Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1959 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1960-05-13 · 92 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 74 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1960:128, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1959 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

1

Nr 128

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1959 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverket

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(1 :a, 3:e—5:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1959 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Inställelse vid domstol av på anstalt intagna. Under justitiedepartementet,

§ 1, har revisorerna anfört vissa synpunkter på valet av forum i

brottmål (Del I, s. 3—6).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Huvudregeln i fråga om forum i brottmål är att åtal skall upptagas av

rätten i den ort där brottet förövats. Lagen anvisar emellertid också som

möjlighet att åtal må upptagas av den rätt där den misstänkte skall svara

i tvistemål i allmänhet, om detta med hänsyn till utredningen samt kostnader

och andra omständigheter befinnes lämpligt. Sistnämnda forumregel har

tillkommit främst i syfte att i fall, då så ur andra synpunkter lämpligen kan

ske, bereda den misstänkte den lättnad som det innebär att svara vid hemortens

domstol. Som en tredje möjlighet i fråga om forum i brottmål gäller

numera, att åtal må upptagas av rätten i den ort där den misstänkte mera

varaktigt uppehåller sig. En förutsättning härför är även i detta fall att rätten

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

skall finna det lämpligt.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen uppkomma för det allmänna

icke obetydliga kostnader i sådana fall, då misstänkt som är intagen

på anstalt har att svara i brottmål på annan ort än den där han under

anstaltstiden uppehåller sig. Revisorerna ha funnit det vara av intresse att

inhämta uppgifter härom beträffande fångvårdsanstalterna och anstalterna

för alkoholmissbrukare. Av redovisningstekniska skäl avse uppgifterna i

förstnämnda fall tiden den 1 april — den 30 september 1959, medan de för

sistnämnda anstalters del gälla hela budgetåret 1958/59. För ifrågavarande

1 _ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tidsperioder utgör det sammanlagda antalet resor av här avsett slag 806.

De utgifter som i samband därmed redovisats uppgå till i runt tal 140 000

kronor. De verkliga kostnaderna för ändamålet äro emellertid långt större,

då kostnaderna för användning av respektive anstalt tillhörig bil i regel icke

torde ha angivits. Ej heller har uppgift lämnats om övertidsersättning i

form av kompensationsledighet.

Huruvida i de särskilda målen sådana omständigheter förelegat, att det

varit lämpligt att i större utsträckning än faktiskt skett upptaga åtal vid

rätten i den ort där den intagne under anstaltstiden uppehållit sig, ha revisorerna

givetvis icke kunnat närmare pröva. Av de inhämtade uppgifterna

framgår emellertid att de tilltalade i flera fall frikänts, medan i andra fall

de utdömda straffen icke sällan äro ringa. Några säkra slutsatser i förevarande

avseenden kunna visserligen knappast dragas av målens utgång. Revisorerna

ha emellertid, bl. a. på grundval av vad som framkommit vid samtal

med föreståndare för olika anstalter, bibringats den uppfattningen, att

en vidgad användning i kostnadsbesparande syfte av ifrågavarande stadgande

skulle vara möjlig utan men för rättssäkerheten. Revisorerna ha i

annat avsnitt av sin berättelse utförligt visat vilken belastning förpassningsresorna

utgöra för ledning och övrig personal vid fångvårdsanstalterna och

yrkat på att snara åtgärder skola vidtagas för att rationalisera denna verksamhet.

En sådan tillämpning av forumreglerna i brottmål som här avses

skulle otvivelaktigt kunna medverka till att nå detta syfte.

Nagra egentliga direktiv om tillämpningen av ifrågavarande forumregel

torde knappast lämpligen kunna utfärdas; avgörande för valet av forum

måste vara bestämmelserna i rättegångsbalken. Det vill emellertid synas,

som om förekomsten av nämnda stadgande icke vore tillräckligt uppmärksammad.

Revisorerna anse sig därför böra föreslå att Kungl. Maj :t, för att

bl. a. åstadkomma en angelägen utgiftsminskning för det allmänna även på

förevarande område, genom ett särskilt cirkulär erinrar domstolar och

åklagare om möjligheten att upptaga åtal för brott vid rätten i den ort där

den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

Utlåtanden har avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen och statskontoret (Del II, s. 5—14).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Enligt riksdagens revisorer bör, då någon på fångvårds- eller

annan anstalt intagen person misstänks för brott begånget på annan ort,

åtal med stöd av 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken oftare än för

närvarande sker anhängiggöras vid domstol i den ort där anstalten är belägen.

Revisorerna föreslår, att Kungl. Maj :t genom ett cirkulär erinrar dom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

3

stolar och åklagare om den möjlighet härtill, som nämnda stadgande erbjuder,

detta i syfte att åstadkomma en angelägen utgiftsminskning.

Av den utredning som revisorerna företagit i ärendet framgår att förhållandevis

stora kostnader vållas av att på anstalter intagna personer

ålägges att inställa sig vid domstol som svarande i brottmål. Av vad som upplysts

i sammanhanget är det dock enligt utskottets mening icke möjligt att

bedöma i vad mån i de berörda fallen målen lämpligen kunnat handläggas

vid annan domstol och kostnaderna därigenom kunnat nedbringas, över huvud

torde det vara svårt att med hänsyn till alla inverkande faktorer avgöra

vilken kostnadsbesparing som eventuellt skulle kunna vinnas genom att anstaltsortens

forum oftare än nu användes. Bortsett härifrån är det givetvis

angeläget att domstolar och åklagare i nämnda hänseende tillvaratager de

möjligheter till besparingar som kan föreligga. Vad som framkommit vid

remissbehandlingen synes dock utskottet inte ge stöd för uppfattningen, att

vederbörande inte tillräckligt skulle ha beaktat forumbestämmelsernas möjligheter.

Det förefaller därför tveksamt om något står att vinna med att

utfärda ett cirkulär i ämnet. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet

velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

2:o) Handläggningen av administrativa frågor inom fångvården. Under

justitiedepartementet, § 2, har revisorerna föreslagit en undersökning i rationaliseringssyfte

av vissa administrativa förhållanden inom fångvården (Del

I, s. 7—21).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande nr 83, varom

utskottet velat här

erinra.

3:o) Inköp och vård av motorfordon för fångvårdsanstalternas behov

m m. Under justitiedepartementet, § 3, har revisorerna föreslagit åtgärder

för en rationalisering av berörda inköps- och underhållsverksamhet (Del I,

s. 22—25).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande nr 83, varom

utskottet velat här

erinra.

4:o) Transporter inom fångvården. Under justitiedepartementet, § 4, har

revisorerna framhållit angelägenheten av att åtgärder vidtages i syfte att

rationalisera förpassningsresorna inom fångvården (Del I, s. 26—33).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Kostnaderna för de transporter som utföras av fångvårdspersonal med på

fångvårdsanstalter intagna och för vilka kostnaderna bestridas av anslag på

riksstaten uppgå numera till högst betydande belopp. Medan belastningen på

den i fångvårdsanstalternas omkostnadsstat ingående delposten till fångtransporter

under budgetåret 1954/55 uppgick till 548 000 kronor, hade

den för senaste budgetår stigit till nära 950 000 kronor. För innevarande

budgetår kunna utgifterna för ändamålet beräknas bli än högre. Av den

undersökning som revisorerna utfört rörande omfattningen av ifrågavarande

verksamhet under september månad innevarande år framgår, att utgifterna

härför enbart under denna månad uppgått till i runt tal 90 000

kronor. Om detta belopp omräknas att avse helt budgetår, blir summan omkring

1 100 000 kronor. Utöver de sålunda beräknade kostnaderna uppkomma

i sammanhanget jämväl utgifter — förutom för löner till transportförarna

— för övertidsersättningar. Beloppet härav uppgick för nämnda

månad till nära 56 000 kronor, vilket motsvarar över 600 000 kronor för helt

budgetår. De direkta kostnaderna för ifrågavarande transporter kunna således

beräknas komma att belöpa sig till i runt tal 1 750 000 kronor för innevarande

budgetår. Beaktas bör emellertid att de totala utgifter som orsakas

av fångtransporterna i verkligheten äro än större, då kostnader för övertidsersättning

till vikarier för den personal som utför transporter även

uppkomma. Storleken härav har icke kunnat beräknas.

De sålunda angivna kostnaderna måste enligt revisorernas mening ingiva

starka betänkligheter. Även om de bl. a. böra ses mot bakgrunden av de

kraftigt stegrade utgifterna för fångvården över huvud, framstår det som

synnerligen angeläget att en fortsatt utgiftsstegring hejdas och om möjligt

förbytes i en kostnadsminskning. Med hänsyn bl. a. till att — såvitt revisorerna

av den föreliggande utredningen kunnat bedöma -— planläggningen

av resorna i vad avser antalet transportförare m. m. torde vara tillfredsställande,

kunna förutsättningarna härför åtminstone delvis synas begränsade.

Vissa åtgärder i angivna syfte kunna och böra dock vidtagas. Det bör

i sammanhanget även beaktas, att förpassningsresorna jämväl ur ren arbetssynpunkt

uppenbarligen utgöra en allvarlig belastning för såväl anstaltsledningar

som övrig personal.

När det gäller att i sänkande riktning påverka de kostnader som äro

förbundna med ifrågavarande verksamhet, komma särskilt övertidsersättningarna

i blickpunkten. Såsom ovan nämnts har övertidsersättning i här

avsedda fall under september månad innevarande år utbetalats för sammanlagt

7 409 timmar. Som exempel på övertidstjänstgöringens omfattning vid

särskilda anstalter må nämnas Härnösand med 722 timmar och Långholmen

med 877 timmar. Med en beräknad genomsnittlig arbetstid av 200 timmar

per månad för de befattningshavare som ha att verkställa fångtransporter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 är 1960

5

motsvarar förstnämnda timantal arbetstiden för 37 befattningshavare. Om

det antages att samtliga transporter utförts av tjänstemän med lön enligt

11 löneklassen å 3-ort, skulle de sammanlagda lönekostnaderna härför ha

uppgått till i runt tal 38 000 kronor eller nära 18 000 kronor mindre än i

verkligheten utbetalats i form av övertidsersättningar. Omräknat per år gör

detta över 200 000 kronor. Även om det av olika skäl icke är möjligt att

konsekvent genomföra transporterna på sådant sätt att övertidstjänstgöring

ej uppkommer, synes utredningen ge vid handen att det ur olika synpunkter

skulle vara fördelaktigt att öka personalstyrkan vid i varje fall de största

anstalterna, varigenom tjänstgöring som transportförare skulle kunna inläggas

i de olika befattningshavarnas tjänstgöringslistor som en ordinarie arbetsuppgift.

En sådan åtgärd skulle enligt revisorernas mening även stå i

god överensstämmelse med de principiella synpunkter på övertidstjänstgöringen

som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts cirkulär den 6 november

1959 (nr 481) till statsmyndigheterna angående övertidstjänstgöringen inom

statsförvaltningen.

Även ur andra synpunkter än rent ekonomiska synes den omfattning i

vilken övertidsarbete förekommer inom fångvården ge anledning till erinran.

Det kan icke vara rimligt, att personalen i så stor utsträckning som nu

sker tages i anspråk på fritiden — som jämte annat är avsedd för vila och

rekreation — för arbetsuppgifter som bl. a. kräva stor vaksamhet. F. ö.

må framhållas att den beslutade förkortningen av arbetstiden synes meningslös,

om övertidsarbete skall förekomma i en sådan utsträckning som

nu är fallet inom fångvården.

Det är således ur både ekonomiska och andra synpunkter synnerligen påkallat,

att snara åtgärder vidtagas i syfte att rationalisera förpassningsresorna

inom fångvården. Men även vissa formella frågor i samband därmed

synas böra uppmärksammas. Det tillkommer visserligen icke revisorerna att

taga ställning till frågan, huruvida den innebörd fångvårdsstyrelsen givit

övertidsbegreppet och för vilken bl. a. de förenämnda bestämmelserna i

arbetsordningen äro ett uttryck står i god överensstämmelse med gällande

avlöningsbestämmelser. Det vill emellertid förefalla revisorerna, som om

styrelsen tolkar detta begrepp på ett sätt som eljest icke är vanligt inom

statsförvaltningen. Revisorerna förutsätta därför, att vederbörande kamerala

revisionsmyndighet ägnar den berörda frågan uppmärksamhet. Beträffande

arbetstidsberäkningen för fångvårdspersonalen i samband med fångtransporter

torde vidare böra prövas, huruvida icke samma eller liknande

bestämmelser som de Kungl. Maj:t genom brev den 28 juli 1958 fastställt för

polismän i samband med förpassningsresa böra gälla jämväl för fångvårdens

del. — Slutligen bör framhållas att 1955 års revisorer uttalade, att

en formell översyn av de bestämmelser som fångvårdsstyrelsen utfärdat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

rörande förpassningsresorna vore påkallad. Då någon sådan översyn ännu

icke synes ha utförts, få årets revisorer understryka angelägenheten av att

den snarast kommer till stånd.

Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket

och statens organisationsnämnd (Del II, s. 36—45).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Riksdagens revisorer, som i ärendet införskaffat visst uppgiftsmaterial,

har ur både ekonomiska och andra synpunkter funnit påkallat att

åtgärder vidtages för att rationalisera förpassningsresorna inom fångvården.

Vad först angår den omfattning i vilken förpassningsresor företages, torde

enligt utskottet böra konstateras, att resorna delvis är betingade av den otillräckliga

anstaltsorganisationen. Bortsett härifrån är dock storleken av kostnaderna

för resorna ägnade att inge betänkligheter. Revisorerna har i sammanhanget

särskilt pekat på de höga övertidsersättningarna till följd dels

av att transporter i förhållandevis stor utsträckning utföres på bevakningspersonalens

fritid, dels av att fångvårdsstyrelsen i arbetsordningen för fångvårdsstaten

fastställt jämförelsevis förmånliga grunder för beräkning av

övertiden.

Såsom revisorerna och även fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande framhållit

torde kostnadsproblemet vid förpassningsresorna knappast kunna praktiskt

angripas annat än genom att behovet av övertid nedbringas. Möjligheterna

härför sammanhänger i sin tur nära med möjligheterna att öka antalet tjänster

som transportförare. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att

Kungl. Maj :t nyligen tillkallat en särskild utredningsman med uppdrag att

utreda frågan angående fångvårdsanstalternas behov av tillsynspersonal

efter arbetstidsförkortningens genomförande. Utredningen torde enligt vad

som inhämtats komma att innefatta bl. a. en bedömning av lämpligheten att

omräkna regelmässigt ianspråktagen övertid i erforderligt antal nya tjänster.

Utskottet förutsätter, att den av riksdagens revisorer väckta frågan därvid

kommer under övervägande. Med hänsyn bl. a. härtill har utskottet velat

begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Säkerhetsgruppen inom fångvården. Under justitiedepartementet,

§ 5, har revisorerna föreslagit, att åtgärder vidtages för en ökad geografisk

koncentration av säkerhetsgruppens anstalter (Del I, s. 34—37).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Vid 1953 års riksdag beslöts en administrativ omläggning av fångvårdsväsendet

enligt den s. k. räjongplanen. Denna syftar ytterst till en förbättrad

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

7

behandling av de intagna genom en omfördelning av de administrativa funktionerna

inom fångvården. En samverkan mellan de fångvårdsanstalter som

tillhöra en och samma grupp skall sålunda äga rum. Reformen avsåg till att

börja med enbart anstalterna för det ordinära fångklientelet men har sedan

utsträckts att gälla jämväl ungdoms- och säkerhetsanstalterna. Vad de sistnämnda

angår införes en räjongindelning fr. o. m. den 1 juli 1956. Gruppen

omfattar sammanlagt nio anstalter och kolonier med Hall som centralanstalt.

Till skillnad från vad som gäller för grupperna för ordinärt klientel

är säkerhetsgruppen icke geografiskt sammanhållen, utan anstalterna äro

lokaliserade över en stor del av landet. Den sydligaste ligger i Kalmar och

den nordligaste i Hudiksvall, medan anstalten i Karlstad är den längst i

väster belägna. Att gruppen fått en i geografiskt avseende splittrad uppbyggnad

torde bl. a. bero på att därtill hänförts de anstalter som så att säga blivit

över, sedan övriga anstalter fördelats på grupper.

Det är givet att denna sammansättning av säkerhetsgruppen måste vara

förbunden med olägenheter. Det må i sådant hänseende erinras om att en

av anledningarna till räjongsystemets införande var att kommunikationerna

— ordet taget i dess vidsträcktaste betydelse — mellan anstalterna skulle

underlättas. Förpassningarna av de intagna mellan bl. a. centralanstalt och

sidoanstalt skulle bli så korta som möjligt, och vidare skulle den ömsesidiga

kontakten mellan å ena sidan fångvårdsdirektören och övrig personal

vid centralanstalten och å andra sidan personalen vid övriga till samma

grupp hörande anstalter underlättas. De fördelar som skulle följa med en

sådan ordning kunna uppenbarligen icke tillvaratagas inom säkerhetsgruppen

sådan den nu gestaltats. Kostnaderna för transporter inom gruppen bli

onödigt höga, varjämte de stora avstånden medföra en belastning för bl. a.

den ledande personalen vid centralanstalten. Enligt gällande bestämmelser

skall fångvårdsdirektören i regel besöka sidoanstalterna en gång i månaden,

medan räjongkamreraren och ingenjören böra göra motsvarande besök en

gång i kvartalet. Som exempel på omfattningen av de resor som anstaltsgruppens

chef måste företaga må nämnas, att denne under budgetåret

1958/59 redovisat tjänsteresor om sammanlagt 22 000 km, varav 21 000 med

egen bil. Antalet resdagar samma budgetår torde ha uppgått till sammanlagt

200. Omfattningen av tjänsteresorna är givetvis icke enbart — och icke ens

i första hand — beroende på säkerhetsanstalternas geografiska läge. Det är

emellertid tydligt att dessa anstalters nuvarande spridning över landet icke

oväsentligt bidrager härtill. Även om — såsom revisorerna i § 2 om handläggningen

av administrativa frågor inom fångvården ifrågasatt -— antalet

resor till sidoanstalterna för fångvårdsdirektören minskas, kan icke detta

på något avgörande sätt undanröja de nuvarande olägenheterna i angivna

hänseenden.

Det här aktualiserade spörsmålet bör givetvis icke bedömas ur enbart eko
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

nomisk synpunkt. Det bör därför betonas, att även vårdarbetet och verksamheten

i övrigt försvåras till följd av nu rådande förhållanden. Det är i

betraktande av vad nu anförts enligt revisorernas mening synnerligen

önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att giva säkerhetsgruppen en annan

sammansättning. På vad sätt detta skall kunna ske undandrager sig revisorernas

säkra bedömande. En lösning av den föreliggande frågan försvåras i

första hand av den alltjämt bestående bristen på platser inom fångvården

över huvud, en brist som är kännbar icke minst inom säkerhetsgruppen.

Bl. a. med hänsyn härtill kunna revisorernas synpunkter icke beaktas genom

nedläggning av vissa av de i förhållande till Hall längst bort belägna anstalterna

inom säkerhetsgruppen. Syftet med revisorernas förevarande uttalande

måste därför tillgodoses genom en omdisposition av anstalterna, varigenom

vissa för annat klientel nu använda anstalter skulle tagas i anspråk för säkerhetsgruppens

behov, samtidigt som vissa av de anstalter som nu tillhöra

denna grupp skulle överföras till annan grupp. I sådant hänseende må erinras

om att anstalterna i Hällby och Mariefred ursprungligen avsetts för

säkerhetsgruppen men i stället genom riksdagens beslut år 1958 överförts

till ungdomsgruppen. Det är emellertid knappast troligt, att sådana förhållanden

numera föreligga att dessa anstalter kunna utnyttjas för ursprungligen

avsett ändamål. Utan att avgiva förord för den ena eller andra lösningen

anse sig revisorerna böra begränsa sig till att föreslå, att sådana åtgärder

vidtagas att säkerhetsgruppens anstalter kunna geografiskt sammanföras

på ett bättre sätt än vad nu är fallet.

Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, statskontoret och statens

organisationsnämnd (Del II, s. 46—50).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Riksdagens revisorer har i förevarande uttalande under åberopande

av ekonomiska och även vårdsynpunkter föreslagit att sådana åtgärder

vidtages att anstalterna inom fångvårdens säkerhetsgrupp geografiskt

sammanföres på ett bättre sätt än vad nu är fallet. Enligt revisorernas uppfattning

bör detta syfte kunna tillgodoses genom en omdisposition av fångvårdsanstalterna,

varigenom vissa för annat klientel nu använda anstalter

tages i anspråk för säkerhetsgruppens behov samtidigt som anstalter som

f. n. tillhör denna grupp överföres till andra grupper.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att vissa fördelar bl. a. i kostnadshänseende

skulle stå att vinna genom en större geografisk koncentration

av säkerhetsgruppens anstalter. Å andra sidan kan inte bortses från att

sådan ökad koncentration ur andra synpunkter skulle medföra olägenheter.

Bl. a. bör i detta sammanhang beaktas önskvärdheten av att fångklientelet

inte behöver vistas på anstalter som är alltför avlägset belägna i förhållande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

9

till vederbörandes hemorter. Även i vård- och tillsynshänseende kan skäl

anföras mot en ökad koncentration. Härtill kommer de rent praktiska hinder,

som i dagens läge föreligger för ett sammanförande av anstalterna till

ett mera begränsat område. Enligt vad som inhämtats är sålunda anstaltsbeståndet

för närvarande icke sådant, att några större möjligheter till omdispositioner

föreligger. Även den ständigt pågående ökningen av fångantalet

verkar hindrande på sådana. En ökad koncentration av säkerhetsgruppens

anstalter torde därför — om en sådan ur olika synpunkter skulle anses

motiverad — få ses som en uppgift på något längre sikt. Med hänsyn till vad

sålunda anförts har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit

för riksdagen

omförmäla.

6:o) Avlöningsförmåner för diplomatiska och konsulära tjänstemän m. fl.

Under utrikesdepartementet, § 6, har revisorerna föreslagit en utredning beträffande

utlandstjänstemännens löneförhållanden (Del I, s. 38—46).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I statens allmänna avlöningsreglemente finnas bestämmelser meddelade

om avlöningsförmånerna för den personal inom utrikesförvaltningen som

har sin tjänstgöring förlagd utom riket. Enligt dessa bestämmelser, vilka i

huvudsak bygga på ett av 1939 års riksdag fattat beslut i ämnet, äger nämnda

personal vid sidan av de ordinära löneförmånerna i förekommande fall

uppbära ortstillägg, barnbidrag, utomeuropeiskt tillägg, chargé d’affairestillägg,

bidrag för inköp av bil, ersättning för hållande av bil, förflyttningsbidrag

och språktillägg. Härutöver utgå emellertid, likaså med stöd av ovannämnda

riksdagsbeslut, till den ifrågavarande personalen särskilda s. k. prisutjämningstillägg.

Avsikten vid tillkomsten av sagda tillägg var att dessa

utanför gällande lönesystems ram skulle möjliggöra en erforderlig anpassning

av utländsk änstemännens löner vid extraordinära förhållanden. Det

framhölls också i samband med riksdagsbehandlingen av frågan, att systemet

med prisutjämningstillägg vore att betrakta som en nödfallsutväg, vilken

borde tillgripas allenast vid mera betydande men sannolikt övergående

rubbningar av de för lönesättningen grundläggande faktorerna.

Såsom tidigare nämnts ha prisutj ämningstilläggen i motsats till vad som

förutsattes vid deras tillkomst under årens lopp i allt större utsträckning

kommit att tagas i anspråk för löneförstärkning till den utomlands tjänstgörande

personalen. Medan för sagda ändamål under budgetåret 1939/40

anvisades 90 000 kronor, har medelsbehovet för innevarande budgetår beräknats

till 7 033 000 kronor. Prisutjämningstilläggen ha med andra ord under

angivna tidsperiod i det närmaste 80-dubblats. Revisorerna ha i det föregående

i tabellform givit exempel på hur löneutvecklingen på förevarande

område gestaltat sig. Av de lämnade exemplen framgår, att prisutjämnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tilläggen numera utgöra en betydande del av de sammanlagda löneförmånerna

och att de i vissa fall uppgå till större belopp än de i avlöningsreglementet

fastställda.

Revisorerna äro självfallet medvetna om nödvändigheten av att bereda de

befattningshavare som i utlandet skola företräda Sverige och svenska intressen

en sådan löneställning, att denna bl. a. svarar mot den standard som

vederbörande tjänstemän måste upprätthålla för fullgörande av sina speciella

åligganden. Revisorerna vilja emellertid mot bakgrunden av vad ovan

anförts ifrågasätta, om icke den angivna löneutvecklingen numera kan anses

ha nått därhän, att en allmän översyn av avlöningssystemet för utlandsrepresentationen

är påkallad. Visserligen har genom tillskapandet av utrikesförvaltningens

lönenämnd, med uppgift bl. a. att följa frågorna rörande

fastställande av löner åt tjänstemännen vid beskickningar och konsulat

samt att biträda ministern för utrikes ärendena vid dessas beredning, eftersträvats

att erhålla vissa enhetliga principer vid lönesättningen. En behovsprövning

från fall till fall särskilt i fråga om de förut berörda prisutjämningstilläggen

har dock icke kunnat undvikas. Sistnämnda tillägg ha nämligen

delvis måst bestämmas med ledning av från vederbörande tjänstemän

infordrade årsbudgeter, i vilka även medtagits utgifter av mera privat

karaktär.

Vid bedömandet av utlandspersonalens löneförmåner får enligt revisorernas

mening icke heller förbises den betydande skattelättnad som sagda personal

åtnjuter. Sålunda utgår endast kronoskatt å grundlönebeloppet enligt

löneplan. I övrigt är inkomsten skattefri, varjämte tobak och spritdrycker

samt andra skattebelagda förnödenheter, t. ex. bilar, kunna inköpas tulloch

skattefritt.

Såsom tidigare nämnts tillsattes genom beslut av Kungl. Maj:t år 1949 en

särskild sakkunnigkommitté med uppdrag att verkställa utredning angående

avlöningsförmånerna för utomlands stationerade tjänstemän m. m. Kommittén

framlade år 1954 betänkande med förslag till riktlinjer för en lönereglering

för berörd personal. Förslaget innebar bl. a. att vissa extraordinära

utgiftsbehov skulle tillgodoses genom direkt reglering i form av särskilda

ersättningar, utgående i relation till vederbörande tjänstemans inviduella

kostnader. Sålunda skulle till tjänstemän som icke bodde i av staten ägda

eller disponerade lägenheter utgå särskilda bostadskostnadsbidrag. Vidare

skulle i förekommande fall utbetalas bidrag för bestridande av kostnader för

sjukdom, barnsbörd och resor till och från hemlandet. I fråga om den del

av de fördyrade levnadskostnaderna som icke täcktes av de särskilda ersättningarna

skulle kompensation erhållas genom särskilda utlandstillägg, vilka

skulle fastställas av riksdagen. Härigenom skulle enligt de sakkunnigas

mening prisutjämningstilläggen i fortsättningen kunna reduceras till en

bråkdel av de tidigare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

11

Det av kommittén framlagda förslaget till nytt lönesystem har i fråga om

huvudprinciperna ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Enligt revisorernas mening äro nuvarande bestämmelser för reglering av

utlandspersonalens löner otillfredsställande icke blott för staten-arbetsgivaren

utan även för tjänstemännen själva. Lönesystemet kan nämligen

trots det kontrollerande inflytande som utövas av utrikesförvaltningens

lönenämnd självfallet lätt leda till subjektivt färgade bedömningar, vilka i

vissa fall av vederbörande tjänstemän kunna uppfattas som godtyckliga. Det

förhållandet att en stor del av tjänstemännens löner är underkastad täta

växlingar synes vidare kunna giva upphov till en viss osäkerhetskänsla hos

de personalgrupper som beröras av växlingarna. Betydande ekonomiska anpassningssvårigheter

uppstå även icke sällan vid omstationering av utomlands

tjänstgörande befattningshavare till Sverige.

Revisorerna anse med hänsyn till här angivna förhållanden det angeläget,

att genom en allsidigt sammansatt kommitté en förutsättningslös och objektiv

utredning kommer till stånd beträffande utlandstjänstemännens löneförhållanden.

Revisorerna få därför föreslå att åtgärder i av revisorerna angivet

syfte snarast vidtagas.

Utlåtanden har avgivits av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning,

utrikesförvaltningens lönenämnd, statskontoret och statens lönenämnd

(Del II, s. 51—56).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I förevarande paragraf har riksdagens revisorer till behandling

upptagit frågan om avlöningsförmåner för diplomatiska och konsulära

tjänstemän m. fl. Efter en redogörelse för vissa i ämnet gällande bestämmelser

har revisorerna bl. a. konstaterat, att de s. k. prisutjämningstilläggen under

årens lopp kommit att i allt större utsträckning tas i anspråk för löneförstärkning

till den utomlands tjänstgörande personalen samt att dessa tillägg

numera utgör en betydande del av de sammanlagda löneförmånerna och i

vissa fall uppgår till större belopp än de i avlöningsreglementet fastställda.

Revisorerna ifrågasätter på anförda skäl, om inte löneutvecklingen numera

kan anses ha nått därhän att en allmän översyn av avlöningssystemet för

utlandsrepresentationen är påkallad. Under erinran bl. a. om att ett av den

s. k. utlandslönekommittén år 1954 framlagt förslag till nytt lönesystem

i fråga om huvudprinciperna ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd,

har revisorerna ansett angeläget att en utredning kommer till stånd beträffande

utlandstjänstemännens löneförhållanden. Berättelsen utmynnar på

förevarande punkt i ett förslag att åtgärder i av revisorerna angivet syfte

snarast vidtas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Såsom av revisorernas berättelse framgår har sedan år 1949 särskilda sakkunniga

under benämningen utrikesförvaltningens lönenämnd varit kontinuerligt

verksamma för biträde inom utrikesdepartementet vid beredning

av frågor rörande avlöning till tjänstemän vid beskickningar och konsulat.

Denna lönenämnd — i vilken ingår representanter för riksdagen, utrikesförvaltningen,

finans- och civildepartementen samt en exportindustri med rikt

förgrenad utlandsorganisation — har avgivit remissyttrande i anledning av

revisorernas förevarande berättelse. Mot bakgrunden av en utförlig redogörelse

för sin verksamhet och de olika problem som möter inom ifrågavarande

område har berörda lönenämnd — under instämmande i statsrevisorernas

uppfattning att nu rådande förhållanden i fråga om regleringen av

utrikestjänstemännens löner ej är tillfredsställande — angivit två huvudspörsmål

som träder i förgrunden vid en bedömning av utländskänstemännens

lönefråga. Det ena avser den primära frågan om systemet för avvägningen

av de sammanlagda löneförmånerna vid en befattning; det andra

avser den sekundära, mera tekniskt betonade frågan hur dessa förmåner

skall fördelas på lön och särskilda tillägg. Lönenämnden har förklarat sig

intet ha att erinra mot att en kommitté tillsättes för utredning av utlandstjänstemännens

löneförhållanden. Lönenämnden har emellertid tillika anfört

att nämnden, om en särskild utredning ej anses böra komma till stånd,

avser att fortsätta sin verksamhet i överensstämmelse med de riktlinjer som

av nämnden i dess yttrande redovisats.

Statens lönenämnd har i sitt remissyttrande ansett att en prövning av

fragan om utlandstjänstemännens löneförhållanden inte bör ske genom tillsättande

av ytterligare en utredning utan i anslutning till en översyn av utlandslönekommitténs

betänkande, med utnyttjande av de erfarenheter som

vunnits inom utrikesförvaltningens lönenämnd. Statskontoret har tillstyrkt

revisorernas förslag.

