda eller avlägset
liggande trakter. De statliga stödåtgärderna för dylik "företagsamhet anser
utredningsmännen ej kunna medföra, att behovet av stöd från annat håll
eller med annan inriktning bortfaller. Utredningsmännen har framhållit,
att det från permutationsrättslig synpunkt skulle vara tillfredsställande om
fondens användning på detta sätt koncentrerades till ett av de i donationen
bestämda användningsområdena. Utredningsmännens förslag till
fondens användning, som alltså är av denna innebörd, har vunnit anslutning
av flertalet av remissinstanserna.
Enligt min mening innebär utredningsmännens förslag att fondens användning
erhåller en efter dess resurser väl avpassad begränsning. Samtidigt
tillgodoses härmed ett av de huvudändamål, som testator vid sitt
förordnande ställt i förgrunden. Även jag är av den uppfattningen att
5
Stateutskottets utlåtande nr 10Jf år 1960
fonden inom det föreslagna området kan finna utrymme för en väsentlig
allmännyttig insats i den anda Längman tänkt sig. Jag förordar därför,
att fonden under benämningen Längmanska företag arfonden får användas
till främjande av företagsamhet, företrädesvis hantverk, jordbruk, skogsbruk,
fiske, slöjd och småindustri. Däremot anser jag mig icke kunna
biträda det av några remissinstanser framförda förslaget, att fonden vid
sidan av det nu angivna ändamålet även skulle få tagas i anspråk för
hjälp åt enskilda i anledning av naturskador och dylikt. Om fonden på
detta sätt splittras på flera ändamål, kan det nämligen befaras att den ej
blir mäktig den betydande insats som i främsta rummet bör eftersträvas.
Inom ramen för det av mig förordade ändamålet bör fondens avkastning
få användas till stödåtgärder av skilda slag. I princip bör härvidlag den
nämnd, som jag i det följande kommer att föreslå som förvaltningsorgan
åt fonden, äga tämligen fria händer. Jag vill här endast framhålla några
huvudområden för användningen. Främst kommer därvid i åtanke åtgärder
av gemensamt intresse för flertalet företagare inom visst eller vissa
områden. Av stor betydelse är, såsom justitiekanslersämbetet påpekat, den
insats till småföretagsamhetens fromma, som kan göras genom att något
för företagsamheten betydelsefullt forskningsprogram erhåller stöd från
fonden. Genom en forskningsinsats skapas också större möjlighet att infria
Längmans förhoppning att något stort skulle åstadkommas med fonden.
Andra åtgärder av betydande intresse för ett flertal företagare kan, såsom
utredningsmännen framhållit, utgöras av stöd åt rådgivnings-, upplysningsoch
yrkesutbildnings verksamhet. Som ytterligare exempel kan nämnas
bidrag till försöksverksamhet, utredningar och marknadsundersökningar.
I undantagsfall bör även ekonomiskt bidrag kunna tänkas utgå till enskild
företagare, som av särskild anledning är i behov därav. Bidrag ur fonden
bör givetvis kunna lämnas jämväl i fall då statligt eller kommunalt understöd
utgår.
Efter hand torde erfarenhet vinnas av hur fonden bör användas för att
bäst tillgodose sitt syfte. Det är möjligt att det då visar sig påkallat med
närmare direktiv för bidragsgivningen inom den nyss angivna ramen.
Sådana direktiv torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.
Beträffande företagarfondens geografiska användningsområde finner jag
i likhet med utredningsmännen donators vilja om viss företrädesrätt för
det nordligaste länet böra beaktas. Detta torde lämpligast ske genom att
verksamhetsområdet tills vidare bestämmes vara Norrbottens län. En följd
härav blir bland annat, att den forskning, som kan komina att åtnjuta
understöd, i början bör vara inriktad på speciella problem inom detta län.
Med stöd av vunna erfarenheter av fondverksamheten och dess resultat
torde Kungl. Maj:t sedermera få besluta om att användningsområdet skall
ändras eller utvidgas till ny del av landet. Någon fixerad tidpunkt för eu
dylik omprövning bör enligt min mening alltså icke nu fastställas.
Från organisatorisk synpunkt är det mest ändamålsenligt, att företagarfonden
och kulturfonden med sina skilda ändamål har var sitt förvaltningsorgan.
Avsteg bör därför göras från donationsbestämmelserna om
gemensamt sådant organ. Företagarfondens förvaltning torde kunna ordnas
i huvudsak efter mönster av kulturfondens. Förvaltningsorganet bör benämnas
Längmanska företagarfondens nämnd. Med hänsyn till att verk
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1960
samheten till en början skall vara förlagd till Norrbottens län, torde
nämnden tills vidare böra vara lokaliserad till detta län och sammansatt
av personer med speciell insikt i fråga om de ändamål inom länet, som
fonden avses skola främja. Jag kan i princip godtaga den av utredningen
föreslagna sammansättningen, dock att antalet ledamöter bör utökas med
en som kan vara målsman för forskningsintressen. Nödiga förvaltningskostnader
bör bestridas ur den för utdelning disponibla delen av avkastningen.
Nämnden bör börja sin verksamhet den 1 juli 1960. Fondens avkastning
för tiden från och med den 1 juli 1959 bör då i den utsträckning ovan
föreslagits vara tillgänglig för utdelning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser
om fondens användning enligt de riktlinjer jag ovan angivit.
I utredningen har berörts frågan om utgivande av en levnadsteckning
rörande Längman. Något förslag härom har dock icke framlagts. Därest
frågan efter överenskommelse med vederbörande finska förvaltningsorgan
blir aktuell, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om bidrag
härtill ur avkastningen från donationsmedlen.
