Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
1960-11-22 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1960:189, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
1
Nr 189
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
(3 :e avd.)
I propositionen nr 159 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 13 maj 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande
m. m., som departementschefen förordat.
Propositionen
I statsutskottets utlåtande den 11 maj 1956, nr 117, över propositionen nr
55/1956 angående anslag för budgetåret 1956/57 till avlöningar vid karolinska
sjukhuset föreslogs bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en förutsättningslös och allsidig utredning av frågan på
vilket sätt behovet av ytterligare sjukvårdsavdelningar i landet i samband
med den pågående upprustningen av läkarutbildningen bäst borde tillgodoses.
Härvid förutsattes, att utredningen skulle ske i samarbete med de kommunala
sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
förslag (skr. nr 270/1956).
Under åren 1954—55 pågick i medicinalstyrelsen en serie överläggningar
med dess huvudmannaråd, vetenskapliga råd m. fl. sakkunniga i syfte att
ge styrelsen underlag för en riksplan för anordnande av de specialiserade
vårdformer, som i regel inte ansågs kunna organiseras av varje sjukvårdshuvudman
för sig. I samband därmed utarbetade medicinalstyrelsen en plan
för en regional utbyggnad av den specialiserade vården. Planen var emellertid
inte detaljmässigt utfoi''mad utan var endast avsedd att tjäna som underlag
för vidare utredning.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för inrikesdepartementet
den 7 november 1956 generaldirektören Arthur Engel såsom
utredningsman med uppdrag att utarbeta en plan för den specialiserade
kroppssjukvårdens utbyggnad regionvis m. m. I utredningens direktiv, vilka
innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den
19 oktober 1956, anfördes bl. a.
Utredningen bör i första hand klarlägga behovet och förläggningen av
sjukvårdsavdelningar (platser) för den specialiserade kroppssjukvården och
landets uppdelning i räjonger som underlag för sådana avdelningar samt
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 sand. Nr 189
2
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
utarbeta en plan för utbyggnaden. Denna bör även innefatta sådana serviceavdelningar,
vilka lämpligen bör anordnas räjongvis. Vid planens utformning
bör beaktas att dess realiserande med hänsyn till de begränsade investeringsmöjligheterna
och rådande brist på sjukvårdspersonal torde få fördelas
över en relativt lång tidsperiod och att den i första hand får betraktas
som en allmän riktlinje för sjukvårdshuvudmännens planering. Utredningsmannen
bör dock även undersöka, hur samarbetet mellan huvudmännen
lämpligen bör åvägabringas för att säkerställa de nya avdelningarnas
(platsernas) tillkomst och drift. I den mån statliga eller statsunderstödda
sjukhus eller speciella av undervisningen föranledda åtgärder beröres, bör
utredningen pröva, vilka ändringar i gällande bestämmelser om riksplatser
eller vilka insatser från statens sida som kan anses påkallade och framlägga
förslag till sådana åtgärder.
Vidare underströks i direktiven att icke endast sjukvårdens behov av specialiserade
vårdplatser borde beaktas utan även det antal platser, som specialistutbildningen
av läkare kunde erfordra. I den mån de med räjongplaneringen
avsedda specialiteterna inginge i grundutbildningen borde även beaktas
de krav på tillräckligt patientunderlag, som kunde föranledas härav. Däremot
borde inte sådana specialiteter, som redan vore företrädda eller planerade
i flertalet landstingsområden, ingå i regionplaneringen, utan för dessa
discipliner erforderligt patientunderlag ansågs böra säkras genom avtal med
angränsande sjukvårdsområden.
Utredningen, vilken antagit benämningen regionvårdsutredningen, har
med skrivelse den 14 juli 1958 avgivit betänkande angående regionsjukvården
med förslag till riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård
(SOU 1958: 26). Utredningens expert, byråchefen hos sjukhusdirektionen
i Göteborg Evert Bunne, har avgivit ett till betänkandet fogat särskilt yttrande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet
den 15 april 1957 särskilda utredningsmän för att utreda vissa
frågor rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Utredningen,
vilken antagit benämningen utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet, har i december 1959 avgivit betänkande med förslag
rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet (stencilerat).
En redogörelse för dessa förslag och däröver avgivna yttranden lämnas i
propositionen, till vilken torde få hänvisas.
I det följande lämnas en redogörelse för vad departementschefen anfört i
anledning av föreliggande förslag.
Allmänna synpunkter på en regionindelning för specialiserad kropps
sjukvård
Departementschefen
framhåller inledningsvis, att den medicinska vetenskapen
och tekniken under de sista årtiondena kännetecknats av en utom
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
3
ordentligt snabb utveckling. Genom en intensiv forskning har alltmer ökade
kunskaper vunnits om fundamentala sammanhang i sjukdomarnas mekanism,
deras uppkomst och förlopp. Härigenom har vidgade möjligheter skapats
för att ställa säker diagnos och genom adekvat behandling bota sjukdomar
eller lindra deras verkningar. Jämsides härmed har utvecklats en
förfinad teknik och alltmera differentierade metoder i den diagnostiska och
terapeutiska verksamheten.
Det medicinska forskningsarbetet har i hög grad präglats av internationell
samverkan, och de resultat som vunnits vid forskningsinstitutioner världen
över har i samtliga kulturländer snabbt kommit sjukvården till godo. Det
kan i detta sammanhang med tillfredsställelse noteras, att svensk medicinsk
forskning härvidlag intagit en framskjuten ställning. Svenska forskare har
sålunda lämnat många värdefulla bidrag till sjukvårdens utveckling, och
deras insatser på området har i åtskilliga fall väckt internationell uppmärksamhet.
För Sveriges del är det naturligt, att undervisningssjukhusen med
sina resurser för avancerad forskning och sina internationella kontakter
kommit att gå i spetsen för denna utveckling. Tack vare den svenska läkarvetenskapens
höga standard och cn förutseende sjukvårdspolitik från huvudmännens
sida har nya medicinska rön snabbt kunnat komma sjukvården till
gagn, framför allt vid lasarett och andra större sjukvårdsinrättningar.
En ofrånkomlig följd av den utveckling som här skisserats har blivit, att
den enskilde läkaren numera omöjligen kan behärska hela det starkt expanderande
kunskapsmaterialet och den mångskiftande metodiken inom
medicinen. Ett ständigt växande antal medicinska ingrepp och behandlingsformer
kräver så omfattande specialkunskaper och en så avancerad teknik,
att den läkare som vill ägna sig åt en viss, mera speciell sjukdomsgrupp
måste helt inrikta sin kliniska vidareutbildning och verksamhet härpå. Detta
har lett till att ur moderdisciplinerna, medicinen och kirurgin, successivt
utbrulits en rad specialiteter, var och en med sina speciella krav i fråga
om diagnostiska resurser, behandlingsmetoder, teknisk och laboratoriemässig
utrustning samt fackutbildad personal.
Sjukhusorganisatoriskt har specialiseringen tagit sig uttryck i att inom
den slutna vården i ökande omfattning tillskapats specialavdelningar för
behandling av vissa sjukdomar. Då den kliniska specialistutbildningen och
forskningen verkat pådrivande i detta avseende, har utvecklandet av nya
specialavdelningar nästan undantagslöst börjat vid undervisningssjukhusen.
Som ett led i en fortgående kvalitativ förstärkning av den av landstingen
och städerna utanför landsting bedrivna sjukhusvården har emellertid
successivt även vid övriga större sjukvårdsanstalter genomförts en långt
driven specialisering. Vid flertalet centrallasarett finns sålunda numera ett
tiotal specialiteter företrädda under självständig överläkare, i vissa fall
ännu flera. Under åren 1952—1959 inrättades för sådant ändamål hos landsting
och städer sammanlagt 164 nya lasaretts- och överläkartjänster samt
4
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
15 tjänster såsom extra läkare med lasarettsläkares ställning, och utvecklingen
har likväl måst hållas tillbaka på grund av den rådande bristen på
läkare.
I den medicinska debatten har ingalunda saknats röster, som varnat för
en långt gående specialisering. Särskilt har härvid framhållits risken för att
den enskilde läkaren ej får den önskvärda överblicken över sjukdomspanoramat.
Det har befarats att totalbilden av den sjuka människan skall gå
förlorad, eftersom läkaren behärskar en allt snävare sektor av läkarvetenskapen.
Vidare har påpekats faran för en alltför ensidig bedömning av sjukdomsfallen
och en alltför teknisk syn på vården. Såsom understrukits av
regionvårdsutredningen och allmänt erkänts i remissyttrandena över denna
är emellertid specialiseringen en nödvändig förutsättning för en vidareutveckling
inom medicinen och därmed för en förbättrad sjukvård. Till
denna uppfattning kan departementschefen för egen del helt ansluta sig.
De anförda synpunkterna anses dock böra mana till en viss försiktighet i
fråga om utbrytandet av ytterligare specialiteter inom de centrala medicinska
disciplinerna.
För dimensioneringen av en sjukvårdsenhet spelar självfallet frekvensen
av de sjukdomar, som där skall behandlas, samt befolkningsunderlaget en
avgörande roll. Ju längre specialiseringen drivs, desto större upptagningsområde
krävs som regel. Från denna utgångspunkt har regionvårdsutredningen
indelat specialiteterna i länsspecialiteter och regionspecialiteter. Till
de förra hänför utredningen sådana specialiteter, för vilka de nuvarande
landstingskommunerna med ett genomsnittligt befolkningsunderlag av cirka
250 000 invånare kan anses skapa goda förutsättningar för en rationell
sjukvårdsorganisation. Vissa mera exklusiva specialiteter kräver emellertid
ett så stort befolkningsunderlag, att de måste organiseras för större områden
för att en rationellt bedriven vård skall kunna lämnas. För dessa
regionspecialiteter beräknas, delvis med ledning av utländska erfarenheter,
upptagningsområden med omkring en miljon invånare vara lämpliga. Organisationen
av denna högspecialiserade vård förutsätter därför enligt utredningen
ett samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen inom räjonger som
omspänner flera sjukvårdsområden. Denna grundtanke, som bär upp utredningens
förslag, har genomgående accepterats av remissorganen.
Utvecklingen mot en regionalisering av den mest specialiserade sjukvården
framtvingas, såsom utredningen framhållit, förutom av sjukvårdens
krav också av ekonomiska och arbetskraftsmässiga hänsyn. Med den tendens
till stark stegring av kostnaderna för sluten vård, som varit särskilt
utmärkande för efterkrigstiden, skärps givetvis kraven på en rationellt dimensionerad
sjukhusorganisation. Såväl i fråga om investeringar som beträffande
driften är specialavdelningar av här berörd art synnerligen kostnadskrävande.