Vad i förevarande ärende förekommit ger enligt utskottets mening vid

handen att behov föreligger av en översyn av utlandstjänstemännens löneförhållanden.

Det må i detta hänseende vara till fyllest att åberopa utrikesförvaltningens

lönenämnds uttalande om det uppenbart otillfredsställande i

att de i avlöningsreglementet angivna löneförmånerna numera i vissa fall

ej ens utgör huvuddelen av den lön tjänstemännen de facto uppbär — ett

förhållande som otvivelaktigt är förtjänt av särskild uppmärksamhet. Med

beaktande av de invecklade och delvis svårbemästrade problem som anmäler

sig i samband med en översyn inom detta område står utskottet i och för sig

inte främmande för den av revisorerna framförda tanken på tillsättande av

en särskild kommitté för ändamålet. Framhållas må emellertid att utrikesförvaltningens

lönenämnd, enligt vad av dess remissyttrande framgår, icke

blott ägnar kontinuerlig uppmärksamhet åt skilda med lönesättningen sammanhängande

spörsmål av mera begränsad räckvidd utan även gör vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

13

delvis ingående överväganden i fråga om själva lönesystemet. Med beaktande

härav kan enligt utskottets mening skäl tala för att den av utskottet förordade

översynen av utlandstjänstemännens löneförhållanden anförtros utrikesförvaltningens

lönenämnd. Utskottet anser sig emellertid inte böra närmare

ingå på frågan om formen för berörda översyn utan inskränker sig till

att understryka angelägenheten av att en sådan snarast möjligt kommer till

stånd. Helt allmänt vill utskottet i detta sammanhang ge uttryck åt den uppfattningen,

att det i fråga om tjänstemän med placering i vissa länder med

numera relativt stabila ekonomiska förhållanden bör visa sig möjligt att

nå en fastare reglering av lönerna i samband med reduktion eller borttagande

i viss utsträckning av särskilda lönetillägg. I fråga om levnadskostnaderna i

olika länder må framhållas, att viss vägledning torde kunna hämtas bl. a. ur

förefintlig, centralt sammanställd internationell statistik. De av utlandslönekommittén

på sin tid gjorda övervägandena torde ävenledes i erforderlig utsträckning

kunna beaktas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers

ifrågavarande uttalande anfört.

7:o) Tygförvaltningstjänsten. Under försvarsdepartementet, § 7, har revisorerna

föreslagit att frågan om ett gemensamt tygförvaltningsverk närmare

utredes (Del I, s. 47—57).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I överensstämmelse med av 1954 års riksdag fattat beslut är för närvarande

tygförvaltningstjänsten vid försvaret organiserad försvarsgrensvis och

verksamheten således förlagd till tre skilda ämbetsverk, nämligen armétygförvaltningen,

marinförvaltningen och flygförvaltningen. För vissa samordnande

uppgifter på bl. a. förevarande område har dessutom inrättats ett

särskilt organ, försvarets förvaltningsdirektion, vars ledamöter utgöras av

såväl militära befattningshavare som företrädare för näringslivet. Härutöver

finnes ett från försvarsgrensförvaltningarna fristående ämbetsverk, försvarets

fabriksstyrelse, vilket utövar ledningen av försvarets fabriker och vissa

anläggningar för reparations- och underhållsverksamheten.

Beslutet om en försvarsgrensvis ordnad tygförvaltningstjänst hade föregåtts

av ingående överväganden rörande den lämpligaste organisationsformen

för ifrågavarande verksamhetsområde. Såsom i det föregående nämnts

hade 1946 års militära förvaltningsutredning, på vars år 1950 avgivna betänkande

den nuvarande tygförvaltningsorganisationen i huvudsak bygger,

framlagt förslag till alternativa lösningar av förevarande spörsmål. Enligt

det ena förslaget, benämnt alternativ I, skulle förvaltningen av all krigsmateriel

omhänderhavas av ett enda för försvaret gemensamt ämbetsverk,

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

som skulle övertaga samtliga de åligganden som för det dåvarande åvilade

krigsmaterielverket samt armé-, marin- och flygförvaltningarna. Enligt det

andra förslaget, benämnt alternativ II, skulle tygförvaltningen även i fortsättningen

om ock i modifierad form ske försvarsgrensvis. Skillnaden mellan

organisationen enligt sistnämnda alternativ och den dittills gällande

ordningen skulle bl. a. ligga däri, att handhavandet av sådan materiel som

i samma eller liknande utförande användes vid fler än en försvarsgren i fortsättningen

skulle anförtros den försvarsgrensförvaltning som hade att för

sin försvarsgren anskaffa den största mängden av ifrågavarande materiel

(huvudförvaltningsprincipen). Beträffande sådana funktioner inom tygförvaltningens

område som icke lämpligen kunde anförtros var och en av försvarsgrensförvaltningarna

borde enligt förvaltningsutredningens mening inrättas

för hela försvaret gemensamma organ.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgått förelåg inom förvaltningsutredningen

viss tvekan, vilket av de båda nämnda alternativen

som vore att föredraga. Enligt de sakkunnigas mening innefattade nämligen

alternativ I rent principiellt den lämpligaste organisationsformen. För

nämnda alternativ ansågs främst tala att krigsplaneringen och inköpsverksamheten

bättre kunde samordnas samt att i fråga om viss materiel kravet

på standardisering lättare kunde tillgodoses. Vidare kunde verksamheten i

viss mån bedrivas rationellare och dubbelarbete i stort sett undvikas. Anledningen

till att utredningen likväl såsom sitt förslag framlade alternativ II

angavs av de sakkunniga vara, att en organisation enligt detta alternativ

bättre säkerställde försvarsgrenschefernas inflytande på spörsmålen rörande

respektive försvarsgrens materielutrustning och skapade större förutsättningar

för snabba och kvalitativt fullgoda arbetsresultat i fråga om projekteringen

och konstruktionen av sammansatta stridsmedel. Nämnas må dock

i detta sammanhang att utredningen icke avvisade tanken på en framtida

ytterligare samordning av tygförvaltningstjänsten. En förutsättning härför

ansåg utredningen emellertid vara att en ny försvarsordning genomfördes

som i mindre mån än den gällande byggde på tre från varandra avgränsade

försvarsgrenar.

Till sistnämnda synpunkter anslöt sig föredragande departementschefen

vid framläggandet av den till grund för förberörda riksdagsbeslut liggande

propositionen. Även statsutskottet uttalade i sitt över propositionen avgivna

utlåtande, att utskottet icke fann det osannolikt att ett gemensamt tygförvaltningsverk

framdeles skulle kunna komma att visa sig utgöra den mest

ändamålsenliga organisationsformen. Statsutskottet ansåg emellertid att i

dåvarande läge tygförvaltningstjänsten borde organiseras försvarsgrensvis,

vilket ju också blev riksdagens beslut.

Sedan ifrågavarande tidpunkt har utvecklingen på krigsmaterielområdet

fortskridit mycket snabbt. Nya vapen och vapensystem ha framkommit som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

15

resultat av teknikens senaste rön, och även vårt land har måst anslå betydande

belopp på bl. a. forsknings- och konstruktionsarbete i syfte att skapa

moderna och effektivare medel för krigföringen. I vissa fall har det också

blivit nödvändigt att genom anskaffning utifrån tillföra vårt försvar de hjälpmedel

som erfordras för att landets stridskrafter skola komma i nivå med

andra länders. De problem som möta de tygförvaltande organen ha därmed

militärt, tekniskt och ekonomiskt blivit alltmer komplicerade.

Mot bakgrunden av angivna förhållanden ha revisorerna ansett sig böra

upptaga frågan, huruvida den organisation tygförvaltningstjänsten erhöll

genom 1954 års riksdagsbeslut nu kan anses lämpligt utformad för att svara

mot de växande krav som den militärtekniska utvecklingen ställer på denna

förvaltningsgren. Jämsides härmed anmäler sig spörsmålet, i vad mån möjligheter

föreligga på berörda verksamhetsområde att genom rationalisering

icke blott höja administrationens effektivitet utan även nå fram till organisatoriska

förenklingar och personalbesparingar.

En faktor som i sammanhanget måste tillmätas avgörande betydelse är

enligt revisorernas mening den allt starkare tendens till uppluckring av

gränserna mellan de traditionella försvarsgrenarna som kännetecknar den

militärtekniska utvecklingen. Detta tar sig främst uttryck däri att olika

stridsmedel, vilka vart och ett efter sin speciella typ nu hänföras till viss försvarsgren,

hålla på att ersättas av enhetliga vapen som utan att deras tekniska

villkor i princip förändras kunna tilldelas armé- eller marin- eller

flygförband. De tekniska hjälpmedlen för krigföringen ha med andra ord

i allt större utsträckning blivit gemensamma för de tre försvarsgrenarna.

Ett typiskt exempel härpå utgör roboten, som i hög grad torde förtjäna benämningen

framtidens vapen. Belysande för den berörda utvecklingen, vilken

efter hand torde komma att bli alltmer påtaglig, äro vidare de teletekniska

hjälpmedlen samt det ökade ianspråktagandet av flygplan och helikoptrar

inom såväl armén som marinen.

Denna förändring av det militära försvarets grundvalar, innebärande att

de olika försvarsfunktionerna i stället för de traditionella försvarsgrenarna

bli bestämmande för operativ planläggning och stridsledning, kan självfallet

icke undgå att inverka även på den tekniska tjänsten och därmed på tygförvaltningens

organisation. Revisorerna äro också för sin del av den uppfattningen,

att det måste framstå som alltmer otidsenligt att problem av i

princip samma och i vissa fall av identiskt samma slag skola behandlas och

avgöras inom tre skilda ämbetsverk. Redan i dagens läge äro vissa olägenheter

av den rådande tredelningen uppenbara; sålunda må exempelvis erinras

om att för helikoptertjänsten envar försvarsgren nu håller på att bygga upp

en särskild teknisk organisation. Dessa olägenheter, vilka under utvecklingens

gång torde bli än mer framträdande, skulle emellertid kunna hävas

och betydande fördelar ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

kunna vinnas genom bildandet av ett för försvaret gemensamt tygförvaltningsverk.

Såsom redan 1946 års militära förvaltningsutredning framhöll

skulle ett sådant organ ge ökade garantier för att onödigt dubbelarbete eliminerades

och att föreliggande möjligheter till standardisering av materielen

tillvaratoges. Sistnämnda omständighet skulle få stor betydelse ur tillverkningsekonomisk

synpunkt, då genom standardiseringen förutsättningarna

för rationell serietillverkning skulle ökas, antalet reservdelar av olika slag

nedbringas, distributionen förenklas och reparationstjänsten effektiviseras

och förbilligas. Vidare skulle bl. a. en bättre samordning av inköpen kunna

åstadkommas.

Ett gemensamt tygförvaltningsverk skulle i första hand komma att omfatta

den nuvarande armétygförvaltningen samt de delar av marin- och flygförvaltningarna

som icke ha intendentur- eller fastighetsförvaltande uppgifter.

Sistnämnda arbetsuppgifter äro enligt revisorernas mening icke av

sådan omfattning att för deras handläggande krävas särskilda ämbetsverk,

varför de böra kunna överföras till andra förvaltningsorgan. Organisationen

av ett gemensamt tygförvaltningsverk skulle således möjliggöra indragning

av såväl armétygförvaltningen som marin- och flygförvaltningarna. Ett sådant

verk skulle vidare kunna övertaga huvuddelen av de göromål som nu

ankomma på försvarets förvaltningsdirektion. Dit skulle även kunna förläggas

den centrala ledning av försvarets nytillverkande fabriker som för

närvarande utövas av försvarets fabriksstyrelse.

Det är givet att även efter en sammanslagning av nu berört slag en organisatorisk

åtskillnad mellan olika fackavdelningar måste upprätthållas. Därvid

är emellertid att märka att de mer särpräglade, på viss försvarsgren nu

inriktade arbetsuppgifterna inom den totala tygförvaltningstjänsten kunna

väntas efter hand minska i betydelse jämfört med de problem på robotområdet

m. m. som äro gemensamma för samtliga försvarsgrenar. Att sistnämnda

problem behandlas efter enhetliga principer i en enhetlig organisation

måste otvivelaktigt medföra rationaliseringsvinster i form av både ökad

effektivitet och minskade kostnader. Det bör vidare uppmärksammas att

vart och ett av de tre nuvarande tygförvaltande verken är utrustat med

specialorgan för bl. a. kamerala och andra administrativa ärenden, för inköpsverksamhet,

för verkstads- och förrådstjänst, för standardisering, klassificering

och därmed sammanhängande frågor samt för krigsplanläggning.

De nämnda arbetsuppgifterna torde i ett gemensamt tygförvaltningsverk

kunna fullgöras på ett mindre personalkrävande sätt än enligt nuvarande

organisation, vilket bör möjliggöra ytterligare kostnadsbesparingar.

Såsom framhållits i det föregående var det militära försvarets uppdelning

på tre från varandra avgränsade grenar huvudanledningen till att statsmakterna

icke redan år 1954 fattade beslut om ett gemensamt tygförvaltningsverk.

Detta formella hinder mot en ur saklig synpunkt önskvärd samord
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

17

ning av tygförvaltningstjänsten består som bekant alltjämt. I verkligheten

har emellertid läget undergått en betydelsefull förändring. I sammanhanget

må erinras om att 1955 års riksdagsrevisorer gåvo uttryck åt den uppfattningen,

att den nuvarande uppspaltningen av försvaret på tre olika försvarsgrenar

borde upphöra och ersättas av en enhetligt ledd och organiserad

krigsmakt. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 94 år 1956 förklarade

sig statsutskottet kunna i princip ansluta sig till denna uppfattning och

förutsatte, att vid den fortgående omdaningen av försvaret de av revisorerna

uttalade synpunkterna skulle komma att vederbörligen beaktas. Även

1955 års försvarsberedning har givit uttryck åt liknande tankegångar. Numera

har också en särskild utredning av krigsmaktens högsta ledning igångsatts.

Förutsättningarna för en för försvaret gemensam intendenturkår och

ett gemensamt centralt intendenturförvaltningsverk äro vidare under utredning.

Då en prövning jämväl av frågan om ett gemensamt tygförvaltningsverk

kan väntas bli förhållandevis tidsödande och då det synes angeläget,

att de möjligheter till en mera rationell utformning av tygförvaltningstjänsten

som en eventuell omorganisation av försvarsledningen erbjuder

utan dröjsmål tillvaratagas, synas starka skäl tala för att här avsedda spörsmål

nu upptages till ingående belysning.

Revisorerna äro alltså av den uppfattningen, att frågan om ett gemensamt

tygförvaltningsverk bör närmare utredas, varvid även behovet av en enhetlig

militäringenjörkår torde böra klarläggas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétyg förvaltningen,

marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion,

försvarets fabriksstyrelse, överbefälhavaren, statskontoret och statens

organisationsnämnd (Del II, s. 57—79).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i sitt förevarande uttalande förordat, att frågan

om ett för försvarsgrenarna gemensamt tygförvaltningsverk närmare utredes.

Genom ett sådant verk -— vilket i första hand skulle innefatta nuvarande

armétygförvaltningen samt de delar av marin- och flygförvaltningarna som

icke sysslar med intendentur- och markfrågor -— skulle bättre garantier skapas

för att onödigt dubbelarbete undvikes och för att föreliggande möjligheter

till standardisering av materielen tillvaratages.

Helt allmänt vill utskottet i sammanhanget framhålla, att det är en angelägenhet

av största vikt att förvaltningsverksamheten på den militära tygförvaltningens

område är ordnad på ett ekonomiskt och rationellt sätt. Genom

olika åtgärder har man också sökt tillgodose kravet härpå. Samordning

2 — Bihang till riksdagens protokoll G samt. Nr 128

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

och effektivisering av anskaffningsverksamheten är föremål för kontinuerlig

uppmärksamhet av försvarets förvaltningsdirektion, som även i övrigt har

att ägna uppmärksamhet åt att berörda förvaltningsmyndigheter samarbetar

rationellt och på lämpligt sätt fördelar sin verksamhet. Nämnas må i sammanhanget

de samarbetsdelegationer som är knutna till direktionen för olika

materielgrupper. En samordning av materielanskaffningen sker främst genom

tillämpning av den s. k. huvudförvaltningsprincipen, som innebär att

anskaffningen av för försvaret gemensam materiel så långt möjligt uppdrages

åt den förvaltning som för egen del svarar för den största delen av materielen

i fråga. De anordningar som sålunda vidtagits behöver givetvis icke

innebära, att nuvarande organisationsformer är i alla avseenden tillfredsställande

och att ändringar icke bör ifrågasättas. Utskottet ställer sig dock

härvidlag tveksamt till om några fördelar skulle stå att vinna genom den av

revisorerna förordade sammanslagningen av försvarsgrensförvaltningarna

till ett gemensamt verk. Ett sådant skulle enligt utskottets mening få en

storleksordning, som skulle innebära avsevärda risker för tungroddhet i

arbetsformerna och över huvud för minskad effektivitet. Andra utvecklingslinjer

kan emellertid tänkas. Som försvarets civilförvaltning framhållit i sitt

utlåtande kan det exempelvis icke anses uteslutet, att utvecklingen tämligen

snart leder fram till vissa gemensamma fackorgan på materielförvaltningens

område i stället för försvarsgrensvisa organ. Härvidlag bör helt allmänt konstateras,

att ordnandet av den centrala förvaltningen på försvarets område

nära sammanhänger med vad som kan framkomma av pågående överväganden

om organisationen av försvarets högsta ledning. Innan statsmakterna

tagit ställning i denna fråga saknas enligt utskottets mening förutsättningar

för ställningstaganden till eventuella ändringar i organisationen av tygförvaltningstjänsten.

Under angivna förhållanden har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

S:o) Försvarets fabriksstyrelse. Under försvarsdepartementet, § 8, har

revisorerna föreslagit en utredning av möjligheterna att avskaffa försvarets

fabriksstyrelse och samtidigt överföra dess arbetsuppgifter till de militära

förvaltningarna (Del I, s. 58—71).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Den förstärkta försvarsberedskap som vårt land intog efter det senaste

världskrigets utbrott aktualiserade en rad problem av krigsindustrien innebörd.

Sålunda visade det sig bl. a. nödvändigt att tillgripa speciella åtgärder

för att höja produktionen genom rationalisering av verksamheten vid vissa

försvaret tillhörande fabriker och verkstäder. För detta ändamål inrättades

såsom ett provisorium år 1940 försvarsväsendets verkstadsnämnd, åt vilken

anförtroddes uppgiften att åstadkomma en mera ändamålsenlig planläggning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

19

och ledning av driften vid ifrågavarande företag. I samband med 1943 års

militära förvaltningsreform omvandlades verkstadsnämnden till ett permanent

ämbetsverk, försvarets fabriksstyrelse, som jämte underställda fabriker

och anstalter kom att bilda försvarets fabriksverk. Enligt för statlig

affärsdrift gängse principer upptogos fabriksverkets tillgångar och skulder

m. m. till redovisning på en särskild kapitalfond. Det nya affärsverkets tillkomst

motiverades främst därmed, att förutsättningar skulle skapas för en

verksamhet, bedriven efter grunder som inom privatindustrien prövats och

befunnits ändamålsenliga.

Fabriksstyrelsens verksamhet har utan tvivel varit av väsentlig betydelse

i det omdaningsarbete som alltsedan det senaste världskrigets utbrott pågått

i syfte att rationalisera arbetsformerna vid försvarets fabriker och verkstäder.

Rationaliseringsvinsterna torde i särskilt hög grad ha gjort sig märkbara

i begynnelseskedet. Såsom tidigare nämnts hade nämligen före tillkomsten

av verkstadsnämnden och sedermera fabriksstyrelsen de berörda

företagen drivits utan tillämpning av vedertagna företagsekonomiska principer.

Numera har emellertid vid samtliga försvarets fabriker och verkstäder

med undantag av verkstäder av ren servicenatur driften i princip omlagts

efter fullt affärsmässiga grunder. Den ifrågavarande omläggningen har

alltså omfattat jämväl de under de militära fackförvaltningarna lydande

företagsenheterna.

Sistnämnda omständighet aktualiserar enligt revisorernas uppfattning

spörsmålet, huruvida behov kan anses föreligga att även i fortsättningen

bedriva den militära fabriks- och reparationsrörelsen under administration

av dels fabriksstyrelsen och dels de militära fackförvaltningarna. Inom

armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen

finnas, såsom framgår av den i det föregående lämnade

redogörelsen, numera organiserade särskilda verkstadsavdelningar

(motsvarande), vilka ha tillgång till tekniskt och kommersiellt utbildad

personal med hög teoretisk och praktisk kompetens. Antalet tjänstemän och

arbetare vid de under de militära fackförvaltningarna sorterande företagen

är mångdubbelt större än vid fabriksstyrelsens anläggningar; det fakturerade

värdet av de förstnämnda företagens produktion överstiger väsentligt de

senares. I fråga om den rent merkantila verksamheten föreligger numera

icke någon som helst skillnad de olika företagen emellan. Icke heller kunna

enligt revisorernas mening spåras några skillnader beträffande den tekniska

uppläggningen av produktionen.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att vid det utredningsarbete

som föregick 1943 års militära förvaltningsreform den allmänna

principen uppställdes, att reparationsverkstäderna borde kvarstå under respektive

försvarsgrensförvaltningar, medan allenast de nytillverkande fabrikerna

borde underställas en central industriell ledning. Redan vid fabriks
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsulskottets utlåtande nr 128 år 1960

verkets tillkomst frångicks emellertid denna princip i viss mån genom att

jämväl tvätt- och reparationsanstalterna inordnades i nämnda verk. Vissa

av de nytillverkande fabrikerna torde vidare bedriva en rätt omfattande

reparationsverksamhet. Samtidigt bör hållas i minnet, att vid exempelvis

marinverkstäderna nybyggnadsarbeten förekomma i icke obetydlig utsträckning.

över huvud taget torde det förhålla sig så, att vissa i fabriksverket

ingående företag uppvisa större driftsmässig likhet med t. ex. arméns tygverkstäder

eller marinverkstäderna än med andra till samma verk hörande

anstalter. Slutligen må jämväl erinras om att inom armén fortfarande bedrivas

tvätteri-, skrädderi- och skomakerirörelser av icke ringa omfattning,

vilka administreras av arméintendenturförvaltningen.

I det föregående ha givits exempel på att fabriksverkets andel av de totala

beställningar som utläggas för försvarets räkning är förhållandevis obetydlig.

Sålunda har denna andel i fråga om armétygförvaltningens verksamhetsområde

under budgetåren 1957/59 uppgått till allenast ca 4 procent.

Självfallet kunna de av revisorerna angivna värdena icke betraktas såsom

något tillförlitligt mått på fabriksverkets betydelse för försvarets tillgodoseende

med erforderlig materiel. Enligt revisorernas uppfattning lämna dock

de ifrågavarande uppgifterna besked om att fabriksverkets produktion täcker

endast en ringa del av försvarets behov av krigsmateriel och reparationsarbeten

och att de militära fackförvaltningarnas verkstäder i förevarande

avseende spela en minst lika viktig roll.

Revisorerna anse sig sammanfattningsvis kunna konstatera, att den

rationella driftsform man velat ernå genom tillskapandet av försvarets

fabriksverk numera tillämpas även vid försvarets övriga verkstäder och att

ej heller beträffande verksamhetens inriktning några egentliga skiljaktigheter

föreligga mellan här ifrågavarande företag. Med hänsyn härtill finna

revisorerna det starkt kunna ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning

längre föreligger att bibehålla fabriksstyrelsen såsom centralinstans för ledning

av driften vid den förhållandevis mindre delen av försvarets samlade

fabriks- och verkstadsrörelse. Revisorerna vilja därvid erinra om att fabriksstyrelsen

för närvarande drar en kostnad av omkring 3,3 miljoner kronor

årligen. På grund av de ändrade förhållanden som inträtt efter fabriksstyrelsens

tillkomst synas därför skäl föreligga att omsorgsfullt överväga möjligheterna

att få till stånd en organisationsform som är mindre kostnadskrävande

och därjämte kan bidraga till en förenkling av förvaltningsförfarandet

inom försvaret.

Den lösning som därvid ligger närmast till hands torde vara att överföra

fabriksverkets fabriker och anstalter under vederbörande militära fackförvaltningars

ledning. Såsom tidigare framhållits äro dessa numera utrustade

med en teknisk och merkantil sakkunskap som väl tål en jämförelse med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 dr 1960

21

den inom fabriksstyrelsen befintliga, och det behöver därför knappast befaras

att en dylik överflyttning skulle resultera i en mindre rationell fabriksoch

verkstadsdrift. Till armétygförvaltningen skulle vid den föreslagna omorganisationen

överföras Åkers krutbruk, de båda ammunitionsfabrikerna

och gevärsfaktoriet. Under arméintendenturförvaltningen skulle ställas den

centrala beklädnadsverkstaden samt tvätt- och reparationsanstalterna och

under marinförvaltningen torpedverkstaden. I detta sammanhang må erinras

om att statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande i ett år 1954

avlämnat betänkande föreslagit, att tvättverksamheten vid bl. a. försvaret

skall koncentreras till ett särskilt statligt bolag.

Erfarenheten har utvisat att vid förslag om organisationsförändringar,

syftande till nedskärning och förenkling av den statliga administrationen,

invändningar ofta göras från de myndigheter som i ett eller annat avseende

beröras av en eventuell omorganisation. Det torde vara att förvänta att så

blir förhållandet även i förevarande fall. I sammanhanget får emellertid icke

förbises, att den krissituation som uppkom vid utbrottet av det sista världskriget

ställde statsmakterna inför problem som till varje pris måste lösas.

Det var under sådana förhållanden som bl. a. krigsmaterielverket tillskapades.

Efter det försvarsberedskapen upphört blev det som bekant alltmer

uppenbart, att nämnda verk icke på ett rationellt sätt fyllde sin funktion

som självständigt ämbetsverk. Det indrogs därför genom beslut av 1954 års

riksdag. Vid frågans förbehandling gjordes från krigsmaterielverkets sida

gällande, att en indragning av verket skulle innebära en tillbakagång till en

tidigare tillämpad, helt utdömd organisationsform. Föredragande departementschefen

anförde emellertid häremot att han icke kunde dela den framförda

uppfattningen, att verkets indragande skulle innebära en återgång till

de förhållanden på krigsmaterielanskaffningens område som rådde vid tiden

för andra världskrigets utbrott. Sedan dess hade försvarsgrensförvaltningarna

kraftigt byggts ut personellt och organisatoriskt och i växande omfattning

fått sig anförtrodda stora och komplicerade anskaffningsuppgifter. Det

vore i detta sammanhang värt att uppmärksamma, att krigsmaterielverkets

anskaffning, värdemässigt sett, endast omfattade en mindre del av den

totala materielanskaffningen vid försvaret. Försvarsgrensförvaltningarna

ombesörjde således den värdemässigt långt övervägande delen av materielanskaffningen

och därtill den tekniskt mest komplicerade, såsom anskaffning

av fartyg, flygplan, stridsvagnar och tyngre vapen med utrustning. För

dessa uppgifter vore numera industriell och ekonomisk sakkunskap företrädd

inom förvaltningarna. Departementschefen ansåg därför, att det icke

förefanns anledning antaga annat än att försvarsgrensförvaltningarna skulle

kunna omhänderha från krigsmaterielverket överförda arbetsuppgifter på

ett sådant sätt att industriella, kommersiella och ekonomiska synpunkter

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tillbörligen beaktades. Under sådana förhållanden måste enligt departementschefens

mening de personalbesparingar som krigsmaterielverkets slopande

beräknades medföra tillmätas en avgörande betydelse.

De ovan av departementschefen åberopade motiven, vilka föranledde riksdagen

att fatta beslut om avveckling av krigsmaterielverket, synas enligt

revisorernas mening i väsentliga delar sammanfalla med de av revisorerna

framförda skälen för indragning av försvarets fabriksstyrelse. Under hänvisning

härtill och med beaktande jämväl av det numera allmänt erkända

behovet av att alla besparingsmöjligheter inom statsförvaltningen noggrant

tillvaratagas anse revisorerna, att en utredning utan dröjsmål bör komma

till stånd i syfte att undersöka möjligheterna för slopande av fabriksstyrelsen

och ett samtidigt överförande av dess arbetsuppgifter till de militära

fackförvaltningarna.

Under § 7 ha revisorerna till behandling upptagit frågan om ändamålsenligheten

av en sammanslagning av de tygförvaltande verken inom försvaret

till ett gemensamt tygförvaltningsverk och därvid förordat, att en utredning

i ämnet snarast bör igångsättas. Därest som resultat härav ett försvarets

tygförvaltningsverk skulle komma att tillskapas, anse revisorerna att

de arbetsuppgifter om vilka här är fråga böra överföras till sagda ämbetsverk.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,

arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets fabriksstyrelse, försvarets förvaltningsdirektion, överbefälhavaren,

statskontoret och statens organisalionsnämnd (Del II, s. 79—95).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i förevarande uttalande föreslagit, att en utredning

snarast verkställes angående möjligheterna för slopande av försvarets

fabriksstyrelse och för ett samtidigt överförande av dess arbetsuppgifter

till de militära förvaltningarna, närmast då armétyg-, arméintendentur- och

marinförvaltningarna.

Utskottet vill i anslutning till revisorernas berörda uttalande erinra om

den utveckling som alltsedan 1940-talet ägt rum från försvarsgrensförvaltningar

till fackförvaltningar. Som exempel på denna utveckling kan nämnas

tillkomsten av försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets

sjukvårdsstyrelse, försvarets forskningsanstalt och även försvarets

fabriksstyrelse. Ett genomförande av revisorernas här ifrågavarande förslag

beträffande fabriksstyrelsen skulle innebära en återgång på detta område

till en försvarsgrensvis ordnad organisation. — Bortsett härifrån vill utskottet

—- i likhet med flertalet av de myndigheter som avgivit utlåtanden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

23

i ärendet — starkt ifrågasätta lämpligheten av att till administrativa ämbetsverk

överföra den fabriks- och verkstadsrörelse som f. n. drives av fabriksstyrelsen.

Inom förvaltningarna saknas nämligen förutsättningar för

att bedriva ifrågavarande verksamhet efter fullt affärsmässiga och konkurrenssyftande

grunder. Fabriksstyrelsen är däremot organiserad som ett

affärsdrivande verk med de ökade möjligheter som därmed följer att genom

en friare lönesättning förvärva för verksamheten lämplig personal och att

även i övrigt bedriva denna efter normer som gäller för den enskilda industrien.

— Utöver angivna förhållanden talar mot en överflyttning till berörda

förvaltningar av fabriksstyrelsens arbetsuppgifter bl. a. de svårigheter av

organisatoriskt slag som därvid skulle uppstå. — Under åberopande av det

anförda hemställer utskottet,

att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

9:o) Försvarets hjälptryckerier. Under försvarsdepartementet, § 9, har

revisorerna förordat, att åtgärder vidtages för en sammanslagning av de

hjälptryckerier, som f. n. finnes hos olika militära myndigheter, till ett för

försvaret gemensamt tryckeri (Del I, s. 72—78).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

På grundval av beslut av 1945 års riksdag utfärdade Kungl. Maj :t år 1946

bestämmelser rörande tryckningsverksamheten inom försvaret. Bestämmelserna

inneburo att en sammanslagning skulle ske av de då vid försvarsstaben,

försvarets kommandoexpedition, marinstaben, arméförvaltningens tygavdelning,

marinförvaltningen och arméns intendenturförråd befintliga

hj äiptryckerierna till ett försvarets tryckeri. Vid detta tryckeri skulle utföras^

samtliga de tryckeriarbeten som ur kostnadssynpunkt med fördel kunde

verkställas där samt dessutom bindning eller häftning av framställda tryckalster.

