Utlåtande i anledning av väckt motion om utbetalning av visst belopp till fru Ella Thörnberg.
1960-11-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1960:156, Utlåtande i anledning av väckt motion om utbetalning av visst belopp till fru Ella Thörnberg.
Dokumentets text
2
Statsutskottets utlåtande nr 156 är 1960
Nr 156
Utlåtande i anledning av väckt motion om utbetalning av visst
belopp till fru Ella Thörnberg.
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av fru Eriksson i Stockholm väckt motion
(II: 454) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att största möjliga belopp beviljas fru Ella Thörnberg för att återbetala
återstående delen av det banklån, hon tvingats att ta för en förespeglad
bostad.
Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionären följande.
E. o. kanslibiträdet vid postverket i Stockholm fru Ella Thörnberg blev
1955 genom förmedling av personalkonsulenten oförskyllt offer för ett allvarligt
hyresbedrägeri. Tillsammans med 30 andra anställda inom posten
hänvisades fru Thörnberg till en disponent, som angavs som ombudsman
för ett bostadsbygge, avsett för postverkets tjänstemän. Bostäderna skulle
byggas i Stuvsta. Disponenten tog upp förhandsinteckningar av de bostadssökande,
först krävdes en handpenning av 600 kronor och sedan en insats
av uppemot 5 500 kronor. Dessa måste erläggas innan bostaden fick tagas i
besittning.
De flesta betalade handpenningen, men fru Thörnberg hann, efter löfte
från personalkonsulenten om möjligheter att få banklån i postsparbanken,
även överlämna 4 000 kronor i insats till disponenten. Inbetalningen skedde
med personalkonsulentens vetskap. Någon soliditetsundersökning hade
emellertid icke gjorts av konsulenten, och det kom som en fullkomlig överraskning
för den förmedlande konsulenten, när disponenten avslöjades som
en grov bedragare. Lika överraskande var det för den bostadsrättsstyrelse,
som bildats av postfunktionärer. Det visade sig, att bedragaren under sex
års tid skojat bostadslösa och under samma tid saknat egna tillgångar enligt
socialvårdens uppgifter. Vid den tidpunkt, då handpenningarna överlämnades
till disponenten av postens bostadssökande, stod han redan inför
Stockholms rådhusrätt och avlade utmätningsed, men om detta hade personalkonsulenten
icke skaffat sig någon kunskap.
Kanslibiträdet, som är ensamförsörjande med en son, måste ta ett banklån
för att klara sina affärer och har nu en utbetalning av 95 kronor per
månad för amortering och ränta. Detta gör det omöjligt för henne att ordna
sin bostadsfråga tillfredsställande. Lånet är nu genom ordentligt skötta avbetalningar
nere i något över 2 000 kronor.
Fru Thörnberg och övriga postanställda hade skäl att tro, att då ett bostadsföretag
anvisas av personalkonsulenten, detta skedde i de anställdas
intresse. Det var för dem otänkbart, att hänvisningen skedde till en notorisk
Statsutskottets utlåtande nr 156 år 1960
3
bedragare. Fru Thörnberg drabbades hårdare än någon annan, samtidigt
som hennes försörjningssituation är svag.
Det torde föreligga en moralisk skyldighet för ett statligt verk att gottgöra
en lågavlönad anställd, som helt utan egen förskyllan genom verkets förmedling
råkar ut för en skojare. Det är skäligt, att det allmänna tar på sig
något av hennes skuldbörda. Riksdagen kan utan att befara allvarligare
konsekvenser här ge ett stöd åt en orättvist drabbad ensamstående mor. Övriga
bostadssökande drabbades ju inte av samma hårda öde, då de endast
erlagt handpenningen.
Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen och statskontoret.
Generalpoststyrelsen har avgivit ett utförligt yttrande, av vilket sammanfattningsvis
inhämtas följande.
