Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner.

1960-05-17 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1960:136, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

1

Nr 136

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 135 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 25 mars 1960, föreslagit

riksdagen att godkänna av föredragande statsrådet förordade riktlinjer

för en statsunderstödd familj erådgivningsverksamhet, att tillämpas

från och med den 1 januari 1961.

Den 22 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Lindström att

dels tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda frågan om en allmän

familjerådgivning, dels ock tillkalla experter samt förordna sekreterare åt

de sakkunniga.1

De sakkunniga, vilka antagit benämningen Familj erådgivningskommittén,

har med skrivelse den 15 augusti 1957 överlämnat betänkande med

förslag till allmän familjerådgivning (SOU 1957:33).

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.

Propositionen

I propositionen lämnas, efter en redovisning för tidigare förslag och överväganden

i ämnet av bl. a. 1941 års befolkningsutredning, utredningen för

hem- och familjefrågor, 1950 års abortutredning, 1950 års barnavårdskommitté

och mentalsjukvårdsdelegationen, en redogörelse för familjerådgivningskommitténs

utredning och förslag samt däröver avgivna remissyttranden.

Utskottet torde härutinnan få hänvisa till propositionen (s. 3—22).

Föredragande statsrådet anför, att medan det materiella välståndet i vårt

land ökat i raskt tempo och gjort tillvaron ekonomiskt tryggare för allt fler

familjer, har de personliga bekymren, slitningarna i hem och äktenskap,

icke minskat i motsvarande grad. Vissa orsaker härtill är iögonfallande.

1 De sakkunniga har utgjorts av förbundsordföranden, numera borgarrådet Inga Thorsson,

ordförande, professorn Sven Ahnsjö, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare Helga

Sjöstrand, lasarettsläkaren Sigurd Thorén, ledamoten av riksdagens andra kammare Sten Wahlund

och ledamoten av riksdagens första kammare Annie Wallentheim. Föreståndaren för Stockholms

stads familjerådgivningsbyrå Carin Colliander har biträtt utredningen såsom expert.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 136

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

Ännu vid 1930-talets början var mindre än en tredjedel av befolkningen

bosatt i städerna, medan numera mer än hälften kan räkna sig som stadsbor.

Framför allt under 1950-talet har denna utveckling gått snabbt. Den befolkningsomflyttning,

som urbaniseringen utgör, har inneburit en sprängning

av tidigare vanemönster i livsföringen. Anpassningssvårigheter har uppstått.

Övergången från jordbrukarsamhälle till industrisamhälle innebär bl. a.,

att den tidigare arbets- och fritidsgemenskapen i landsbygdshemmen reducerats

till i bästa fall en fritidsgemenskap mellan medlemmarna i stadsfamiljen.

Tillgången på nöjen och föreningsliv i tätorterna och över huvud

taget de nutida möjligheterna till skiftande fritidssysselsättningar lockar

ofta familjens medlemmar att tillbringa även sin lediga tid på skilda håll.

Bristande utrymmen i genomsnittsbostaden förstärker denna utåtriktade

tendens. Även yrkesarbetet medför i våra dagar påfrestningar på äktenskapen.

Mannens och i ökad omfattning den yrkesarbetande hustruns kontakter

med arbetskamrater av det motsatta könet och med andra förhållanden än

dem, som den egna familjen lever under, kan leda till komplikationer inom

äktenskapen. Likaså kan den gifta kvinnan med yrkesarbete utom hemmet

råka i konflikt mellan yrkets krav och skötseln av hem och barn. Kanske

orkar hon inte sköta båda uppgifterna tillfredsställande eller upplever hon

situationen som ett misslyckande, vilket är lika neurotiserande.

Om man ser på förhållandet mellan generationerna framgår, att ungdomen

inte åtnjuter familjens stöd och skydd på samma sätt som tidigare.