Beträffande ikraftträdandet av bestämmelserna avsåg Kungl. Maj:t

att sedermera meddela beslut. Det uppdrogs åt davarande arméns fortifikationsförvaltning

att hos Kungl. Maj :t anmäla, när erforderliga lokaler för

tryckeriet kunde tagas i anspråk.

I sitt år 1950 avgivna betänkande rörande försvarets centrala tyg-, intendentur-

och civilförvaltning framhöll 1946 års militära förvaltningsutredning,

såvitt nu är i fråga, att den beslutade sammanslagningen av hjälptryckerierna

icke kunnat verkställas på grund av lokalbrist. Samtidigt uttalade

utredningen som sin mening att de förefintliga hjälptrycksanläggningarna,

vilka visat sig vara till stor hjälp för de materielförvaltande verken,

borde bibehållas. Såsom skäl härför åberopades bl. a., att det för en rationell

materielvård var av betydelse att beskrivningar m. m. rörande materielen

kommo personalen till handa så tidigt som möjligt. Vidare ansågs att vid ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

centralt tryckeri fördröjning av tryckningen kunde uppkomma till följd av

besvärliga prioritetsfrågor. Förvaltningsutredningens förslag förelädes 1954

års riksdag genom propositionen nr 109. Föredragande departementschefen

framhöll därvid att han icke fann det påkallat att i förevarande sammanhang

ompröva frågan om försvarets tryckerier, och han förordade därför att

förvaltningarna tills vidare skulle få behålla sina hjälptrycksanläggningar.

Förslaget föranledde icke någon riksdagens erinran.

Revisorerna ha från de fem militära myndigheter i Stockholm som för

närvarande disponera hjälptryckerier infordrat vissa uppgifter angående

bl. a. tryckeriernas maskinella utrustning, värdet av årsproduktionen etc.

Av de inkomna uppgifterna, vilka redovisats i det föregående, framgår bl. a,

att två av de ifrågavarande tryckerierna sakna utrustning för framställning

av tryckplåtar, vilka därför måste anskaffas i öppna marknaden. Vissa av

tryckerierna ha vidare ingen eller otillräcklig bokbinderiutrustning, vilket

medför att bokbinderiarbeten i många fall måste utföras hos bokbinderier

utanför försvaret. Beträffande värdet av årsproduktionen synas uppgifterna

från de olika tryckerierna icke alltid jämförbara. Sålunda har exempelvis

flygförvaltningen beräknat värdet efter gällande marknadspris, medan försvarets

civilförvaltning och marinförvaltningen utgått från mera interna

prissättningar. Nämnas må också att omfattningen av tryckeriernas produktion

är mycket varierande. Så t. ex. torde försvarets civilförvaltnings

tryckeri, som arbetar med relativt stora upplagor, ha större omsättning i förhållande

till utrustning och personal än exempelvis flygförvaltningens, som

nästan uteslutande tillverkar små upplagor.

Enligt revisorernas mening framstår nuvarande ordning med fem olika

hjälptryckerier för försvarets myndigheter i Stockholm som föga rationell

ur produktionssynpunkt. Framhållas må i sammanhanget att tre av tryckerierna

äro inrymda i ett och samma byggnadskomplex. Det huvudskäl

som anförts mot en sammanslagning av tryckerierna, nämligen att ett centralt

tryckeri icke skulle kunna erbjuda den service och snabba leveranstid

som de nuvarande, anse revisorerna icke tillräckligt bärande. Det torde

tvärtom i många fall förhålla sig så, att den större produktionskapacitet som

skulle uppkomma efter en sammanslagning skulle leda till förkortning av

leveranstiderna. Revisorerna anse för övrigt, att exceptionellt korta leveranstider

med därav föranledda merkostnader icke böra påfordras av vederbörande

myndigheter annat än i undantagsfall.

Som ovan nämnts sakna vissa av hjälptryckerierna viktig utrustning. Vid

en sammanslagning skulle nackdelarna härav kunna elimineras. Produktionens

storlek vid ett centralt tryckeri skulle därjämte i större utsträckning

än vad som nu är fallet motivera anskaffande av rationellare utrustning i

fråga om t. ex. bokbinderimaskiner. Detta skulle ha betydelse icke blott ur

ekonomisk synpunkt utan även ur sekretessynpunkt. Genom en centralise
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

25

ring av tryckningsverksamheten skulle också den fördelen vinnas att arbetsledande

och annan personal bättre skulle kunna utnyttjas, vilket i sin tur

skulle leda till personalbesparingar. Slutligen torde vid ett centralt tryckeri

större möjligheter föreligga att uppgöra tillförlitliga självkostnadsberäkningar

för försvarets tryckalster.

Av ovan anförda skäl anse sig revisorerna, som under hand samrått i

ärendet med tryckeriintendenten hos statskontoret, böra förorda att åtgärder

snarast vidtagas i syfte att få till stånd en sammanslagning av berörda

hjälptryckerier till ett för försvaret gemensamt tryckeri.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,

flygförvaltningen, chefen för försvarsstaben, chefen för marinstaben,

statskontoret och statens organisationsnämnd (Del II, s. 96—105).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. S. k. hjälptryckerier disponeras f. n. av fem militära myndigheter,

nämligen försvarets civilförvaltning, försvarsstaben, marinstaben,

armétygförvaltningen och flygförvaltningen. Enligt revisorerna är denna

ordning med flera tryckerier föga rationell ur produktionssynpunkt, och

åtgärder föreslås vidtagna för att få till stånd en sammanslagning av dem.

Nämnas må i sammanhanget, att de sammanlagda anskaffningskostnaderna

för den existerande maskinutrustningen vid tryckerierna torde överstiga

en halv miljon kronor, att antalet anställda är ca 40 och att det sammanlagda

årliga produktionsvärdet överstiger en miljon kronor. Av nämnda

uppgifter torde framgå, att verksamheten har en sådan omfattning att frågan

om den lämpliga organisationsformen för tryckerierna har väsentlig ekonomisk

betydelse. — De militära myndigheter som f. n. disponerar hjälptryckerier

har i sina utlåtanden framhållit bl. a. att tryckerierna var för sig

i allmänhet torde ha en storleksordning och en utrustning som ur driftsekonomiska

och andra synpunkter är lämplig samt att ett centralt tryckeri

troligen skulle medföra ett mera tungrott arbetssätt med sämre service, omständligare

beställningsförfarande och längre väntetider. Utskottet är för

sin del icke övertygat av de sålunda anförda skälen. Som revisorerna och

även statskontoret anfört torde det i stället finnas anledning antaga att en

sammanslagning skulle möjliggöra en ökad produktionskapacitet. En sådan

ökad kapacitet skulle kunna komma till stånd genom de möjligheter som

öppnar sig till bättre samordning och planering av produktionen i stort, till

en effektivare inköpsverksamhet, till en ökad specialisering av personalen

på de olika grenarna av verksamheten etc. Som framhållits i det till statskontorets

utlåtande fogade yttrandet av statskontorets tryckeriintendent

skulle inrättandet av ett centralt tryckeriföretag av berörda omfattning mo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tivera upprättandet av tillförlitliga självkostnadskalkyler, vilket — genom

att kostnadsjämförelser kan ske med tryckerier i allmänna marknaden —

är av betydelse vid ställningstagandet till verksamhetens framtida dimensionering.

— Utskottet vill i sammanhanget slutligen nämna, att tre av de

fem berörda tryckerierna är belägna i samma byggnadskomplex.

Med hänsyn till sina sålunda gjorda överväganden anser utskottet, att

frågan om en sammanslagning av nämnda tryckerier snarast bör utredas.

I vilka former en sådan utredning lämpligen bör bedrivas undandrager sig

utskottets bedömande. Härvidlag torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att

taga ställning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

10 :o) Tygförvaltningsskolans lokalförhållanden. Under försvarsdepartementet,

§ 10, har revisorerna framhållit, att frågan om ett sammanförande

av tygförvaltningsskolans lokaler till en större enhet snarast bör upptagas

till behandling (Del I, s. 79—84).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Tygförvaltningsskolan i Stockholm (TygS), som i genomsnitt undervisar

750 elever per år, har sina lokaler förlagda på tre olika håll, nämligen dels

vid Götgatan, dels vid Slussen och dels inom ett område i Solvalla i närheten

av Svea artilleriregementes kasernetablissement. Denna splittring av TygS

lokaler har icke blott medfört betydande merkostnader för skolans verksamhet

utan även varit till men för undervisningen. Olägenheterna därav

ha i skilda sammanhang påtalats av chefen för skolan. Några åtgärder för

förbättring av lokalförhållandena ha emellertid ännu icke vidtagits. I skrivelse

till chefen för armén den 21 november 1959 har frågan ånyo upptagits

av skolchefen, som därvid i syfte att få till stånd en lokalkoncentration

framlagt vissa förslag i ämnet. Förslagen, för vilka redogjorts i det föregående,

innebära att en utflyttning av skolans lokaler till Solvalla bör ske

i tre etapper. Ett genomförande av etapperna 1 och 2 skulle enligt skolchefens

beräkningar medföra en årlig kostnadsbesparing för statsverket av i

runt tal 425 000 kronor och kräva investeringar på ett sammanlagt belopp

av 730 000 kronor. I fråga om etapp 3 skulle besparingarna per år belöpa sig

till ca 17 000 kronor, medan investeringsbehovet skulle uppgå till omkring

500 000 kronor.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att chefen för försvarsdepartementet

innevarande år uppdragit åt särskilda sakkunniga — 1959 års

skjutfältsutredning —- att bl. a. utreda frågan om anskaffande av skjutfält

för Svea artilleriregemente (Al). Skulle nämnda utredning leda till beslut

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

27

om flyttning av A 1 till annan plats synes det icke uteslutet, att utrymme för

TygS verksamhet skulle kunna beredas inom A 1 :s nuvarande kasernetablissement.

Ovannämnda av skolchefen framlagda förslag ha emellertid utarbetats

under förutsättning att ett övertagande av A 1 :s kaserner för skolans

behov icke skulle komma till stånd eller att ett sådant övertagande skulle

ske först efter relativt lång tid.

Enligt revisorernas mening får det anses troligt att utredningen rörande

A 1 :s framtida förläggning på grund av frågans komplicerade natur kan bli

relativt tidsödande. Med hänsyn härtill och då TygS nuvarande lokalförhållanden

årligen förorsaka kronan avsevärda merkostnader, anse revisorerna

det i hög grad angeläget att här berörda problem snarast bringas till

en tillfredsställande lösning. Härvid bör särskilt beaktas, att de besparingar

som exempelvis skulle uppkomma vid ett genomförande av etapperna 1 och

2 i skolchefens förenämnda förslag skulle på mindre än två år förslå till

täckande av kostnaderna för de för förslagets realiserande erforderliga investeringarna.

Revisorerna anse mot bakgrunden av det anförda, att frågan om ett sammanförande

av tygförvaltningsskolans lokaler till en större enhet icke längre

bör förhalas utan med det snaraste upptagas till slutgiltig behandling.

Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen, chefen för armén

och statens organisationsnämnd (Del II, s. 106—109).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Som framgår av den föregående redogörelsen har tygförvaltningsskolan

i Stockholm hittills haft sina lokaler förlagda på tre olika håll,

nämligen dels vid Götgatan, dels vid Slussen och dels inom ett område i Solvalla

i närheten av Svea artilleriregementes (Al) kasernetablissement.

Spridningen av skolans lokaler har inneburit betydande olägenheter, och en

utflyttning av hela skolan till Solvallaområdet har därför sedan länge eftersträvats.

Enligt vad utskottet inhämtat har en sådan utflyttning nyligen

påbörjats. Sålunda har vapen- och pjäsutbildningsverkstäderna under mars

månad utflyttats från resp. Götgatan och Slussen till de lokaler i Solvallaområdet,

som friställts genom Stockholms tygstations bortflyttning. I samband

därmed har skolkompaniet förlagts till A 1 :s kasern. Vid Slussen finns

nu endast svetsverkstaden kvar, vilken beräknas utflyttad till hösten. Vid

Götgatan är det främst kursavdelningen som återstår. Utflyttningen i denna

del avses genomförd först sedan statsmakterna tagit ställning till frågan om

A 1 :s framtida förläggning. Under åberopande av det anförda hemställer

utskottet,

att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

11 :o) Ersättning för resor till och från arbetsplats i vissa fall. Under försvarsdepartementet,

§ 11, har revisorerna förordat en översyn av bestämmelserna

om rätt för personal vid försvaret till fria resor mellan bostads- och

tjänstgöringsplats (Del I, s. 85—95).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Kungl. Maj :t har åren 1942—1957 i ett flertal brev medgivit personal vid

olika truppförband (motsvarande) rätt till fria resor mellan bostadsort och

tjänstgöringsplats eller kontant ersättning därför. Som regel ha därvid uppställts

vissa villkor rörande bostadsortens belägenhet i förhållande till

arbetsplatsen. Bestämmelserna härom ha dock icke erhållit en enhetlig

utformning. I vissa fall har föreskrivits att vägavståndet mellan de båda

platserna skall utgöra mer än 3 km, i andra fall återigen mer än 5 km; det

förekommer emellertid också att sagda förmåner beviljats utan att över huvud

taget något villkor i fråga om minimiavståndet uppställts. Liknande

variationer föreligga jämväl i fråga om de avdrag vederbörande tjänsteman

skall vidkännas i förhållande till biljettpriset på allmänt fortskaffningsmedel.

Antingen har något avdrag icke fastställts alls eller också har detta bestämts

till 12 kronor eller till 6 kronor per månad.

År 1947 erhöll statens sakrevision av dåvarande chefen för försvarsdepartementet

i uppdrag att inkomma med förslag till närmare riktlinjer för prövning

av frågor om ersättning för resor till och från arbetsplats. I anledning

därav utarbetades, såsom tidigare nämnts, inom sakrevisionen en promemoria

i ärendet med förslag till dylika riktlinjer. Promemorian överlämnades

sedermera till 1949 års reseersättningskommitté. I direktiven för sagda

kommitté hade bl. a. framhållits, att frågan om fastställande av enhetliga

principer för ersättande av kostnader för resor till och från arbetsplats,

belägen utanför samhälles egentliga bostadsområde, borde upptagas till ytterligare

överväganden samt att frågan påkallade en lösning snarast möjligt.

De sakkunniga framlade med anledning därav i ett år 1950 avgivet betänkande

förslag till ändrade grundregler för prövningen av här berörda ersättningsfrågor.

Förslagen, vilka innefattade förenklade och mera enhetliga

regler för beräkningen av sagda ersättningar, ha ännu icke föranlett någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

I betänkandet framhöllo de sakkunniga helt allmänt att det finge anses

ligga i sakens natur, att den enskilde arbetstagaren regelmässigt själv skulle

bestrida de med resor till och från arbetsplatsen förenade kostnaderna och

att endast för det fall en arbetsplats förlädes på så stort avstånd från närmaste

bostadsbebyggelse att resekostnaderna bleve mera betydande ett avsteg

från nämnda princip kunde anses motiverat.

I detta sammanhang synes böra erinras om att tätorternas bebyggelse

under senare år undergått en betydande förändring, i det att bostadsbebyg
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

29

gelsen i allt större utsträckning spritts ut till samhällenas ytterområden.

Som exempel härpå kan omnämnas, att ett flertal bostäder uppförts i norra

delen av Sollentuna kommun i närheten av Svea livgardes förläggningsområde

och inom Väster- och österhaninge kommuner i närheten av marinens

anläggningar på Berga. Vidare har bostadsbebyggelsen i Linköping utvidgats

i riktning mot Malmslätt och ett större bostadsområde ordnats i Jakobsbergs

samhälle i närheten av Svea flygflottilj. Det synes enligt revisorernas

uppfattning icke uteslutet att denna spridning av bebyggelsen i vissa fall

kan ha verkat i sådan riktning, att skäl föreligga för omprövning av den

vid berörda truppförband tjänstgörande personalens rätt till fria resor till

och från arbetsplatsen.

På senare tid har det blivit allt vanligare att, då bostäder uppföras i närheten

av militär förläggningsplats, försvarets personal tillförsäkras viss kvotdel

av de nybyggda lägenheterna. Självfallet böra dylika lägenheter i första

hand tagas i anspråk för sådan personal som tjänstgör vid det närbelägna

förbandet. Enligt vad revisorerna inhämtat har emellertid så icke alltid skett.

Som exempel härpå kan omnämnas att vissa tjänstemän, vilka bo i närheten

av Svea livgardes, Svea artilleriregementes och Svea flygflottiljs kaserner,

ha sin tjänstgöring förlagd till staber i Stockholm, medan andra

tjänstemän, vilka tjänstgöra vid nämnda förband, ha sina bostäder i innerstaden.

Oaktat resekostnaderna i båda fallen äro desamma, har den sistnämnda

personalen med stöd av nuvarande bestämmelser tillförsäkrats rätt

till fria resor till och från arbetsplatsen, medan den förstnämnda själv måste

bestrida de med resorna förenade kostnaderna.

Såsom tidigare nämnts uppgå statsverkets utgifter för här angivna förmåner

till avsevärda belopp. En av revisorerna verkställd undersökning vid

två förband har sålunda utvisat, att kostnaderna enbart vid dessa förband

belöpt sig till ca 200 000 kronor årligen. Med hänsyn härtill framstår det

enligt revisorernas mening som angeläget, att i fortsättningen alla rimliga

åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en begränsning av berörda kostnader.

Mot bakgrunden av det anförda anse sig revisorerna böra förorda, att

bestämmelserna om rätt för personal vid försvaret till fria resor mellan

bostads- och tjänstgöringsplats snarast bli föremål för översyn. Därvid böra

enligt revisorernas mening de av 1949 års reseersättningskommitté framförda

synpunkterna på frågan i tillbörlig utsträckning beaktas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för armén,

chefen för marinen, chefen för flygvapnet, statskontoret och statens sakrevision

(Del II, s. 109—116).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utskottet. Såsom revisorerna framhållit är bestämmelserna om ersättning

för resor till och från arbetsplats vid försvarsväsendet inte enhetligt utformade

utan spridda på ett flertal kungl. brev och ämbetsskrivelser avseende

varje av frågan berörd militär enhet för sig. Förklaringen härtill ligger i att

behovet av normerande föreskrifter framvuxit successivt i mån av att militära

förband utflyttats från bebyggelsecentra eller förlagts till platser utan

egentlig eller med otillräcklig bebyggelse. De villkor som uppställts för åtnjutande

av resekostnadsersättning har — beroende av lokala faktorer ■—- kommit att variera såväl i vad rör minimiavståndet mellan bostad och arbetsplats

som beträffande den del av biljettkostnaden som befattningshavarna

själva skall bära. Ur enhetlighets- och administreringssynpunkt kan detta

måhända synas mindre tillfredsställande. Å andra sidan får inte bortses

från betydelsen av att de nuvarande bestämmelserna kunnat utformas under

hänsynstagande till lokalt betingade variationer och att förutsättningarna

för åtnjutande av ersättning kunnat närmare anpassas efter det aktuella

behovet i varje särskilt fall än vad som vore möjligt vid en generell reglering

på ifrågavarande område. Såväl statens sakrevision som 1949 års reseersättningskommitté

har också vid sina överväganden varit medvetna om

svårigheterna att, exempelvis i vad gäller minimiavståndet, åstadkomma

rättvisa genom generellt verkande regler.

Vad kostnadssynpunkten angår har utskottet svårt att föreställa sig, att

någon verklig besparing för statsverket skulle kunna ernås genom en övergång

till enhetliga bestämmelser; motsatsen synes utskottet mera antaglig.

Mot bakgrunden av det anförda kan utskottet inte finna det påkallat med

någon mera genomgripande omläggning i riktning mot ett generellt verkande

system, även om detta skulle vara ägnat att medföra en viss lättnad

för de administrerande myndigheterna. Däremot kan, såsom revisorerna

framhåller, en omprövning av förutsättningarna för åtnjutande av fria resor

till och från arbetsplats te sig motiverad i de fall, där bostadsbebyggelsen i

större utsträckning spritts ut till samhällenas ytterområden och avståndet

mellan bostad och arbetsplats därigenom i motsvarande mån minskats.

Under hänvisning till det anförda har utskottet ansett sig böra inskränka

sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

12:o) Besiktning av vissa motorfordon inom försvaret. Under försvarsdepartementet,

§ 12, har revisorerna ansett en utredning böra ske av möjligheterna

att slopa viss besiktning av motorfordon och ersätta densamma med

infordrande av motorfordonsuppgifter (Del I, s. 96—100).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Med stöd av rekvisitionslagen har Kungl. Maj:t i en år 1953 utfärdad

förordning, militär uttagningsförordning, bl. a. meddelat bestämmelser om

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

31

förfaringssättet vid uttagning under fredstid av sådan kommuner och enskilda

tillhörig egendom som erfordras i samband med krigsmaktens ställande

i>å krigsfot. Såsom i det föregående nämnts har i fråga om bl. a. motordrivna

fordon armétygförvaltningen utsetts till s. k. biluttagningsmyndighet.

1 denna egenskap åligger det ämbetsverket att redan under fredstid

uttaga och registrera sådana fordon som beräknas bli erforderliga i krig.

Ägare till uttaget fordon är under straffansvar skyldig att efter anmaning

lämna uttagningsmyndigheten de uppgifter angående fordonet som myndigheten

finner erforderligt anskaffa. Vidare åligger det länsstyrelserna att

göra anmälan till armétygförvaltningen för det fall det kommit till deras

kännedom, att ändring i fråga om uttaget fordon inträffat i förhållande

varom de tidigare lämnat upplysning till ämbetsverket.

Enligt av dåvarande arméförvaltningens tygavdelning år 1953 utfärdade

föreskrifter skola uttagna fordon kontinuerligt undergå s. k. förbesiktning.

Alternativt kan emellertid denna besiktning i vissa fall ersättas av infordrande

av s. k. fordonsuppgift. Avsikten med de båda nämnda åtgärderna

är att dels skapa underlag för bedömningen av motorfordonens lämplighet

för krigsbruk, dels underlätta mottagandet och värderingen av fordonen vid

mobilisering, dels ock förbereda eventuellt erforderlig komplettering av fordonens

utrustning.

Förbesiktning sker antingen i den formen att fordonet undersökes vid en

av armétygförvaltningen godkänd bilverkstad eller också genom att representanter

för redovisningsmyndigheten, d. v. s. militärbefälsstab, marinförvaltningen

eller flygförvaltningen, avlägga besök hos vederbörande fordonsägare

i och för kontroll av fordonet. Vid infordrande av fordonsuppgift tillställes

ägaren en särskild blankett med svarskuvert. Enligt anvisningar på

blanketten skola därå antecknas de data angående fordonet, vilka äro av

betydelse för redovisningsmyndighetens bedömning av fordonet i ovan angivna

avseenden.

Såsom i det föregående nämnts uppgå kostnaderna för förbesiktningarna

till icke obetydliga belopp. I ersättning för besiktningsförrättares resor samt

för inställelse av uttagna fordon för besiktning utbetalades sålunda under

sistförflutna budgetår i runt tal 160 000 kronor. Med hänsyn härtill ha revisorerna

ansett det angeläget att till behandling upptaga frågan, om icke

möjligheter till nedskärning av sagda kostnader kunna tänkas föreligga.

I detta sammanhang må till en början framhållas, att förbesiktningarna

i deras nuvarande utformning ingalunda torde innefatta tillförlitliga garantier

för att fordonen vid en eventuell mobilisering befinna sig i sådant tillstånd

att de äro lämpliga för krigsbruk. Ej heller torde de måhända långt

före mobiliseringstillfället uppgjorda förbesiktningsprotokollen utan vidare

kunna läggas till grund för värderingen av fordonen. Förändringar i fråga

om dessa kunna nämligen självfallet ha inträffat under mellantiden. Revi
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

sorerna anse det därför icke osannolikt att det vid en mobilisering, oaktat

förbesiktning ägt rum, blir nödvändigt att underkasta här berörda fordon

förnyad besiktning. Med hänsyn härtill måste enligt revisorernas mening

de genom vederbörande bilverkstäder eller representanter för redovisningsmyndigheten

gjorda förbesiktningarna vara av förhållandevis ringa värde.

I stället för förbesiktningarna kunna, som tidigare nämnts, i vissa fall

infordrande av fordonsuppgift från vederbörande fordonsägare komma till

användning. Detta förfaringssätt, som icke förorsakar kronan några nämnvärda

utgifter, tillämpas som regel endast i de fall tillgängliga medel icke

förslå till täckande av kostnaderna för förbesiktningar. De i fordonsuppgifterna

lämnade upplysningarna rörande fordonen bli på samma sätt som

förbesiktningsprotokollen föremål för granskning av redovisningsmyndigheten.

Myndigheten kan således med ledning av nämnda uppgifter föranstalta

om de åtgärder som ur mobiliseringssynpunkt kunna befinnas erforderliga

i fråga om fordonen. Ur sistnämnda synpunkt fylla således fordonsuppgifterna

samma funktion som förbesiktningsprotokollen. I likhet med dessa

protokoll avses vidare fordonsuppgifterna skola tjäna till ledning vid värdering

av fordonen vid eventuell mobilisering.

Då således enligt revisorernas uppfattning infordrande av fordonsuppgifter

från vederbörande fordonsägare ur kontroll- och värderingssynpunkt får

anses vara i stort sett av samma värde som förbesiktningsprotokollen och då

förbesiktningarna årligen åsamka kronan icke ringa kostnader, synes det

enligt revisorernas mening utan dröjsmål böra prövas, om icke förbesiktningarna

i fortsättningen kunna helt slopas och ersättas med infordrande av

motorfordonsuppgifter. Revisorerna ha därmed icke tagit ställning till den

vidare frågan, om behov över huvud taget kan anses föreligga att införskaffa

dylika uppgifter.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétyg förvaltningen,

överbefälhavaren, statskontoret, statens sakrevision och statens organisationsnämnd

(Del II, s. 116—125).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Fordon, som jämlikt militära uttagningsförordningen uttages

för att bli ianspråktagna av krigsmakten i ett mobiliseringsläge, skall enligt

gällande föreskrifter kontinuerligt undergå s. k. förbesiktning. Sådan besiktning

kan i vissa fall ersättas med infordrande av s. k. fordonsuppgift. Revisorerna

— som bedömer de båda förfarandena såsom i stort sett likvärdiga

ur kontroll- och värderingssynpunkt — anser det böra övervägas huruvida

icke förbesiktningarna med hänsyn till de därmed förknippade kostnaderna

bör helt slopas och ersättas med fordonsuppgifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

33

Utskottet har vid sin behandling av ärendet inhämtat, att förbesiktning

i princip sker beträffande sådana fordon, vilkas allmäntillstånd mera väsentligt

kan variera, såsom lastbilar äldre än två år, släpfordon, motorcyklar

och traktorer, medan i fråga om personbilar samt sådana fordon som

hussar och långtradare vilka fortlöpande står under allmän kontroll i stället

infordras fordonsuppgifter. Helt allmänt gäller, att beträffande hälften av de

uttagna fordonen endast fordonsuppgifter inhämtas. — Utskottet, som härvidlag

beaktat vad armétygförvaltningen och överbefälhavaren anfört om

besiktningsförfarandets värde ur beredskapssynpunkt, finner väl att möjligheten

till besiktningar alltjämt bör bibehållas. Systemet med infordrande

av motorfordonsuppgifter synes emellertid av ekonomiska skäl böra tilllämpas

i största möjliga utsträckning. För en ökad tillämpning därav talar

bl. a. att den militära uttagningsmyndigheten numera torde ha ett betydligt

säkrare underlag för bedömande av de uttagna motorfordonens tekniska

tillstånd än vad fallet var vid tiden för införandet av besiktningsförfarandet.

Då det finnes skäl antaga att anförda synpunkter blir beaktade utan att

några särskilda åtgärder vidtages, har utskottet velat begränsa sig till att

vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

13 :o) Skånska pansarregementets övningsförhållanden. Under försvarsdepartementet,

§ 13, har revisorerna förordat en undersökning av regementets

långsiktiga behov av lämplig mark för utbildnings- och övningsändamål

(Del I, s. 101—107).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Sedan 1943 års riksdag beslutat att Skånska pansarregementet skulle förläggas

till Hässleholm, uppkom frågan om förvärv för kronans räkning av

lämplig övningsterräng för regementet. Statsmakterna hade vid övervägandet

av nämnda spörsmål att taga hänsyn till dels nödvändigheten av att

övningsområdets markbeskaffenhet uppfyllde de speciella fordringar som

måste uppställas på ett stridsvagnsövningsfält, dels önskvärdheten av att

minsta möjliga olägenhet av social och näringsekonomisk art uppstod till

följd av markförvärvet. Såsom i det föregående nämnts löstes denna fråga

av 1944 års riksdag, som beslöt om förvärv av vissa i Hovdala fideikommissegendom

ingående fastigheter. I köpeskilling för fastigheterna erlade kronan

efter expropriationsförfarande tillhopa 735 000 kronor.

Redan efter kort tids användning blev det uppenbart, att Hovdala övningsfält

på grund av den rikliga förekomsten av berg, sten, kärrmark och skog

icke var i alla avseenden lämpligt för pansarövningar. Även om det på grund

av dåvarande stridsvagnstaktik — vilken innebar att stridsvagnsförbanden

skulle upptaga striden med motståndaren först i skogslinjen — till en början

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

ansågs som en fördel, att utbildningen av truppen så långt möjligt skedde

under sådana förhållanden som beräknades föreligga under krig, blev det

efter hand nödvändigt att vidtaga omfattande åtgärder för att förbättra övningsfältets

användbarhet. Behovet härav blev särskilt stort sedan regementet

utrustats med de tunga centurionstridsvagnarna. Hittills ha för iståndsättnings-

och nyanläggningsarbeten på övningsfältet nedlagts 439 000 kronor

samt för underhållsarbeten 410 000 kronor eller i runt tal 850 000 kronor.

Därtill komma kostnader för väg- och dikesarbeten. Sistnämnda kostnader

ha enbart för budgetåren 1959/60—1960/61 beräknats till 143 000 kronor.

I detta sammanhang må också framhållas att den stenbundna och vattensjuka

marken på övningsfältet orsakat onormalt stor förslitning på

stridsvagnsmaterielen och till följd därav betydande underhålls- och reparationskostnader

för nämnda materiel. Fältets läge cirka fem kilometer från

regementets kaserner har också medfört besvärliga och dyrbara transporter.

År 1956 framhöll fortifikationsförvaltningen i underdånig skrivelse att en

av ämbetsverket gjord undersökning utvisat, att det enda område i regementets

närhet som vore lämpligt för stridsvagnsövningar utgjordes av den

under domänstyrelsens förvaltning stående Mölleröds kungsgård. Fortifikationsförvaltningen

ifrågasatte därför om icke nämnda gård borde överföras

till försvaret för att tjäna som komplement till hovdalafältet. Från domänstyrelsens

sida hade emellertid häremot invänts att betydande kapitalinvesteringar

gjorts för upprustning av bl. a. byggnadsbeståndet på den ifrågavarande

egendomen och att dessa investeringar skulle gå till spillo om egendomen

omvandlades till övningsfält. Då domänstyrelsen av angivet skäl motsatt

sig egendomens överförande till försvarsväsendet, hemställde fortifikationsförvaltningen

i ovannämnda skrivelse att ärendet för yttrande skulle

remitteras till försvarets fastighetsnämnd. Enligt vad revisorerna inhämtat

har fastighetsnämnden sedermera tillstyrkt att ett överförande av kungsgården

till försvaret kommer till stånd.