Det är därför ett ekonomiskt intresse av vikt, att avdelningarna
dimensioneras på ett sådant sätt och organisatoriskt får en sådan
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
5
ställning, att resurserna kan utnyttjas så effektivt som möjligt. Bristen på
sjukvårdspersonal i allmänhet och svårigheterna att rekrytera läkare med
den synnerligen långvariga och dyrbara utbildning, som krävs för den
exklusiva specialistvården, talar i samma riktning.
Det är slutligen angeläget, att även inom de mera extrema specialiteterna
tillskapas vårdenheter av sådan storlek, att erforderligt patientunderlag för
den medicinska undervisningen och forskningen säkerställes. Hittills har
dessa specialiteter huvudsakligen endast varit företrädda vid undervisningssjukhusen,
som därigenom kommit att fungera som centra för större upptagningsområden,
i vissa fall som rikskliniker. Den regionalisering, som
sålunda växt fram, har emellertid icke alltid medfört, att ett tillfredsställande
underlag erhållits för forskning, undervisning och specialistutbildning.
Det erinras om att år 1953 särskilda sakkunniga tillkallades för att verkställa
utredning om åtgärder i syfte att motverka dylika olägenheter,
vilka i första hand gjort sig gällande vid undervisningssjukhusen i Lund
och Malmö. Nämnda utredningsuppdrag har emellertid återkallats, sedan
regionvårdsutredningen framlagt sina förslag, då dessa förutsätter en lösning
av regionproblemen i sådan riktning, att även forskningens och undervisningens
behov tillgodoses.
Av vad som anförts torde framgå att departementschefen helt delar
regionvårdsutredningens uppfattning, att den högspecialiserade kroppssjukvården,
för vilken rationella vårdenheter icke lämpligen kan tillskapas
med de nuvarande sjukvårdsområdena som bas, i samarbete huvudmännen
sinsemellan bör organiseras på ett högre plan, regionplanet. Organisationen
för denna specialistvård anses böra bli föremål för en såvitt möjligt långsiktig
planering i syfte att ge organisationen stadga och anpassa investeringarna
efter de föreliggande behoven samt att effektivt och ekonomiskt
utnyttja de totala vårdresurserna.
Liksom vid all annan sjukvårdsplanering måste den primära målsättningen
för organisationen och utbyggnaden av den regionaliserade sjukhusvården
vara att skapa förutsättningar för en god vård åt patienter från det
upptagningsområde, som en viss sjukvårdsanstalt skall betjäna. Då ombesörjandet
av sluten kroppssjviltvård är en landstingskommunal uppgift, uppställer
sig naturligen frågan, i vad mån anledning finnes för statsmakterna
att taga ställning till regionvårdsutredningens förslag och genom reglering
eller rekommendationer påverka utvecklingen på området. Utredningen har
för sin del i olika sammanhang framhållit, alt dess förslag bör betraktas
endast som rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen och att samarbetet
inom regionsjukvården bör vila på frivillighetens grund. Dessa uttalanden
har allmänt understrukits i remissvaren, särskilt från huvudmannahåll,
varvid hl. a. gjorts gällande, att eu statlig reglering på förevarande
område skulle innebära ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten.
6 Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
Om regionsjukvårdsfrågorna ses som en angelägenhet av rent sjukvårdsmässig
natur, finnes otvivelaktigt fog för en sådan inställning. De kommunala
huvudmännens sätt att internt lösa sina sjukvårdande uppgifter har
hittills icke givit anledning till statlig reglering, och skäl synes saknas för
antagande, att den högspecialiserade vården ej kommer att tillhandahållas
på tillfredsställande sätt, om huvudmännen lämnas frihet att lösa dessa
frågor efter sina lokala förutsättningar.
Emellertid innefattar regionaliseringen i sig problem, vilkas lösning kräver,
att lokala eller regionala intressen i viktiga hänseenden bedömes med
hänsyn till såväl för riket i stort föreliggande sjukvårdsbehov som redan
förefintliga vårdresurser. Departementschefen betraktar det mot denna bakgrund
som en statlig angelägenhet att medverka till att för landet i dess helhet
fastlägges en rationell plan för utbyggnaden av den specialiserade
kroppssjukvården, vilken skall ha till syfte att säkerställa, att redan befintiiga
kliniker kan effektivt utnyttjas och att för varje del av landet rimligt
dimensionerade och ekonomiskt fungerande vårdenheter kan drivas. Särskilt
frågan om antalet regioner och deras avgränsning anser departementschefen
av nämnda skäl motivera ett ställningstagande från statsmakternas sida.
Det anses vidare icke kunna bestridas, att staten såsom ansvarig för andra
vårdområden, främst mentalsjukvården och provinsialläkarväsendet, liksom
för samhällsplaneringen i stort har ett allmänt intresse av att de betydande
ekonomiska och personella resurser, som ett utbyggande av den
specialiserade kroppssjukvården kräver, icke tages i anspråk på sådant
sätt, att andra vårdområden blir lidande eller förutsättningarna för en sund
samhällsekonomisk planering rubbas.
Ett vägande skäl för ett statligt medinflytande över utbyggnaden av regionsjukvården
är vidare att staten såsom ansvarig för läkarutbildning och
forskning har att tillse, att regionaliseringen ej genomföres så, att nämnda
uppgifter icke kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt, och att utbyggnaden
genomföres i en takt, som är försvarlig med hänsyn till utbildningskapaciteten
beträffande läkare. Rent ekonomiskt har staten också såsom
huvudman för de statliga undervisningssjukhusen eller genom avtal med
de kommunala huvudmännen bundit sig för betydande investerings- och
driftutgifter för undervisning och forskning vid flertalet av de sjukvårdsinrättningar,
kring vilka regionaliseringen förutsättes skola uppbyggas.
I detta sammanhang betonas starkt att även de kommunala sjukvårdshuvudmännen
har ett omedelbart intresse av att gynnsamma förutsättningar
skapas för en allsidig och gedigen läkarutbildning och en progressiv medicinsk
forskning, då en modernt inriktad och utvecklingsbar sjukvård omöjliggöres,
om dessa förutsättningar brister. Det finns därför enligt departementschefens
mening anledning att räkna med en positiv inställning från
sjukvårdshuvudmännens sida, när det gäller att vid planläggningen och utbyggnaden
av sjukvården tillgodose den kliniska undervisningens och forsk
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
7
ningens behov av patientunderlag etc. Departementschefen har funnit sig
böra särskilt understryka denna synpunkt, eftersom han tyckt sig i vissa
remissvar från huvudmannahåll kunna spåra en tendens att vilja betrakta
undervisningens och forskningens intressen såsom underordnade vid regionvårdsplaneringen.
I nära samband med frågan om statens ansvar för forskning och undervisning
får slutligen ses de intressen staten har att bevaka såsom huvudman
för de statliga undervisningssjukhusen. I denna egenskap har staten
att fylla även rent sjukvårdsmässiga och sjukhusorganisatoriska uppgifter
och intar här sålunda samma ställning som övriga sjukvårdshuvudmän.
Regionsjukvårdens utbyggande måste såsom förut antytts grundas på
samverkan mellan berörda huvudmän. Givetvis är det önskvärt, att även de
statliga intressen, som beröres av utbyggnaden, och de vidare aspekter på
regionaliseringen, som det enligt vad nyss berörts ankommer på statsmakterna
att anlägga, kan bli tillgodosedda i samförstånd med övriga parter.
Departementschefen har sålunda ansett det angeläget att såvitt möjligt undvika,
att lagstiftning skulle behöva tillgripas i dessa frågor. I sådant syfte
har departementschefen under regionvårdsfrågornas beredning i inrikesdepartementet
kallat företrädare för de närmast berörda huvudmännen till
överläggningar beträffande aktuella problem. Med tillfredsställelse konstaterar
departementschefen, att det härvid blivit möjligt att överbrygga flertalet
av de meningsmotsättningar som förelegat och nå fram till samförståndslösningar
i de för regionplaneringen i stort avgörande frågorna. De förslag
som i det följande framlägges är i väsentliga delar ett resultat av de förda
diskussionerna. Departementschefen anser sig därför kunna påräkna, att
vad sålunda förordas kommer att bli vägledande för huvudmännens fortsatta
planering.
Självfallet kan det i förevarande sammanhang endast ifrågakomma att
i stora drag angiva riktlinjerna för den fortsatta regionvårdsplaneringen
och att taga ställning till de frågor, som kan anses ha mera principiell räckvidd.
De riktlinjer som här dragés upp skall sålunda icke syfta längre än
till att nå planmässighet vid utbyggnaden av regionspecialiteterna och möjliggöra
en rationell dimensionering och samordning av vårdresurserna. Den
detaljmässiga utformningen av organisationen bör det givetvis ankomma
på vederbörande huvudmän att bedöma utifrån lokala förutsättningar och
behov samt på basen av de detalj utredningar, som måste föregå varje särskilt
utbyggnadsprojekt. Ehuru långsiktighet hör eftersträvas vid planläggningen
i stort, ligger det i sakens natur, att den ej får bli bindande på sådant
sätt, att en sund fortsatt utveckling av sjukvården försvåras. Särskilt gränsdragningen
mellan länsspecialiteter och regionspecialiteter samt frågan,
vilken grad av självständighet olika specialiteter bör intaga, måste naturligtvis
kunna omprövas, när den medicinska utvecklingen ger anledning därtill.
Den fortsatta utvecklingen av regionspecialiteterna och realiserandet av
8
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
de olika utbyggnadsplanerna kan väntas aktualisera avvägningsproblem och
intressemotsättningar, som kräver samverkan över regiongränserna. Departementschefen
återkommer i det följande till frågan om i vilka former
olika intressen i sådana situationer skall kunna samordnas.
Regionspecialiteterna
Till grund vid sin bedömning av vilka specialiteter, som bör anordnas
för större räjonger än de vanliga sjukvårdsområdena, har regionvårdsutredningen
lagt vissa allmänna synpunkter i fråga om de problem, som
sammanhänger med specialiseringen. Beträffande internmedicinen rekommenderar
utredningen återhållsamhet i fråga om en ytterligare uppdelning
på självständiga specialiteter och framhåller därvid bl. a., att internmedicinaren
bör inta en central sammanhållande och samordnande funktion
i den medicinska verksamheten och att de olika verksamhetsområdena
inom internmedicinen griper över i varandra på ett sätt, som ofta kommer
en uppdelning att te sig konstlad. Utredningen anser därför en subspecialisering
under biträdande överläkare eller konsultläkare särskilt ändamålsenlig
för internmedicinens del. I fråga om kirurgin finner utredningen
däremot samma betänkligheter icke möta mot en vidare specialisering.