De förhållandevis goda inkomstmöjligheterna även för de mycket unga har

vidgat deras aktivitet, på gott men också på ont. Alkoholmissbruket har

alltmer utbrett sig också inom yngre åldersgrupper, och ungdomens gängbildningar

— numera gärna motoriserade — uppträder ofta med asociala

attityder, som gör det otryggt och otrivsamt för vuxna medborgare i deras

omgivning, ökad fritid och goda förtjänster skapar lätt ett frestelsetryck,

som inte kan motstås av de karaktärssvaga eller lättledda. Ungdomsbrottsligheten

har otivelaktigt ökat. Från alla håll betonas hemmens ansvar för

detta. Två undersökningar under 1950-talet av sammanlagt tusentalet ungdomsbrottslingar

visar, att knappast hälften hade vuxit upp med båda sina

föräldrar och att endast 14 % hade haft en uppväxtmiljö, som verkade normalt

hygglig. Nervösa rubbningar hos närstående, alkoholism och känslokyla

var vanliga familjeföreteelser. I nutidsmiljön finns incitament till tillfälliga

störningar även i de normala hemmen, såsom isolering i »sovstäder», stress

på arbetsplatsen och en ökad osäkerhet i etiska och moraliska värderingar.

Samhället bjuder en yttre och inre frihet som aldrig förr, men många människor

vet ännu inte hur de ska använda den.

Att med statistikens hjälp mäta samlevnadsproblemen är givetvis ogörligt.

Utvecklingen av de symptom på samlevnadssvårigheter, som låter sig

registreras statistiskt, är dock i viss mån en indikator. Skilsmässofrekvensen

tilldrar sig därvid den största uppmärksamheten. Under femårsperioden

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

3

1931—35 inträffade i Sverige i medeltal omkring 2 500 skilsmässor per år

eller drygt 40 per 100 000 invånare. Motsvarande tal tio år senare var 4 900,

respektive 75 per 100 000 invånare. Sedan dess har antalet skilsmässor ännu

en gång nära fördubblats: år 1958 utgjorde skilsmässorna ca 8 650. Vart

sjunde äktenskap, som ingås numera, upplöses genom äktenskapsskillnad.

Frekvensen härav har varit tre—fyra gånger större i städerna än på landsbygden.

I 36 % av skilsmässofallen ingår ett eller flera barn i den slutliga

uppgörelsen. Den obligatoriska medlingen anlitas i allmänhet först sedan

söndringen i äktenskapet blivit djup och varaktig och skilsmässoavgörandet

nära förestående. För konfliktsituationer, som skulle kunna avhjälpas på

ett tidigare stadium, har samhället endast undantagsvis kunnat anvisa

hjälp.

Ett till numerären mindre, men till sin karaktär lika allvarligt symptom

på samlevnadssvårigheter utgör de legala och illegala aborterna. Även abortönskningarna

bottnar ofta i förändringar i samhällsstrukturen. Av de kvinnor,

som ansöker om abort, finns en grupp, som främst baserar sin önskan

på ekonomiska och sociala bekymmer, såsom bostadsbekymmer och svårigheter

att som ensam mor klara ett förvärvsarbete med tillsyn av barnet

under arbetstiden. En annan grupp är kvinnor för vilka önskemålet om

abort främst ligger på det emotionella planet och hänför sig till störningar

1 förhållande till den manliga partnern. Vid de specialundersökningar, som

gjordes av befolknings- och abortutredningarna, konstaterades sålunda, att

mannens karaktär och uppträdande var av största betydelse för en kvinna,

som råkat i en icke önskad grossess. I många fall var mannen den osynlige

pådrivaren vid abortansökan. Även den ointresserade barnafadern, som

inte var aktivt verksam för abort men som uppträdde förorättad eller likgiltig,

medverkade indirekt till att fixera och förstärka den gravida kvinnans

önskan att komma ur sin situation. Den totala omfattningen av framkallade

aborter kan icke anges, då de illegala aborternas antal undandrar

sig exakt beräkning. De legala aborternas antal uppgick i slutet av 1930- talet till över 400 per år. Under mitten och senare hälften av 1940-talet stegrades

antalet i rask takt och abortfrekvensen kulminerade år 1951 med

över 6 300 legala aborter, motsvarande cirka 58 aborter per 1 000 barnaföderskor.

Sedan dess har antalet kraftigt sjunkit år från år och utgjorde

2 515 år 1958 eller 24 per 1 000 barnaföderskor, vilket innebär en minskning,

som säkerligen till inte ringa del kan tillskrivas de insatser av psykiskt

och praktiskt stöd, som abortbyråerna presterat.