Med hänsyn till de betydande nyanläggnings-, underhålls- och andra kostnader

som efter kronans förvärv av Hovdala övningsfält nedlagts på detta

samt till de merutgifter som årligen åsamkas kronan i form av högre underhållskostnader

på stridsvagnsmaterielen och transportkostnader ha revisorerna

funnit det vara av intresse att närmare undersöka, vilka förutsättningar

som eventuellt föreligga för att i fortsättningen begränsa sagda kostnader.

I sådant syfte ha revisorerna avlagt besök på övningsfältet och i samband

därmed dryftat hithörande spörsmål med representanter för regementet.

Revisorerna ha också från regementschefen inhämtat uppgifter rörande

de besparingar som kunna tänkas uppstå genom att en förbättring av regementets

övningsförhållanden kommer till stånd. Regementschefens synpunkter

i nämnt avseende, vilka återgivits i det föregående, synas utvisa att

stora möjligheter till icke obetydliga utgiftsminskningar stå till buds, därest

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

35

en tillfredsställande lösning av här föreliggande problem kan åstadkommas.

Såsom redan omnämnts föreligga nu planer att utvidga Skånska pansarregementets

övningsområde genom ianspråktagande av Mölleröds kungsgård

för försvarets räkning. Med hänsyn till i det föregående berörda omständigheter

anse emellertid revisorerna att, innan så sker, en närmare undersökning

bör verkställas rörande regementets behov på längre sikt av lämplig

mark för utbildnings- och övningsändamål. Därvid böra, på grundval av tillförlitliga

kostnadsberäkningar och noggranna markundersökningar, olika

alternativ allsidigt prövas i syfte att vinna en ur både ekonomisk och militär

synpunkt så ändamålsenlig lösning av frågan som möjligt.

Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen, chefen för armén,

försvarets fastighet snämnd och domänstyrelsen (Del II, s. 125—133).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Under förevarande punkt har revisorerna anfört vissa synpunkter

på övningsförhållandena vid Skånska pansarregementet. Därvid

behandlas den planerade utvidgningen av regementets övningsområde genom

ianspråktagande av kronoegendomen Mölleröds kungsgård i Kristianstads

län. Revisorerna anser att — med hänsyn till erfarenheterna i fråga

om regementets övningsfält vid Hovdala — ett sådant ianspråktagande bör

föregås av en närmare undersökning rörande regementets behov på längre

sikt av lämplig mark för utbildnings- och övningsändamål.

Utskottet vill i anledning av revisorernas uttalande helt ansluta sig till

vad däri framhållits om angelägenheten av planering i behandling av regementets

markfrågor och av att åtgärder i markhänseende — utvidgningar

och markförbättringar -— föregås av tillförlitliga kostnadsberäkningar och

tillräckligt noggranna markundersökningar. Härvidlag synes tidigare i vissa

hänseenden ha brustit. Vad angår ianspråktagandet av Mölleröds kungsgård

synes frågan härom -—• enligt vad utskottet inhämtat — ha varit föremål

för ingående överväganden. Resultatet av dessa torde i korthet kunna

anges så att regementet för effektivisering av sina övningar har ett starkt

behov av ett mindre, för grundläggande utbildning i stridsvagnskörning

lämpligt fält, att något godtagbart alternativ till kungsgården icke finnes

att tillgå för ändamålet samt att ett ianspråktagande av denna med hänsyn

till fördelarna ur övningssynpunkt kommer att innebära betydande kostnadsbesparingar

för kronan. — Nämnas må att kungsgården genom beslut

av Kungl. Maj:t från och med den 13 mars 1960 i förvaltningshänseende

överförts från domänstyrelsen till fortifikationsförvaltningen. — Med hänsyn

till vad sålunda inhämtats har utskottet velat begränsa sig till att vad i

ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

14 :o) Vissa investeringskostnader m. m. vid försvarets arrendegårdar.

Under försvarsdepartementet, § 14, har revisorerna föreslagit en undersökning

rörande jordbruksdriften vid försvarets arrendegårdar och därmed

sammanhängande frågor (Del I, s. 108—114).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Under fortifikationsförvaltningen lyder ett stort antal försvaret tillhöriga

fastigheter, vilka utarrenderats för jordbruksändamål. På nämnda fastigheter

ha under de senare åren nedlagts betydande belopp i ny- och ombyggnadsarbeten,

vilka bestritts med till försvarets förfogande stående medel.

Som exempel härpå ha i det föregående omnämnts sex olika fastigheter, i

vilka under de tre budgetåren 1956/59 för angivna ändamål investerats i

runt tal 670 0000 kronor.

Revisorerna ha, med hänsyn till de avsevärda kostnader ifrågavarande

arbeten betingat, ansett det vara av intresse att undersöka i vilken mån

kronan erhållit kompensation för de gjorda investeringarna i form av förhöjda

arrendeavgälder. Undersökningen har utvisat att de årliga avgälderna

för berörda sex fastigheter efter det arbetena slutförts höjts med ett sammanlagt

belopp av 7 300 kronor, vilket motsvarar en förräntning av det

nyinvesterade kapitalet på omkring 1 procent. Att märka är emellertid att

härvid icke tagits i beräkning kronans kostnader för avskrivning av fastigheterna

m. m.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgått ha revisorerna

ägnat särskild uppmärksamhet åt de investeringar om sammanlagt 114 000

kronor som gjorts i en ekonomibyggnad tillhörande arrendegården »Slätten»,

vilken sorterar under Livregementets grenadjärer i Örebro.

Arrendatorn till ifrågavarande arrendegård tillförsäkrades i ett år 1954

slutet arrendekontrakt rätt att på kronans bekostnad få uppförd en ekonomihuslänga

avsedd för 12 kor, lador, loge, grönfodersilo och redskapsbod.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader erhöll av fortifikationsförvaltningen

i uppdrag att för ämbetsverkets räkning uppgöra ett skissförslag

till nämnda ekonomihusbyggnad. Sådant förslag överlämnades av

forskningsanstalten till fortifikationsförvaltningen år 1954. Något besked

rörande ämbetsverkets ställningstagande till förslaget lämnades emellertid

icke till anstalten. I stället anlitade ämbetsverket annan projektor och konstruktör.

Sedan arbetet med byggnaden påbörjats i februari 1958, var den

färdigställd för användning i september samma år. I samband härmed höjdes

arrendeavgälden från 1 400 kronor till 3 000 kronor eller med 1 600

kronor. Forskningsanstalten erhöll först genom en artikel i en facktidskrift

kännedom om att byggnaden blivit uppförd.

Byggnadsdirektören vid V. militärbefälsstaben, vilken på fortifikationsförvaltningens

uppdrag närmast handlagt berörda byggnadsärende, har på av

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

37

revisorerna gjord förfrågan meddelat att han, bortsett från att vissa kompletterings-

och ändringsarbeten inverkat fördyrande, funnit den använda

byggnadstypen prisbillig och väl lämpad för boskapsskötsel med lösgående

kreatur. Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, som på revisorernas

uppdrag närmare studerat anläggningen, har däremot framfört

delvis mycket stark kritik mot det sätt på vilket byggnaden utformats.

Bl. a. har forskningsanstalten framhållit att byggnaden, som endast inrymmer

nötkreatur, icke löst arrendegårdens behov av djurstallsutrymme. Enligt

anstaltens mening hade nämligen arrendatorn av ekonomiska skäl bort

beredas möjlighet att också hålla svin och fjäderfän. Anstalten har vidare

ansett byggnadskostnaderna alltför höga. Bl. a. ha dessa enligt anstaltens

mening fördyrats med ca 20 procent på grund av olämplig planering. Även

mot den valda byggnadstypen har anstalten riktat anmärkningar, då den

enligt anstaltens uppfattning icke medfört några fördelar vare sig i fråga

om minskad arbetsåtgång, bekvämlighet i arbetet eller ökad livslängd åt

byggnaden. Anstalten har slutligen ansett att den takkonstruktion som

kommit till användning åsamkat en kostnadsfördyring på ca 15 000 kronor.

Bevisorerna, som besökt arrendegården »Slätten», anse sig i detta sammanhang

icke böra ingå på en detalj prövning av de förhållanden som föranlett

forskningsanstaltens kritik mot nämnda byggnadsföretag. Uppenbart är

emellertid att kostnaderna för ekonomibyggnaden, vilken närmast torde få

betraktas som ett experimentbygge, blivit så höga att den förhöjda arrendeavgälden

— 3 000 kronor i stället för tidigare 1 400 kronor — icke kan anses

utgöra skälig avkastning på det av kronan investerade kapitalet.

Enligt sin instruktion har statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

bl. a. till uppgift att genom vetenskaplig forskning och praktiska

försök verka för att lantmannabyggnader av olika slag erhålla en ändamålsenlig

utformning främst ur byggnadsekonomislca, jordbruksekonomiska

och hygieniska synpunkter. Det åligger i sådant syfte anstalten att, för att

tillräckliga möjligheter till försöksverksamhet skola erhållas, i erforderlig

omfattning söka samarbete med bl. a. domänverket och andra fastighetsförvaltande

myndigheter. I sitt forskningsarbete utför anstalten projekteringsarbeten

kostnadsfritt åt beställande myndighet. Med hänsyn härtill och då

forskningsanstalten får förutsättas besitta ingående kännedom om och erfarenhet

av lantmannabyggnader av skilda slag, framstår det enligt revisorernas

mening som anmärkningsvärt att fortifikationsförvaltningen trots

det från början inledda samarbetet med anstalten utan att underrätta denna

överlät projekterings- och konstruktionsarbetet till ifrågavarande ekonomibyggnad

åt ett privat företag, som för arbetet i fråga betingade sig ett konsultarvode

av omkring 8 500 kronor. Såsom i det föregående nämnts innefattade

forskningsanstaltens skissförslag enligt lämnade uppgifter en betydligt

enklare, billigare och mindre arbetskrävande ladugårdstyp än den upp
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

förda. Redan av denna anledning hade enligt revisorernas uppfattning förslaget

bort bli föremål för vidare överläggningar mellan fortifikationsförvaltningen

och anstalten. Revisorerna förutsätta att i framtiden samråd

mellan nämnda myndigheter alltid kommer till stånd i frågor av här berörd

art.

Allmänt sett torde det icke föreligga någon tvekan om att största försiktighet

bör iakttagas i fråga om nyinvesteringar i sådana jordbruksfastigheter

som på grund av storlek, markbeskaffenhet o. dyl. få anses mindre

bärkraftiga. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att landets

jordbruksproduktion normala år ligger något i överkant i förhållande till

den inhemska konsumtionen. Något behov av att genom extraordinära åtgärder

höja sagda produktion föreligger således icke. Tvärtom kan man

spåra en allt klarare tendens att återföra till bl. a. skogsbruk dålig jordbruksmark,

olämpligt belägna åker- och ängsarealer m. m. Av sistnämnda

beskaffenhet äro ej sällan försvarets arrendegårdar, vilka regelmässigt äro

belägna inom eller i omedelbar anslutning till de militära övningsfälten. Mot

bakgrunden av nämnda förhållanden samt de avsevärda kostnader kronan

åsamkats i förevarande sammanhang anse revisorerna det vara av största

vikt att, innan ytterligare investeringar göras i av försvaret förvaltade jordbruksfastigheter,

frågan om nämnda fastigheters värde ur jordbrukssynpunkt

underkastas sakkunnig prövning. Därvid bör enligt revisorernas mening

också undersökas om icke ett nedläggande av driften vid vissa jordbruksarrendegårdar

utan olägenhet skulle kunna ske.

Revisorerna anse således att med biträde av särskild expertis en närmare

undersökning rörande jordbruksdriften vid försvarets arrendegårdar och

därmed sammanhängande frågor snarast bör komma till stånd i av revisorerna

angivet syfte.

Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen, chefen för armén,

statskontoret, statens sakrevision och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

(Del II, s. 133—147).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i sitt förevarande uttalande konstaterat, att betydande

belopp under senare år nedlagts i ny- och ombyggnadsarbeten på

försvaret tillhöriga fastigheter, vilka utarrenderas för jordbruksändamål.

Den kompensation, som kronan kunnat skaffa sig för de sålunda investerade

beloppen i form av höjda arrendeavgifter, har i vissa fall befunnits vara alltför

ringa. De utredningar och överväganden som revisorerna gjort i ämnet

har givit dem anledning föreslå att, innan ytterligare investeringar göres i

av försvaret förvaltade jordbruksfastigheter, frågan om nämnda fastigheters

värde ur jordbrukssynpunkt underkastas sakkunnig prövning. Därvid

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

39

bör enligt revisorernas mening också undersökas om icke ett nedläggande

av driften vid vissa jordbruksarrendegårdar utan olägenhet skulle kunna

ske.

Utskottet vill i anledning härav erinra om att utredningar rörande ifrågavarande

arrendegårdar under senare år utförts av fortifikationsförvaltningen

och statens sakrevision. Nämnas må i detta sammanhang även den s. k.

Järvafältsutredningen. Som statskontoret framhållit i sitt utlåtande har

genom nämnda utredningsarbete — som lett till en betydande minskning av

antalet bebyggda arrendelotter — lönsamheten av samtliga ifrågavarande

jordbruk blivit föremål för granskning. Utskottet finner under sådana förhållanden

icke skäl föreligga för en ny mera omfattande utredning i ämnet.

Utskottet vill likväl i anledning av revisorernas uttalande helt allmänt understryka

vikten av att, innan investeringar göres i de berörda arrendegårdarna,

i de särskilda fallen frågan om fastigheternas värde ur jordbrukssynpunkt

noga överväges. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det

finnes anledning antaga att fortifikationsförvaltningen i berörda frågor

beaktar de av revisorerna framförda synpunkterna, har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

15:o) Vissa kostnader för reningsverk, gatuunderhåll m. m. i Såtenäs och

Karlsborg. Under försvarsdepartementet, § 15, har revisorerna föreslagit att

genom fortifikationsförvaltningen måtte upptagas förhandlingar med vederbörande

kommuner angående väg- och gatuunderhåll m. m. å vissa staten

tillhöriga områden (Del I, s. 115—116).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I Såtenäs och Karlsborg, där för närvarande bl. a. Skaraborgs flygflottilj,

Karlsborgs luftvärnsregemente m. fl. militära förband äro förlagda, ha inom

de av kronan ägda områdena vuxit upp samhällen som till sin allmänna

struktur icke skilja sig från andra delar av respektive kommuner. Där ha

sålunda byggts familjebostäder för militär och civil personal vid försvaret,

och där finnes även tillgång till post- och telestation, allmän badinrättning,

privatägda affärer etc. De ifrågavarande områdena få fritt beträdas av allmänheten,

och någon militär vakthållning i egentlig mening förekommer

icke.

I motsats till vad som är fallet i övriga delar av respektive kommuner ha

inom de av kronan ägda områdena med statsmedel bestritts kostnaderna för

anläggandet av bl. a. gator, vägar, parker och andra allmänna platser ävensom

anordningar för vattenförsörjning, avlopp, gatubelysning in. in. De

åtgärder som erfordras för löpande underhåll och drift av dessa anläggningar

finansieras likaledes av kronan.

Orsaken till att kronan hittills helt bestritt nu nämnda kostnader, vilka

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

till sin natur äro sådana att de normalt skolat åvila respektive kommuner,

torde vara att kronan innehar äganderätten till ifrågavarande markområden.

Enligt revisorernas mening kan emellertid angivna omständighet icke anses

utgöra godtagbart skäl för att statsverket skall belastas med här berörda

utgifter, vilka uppgå till avsevärda belopp. De synas därför i fortsättningen

böra bestridas av vederbörande kommuner. Revisorerna få på grund härav

föreslå att genom fortifikationsförvaltningens försorg förhandlingar i ämnet

snarast upptagas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvallningen,

chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente, chefen för flygvapnet

och statskontoret (Del II, s. 147—151).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Fortifikationsförvaltningen har i sitt utlåtande givit till känna,

att förvaltningen har för avsikt att upptaga förhandlingar i ämnet med vederbörande

kommuner och att i sinom tid redovisa resultatet av förhandlingarna

för Kungl. Maj :t. Med hänsyn till vad sålunda inhämtats har utskottet

velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

16:o) Lån till anordnande av kollektiva tvätterier. Under socialdepartementet,

§ 16, har revisorerna förordat, att behovet av statliga åtgärder på

förevarande område omprövas (Del I, s. 117—122).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande

nr 50, varom utskottet velat här

erinra.

17 ro) Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget. Under kommunikationsdepartementet,

§ 17, har revisorerna lämnat en redogörelse för utfallet

av automobilskattemedlens specialbudget (Del I, s. 123—127).

Utskottet. Vad i förevarande ärende blivit av revisorerna berört är icke av

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

får för riksdagen

anmäla.

18 :o) Vissa lokaler i postverkets byggnad i Landskrona. Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, har revisorerna påtalat det otillfredsställande

i att vissa affärslokaler i postverkets byggnad i Landskrona i flera år fått stå

obegagnade. (Del I, s. 128—132).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

41

Under åren 1954—1956 uppförde postverket en ny fastighet i Landskrona,

avsedd att i främsta rummet inrymma lokaler för postkontor och telestation.

I syfte att inom ramen för stadsplanens bestämmelser utvinna största möjliga

byggnadsvolym planerades byggnadskomplexet med vissa ytterligare utrymmen,

nämligen dels kontorslokaler för Landskrona fögderi, dels tre butiker

i bottenvåningen, omfattande golvytor av respektive 145, 93,5 och 352,5

m2. Med hänsyn till de sammanlagda tomt- och byggnadskostnaderna — omkring

2,7 milj. kronor — samt till normala drifts- och underhållskostnader

fastställdes hyrorna för fastighetens lokaler med en övre gräns vid 80 kronor

per m2, exklusive värmekostnader, att utgå efter eu varierande skala alltefter

belägenheten i byggnaden. Butikerna tillhörde de mest välbelägna utrymmena

och fingo följaktligen hyresläget fastställt vid nämnda nivå.

Då posthuset i november 1956 var färdigt att tagas i bruk voro de båda

mindre butikerna uthyrda. Någon hyresgäst till den större affärslokalen har

emellertid varken då eller sedermera kunnat anskaffas. Lokalens utrymmen

äro fördelade på 256 m2 i bottenvåningen med ett beräknat hyresbelopp per

m2 av 80 kronor samt 96,5 in2 i en övre våning med ett beräknat hyresbelopp

av 53 kronor per m2. I avvaktan på att hyresgäst skall erhållas och anmäla

sina önskemål beträffande den inre utformningen har lokalen tills vidare

lämnats oinredd. När inredningen tillkommer torde man ha att räkna med

viss förhöjning av hyresbeloppet med hänsyn till de ytterligare erforderliga

investeringskostnaderna.

Genom annonsering och en mängd direkta kontakter ha försök gjorts att

anskaffa lämplig och godtagbar hyresgäst till ifrågavarande butikslokal,

men det sammanlagda hyresbeloppet — 26 000 å 30 000 kronor förutom

värmekostnader — har visat sig för högt för att locka någon spekulant.

Lokalen står därför alltjämt oulhyrd. För närvarande utföras vissa enklare

inredningsarbeten för att möjliggöra att lokalen skall kunna användas för

tillfälliga behov, bl. a. för postverkets egen räkning.

I och för sig torde det vara en riktig lösning att ett tomtområde med nu

ifrågavarande läge och beskaffenhet fylles med den byggnadsvolym som

stadsplanen medgiver, i synnerhet då så stora inskränkningar gälla i fråga

om byggnadshöjd m. in. som här är fallet. Därav följer att vissa överskottsutrymmen

utöver det för byggnaden väsentliga ändamålet kunna uppkomma,

vilka böra upplåtas till andra myndigheter eller ställas till förfogande

på allmänna marknaden. Revisorerna vilja emellertid i anslutning

till det inträffade understryka angelägenheten av att dylika lokaler erhålla

en sådan utformning att de kunna användas för alternativa uppgifter, så

att de utan alltför kostnadskrävande ändringar kunna utnyttjas antingen

som affärs- och butikslokaler eller för kontorsändamål. I förevarande fall

synes den speciella utformningen ha bidragit till att kretsen av tänkbara

spekulanter blivit alltför begränsad.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Det är givetvis högst otillfredsställande att lokaler av denna omfattning,

centralt belägna i en nybyggd fastighet i en stad av Landskronas storlek och

affärsstruktur, år efter år stå obegagnade och utan förräntning. Den användning

för vissa postala uppgifter som för närvarande ifrågasättes torde

knappast kunna betraktas som en godtagbar lösning på längre sikt. Det är

angeläget att ökade ansträngningar göras för att lokalen skall komma till

avsedd användning och normal avkastning erhållas på investeringen. Skulle

de fortsatta försöken därmed icke leda till resultat, synes en inventering

böra ske av föreliggande statliga lokalbehov och möjligheterna att inreda utrymmena

för kontorsändamål undersökas.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen och generalpoststyrelsen

(Del II, s. 157—158).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Beträffande dimensioneringen av byggnaden synes icke något

vara att erinra. Ifrågavarande affärslokaler anordnades sålunda för att inom

ramen för stadsplanens bestämmelser utvinna största möjliga byggnadsvolym

och för att erhålla så stor förräntning som möjligt på i byggnadsföretaget

nedlagt kapital. Av generalpoststyrelsens yttrande framgår, att allvarliga

ansträngningar gjorts för att få berörda lokaler uthyrda och att detta

numera även lyckats såvitt gäller större delen av dem. Fortsatta ansträngningar

kommer att göras för att anskaffa hyresgäst även till återstående

utrymmen. Med hänsyn till vad sålunda upplysts har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

19 :o) Det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation. Under kommunikationsdepartementet,

§ 19, har revisorerna föreslagit en närmare undersökning

av möjligheterna att sammanföra de under statens järnvägars

ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna (Del I, s. 133—141).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Den i statlig regi bedrivna buss- och lastbiltrafiken är betydande. Inom

statliga bilägande företag utfördes under föregående år landsvägstrafik av

närmare 3 200 motorfordon med inemot 130 milj. kilometer. Bruttointäkterna

av denna trafikrörelse uppgingo till i runt tal 160 milj. kronor.

Huvuddelen av den nu berörda biltrafiken utövas av statens järnvägar

och postverket. Genom sin för ändamålet utformade organisation, SJ biltrafik,

driva sålunda statens järnvägar busstrafikrörelse i anslutning till järnvägarna

i södra och mellersta delarna av landet och erhålla därigenom en

vidsträckt förgrening av kommunikationsnätet. Även en betydande godsbefordran

med lastbil ingår i organisationens trafikuppgifter. I de fyra nord
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

43

ligaste länen återigen driver postverket busstrafik för person- och godsbefordran.

Denna s. k. diligenstrafik har framvuxit ur behovet att ordna regelbundna

postförbindelser till eljest svagt trafikerade områden och har efter

hand kommit att utvecklas till en trafikorganisation med motsvarande uppgifter

som den SJ biltrafik fyller inom sitt trafikområde. Biltrafiken har

tillförts de båda affärsverken på olika sätt; dels har trafiken organiserats

och uppbyggts av verken själva för att fylla ett uppträdande behov, dels ha

enskilda billinjer inköpts i syfte att åstadkomma en enhetligare och mera

ekonomisk drift inom vederbörande trafikområden, dels ock ha — såvitt

gäller statens järnvägar — billinjer tillförts statsverket i samband med förvärv

av enskilda järnvägar.

Vid sidan av denna av statens järnvägar och postverket i egen regi drivna

biltrafik utföres liknande trafik av vissa statliga aktiebolag. Främst må här

nämnas GDG Biltrafik aktiebolag, som överfördes i statlig ägo i samband

med förvärvet av bergslagsbanan. Med ett fordonsbestånd av mer än 600

bussar och lastbilar trafikerar företaget i huvudsak de områden som omgiva

den nämnda järnvägen på sträckan Göteborg—Dalarna—Gävle. Vidare märkes

SLAB (Svenska Lastbil Aktiebolaget), som övertogs av staten tillsammans

med västeråsbanan och därefter uppbyggts och utvecklats under statens

järnvägars ledning. Företaget äger närmare 600 lastbilar och driver

olika slag av godstrafik över större delen av landet, främst den s. k. kretstrafiken

och lokal godsforsling i anslutning till järnvägarna. Buss- och lastbiltrafik

drives inom Södertörn av Trafikaktiebolaget Stockholm-Nynäs,

vilket ävenledes tillförts staten vid övertagandet av en enskild järnväg. Slutligen

har statsverket under innevarande år blivit ensam intressent i Aktiebolaget

Svenska Godscentraler, vilket företag genom ett antal dotterbolag är

innehavare av olika åkerirörelser.

Samtliga nu nämnda bolag äro fristående företag. I trafikärenden äger

givetvis mestadels ett nära samarbete rum med statens järnvägar, men i

administrativa och förvaltningstekniska frågor äro de helt självständiga. De

båda förstnämnda bolagen ha egna lokalförvaltningar och egen garage- och

verkstadstjänst, under det att beträffande Trafikaktiebolaget StockholmNynäs

ett närmare samarbete med statens järnvägar kommit till stånd även

i förvaltningshänseende.

Det må nämnas att Stockholms läns omnibusaktiebolag, som övertogs av

staten i samband med roslagsbanan och drevs i fristående bolagsform under

ett antal år, numera helt införlivats med statens järnvägar.

I olika sammanhang har frågan om en enhetligare organisation av den

statliga billinjetrafiken varit aktuell. Särskilt må erinras om att den s. k.

postdiligensutredningen i sitt år 1943 avgivna förslag förordade vissa förändringar

i nämnda riktning. Utredningen ansåg att statens järnvägar i

princip borde ombesörja den statliga billinjetrafiken för person- och gods
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

befordran, men att en trafik vars huvudsyfte vore att säkra en god standard

för postbefordran i regel borde behållas i postverkets regi. Härefter har bl. a.

statens sakrevision uttalat sig för att hela den statliga billinjetrafiken borde

drivas av statens järnvägar. Någon slutlig lösning av denna fråga har emellertid

ännu icke vunnits.

Sedan ett visst utbyte av billinjer ägt rum mellan statens järnvägar och

postverket — senast genom Kungl. Maj:ts beslut i december 1958 — och en

geografisk fördelning av trafikområdena därigenom kommit till stånd, ha

revisorerna för sin del icke funnit anledning att nu föreslå någon ytterligare

ändring i berörda hänseende, även om ett närmare samarbete i vissa särskilda

frågor, exempelvis beträffande inköpsverksamhet och beredskapsåtgärder,

borde kunna åvägabringas. Revisorerna anse det däremot kunna

ifrågasättas, huruvida den uppdelning mellan SJ biltrafik och ett antal statsägda

bolag som alltjämt tillämpas inom statens järnvägars område kan

anses ändamålsenlig och motiverad. Denna splittring har icke framkommit

som resultat av ett övervägande av vilken organisationsform som av sakliga

skäl kan vara att föredraga. Såsom framgår av det tidigare sagda är

orsaken i stället att finna i den historiska utvecklingen. Genom att statsverket

övertagit vissa enskilda järnvägsföretag ha samtidigt de till järnvägarna

anslutna biltrafikföretagen ingått i överlåtelserna. Enligt revisorernas

mening borde ekonomiska fördelar vara att vinna, därest ifrågavarande

biltrafik drevs under mera enhetliga former. Främst synes detta gälla de

administrativa och förvaltningstekniska göromålen, exempelvis ledning,

upphandling och kameral verksamhet. Även i fråga om den tekniska tjänsten

och verkstadstjänsten torde liknande besparingsmöjligheter förefinnas.

över huvud taget torde kunna sägas, att en större enhet bereder ökade möjligheter

till ett ekonomiskt utnyttjande av personal, fordon, materiel och

lokaler.

Revisorerna vilja alltså föreslå, att en närmare undersökning kommer till

stånd rörande möjligheterna att sammanföra de under statens järnvägars

ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna.

Utlåtanden har avgivits av järnvägsstyrelsen, GDG biltrafikaktiebolag,

Trafikaktiebolaget Stockholm—Nynäs,Svenska lastbilaktiebolaget och Aktiebolaget

Svenska godscentraler samt av statskontoret och statens organisationsnämnd

(Del II, s. 158—163).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Sveningsson

och Schött (1:60) och den andra inom andra kammaren av herr Darlin

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

45

m. fl. (11:74), i vilka hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning i syfte dels att, för åstadkommande av en rationellare

organisation och drift, sammanföra de under statens järnvägars

ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna, dels ock att i samband därmed

undersöka möjligheterna att i enskild ägo överföra av staten ägda trafikföretag.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen 11:74.

Utskottet. Frågan om den lämpliga organisationen för statens järnvägars

buss- och lastbilstrafik har behandlats i olika sammanhang. Inom SJ har

den varit föremål för fortlöpande överväganden. Som resultat härav har

åtgärder vidtagits i syfte att rationalisera och koncentrera verksamheten.

Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att det f. n. råder ett gott

samarbete mellan de olika buss- och biltrakfikrörelserna inom SJ med gemensamt

utnyttjande av personella och materiella resurser. Styrelsen framhåller

vidare, att de företagsenheter SJ arbetar med redan är tillräckligt stora

för att ge de fördelar som stordriften möjliggör såväl i avseende på upphandling

som i fråga om administration, personal etc., och att det finns

anledning till tveksamhet huruvida ytterligare sammanslagningar skulle

medföra påtagliga fördelar.

Utskottet ställer sig också för sin del tveksamt till värdet av den föreslagna

undersökningen. Givetvis gäller att organisationen av SJ :s buss- och

biltrafik — med den omfattning denna verksamhet har och med den utveckling

som över huvud karakteriserar trafikområdet — aldrig kan betraktas

som slutgiltig. Organisationen måste fortlöpande övervägas och alla möjligheter

till effektivisering och rationalisering tillvaratagas. Inom järnvägsstyrelsen

synes man väl medveten härom och det finnes skäl antaga att

syftet med revisorernas utredningsförslag skall bli tillgodosett utan att några

särskilda åtgärder vidtages.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att revisorernas förevarande uttalande samt motionerna

I: 60 och II: 74 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

20 :o) Vattenfallsstyrelsens ämbetsbyggnad i Råcksta. Under kommunikationsdepartementet,

§ 20, har revisorerna framfört vissa synpunkter på kostnadsfrågan

i samband med uppförandet av vattenfallsstyrelsens ämbetsbyggnad

i Råcksta (Del I, s. 142—151).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I anledning av ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag medgav 1956 års riksdag

att en ny ämbetsbyggnad för vattenfallsstyrelsens räkning finge uppföras

i Råcksta inom Stockholms stads område. Byggnaden var avsedd att

ersätta de lokalutrymmen på en mängd olika platser i Stockholm, till vilka

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

styrelsens under senare år starkt ökande personal hittills varit hänvisad.

I propositionen i ämnet angavs att kostnaden preliminärt syntes kunna uppskattas

till ca 30 milj. kronor. Efter hand som byggnadsplanerna kommit

närmare sitt förverkligande ha emellertid de beräknade kostnaderna — på

grundval av uppgifter från vattenfallsstyrelsen —- redovisats med allt högre

belopp. Sålunda framhölls i statsverkspropositionen år 1957 att kostnaderna

komme att uppgå till 35 milj. kronor, år 1958 att sistnämnda belopp komme

att överskridas samt slutligen år 1959, då byggnadsprojektet mera utförligt

berördes, att kostnaderna syntes komma att belöpa sig till 69 milj.

kronor, allt exklusive tomtkostnaden.