Verksamhetens tekniska betoning med dess ofta speciella krav på utrustning
utgör här ofta i och för sig ett motiv för en uppdelning. Utifrån
sådana allmänna överväganden har utredningen prövat, vilka slag av medicinsk
verksamhet, som av vårdmässiga, organisatoriska, tekniska och
andra skäl bör centraliseras till regionplanet och där organiseras som
självständiga specialiteter. Utredningen har närmare diskuterat en rad
olika verksamhetsgrenar, vilkas ställning aktualiserats i den medicinska
debatten eller på annat sätt kommit under bedömande vid utredningsarbetet.
Som resultat av gjorda överväganden förordar utredningen, att inom
alla regioner anordnas specialkliniker för neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi,
viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi
och dermatologi. Vidare föreslår utredningen inrättande av s. k. käkcentraler
och — i vissa regioner — behandlingsenheter för konstgjord njure.
Utredningens principiella synpunkter på specialiseringen och därmed
förenade problem har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, varvid
systemet med subspecialisering inom vissa specialiteter, särskilt inom
internmedicinen, från de flesta håll rekommenderats. Samtidigt har emellertid
varnats för att även en subspecialisering kan medföra en icke önskvärd
splittring av en moderspecialitet. Det har också framhållits, att en
subspecialisering ofta är ett första steg i riktning mot avskiljande av självständiga
specialavdelningar, en utveckling som påskyndas av svårigheterna
att få läkare, som är villiga att i underordnad ställning ägna sig åt specialsjukvård.
Åtskilliga remissorgan menar därför, att specialiteterna från fall
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
9
till fall bär givas den organisationsform som befinnes lämpligast och att
utvecklingen härvidlag icke bör bindas alltför hårt.
Utredningens förslag till gränsdragning beträffande regionspecialiteterna
har i allmänhet tillstyrkts, ehuru i en del yttranden påpekats att vissa av
de specialiteter som utredningen föreslår organiserade på regionplanet
redan nu eller inom en snar framtid torde böra anordnas som länsspecialiteter.
I synnerhet från de medicinska fakulteternas och läkarorganisationernas
sida har vidare mera speciella avvikelser från förslagen förordats i
åtskilliga hänseenden.
För egen del kan departementschefen i allt väsentligt ansluta sig till de
principiella uttalanden, som ligger till grund för utredningens ställningstagande
beträffande regionspecialiteterna. Såsom redan tidigare framhållits
finns det anledning att över huvud taget iakttaga en viss försiktighet i fråga
om utbrytandet av nya specialiteter. Inom läkarverksamheten innebär nämligen
specialiseringen måhända en större fara än inom de flesta andra yrken.
Specialisten, som är inriktad på sitt avgränsade område, löper lätt risken att
förlora helhetsbilden av den sjuke. Liksom utredningen anser departementschefen
det likväl ofrånkomligt, att specialiseringens väg beträdes. Av vikt
är emellertid, att denna utveckling icke leder till en alltför stor uppsplittring
av moderdisciplinerna medicin och kirurgi, som i längden kan verka hämmande
på den grundläggande kliniska läkarutbildningens kvalitet och därmed
ytterst på vården.
Utredningens förslag att möta kraven på erforderlig tillgång till specialister
genom subspecialisering inom moderklinikens ram under biträdande
överläkare eller konsultläkare finner departementschefen av nu anförda
skäl förtjäna det största beaktande. Särskilt gäller detta inom internmedicinen
på grund av intermedicinarens speciella roll som koordinerande inom
den medicinska verksamheten. Organisatoriskt-ekonomiskt medför en lösning
med subspecialisering den fördelen, att uppförande av kostnadskrävande
specialkliniker i många fall kan undvikas, eftersom behovet av vårdplatser
för en subspecialitet ofta tillgodoses genom avskiljande av ett antal
platser inom moderkliniken.
Efter dessa allmänna aspekter på specialiseringen ingår departementschefen
på en närmare behandling av de särskilda av regionvårdsulredningen
förordade regionspecialiteterna. Härvid framhålles till en början, att syftet
med regionvårdsplaneringen — att giva planmässighet och stadga åt organisationen
för den högspecialiserade vården —• givetvis icke får undanskymma
det förhållandet, att nya framsteg inom medicinen kan komma att
kräva andra organisationsformer än de för dagen aktuella. Specialiteter,
som nu anses böra anordnas på regionplanct, kan så småningom komma att
föras ut på länsplanet, och inom dagens specialiteter kan åter utvecklas nya
diagnostiska och terapeutiska metoder, vilka kommer att kräva sin egen
organisation såsom regionspecialiteter. Kretsen av de regionspecialiteter
10
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
som i det följande förordas bygger därför på den bedömning, som kan göras
i dagens läge, och denna krets kan således komma att förändras alltefter
den medicinska utvecklingens krav. Departementschefen anser sig emellertid
böra räkna med att den avgränsningen som föreslås i allt väsentligt skall
vara ägnad att läggas till grund för sjukhusplaneringen under 1960-talet.
I direktiven för regionvårdsutredningen angavs vissa exklusiva specialiteter
— thoraxkirurgi, plastikkirurgi, neurokirurgi, neurologi och radioterapi
— vilka vid en utredning inom medicinalstyrelsen hösten 1954 ansetts
kräva en regional utbyggnad. Vad regionvårdsutredningen anfört rörande
nämnda specialiteter och vad som framkommit vid remissbehandlingen
av dess förslag bestyrker enligt departementschefens mening klart
riktigheten av detta ställningstagande.
Beträffande neurokirurgi och thoraxkirurgi har sålunda
icke från något håll i remissyttrandena ifrågasatts annat än att dessa specialiteter
bör representeras på regionplanet. Endast regionsjukhusen anses
kunna förfoga över de omfattande tekniska och laboratoriemässiga resurser
och medgiva det samarbete mellan företrädare för en rad olika specialområden,
som de synnerligen kvalificerade kirurgiska ingreppen inom dessa
specialiteter kräver. För thoraxkirurgins del pekar departementschefen särskilt
på den förskjutning som ägt rum från enbart lungkirurgi till att avse
även andra stora och tekniskt krävande kirurgiska ingrepp i brösthålan,
därvid särskilt hjärt-kärlkirurgin kommit att spela en alltmera dominerande
roll. Utredningens bedömning av vårdplatsbehovet inom neurokirurgi och
thoraxkirurgi, 4,1 resp. 5,5 vårdplatser på 100 000 invånare, har allmänt
godtagits av remissinstanserna och föranleder inga erinringar från departementschefens
sida. Det anses dock finnas anledning att noggrant följa utvecklingen,
särskilt inom thoraxkirurgin.
Förslaget att plastikkirurgin skall organiseras på regionplanet
har tillstyrkts av majoriteten av remissorganen. Från några håll har emellertid
hävdats, att plastikkirurgin skulle vara mogen att nu eller inom
en mycket snar framtid organiseras som länsspecialitet. Denna uppfattning
kan departementschefen icke biträda. Visserligen torde enklare plastikkirurgiska
ingrepp utföras och även i fortsättningen komma att utföras vid lasarettens
allmänkirurgiska avdelningar. Den högkvalificerade plastikkirurgiska
verksamheten, särskilt brännskadevården, förutsätter emellertid ett
lagarbete mellan företrädare för en rad olika specialiteter, som endast kan
väntas finnas representerade vid regionsjukhusen, samt kräver tillgång till
regionsjukhusets terapeutiska och laboratoriemässiga resurser. Det av utredningen
beräknade vårdplatsbehovet — 5,5 platser per 100 000 invånare_
omöjliggör enligt departementschefens bestämda mening att rationellt dimensionerade
och utrustade plastikkirurgiska avdelningar kan anordnas
inom de särskilda sjukvårdsområdena. Även om bl. a. den stigande frekvensen
av trafikolyckor måste väntas medföra, att antalet svåra plastikkirur
-
11
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
giska fall ökar, anses förutsättningar saknas för att under överskådlig
framtid bereda dessa patienter erforderlig specialvård på länsplanet. Den
kännbara bristen på utbildade plastikkirurger talar ävenledes emot en utspridning
av den plastikkirurgiska specialistverksamheten.
Från läkarhåll har stundom gjorts gällande, att den medicinska neurologin
är av så stort värde för invärtesmedicinarens verksamhet, att den
icke bör utbrytas ur internmedicinen. De skäl, som av utredningen åberopats
för att ge neurologin en självständig ställning, har emellertid genomgående
godtagits vid remissbehandlingen av betänkandet. Även för egen del
är departementschefen övertygad om att det såväl ur medicinsk synpunkt
som av praktiskt-organisatoriska skäl är erforderligt med neurologiska specialavdelningar
för diagnostik och behandling av svårare nervsjukdomar.
Enligt utredningens åsikt kräver neurologin en utbyggnad både på region-
och länsplanet. Till denna uppfattning kan departementschefen helt
ansluta sig. Vårdbehovet är nämligen å ena sidan mycket omfattande, å
andra sidan starkt differentierat. Endast omkring hälften av det sammanlagda
antalet neurologiska fall har beräknats behöva vård på specialavdelningar,
och endast en mindre del av dessa kräver för utredning och behandling
det kvalificerade samarbete mellan väl utbildad neurolog samt neurokirurg,
neurofysiolog, neuroradiolog och andra specialister, som regionsjukhuset
kan erbjuda. Viktigt är enligt departementschefens mening att vid dimensioneringen
av de neurologiska regionklinikerna vederbörlig hänsyn tages
till såväl den med förändringen av befolkningens ålderssammansättning
följande ökningen av hjärnans kärlsjukdomar som det med trafikskadornas
ökning stigande behovet av vårdplatser för svårare paraplegifall.
Beträffande organisationen för den neurofysiologiska laboratorieverksamheten
har starkt delade meningar framkommit. Utredningen betonar
för sin del önskvärdheten av att kunna sammanhålla den kliniska fysiologin
i en överläkares hand och föreslår av denna anledning, att neurofysiologin
organiseras som en sektion av det kliniskt fysiologiska laboratoiiet
men med egen neurolog som föreståndare. I flera remissyttranden, bl. a.
från universitetshåll, hävdas däremot bestämt, att den kliniska neui ofysiologin
kräver sin särskilda laboratorieorganisation. För egen del finner departementschefen
erfarenheterna från de befintliga neurologiska klinikerna
i Stockholm och Göteborg närmast tala för den senare organisationsformen.