Mot denna bakgrund är det naturligt, att det under 1940- och 1950-talen

framlagts flera utredningar och förslag, som alla har det gemensamt, att de

syftar till ökad upplysning och rådgivning åt hjälpbehövande människor,

som på ett eller annat sätt befinner sig i ett mentalt nödläge. På olika håll

i landet har man också prövat sig fram med rådgivningsverksamhet på

familjelivets område. Av den lämnade redogörelsen framgår, att denna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

framväxande familj erådgivningsverksamhet bedrivits dels i kommunal regi,

stundom med bidrag från landstingen, dels med olika kyrkliga eller enskilda

huvudmän. Att samhället engagerar sig mera för en familjevårdande verksamhet,

som ställer medicinsk, psykologisk och social sakkunskap till förfogande

för dem, som känner behov av bistånd i en svår familjesituation, finner

föredraganden riktigt och angeläget. Det är emellertid nödvändigt, att

det blir en kvalificerad familjerådgivning, som kan tillgodose människornas

behov att få tala ut om sina svårigheter med en utomstående. Verksamheten

måste vila på förtroende för rådgivarnas erfarenhet, objektivitet och diskretion.

Vissa riktlinjer bör därför uppdragas för den familjerådgivning, som

samhället skall främja. För att stimulera till en sådan uppläggning av familjerådgivningen,

som garanterar, att tillräcklig medicinsk och social sakkunskap

finns representerad däri, bör statsbidrag utgå efter vissa villkor.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga förslag framlagts

beträffande de former i vilka en familjerådgivningsverksamhet bör bedrivas.

Framför allt har familj erådgivningskommittén utförligt behandlat

denna fråga. Kommitténs förslag innebär, att verksamheten skall ha landstingen

och de landstingsfria städerna såsom huvudmän och innefatta såväl

abortpreventivt som annat rådgivande och hjälpande arbete. Även för

egen del anser föredraganden starka skäl tala för att familjerådgivningen

normalt har landstingen och de landstingsfria städerna till huvudmän.

Dessa har i regel ett lämpligt befolkningsunderlag och handhar närliggande

uPP§ifter såsom den psykiska barna- och ungdomsvården samt den abortförebyggande

verksamheten. Under huvudmännen bör den direkta ledningen

av verksamheten handhavas av en på lämpligt sätt sammansatt styrelse. Det

torde enligt föredragandens mening vara obehövligt att närmare reglera

denna styrelses funktioner och sammansättning. Vederbörande landstings

hälso- och sjukvårdsberedning eller en av huvudmannen särskilt tillsatt styrelse,

i vilken medicinsk och social expertis är representerad, synes på ett

tillfredsställande sätt kunna fylla anspråken på erfarenhet och omdöme. I

städerna utanför landsting synes motsvarande uppgifter kunna anförtros

vederbörande sjukvårdsstyrelse eller annat organ, som stadsfullmäktige finner

lämpligt för ändamålet.

Det nära sambandet mellan allmän familjerådgivning och speciell abortrådgivning

har under strukits av både abortutredningen och familj erådgivningskommittén.

Sambandet är enligt föredragandens mening väldokumenterat.

Till kommitténs förslag om ett sammanförande i princip av de båda

verksamheterna — med viss övergångstid för den erforderliga anpassningen

— har emellertid en övervägande remissopinion ställt sig kritisk. Som motiv

har anförts risken för att de alltid brådskande abortärendena skulle komma

att kräva förtur och inkräkta på den tid, som kunde ägnas sådana konfliktsituationer

inom familjen som icke ha anknytning till ett ovälkommet

havandeskap. Även om detta skäl endast torde ha relevans för de större

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

5

städerna, där anhopningen av abortärenden är stor, är det uppenbart att

familjerådgivningen har en naturlig anknytning också till den psykiska

barna- och ungdomsvården. De svårfostrade barnen och ungdomarna är

ofta produkter av en disharmonisk hemmiljö med samlevnadssvårigheter

och konflikter även mellan föräldrarna. Familjeproblemen kan vara på

samma gång horisontella — mellan makar — och vertikala — mellan föräldrar

och barn.

Med hänsyn härtill skulle en familjerådgivningsverksamhet utan tvivel

kunna ges en rationell anknytning både till abortbyråerna och till enheterna

inom den psykiska barna- och ungdomsvården.