Orsakerna till att denna avsevärda skillnad kunnat uppkomma ha sedermera

varit föremål för utredning i olika sammanhang och ha närmare utvecklats

i det föregående. De innebära i korthet, att man vid den slutliga

kostnadsberäkningen utgått från ett betydligt större antal arbetsplatser och

till följd därav från en större byggnadsvolym än tidigare, främst på grund

av att man räknat med en starkare procentuell tillväxt av personalen samt

på grund av att vissa ytterligare arbetsavdelningar ansetts böra förflyttas

från andra orter och förläggas till ämbetsbyggnaden i Råcksta. Vidare har

volymenhetspriset uppräknats i avsevärd grad genom att det tidigare angivna

priset, 150 kronor per m3, sedermera befunnits uppgå till 220 kronor

per m3. I viss mindre utsträckning förklaras uppräkningen genom den allmänna

höjning som byggnadspriserna undergått mellan de båda tidpunkter

vid vilka beräkningarna gjordes. Vattenfallsstyrelsen har emellertid

framhållit, att den avsevärda skillnaden i kostnad per volymenhet även

orsakats av att den tidigare beräkningen icke varit realistisk.

Såsom nämnts har den betydande osäkerhet i fråga om kostnaderna som

präglat det för riksdagen framlagda byggnadsförslaget i olika sammanhang

varit under behandling. Bl. a. ha överrevisorerna för vattenfallsverket och

1958 års besparingsutredning ägnat uppmärksamhet däråt, varjämte ärendet

belysts vid innevarande års riksdag i anledning av en inom första kammaren

framställd interpellation. Såväl överrevisorerna som besparingsutredningen

ha anfört vissa synpunkter på personalökningen inom vattenfallsstyrelsen,

och vissa undersökningar ha av styrelsen igångsatts i syfte

att skapa underlag för en bedömning av verkets personalbehov på längre

sikt. Med hänsyn härtill ha revisorerna — utöver den ovan intagna sammanfattande

redogörelsen — velat begränsa sig till att i ärendet framföra

allenast följande synpunkter.

Revisorerna förutsätta att de berörda undersökningarna bedrivas med

skyndsamhet och att resultatet därav snarast redovisas. Särskilt finna revisorerna

det önskvärt att man söker åstadkomma en förhandsprognos beträffande

det personalläge som kan väntas uppstå i samband med att huvuddelen

av landets mera värdefulla vattenkraft är utbyggd. Vad gäller

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

47

kostnadsfrågan är det givetvis ett framträdande intresse, att kostnaderna

för aktuella byggnadsprojekt kunna beräknas med noggrannhet. Beräkningarna

böra givetvis också möjliggöra en bedömning av huruvida den angivna

kostnadssumman är ekonomiskt fördelaktig. Det är härvid att märka,

att en kostnadssumma som framräknas endast genom att multiplicera en

beräknad byggnadsvolym med ett erfarenhetsmässigt godtagbart normalpris

per volymenhet icke är ägnad att lämna någon hållbar upplysning om

huruvida byggnaden är ekonomiskt väl utformad och kostnaderna skäliga.

Såsom framgår av de utredningar som redovisats av statens byggnadsbesparingsutredning

kunna nämligen kostnaderna per volymenhet vid i övrigt

samma standard och utrustning variera högst avsevärt, beroende på den

planlösning som väljes och med hänsyn till byggnadens allmänna utformning,

vilka sistnämnda faktorer äro de för byggnadskostnaderna väsentliga.

Det torde vara ägnat att befrämja strävandena att åstadkomma prisbilliga

och goda byggnadslösningar, därest man vid bedömningen av kostnaderna

utgår från en viss normalkostnad per kvadratmeter primäryta för arbetsplatserna.

Kostnadssumman bör dessutom bli föremål för en jämförande

analys, där byggnadspriset sättes i relation till antalet ytenheter, antalet

volymenheter och antalet arbetsplatser av skilda slag; särskilda utrymmen

såsom konferensrum, trappor och entréhallar, personalrestaurang m. m.

böra därvid kostnadsmässigt isoleras från byggnaden i övrigt och redovisas

särskilt. Det skulle enligt revisorernas mening vara till fördel, om kostnaderna

även för färdigställda byggnader bleve föremål för dylika analyser.

Därigenom skulle en bedömning kunna ske av byggnadsföretagens ekonomiska

utfall, vilket skulle kunna tjäna till ledning vid framtida byggnadsplaneringar.

Revisorerna anse det önskvärt att en dylik analys utarbetas

även för ifrågavarande byggnad i Råcksta.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstijrelsen, vattenfallsstyrelsen och

statens byggnadsbesparingsutredning (Del II, s. 163—169).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Den bristfälliga kostnadsberäkningen vid planeringen av vattenfallsstyrelsens

ämbetsbyggnad i Råcksta har tidigare påtalats i olika sammanhang

och föranleder här icke något uttalande från utskottets sida. Revisorerna

har med utgångspunkt från detta byggnadsföretag framhållit angelägenheten

av att aktuella byggnadsprojekt beräknas med noggrannhet och

anfört vissa synpunkter på kostnadskalkyleringen. Revisorernas förslag härvidlag

— som närmare kommenterats av byggnadsstyrelsen och byggnadsbesparingsutredningen

— synes icke påkalla något initiativ från riksdagens

sida. — Revisorerna har vidare mot bakgrunden av de vid planeringen av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Råckstaprojektet konstaterade svårigheterna att även på kortare sikt bedöma

vattenfallsverkets personalbehov betonat vikten av skyndsamma utredningar

rörande verkets personalbehov framöver. Vattenfallsstyrelsen

säger sig i sitt utlåtande dela revisorernas uppfattning härvidlag och har

redan igångsatt sådana utredningar. Med hänsyn härtill och vad i övrigt

ovan anförts finner utskottet ingen anledning till något särskilt uttalande

i frågan, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

21 :o) Markinköp för ångkraftstationen i Stenungsund. Under kommunikationsdepartementet,

§ 21, har revisorerna påtalat de priser, som vattenfallsstyrelsen

erlagt vid förvärv av vissa markområden (Del I, s. 152—158).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Förslag om anläggande av en ny ångkraftstation i Västsverige framlades

av vattenfallsstyrelsen i augusti 1953. För att principiell ställning skulle

kunna tagas till förläggningsfrågan, bl. a. i avsikt att erforderliga markförvärv

skulle kunna äga rum i god tid, anmälde Kungl. Maj :t frågan härom

genom proposition till 1954 års riksdag och förordade bland flera olika

alternativ att kraftstationen skulle placeras i Stenungsund. Förslaget godkändes

av riksdagen i maj månad samma år.

Under åren 1955—1958 ha för kraftstationen och därtill hörande anläggningar,

nämligen bostadsområde och hamn, inköpts ett 40-tal fastigheter

med en sammanlagd areal av i runt tal 135 hektar och betingande en köpesumma

av omkring 2,5 milj. kronor. Tre fjärdedelar av antalet fastigheter

och ungefär hälften av köpesumman hänföra sig till sommarvillebebyggelse

på tomtområden med små arealer. Flertalet av angivna fastigheter inköptes

redan under år 1955. Genom beslut den 28 april 1955 inköptes de första

fem fastigheterna, av vilka tre avsågo själva kraftstationsområdet. Förvärven

av nämnda tre fastigheter ha i detta sammanhang varit föremål

för revisorernas intresse.

Fastigheterna utgöras av jordbruksfastigheter med en sammanlagd areal

av 67 hektar, varav 26 hektar åker och återstoden skog och övrig mark,

samt med taxeringsvärden å tillhopa 82 300 kronor. För dessa tre fastigheter

begärdes av ägarna m. fl. sakägare köpeskillingar och andra ersättningar

med tillsammans 1 192 000 kronor. Två av vattenfallsverket anlitade

värderingsmän från orten uppskattade den skäliga ersättningen till omkring

472 000 kronor, varav 377 000 kronor i köpeskillingar jämte 38 000

kronor i ersättning för växande skog samt återstoden i ersättningar för

vissa nyttjanderätter till bostad in. m. Då någon uppgörelse icke kunde

vinnas på dessa villkor och vattenfallsverket var angeläget att åtkomma

fastigheterna för att kunna komma i gång med byggnadsarbetena, förvärvades

fastigheterna mot en likvid av sammanlagt 814 200 kronor, varav

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

49

675 500 kronor till ägarna och 138 700 kronor till innehavarna av bostadsoch

andra förmåner. I nämnda belopp ingingo flyttningsersättningar med

respektive 80 000 och 36 000 kronor.

Det torde visserligen i och för sig vara önskvärt att frivilliga uppgörelser

kunna träffas, då det gäller att taga mark i anspråk i ett fall sådant som

det förevarande. Det är även naturligt att man för att vinna en dylik uppgörelse

icke tillmäter köpeskillingen alltför snävt, ävensom att viss ersättning

lämnas för att marken får tillträdas inom kortast möjliga tid. Uppgörelser

i godo medföra nämligen att man undgår ett omständigt och tidsödande

expropriationsförfarande och leda därigenom ofta till besparingar

och tidsvinster. I förevarande fall synes det emellertid uppenbart, att de utgivna

beloppen äro avsevärt högre än vad som kan betraktas som skäligt

pris för fastigheterna och rimlig ersättning för åsamkade intrång. Redan

de anlitade värderingsmännen ha vid sina uppskattningar tagit hänsyn till

de övervärden som av olika skäl ansetts föreligga, och köpeskillingarna

ligga mångfaldigt över taxeringsvärdena.

Att vattenfallsverket i detta fall sett sig nödsakat att träffa uppgörelser

på villkor som så avsevärt överstigit gjorda värderingar har givetvis haft

sin grund i önskvärdheten att utan tidsutdräkt få tillgång till arbetsplatsen

för det omedelbart förestående kraftstationsbygget. Genom dröjsmål härvidlag

skulle långt större förluster ha kunnat uppkomma. Det måste emellertid

erinras om att kraftstationens förläggningsplats i princip varit bestämd

redan under våren 1954 men att ansökning om expropriation icke

ingivits till Kungl. Maj:t förrän i september 1955, då området för själva

stationen i huvudsak var förvärvat. Redan från början torde det ha stått

klart att markförvärven, som utom jordbruksmark omfattade en mängd

sommarvillor m. m., icke skulle kunna genomföras utan motsättningar.

Det torde ha varit ägnat att giva vattenfallsverket ett betydligt gynnsammare

förhandlingsläge, om förberedelser för expropriation igångsatts och

ansökan därom ingivits på ett tidigare stadium än nu skett.

Utlåtanden har avgivits av vattenfallsstyrelsen och statskontoret (Del II, s.

169—172).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. De av vattenfallsstyrelsen erlagda priserna för de berörda fastigheterna

ter sig onekligen höga mot bakgrunden av de utförda värderingarna

och givetvis i ännu högre grad mot bakgrund av taxeringsvärdena.

Utskottet har i och för sig den uppfattningen att köpeskillingar i fall som

dessa då olägenheter uppstår för enskilda icke bör tillmätas alltför snävt

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

men har också skäl antaga, att denna aspekt beaktats vid de nämnda värderingarna.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit de tidsmässiga

och ekonomiska förluster som skulle uppstå vid fördröjningar i arbetsprogrammet,

t. ex. genom ett utdraget expropriationsförfarande, och menat att

köpeskillingarnas storlek får bedömas med hänsyn härtill. Även om de anförda

affärsmässiga övervägandena säkerligen har fog för sig, synes dock

enligt utskottets mening i fall som de här aktuella möjligheter finnas att

med det av revisorerna föreslagna tillvägagångssättet uppnå rimligare priser.

Då det finnes anledning antaga att vattenfallsstyrelsen i sitt fortsatta

handlande beaktar de av revisorerna framförda synpunkterna, har utskottet

velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Citadellet i Landskrona. Under kommunikationsdepartementet, § 22,

har revisorerna framhållit önskvärdheten av att planer utarbetas rörande

citadellets restaurering och användning (Del I, s. 159—163).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Citadellet i Landskrona utgör ett kulturhistoriskt minnesmärke av för

svenska och även för nordiska förhållanden tämligen enastående karaktär.

Det består av en försvarsanläggning som tillkommit under olika tidsepoker.

Dess äldsta del — det s. k. slottet med rester av spärrmurar och torn, beläget

på den centrala slottsholmen och omgivet av vallgravar — uppfördes under

1500-talet, då staden ännu tillhörde Danmark. Omkring denna centrala del

uppfördes under senare hälften av 1600-talet en fortifikatorisk anläggning

med ett system av vallar, bastioner och vattengravar m. m. Sedan fästningen

efter hand förlorat sin betydelse som försvarsanläggning, användes den under

mer än 100 år som fängelse och tvångsarbetsanstalt. De senaste decennierna

har den under några kortare perioder utnyttjats som förläggning

dels för militära beredskapsförband och dels för flyktingar från främmande

länder. Sedan år 1953 har det centrala byggnadskomplexet på slottsholmen

stått utan användning, bortsett från en byggnad som disponeras som militärt

förråd.

I frågan om citadellets framtida användning ha olika förslag förts fram.

På längre sikt har räknats med att den centrala delen av anläggningen skulle

åtminstone i viss omfattning befrias från under 1800-talet tillkommen

mindre värdefull bebyggelse och återställas i mera ursprungligt skick. Samtidigt

har det ansetts önskvärt, att de delar av anläggningen som skola

bevaras för framtiden erhålla någon form av praktisk användning. Särskilt

från Landskrona stad ha dylika synpunkter framförts, och ett förslag har

skisserats om anläggningens användande som något slag av kulturcentrum.

Ett steg i denna riktning har tagits genom att byggnadsstyrelsen till Landskrona

stad upplåtit området närmast utanför slottsholmen till friluftsom
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

51

råde för staden och med rätt för staden att där uppföra vissa för ändamålet

lämpliga anordningar. Beträffande slottsholmen och dess byggnader finnas

emellertid alltjämt icke mer än löst utformade program. Byggnadsstyrelsen

väntar för sin del att den fortsatta detaljplaneringen skall ankomma på

Landskrona stad.

Ehuru citadellet utgör ett kulturhistoriskt minnesmärke av synnerlig betydelse,

äger allmänheten icke tillträde till slottsholmen och dess byggnader

annat än undantagsvis vid särskilt anordnade visningar. Åtskilliga av byggnaderna

befinna sig i ett tämligen bristfälligt skick. Skador genom fukt och

till följd av mångårig användning för fångvårdens och tillfälliga ändamål ha

medverkat till att såväl byggnader som området i övrigt förete en föga tilltalande

anblick. Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att mera konkreta

planer utarbetas rörande citadellets restaurering och användning. Det

bör åligga byggnadsstyrelsen såsom förvaltare av ifrågavarande historiska

anläggning att aktivt verka för att dylika planer utformas och efter hand

fullföljas i mån av medel.

Med hänsyn till det påtagliga intresse som Landskrona stad av naturliga

skäl äger och även visat för citadellets användning synes det revisorerna

lämpligt, att planeringen inriktas på att tillgodose något för staden angeläget

ändamål. Därest staden visar sig villig att ekonomiskt taga del i planernas

realiserande, torde hinder icke heller böra möta att slottsholmen och

dess byggnader upplåtas till stadens vård och förvaltning, i likhet med vad

som redan skett med det yttre området. Det må dock framhållas, att restaureringen

av bebyggelsen och dess iordningställande för praktisk användning

kan förväntas bli en mycket kostnadskrävande uppgift och att det

därför torde finnas skäl att engagera även andra intressen i företaget.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen

i Malmöhus län och Svenska turistföreningen (Del II, s. 172—177).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom

andra kammaren av herr Bengtsson i Landskrona väckt motion II: 351, vari

hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om en skyndsam utredning för att ställning snabbt skall kunna tas till

citadellets i Landskrona framtida användning.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen.

Utskottet. Revisorerna har i sitt uttalande — liksom byggnadsstyrelsen

och riksantikvarieämbetet i sina utlåtanden och förenämnde motionär —

understrukit det stora kulturhistoriska värde, som citadellet i Landskrona

äger, och framhållit önskvärdheten av att mera konkreta planer utarbetas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

rörande citadellets restaurering och användning. Utskottet vill för sin del

anföra, att det med tillfredsställelse skulle se att byggnaderna och anläggningen

praktiskt kunde utnyttjas på ett sätt som låter det kulturhistoriska

värdet komma till sin rätt och samtidigt göra det möjligt att bereda allmänheten

tillträde till citadellet. Byggnadsstyrelsen har som framgår av

dess utlåtande redan vid ett flertal tillfällen diskuterat citadellets framtida

användning med företrädare för Landskrona stad dock utan att någon överenskommelse

kunnat träffas. Det torde få ankomma på byggnadsstyrelsen

att i samråd med kulturhistorisk expertis fortsätta dessa överläggningar.

I detta sammanhang må nämnas att Landskrona stad i ett till länsstyrelsens

i Malmöhus län utlåtande fogat yttrande uttalat sitt intresse i saken.

Med hänsyn till vad sålunda i remissvaren anförts finner utskottet motionen

icke böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Under

beaktande jämväl av omständigheterna i övrigt har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen omförmäla.

Utskottet hemställer i enlighet härmed,

att motionen II: 351 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

23 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,

§ 23, har revisorerna förordat en höjning av restavgiften

(Del I, s. 164—184).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Under uppbördsåret 1958—59 inflöto såsom A-skatt 7 080 milj. kronor och

såsom B-skatt 2 948 milj. kronor. Detta innebär att jämfört med närmast

föregående uppbördsår A-skatten ökat med 420 milj. kronor, medan B-skatten

minskat med 35 milj. kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna

för uppbördsåret 1958—59 till 566 milj. kronor, varav 106 milj. kronor

utgjorde A-skatt och 460 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avse

374 milj. kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 86 milj. kronor i

huvudsak fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår ha

fyllnadsinbetalningarna minskat med 129 milj. kronor. Resultatet av den

ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1958—59, då

96,2 procent inflöto, är detsamma som för närmast föregående uppbördsår.

I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående skatten

enligt 1958 års taxering må nämnas att inflytandeprocenten uppgick till 83,4

procent, vilket innebär en försämring med drygt 1 procent jämfört med den

kvarstående skatten för närmast föregående taxeringsår.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut

nämnts uppgå till omkring 747 milj. kronor och den överskjutande preliminära

skatten till omkring 1 061 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

53

som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1958 års taxering

har den kvarstående skatten minskat med omkring 83 milj. kronor,

medan överskottsskatten ökat med ca 222 milj. kronor. Den kvarstående

skatten uppgår till omkring 7 procent av den slutliga skatten. Enligt närmast

föregående års taxering uppgick den till omkring 8 procent av motsvarande

slutliga skatt.

Revisorerna avse att i anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna ingå

på visst spörsmål, som har samband med skatteuppbörden. Innan så sker må

emellertid erinras om att revisorerna i ett särskilt avsnitt av sin berättelse

lämnat en speciell redogörelse för resultatet av denna uppbörd när det gäller

de lägsta inkomsttagarna, vartill torde få hänvisas.

Som framgår av det föregående upptogo 1957 års revisorer åtskilliga uppbördsfrågor

till behandling, bl. a. frågan om storleken av restavgiften, som

f. n. är fyra procent. Revisorernas i anslutning därtill gjorda uttalanden ha

numera föranlett, att särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda vissa

uppbördsfrågor av delvis betydande räckvidd, bl. a. arbetsgivares ansvar

för arbetstagares skatt. Härmed sammanhänger även delvis det förut berörda

spörsmålet om restavgiftens storlek. Denna fråga har emellertid en

vidare betydelse, då restavgiften även har avseende å andra skattskyldiga

än arbetsgivare. På grund härav och då frågan torde kunna lösas oberoende

av övriga spörsmål som de sakkunniga ha att pröva, ha årets revisorer ansett

sig böra på nytt aktualisera frågan om en höjning av restavgiften. Det

må då erinras om att ett flertal länsstyrelser förordat en höjning av denna

avgift redan i samband med den rundfråga som 1957 års revisorer gjorde

och som låg till grund för det förslag i ämnet som nämnda års revisorer

framförde. Även i flertalet remissyttranden som avgåvos däröver tillstyrktes

en sådan ändring. De erfarenheter som sedermera vunnits tala ytterligare

härför. Med hänsyn till nuvarande ränteläge synes det sålunda icke ovanligt,

att arbetsgivare och även andra skattskyldiga finna det ekonomiskt

lönande att taga i anspråk skattemedel för att lösa ekonomiska trångmål.

I betraktande härav och under erinran att räntan på kvarstående skatt numera

är nio procent anse sig revisorerna böra föreslå, att — i avvaktan på

de förslag nämnda sakkunniga i övrigt kunna komma att framlägga i syfte

att förbättra resultatet av skatteuppbörden — en icke obetydlig höjning av

restavgiften snarast genomföres. Det må f. ö. tilläggas, att det icke med

fog torde kunna göras gällande att en sådan höjning i främsta rummet

skulle drabba de lägsta inkomsttagarna, då det alldeles övervägande flertalet

av dessa -— som revisorerna visat i annat sammanhang av sin berättelse

— fullgör sin skattebetalningsskyldighet i avsedd ordning.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, centrala

uppbördsnämnden, överstålhållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Jämtlands län, uppbördsorganisationskommittén

samt uppbördsutredningen (Del II, s. 178—193).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet får erinra om att i riksdagens revisorers berättelse varje år brukar

ingå en redogörelse för vissa iakttagelser rörande skatteuppbörden m. m.

Vad i den nu föreliggande berättelsen i detta hänseende anförts har inte givit

utskottet anledning till särskilt uttalande utom i följande del.

Revisorerna har erinrat om att 1957 års revisorer behandlade frågan

om storleken av den restavgift som påföres skattskyldig eller arbetsgivare,

vilken underlåtit att inbetala skatt i föreskriven tid och ordning, och att

1957 års revisorers uttalanden i ämnet föranlett tillkallande av särskilda

sakkunniga, den s. k. uppbördsutredningen. 1959 års revisorer har emellertid

ansett att frågan om restavgiftens storlek kan lösas oberoende av övriga

spörsmål som nämnda utredning har att pröva, varför revisorerna ansett sig

böra på nytt aktualisera den nämnda frågan. I sitt i ärendet avgivna remissyttrande

har uppbördsutredningen emellertid framhållit, att den av revisorerna

behandlade frågan — vilken ingår i utredningens uppdrag -— inte kan

begränsas till spörsmålet huruvida restavgiften bör höjas utan har avseende

även å frågorna om restavgiftens utformning, eventuell differentiering av

restavgiften etc. Uppbördsutredningen har ansett att frågan om restavgiften

bör upptas till behandling först i samband med utredningens uppdrag i

övrigt.

Under hänvisning till vad uppbördsutredningen i sitt remissyttrande anfört

anser utskottet, att vad riksdagens revisorer nu förordat i fråga om

restavgiftens storlek inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet

hemställer fördenskull,

att riksdagens revisorers ifrågavarande förslag angående

restavgiften icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

24 :o) De lägsta inkomsttagarnas skattebetalning. Under finansdepartementet,

§ 24, har revisorerna framlagt resultatet av en särskild undersökning

angående de lägsta inkomsttagarnas skattebetalning (Del I, s. 185—202).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Revisorerna lämna varje år i sin berättelse en redogörelse för det totala

utfallet av skatteuppbörden. Några slutsatser om i vilken utsträckning skatten

erlägges av de skattskyldiga i olika inkomstlägen kunna icke dragas av

denna redogörelse. Revisorerna ha emellertid ur olika synpunkter bedömt

det vara av betydande intresse att närmare få klarlagt, hur stort skattebelopp

som faktiskt erlagts under ett visst år av inkomsttagare med en statligt

taxerad inkomst av 1 200—3 000 kronor. Som av det föregående framgår har

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

55

också en dylik undersökning, i vad avser 1956 års inkomster (taxeringsåret

1957), på revisorernas uppdrag utförts av statistiska centralbyråns utredningsinstitut.

Resultatet därav har redovisats i det föregående. I det följande

skola några huvuddrag av undersökningen — som omfattat inkomsttagare

med en taxerad inkomst av 1 200—1 800 kronor (den lägre gruppen) respektive

1 800—3 000 kronor (den högre gruppen) —- återgivas.

Antalet inkomsttagare i den lägre gruppen är 116 000 och i den högre

378 000. Den minsta civilståndsgruppen är i båda fallen »gifta». Den utgör

för den lägre inkomstgruppen 10 000 och för den högre 50 000 inkomsttagare.

Relativt omfattar denna grupp knappt 9 respektive drygt 13 procent. Flertalet

inom bägge inkomstgrupperna består av ensamstående kvinnor, som

för den lägre gruppen utgöra 63 000 inkomsttagare eller 54 procent. Motsvarande

tal för den högre inkomstgruppen är 194 000 inkomsttagare eller 51

procent. De ensamstående männen — 43 000 inkomsttagare eller 37 procent

i den lägre inkomstgruppen och 133 000 inkomsttagare eller 35 procent i den

högre — intaga således en mellanställning.

Vad beträffar åldersfördelningen inom de olika inkomstgrupperna äro

åldersgrupperna »25 år eller mindre» och »68 år och mer» för gruppen »gifta»

i den lägsta inkomstgruppen för små för att några säkra slutsatser om dem

skola kunna dragas. Tydligt är emellertid att den mellersta åldersgruppen

— 26—67 år — är den ojämförligt största. Den omfattar nära 10 000 inkomsttagare.

För ensamstående män och ensamstående kvinnor i den lägsta

inkomstgruppen är den äldsta åldersklassen den minsta. Den upptager 5 600

respektive 11 500 inkomsttagare eller 13 respektive 18 procent. För de ensamstående

männen upptager den yngsta åldersgruppen det största antalet eller

23 200 inkomsttagare, medan 14 100 finnas i den mellersta åldersgruppen.

För de ensamstående kvinnorna däremot dominerar den sistnämnda åldersgruppen

med 28 800 inkomsttagare mot 22 700 i den yngsta åldersgruppen.

När det sedan gäller den högre inkomstgruppen visar denna en delvis annan

fördelning på åldersklasser. För gifta är den mellersta inkomstklassen

sålunda icke lika dominerande. Folkpensionärerna omfatta omkring 15 procent

av gruppen. Fördelningen mellan de tre åldersklasserna är för ensamstående

mera jämn än för den lägre inkomstgruppen. För ensamstående män

utgöras dessa av respektive 53 000, 45 000 och 36 000 inkomsttagare, räknat

från den lägsta till den högsta åldersklassen. Den inbördes storleken är således

densamma som för inkomstgruppen 1 200—1 800 kronor. Liksom i denna

grupp är i den nu aktuella inkomstgruppen, i vad avser de ensamstående

kvinnorna, åldersklassen 26—67 år den största. Den omfattar omkring

75 000 individer. I motsats till den lägre inkomstgruppen är dock den lägsta

åldersklassen mindre än den högsta. Klasserna utgöra omkring 51 000 respektive

68 000 inkomsttagare.

1 fråga om yrkesställningen äro resultaten i den högre inkomstgruppen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

alltför osäkra för att tillåta några slutsatser. I den lägre inkomstgruppen äro

55 procent av inkomsttagarna anställda, 32 procent icke yrkesverksamma och

10 procent företagare inom jordbruk, övriga företagare utgöra omkring 3

procent.

Redovisningen av barnantalet är i stort sett mycket osäker. Vissa uppgifter

härom ha dock lämnats i det föregående, vartill torde få hänvisas.

Omkring 18 procent av inkomsttagarna i den lägre inkomstgruppen ha

icke alls påförts någon skatt. Särskilt stor är denna grupp som väntat bland

folkpensionärerna. Bland dessa redovisas för både »ej gifta män» och för

»gifta» 64 procent och för »ej gifta kvinnor» 82 procent utan skatt. I den

högre inkomstgruppen ha totalt 34 procent av inkomsttagarna över huvud

icke debiterats någon skatt. Även här utgöra folkpensionärerna den största

gruppen utan skatt. Antalet inkomsttagare med skatt som allenast delvis

respektive icke alls betalat denna utgör, relativt sett, 1 procent respektive 2,4

procent i den lägre inkomstgruppen. Motsvarande tal äro för den högre

inkomstgruppen i båda fallen omkring 1 procent.

Av de tabellariska sammanställningarna framgår att sammanlagt 10,2 milj.

kronor debiterats den lägre inkomstgruppen — 116 000 inkomsttagare. Härav

hade vid tidpunkten för utförandet av den ifrågavarande undersökningen —

hösten 1959 —- ej erlagts ett belopp av 250 000 kronor eller 2,6 procent. Även

om sistnämnda båda uppgifter äro osäkra, torde det dock med stor sannolikhet

kunna antagas att den nämnda gruppen erlagt omkring 10 milj. kronor

i skatt. Motsvarande uppgifter för inkomstgruppen 1 800—3 000 kronor visa

att denna grupp, som omfattar i runt tal 380 000 inkomsttagare, påförts 76,4

milj. kronor i slutlig skatt. Resultatet av skatteuppbörden är osäkert, men det

torde kunna antagas att 1,3 milj. kronor eller 1,6 procent ej erlagts i vederbörlig

ordning. Gruppen skulle således ha erlagt omkring 75 milj. kronor i

skatter och avgifter. Det bör emellertid beaktas att angivna belopp i fråga om

storleken av erlagd skatt kan komma att stiga ytterligare, innan slutredovisning

av uppbördsresultatet äger rum, då indrivningen icke var slutförd vid

undersökningstillfället. Som jämförelse kan nämnas, att den relativa storleken

av restskatten för hela skatteuppbörden den 31 december 1958 var

0,7 procent.

Sammanfattningsvis kan av den gjorda undersökningen den slutsatsen

dragas, att de ifrågavarande inkomsttagarna fullgöra sin skyldighet att

erlägga skatt på ett överraskande gott sätt. Såsom inledningsvis framhållits

har det tidigare i olika sammanhang antagits, att en betydande del av de

skatter och avgifter som påföras skattskyldiga i här avsedda inkomstlägen ej

inbetalas. Dessa antaganden måste alltså i stort sett anses vara icke korrekta.

På den grunden, att de avgifter som hänföra sig till folkpensionen och sjukförsäkringen

icke i någon större utsträckning skulle erläggas av avgiftspliktiga

med 1 200—1 800 kronor i taxerad inkomst, kan således en höjning av

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

57

den nu gällande gränsen av 1 200 kronor för avgiftsplikten icke motiveras.

Huruvida av andra skäl en sådan ändring kan anses påkallad, därpå ha revisorerna

icke ansett sig böra ingå. Motsvarande gäller i fråga om de konsekvenser

i övrigt som den ifrågavarande undersökningen må kunna leda till.

Det är emellertid tydligt, att resultatet därav måste vara av väsentlig vikt för

vissa pågående utredningar, t. ex. för socialpolitiska kommittén, som enligt

sina direktiv har att bl. a. pröva frågan huruvida en ändring av socialpolitiken

kan vara motiverad på grund av de ändrade inkomstförhållandena i

samhället. Vidare må erinras om att en särskild utredningsman nyligen tillkallats

med uppdrag att utreda frågan om sättet för folkpensioneringens

finansiering och därmed sammanhängande spörsmål. Enligt direktiven skall

utredningen belysa innebörden av olika alternativ för avvägningen mellan

avgifts- och skattefinansiering. Enligt revisorernas mening böra de uppgifter

som i förevarande sammanhang framkommit vara till viss vägledning vid en

dylik avvägning och även vid fullgörande av utredningsuppdraget i övrigt.

Utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län och socialpolitiska

kommittén (Del II, s. 194—200).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anslutning till sin årliga redogörelse för det totala utfallet av

skatteuppbörden har revisorerna denna gång framlagt resultatet av en särskild

undersökning angående de lägsta inkomsttagarnas skattebetalning, avseende

1956 års inkomster. Undersökningen visar att dessa inkomsttagare

tillfredsställande fullgjort sin skattskyldighet. Revisorerna har inte framställt

något yrkande i anslutning till redogörelsen, vars resultat emellertid

ansetts vara av vikt för vissa pågående utredningar. Härutinnan må framhållas

revisorernas konstaterande att en ifrågasatt höjning av den gällande

gränsen för avgiftsplikt beträffande folkpensionering och sjukförsäkring

inte kan motiveras av bristande avgiftsbetalning.

Utskottet finner den framlagda redogörelsen jämte avgivna remissyttranden

inte ge anledning till något särskilt uttalande från utskottets sida och

inskränker sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

25 :o) Vissa iakttagelser rörande 1959 års taxering m. m. Under finansdepartementet,

§ 25, har revisorerna redovisat vissa iakttagelser rörande

1959 års taxering in. m. (Del I, s. 203—232).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva

utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

26 :o) Fördelningen av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun.

Under finansdepartementet, § 26, har revisorerna understrukit angelägenheten

av att i betydligt större utsträckning än nu är fallet få till stånd en

uppdelning av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun (Del I, s.

233—243).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Det är välbekant att den offentliga verksamheten undergått en kraftig

utveckling under de senaste decennierna och att detta gäller såväl den av

statsverket som den av kommunerna bedrivna. Förhållandet kan avläsas på

skilda sätt. Bl. a. kommer det till uttryck därigenom att statsbidragen till

kommunerna — såväl primärkommunerna som landstingen — stigit till allt

större belopp och för närvarande torde uppgå till över 1,5 miljard kronor.

En avsevärd del av utgifterna på riksstaten hänför sig således till dylika

bidrag. Bl. a. med hänsyn till att motiven för dessa äro skiftande ha de

bestämmelser som reglera bidragsgivningen blivit alltmer omfattande och

delvis även komplicerade. Olägenheterna därav ha redan i skilda sammanhang

uppmärksammats —- nu senast av 1958 års besparingsutredning — och

torde därför icke i detalj behöva belysas; det må räcka med att hänvisa till

vad såväl decentraliseringsutredningen som allmänna statsbidragsutredningen

härutinnan anfört, vilket i väsentliga hänseenden återgivits i det

föregående. Det torde dock böra särskilt erinras om den betydande administrativa

apparat som bidragen nödvändiggjort för både stat och kommun samt

om den begränsning i den kommunala självbestämmanderätten som de ofta

detaljerade föreskrifterna rörande villkoren för statsbidrags erhållande

kunna medföra. Då man bedömer nackdelarna av det nu tillämpade systemet

bör även uppmärksammas, att detta system icke blott innebär att kommunerna

åtnjuta statsbidrag utan att det jämväl förekommer att staten — t.ex.inom

undervisningsväsendet — erhåller bidrag av kommunerna. Detta är självfallet

ägnat att ytterligare komplicera förhållandet på förevarande område.

De sålunda konstaterade olägenheterna med statsbidragssystemet föranledde

som bekant decentraliseringsutredningen att år 1949 föreslå, att en

särskild utredning skulle verkställas rörande riktlinjerna för en överarbetning

av de skilda bestämmelserna på området. Denna utredning utfördes

sedermera av allmänna statsbidragsutredningen, vars förslag — såsom redovisats

i det föregående — numera föranlett beslut av statsmakterna i åtskilliga

hänseenden. Det viktigaste innebär en omläggning av statsbidragsgivningen

till primärkommunernas driftutgifter genom att vissa speciella driftbidrag

ersatts av två, dels ett lärarlönebidrag och dels ett bidrag till högre

skolor. Bidragsgivningen till landsting och landstingsfria städer behandlades

dock icke av utredningen.

Oaktat således åtskilliga förenklingar redan genomförts, kvarstår allt
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

59

jämt ett betydande antal statsbidrag. Såvitt revisorerna kunnat utröna uppgår

antalet därav till ca 150. Även om man genom åtgärder av liknande slag

som de redan vidtagna kan ernå ytterligare rationaliseringsvinster på förevarande

område, torde det likväl icke vara möjligt att på denna väg komma

fram till ett system som fyller rimliga anspråk på enkelhet. Det förtjänar

att i sammanhanget erinras om att allmänna statsbidragsutredningens ursprungliga

förslag, som syftade till längre gående förenklingar än de numera

genomförda, icke ansetts kunna förverkligas. Väsentliga olägenheter komma,

såvitt revisorerna förstå, alltjämt att kvarbliva vid bibehållandet av ett

statsbidragssystem enligt nuvarande principiella riktlinjer. Om man vill få

till stånd mera genomgripande förenklingar, torde det därför vara nödvändigt

att undersöka förutsättningarna för att finna helt nya och mera praktiska

lösningar.

Vid sina överväganden av olika sätt att lösa de med statsbidragsgivningen

sammanhängande problemen berörde allmänna statsbidragsutredningen

även frågan om en uppdelning av samhällsuppgifterna mellan å ena sidan

staten och å andra sidan kommunerna. Utredningen upptog dock icke frågan

till mera ingående behandling. Enligt revisorernas mening kan det emellertid

vara förtjänt att övervägas, huruvida icke trots allt fördelar skulle vara

att vinna genom en sådan uppdelning. Revisorerna ha funnit det sa mycket

mera angeläget att upptaga frågan härom till diskussion som det vid remissbehandlingen

av statsbidragsutredningens betänkande bl. a. från ledande

kommunalt håll anmärkts på att detta spörsmål ej närmare behandlats.

Man brukar understundom angiva, att uppgifter som huvudsakligen avse

individernas elementära livsbetingelser äro statliga, medan samhällsuppgifter

där intressegemenskapen endast sträcker sig till en mindre, lokalt begränsad

krets ha kommunal karaktär. Men en sådan gränsdragning mellan

de statliga och kommunala uppgifterna kan givetvis icke bli skarp. Det allmänna

föreställningssättet beträffande gränsdragningen i detta avseende

undergår även förskjutningar från tid till annan liksom uppfattningen om

vilka uppgifter som skola bli föremål för samhällets verksamhet. Allmänna

statsbidragsutredningen ifrågasatte, om det verkligen vore motiverat eller

ens möjligt att uppdraga en gränslinje mellan principiellt statliga och principiellt

kommunala uppgifter. Utredningen kom därvid till den uppfattningen,

att en dylik gränsdragning i realiteten icke vore hållbar.

Det torde i och för sig vara riktigt, att de samhälleliga uppgifterna näppeligen

kunna uppdelas på sådant sätt, att de i olika förekommande fall kunna

sägas naturligt ankomma på staten respektive på kommunerna. Revisorerna

äro också för sin del medvetna om att någon åtskillnad som har sin grund

i sakens egen natur icke föreligger mellan stat och kommun i förevarande

avseende. Ett sådant konstaterande synes emellertid icke utesluta, att det

vid en genomgång av de samhälleliga uppgifterna kan visa sig lämpligt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

att från rent praktiska utgångspunkter verkställa en fördelning av uppgifterna

mellan stat och kommun. Innebörden därav skulle självfallet vara,

att man bestämde sig för att somliga samhällsuppgifter borde betraktas som

en statlig angelägenhet och således finansieras över statsbudgeten, medan

andra uppgifter förbehölles kommunerna. Därigenom skulle, såvitt revisorerna

kunna bedöma, flera av de olägenheter som äro förbundna med den

nuvarande statsbidragsgivningen i väsentliga avseenden komma att elimineras.

Helt allmänt skulle man kunna uttrycka saken så, att fördelarna

skulle komma att stå i omvänt förhållande till de olägenheter som följa

med en statsbidragsgivning enligt nuvarande principer. Den främsta omedelbara

vinsten skulle förmodligen ligga i den administrativa förenkling med

åtföljande kostnadsbesparingar för både stat och kommun som bleve möjlig

att ernå.

Vad beräffar de fördelar som skulle kunna följa med en omläggning efter

nu antydda riktlinjer må ytterligare framhållas, att det stundom göres gällande

att statsmakterna genom olika beslut ålägga kommunerna nya utgifter,

till vilka visserligen utgå statsbidrag men vilka likväl förrycka kommunernas

planer. En sådan uppdelning av de samhälleliga uppgifterna som

här berörts skulle i stort sett undanrycka grunden för dylika beslut. Kommunerna

skulle därför på ett helt annat sätt än vad för närvarande är möjligt

kunna på längre sikt planera sin ekonomi, vilket måste vara värdefullt

såväl för dem själva som för statsverket. Den kommunala självbestämmanderätten

skulle därjämte i hög grad stärkas genom en reform av nu åsyftad

innebörd.

Revisorerna äro medvetna om att de nu anförda synpunkterna delvis äro

teoretiska. Otvivelaktigt skulle också betydande svårigheter av rent praktisk

natur uppstå vid ett alltför snabbt genomförande av det ovan skisserade

systemet. Det sedan länge bestående, i och för sig naturliga samspelet

mellan stat och kommun vid fullgörandet av samhällsuppgifterna kan knappast

upphöra utan att betydande problem och även icke önskvärda konsekvenser

skulle uppstå. Revisorerna anse sig därför ej kunna förorda, att ett

dylikt radikalt försök göres att i ett enda slag lösa de olägenheter som äro

förbundna med den nuvarande bidragsgivningen. Enligt revisorernas mening

bör man likväl i fortsättningen allvarligt sträva efter att i betydligt

större utsträckning än nu är fallet fa till stånd en uppdelning av samhällsuppgifterna

mellan stat och kommun. Därigenom skulle bl. a. förutsättningar

skapas för att ytterligare eliminera bidrag som ur ekonomisk synpunkt

måste vara av ringa betydelse för respektive mottagare. En sådan

strävan kommer, därest den målmedvetet fullföljes under tillräckligt lång

tid, att utan tvekan medföra en mera rationell ordning på förevarande område

än den nu tillämpade.

Vid genomförandet av den förut skildrade bidragsreformen har en rikt
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

61

punkt varit, att ytterligare skattetrycksskillnader mellan kommunerna icke

skola uppstå som en följd av omläggningen av statsbidragssystemet. Erinras

må att frågan om en kommunal skatteutjämning aktualiserades i allmänna

statsbidragsutredningens första betänkande. I samband med anmälan av

frågan om fortsatt utredning angående rationalisering av de statliga driftbidragen

till primärkommunerna anförde emellertid föredragande departementschefen

bl. a., att skatteutjämningsproblemet finge lösas i annan ordning.

Denna ståndpunkt intog jämväl 1957 års riksdag vid behandlingen av

de förut omnämnda förslagen. Sedermera har en särskild utredning tillkallats

i ämnet. En sådan stegvis genomförd uppdelning av de offentliga uppgifterna

som här ifrågasatts av revisorerna kommer, såvitt kan bedömas,

knappast att medföra någon mera väsentlig förändring av skattetrycket för

olika kommuner. Å andra sidan må framhållas att ett lämpligt utformat

system för en kommunal skatteutjämning måste underlätta en sådan långsiktig

reform som här diskuterats. Det synes därför motiverat att nyssnämnda

utredning under sitt fortsatta arbete beaktar vad revisorerna nu

anfört. Detsamma gäller givetvis även vissa andra pågående utredningar, avseende

områden som beröras av förevarande spörsmål. Särskilt må erinras

om socialpolitiska kommittén och 1957 års polisutredning. Sistnämnda utredning

har enligt vad som offentligen uppgivits numera fattat principbeslut

om att föreslå ett förstatligande av polisväsendet. Det är enligt revisorernas

mening angeläget, att man vid ett eventuellt förverkligande av kommitténs

förslag söker en sådan lösning av uppkommande finansieringsproblem,

att här åberopade synpunkter i görligaste mån komma att beaktas. De

ekonomiska frågor som därvidlag aktualiseras synas över huvud vara av sådan

omfattning, att man just i detta sammanhang bör tillvarataga möjligheterna

att åstadkomma en mera rationell fördelning av samhällsuppgifterna

mellan stat och kommun.

Utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för

yrkesutbildning, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands

län, länsstyrelsen i Hallands län, länsstyrelsen i Älvsborgs län, fullmäktige

i riksbanken, socialpolitiska kommittén, 1958 års skatteutjämningskommitté,

mentalsjukvårdens statsbidragsutredning, 1957 års polisutredning,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen

i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen (Del II, s. 225—242).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utskottet. Revisorerna har under förevarande punkt i sin berättelse erinrat

om allmänna statsbidragsutredningens år 1956 framlagda betänkande om

förenklad statsbidragsgivning i fråga om driftbidrag till primärkommunerna

samt om 1957 års riksdags beslut i ämnet i anledning av Kungl. Maj :ts proposition

nr 112. Revisorerna har vidare framhållit att allmänna statsbidragsutredningen

inte behandlade frågor som har avseende på bidrag till landsting

och landstingsfria städer, vilka bidrag främst avser sjuk- och hälsovård;

dessa statsbidragsfrågor har behandlats eller avses skola behandlas av vissa

särskilda utredningar. Slutligen erinrar revisorerna om att 1958 års besparingsutredning

framhållit vikten av att rationaliseringsmöjligheterna i samband

med statsbidragsgivning av olika slag tillvaratas.

För egen del konstaterar revisorerna, att oaktat åtskilliga förenklingar i

statsbidragssystemet redan genomförts alltjämt ett betydande antal statsbidrag

kvarstår. Enligt revisorerna kommer väsentliga olägenheter att vara

förenade med bibehållandet av ett statsbidragssystem enligt nuvarande principiella

riktlinjer; det anses därför nödvändigt att undersöka förutsättningarna

för att finna helt nya och mera praktiska lösningar, om man vill få till

stånd mera genomgripande förenklingar. Revisorerna, som förklarar sig vara

medvetna om att någon åtskillnad som har sin grund i sakens egen natur

inte föreligger mellan stat och kommun med avseende på de samhälleliga

uppgifternas fördelning, förordar inte att man i ett slag radikalt söker lösa

de olägenheter som är förbundna med den nuvarande bidragsgivningen.

Revisorerna anser likväl att man i fortsättningen bör allvarligt sträva efter

att i betydligt större utsträckning än nu är fallet få till stånd en uppdelning

av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun. Under erinran om den

numera tillsatta skatteutjämningskommittén anser revisorerna motiverat att

denna under sitt fortsatta arbete beaktar vad revisorerna anfört; detsamma

gäller vissa andra pågående utredningar. Revisorernas berättelse på denna

punkt utmynnar inte i något krav på utredning eller eljest i något bestämt

yrkande, utan har närmast karaktären av en allmän rekommendation.

I de avgivna remissyttrandena går åsikterna i förevarande hänseende ganska

starkt isär. Medan i vissa yttranden redovisas en positiv inställning till

frågan om åtgärder för åstadkommande av en mera rationell fördelning av

samhällsuppgifterna mellan stat och kommun, lägges i andra yttranden

huvudvikten på att man i första hand bör söka förenkla och rationalisera

den nuvarande ordningen för statsbidragsgivningen till kommunerna.

För egen del finner sig utskottet i den betydelsefulla och vittsyftande frågan

om en ändrad fördelning av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun

inte böra göra annat uttalande än att en oeftergivlig förutsättning för

rationaliseringsåtgärder i sådant syfte synes vara, att åtgärderna skulle

kunna genomföras utan men för den i varje särskilt fall berörda verksamheten.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att man f. n. inte

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

63

går längre än till överväganden om erforderliga rationaliseringar inom det

nuvarande systemets ram. Frågorna om en ytterligare förenkling av statsbidragssystemet

och ytterligare avlösning av statsbidrag torde härvid stå i

förgrunden. Hithörande spörsmål förtjänar enligt utskottets mening att

följas med uppmärksamhet och torde för övrigt kunna väntas komma under

bedömande i anslutning till förslag från vissa i ärendet omnämnda, pågående

utredningar.

Under hänvisning till det anförda finner sig utskottet böra inskränka sig

till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

27 :o) Den statliga publikationsverksamhetens finansiering. Under finansdepartementet,

§ 27, har riksdagens revisorer förordat, att principerna för

den statliga publikationsverksamhetens organisation och finansiering omprövas

(Del I, s. 244—259).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Den statliga publikationsverksamheten har med tiden nått en betydande

utveckling. Den ekonomiska omslutningen av denna verksamhet kan — bortsett

från de affärsdrivande verken -— för närvarande beräknas till ett årligt

belopp av över 4 milj. kronor. Avräknas försäljningsmedel och övriga inkomster

uppgå nettokostnaderna för statsverket till omkring 2,5 milj. kronor.

Verksamhetens omfattning får ses mot bakgrunden av den tillväxt den

offentliga sektorn över huvud uppnått till följd av samhällsutvecklingen.

Bortsett från ett fåtal myndigheter, vilka helt sakna publikationsverksamhet,

förekommer numera dylik verksamhet i större eller mindre utsträckning

hos samtliga centrala förvaltningsmyndigheter. Mottagare äro dels till

myndigheten hörande lokalorgan och befattningshavare, dels andra statliga

myndigheter, kommunala organ, sammanslutningar och organisationer med

anknytning till myndighetens intresseområde, enskilda företag m. fl. Syftet

är i regel att bekantgöra erfarenheter av verksamheten eller förhållanden

inom ämbetsområdet samt att sprida råd och upplysningar m. m. I dessa

hänseenden ingår uppenbarligen publikationsverksamheten som ett betydelsefullt

och nödvändigt inslag i myndigheternas funktioner, utan vilket

de ej kunna agera på sätt föreskrives i instruktioner eller andra tjänsteföreskrifter

eller eljest förutsättes. Denna form för offentliggörande torde också

vara betydligt effektivare och mindre kostnadskrävande än exempelvis konferenser

eller liknande former för spridande av motsvarande upplysningar.

Även om således anledning till erinran icke kan riktas mot publikationsformen

som sådan, är därmed icke givet att — med bibehållande av fördelarna

med denna verksamhet — utrymme icke skulle finnas för rationellare

eller kostnadsbesparande åtgärder. Revisorerna ha ur dessa synpunkter underkastat

den statliga publikationsverksamhetens organisation, uppläggning

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

och finansieringsförhållanden vid flertalet verk och myndigheter en närmare

granskning. Den verkställda utredningen har givit revisorerna anledning

till särskilt uttalande i följande hänseenden.

Karakteristiskt för publikationsverksamheten är att den nära nog undantagslöst

finansieras med anslag över riksstaten. I regel anvisas därvid medel

från särskild anslagspost under omkostnadsstaten, i andra fall från närmast

berört sakanslag eller för ändamålet särskilt anvisat anslag. En sådan

finansieringsmetod framstod också som helt naturlig i ett tidigare skede

av statsverksamheten, då denna avsåg mer begränsade förhållanden. Den

vidgning av den offentliga sektorn som kännetecknat de senaste decenniernas

samhällsutveckling har emellertid i stor utsträckning avsett serviceområden,

där det allmänna tillhandahåller tjänster eller övertagit verksamhet

som tidigare antingen helt saknats eller ankommit på privata eller andra

intressenter. Det är icke utan vidare givet, att den publikationsverksamhet

som har sitt samband med denna form av statsverksamhet i sin helhet skall

belasta statsverket. Tvärtom synes det naturligt att den bekostas av vederbörande

intressenter, särskilt som det icke sällan får antagas att verksamheten

för dessa skulle bli dyrare eller mindre rationell, om icke denna statliga

service tillhandahölles.

Den av revisorerna gjorda granskningen utvisar emellertid, att denna

principiella uppfattning om kostnadsfördelningen på detta område knappast

vunnit beaktande inom statsförvaltningen. De försäljningsinkomster som

härflyta från publikationsverksamheten äro sålunda relativt betydelselösa.

Endast ett fåtal myndigheter redovisa mera betydande sådana inkomster,

medan hos flertalet myndigheter inkomsterna i bästa fall kunna uppgå till

ca tio procent av motsvarande utgiftssumma. Revisorerna ha också fått den

uppfattningen, att myndigheterna i allmänhet icke särskilt intresserat sig

för de möjligheter som kunna föreligga att skapa försäljningsinkomster för

publikationsverksamheten. Det torde knappast råda något tvivel om att detta

sammanhänger med att myndigheterna som regel icke äga disponera inflytande

försäljningsmedel. Dessa måste sålunda i allmänhet inlevereras till

statsverket. Bestämmelser som ge anvisning om de principer efter vilka en

debitering bör ske saknas, och den praxis som i detta hänseende föreligger

växlar starkt olika myndigheter emellan. Kommuner och andra få sålunda

i vissa fall betala, i andra däremot icke, och även i fall där närbesläktad

verksamhet bedrives vid olika myndigheter finnas exempel på att tilldelningen

av publikationer skett efter olika principer.

Enligt revisorernas mening äro förhållandena i angivna hänseende icke

tillfredsställande. I första hand synes angeläget att få myndigheterna intresserade

av att öka möjligheterna till försäljningsinkomster. Detta torde

kunna ske genom att medgivande lämnas myndigheterna att helt eller delvis

disponera inflytande försäljningsinkomster. Förutsättningarna härför synas

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

65

dock närmare böra undersökas. I anslutning till ett dylikt medgivande böra

också meddelas direktiv från central myndighet om principerna för försäljningsinkomsternas

uttagande och om grunderna för prissättningen. För att

ernå bättre överblick över inkomsternas storlek och fördelning bör därjämte

övervägas en enhetligare budgetmässig redovisning av ifrågavarande medel.

Självfallet är det icke alltid möjligt eller lämpligt att uttaga ersättningar

för tillhandahållna publikationer. I betydande utsträckning distribueras

dessa nämligen till rent statliga mottagare eller andra intressenter, där det

allmänna kan ha ett starkt intresse av publikationernas spridning. I dylika

fall, där publikationsverksamheten således i betydande utsträckning förutsätter

en gratisdistribution, bör verksamheten alltjämt finansieras över riksstaten.

I andra fall åter kan myndighetens verksamhet vara mera markerat

utåtriktad, och det finnes då icke någon anledning att belasta statsverket

med kostnaderna för de publikationer som vederbörande intressenter draga

nytta av i sin egen verksamhet. Medel för utgivandet av ifrågavarande publikationer

bör därför ej anvisas över riksstaten utan verksamheten göras ekonomiskt

självbärande samt i princip baseras på inflytande försäljningsmedel.

I detta fall bör således av statlig myndighet bedriven publikationsverksamhet

beträffande sina förutsättningar icke skilja sig från en i privat

regi bedriven motsvarande förlagsverksamhet.

Publikationsverksamhet av nyss angiven typ förekommer nästan icke alls

hos statliga myndigheter. Hos en myndighet — skolöverstyrelsen — bedrives

dock sådan verksamhet i relativt stor utsträckning. Erfarenheterna därav

äro enligt vad revisorerna inhämtat goda. En granskning av förhållandena

vid andra verk ger vid handen, att stora möjligheter i manga andra fall torde

föreligga att basera publikationsverksamheten på självbärande basis. En

utvidgning av denna finansieringsform torde icke oväsentligt minska anslagskraven

och samtidigt också öka möjligheterna för myndigheterna att

utgiva flera nya publikationer. Revisorerna vilja därför förorda att myndigheterna

anmodas utreda möjligheterna för en omläggning av sin publikationsverksamhet

enligt denna metod samt att fortsättningsvis i samband

med nya anslagskrav medel anvisas först sedan det särskilt visats att verksamheten

icke kan göras ekonomiskt självbärande. Beträffande förlagsrörelsens

närmare uppläggning och organisation torde av skolöverstyrelsen tilllämpade

principer kunna tjäna som vägledning. Inom ramen för en förlagsrörelse

enligt självbärande principer böra myndigheterna kunna ges största

möjliga rörelsefrihet vid verksamhetens handhavande.

Under åberopande av vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda, att

principerna för den statliga publikationsverksamhetens organisation och

finansiering tagas under omprövning i enlighet med vad revisorerna föreslagit.

5 —. Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, statistiska centralbyrån, statens

sakrevision, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen och kommerskollegium

(Del II, s. 242—250).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Efter en redogörelse för den statliga publikationsverksamheten

och dess organisation, uppläggning och finansieringsförhållanden har revisorerna

gjort vissa uttalanden angående ökande av möjligheterna till försälj

ningsinkomster samt myndigheternas rätt att disponera sådana inkomster,

angående principerna för försälj ningsinkomsternas uttagande och grunderna

för prissättningen samt angående den budgetmässiga redovisningen av

ifrågavarande medel. Revisorernas uttalande utmynnar i ett förslag att

principerna för den statliga publikationsverksamhetens organisation och

finansiering omprövas.

I de avgivna remissyttrandena diskuteras de olika av revisorerna framförda

uppslagen och framföres synpunkter av delvis principiell natur. Sammanfattningsvis

kan sägas att någon entydig uppfattning i ämnet inte redovisats

från remissmyndigheternas sida.

Utskottet vill för egen del helt allmänt instämma i den av revisorerna uttalade

uppfattningen, att det i vissa fall synes diskutabelt huruvida statsverket

bör belastas med kostnaden för publikationer som privata eller andra

intressenter drar nytta av i sin egen verksamhet. Särskilt vid tillkomsten av

nya publikationer synes det angeläget att det klarlägges i vilken utsträckning

finansieringen kan ske utan anlitande av statsmedel. En annan omständighet

som är förtjänt av beaktande ur statsfinansiell synpunkt är tryckningskostnadernas

storlek. Enligt utskottets mening är den av revisorerna väckta

frågan förtjänt av att följas med uppmärksamhet — även om vägande invändningar

synes kunna göras mot alltför generellt inriktade åtgärder inom

förevarande område. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t ger till känna vad utskottet här anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers

ifrågavarande uttalande anfört.

28:o) Kostnaderna för riksdagstrycket. Under finansdepartementet, § 28,

har revisorerna anfört vissa synpunkter på frågan om kostnaderna för riksdagstrycket

(Del I, s. 260—265).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva

utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

67

29:o) Anskaffning av tjänstedräkt och tjänstetecken m. m. Under finansdepartementet,

§ 29, liar revisorerna föreslagit åtgärder i syfte att nedbringa

kostnaderna för tjänstedräkter m. m. (Del I, s. 266—276).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Det avlöningssystem som tillämpas inom statsförvaltningen är i stort sett

ett rent kontantlönesystem. I princip gäller således, att i den mån förmåner

tillhandahållas in natura, vilket förekommer i viss omfattning, vederbörande

tjänsteman har att å lönen vidkännas avdrag för dem. De undantag som

förekomma från denna regel äro av tämligen begränsad räckvidd och sammanhänga

oftast med tjänstgöring under sådana förhållanden, att tjänstemannen

i annat fall skulle vidkännas merkostnader, till vilka hänsyn icke

tagits vid löneavvägningen och som därför fått täckas genom särskild kontant

ersättning.

Uttryck för nu nämnda principer äro bl. a. bestämmelserna i Saar och tillläggsbestämmelserna

till Saar om tjänstedräkt och tjänstetecken m. m., för

vilka redogjorts i det föregående. Till tjänsteman som är pliktig att bära

eller inneha tjänstedräkt eller tjänstetecken eller vars tjänstgöring påkallar

nyttjande av särskild skyddsbeklädnad må sålunda genom vederbörande

myndighets försorg utlämnas för ändamålet erforderliga persedlar och materialier.

Utlämnandet sker antingen med äganderätt, varvid tjänstemannen

har att erlägga ersättning därför enligt särskilda föreskrifter i reglementet,

eller också såsom lån mot ersättning; i vissa speciella fall kan även lån utan

ersättning förekomma. Beträffande fördelningen mellan statsverket och den

enskilde av kostnaderna åsyfta bestämmelserna i Saar en sådan reglering av

kostnadsfrågan, att det för varje tjänsteman blir i ekonomiskt avseende i

stort sett likgiltigt, om han är underkastad uniformsplikt eller ej.

Revisorerna ha, såsom framgår av det föregående, från ett antal civila

myndigheter inhämtat uppgifter i fråga om statsverkets kostnader för

tjänstedräkt m. m. Därav framgår att utgifterna för detta ändamål under

senaste budgetår för de undersökta myndigheternas del uppgingo till nära

3,7 milj. kronor; föregående budgetår voro kostnaderna än större eller över

4 milj. kronor.

Vederbörande myndigheter ha i regel utfärdat utförliga bestämmelser om

skyldigheten att bära tjänstedräkt ävensom om andra i sammanhanget aktuella

förhållanden. Av bestämmelserna framgår bl. a., att omfattningen av

uniformsplikten varierar starkt vid skilda ämbetsverk. Olikheterna härutinnan

äro givetvis i främsta rummet beroende av tjänstens krav. Det vill

emellertid förefalla revisorerna, som om särskilt vissa myndigheter under

senare år medvetet sökt begränsa uniformsplikten. Denna har — för att

taga ett exempel — sålunda helt upphävts för den manliga sjukvårdspersonalen

vid de statliga sinnessjukhusen fr. o. m. den 1 juli 1956. Mot bak
5*

— Rihang till riksdagens protokoll 19(1(1. (! samt. Xr I2H

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

grunden av de förut nämnda betydande kostnaderna för ändamålet och

även i betraktande av att personalen i varje fall stundom torde betrakta det

som en viss olägenhet att vara skyldig att bära tjänstedräkt, finna även revisorerna

det motiverat att uniformsplikten i möjligaste mån begränsas. Vederbörande

myndigheter böra därför tid efter annan underkasta bestämmelserna

i ämnet en översyn i sådant syfte.

Av de uppgifter revisorerna införskaffat kan vidare inhämtas att nu gällande

beklädnadsreglementen i flera fall utfärdats relativt nyligen. I andra

fall åter äro bestämmelserna av gammalt datum; bl. a. gäller detta vattenfallsverket,

som dock förklarat sig ämna utfärda nya föreskrifter. Enligt

revisorernas mening är det önskvärt att så snarast sker, då de nu tillämpade

bestämmelserna i åtskilliga hänseenden synas föråldrade. I detta sammanhang

må också framhållas önskvärdheten av att samtliga myndigheter hålla

sig fortlöpande underrättade om kostnadsutvecklingen, så att priserna å

uniformspersedlar m. in. kunna, med iakttagande av gällande föreskrifter,

anpassas till de verkliga utgifterna för ändamålet.

När det gäller tillverkningen av tjänstedräkter och anskaffningen av för

dessa erforderliga tyger m. m. anlitas såväl statliga som privata företag.

Upphandlingarna ske i regel genom särskilt anbudsförfarande, varför det

torde kunna förutsättas att de äga rum på ett för statsverket och personalen

så fördelaktigt sätt som möjligt. I regel ombesörjer varje myndighet för sig

inköp av tyger m. m. Att så är fallet beror bl. a. på skilda önskemål i fråga

om kvaliteter, utförande m. m. Av de uppgifter luftfartsstyrelsen lämnat

framgår emellertid att luftfartsverkets uniform är av samma modell som

flygvapnets. På grund härav kan den personal som så önskar vid närmast

belägna flygflottilj utprova och avhämta uniform, varvid ett avsevärt lägre

pris erhålles än om anskaffningen ägt rum i annan ordning. Det vid luftfartsverket

sålunda tillämpade förfarandet ger revisorerna anledning att

ifrågasätta, huruvida det icke skulle vara möjligt att i nu avsedda fall samtliga

civila statsmyndigheter utnyttjade en och samma uniformsmodell. Den

av olika skäl betingade variationen i uniformeringen skilda myndigheter

emellan skulle därvid kunna erhållas genom — förutom skilda tjänstetecken

— bl. a. olika färger på tygerna. En sådan gemensam uniform skulle

genom de stora serier i vilka den skulle komma att tillverkas avsevärt kunna

nedbringa kostnaderna för ifrågavarande ändamål för både personalen och

statsverket. Anskaffningen skulle också kunna koncentreras till allenast en

myndighet, exempelvis postverkets centralupphandling, varigenom även de

administrativa utgifterna i sammanhanget skulle reduceras.