Såväl kompetenskraven för de läkare, som skall handha den neurofysiologiska
laboratorieverksamheten, som arbetsuppgifternas art och kraven på
utrustning synes skilja sig så väsentligt från vad som gäller beträffande den
kliniska fysiologin, att någon rationalisering cj står att vinna genom en
samordning med denna.
Även utredningens förslag alt den neurologiska rehabiliteringsverksamheten
skall inordnas under generella rehabiliteringsavdelningar, har blivit
föremål för stark kritik. Bl. a. på grund av att den neurologiska rehabilite
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
ringen under alla förhållanden bör ledas av en neurolog, förefaller det departementschefen
lämpligast att verksamheten organiseras inom neurologiska
klinikens ram. Härför anses tala även det förhållandet, att den neurologiska
rehabiliteringsverksamheten, bl. a. med hänsyn till de krävande paraplegifallen,
kan väntas få relativt stor omfattning.
I detta sammanhang betonas att vad som nu anförts naturligtvis på intet
sätt minskar angelägenheten av att medicinska rehabiliteringsavdelningar
av generell karaktär snarast kommer till stånd. Dessa bör som utredningen
förutsatt anordnas i anslutning till lasaretten på länsplanet. Det ligger dock
i sakens natur, att speciella fordringar måste ställas på dylika avdelningar
vid regionsjukhusen med deras ofta svårare och mera differentierade klientel
och med hänsyn till undervisningens och forskningens intressen.
För den avancerade radioterapin i landet finns en regionalisering
f. n. genomförd med de tre jubileumsklinikerna i Stockholm, Lund och
Göteborg som regionsjukhus. Som utredningen visat är dessa kliniker klart
otillräckliga för att tillgodose behovet av strålbehandling av maligna tumörer.
Detta gäller framför allt beträffande cancerfall från landets norra och
mellersta delar. Angelägenheten av att behandlingsresurserna med det snaraste
ökas framhävs av att tidig diagnos och behandling av cancersjukdomar
som regel är av avgörande betydelse för effektiviteten av behandlingen.
Enligt utredningens beräkningar skulle vårdplatsbehovet vid centralanstalter
för radioterapi utgöra 8 per 100 000 invånare, innebärande att ett
tillskott av omkring 260 nya platser vid centralanstalter skulle erfordras.
Från bl. a. vissa medicinska undervisningsmyndigheters sida har dock
hävdats att utredningens beräkning är för låg och att 10 platser per 100 000
invånare skulle behövas för att täcka behovet. På denna punkt vill departementschefen
för sin del i likhet med medicinalstyrelsen förorda att, innan
större erfarenhet vunnits rörande vilka behandlingsresultat, som kan nås
med på senare tid tillkommen apparatur för högenergetisk strålning, betatroner
och gammatroner, utredningens siffra lägges till grund för beräkningen
av vårdplatsbehovet vid centralanstalterna. Vidare har departementschefen
i likhet med utredningen räknat med en fortsatt, om ock försiktig utbyggnad
av radioterapeutiska avdelningar vid större centrallasarett, varigenom en
viss avlastning torde kunna ske från centralanstalterna.
Att den avancerade strålterapin bör vara centraliserad till radioterapeutiska
specialavdelningar på regionplanet torde vara ställt utom varje
tvivel. Såväl medicinska skäl, särskilt vissa tumörslags och vissa tumörlokalisationers
låga frekvens, som undervisningens och forskningens krav
nödvändiggör detta. Vidare är det av väsentlig betydelse för goda behandlingsresultat,
att radioterapeuten kan upprätthålla intim kontakt med
företrädare för flertalet av de specialiteter, som föreslås bli koncentrerade
till regionsjukhusen. Härtill kommer slutligen den omständigheten att
behandlingsapparaturen är synnerligen dyrbar och för sin användning
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
13
kräver ständig medverkan av bl. a. kliniskt erfarna radiofysiker samt att en
omfattande laboratorieorganisation fordras, vilket allt ytterligare inskärper
vikten av rationellt dimensionerade enheter.
Såsom bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg påpekat behandlas åtskilliga
former av cancertumörer med kirurgiska metoder, till den övervägande
delen vid lasarettens allmänkirurgiska avdelningar. Departementschefen delar
fakultetens uppfattning, att i speciell tumörkirurgi och tumörbiologi
särskilt utbildade kirurger skulle vara av stort värde för den kirurgiska cancerterapin.
Vid regionsjukhuset synes en sådan tumörkirurg, knuten till och
verksam inom den allmänkirurgiska kliniken, lämpligen såsom konsult
böra stå till radioterapeuternas förfogande för diskussion av diagnos och
behandlingsplaner för olika typer av cancerfall.
Att såsom från några håll förordats infoga den gynekologiska radioterapin
under den gynekologiska specialiteten anses synnerligen tveksamt,
även om detta ur undervisningens och forskningens synpunkt måhända
skulle vara till viss fördel. En sådan åtgärd skulle kunna leda till onödiga
dubbleringar av de radioterapeutiska klinikernas dyrbara behandlingsutrustning.
Givetvis bör emellertid en intim samverkan mellan de radioterapeutiska
och gynekologisk-obstetriska klinikerna eftersträvas och för överläkarna
för de förstnämnda klinikernas gynekologiska avdelningar krävas
fullgod utbildning i både gynekologi och radioterapi.
Beträffande diagnostiken och den medicinska behandlingen av hjärtsjukdomar
har utredningen framhållit, att modern ltardiologi arbetar
med en rad laboratoriemetoder, som kräver speciell och mycket omfattande
utrustning samt fordrar ett icke oväsentligt personaluppbåd, diagnostisk
erfarenhet och uppdriven rutin. För de fall av hj ärt-kärl sjukdomar, som
fordrar mera specialiserade analysmetoder med hjärtkatetriseringar, angiografier
och funktionell hj ärtdiagnostik, förordar utredningen mindre kliniker
med egen överläkare vid regionsjukhusen. Förslaget har mottagits med
stor tveksamhet av flertalet av de medicinska fakulteterna och högskolorna,
vilka ifrågasatt, om icke den kliniska kardiologin, bl. a. med hänsyn till
undervisningen av de medicine studerande och underläkarna borde tillgodoses
inom den medicinska — och beträffande barnkardiologin inom den
pediatriska -— klinikens ram. För egen del är departementschefen helt av
samma uppfattning. Som karolinska institutets lärarkollegium påvisat skulle
självständiga kardiologiska kliniker även av den mindre storlek utredningen
förordat undandraga de internmedicinska klinikerna den helt övervägande
delen av för undervisningen lämpliga hjärtfall. Med hänsyn till hjärtsjukdomarnas
centrala betydelse inom internmedicinen och i medicinsk verksamhet
över huvud taget måste bestämt varnas för en sådan utveckling. Enligt
departementschefens mening bör därför den högspecialiserade kardiologiska
verksamheten utvecklas som subspecialitet under biträdande överläkare
eller konsultläkare inom den internmedicinska kliniken, d. v. s. efter
14
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
samma linjer som utredningen förutsatt för organisationen av den pediatriska
kardiologin inom den pediatriska kliniken. Däremot delar departementschefen
utredningens uppfattning, att de nyss berörda kardiologiska undersökningsmetoderna
är av den kvalificerade natur och ställer så stora
krav på fysiologiska, röntgenologiska och andra laboratorieresurser, att verksamheten
i första hand bör koncentreras till regionsjukhusen.
Flertalet kirurgiska ingrepp på barn utföres f. n. vid de allmänkirurgiska
avdelningarna i landet eller vid kirurgiska specialavdelningar för olika
organspecialiteter. Behandlingen av allmänkirurgiska sjukdomar hos barn
erbjuder emellertid särskilda svårigheter och uppvisar särdrag, som bottnar
både i de speciella hänsyn vården av sjuka barn kräver och i barnens
anatomiska och funktionella skiljaktigheter i förhållande till vuxenklientelet.
Vidare finns en grupp för barnaåldern specifika kirurgiska sjukdomar,
bl. a. medfödda missbildningar, vilka ofta måste bli föremål för omedelbar
operation av den nyfödde, för att denne skall kunna räddas till livet. Utredningens
förslag att vid regionsjukhusen skall anordnas speciella barnkirurgis
k a kliniker under självständig överläkare har med endast några få
undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen. Med hänsyn
till angelägenheten av att det kirurgiska barnklientelet beredes en vård,
som i största utsträckning tillgodoser dess speciella behov och samtidigt i
görligaste mån medger, att barnklientelet vårdas avskilt från de vuxna,
kan departementschefen i princip biträda förslaget. Departementschefen
ifrågasätter emellertid, om speciella barnkirurgiska kliniker behöver byggas
ut vid samtliga regionsjukhus och om ej samma syfte på sina håll kan
nås genom subspecialisering.
I likhet med Stockholms stad och Stockholms läns landsting ifrågasätter
departementschefen vidare, om icke utredningens beräkning av behovet av
barnkirurgiska vårdplatser i tätorter — 1 °/oo av barnantalet i åldrarna
t. o. m. 15 år — ligger i överkant och bör modifieras nedåt i enlighet med
vad staden och landstinget förordat.
Vad angår u r o 1 o g i n har från Svenska kirurgförbundets sida hävdats,
att denna bör betraktas som länsspecialitet och vara företrädd vid alla centrallasarett.
I övrigt har vid remissbehandlingen inga erinringar gjorts mot
utredningens förslag att för undersökning och operation av mera kvalificerade
urologfall skall inrättas särskilda kliniker vid regionsjukhusen, medan
urologin i övrigt bör utvecklas som subspecialitet på länsplanet. Departementschefen
finner det för sin del uppenbart, att ett mycket brett klientel
av urologiska operationsfall hör hemma på lasarettens allmänkirurgiska
avdelningar. Vid större sjukhus torde vården av detta klientel lämpligen
kunna anordnas som subspecialitet under särskild biträdande överläkare
eller konsultläkare. Å andra sidan förutsätter behandlingen av vissa svårare
sjukdomstillstånd så ingående utredningar i samarbete med en rad andra
specialister och så tekniskt krävande operativa ingrepp, att det får anses
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
15
påkallat att härför anordna självständiga urologiska kliniker på regionplanet.
Som utredningen framhållit torde dessa kliniker ha en viktig uppgift
att fylla för specialistutbildning av urologer och randutbildning för allmänkirurger.