Under efterkrigstiden har den barnpsykiatriska rådgivningsverksamheten

och den abortförebyggande verksamheten vuxit fram till ändamålsenliga

former. Sedan 1945 års riksdag godtog principerna för en försöksverksamhet

med psykisk barna- och ungdomsvård, har en dylik verksamhet

upprättats i cirka hälften av våra landsting och landstingsfria städer,

i regel med förläggning till lasaretten. Abortbyråerna är något flera — f. n.

aderton — och likaledes med undantag för Stockholm förlagda i anslutning

till lasarettsorganisationen. De båda verksamheterna uppträder dock

långt ifrån alltid i samma landstingsområden. Såväl av praktiska skäl

som av tveksamhet inför vad som kan vara den principiellt riktigaste lösningen

av anknytningsfrågan synes man därför böra undvika att nu låsa

fast den familjerådgivningsverksamhet, vars uppbyggnad kan bli aktuell

under 1960-talet, vid den ena eller andra angränsande verksamheten. De

lokala förhållandena och de personella resurserna varierar i olika landsdelar.

Intresset för de olika verksamheter, som här berörts, är likaså skiftande.

Värdefulla synpunkter på denna fråga har framförts av en grupp

remissinstanser — däribland medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundet

och ett flertal landsting — som förordat, att man bör pröva sig fram och

ge envar huvudman frihet att själv bestämma hur en familjerådgivande

verksamhet skall organiseras. Även för egen del ansluter sig föredraganden

till denna ståndpunkt. Den allmänna familjerådgivningen bör således i det

inledande skedet ha karaktären av försöksverksamhet. Såsom medicinalstyrelsen

förordat kan man inom lämpliga landstingsområden bl. a. göra »modellförsök»

med familjerådgivning i anknytning till eller fristående från

abortrådgivningen och med familjerådgivningen inrymd i sjukhusorganisatonen,

respektive förlagd utanför sjukhusmiljön. Om landstingen erhåller

den valfrihet beträffande organisationsformerna, som här förordas, torde

dylika modellförsök bli det naturliga resultatet av att de institutionella

förutsättningarna redan skiftar mycket i olika län och att landstingen

redovisat olika inställning just i organisationsfrågan. Erfarenheterna torde

sedan få ge anvisning om vilken utformning, som bäst lämpar sig för ett

framtidssamhälle med vida större krav på den mentalhygieniska och mentalvårdande

samhällsapparaten än som nu kan realiseras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

Den stora bristen på läkare, psykologer och kuratorer för de behov, som

f. n. anmäler sig över hela det mentalhygieniska fältet, är den faktor som

i realiteten kommer att bestämma utbyggnadstakten såväl för redan etablerade

mentalhygieniska verksamhetsgrenar som för familjerådgivningen i

nu föreslagen form. Knappheten på psykiatriker är sedan lång tid synnerligen

besvärande, och under senare tid har även bristen på kuratorer gjort

sig kännbar. Det faktum, att utbildningskapaciteten vid socialinstituten

är otillräcklig, har aktualiserat frågan om en översyn av dessas utbildningsuppgifter

och organisation. En utredning härom torde snart komma

till stånd. Över huvud taget är en ökad tillgång på de personalgrupper, som

ett servicesamhälle behöver, en nyckelfråga i detta sammanhang. Det kan

förefalla som om den rådande knappheten på personella resurser skulle vara

ett skäl mot att introducera nya verksamheter, som kan komma att konkurrera

om läkare, socialexperter etc. inom redan tidigare under för sörj da

områden. Å andra sidan är det uppenbart, att ett principbeslut om en reform

och vetskapen om att det kommer att finnas intressanta arbetsmöjligheter

på ett visst område framdeles, underlättar för unga människor att inrikta

sina studier och sitt praktikval på detta. Efterfrågan på viss arbetskraft

stimulerar i längden till ökad tillgång därpå. Vid en framsynt planering av

den framtida människovärden inom landstingsområdena bör därför också

familjerådgivningen komma in i bilden.

Familjerådgivningskommittén har föreslagit, att den med rådgivningsarbete

verksamma personalen på byråerna bör vara så sammansatt, att

både medicinsk och social sakkunskap finns representerad. Minst två kuratorer

bör sålunda vara knutna till varje byrå jämte psykiatriskt och gynekologisk

utbildade läkarekonsulter. Dessutom bör byrån ha möjlighet

att i förekommande fall kunna anlita särskilda experter, t. ex. jurist eller

präst. Mot en sådan sammansättning har inga principiella invändningar

anförts under remissbehandlingen. För egen del ansluter sig föredraganden

till denna målsättning för en kvalificerad familjerådgivningsverksamhet. I

detta sammanhang understrykes, att den personliga lämpligheten måste

tillmätas stor betydelse vid anställandet av kuratorer bl. a. med hänsyn

till den alltmera accentuerade personalbristen på detta område. Det vore

enligt föredragandens mening olyckligt, om de formella kraven på familjerådgivare

skulle utestänga kvalificerade krafter från yrket och därmed

minska möjligheterna till en snabb uppbyggnad av familj erådgivningsverksamheten.