I anledning av vissa i motionen lämnade uppgifter anför styrelsen,
att det av den i motionen avsedde disponenten, här betecknad S., planerade
bostadshuset var avsett att uppföras inom stadsdelen Stureby i Stockholms
stad,
att förutom fru Thörnberg ytterligare 26 postfunktionärer tecknat avtal
med S. angående lägenheter i det planerade bostadshuset,
att i samband därmed till S. inbetalts förskottsbelopp uppgående till 600,
800 eller 1 000 kronor för envar,
att utöver dessa som handpenningar betecknade belopp till S. inbetalts
av fru Thörnberg 4 000 kronor och av en annan tjänsteman 2 000 kronor,
att sistnämnda tjänsteman uppgivit att hon kommit i förbindelse med S.
och gjort sina inbetalningar till denne utan någon som helst kontakt med
postverkets personalkonsulenter,
att funktionärerna på personalkonsulentexpeditionen bestämt bestritt alt
de skulle ägt någon som helst kännedom om den av fru Thörnberg gjorda
inbetalningen med 4 000 kronor och vidare förklarat, att om fru Thörnberg
skulle ha gjort någon förfrågan om sådan betalning hon skulle ha kraftigt
avråtts från densamma,
att det vid sysslandet med bostadsanskaffning alltid brukade från personalkonsulenternas
sida framhållas för bostadssökande, att någon som helst
ekonomisk garanti från postverkets sida icke vore förenad med lämnade
anvisningar i sådana angelägenheter,
att konsulenterna likväl brukade söka i möjligaste mån inhämta uppgifter
angående planerade byggnadsföretag,
4
Statsutskottets utlåtande nr 156 dr 1960
att även beträffande S. och hans verksamhet man sökt få informationer,
bland annat från Stockholms stads fastighetskontor,
att S. alltsedan 1938 yrkesmässigt sysslat med organiserandet av bostadsrättsföreningar
och handhaft i samband därmed stående byggnadsföretag,
att S. under åren 1950—1954 omliänderhaft minst sju sådana företag
samt att den i motionen åberopade utmätningseden vid Stockholms rådhusrätt
av S. avlagts först den 2/3 1955 och följaktligen icke gärna kan ha
påverkat bedömningen av S:s förhållanden vid de av personalkonsulenterna
tagna kontakterna med honom, vilka såvitt kunnat utrönas i allt det väsentliga
begränsats till december 1954 och januari 1955.
Av generalpoststyrelsens yttrande framgår vidare, att fru Thörnberg den
23/1 1957 hos styrelsen anhöll om ersättning för den förlust å 4 600 kronor
som hon åsamkats genom sin förskottsinsats i det av S. planerade bostadsbygget.
Generalpoststyrelsen fann genom beslut den 4/4 1957 framställningen
icke kunna bifallas. Sedan fru Thörnberg anfört besvär över beslutet hos
Kungl. Maj:t fann Kungl. Maj :t den 15/11 1957 besvären icke föranleda
någon åtgärd.
I sitt i besvärsärendet avgivna yttrande till Kungl. Maj :t anförde generalpoststyrelsen,
att något ekonomiskt ansvar i anledning av det inträffade
enligt styrelsens uppfattning icke kunde anses åvila vare sig postverket som
sådant eller någon eller några av de å personalkonsulentexpeditionen anställda.
Alldeles särskilt måste detta gälla det av klaganden den 25 april 1955
till S. inbetalade beloppet 4 000 kronor. Något som helst tvång för klaganden
att erlägga detta belopp syntes icke ha förelegat. Om förfrågan beträffande
denna betalning gjorts hos personalkonsulentexpeditionen, skulle klaganden
bestämt avråtts från att verkställa densamma.
Generalpoststyrelsen förklarar sig i sitt nu över motionen avgivna yttrande
vidhålla sin i yttrandet till Kungl. Maj:t hävdade uppfattning, att något ekonomiskt
ansvar i anledning av det inträffade icke kan åvila postverket. I
varje fall måste så vara förhållandet med tillämpning av sedvanliga bedömningsgrunder.
Men även en bedömning ur ren billighetssynpunkt leder, om
samtliga föreliggande omständigheter beaktas, enligt styrelsens uppfattning
till samma resultat.
Statskontoret anser, att ett tillmötesgående av motionärens hemställan kan
medföra svårbedömbara konsekvenser och uttalar den meningen att motionen
ej synes böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet. Enligt utskottets mening föreligger inte tillräckliga skäl för att
staten skulle träda hjälpande emellan i förevarande fall på sätt i motionen
Statsutskottets utlåtande nr 156 dr 1960
5
yrkats. Utskottet får fördenskull, under hänvisning jämväl till vad generalpoststyrelsen
i ärendet anfört, hemställa,
att motionen II: 454 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 1 november 1960
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Axel Johannes Andersson, Thun, Pålsson, Rikard Svensson, fru
Wallentheim, herrar Söderberg, Bertil Petersson, Nils Theodor Larsson, Herbert
Larsson, Edström och Kaijser; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson
i Degerfors, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm,
Svensson i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, herrar Hansson
i Skegrie, Almgren, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå och Källenius.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.