Då någon skarp gräns ej kan dragas mellan det urologiska klientel som
bör vårdas på regionplanet och de fall som kan behandlas på länsplanet,
bör regionklinikerna allt efter lokala förutsättningar dimensioneras så,
att de kan fungera som rationella vårdenheter och samtidigt erbjuda erforderligt
patientmaterial för den kliniska läkarutbildningen. Av utredningen
förordade klinikstorlekar om 50 å 60 vårdplatser har ur dessa synpunkter
ej givit departementschefen anledning till erinran.
Utredningens uppfattning att dermatologin är en specialitet vilken
bör vara representerad med kliniker på både regionplanet och länsplanet
har vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Som påpekats av
utredningen finns också mer eller mindre väl utbyggda dermatologiska
kliniker på samtliga de orter, som rimligen kan ifrågakomma som säte för
regionsjukhus. Att klinikerna på regionplanet blir relativt stora, anser departementschefen
vara av särskild betydelse för undervisningen och forskningen
i ämnet. Med hänsyn till hud- och könssjukdomarnas stora frekvens
bör regionkliniker med 50 å 60 vårdplatser lämna erforderligt utrymme för
rationella dermatologiska enheter för öppen och sluten vård även på länsplanet.
Enligt regionvårdsutredningens uppfattning bör reumatologi icke
betraktas som en regionspecialitet. Till stöd härför åberopar utredningen
bl. a., att de reumatiskt sjuka i allmänhet kan omhändertagas vid varje
lasarett med internmedicinsk klinik, dock att vissa fall kräver vård vid centrallasarett
med tillgång till ortopedisk sakkunskap och en väl utbyggd
rehabiliteringsorganisation. Vidare hävdar utredningen, att det f. n. icke
finns några särskilda tekniska resurser för diagnostik eller terapi av reumatiska
sjukdomar, som skulle motivera reumatologiska kliniker på regionplanet.
Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet företräder
en annan uppfattning. Visserligen menar utredningen, att flertalet
reumatiskt sjuka bör vårdas på länsplanet, men samtidigt betonas bl. a.,
att plastiklcirurgisk och urologisk behandling är ett viktigt inslag i rehabiliteringen
av svårare reumatikerfall, något som enligt utredningens åsikt utgör
ett motiv för att reumatologiska specialavdelningar hör ingå i regionsjukhusen.
Vid remissbehandlingen av de båda utredningsförslagen har meningarna
brutits starkt om vilkendera utredningens uppfattning som bör följas. Regionvårdsutredningens
linje stöds av hl. a. medicinska fakulteterna i Uppsala
och Göteborg, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
16
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
samt flertalet kommunala sjukvårdshuvudmän. Pensionsstyrelseutredningens
förslag tillstyrks av bl. a. karolinska institutets lärarkollegium, medicinska
fakulteten i Lund, direktionerna för karolinska sjukhuset och
akademiska sjukhuset, ett mindre antal sjukvårdshuvudmän samt vissa
organisationer som företräder reumatilcervården.
Med den starka splittring i uppfattningen om reumatologins ställning,
som sålunda kommit till uttryck, finner departementschefen det ytterst
vanskligt att bedöma, hur nämnda specialitet skall behandlas i regionvårdssammanhang.
Vid sina ingående överväganden av denna fråga har han
emellertid funnit följande synpunkter förtjäna särskilt beaktande.
Den omständigheten, att speciella diagnostiska och terapeutiska resurser
f. n. anses saknas för vården av de reumatiskt sjuka, kan otvivelaktigt
bidraga till att reumatikerfallen vid intagning på internmedicinska avdelningar
ej blir föremål för den uppmärksamhet och den aktiva rehabiliteringsverksamhet
som vore önskvärd. Då en stor del av klientelet kräver
långvarig vård och positiva resultat av behandlingen endast nås successivt,
ligger det också nära till hands, att patienterna skrivs ut från sjukhuset
tidigare än som ur vårdsynpunkt är lämpligt. Genom tillskapande
av särskilda vårdenheter för reumatiska sjuka med en mera självständig
ställning i förhållande till internmedicinen torde onekligen garantierna ökas
för att klientelet ägnas erforderlig uppmärksamhet och får en adekvat behandling.
Det skulle enligt departementschefens mening därför vara till fördel,
om vid sidan av pensionsstyrelsens nuvarande lasarettsanslutna reumatikeravdelningar
— vilka förutsättes komma att överföras till de kommunala
sjukvårdshuvudmännen — reumatikervården inom de internmedicinska
avdelningarnas ram anordnades såsom subspecialitet under biträdande överläkare.
En effektiv vård av de reumatiskt sjuka kräver samverkan med olika
specialister, bl. a. ortopeder, och fordrar en omfattande rehabiliteringsorganisation.
Som utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
understrukit, fordrar de svårare reumatikerfallen också plastikkirurgisk
behandling och urologisk specialvård. Detta klientel torde därför
under alla omständigheter kräva vård vid regionsjukhusen. Dessa sjukhus
måste också, såsom redan tidigare framhållits, förutsättas förfoga över
särskilt rika möjligheter till högspecialiserad rehabiliteringsverksamhet. På
grund härav synes det departementschefen sannolikt, att reumatikervården
vid regionsjukhusen kommer att inta en dominerande ställning och bil
normgivande för utvecklingen på området. Forskningen inom reumatologin
kommer också att här ha sina naturliga centra. Genomföres en subspecialisering
av reumatikervården vid lasaretten, kommer vidare för rekryteringen
av specialistutbildade läkare ytterligare utbildningsplatser i reumatologi att
erfordras. Organisatoriskt anses dessa förhållanden motivera, att åtminstone
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
17
mindre, självständiga reumatologiska kliniker i regel står till förfogande
på regionplanet.
Reumatologiska specialkliniker finns f. n. i bruk vid karolinska sjukhuset
och vid Lunds lasarett. Dessutom har pensionsstyrelsen enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande träffat avtal med Göteborgs stad och Västerbottens
läns landsting om inrättande av en reumatologisk klinik vid Sahlgrenska
sjukhuset resp. utökning av styrelsens reumatikervårdplatser vid lasarettet
i Umeå med ytterligare en avdelning. Byggnader för ändamålet har
uppförts och färdigställts vid båda sjukhusen men disponeras f. n. för
andra ändamål enligt överenskommelser, som utlöper för Göteborgsklinikens
del med utgången av år 1960 och för Umeåavdelningens den 31 december
1962. En mindre reumatologisk klinik planeras även vid akademiska
sjukhuset i Uppsala. Specialavdelningar för reumatikervård med tillgång
till alla de kvalificerade resurser, som förutsättes skola finnas vid
regionsjukhusen, kommer sålunda att stå till förfogande vid samtliga undervisningssjukhus.
Vid de övriga regionsjukhus, som beräknas komma till stånd, där bl. a.
forskningssynpunkterna ej torde behöva tillmätas en lika framträdande
roll vid organisationens utformning, kan det enligt departementschefens
uppfattning övervägas att i varje fall tills vidare tillgodose reumatologin genom
subspecialisering inom internmedicinen.
Som tidigare anförts innefattar regionvårdsutredningens förslag, att utöver
kliniker för regionspecialiteterna vid regionsjukhusen skall anordnas
s. k. käkcentraler för behandling av komplicerade skador och defekter
inom ansikte och käkar, vilka kräver ett utvecklat lagarbete mellan en
rad medicinska och odontologiska specialister. Förslaget har som sådant
väckt kritik endast från ett par av läkarorganisationerna, vilka huvudsakligen
anmärkt, att den verksamhet som skulle förläggas till käkcentralerna
kan och bör decentraliseras till de större centrallasaretten. Däremot har meningarna
om hur käkcentralerna bör organiseras gått starkt isär. Det har
bl. a. påyrkats, att frågan om detaljorganisationen skall bli föremål för fortsatt
utredning.
För egen del understryker departementschefen att ett betydande antal
komplicerade ansikts- och käkskador samt missbildningar inom ansikte, käkar,
läppar och gommar för sin behandling fordrar rekonstruktioner under
medverkan av plastikkirurgisk specialist. Då enligt vad tidigare förordats
den plastikkirurgiska specialistvården bör koncentreras till regionsjukhusen,
följer härav att behandlingen av dessa fall bör äga rum vid regionsjukhusen.
De enklare behandlingsfallen kan däremot som hittills omhändertagas vid
bl. a. lasarettens kirurg- eller öronkliniker eller vid centraltandpolikliniker.
Det klientel som kräver kvalificerad specialistvård blir på grund härav förhållandevis
litet, vilket ytterligare talar för att verksamheten centraliseras
2 — B i han g ''ill riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 189
18
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
till regionplanet. Bl. a. torde såväl den medicinska som den odontologiska
undervisningen och forskningen vara bäst betjänt av en sådan centralisering.
Departementschefen erinrar om att Kungl. Maj :t genom sina av riksdagen
numera godkända förslag i årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln
p. 106, elfte huvudtiteln p. 73) angående bidrag till driften av en
käkcentral vid Malmö allmänna sjukhus i princip redan kan anses ha tagit
ställning till att käkcentraler bör anordnas på regionplanet.
Beträffande organisationen av käkcentralerna finner departementschefen
icke lämpligt att här lämna några generella anvisningar. Organisationen
torde vid de olika regionsjukhusen bli beroende av lokala och personella
förutsättningar, varvid bl. a. förekomsten av tandläkarhögskola på orten kan
påverka utformningen. Inrättande av särskilda vårdavdelningar i anslutning
till käkcentralerna anses dock icke böra komma ifråga, utan patienterna bör
vårdas på den klinik, där fallet allt efter sin natur närmast hör hemma.
Ett klientel som i detta sammanhang kräver speciell uppmärksamhet är
barn med medfödda läpp- och gommissbildningar. Frågan om organisationen
för att ge dessa barn en adekvat behandling har vid olika tillfällen
aktualiserats under senare år. Sålunda framlade medicinalstyrelsen redan
1946 ett förslag i ämnet. Vidare behandlades frågan i anledning av väckta
motioner vid 1955 års riksdag (statsutsk. uti. nr 162). Tillkomsten av käkcentraler
vid regionsjukhusen torde skapa tillfredsställande möjligheter
att samordna de operativa och odontologiska ingrepp som dessa missbildningar
fordrar. Ingreppen måste emellertid som regel göras successivt, och
under mellantiderna behöver barnen sällan sjukhusvård. Däremot är det
ofta nödvändigt, att de under denna tid får tillgång till foniatrisk behandling,
då talrubbningar är vanliga i dessa fall. Därför understrykes vikten av
att foniater står till förfogande för ändamålet. Sådana specialister finns
f. n. vid flertalet universitetssjukhus och har av utredningen förutsatts
skola stå till förfogande inom den rehabiliteringsorganisation, som beräknas
komma till stånd inom sjukvårdsområdena. Ett särskilt problem i sammanhanget
är att den intensiva foniatriska och odontologiska behandling, som
barn med svårare läpp- och gomdefekter kräver, stundom torde nödvändiggöra
någon form av internatvård av liknande typ, som f. n. förekommer för
barn med gomdefekter i Stockholm, Uppsala och Göteborg. Kunde sådana
internat anordnas i nära anslutning till käkcentralerna, skulle ett viktigt
steg tagas för att bereda ifrågavarande handikappade barn goda möjligheter
till snabb anpassning i samhället.