I likhet med kommittén förordar föredraganden, att den centrala tillsynen

över verksamheten utövas av medicinalstyrelsen. Uppgiften som tillsynsorgan

torde — i varje fall till en början — inte bli så betungande för styrelsen,

att någon personalförstärkning framstår som erforderlig. Den lokala

tillsynen över familjerådgivningen finner föredraganden böra utövas av vederbörande

förste provinsialläkare, förste stadsläkare eller stadsläkare. Även

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

7

annan läkare bör på förslag av huvudmannen kunna förordnas av medicinalstyrelsen

att fullgöra uppdraget.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har familjerådgivningskommittén

föreslagit, att statsbidrag skall utgå för den framtida familj erådgivningsverksamheten.

Å andra sidan erinras om att frågan om en avlösning

av de olika statsbidragen till landstingens mentalvårdande verksamhet har

aktualiserats i ett nyligen avgivet betänkande av mentalsjukvårdens statsbidragsutredning

(SOU 1960: 9). Vidare kommer inom en nära framtid en

översyn av statsbidragsgivningen på övriga delar av hälso- och sjukvården

att verkställas. Ett avlösningsförfarande omfattande de mentalhygieniska

gränsområden, som de här berörda verksamheterna representerar, är därför

sannolikt. Formerna för en eventuell statsbidragsgivning på längre sikt

till den familjerådgivande verksamheten torde av denna anledning inte böra

upptagas till prövning i detta sammanhang. Med hänsyn till angelägenheten

av att stimulera till försöksverksamhet på här berört område förordas emellertid,

att möjlighet till statsbidrag införes.

Den abortförebyggande verksamheten är trots gällande bestämmelser om

statsbidrag ännu efter femton år inte representerad i mer än cirka hälften av

länen. Ställningstagandet till abortutredningens förslag om en decentralisering

av vissa abortärenden uppsköts av riksdagen år 1955 till dess en utbyggnad

av abortrådgivningen skapat förutsättningar för att en decentralisering

skulle kunna genomföras likformigt och samtidigt för hela riket.

Ingenting i dagens läge ger anledning till en ändring av denna bedömning.

Medicinalstyrelsen påpekar emellertid i sina anslagspetita för budgetåret

1960/61, att styrelsen inte räknar med ytterligare utbyggnad av den abortförebyggande

verksamheten under budgetåret, eftersom inrättandet av nya

rådgivningsbyråer inom ett flertal landstingskommuner uppskjutits i avvaktan

på slutbehandlingen av det förslag till omorganisation av verksamheten,

vilket framlagts av 1955 års familjerådgivningskommitté. När svaret

på denna avvaktan blir en rekommendation om försöksverksamhet med

valfria anknytningsmöjligheter, är det inte osannolikt, att en del av de

landsting, som övervägt att inrätta en abortbyrå, redan från början inrättar

en kombinerad familjerådgivnings- och abortbyrå i enlighet med familjerådgivningskommitténs

intentioner. Ehuru detta skulle kunna tala till förmån

för att man utformar statsbidraget till en blivande familjerådgivningsverksamhet

efter samma principer som statsbidraget till abortbyråerna förordar

föredraganden dock inte att så sker. Den statsbidragskonstruktion, som

gäller för den psykiska barna- och ungdomsvården, är administrativt enklare,

och i de fall där en familjerådgivningsverksamhet skulle komma att

förläggas i fristående lokaler utanför lasaretten bleve sannolikt rekryteringen

av läkarkonsulterna försvårad genom ett system, där statsbidraget

skall beräknas efter antalet mottagningstillfällen. Det förordas därför, afl

statsbidrag till familjerådgivningen utgår efter samma grunder som till den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

psykiska barna- och ungdomsvården. Det föreslås få ankomma på Kungl.

Maj :t att närmare reglera förutsättningarna för statsbidrag. I enlighet med

familjerådgivningskommitténs förslag bör alltjämt den möjligheten bibehållas

att ge de abortsökande en kontanthjälp i kritiska situationer, varför

nuvarande anslag för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor,

som besöker kurator, och ersättningen till vissa laboratorier för utförande

av biologiska graviditetsreaktioner bör i de fall sammanslagning

skett med abortbyrå utgå på samma sätt som för rena abortbyråer.