Sammanfattningsvis tala här anförda synpunkter för att kostnaderna för

tjänstedräkter m. m. kunna nedbringas i icke oväsentlig omfattning. Revisorerna

få fördenskull föreslå att åtgärder i sådant syfte snarast måtte vidtagas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960 69

Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, statens sakrevision

och generaltullstyrelsen. (Del II, s. 251—263).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom vissa av remissmyndigheterna påpekat är en korrigering

av revisorernas kostnadsberäkningar påkallad i anledning av att i desamma

inbegrips även utgifter för tjänstedräkt in. m. åt kollektivavtalsanställd

personal. Även med bortseende från sistnämnda utgifter framstår kostnaderna

för här ifrågavarande ändamål likväl som relativt betydande, och

utskottet finner det i likhet med revisorerna i och för sig motiverat att uniformsplikten

begränsas i den mån detta befinnes praktiskt genomtörbart.

Vad angår det av revisorerna berörda önskemålet att myndigheterna håller

sig fortlöpande underrättade om kostnadsutvecklingen, så att priserna

på persedlar in. in. kan anpassas till de verkliga utgifterna för ändamålet,

lärer av remissyttrandena kunna utläsas att prissättningen redan f. n. sker

med beaktande av denna synpunkt.

Revisorerna anser det bl. a. av kostnadsskäl eftersträvansvärt att samtliga

civila statsmyndigheter utnyttjar en och samma uniformsmodell. Såsom avremissyttrandena

framgår torde emellertid praktiska skäl lägga hinder i

vägen för en alltför långt gående likriktning härvidlag. Exempelvis vid televerket

torde tjänstens krav motivera en avvikande utformning av uniformer.

I den mån en gemensam uniformstyp kunde tillverkas torde detta emellertid

vara ägnat att nedbringa kostnaderna.

Ett steg i riktning mot ett förbilligande kan också vinnas genom den avrevisorerna

rekommenderade koncentrationen av anskaffningen. Enligt

generalpoststyrelsen föreligger emellertid f. n. ej möjlighet att, på sätt revisorerna

tänkt sig, koncentrera anskaffningen till postverkets centralupphandling.

En framkomlig väg skulle måhända vara att koncentrera persedelsanskaffningen

till generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och telestyrelsen,

inom vilkas ämbetsområden uniformsanskaffningen är av sådan storleksordning

att konfektionsbeställningar kan utläggas på ett ekonomiskt tillfredsställande

sätt. Denna fråga synes utskottet vara förtjänt att närmare

övervägas.

Sammanfattningsvis får utskottet föreslå, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet i denna fråga anförl.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers

ifrågavarande uttalande anfört.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

30:o) Inköp av djur för vetenskapliga försök m. m. Under finansdepartementet,

§ 30, har revisorerna förordat, att frågan om anskaffning av djur

för vetenskapliga försök ävensom frågan om tillgodoseendet av lokalutryinmen

för sådana djur närmare prövas (Del I, s. 277_287).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Revisorerna ha från ett 20-tal olika statliga myndigheter och därmed jämställda

institutioner inhämtat vissa uppgifter rörande de djur som användas

lör vetenskapliga försök, undervisning, sjukvårdande ändamål in. in. Det

material som ställts till revisorernas förfogande är i vissa avseenden ofullständigt.

Den främsta anledningen härtill är givetvis svårigheten att i efterhand

få fram säkra uppgifter om värdet av gjorda inköp m. in. Enligt revisorernas

mening synes dock med god vilja från samtliga uppgiftslämnares

sida ett mera fylligt material ha kunnat ställas till revisorernas förfogande.

Vad som framkommit vid den gjorda undersökningen torde emellertid vara

tillräckligt för att ge en ungefärlig bild av förhållandena i förevarande avseenden.

De kostnader för anskaffning av ifrågavarande djur som direkt belasta

anslag å riksstaten torde f. n. betydligt överstiga en miljon kronor per budgetår.

Utfodring och skötsel samt djurstallars underhåll medföra utgifter

om minst samma belopp. I sammanhanget bör emellertid beaktas att de

sammanlagda kostnaderna för de anskaffningar som ske i här avsett syfte

i verkligheten äro långt större, då betydande sådana finansieras genom

forskningsanslag. Uppgifter härom ha i regel icke lämnats vid den gjorda

undersökningen,

som i olika hänseenden bedrives uppenbarligen kommer att under de närmaste

åren giva ifrågavarande verksamhet en än större omfattning, varigenom

de totala utgifterna härför torde komma att stiga till högst betydande

belopp. Därom vittna bl. a. de önskemål som framförts om nya eller utvidgade

djurstallar in. in.

I betraktande av vad nu anförts och med hänsyn till vad i övrigt framkommit

vid den gjorda undersökningen är det enligt revisorernas mening

motiverat att närmare överväga, vad som kan och bör åtgöras för att giva

hithörande verksamhet en mera rationell utformning. Vad som därvid särskilt

synes böra beaktas är pa vad sätt anskaffning och förvaring av djuren

i fortsättningen bör äga rum.

Anskaffningen av djur ombesörjes för närvarande i stort sett av varje

särskild förbrukare för sig, i regel genom köp direkt från vederbörande uppfödare,

inom eller utom landet. Uppfödning förekommer även i viss utsträckning.

Samköp mellan olika förbrukare äger rum endast undantagsvis, och

detta gäller även beträffande olika institutioner vid exempelvis ett och

samma uni\ersitet, även om fråga är av djur av enahanda slag. I organisa
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

71

toriskt avseende ske inköpen mycket olika; avgörande härför synes ofta

vara vederbörande förbrukares individuella läggning. Den nu tillämpade

ordningen kan naturligtvis vara förenad med vissa fördelar, men enligt

revisorernas mening kunna icke därigenom önskemålen om eu god hushållning

i personellt och materiellt avseende anses bli häst tillgodosedda i längden.

Skälet härför är icke minst de ökande svårigheter som vissa uppgiftslämnare

omnämnt, när det gäller att tillgodose behovet av försöksdjur. En

samordning av anskaffningen bör därför komma till stånd både i vad avser

själva organisationen och inköpskällorna.

När det gäller utformningen av en sådan samordnad anskaffning äro

givetvis olika alternativ tänkbara, hl. a. beträffande frågan om hur långt ett

förenhetligande bör drivas. Ett alternativ är att samordna all inköps- och

uppfödningsverksamhet för hela landet, antingen för samtliga eller för vissa

djurslag, ett annat att i exempelvis Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund

-— de orter där det största behovet av försöksdjur torde föreligga — organisera

särskilda centraler, som skulle, antingen genom uppfödning eller köp,

förse förbrukarna i respektive städer med djur. Till dessa centraler skulle

även avnämarna på andra håll i landet hänvisas. Också beträffande den

närmare utformningen av dessa centraler kunna olika alternativ övervägas.

Ett är att i enlighet med den s. k. huvudförvaltningsprincipen uppdraga åt

den myndighet som har det största behovet av visst slags djur att ombesörja

anskaffning, vård m. m. av detta djurslag jämväl för andra myndigheters

och institutioners räkning. Ytterligare ett tänkbart alternativ är att låta

vederbörande förbrukare själv svara för anskaffningen men samtidigt ålägga

honom att därvid inhämta råd om inköpskälla, prissättning in. in. hos viss

institution, t. ex. statens bakteriologiska laboratorium. Vilken lösning som

bör väljas kan icke angivas utan en närmare undersökning, varvid förhållandena

vid de olika myndigheterna in. fl. närmare böra studeras. Det kommer

därvid måhända att visa sig, att en enhetlig lösning icke är möjlig eller

lämplig utan att olika alternativa lösningar böra kombineras. Avgörande

härför måste bl. a. vara tillgången på djurstallar och övriga erforderliga

utrymmen hos olika förbrukare. Syftet med den av revisorerna åsyftade

undersökningen bör emellertid vara att åstadkomma eu ordning som med

tillgodoseende av de olika institutionernas behov kan i görligaste mån nedbringa

anskaffnings- och vårdkostnaderna. Ett av de mest framträdande

önskemålen därvidlag är givetvis att uppkommande byggnadsfrågor få en

så ändamålsenlig lösning som möjligt.

Som tidigare framhållits föreligger i olika delar av landet ett betydande

behov av nya byggnader för den djurexperimentella verksamheten. Veterinärmedicinska

anstalten, för att taga ett exempel, anmäler önskemål härutinnan,

kostnadsberäknat till i runt tal 1,5 miljon kronor. Framhållas må

också att chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan i årets stats
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

verksproposition av anslagsbehoven å kapitalbudgeten för detta departement

omnämnt flera projekt, vilka helt eller delvis avsett att tillgodose krav på

särskilda utrymmen för olika institutioners djuravdelningar. Departementschefen

funne det i och för sig angeläget att dessa byggnadsfrågor löstes.

Enligt departementschefens mening ingåve dock de redovisade kostnadsberäkningarna

starka betänkligheter. Vidare funne han det tveksamt, om

sättet att lösa dessa frågor — genom helt eller delvis fristående anläggningar

— vore ändamålsenligt. Planeringen vid respektive lärosäten borde

därför syfta till mera samlande lösningar och avse ett så långt möjligt

gemensamt utnyttjande av ifrågavarande djuravdelningar. Att revisorerna

med hänsyn till de iakttagelser som gjorts i förevarande sammanhang helt

ansluta sig till denna uppfattning torde framgå av vad i det föregående

anförts. Enligt revisorernas mening bör det i fortsättningen ej heller förekomma,

att byggnader för här avsett ändamål projekteras eller uppföras

utan att förutsättningarna för enhetliga lösningar av hithörande frågor

närmare klarlagts. Fördelarna därmed äro så uppenbara att de icke närmare

torde behöva utvecklas. Här må endast pekas på de möjligheter som yppas

att minska såväl själva byggnadskostnaderna som utgifterna för löpande

drift och underhåll.

Det är tydligt att de båda huvudfrågor revisorerna här behandlat —

anskaffningen av djur samt tillgodoseendet av lokalutrymmen för dessa —

delvis gripa starkt in i varandra. Det synes därför påkallat att samtliga hithörande

frågor upptagas till prövning i ett sammanhang. Vid denna undersökning

bör finansieringsfrågan särskilt uppmärksammas. I den mån särskilda

djurcentraler inrättas böra nämligen dessa vid försäljningen till respektive

förbrukare erhålla full täckning för samtliga kostnader.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens sakrevision,

statens organisationsnämnd, kanslern för rikets universitet, styrelsen

för lantbrukshögskolan och statens lanlbruksförsök, styrelsen för statens

forskningsanstalt för lantmannabyggnader, veterinärstyrelsen, styrelsen

för statens veterinärmedicinska anstalt, styrelsen för veterinärhögskolan,

medicinalstyrelsen och styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium

(Del II, s. 263—289).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av förevarande paragraf i riksdagens revisorers berättelse framgår

att kostnaderna för anskaffning av djur för vetenskapliga försök, undervisning,

sjukvårdande ändamål m. m. uppgår till avsevärda belopp. Härtill

kommer betydande utgifter för djurens utfodring och skötsel samt för djurstallar.

Revisorerna har på anförda skäl ansett motiverat att det närmare

överväges vad som kan och bör göras för att ge hithörande verksamhet en

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

73

mera rationell utformning. I detta hänseende diskuterar revisorerna olika

alternativ för en samordning av djuranskaffningen beträffande bade själva

organisationen och inköpskällorna. I fråga om erforderliga lokalutrymmen

uttalar sig revisorerna bl. a. för alt planering sker i syfte att åstadkomma

mera samlande lösningar och gemensamt utnyttjande av djuravdelningar,

vidare bör byggnader för här avsett ändamål ej projekteras eller uppföras

utan att förutsättningarna för enhetliga lösningar klarlagts. Berättelsen utmynnar

på förevarande punkt i förslag om en undersökning i ett sammanhang

av samtliga hithörande frågor.

Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna ställer sig det stora flertalet

i och för sig positiva till en utredning av berörda spörsmål. Yttrandena ger

emellertid vid handen, att delade meningar förefinns beträffande lösningen

av olika av revisorerna diskuterade frågor, vilka innefattar svårbemästrade

och delvis kontroversiella problem. Vikten av att en eventuell utredning blir

förutsättningslös, liksom att den sker under medverkan bl. a. av veterinär

sakkunskap, understrykes.

För egen del har utskottet genom den utförliga belysning som ifrågavarande

spörsmål i detta sammanhang erhållit bibragts den uppfattningen att

skäl talar för att den väckta frågan upptas till närmare övervägande i lämpligt

sammanhang. En samordning av djuranskaffningen torde i vissa fall

kunna visa sig ändamålsenlig. Vad lokalfrågorna angår är det ävenledes av

särskild betydelse att nybyggnadsföretag inte kommer till stånd utan beaktande

av föreliggande samordningsmöjligheter. Det är emellertid angeläget,

att den vetenskapliga forskningens villkor inte försvåras genom åtgärder av

ifrågavarande slag. Utskottet har ansett sig böra i anledning av vad i

ärendet förekommit fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på denna fråga

och föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad

utskottet här anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers

ifrågavarande uttalande anfört.

31 :o) Tillvaratagande av kronans intresse i vissa rättsärenden. Under

finansdepartementet, § 31, har revisorerna ifrågasatt om nuvarande organisation

för tillvaratagande av kronans rätt i vissa rättsärenden är den effektivast

möjliga (Del I, s. 288—315).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva

utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/4 Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

32 :o) Gudhems kungsgård. Under jordbruksdepartementet, § 32, har revisorerna

ifrågasatt lämpligheten av att på Gudhems kungsgård anordnats

ett samjordbruk i enlighet med bestämmelserna i 1948 års lag om sambruksföreningar

(Del I, s. 316—330).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Gudhems kungsgård i Skaraborgs län omfattar omkring 360 hektar öppen

jord och 105 hektar skogsmark. Den har sedan år 1914 använts som remontdepå,

vilken dock nedlagts under år 1957. Redan år 1955 förelåg ett förslag

om att disponera den därigenom friställda marken för ett samjordbruk enligt

1948 års lag om sambruksföreningar. Emellertid beslöt 1957 års riksdag, att

en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare skulle förläggas till Gudhem.

För anstaltens behov har avdelats omkring 60 hektar öppen jord samt

flertalet av till gården hörande bostadsbyggnader ävensom en del av där

befintliga ekonomibyggnader.

Möjligheten att upplåta återstoden av den öppna jorden — ca 300 hektar

— till en sambruksförening har därefter varit föremål för omfattande utredningar,

och olika förslag till tänkta driftsformer ha tagits under övervägande.

Utredningsresultatet har givit vid handen, att betydande kapitalinvesteringar

skulle erfordras för att göra egendomen lämpad för samjordbruk.

Kostnaderna för om- och nybyggnader ha sålunda beräknats till omkring

400 000 kronor, vartill skulle komma ett belopp av omkring 350 000

kronor som driftskapital för anskaffande av djur, maskiner och rörelsemedel.

Enligt de uppgjorda kalkylerna skulle inkomsterna av jordbruksdriften

nätt och jämnt förslå till de sammanlagda direkta utgifterna, omfattande

bl. a. gäldande av arrende på 35 000 kronor, förräntning av driftskapitalet

och normal ersättning för arbetsinsatsen. Därutöver skulle praktiskt

taget intet överskott vara att vänta för amortering av det insatta driftskapitalet.

Emellertid har Gudhems kungsgård innevarande år jämlikt Kungl. Maj:ts

beslut utarrenderats till en för ändamålet bildad sambruksförening om

fem personer, önskvärdheten av att sambruksidén ytterligare prövas i vårt

land har uppenbarligen i väsentlig mån medverkat till projektets förverkligande.

Arrendet har bestämts till 35 000 kronor, ett tämligen omfattande

om- och nybyggnadsprogram har uppgjorts, och föreningen har beviljats

statlig kreditgaranti för driftslån, hittills för ett belopp av 200 000 kronor.

Skogen ingår icke i arrendet.

Enligt revisorernas mening tala en rad omständigheter för att lämpligheten

av ett samjordbruk på Gudhems kungsgård kan starkt ifrågasättas.

Främst är att märka, att valet av Gudhem som förläggningsplats för en

alkoholistanstalt berövat egendomen huvuddelen av bostadsbeståndet och

därjämte den större och värdefullare delen av ekonomibyggnaderna. An
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

75

staltsbyggnadernas placering i omedelbar anslutning till gårdens brukningscentrum

har till och med medfört att vissa ekonomibyggnader, vilka eventuellt

icke komma att tagas i anspråk av anstalten, likväl icke lämpligen

kunna utnyttjas av jordbruket, i vart fall icke för djurhållning. Detta har

nödvändiggjort ett omfattande byggnadsprogram, till vilket hänsyn givetvis

måste tagas vid arrendets bestämmande. Enligt lantbruksstyrelsens i

det föregående återgivna yttrande är det nu fastställda arrendebeloppet

icke tillräckligt för att förränta och amortera de nya investeringarna och

därjämte lämna normal ersättning för jordupplåtelsen. Vidare har huvuddelen

av kungsgårdens mark legat i permanent betesvall sedan år 1914,

och dess uppodling till åker torde icke kunna äga rum utan åtskilliga kostnader

för bl. a. stenröjning och dikning. Härtill kommer att den omkring

egendomen belägna jordbruksbygden består av ett stort antal smärre jordbruk

med mycket otillräckliga åkerarealer. Från åtskilliga ägare av sådana

jordbruk ha önskemål framförts om förvärv av tillskottsmark från kungsgården

—- önskemål som i nuvarande läge icke kunnat tillgodoses. Man

torde icke heller kunna räkna med att den sedan länge brukliga intagningen

av främmande betesdjur på kungsgårdens ägor framdeles skall kunna fortgå

i samma utsträckning som hittills, vilket även bidrager till att minska

förutsättningarna för kringliggande svaga jordbruk. Slutligen synes det

revisorerna tveksamt, om de framlagda kalkylerna beträffande investeringar

och driftsresultat skola visa sig hållbara. Erfarenheten giver vid

handen att dylika beräkningar ofta överskridas, särskilt när det gäller

byggnadskostnader. Vissa oförutsedda merkostnader ha för övrigt redan

anmält sig, bl. a. för vattenförsörjning och avlopp, över huvud taget synes

det beräknade driftutfallet lämna en så knapp marginal, att företaget måste

betecknas som alltför riskfyllt.

En förbättring av det kalkylmässiga resultatet kan måhända visa sig

möjlig, därest nybyggnadskostnaderna hållas nere. Revisorerna förutsätta

också att till jordbruket återföras sådana ekonomibyggnader, av vilka alkoholistanstalten

eventuellt icke äger behov, samt att de möjligheter till förenklingar

i byggnadssätt in. m. tillvaratagas, som framkommit under de

senaste årens jordbruksforskning.

Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att de rationaliseringsmöjligheter

som inrymmas i samjordbruksidén bli ytterligare prövade i praktiken.

Samjordbruk enligt 1948 års lag äro avsedda att utgöra ett led i den allmänna

jordbruksrationaliseringen, som syftar till bildandet av större och

bärkraftigare brukningsenheter. Därigenom skall vidare möjlighet öppnas

för jordbrukare, vilka eljest icke ha förutsättningar därtill, att genom samverkan

komma i åtnjutande av de tekniska och ekonomiska fördelar som

det större jordbruket erbjuder. Denna driftsform, som vid sin tillkomst

förutsattes äga experimentkaraktär, har emellertid hittills kommit till an
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

vändning endast i mycket begränsad omfattning, och vissa svårigheter ha

även givit sig till känna i de fåtal fall där samjordbruk drivits. Så mycket

angelägnare bör det då vara, att samjordbrukstanken prövas under sådana

villkor och förhållanden, att värdefulla erfarenheter vinnas för en ökad tilllämpning

av brukningsformen. Om fortsatta försök skola lämna framgångsrika

resultat och bli vederbörande delägare till nytta, synes det vara nödvändigt

att de äga rum under mera gynnsamma förutsättningar än de som

i förevarande fall varit för handen.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader och nykterhetsvårdsutredningen (Del

II, s. 305—311).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i sitt uttalande ifrågasatt lämpligheten av att

anordna ett samjordbruk på Gudhems kungsgård. Bl. a. har påtalats det

otillräckliga beståndet av bostads- och ekonomibyggnader, vilket nödvändiggjort

investeringar, som svårligen kan förräntas och amorteras genom jordbruksdriften

på egendomen. Även andra omständigheter talar enligt revisorerna

mot ett samjordbruk på denna. — Utskottet vill för sin del helt allmänt

framhålla, att det givetvis är önskvärt att samjordbrukstanken prövas

under betingelser som möjliggör realistiska bedömningar av brukningsforinens

fortsatta möjligheter. I vad mån i det aktuella fallet lämpliga betingelser

förelegat har utskottet svårt att bilda sig en uppfattning om. Som framgår

av revisorernas berättelse och de avgivna utlåtandena har myndigheternas

omdömen om projektet varierat avsevärt. Såvitt utskottet vid sin behandling

av ärendet kunnat finna, föreligger dock sådana omständigheter

att något särskilt uttalande från dess sida icke är påkallat. Utskottet vill

därför begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

33 :o) Kreditgaranti till vissa jordbruksegnahem. Under jordbruksdepartementet,

§ 33, har revisorerna påtalat vissa fall, där enligt deras mening

kreditgarantier icke bort medgivas (Del I, s. 331—337).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

De från år 1948 gällande riktlinjerna för jordbruksegnahemsverksamheten

innebära, att statsverket genom lantbruksnämnderna lämnar kreditgarantier

i syfte att underlätta för mindre bemedlade att förvärva jordbruk av

lämplig storlek och sammansättning. Verksamheten skall i främsta rummet

inriktas på förvärv av bärkraftiga brukningsdelar, vilka kunna beräknas

lämna innehavarna en tillräcklig bärgning. Förvärv av stödjordbruk har

ansetts böra underlättas endast om brukaren kan varaktigt erhålla tillfreds
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

77

ställande försörjning huvudsakligen genom arbete i annans tjänst. I övrigt

har förutsatts att verksamheten anpassas till de normer som antagits för

jordbrukspolitiken i allmänhet. I sistnämnda hänseende må särskilt erinras

om den förskjutning i riktning mot större och mera bärkraftiga jordbruk

som genom beslut av 1959 års riksdag ägt rum beträffande den allmänna

rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område. En däremot svarande

höjning har även skett av storleksgränsen för jordbruksegnahem.

I det föregående ha redogörelser lämnats för de närmare omständigheterna

beträffande två ärenden, som gälla förvärv av jordbruksegnahem. I

dessa ärenden har statlig kreditgaranti lämnats av lantbruksnämnden i

Göteborgs och Bohus län till förvärv av två skilda jordbruk, det ena innehållande

10 hektar åker, 4 hektar betesmark och 12 hektar skog, det andra

innehållande 14 hektar åker, 2 hektar betesmark och 12 hektar skog. Gårdarna

äro alltså relativt små och i behov av förstärkning med ytterligare

jord för att kunna anses som självbärande enheter. På båda fastigheterna

är byggnadsbeståndet som helhet betraktat bristfälligt, och det har redan

från början stått klart att kostnadskrävande reparationer varit nödvändiga.

Inom lantbruksnämnden har vid ärendenas avgörande reservationsvis den

meningen framförts, att kreditgaranti ej borde lämnas med hänsyn till reparationsbehovets

omfattning och till ovissheten rörande möjligheterna att

med den beräknade skuldbördan erhålla en ekonomiskt lönande drift. Sedan

kreditgaranti beviljats och förvärven genomförts har fortsatt utredning ägt

rum rörande byggnadernas iståndsättande, varvid en representant för länsbostadsnämnden

beräknat reparationskostnader för bostadshusen, vilka

väsentligt överstigit kostnaderna i de kalkyler som förelegat vid ärendenas

avgörande hos lantbruksnämnden. Samtidigt har lantbruksnämndens byggnadskonsulent

beräknat betydande merkostnader för iståndsättande av fastigheternas

ekonomibyggnader.

Revisorerna vilja, såvitt gäller den principiella sidan av förevarande

ärenden, kraftigt understryka nödvändigheten av att vid behandling och avgörande

av ansökningar om statligt stöd till förvärv av jordbruksegnahem

hänsyn tages till samtliga de utgifter som äro aktuella för vederbörande

fastighets iståndsättande till en självständig och lönsam driftsenhet. Icke

endast köpeskillingen för fastigheten måste alltså tagas i betraktande utan

därjämte kostnaderna för upprustning av hostad och ekonomihus, jordförbättringsåtgärder,

väganläggningar och andra påkallade iståndsättningsarbeten

samt kostnaderna för anskaffande av djur och inventarier. Det är

uppenbart att samarbete måste ske med länsbostadsnämnden när det gäller

bostadsfrågan. 1958 års revisorer gjorde ett påpekande av detta innehåll,

vilket rönte instämmande av vederbörande centrala myndigheter.

Revisorerna ha besökt ifrågavarande båda fastigheter och ha för sin del

erhållit det allmänna intrycket, att avsevärda investeringar äro erforderliga

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

och att svårigheter kunna antagas möta att utveckla dessa fastigheter till

goda brukningsenheter. I betraktande av fastigheternas relativt begränsade

arealer och till föreliggande upprustningsbehov synes det revisorerna ha

varit att föredraga, om vederbörande sökande kunnat hänvisas till andra

gårdar med gynnsammare förutsättningar. Av hänsyn icke blott till statsverket

utan även till vederbörande brukare anse revisorerna, att statligt

stöd för igångsättande av jordbruksföretag med så svaga förutsättningar

som de här förevarande icke är lämpligt och ekonomiskt välgrundat.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret och lantbruksstyrelsen (Del II, s.

311—328).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i förevarande uttalande anfört kritiska synpunkter

på en lantbruksnämnds handläggning av två garantiärenden i samband

med förvärv av jordbruksegnahem. Enligt revisorernas mening har i de

aktuella fallen — med hänsyn till fastigheternas beskaffenhet och byggnadsoch

reparationsbehovens storlek — förutsättningar för en lönsam jordbruksdrift

varit små och garantier därför icke bort lämnas. Utskottet har för sin

del svårt att på grundval av det redovisade materialet bedöma möjligheterna

att få till stånd räntabla jordbruk på de båda fastigheterna. Lantbruksstyrelsen

har i sitt utlåtande hävdat att sådana möjligheter föreligger. Med

utgångspunkt från de ifrågavarande garantiärendena vill utskottet emellertid

i likhet med revisorerna rent principiellt betona vikten av att lantbruksnämnderna

innan garantier beviljas noga undersöker i vad mån

kostnadskrävande åtgärder är erforderliga för iståndsättande av de berörda

fastigheterna. Särskilt vill utskottet i detta sammanhang betona vikten av

att nämnderna före sitt ställningstagande beaktar de konsekvenser en tillfredsställande

lösning av bostadsfrågan kan få för jordbrukets framtida avkastning.

Ur denna synpunkt bör nära samråd ske med länsbostadsnämnderna.

— Då vederbörande lantbruksnämnd •— såsom framgår av dess till

lantbruksstyrelsens utlåtande fogade yttrande —- kan förväntas beakta de

anförda synpunkterna i sin garantigivning har utskottet velat begränsa sig

till att vad i förevarande ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

34 :o) Vissa förvaltningsfrågor vid statens centrala frökontrollanstalt och

statens växtskyddsanstalt. Under jordbruksdepartementet, § 34, har revisorerna

föreslagit att de förvaltningsmässiga göromålen och serviceverksamheten

vid anstalterna sammanförs till en gemensam enhet (Del I, s.

338—343).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

79

Statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt äro båda

förlagda till Bergshamra inom Solna stads område, där de förfoga över vissa

delar av en kronoegendom. De båda anstalterna förete såväl organisatoriskt

som i fråga om arbetsuppgifter stora inbördes likheter. Förutom vetenskaplig

forskning fullgöra de undersöknings- och kontrolluppgifter för jordbruksnäringens

räkning, dels vid inom anstalterna belägna laboratorier och

dels såsom fältarbeten på för ändamålet disponerad mark. Anstalternas

huvudinstitutioner äro för nämnda verksamhet uppdelade på ett antal fackavdelningar,

och de ha dessutom en viss lokal organisation i form av filialer

i olika delar av landet samt ett antal inspektörer och kontrollanter för vissa

speciella uppgifter.

Den nämnda överensstämmelsen är än mer påtaglig i fråga om den administrativa

organisationen. Vid båda anstalterna finnas sålunda kanslier,

utrustade med personal för såväl allmänt förvaltningsmässiga uppgifter

som kassagöromål. Den ekonomiska förvaltningen synes också i många hänseenden

synnerligen likartad. Vidare finnes vid båda anstalternas huvudinstitutioner

personal anställd med inbördes likartade serviceuppgifter, såsom

vaktmästare, hantverkare och trädgårdsarbetare. Sammanlagt uppgår

personalen för kansli- och servicegöromål till 29 tjänstemän och 9 enligt

kollektivavtal anställda.

Nu nämnda förhållanden göra det enligt revisorernas mening antagligt,

att en gemensam organisation för administrativa, ekonomiska och närstående

uppgifter skulle medföra vissa fördelar, i första hand på så sätt att

personalen kunde utnyttjas mera rationellt och därigenom möjligheter till

personalbesparingar skulle öppnas. Revisorerna få alltså föreslå att de förvaltningsmässiga

göromålen och den s. k. serviceverksamheten sammanföres

till en för båda anstalterna gemensam enhet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har den s. k. lokaliseringsutredningen

föreslagit, att både frökontrollanstalten och växtskyddsanstalten

skola utflyttas från stockholmsområdet. Såvitt gäller frökontrollanstalten

föreligger redan tidigare statsmakternas beslut om att såväl dess

fältkontrollavdelning i Bergshamra som dess filial i Åkarp skola förflyttas

och gemensamt förläggas till ett för ändamålet anvisat område vid Lund.

Lokaliseringsutredningens förslag innebär, att frökontrollanstalten i sin

helhet förflyttas till Lund, under det att växtskyddsanstalten erhåller ny

förläggning vid Uppsala. Därest anstalterna framdeles skulle förflyttas till

skilda orter, ändras givetvis förutsättningarna för en gemensam administrativ

förvaltning. Utflyttning av anstalterna från den nuvarande förläggningen

förutsätter emellertid att nya institutionsbyggnader uppföras, och

man torde knappast ha att räkna med att förslagen genomföras i en nära

framtid. Frökontrollanstaltens eventuella förflyttning till Lund kan dessutom

tänkas medföra att i mellersta Sverige behålles en avdelning för vissa

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

hithörande uppgifter, närmast motsvarande de uppgifter som för närvarande

åvila de lokala frökontrollanstalterna. Under alla förhållanden synes

det revisorerna påkallat, att frågan om en gemensam organisation för de

båda anstalternas förvaltningsuppgifter beaktas även vid lokaliseringsfrågans

prövning.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd,

statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt (Del II, s.

328—334).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anledning av revisorernas uttalande må erinras om att till

riksdagen nyligen avgivits proposition, däri förordas att principbeslut nu

fattas om en utflyttning av de båda anstalterna från Stockholms-området.

Något förslag till vilken eller vilka orter utflyttning skall ske har ännu icke

framlagts. Chefen för jordbruksdepartementet har emellertid erhållit Kungl.