Vad angår utredningens förslag rörande centraler för behandling med
konstgjord njure erinras om att denna fråga relativt utförligt behandlats
vid anmälan av 1960 års statsverksproposition (elfte huvudtiteln,
p. 62). Departementschefens förslag i denna del, som numera godkänts av
riksdagen, innebär, att — vid sidan av den befintliga behandlingscentralen
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
19
vid njurmedicinska avdelningen vid lasarettet i Lund och den mindre
dialysavdelningen vid lasarettet i Umeå samt en eventuell central vid
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg —- dialyscentraler skall komma till stånd
i Stockholm och vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Någon anledning att
redan nu ompröva detta beslut finns enligt departementschefens mening
icke. Eftersom dialyscentralernas antal understiger det antal regioner, som
i det följande föreslås för den specialiserade kroppssjukvården, kommer en
regionalisering av behandlingen med konstgjord njure under alla förhållanden
att fordra en särskild regionindelning. Denna frågas lösning torde bli
beroende på överenskommelse med berörda intressenter.
Såsom tidigare antytts har regionvårdsutredningen mera ingående granskat
ytterligare ett antal internmedicinska och kirurgiska specialiteter, vilkas
representation på regionplanet i skilda sammanhang ifrågasatts. Hit hör
bl. a. hematologi, blodgruppsserologi, allergologi, endokrinologi och yrkesmedicin.
Utredningen har dock icke funnit någon av dessa specialiteter böra
utvecklas som självständig regionspecialitet. Häremot har erinringar riktats
endast i några enstaka yttranden, vari yrkats, att för allergologi resp. yrkesmedicin
borde upptagas specialavdelningar på regionplanet.
För egen del kan departementschefen helt ansluta sig till utredningens
uppfattning i berörda avseenden. Han anser sålunda icke, att ytterligare
specialiteter utöver de av honom tidigare förordade f. n. bör organiseras såsom
självständiga regionspecialiteter.
Beträffande yrkesmedicinen bör, som utredningen betonat, behovet av
intim kontakt med arbetsplatserna och industriläkarna föranleda, att denna
organiseras på länsplanet. Den omständigheten att bristen på för ändamålet
utbildad personal endast kan medge en successiv utbyggnad av yrkesmedicinska
avdelningar vid lasaretten torde i princip ej böra inverka på
denna målsättning. Departementschefen är emellertid medveten om att yrkesmedicinska
avdelningar till en början endast kan väntas bli inrättade vid
de större sjukhusen och att övergångsvis en form av regionalisering därför
kan övervägas.
I fråga om allergologin biträder departementschefen de skäl utredningen
åberopat för att vården av de allergiska sjukdomarna ej bör utbrytas som
specialitet vare sig på läns- eller regionplanet. Däremot anses som utredningen
föreslagit mindre laboratorier för beredning av allergenextrakt böra
inrättas, i första hand vid regionsjukhusen. Hur dessa laboratorier skall
organiseras anses få avgöras från fall till fall efter de lokala förutsättningarna.
Utredningens i detta sammanhang framförda förslag att för kurortsmässig
vård av främst astmasjuka omändra tuberkulossanatorier, som ej
längre behövs för sitt ursprungliga ändamål, föranleder ingen erinran från
departementschefens sida. En viss försiktighet härvidlag, till dess säkrare
20
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
erfarenheter vunnits rörande värdet av denna vårdform, anses dock böra
rekommenderas, varför det synes lämpligt att som utredningen förordat till
en början genomföra projektet på regionplanet.
Vad utredningen i övrigt anfört i fråga om laboratorieorganisat
i o nen och vissa serviceorgan vid regionsjukhusen kan departementschefen
i allt väsentligt biträda. Departementschefen har i det
föregående vid behandlingen av de skilda regionspecialiteterna i olika sammanhang
utgått ifrån att väl utbyggda laboratorieresurser måste stå till förfogande,
för att den högspecialiserade och exklusiva vården vid regionklinikerna
skall kunna hållas på en hög nivå. För medicinens fortsatta utveckling
genom forskning är en väl differentierad och effektivt fungerande laboratorieorganisation
likaledes av grundläggande betydelse. Utan att här
närmare ingå på organisationen av de enskilda laboratorieenheterna, som
torde böra bedömas efter förhållandena i de olika regionerna, inskränker sig
därför departementschefen till att allmänt understryka angelägenheten av
att den laboratoriemässiga sidan av regionsjukhusens organisation behandlas
med förutseende och anpassas till utvecklingens krav.
Beträffande slutligen de av utredningen berörda mentalsjukhusen för
barn och ungdom anses frågan härom böra prövas i annat sammanhang.
Indelning av riket i sjukvårdsregioner
Vid sina överväganden av frågan hur indelningen av riket i sjukvårdsregioner
lämpligen bör utformas har regionvårdsutredningen utgått från
såsom självklart, att undervisningssjukhusen i Stockholm, Uppsala, Lund,
Göteborg och Umeå skall bilda kärnan i var sin sjukvårdsregion. Stockholmsregionen
med ett stort befolkningsunderlag i huvudstaden och dess
kringliggande områden och med en väl utbyggd sjukhusorganisation även
inom stadens egen sjukvård betraktar utredningen härvid som en dubbelregion.
Vidare behandlar utredningen lasarettet i Lund och det närbelägna
Malmö allmänna sjukhus som en enhet ur regionvårdssynpunkt.
Utredningen har till en början undersökt, huruvida regionaliseringen
borde baseras enbart på de nämnda fem städerna med undervisningssjukhus.
På grund av målsättningen för regionernas storlek — cirka en miljon
invånare — samt vissa undersökningar rörande befolkningsfördelning, kommunikationsförhållanden
och restider m. m. har utredningen emellertid
funnit ytterligare minst en sjukvårdsregion böra tillkomma. Efter att ha
studerat olika alternativa kombinationer för regionindelningen har utredningen
stannat för att föreslå Linköping såsom förläggningsort för ett sjätte
regionsjukhus. Vid detta ställningstagande har utredningen räknat med att
framdeles en sjunde region bör utbyggas med Örebro som centralort.
Utredningens förslag till regionindelning och val av regionorter har i
stort sett accepterats vid remissbehandlingen. Den kritik som framkommit
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
21
har — förutom vissa önskemål beträffande gränsdragningen mellan regionerna
— huvudsakligen riktat sig mot förslaget, att en örebroregion skulle
tillkomma först i ett senare skede.
Innan departementschefen för egen del går in på en närmare diskussion
av de konkreta förslagen rörande regionindelningen framhåller han allmänt,
att han helt delar utredningens uppfattning om att regionaliseringen i princip
bör grunda sig på fixerade upptagningsområden. Det främsta syftet med
regionvårdsplaneringen — att skapa en så fast grund som möjligt för huvudmännens
utbyggnad och dimensionering av den exklusiva kroppssjukvården
— skulle enligt departementschefens mening till stor del förfelas, om planläggningen
ej kunde baseras på ett klart avgränsat befolkningsunderlag.
Inför osäkerheten om att eljest kunna bereda specialvård åt patienterna från
det egna sjukvårdsområdet skulle också de huvudmän, som ej förfogade över
egna regionvårdsplatser, kunna föranledas att försäkra sig om platser på
olika håll, vilket otvivelaktigt skulle försvåra en rationell dimensionering
och ett effektivt utnyttjande av resurserna.
Vidare anser departementschefen i likhet med utredningen, att de administrativa
gränserna för de nuvarande sjukvårdsområdena bör följas så
långt som möjligt, bl.a. för undvikande av att huvudmännen skall behöva
engagera sig i regionsjukvård på flera håll och att patienter från ett och
samma sjukvårdsområde skall komma att hänföras till olika regionsjukhus.
Endast där en rationell indelning annars omöjliggöres eller eljest särskilda
hänsyn motiverar detta, bör sålunda enligt departementschefens uppfattning
avsteg från landstingsgränserna göras.
I detta sammanhang framhålles att den översyn av länsindelningen som
f. n. pågår icke torde komma att resultera i förändringar av den natur, att
regionvårdsplaneringen i stort kommer att menligt påverkas härav.
Det har för departementschefen stått klart att, om regionindelningen skall
runna läggas till grund för en långsiktig sjukhusplanering, den redan från
början bör göras definitiv i så måtto, att icke det befolkningsunderlag, för
vilket regionklinikerna dimensioneras, i ett senare stadium av uppbyggnaden
mera radikalt förändras. Departementschefen har av denna anledning
ansett det nödvändigt, att definitiv ställning redan nu tages till hur många
regioner planläggningen även på längre sikt skall anpassas efter.
Vid övervägandet av regionernas antal har departementschefen funnit det
uppenbart, att utbyggnaden av regionsjukvården totalt sett måste komma
att ställa sig både dyrbarare och mera personalkrävande ju flera regioner
och därmed regionsjukhus som tillskapas. Även om de sammanlagda kostnaderna
för anordnande av själva vårdplatserna kan beräknas bli i stort sett
desamma vid uppförande av större kliniker vid färre antal sjukhus och vid
uppförande av flera mindre kliniker, torde dock kostnaderna för de för den
högspecialiserade sjukvården särskilt erforderliga anordningarna, framför
allt den speciella laboratorieorganisationen, mera kvalificerade operations
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
avdelningar och den dyrbara specialapparaturen, öka med antalet regionsjukhus.
Detsamma gäller behovet av personal. Sålunda måste det antal
specialutbildade läkare, som krävs vid en utbyggnad av flera mindre kliniker,
var och en med sin egen serviceorganisation, bli högre än om utbyggnaden
koncentreras till ett mindre antal större kliniker.