Såsom tidigare framhållits har familjerådgivningskommittén föreslagit

statsbidrag till verksamheten med 60 % av vissa angivna minimilöner.

Under remissbehandlingen har starka principiella och praktiska invändningar

gjorts mot förslaget att införa ytterligare ett system i statsbidragsgivningen

till landstingen. Redan nu tillämpas olika bidragssystem för

abortbyråerna och centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård. Till

verksamheten vid abortbyråerna utgår sålunda en viss bidragssumma för

varje mottagning hos läkare (15 kronor) och kurator (25 kronor) samt

för hjälpåtgärder vid överhängande hjälpbehov 25 kronor per abortsökande.

Till läkare och kuratorer vid centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård

utgår däremot statsbidrag i princip med hälften av de verkliga lönekostnaderna

för år, dock högst 6 000 kronor för läkare och 3 000 kronor

för kurator. Bestämmelserna om bidrag för tjänsteresor överensstämmer.

Till den abortförebyggande verksamheten är för nästa budgetår anvisat

ett statsanslag av 320 000 kronor. Fördelat på de aderton abortbyråerna blir

detta genomsnittligt inemot 10 000 kronor per byrå till driften och ungefär

lika mycket i bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader. För den

psykiska barna- och ungdomsverksamheten har för budgetåret 1960/61

upptagits ett statsanslag av 700 000 kronor, vilket innebär en ökning med

hänsyn till att flera centraler för psykisk barna- och ungdomsvård beräknas

komma till stånd. Statsbidragen till de nuvarande centralerna har hittills

legat på ett genomsnitt av 30 000—35 000 kronor. En familjerådgivningsbyrå

med två läkarkonsulter och två kuratorer —- en minimiuppsättning —

skulle sålunda med nuvarande statsbidragsregler för den psykiska barnaoch

ungdomsvården kunna erhålla ett statsbidrag på 18 000 kronor, vartill

kommer reseersättningar och — vid eventuell sammanslagning med abortbyrå

— samma bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader som för

abortbyrå eller 10 000 kronor i genomsnitt.

Det av föredragande statsrådet förordade bidraget till familjerådgivningsverksamheten

föreslås utgå fr. o. m. den 1 januari 1961. Då statsbidraget i

likhet med vad som gäller för statsbidraget till den psykiska barna- och

ungdomsvården bör utbetalas kalenderårsvis i efterskott, behöver medel

för en statsunderstödd familjerådgivning ej anvisas tidigare än för budgetåret

1961/62.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

9

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 6b8 (av fru Gärde Widemar m. fl.) och

11: 801 (av herr Rimmerfors m. fl.) har hemställts att riksdagen måtte

besluta

1) att fasta minimilöner fastslås för familjerådgivare och att dessa löner

anpassas med hänsyn till den merutbildning utöver socialinstitutet, som

föreskrives för behörighet till sådan tjänst,

2) avslå Kungl. Maj :ts förslag att låta provinsialläkare vara lokal tillsynsmyndighet

för familjerådgivningsverksamheten,

3) att statsbidrag efter särskild prövning måtte kunna utgå även till

familj erådgivningsbyråer i enskild regi, samt

4) att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad som i övrigt anförts

i motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 65b (av herrar Kaijser och Schött) och

II: 807 (av fröken Wetterström m. fl.) har hemställts att riksdagen måtte

avslå förevarande proposition.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisas

till motionerna II: 801 och II: 807.

Utskottet

Olika företeelser i det nutida samhället synes ha framkallat en ökning

av konfliktsituationerna i hem och familj. Allt fler människor har kommit

att känna ett behov av stöd och rådgivning för att lösa sina personliga problem.

För samhället bör det vara en angelägen uppgift att härvid söka bistå

de enskilda människorna och familjerna. I några länder har en institutionell

familj erådgivningsverksamhet prövats i sådant syfte. Även i vårt

land har ett antal byråer för familjerådgivning inrättats. Sådana rådgivningsbyråer

har främst tillskapats i större städer, där behovet av allt att

döma är mest framträdande. De vunna erfarenheterna ger vid handen, att

familjerådgivningen har en uppgift att fylla i det moderna samhället.