Utskottet
I likhet med departementschefen anser utskottet, att man med frångående
av de i Längmans testamente angivna kapitaliseringsreglerna nu
bör taga A-fondens samlade resurser i anspråk och att avkastningen av
fonden — för närvarande årligen cirka 400 000 kronor — bör såsom departementschefen
i enlighet med justitiekanslersämbetets förslag förordat användas
till tre fjärdedelar och återstoden kapitaliseras.
Utskottet är även ense med departementschefen och de i ärendet hörda
myndigheterna därom, att donationsbestämmelserna bör underkastas permutation
i syfte att finna en ändamålsenlig användning för A-fondens avkastning.
I enlighet med den grundregel, som gäller vid permutation, bör
anknytning såvitt möjligt ske till donators avsikt och fondens användning
i möjligaste utsträckning bestämmas inom ramen för testamentets
ändamålsbestämmelser.
Departementschefen har framhållit, att den genomgripande omdaning,
som det svenska samhället genomgått under de hundra åren sedan fondens
tillkomst, väsentligen rubbat förutsättningarna för åtskilliga av donators
förordnanden. Från denna utgångspunkt har departementschefen funnit,
att av de i testamentet upptagna ändamålen i huvudsak endast återstår
sådana, som i den verkställda utredningen angivits under den gemensamma
beteckningen företagsamhetens främjande. Departementschefen förordar i
överensstämmelse med utredningsmännens förslag att A-fonden under benämningen
Längmanska företagarfonden skall få användas till främjande
av företagsamhet, företrädesvis hantverk, jordbruk, skogsbruk, fiske och
7
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1960
småindustri. Inom ramen för dessa ändamål bör fondens avkastning få användas
till stödåtgärder av olika slag, vilka närmare av departementschefen
exemplifierats. Härvid har departementschefen i likhet med justitiekanslersämbetet
framhållit betydelsen av den insats till småföretagsamhetens fromma,
som kan göras genom att något för företagsamheten betydelsefullt
forskningsprogram erhåller stöd från fonden.
Utskottet har funnit sig böra ansluta sig till vad departementschefen
förordat med avseende å fondens användning och vill i detta sammanhang
särskilt i likhet med departementschefen understryka, att erfarenhet efter
hand torde få vinnas av huru fonden bör disponeras för att bäst tillgodose
sitt syfte.
Beträffande fondens geografiska verksamhetsområde har departementschefen
i anslutning till utredningsmännens förslag tillstyrkt att detta tills
vidare bestämmes vara Norrbottens län. Med stöd av vunna erfarenheter
av fond verksamheten och dess resultat torde Kungl. Maj:t sedermera få
besluta om att användningsområdet skall ändras eller utvidgas till ny del
av landet; någon fixerad tidpunkt för en dylik omprövning bör icke nu
fastställas. Företagarfondens förvaltning bör enligt departementschefen
anförtros åt ett organ, benämnt Längmanska företagarfondens nämnd,
bestående av sex ledamöter, av vilka en, landshövdingen i Norrbottens län,
är självskriven ordförande och de övriga, av vilka en såsom målsman för
forskningsintressena, utses av Kungl. Maj:t.
Utskottet, som biträder ifrågavarande förslag, får i anledning av de föreliggande
i motionerna 1:620 och 11:773 samt 1:627 och 11:774 gjorda
yrkandena framhålla följande.
Nämnden bör — såsom departementschefen också betonat och vilket
utskottet vill särskilt understryka — i princip äga tämligen fria händer och
alltså icke vara bunden av direktiv, som alltför hårt kringskär dess handlingsfrihet.
Det synes därför utskottet fullt rimligt, att nämnden om så
skulle visa sig befogat bör efter prövning från fall till fall kunna i viss begränsad
utsträckning även tillgodose sådant ändamål, som angivits i motionerna
I: 620 och II: 773, då detta ändamål har anknytning till motsvarande
verksamhetsområde inom Norrbottens län. I anslutning till vad i motionerna
I: 627 och II: 774 anförts vill utskottet framhålla, att det synes utskottet
naturligt att nämnden bör kunna tillgodose forskningsverksamhet
som bedrives utanför Norrbottens län, förutsatt att denna verksamhet kommer
nämnda län till godo. Utskottet förordar, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet sålunda anfört. Det i motionerna
I: 627 och II: 774 framställda yrkandet om att viss del ur fondens
avkastning skulle användas till en studie- och forskningsstipendiefond för
de akademiska läroanstalterna i Umeå är utskottet icke berett att tillstyrka.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
8
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1960
I. att riksdagen må
a) medgiva att den med litt. A betecknade delen av den
svenska donationsfond, som upprättats genom testamente
av finländske handlanden Erik Johan Längman, må tagas
i anspråk enligt av departementschefen förordade grunder;
b) i anledning av motionerna I: 620 och II: 773 samt
I: 627 och II: 774, sistnämnda två motioner i vad de avse
viss forskningsverksamhet, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;
II. att motionerna I: 627 och II: 774, i vad de avse användning
av medel till en studie- och forskningsstipendiefond
i Umeå, icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 10 maj 1960
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Gillström, Einar Persson, Ivar Johansson,
Thun, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Söderberg, Sunne.
fröken Ranmark, herrar Mossberger, Nestrup, Herbert Larsson, Lundström,
Kaijser och Thorsten Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Thapper, Persson i Växjö, Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Karlsson
i Olofström, Nilsson i Göingegården, fröken Karlsson, herrar Lassinantti,
Johansson i Norrköping, Larsson i Hedenäset, fröken Vinge och herr
Gustafsson i Kårby.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:279 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen jämte i ämnet väckta moti a1 i texten