Med hänsyn till de betydande investeringar, som uppbyggandet av den
specialiserade kroppssjukvården kräver, och med den knapphet på läkaroch
sköterskepersonal, som f. n. råder och som vi i viss utsträckning har att
räkna med även för den närmaste framtiden, måste de ekonomiska aspekterna
och frågan om arbetskraftstillgången tillmätas den största betydelse
vid regionaliseringens förverkligande. Från dessa utgångspunkter torde
starka skäl tala för det av utredningen diskuterade alternativet med fem
regioner uppbyggda kring de nuvarande undervisningssjukhusen. För en
sådan begränsning av regionernas antal talar också den omständigheten, att
befintliga eller under uppförande varande kliniker för regionspecialiteter
vid undervisningssjukhusen i vissa fall, särskilt i Stockholm, med hänsyn
till undervisningens och forskningens behov erhållit en dimensionering, som
täcker landets behov av vårdplatser i sådan utsträckning, att utrymme inte
finns för en fullständig utbyggnad på andra håll. Enligt departementschefens
mening måste man söka undvika att satsa kapital och personal på en utbyggnad
av regionkliniker på andra håll i en omfattning, som medför, att
den totala vårdplatstillgången inom landet överstiger behovet och att redan
anordnade vårdplatser ej kan beläggas. Detta måste bestämt framhållas,
även om konsekvensen skulle bli att patienternas resor för vård i vissa fall
bleve något längre och kostnaderna härför något högre.
Ur här angivna synpunkter har departementschefen funnit karolinska
sjukhuset intaga en särställning vid regionindelningen. Sjukhusets kliniker
har nämligen dimensionerats med hänsyn till den medicinska undervisningen
och forskningen vid landets största utbildningsanstalt för läkare och
för att sjukhuset skall tjäna som rikssjukhus med hela landet som upptagningsområde.
Sedan den högspecialiserade kroppssjukvården utbyggts regionvis,
bör, såsom i annat sammanhang skall närmare beröras, karolinska
sjukhusets upptagningsområde naturligen begränsas till Stockholmsregionen,
varvid betydande svårigheter måste befaras uppstå att kunna belägga
vårdplatserna vid flertalet av dess redan utbyggda kliniker för regionvårdsspecialiteter.
Frånsett de olägenheter en dylik överdimensionering måste
innebära ur ekonomiska och rationella synpunkter, skulle en minskning av
patientunderlaget kunna få allvarliga konsekvenser för läkarutbildningen
och forskningen vid sjukhuset. Vid behandlingen av regionvårdsfrågorna i
inrikesdepartementet har läget för karolinska sjukhusets del framstått som
särskilt prekärt, då det från Stockholms stads sida uttalats, att staden övervägde
att inom sin sjukvårdsorganisation anordna ytterligare kliniker för
vissa av de specialiteter, inom vilka vårdplatserna vid karolinska sjukhuset
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
23
redan måste antagas överstiga en blivande Stockholmsregions behov. Från
stadens sida har bl. a. hävdats att de berörda klinikerna vid karolinska sjukhuset
överdimensionerats och att detta ej finge hindra tillkomsten av för
sjukvårdens lämpligaste organisation erforderliga kliniker.
Då en minskning av klinikerna på karolinska sjukhuset i allmänhet ej
kan godtagas med hänsyn till undervisningen och forskningen, har det vid
departementschefens överväganden av frågan om regionernas antal och
storlek framstått som särskilt angeläget att bevaka karolinska sjukhusets
berättigade intresse av att kunna tillförsäkras erforderligt patientunderlag.
Å andra sidan har departementschefen vid sina överväganden av indelningsfrågan
icke kunnat bortse från att, särskilt efter det regionvårdsutredningens
förslag blev offentligt, från sjukvårdshuvudmännens sida bedrivits
ett intensivt planläggningsarbete, som av allt att döma skulle resultera i en
uppdelning av landet på sju regioner med regioncentra i Stockholm, Uppsala,
Linköping, Lund-Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå (utredningens
alternativ IV). Som tidigare framhållits har departementschefens strävan
varit att undvika inskränkningar i huvudmännens frihet att själva bestämma
om utbyggnaden av sin sjukvårdsorganisation, såframt icke direkta felinvesteringar
ifråga om den totala utbyggnaden i landet kunde förutses bli
följden av ett genomförande av de på olika håll framkommande planerna.
Vid ärendets beredning i inrikesdepartementet har därför gjorts en undersökning
av vilka konsekvenser med avseende å vårdplatsbehov, investeringar
och personal en utbyggnad med sju regioner skulle medföra.
Vid undersökningen har regionvårdsutredningens alternativ IV med vissa
modifikationer lagts till grund för beräkningarna. I fråga om de särskilda
regionernas omfattning har utredningens förslag frånträtts i några avseenden.
Sålunda har den av utredningen skisserade Umeåregionen befunnits
få alltför litet befolkningsunderlag — och detta gäller oavsett vilket regionalternativ
som väljes — både med hänsyn till undervisningens och forskningens
behov av patientunderlag och för att bära upp driftsekonomiskt
tillräckligt stora vårdenheter. Hela Ångermanland har därför ansetts böra
tillföras Umeåregionen, vars befolkningsunderlag härigenom skulle ökas
med cirka 110 000 invånare i dagens siffror jämfört med utredningens förslag.
Till förmån för förslaget att hänföra hela Ångermanland till Umeåregionen
har också ansetts tala det faktum, att restiderna såväl med järnväg
som med landsvägstransport är kortare till Umeå än till Uppsala från
hela landskapet. Den motsvarande minskningen av Uppsalaregionen har bedömts
icke ge anledning till några betänkligheter, enär regionen likväl
skulle komma att omfatta över 1 100 000 invånare (år 1970 över 1 200 000).
Icke i något fall har heller de för akademiska sjukhuset planerade klinikerna
funnits bli överdimensionerade i förhållande till det teoretiska vårdbehovet
för regionen.
Enligt vad som under hand framkommit under beredningen i departe
-
24
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
mentet har från Örebro läns landstings sida tagits initiativ till att utöka
den av utredningen föreslagna Örebroregionen med delar av Södermanlands,
Skaraborgs och Kopparbergs län. Att på detta sätt till regionen hänföra
icke mindre än sex olika landstingskommuner eller delar av landstingskommuner
har vid departementsundersökningen befunnits ur praktiska
och avtalsmässiga synpunkter olämpligt. Sakligt har det heller icke
synts motiverat, eftersom kommunikationerna i dessa delar av landet är så
goda, att endast obetydliga skillnader i restidsavstånd uppkommer till de
skilda regionorterna. Särskilt har observerats att Uppsalaregionen skulle
få väl litet befolkningsunderlag om — utom den föreslagna minskningen i
norr — även en del av Kopparbergs län (76 000 invånare) undandroges
regionen. Möjligen har det ansetts kunna övervägas att låta västra delen
av Södermanland (med f. n. cirka 127 000 invånare) tillhöra örebroregionen,
eftersom en viss ökning av dennas befolkningsunderlag synts vara berättigad.
Det har emellertid samtidigt konstaterats att härigenom betydande
olägenheter kunde befaras för Stockholmsregionen, för vars stora
undervisningskliniker komme att uppstå ett allvarligt underskott på patientmaterial.
En förutsättning för att en dylik minskning av Stockholmsregionen
överhuvud taget skulle kunna accepteras har därför ansetts vara,
att i Örebro och Linköping endast vissa specialiteter utbyggdes samt att
en del av klinikerna i dessa städer och även i Uppsala underdimensionerades.
Enligt uppgift från Örebro läns landsting avsåges en del av Västmanlands
län med 43 400 invånare skola tillhöra örebroregionen, medan i regionvårdsutredningens
sjuregionsalternativ förutsattes, att en något större
del av Västmanlands län (70 400 invånare) skulle hänföras till nämnda region.
Den av landstinget förutsatta avvikelsen har vid departementsundersökningen
ansetts icke ge anledning till erinran.
Vid de tidigare berörda överläggningarna med företrädare för vissa sjukvårdshuvudmän,
som föregått ställningstagandet i regionvårdsfrågorna,
lades resultatet av departementsundersökningen till grund för diskussionen.
För egen del förutsatte departementschefen vid dessa överläggningar såsom
ett villkor för att de vid undersökningen uppdragna riktlinjerna för regionindelningen
skulle kunna accepteras av statsmakterna, att ett tillfredsställande
patientunderlag för karolinska sjukhusets stora, redan utbyggda
specialkliniker skulle säkerställas genom att motsvarande specialiteter i
angränsande regioner icke utbyggdes eller underdimensionerades i förhållande
till det framräknade vårdplatsbehovet inom vederbörande region.
Sedan en redovisning lämnats för vissa i departementet gjorda beräkningar
angående förslagets konsekvenser med avseende å vårdplatsbehovet
och utbyggnaden vid de skilda regionklinikerna samt rörande utbyggnadskostnaderna
och personalbehovet vid förslagets realiserande —- siffror
till vilka departementschefen återkommer i det följande — kunde vid
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
25
överläggningarna i allt väsentligt enighet nås om att riktlinjerna i departementsförslaget
under det av departementschefen uppställda villkoret vore
ägnade att läggas till grund för regionindelningen.
Sedan frågan härefter blivit föremål för fortsatta överväganden i inrikesdepartementet,
anser sig departementschefen kunna förorda, att de förut
angivna riktlinjerna för regionindelningen följes. Det föreslås sålunda, att
riket indelas i sju regioner för den högspecialiserade kroppssjukvården med
regionsjukhus i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg,
Örebro och Umeå, varvid dock vissa regionspecialiteter tills vidare ej skall
utbyggas i Linköping och Örebro.
De olika regionerna skall enligt departementschefens förslag ha följande
omfattning:
Stockholmsregionen. Stockholms stad, Stockholms län, Södermanlands
län utom den västra delen, omfattande Eskilstuna och Flen samt kommunerna
väster därom, ävensom Gotlands län.
Uppsalaregionen. Uppsala län, Västmanlands län utom Köpingsområdet,
Kopparbergs och Gävleborgs län, Västernorrlands län utom Ångermanland
samt Jämtlands län.
Linköpingsregionen. Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län.
Lund-Malmöregionen. Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus
län samt södra delen av Hallands län i enlighet med regionvårdsutredningens
förslag.
Göteborgsregionen. Norra delen av Hallands län i enlighet med regionvårdsutredningens
förslag samt Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs
län.
örebroregionen. Västra delen av Södermanlands län, omfattande Eskilstuna
och Flen samt kommunerna väster därom, Värmlands och Örebro län
samt Köpingsområdet av Västmanlands län.