Om familjerådgivningen vid en utvidgning av verksamheten skall bli till

verklig nytta, är det nödvändigt, att den har tillgång till sakkunnig och

lämplig personal. Såsom föredragande statsrådet framhållit är emellertid

bristen på läkare och socialvårdare mycket kännbar. Närliggande vårdområden

lider av en påtaglig under försörj ning i fråga om utbildad personal.

Utbildningskapaciteten räcker ej till för redan föreliggande behov, och en

fortsatt utbyggnad inom angelägna vårdområden torde komma att successivt

medföra en ökad efterfrågan på bl. a. läkare och kuratorer. På grund av

dessa förhållanden är det nödvändigt att se en utbyggnad av familjerådgivningen

på ganska lång sikt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

För att ett bättre underlag för framtida beslut rörande familjerådgivningens

utveckling skall erhållas är det önskvärt att vinna ytterligare erfarenhet

av verksamheten, särskilt i fråga om organisationsformen. Utskottet

finner det därför lämpligt, att en försöksverksamhet med olika organisationsmodeller

enligt föredragande statsrådets förslag kommer till stånd

i begränsad omfattning. Det är betydelsefullt, att denna verksamhet bedrivs

enligt riktlinjer, som skapar garantier för att kraven på sakkunnig personal

blir tillgodosedda. Utskottet vill därför ej motsätta sig att statsbidrag för

verksamheten införes. I motionerna 1: 654 och II: 807 har såsom skäl för

avslag å Kungl. Maj :ts förslag bl. a. hänvisats till att riksdagen genom ett

principbeslut om statsbidrag skulle binda sig vid utgifter av okänd storlek.

Med den av utskottet förutsatta begränsningen av statsbidragsgivningen till

att avse försöksverksamhet i liten skala torde den av motionärerna berörda

frågan ej böra tillmätas någon avgörande betydelse. Utskottet vill i detta

sammanhang framhålla, att ett riksdagsbeslut om statsbidrag till försöksverksamhet

givetvis ej får anses innefatta något ställningstagande till frågan

om finansieringen på längre sikt av en utbyggd familjerådgivning.

Utskottet har intet att erinra mot förslaget att bestämmelserna om statsbidrag

till familjerådgivningen utformas efter mönster av vad som gäller

beträffande bidrag till den psykiska barna- och ungdomsvården.

I enlighet med vad som föreslagits i propositionen bör försöksverksamheten

omfatta alternativa lösningar av organisationsfrågan. Det är sålunda

önskvärt att pröva både fristående och till sjukvårdsinrättning anslutna

familjerådgivningsbyråer liksom byråer, samordnade med den psykiska

barna- och ungdomsvården eller, om så befinnes lämpligt, abortrådgivningen.

Utskottet biträder sålunda inte det i motionerna I: 648 och II: 801

gjorda uttalandet att de nytillkommande familjerådgivningsbyråerna bör

göras självständiga och ej förläggas i anslutning till sjukhus.

Enligt propositionsförslaget skall familj erådgivningsbyråerna normalt

drivas med landstingen och städerna utom landsting som huvudmän. I motionerna

I: 648 och II: 801 har föreslagits att statsbidrag efter särskild prövning

må kunna utgå även till familj erådgivningsbyråer i enskild regi. Utskottet

har för sin del ingenting att erinra häremot, under förutsättning att

ifrågavarande enskilda institutioner uppfyller de villkor, som kommer att

gälla för statsbidrag. På motsvarande sätt bör statsbidrag även kunna utgå

för familjerådgivning under huvudmannaskap av primärkommun, som tillhör

landsting.

I motionerna I: 648 och II: 801 har uttalats att av familj erådgivningskommittén

för den socialvårdande personalen föreslagen minimiutbildning eller

därmed likvärdig utbildning bör fastslås men att dispensmöjlighet bör föreVidare

har motionärerna, likaledes i överensstämmelse med förslag

av kommittén, yrkat att minimilöner för familjerådgivarna skall fastställas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

11

I propositionen har framhållits att det vore olyckligt, om de formella kompetenskraven

på familjerådgivare skulle utestänga kvalificerade krafter från

yrket. Förslaget om minimilöner har ej upptagits till behandling av föredragande

statsrådet.