Maj :ts bemyndigande att tillsätta en utredning med uppdrag att överväga

olika med utflyttningen sammanhängande problem. Då utflyttningen kan

förväntas ske inom en icke alltför avlägsen framtid, har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

35 :o) Lantmäteriets arbetsbalans. Under jordbruksdepartementet, § 35,

har revisorerna uttalat sig för en ökad intagning av lantmäteristuderande

vid tekniska högskolan i Stockholm (Del I, s. 344—350).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Sedan omkring 25 år tillbaka har lantmäteriväsendet besvärats av en stigande

arbetsbalans. Redan år 1934 hade arbetsmängden uppnått sådan omfattning,

att den icke nöjaktigt kunde medhinnas. Detta förhållande har

gällt såväl länslantmäterikontoren som distriktsorganisationen men har varit

mest påtaglig för den sistnämndas vidkommande. 1945 och 1948 års revisorer

riktade uppmärksamheten härpå och framhöllo de olägenheter som

följde av de alltför långa väntetiderna för allmänheten. Orsaken till arbetsbalanserna

har främst varit att söka i en ansvällning av de på lantmäteriet

ankommande göromålen, delvis sammanhängande med en intensifiering av

sådan samhällelig verksamhet som påkallat lantmäteriets medverkan, exempelvis

bostadsbyggande och jordbruksrationalisering, samtidigt som tillgången

på personal icke hållit jämna steg med berörda utveckling. Vissa

försök ha gjorts för att motverka och om möjligt övervinna den förefintliga

arbetsbalansen. Sålunda har en viss utökning av Iantmäteripersonal av olika

kategorier ägt rum, och vidare ha förenklingar och rationaliseringar skett

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

81

i fråga om såväl gällande lagbestämmelser som beträffande arbetsfördelning

och arbetsmetoder inom lantmäteriet. På fastighetslagstiftningens område

har ett visst reformarbete pågått alltsedan år 1939, och innevarande höst

har den s. k. lantmäterikommittén avgivit betänkande med förslag till vissa

åtgärder som avse lantmäteriets inre organisation.

Såsom ofta framhållits medför arbetsbalansen inom lantmäteriet allvarliga

olägenheter för den förrättningssökande allmänheten och därjämte en

hämmande inverkan på ett flertal grenar av den samhälleliga utvecklingen.

Dessutom vållas en överbelastning av den tillgängliga personalen. Arbetsbalansen

är även i sig själv ägnad att orsaka ett improduktivt merarbete,

som vållar ytterligare förseningar i ärendenas handläggning. Revisorerna

vilja särskilt nämna förhållandena vid den särskilda skiftesverksamheten i

Kopparbergs län, som sedan åtskilliga år arbetar med en personaltillgång,

uppgående till endast omkring 60 procent av den avsedda. Den för komplicerade

ärenden inrättade specialorganisationen måste givetvis under dylika

förhållanden ha svårt att lösa sina uppgifter.

Med hänsyn till det nu sagda — icke minst därtill att en betydande arbetsbalans

förelegat inom lantmäteriet under så lång tid — finna revisorerna

det angeläget, att de åtgärder som nu vidtagas i anslutning till lantmäterikommitténs

förslag bli tillräckligt effektiva för att häva den bestående eftersläpningen.

Revisorerna vilja i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på en

speciell omständighet, som berör personalrekryteringen. Såsom framgår av

den föregående redogörelsen föreligger sedan länge inom lantmäteriorganisationen

brist på personal av alla kategorier, även såvitt gäller de högskoleutbildade

lantmätarna. Man har därtill under en följd av år haft att räkna

med en icke obetydlig avgång av lantmätare till andra håll, bl. a. till det

kommunala planväsendet. Utbildningen av lantmätare, som sker endast vid

tekniska högskolan i Stockholm, har emellertid under ett flertal år ägt rum

i mycket begränsad omfattning. Det genomsnittliga antal studerande som

antagits i den första årskursen vid högskolans avdelning för lantmäteri var

intill mitten av 1940-talet omkring 20. Inför en väntad stegring av behovet

av lantmätare utökades antalet utbildningsplatser väsentligt och utgjorde 40

för vart och ett av åren 1948 och 1949. Härefter skedde emellertid efter hand

en stark begränsning av platsantalet, som år 1952 bestämdes till 15 och för

åren 1953 och 1954 utgjorde endast 10 per år. Då utbildningen som regel

bedrives under 4—5 år, har antalet utexaminerade från avdelningen de senast

förflutna åren varit osedvanligt lågt. Det uppgick åren 1956 och 1957

till 14 respektive 13 och under år 1958 till endast 3. För innevarande år

räknas med 12 utexaminerade från avdelningen. Det är uppenbart att svå
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

righeter måste uppstå att fylla personalbehovet, om icke rekryteringspersonal

utbildas i tillräcklig omfattning.

Den tillämpade antagningspolitiken vid tekniska högskolan torde ha rönt

inflytande av förhoppningen om att pågående rationaliseringssträvanden på

fastighetslagstiftningens område och inom lantmäteriväsendet skulle minska

behovet av högskoleutbildad personal. Givetvis kommer förenklingsarbetet

att verka i denna riktning, men förväntningarna böra enligt revisorernas

mening icke ställas alltför högt, enär åtskilliga faktorer kunna väntas åstadkomma

en motsatt tendens. Med hänsyn till rådande arbetsbalans samt till

planerna på en utvidgning av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets

och skogsbrukets område ävensom till utvecklingen i fråga om bostadsbyggande,

planeringsväsen och vägväsen torde behovet av kvalificerade lantmätare

även framdeles bli avsevärt. Oaktat antalet lantmäteristuderande

under de senaste fem åren ökats till den genomsnittligt normala nivån, d.v.s.

20 platser, synes enligt revisorernas mening en utökning av denna undervisning

påkallad.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, överstyrelsen för de tekniska

högskolorna och lantmäteristyrelsen (Del II, s. 334—343).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anledning av revisorernas förevarande uttalande må erinras

om att proposition nyligen avgivits till riksdagen angående viss omorganisation

av lantmäteriväsendet. I syfte att i första hand motverka en fortsatt

stegring av arbetsbalansen inom lantmäteriet och i andra hand att successivt

nedbringa denna balans har i berörda proposition föreslagits vissa ändringar

i fråga om organisationsindelningen samt arbetsfördelningen mellan

olika personalkategorier ävensom vissa begränsningar i arbetsuppgifterna.

Departementschefen framhåller i sammanhanget att den nuvarande bristen

på lantmätare är besvärande och att det ej synes möjligt att under de närmaste

åren helt fylla förefintliga vakanser. Bristen blir emellertid successivt

mindre kännbar allteftersom effekten av de förordade åtgärderna gör sig

gällande. Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra begränsa sig

till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

36:o) Kommerskollegiets organisation. Under handelsdepartementet, § 36,

har revisorerna förordat en utredning av möjligheterna att till kommerskollegium

överflytta statens handelslicensnämnds göromål (Del I, s.

351—359).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 dr 1960

83

Omfattningen och den närmare beskaffenheten av de arbetsuppgifter som

ankomma på kommerskollegiet ha undergått rätt betydande förändringar

under de två senaste decennierna. Vid andra världskrigets utbrott inordnades

en del av kollegiets arbetsuppgifter i den då erforderliga krisorganisationen,

och i viss utsträckning togs kollegiets personal i anspråk härför. I

samband med den övervakning från det allmännas sida som år 1946 genomfördes

i fråga om konkurrensbegränsningar inom näringslivet pålades kollegiet

vissa vidgade uppgifter som övervakningsmyndighet och utrustades för

detta ändamål med en särskild byrå, monopolutredningsbyrån, vilken förstärktes

år 1953 då ytterligare lagstiftningsåtgärder genomfördes på området.

Senare ha emellertid vissa betydande verksamhetsområden frångått

kollegiet. Sålunda inrättades fr. o. m. den 1 januari 1956 ett särskilt sjöfartsverk,

som övertog kommerskollegiets samtliga sjöfartsadministrativa

uppgifter utom statistiken. Till följd härav indrogos kollegiets sjöfartsbyrå

och fartygsinspektionsbyrå. I och med att ett fristående statligt organ, prisoch

kartellnämnden, inrättades för övervaknings- och utredningsverksamhet

på prisområdet avvecklades kort tid därefter även kollegiets monopolutredningsbyrå

och dess avdelning för analys av pris- och marknadsförhållanden.

En viss mindre utvidgning av arbetsuppgifterna skedde emellertid år 1957,

då kollegiet anförtroddes beslutanderätten i ärenden rörande garantier för

lån till hantverks- och småindustriföretag och därmed sammanhängande

övervakningsuppgifter.

Samtidigt med nyssnämnda omorganisation av monopolutredningsväsendet

m. m. vidtogs ytterligare en förändring, vilken tillförde kommerskollegiet

nya arbetsuppgifter. Av den verksamhet som dittills omhänderhafts

av statens handels- och industrikommission överflyttades nämligen

till kollegiet den del som motsvarade de mera bestående och långsiktiga

uppgifterna. Kollegiet erhöll för ändamålet en ny byrå, utrikes- och utredningsbyrån.

De mera krisbetonade göromålen, främst export- och importlicensgivningen,

kvarstannade hos kommissionen, vars namn ändrades till

statens handelslicensnämnd.

Såsom skäl för den ifrågavarande uppdelningen av de på handels- och

industrikommissionen ankommande uppgifterna anfördes, att de utredande

och statistiska åliggandena kunde förväntas bli ett normalt led i

verksamheten för upprätthållande av normala handelsförbindelser med

utlandet och att dessa uppgifter icke borde omhänderhavas av ett organ

som tillkommit för behandling av mera krisbetonade uppgifter. Eftersom

kommerskollegiet redan svarade för handläggningen av ärenden i allmänhet

rörande de näringsgrenar som i första hand berördes av de handelspolitiska

spörsmålen, syntes den nämnda omorganisationen innebära en värdefull

komplettering av kollegiets resurser. Även ur rationaliseringssynpunkt

syntes det fördelaktigt att omorganisationen genomfördes.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Frågan huruvida även de mera krisbetonade uppgifterna borde överflyttas

till kommerskollegiet eller kvarbliva inom en särskild krisorganisation

blev i samband med nu berörda beslut föremål för delade meningar.

Å ena sidan betonades att det innebure vissa fördelar att licensgivningen

samt den utredande och statistiska verksamheten vore förlagda till en och

samma institution. Å andra sidan ansågs det emellertid vara för kommerskollegiets

verksamhet främmande att syssla med licensgivning och detaljregleringar.

Licensorganet borde vidare ha den större möjlighet till ökning

eller minskning av personalorganisationen som förefunnes vid ett krisorgan.

Även anställningsförhållandena och personalens kvalifikationer inom

den dåvarande licensavdelningen talade i samma riktning. Föredragande

departementschefen framhöll i den proposition vari ämnet behandlades,

att slutlig ställning icke för det dåvarande syntes böra tagas till denna

fråga men att licensärendena tills vidare icke borde överflyttas till ett centralt

ämbetsverk.

De täta omdispositioner i fråga om arbetsuppgifter och personal som vidtagits

under senare år ha visserligen icke medfört, att kommerskollegiet numerärt

sett minskats i någon mera väsentlig grad. Med en personalstyrka på

omkring 160 anställda är kollegiet alltjämt att betrakta som ett medelstort

ämbetsverk. Förändringarna ha emellertid inneburit en stark koncentration

av arbetsuppgifterna; inom kollegiets ram torde numera det väsentliga av

det allmännas göromål med industri och handel vara samlat. Särskilt den

sistnämnda näringsgrenen är en för ämbetsverket central angelägenhet

Med hänsyn till det nu sagda synes det revisorerna naturligt, att huvuddelen

av hithörande göromål förlägges till kommerskollegiet, såvida icke

särskilda skäl tala för en annan administrativ ordning. Av den tidigare

redogörelsen torde framgå, att sådana särskilda skäl föranlett att den av

staten bedrivna prisövervakande och monopolförhindrande verksamheten

anförtrotts en fristående myndighet. Denna verksamhet innebär nämligen

övervakningsuppgifter av sådan karaktär, att de knappast skulle befordra

det förtroendefulla samarbete med näringslivet som kommerskollegiet har

att söka utveckla. Några liknande särskilda omständigheter synas emellertid

enligt revisorernas mening icke kunna åberopas för att handelslicensärendena

alltjämt skola handläggas utanför den centrala myndigheten på

förevarande område. De skäl som ansetts tala för ett dylikt särhållande av

handelsärendena — bland annat att meddelande av licenser för varuutbytet

skulle vara något för kommerskollegiet främmande —- äro enligt revisorernas

mening icke hållbara. Det torde tvärtom förhålla sig så, att den

allmänt utredande och statistiska verksamhet som nu ombesörjes av kollegiet

med största fördel skulle låta sig förena med de praktiska göromål

som licensgivningen för varuutbytet med utlandet innebär. Med anledning

av de uttalanden som gjorts om den vid handelslicensnämnden tjänstgö
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

85

rande personalens anställningsförhållanden och kvalifikationer må framhållas,

att såväl statens jordbruksnämnd som arbetsmarknadsstyrelsen i

sina organisationer inbegripa särskilda för krisbetonade göromål avsedda

avdelningar. Härtill är att märka att licensärendena starkt minska i omfattning

efter hand som lättnader meddelas i varuutbytet mellan länderna.

Redan nu har antalet personer som inom handelslicensnämnden sysselsättas

med dylika ärenden kunnat begränsas till ett 30-tal, och en ytterligare

minskning härav lärer vara att vänta. Inom en större organisation

torde det f. ö. vara lättare att möta de variationer i fråga om arbetsmängd

som licensgivningen på grund av förändringar inom utrikeshandeln kan

komma att uppvisa.

Revisorerna vilja även erinra om att 1956 års statistikkommitté i sitt

innevarande höst avgivna betänkande föreslagit, att huvuddelen av den

statliga statistiken skall samlas till ett centralt statistikverk, varigenom

bl. a. moderna tekniska hjälpmedel bättre skola kunna utnyttjas. Den

föreslagna centraliseringen skulle bl. a. komma att avse kommerskollegiets

statistikbyrå, vilken för närvarande är av betydande storlek och omfattar

ungefär hälften av kollegiets personalstyrka.

Med hänsyn till berörda omständigheter och angelägenheten av att tillvarataga

förefintliga besparingsmöjligheter inom statsförvaltningen vilja revisorerna

föreslå, att den omprövning som förutsatts skola äga rum rörande

överflyttande till kommerskollegiet av handelslicensnämndens göromål nu

kommer till stånd.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd,

kommerskollegium och statens handelslicensnämnd (Del II, s. 344—349).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Då beslut år 1956 fattades om att till kommerskollegium överföra

handels- och industrikommissionens utredande och statistiska verksamhet

övervägdes i sammanhanget även att dit hänföra kommissionens övriga,

huvudsakligen krisbetonade uppgifter. Departementschefen förklarade sig

emellertid då icke beredd att taga ställning till frågan. Sistnämnda uppgifter

kom sålunda att tills vidare ligga kvar hos kommissionen, som i samband

med omorganisationen fick den ändrade benämningen statens handelslicensnämnd.

Riksdagens revisorer har nu föreslagit att en omprövning sker av

frågan om överflyttning av nämndens uppgifter till kollegium.

Utskottet finner för sin del skäl tala för att en sådan överflyttning närmare

överväges. Härvid må erinras om att nämndens verksamhet numera

fått en sådan minskad omfattning att det redan av detta skäl ter sig motiverat

att ompröva dess ställning som självständig myndighet. Härtill kommer,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

att åtminstone huvuddelen av dess återstående arbetsuppgifter synes väl låta

förena sig med vissa delar av kommerskollegiums verksamhet. I fråga om

licensverksamheten — som ytterligare begränsats till följd av nyligen fattade

beslut — torde t. o. m. vissa praktiska fördelar stå att vinna genom en närmare

samordning av kollegiums utredande uppgifter på utrikeshandelns

område och tillämpningen av kvarstående regleringar. Vad beträffar nämndens

uppgifter på bränsleområdet må erinras om att frågan om dessas bortflyttande

till annan myndighet redan tidigare aktualiserats i olika sammanhang.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungi. Maj :t ville föranstalta om utredning i det av revisorerna

angivna syftet.

37 :o) Förvaltning av statens fordran i anledning av industrigarantilån.

Under handelsdepartementet, § 37, har revisorerna anfört vissa synpunkter

på förvaltningen av statliga fordringsanspråk i anledning av industrigarantilån

(Del I, s. 360—364).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

49 av sitt utlåtande nr 10, varom utskottet velat här

erinra.

38 :o) Finansieringen av centrala sjukvårdsberedningens verksamhet. Under

inrikesdepartementet, § 38, har revisorerna anfört vissa synpunkter på

finansieringen av sjukvårdsberedningens verksamhet (Del I, s. 365—372).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

123 av sitt utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

39 :o) Reningsanläggning för avloppsvatten vid Hessleby sanatorium. Under

inrikesdepartementet, § 39, har revisorerna påtalat den otillfredsställande

kostnadsberäkningen vid planeringen av ifrågavarande anläggningsföretag

(Del I, s. 373—375).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

73 av sitt utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

40 :o) Utbildningen i kommissarieklassen vid statens polisskola. Under

inrikesdepartementet, § 40, har revisorerna ifrågasatt lämpligheten av att

under någon tid begränsa kommissarieutbildningen vid statens polisskola

(Del I.s.376—378).

s. 87 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

87

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

150 av sitt utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

41 :o) Ersättning för färd med egen bil i vissa fall. Under civildepartementet,

§ 41, har revisorerna förordat, att gällande bestämmelser om resekostnadsersättning

i samband med tjänsteresor ändras på visst sätt (Del I, s.

379—384).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Med stöd av bestämmelserna i 4 § allmänt resereglemente äga befattningshavare

i statens tjänst, om de vid tjänsteresor begagna sig av eget motorfordon,

rätt att på vissa villkor utfå resekostnadsersättning för det färdsätt

som sålunda kommit till användning. Ersättningen, som skall beräknas i

enlighet med de förut återgivna föreskrifterna i kungörelsen 1952: 780, får

dock icke uppgå till högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen

begagnat sig av den väg och det färdsätt som med avseende å

resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och

traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Om således en tjänsteman

vid en förrättning använder egen bil, skall vid beräkningen av ersättningen

för bilen en kostnadsjämförelse verkställas mellan å ena sidan ersättning

enligt ovannämnda kungörelse och å den andra den kostnad som skulle ha

uppkommit, om förrättningsmannen begagnat sig av reguljärt trafikmedel,

d. v. s. som regel biljettkostnaden för tågresa. Vid beräkningen av sistnämnda

kostnad skall hänsyn tagas till det ordinarie biljettpriset, oberoende

av om vederbörande tjänsteman äger åtnjuta avgiftsfrihet eller nedsättning

i nämnda pris.

Här berörda förmån att mot ersättning begagna egen bil vid tjänsteresor

— s. k. fingerade resor — utnyttjas i mycket stor utsträckning i den statliga

förvaltningen. Som exempel härpå kan nämnas, att inom försvaret under

de tre månaderna juli—september 1959 utbetalades icke mindre än

419 000 kronor i ersättning för dylika resor. Av nämnda belopp avsågo

316 000 kronor ersättning till sådan personal som skulle ha ägt rätt att

färdas på järnväg enligt den i förhållande till ordinarie biljettpriser 40 procent

billigare s. k. militärtaxan. Såsom i det föregående nämnts överstego

härigenom de i ersättning för fingerade resor utbetalade beloppen med i

runt tal 100 000 kronor de kostnader som skulle ha uppkommit om järnväg

anlitats.

Självfallet kan det med hänsyn till bl. a. en tjänsteresas ändamål i vissa

fall vara till fördel för statsverket att vederbörande förrättningsman medgives

rätt att mot ersättning färdas i egen bil. Detta torde t. ex. ej sällan

vara fallet, då under en resa uppehåll måste göras på flera platser eller då

anlitande av reguljärt trafikmedel skulle vålla avsevärd tidsutdräkt. Enligt

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

vad revisorerna inhämtat förekommer det emellertid i betydande utsträckning

att resor företagas med egen bil utan att härigenom några fördelar för

kronan uppnås. I det föregående ha sålunda lämnats exempel på hurusom

inom försvaret dylikt färdsätt kommit till användning vid resor till avlägset

belägna platser, trots att möjlighet till anlitande av reguljära tågförbindelser

förelegat.

I detta sammanhang må erinras om att revisorerna i sin år 1953 avgivna

berättelse bl. a. påtalade, att värnpliktiga enligt dåvarande bestämmelser i

värnpliktsavlöningskungörelsen ägde rätt att vid inryckning till och utryckning

från tjänstgöring åtnjuta antingen fri resa eller resekostnadsersättning.

Revisorerna funno det vara en nackdel för staten att, i den mån statens

järnvägar upprätthölle reguljär trafik på vederbörande sträckor, resekostnadsersättningen

icke alltid komme statsbaneföretaget till godo. Revisorerna

föreslogo därför att berörda rätt för de värnpliktiga att uppbära resekostnadsersättning

skulle slopas. Såsom i det föregående nämnts ha också

i enlighet med revisorernas förslag i nu gällande värnpliktsavlöningskungörelse

bestämmelserna om värnpliktigas rätt till resekostnadsersättning

för eget motorfordon bortfallit.

Vid bedömande av här föreliggande spörsmål får enligt revisorernas mening

icke heller bortses från att statens järnvägar under de senare åren för

att täcka en del av förlusterna på de trafiksvaga bandelarna erhållit ett

driftbidrag av 100 milj. kronor årligen. Ur statens synpunkt är det självfallet

därför av vikt att resandefrekvensen på järnvägarna ökar. Enligt revisorernas

mening kan det med hänsyn härtill icke anses försvarligt, att i statens

tjänst anställda tjänstemän mot ersättning använda sig av eget motorfordon

vid sådana tjänsteresor som utan olägenhet kunna företagas medelst

anlitande av järnväg.

Mot bakgrunden av ovan anförda omständigheter anse sig revisorerna

böra förorda, att nu gällande bestämmelser om resekostnadsersättning i

samband med tjänsteresor ändras på så sätt, att rätten till dylik ersättning i

fortsättningen göres beroende av om användande av eget motorfordon är

till fördel för förrättningen eller eljest är ur statens synpunkt lämpligt. Revisorerna

få därför föreslå att åtgärder i av revisorerna angivet syfte snarast

vidtagas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen,

statskontoret, statens sakrevision och statens lönenämnd (Del II, s.

366—371).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Under förevarande paragraf har riksdagens revisorer upptagit

frågan om ersättning för färd med egen bil vid vissa tjänsteresor. F. n. före
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

89

ligger valfrihet för förrättningsman att begagna sig av reguljärt fortskaffningsmedel

eller av egen bil. I regel utgår emellertid ersättning vid begagnande

av egen bil inte med högre belopp än om reguljärt fortskaffningsmedel

anlitats; endast där resans ändamål, kommunikationernas beskaffenhet

eller tjänstgöringens art motiverar användning av egen bil kan ersättning

utgå utan dylik kostnadsjämförelse.

Revisorerna anser att gällande bestämmelser om resekostnadsersättning

vid tjänsteresor med eget motorfordon bör skärpas därhän, att rätten till

ersättning i fortsättningen görs beroende av om användandet av eget motorfordon

är till fördel för förrättningen eller eljest är ur statens synpunkt

lämpligt. En ändring av bestämmelserna i enlighet härmed skulle innebära,

att förrättningsman som färdas i egen bil skulle avskäras från ersättning i

de fall, där myndigheten bedömt resan böra företagas med annat färdmedel

än egen bil. Det skulle m. a. o. läggas i vederbörande myndighets hand att

före en resas anträdande avgöra, vilket färdmedel som med hänsyn till statsintresset

bör komma till användning. Bakom revisorernas förslag kan spåras

en strävan att nedbringa kostnaderna för tjänsteresor. Revisorerna har särskilt

uppmärksammat att vid försvarsväsendet resekostnadsersättning vid

s. k. fingerade resor grundas på en kostnadsjämförelse, där biljettkostnaden

för resa å järnväg beräknas efter allmän taxa, trots att den militära personalen

äger färdas å järnväg mot nedsatt avgift, innebärande en rabattering av

det ordinarie biljettpriset med 40 procent. Härigenom åsamkas statsverket

icke obetydliga merkostnader för reseersättning.

Det av revisorerna framlagda förslaget torde i huvudsak taga sikte på

sådana tjänsteresor, där det med hänsyn till färdsträckans längd och kommunikationernas

beskaffenhet framstår som omotiverat att förrättningsmannen

använder sig av annat färdmedel än järnväg. Revisorerna understryker

i detta sammanhang vikten av att resandefrekvensen på järnvägarna

ökar och erinrar om att statens järnvägar under de senare åren för täckande

av en del av förlusterna på trafiksvaga bandelar erhållit särskilt driftbidrag.

Enligt utskottets mening ger de nuvarande bestämmelserna om resekostnadsersättning

vid tjänsteresor — rätt tillämpade — knappast rum för

någon befogad kritik. Även med beaktande av vissa av de synpunkter revisorerna

anfört kan utskottet för sin del inte biträda tanken på en så långt

gående skärpning av bestämmelserna som förslaget onekligen innebär. Det

må även framhållas att gällande ersättningsregler tillkommit efter hörande

av vederbörande personalorganisationer. Den i förslaget åsyftade inskränkningen

i användandet av eget motorfordon vid tjänsteresor synes utskottet

f. ö. föga förenlig med bilismens utveckling. Inte heller synes järnvägarnas

minskade lönsamhet böra åberopas som stöd för den ifrågasatta åtgärden.

Slutligen måste även den föreslagna omläggningen komma att ställa myndigheterna

inför besvärliga avgöranden.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Med det nu sagda har utskottet emellertid inte velat bestrida, att de nuvarande

bestämmelserna kan vara i behov av översyn eller förtydligande på en

eller annan punkt, exempelvis i vad angår grunderna för kostnadsjämförelse

mellan bilresa och järnvägsresa. Såsom revisorerna påpekat synes det i och

för sig mindre tilltalande, att vid dylik jämförelse kostnaden för resa å järnväg

genomgående beräknas efter det ordinarie biljettpriset — något som vid

försvarsväsendet leder till betydande kostnader eftersom den militära personalen

äger att färdas å järnväg mot nedsatt avgift (f. n. enligt militärtaxan;

efter den 1 juli 1960 enligt nya bestämmelser om rabatterade avgifter för

militära transporter). En eventuell jämkning i nuvarande bestämmelser torde

emellertid böra gälla inte blott sådan personal utan även övrig personal.

Utskottet vill tillägga, att en eventuell ändring av de hithörande bestämmelserna

synes kunna ske i samband med den allmänna översyn av de statliga

reseförfattningarna, som 1958 års B-riksdag ansett böra komma till

stånd efter slutförandet av löneförfattningsberedningens nu pågående arbete

(jfr utskottets utlåtande 1958: B 45).

Utskottet föreslår, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna

vad utskottet här anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers

ifrågavarande uttalande anfört.

42 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I

skrivelse nr 29 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för den 15 januari 1960, lämnat en

redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser

den 7 april 1959 (nr 141), den 10 april 1959 (nr 145) och den 12 maj 1959

(nr 235) i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1958 församlade

revisorers berättelse.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,

att vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt är

föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet förutsätter, att dessa frågor

ägnas fortsatt uppmärksamhet och att de av riksdagen härutinnan uttalade

önskemålen beaktas, så snart förhållandena medgiver. Kungl. Maj:ts skrivelse

har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket

utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1960

På statsutskottets vägnar;

MARTIN SKOGLUND

s. 91 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

91

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Gillström, Einar Persson, Birger Andersson,

fröken Andersson, herrar Thun, Pålsson, Jacobsson, Rikard Svensson,

fru Wallentheim, herrar Söderberg, Mårtensson, Bertil Petersson, Edström,

Sundin och Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson

i Degerfors, Malmborg, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl, Gustafsson

i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Nihlfors, Arvidson, Bohman, Johansson

i Norrköping, Gustafsson i Uddevalla och Gustafsson i Kårby.

Reservationer

1) vid punkten 19 (Det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation)

av fröken Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Bohman,

vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande ändrade

lydelse:

»Frågan om en enhetligare organisation av statens järnvägars buss- och

lastbilstrafik har aktualiserats i olika sammanhang. Någon lösning av problemet

har dock ännu icke nåtts, och riksdagens revisorer har i sitt förevarande

uttalande på nytt tagit upp frågan. Revisorerna framhåller i sammanhanget,

att även om en viss förbättring i här berört avseende inträtt genom

Kungl. Maj :ts beslut om en geografisk fördelning av trafikområdena så kan

det ifrågasättas om den fördelning mellan SJ:s biltrafik och ett antal statsägda

bolag som tillämpas är ändamålsenlig och motiverad. Uppdelningen

har kommit till stånd icke därför att den är överlägsen som organisationsform

utan därför att den är historiskt betingad. Enligt revisorerna synes

ekonomiska fördelar kunna nås därest biltrafiken drives under mera enhetliga

former, och en utredning föreslås rörande möjligheterna att sammanföra

de under SJ :s ledning drivna buss- och biltrafikföretagen.

Enligt utskottets mening synes avsevärda fördelar vara att vinna på en

rationellare organisation och drift av de statliga biltrafikföretagen. Den av

revisorerna förordade utredningen bör därför snarast komma till stånd. Utredningens

direktiv bör dock — i enlighet med vad som förordats i förenämnda

motioner utvidgas till att omfatta även uppgiften att pröva huruvida

icke ett återförande i privat ägo i viss utsträckning är att föredraga

framför fortsatt statlig drift.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av riksdagens revisorers

ifrågavarande uttalande och med bifall till motionerna I: 60

och 11:74 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

i syfte dels att, för åstadkommande av en rationellare

organisation och drift, sammanföra de under statens järn
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

vägars ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna, dels ock

att i samband därmed undersöka möjligheterna att i enskild

ägo överföra av staten ägda trafikföretag.»

2) vid punkten 3i (Vissa förvaltningsfrågor vid statens centrala frökontrollanstalt

och statens växtskyddsanstalt) av herrar Nihlfors och Bohman.

3) vid punkten 36 (Kommerskollegiets organisation) av herrar Edström,

Kållqvist, Malmborg och Ståhl, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 85 börjar med »Utskottet

finner» och på s. 86 slutar med »olika sammanhang», bort ha följande lydelse:
»Utskottet

vill för sin del i sammanhanget framhålla följande. Huvuddelen

av de handelslicensnämnden åvilande arbetsuppgifterna — som hänför

sig till licensgivningen — är av tillfällig och krisbetonad karaktär och kan

förväntas successivt minska allteftersom den internationella handelns frigörelse

fortskrider. Redan denna omständighet talar enligt utskottets uppfattning

mot att arbetsuppgifterna överföres till kommerskollegium. Det

måste nämligen vara betydligt lättare att smidigt anpassa organisationen

med hänsyn till utvecklingen för det fall verksamheten bedrives inom en för

ändamålet inrättad myndighet. Även ur budgetteknisk synpunkt synes det

vara en fördel att kunna redovisa kostnaderna för en krisbetonad verksamhet

särskilt. Härtill kommer att det framstår som principiellt oriktigt att

låta ett ämbetsverk som kollegium handlägga för dess verksamhet i övrigt

så främmande uppgifter som detaljregleringar och licensgivning. Under angivna

förhållanden finner utskottet icke skäl föreligga för den av revisorerna

förordade utredningen om en överflyttning av nämndens uppgifter.»

dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke

må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960

600674

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:302 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts förslag till stat för riksgäldsfonden för budgetåret 1960/61. a1 i texten