Utskottet har redan framhållit betydelsen av att familjerådgivningen får

tillgång till sakkunnig och kvalificerad personal. Det är angeläget, att de

kuratorer, som skall anlitas i verksamheten, har en fullgod teoretisk utbildning.

Men det är också viktigt, att de har tillräcklig livserfarenhet och sådana

egenskaper i övrigt, som kan göra dem skickade att ge andra människor

råd och hjälp i personliga svårigheter. Kommittéförslaget beträffande

minimiutbildning för familjerådgivare förutsätter en särskild 9 månaders

påbyggnadskurs vid socialinstitut efter socionomexamen. Då utskottet ej

har sig bekant, att sådan kursverksamhet ännu har upptagits vid något av

socialinstituten, är utskottet ej berett att ansluta sig till ifrågavarande förslag.

Utskottet finner det önskvärt, att kompetensvillkoren får en sådan utformning,

att olika lämpliga utbildningsvägar kan leda till anställning inom

famil j erådgivningen.

Förslaget om minimilöner kan utskottet ej biträda. Utskottet anser, att

lönefrågan bör avgöras av huvudmännen efter sedvanliga förhandlingar

med vederbörande organisationer.

I propositionen har föreslagits att medicinalstyrelsen skall vara central

tillsynsmyndighet för familjerådgivningen samt att den lokala tillsynen

skall utövas av förste provinsialläkare, förste stadsläkare eller stadsläkare.

Då motsvarande tillsynsregler gäller i fråga om den statsunderstödda psykiska

barna- och ungdomsvården, tillstyrker utskottet förslaget. Härav

följer att utskottet ej biträder det i motionerna I: 648 och II: 801 framställda

yrkandet om avslag på ifrågavarande förslag, i vad det avser den lokala

tillsynen.

Vad föredragande statsrådet i övrigt anfört och föreslagit har ej givit utskottet

anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att motionerna I: 654 och II: 807 icke må av riksdagen

bifallas;

II. att motionerna I: 648 och II: 801, i vad de avser fasta

minimilöner för familjerådgivare, icke må av riksdagen bifallas;
III.

att motionerna I: 648 och II: 801, i vad de avser den

lokala tillsynen över familj erådgivningsverksamheten, icke

må av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förslag

och motionerna I: 648 och II: 801, såvitt motionerna avser

statsbidrag till familjerådgivningsbyråer i enskild regi, god
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

känna av utskottet förordade riktlinjer för en statsunderstödd

familj erådgivningsverksamhet, att tillämpas från och

med den 1 januari 1961;

V. att motionerna I: 648 och II: 801, i vad de ej behandlats

under I.—IV., icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1960

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Einar Persson,

Ivar Johansson, Birger Andersson, Axel Johannes Andersson, Holmqvist,

Pålsson, Jacobsson, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Söderberg,

Bertil Petersson, Kaijser och Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,

Petterson i Degerfors, Thapper, Jansson i Kalix, Ståhl, Gustafsson i Stockholm,

Svensson i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, fröken Karlsson, herr

Hansson i önnarp, fru Lewén-Eliasson, herr Arvidson, fröken Vinge och

herr Helén.

Reservationer

1) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och

fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet bort avstyrka Kungl. Maj:ts

förevarande förslag och att därför

dels utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på s. 10, som börjar med

»För att», t. o. m. det stycke på s. 11, som slutar med »särskilt uttalande»,

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte finna det lämpligt att i

nuvarande läge införa statliga stimulansbidrag för en utbyggnad av familjerådgivningen.

Avgörande för utskottet har därvid varit bl. a. att en sådan utbyggnad

skulle ytterligare accentuera bristen på utbildad personal inom

vad som redan nu är att betrakta som ett utpräglat bristområde. Vidare

erfordras, såsom även framhållits i propositionen, ytterligare erfarenheter

angående organisationsformen, innan ställning kan tagas till denna. Härtill

kommer att propositionsförslaget som helhet synes alltför vagt utformat

för att lämpligen kunna tjäna som grundval för ett beslut av riksdagen

samt att kostnadsaspekten, såsom framhållits i motionerna 1:654 och

II: 807, blivit otillräckligt belyst.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960 13

Utskottet finner sig sålunda ej kunna tillstyrka Kungl. Maj :ts förevarande

förslag.»

dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

»I. att riksdagen må med bifall till motionerna I: 654 och

11:807 avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag;»

2) av fru Wallentheim, herrar Söderberg och Arvidson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet jämte i ämnet a1 i texten