Umeåregionen. Ångermanland samt Västerbottens och Norrbottens län.
Skulle i fall där ett sjukvårdsområde delas på två regioner mindre jämkningar
i den av departementschefen förordade gränsdragningen bli aktuella,
anses sådana frågor böra prövas i det samordningsorgan som i det följande
förordas.
Med användande av de prognoser för befolkningsutvecklingen, som regionvårdsutredningen
framlagt, uppskattas folkmängden i regionerna omkring
år 1970 till följande ungefärliga invånarantal, nämligen i Stockholmsregionen
1 500 000, Uppsalaregionen 1 250 000, Linköpingsregionen 900 000,
Lund-Malmöregionen 1 300 000, Göteborgsregionen 1 320 000, örebroregionen
750 000 och Umeåregionen 680 000. Dessa beräkningar anses ge vid
handen, att regionerna vid den tidpunkt, då utbyggnaden i stort sett bör
beräknas vara genomförd, kommer att ha godtagbart befolkningsunderlag,
för att regionsjukhusen på ett tillfredsställande sätt och under rationella
driftförhållanden skall kunna fylla sina uppgifter i sjukvårdens, undervis
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
ningens och forskningens tjänst. Befolkningsunderlaget för regionklinikerna
i Umeå kommer dock alltjämt att vara lågt, något som enligt departementschefens
mening inskärper vikten av att Umeåregionen icke minskas.
I detta sammanhang framhålles slutligen, att departementschefen beträffande
regionsjukhuset i Umeå med tillfredsställelse skulle se att ett nordiskt
samarbete kunde komma till stånd. Om möjligheter öppnades för patienter
från Nordnorge och norra Finland att mottagas för vård på regionklinikerna
i Umeå, skulle det säkerligen i många fall underlättas för patienter
från dessa områden att erhålla specialistvård på ett lättillgängligt sätt,
samtidigt som patientunderlaget för regionsjukhuset i Umeå skulle förbättras.
Förutsättningarna för en dylik anordning anses därför böra undersökas
ytterligare.
Regionsjukhusen. Resurser för sjukvård och utbildning
Regionvårdsutredningen har tämligen utförligt redovisat de befintliga
vårdresurserna i landet inom de av utredningen förordade regionspecialiteterna.
Med utgångspunkt från det av utredningen beräknade genomsnittliga
behovet av vårdplatser inom de skilda specialiteterna har utredningen härefter
— under hänsynstagande i möjligaste mån jämväl till tillgängliga
vårdresurser och föreliggande utbyggnadsplaner — lämnat förslag till utbyggnad
av specialiteterna inom varje särskild sjukvårdsregion. Att förslagen
härutinnan i åtskilliga detaljer väckt kritik vid remissbehandlingen, särskilt
från huvudmannahåll och från de olika specialiteternas företrädare, är icke
ägnat att förvåna. I det stora hela anser departementschefen dock, att remissorganen
visat stor förståelse för utredningens strävan att vid regionklinikernas
dimensionering taga hänsyn till det för landet i dess helhet föreliggande
vårdplatsbehovet och beakta även angränsande regioners intressen
och behov.
Vid behandlingen i det föregående av frågorna om regionspecialiteterna
och regionindelningen har i olika hänseenden föreslagits avvikelser från
utredningens förslag. Sålunda har förutsatts att i princip kardiologin skall
organiseras som subspecialitet inom internmedicinen och reumatologin betraktas
som regionspecialitet. Vidare har ifrågasatts vissa modifikationer
i utredningens beräkning av vårdplatsbehovet inom barnkirurgin. Beträffande
regionindelningen har departementschefen bl. a. föreslagit, att riket
redan från början skall indelas i sju regioner, vilket påverkar omfattningen
av Stockholms-, Uppsala- och Göteborgsregionerna, samt att den av utredningen
förordade Umeåregionen skall utökas. Det ligger i sakens natur, att
vad sålunda förordats måste få konsekvenser även för vårdplatsbehovet
vid de olika regionsjukhusen.
För egen del betraktar departementschefen det som självklart, att klinikerna
för de olika specialiteterna vid regionsjukhusen måste i första hand
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
27
anordnas och dimensioneras under hänsynstagande till lokala behov och
sjukhusorganisatoriska synpunkter, som det helt ankommer på huvudmännen
att bedöma. Det är därför icke hans avsikt att här framlägga några
detaljerade förslag, som skall binda huvudmännen i deras planläggning
härvidlag. Å andra sidan har vid den tidigare berörda departementsundersökningen,
som föregått departementschefens ställningstaganden och vars
resultat legat till grund för överläggningarna med huvudmannarepresentanterna,
gjorts vissa allmänna iakttagelser rörande konsekvenserna av den
förordade regionindelningen, vilka ofrånkomligen kräver beaktande, bl. a.
med hänsyn till forskningens och undervisningens intressen och för att erhålla
erforderligt patientunderlag för vissa befintliga kliniker. Såsom framhållits
vid behandlingen av frågan om regionernas antal och omfattning,
har departementschefen sålunda ansett den aktuella indelningen av riket
i sju regioner förutsätta, att patientunderlaget för karolinska sjukhuset
säkerställes genom att vissa specialiteter i angränsande regioner icke utbygges
eller neddimensioneras i förhållande till det teoretiska vårdplatsbehovet.
För Stockholmsregionens del kommer den förordade regionindelningen
att medföra, att befintliga eller planerade kliniker för flertalet
regionspecialiteter får ett vårdplatsantal, som avsevärt överstiger det beräknade
behovet. Särskilt gäller detta för den under byggnad varande neurokirurgiska
kliniken och den redan uppförda thoraxkirurgiska kliniken vid
karolinska sjukhuset vilkas platsantal med mer än 60 resp. 30 beräknas
överstiga behovet för regionen omkring 1970. För att klinikerna skall kunna
tillföras erforderligt patientunderlag förutsätter departementschefen bestämt,
att neurokirurgiska kliniker tills vidare icke anordnas i Linköping
och Örebro samt att de thoraxkirurgiska klinikerna i Uppsala, Linköping
och Örebro underdimensioneras i förhållande till det teoretiska vårdplatsbehovet.
Även för plastikkirurgins del innebär fullföljandet av planerad utbyggnad
såväl vid Sabbatsbergs sjukhus (33 platser) som vid S:t Görans sjukhus
(ytterligare 24 platser), att Stockholmsregionen erhåller ett alltför stort vårdplatsantal.
Vid pågående överläggningar mellan Stockholms stad, Stockholms
läns landsting och staten rörande sjukhusorganisationen i Storstockholinsområdet
anses detta problem liksom dimensioneringen av planerade kliniker
för barnkirurgi böra beaktas.
Den befintliga reumatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset om 73
vårdplatser anses täcka platsbehovet på regionplanet.
För Uppsalaregionen bör vårdplatsanlalet inom vissa regionspecialiteter
hållas under det teoretiska behovet med hänsyn till överskottet på
vårdplatser i Stockholm. God överensstämmelse erhålles härvid med de
aktuella planerna för akademiska sjukhusets utbyggande.
För reumatologins vidkommande synes dock någon ökning i förhållande
till nu planerad klinik om 30 vårdplatser böra övervägas.
28
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
I Linköpingsregionen förutsättes som förut nämnts någon neurokirurgisk
klinik tills vidare icke skola anordnas, då särskilt Stockholm men
även Lund och Göteborg har överskott på vårdplatser i neurokirurgi. Som
i det föregående framhållits bör thoraxkirurgin i Linköping utbyggas endast
i begränsad omfattning på grund av platstillgången i Stockholm. Av
samma skäl synes radioterapin för Linköpingsregionens vidkommande böra
utbyggas med viss försiktighet.
I övrigt synes landstingets planer för utbyggnaden av regionspecialiteterna
i huvudsak kunna fullföljas. Reumatologin, som ej innefattas i utbyggnadsplanen
för Linköpings lasarett, tillkommer dock varvid i enlighet med vad
förut anförts en subspecialisering inom internmedicinen kan övervägas.
Beträffande Lund-Malmöregionen täcker befintliga vårdplatser
i neurokirurgi, thoraxkirurgi och dermatologi i stort sett regionens eget
behov. Planerade utbyggnader inom neurokirurgi vid Malmö allmänna sjukhus,
inom thoraxkirurgi vid Lunds lasarett och Malmö allmänna sjukhus
samt inom dermatologi vid Lunds lasarett synes därför böra omprövas.
Även inom plastikkirurgi och radioterapi måste en beskärning av föreliggande
utbyggnadsplaner rekommenderas. Särskilt förefaller en preliminärt
planerad utbyggnad av radioterapeutiska kliniken vid Malmö allmänna sjukhus
tveksam.
Någon förändring av vårdsplatsantalet vid den befintliga reumatologiska
kliniken i Lund finns enligt departementschefens uppfattning ej anledning
att ifrågasätta, ehuru vårdplatsantalet, 134 platser, torde överstiga behovet
på regionplanet.
Frågan hur den fortsatta utbyggnaden av regionspecialiteterna skall fördelas
mellan Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund och Malmö allmänna
sjukhus påkallar enligt departementschefens mening en snar lösning,
bl. a. med hänsyn till pågående avtalsförhandlingar mellan staten och
de berörda huvudmännen angående statens bidrag till undervisningen och
forskningen vid sjukhusen.
Göteborgsregionens nuvarande och planerade antal vårdplatser
överensstämmer för flertalet regionspecialiteter relativt väl med det teoretiska
behovet.
Det är enligt departementschefens förmenande angeläget, att den redan
uppförda reumatologiska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset om 120 vårdplatser,
vilken t. o. m. utgången av år 1960 disponeras av Göteborgs stad för
andra ändamål, snarast möjligt tages i anspråk för sitt avsedda ändamål.
Då platsantalet överstiger vad som kan anses erforderligt på regionplanet,
synes emellertid en minskning kunna övervägas framdeles, om utbyggnaden
på länsplanet inom regionen kan anses ge utrymme härför.
För örebroregionen planeras enligt vad Örebro läns landstings
förvaltningsutskott upplyst inom de nu förordade regionspecialiteterna
regionkliniker endast för thoraxkirurgi, plastikkirurgi, radioterapi och reu
-
Statsutskottets utlåtande nr i89 år 1960
29
inatologi. Som framgått av vad förut anförts beträffande neurokirurgin
i Stockholmsregionen förutsätter departementschefen att denna specialitet
tills vidare ej utbygges i örebroregionen.
Av landstinget framlagda planer på utbyggnad av den thoraxkirurgiska
kliniken i Örebro till 50 vårdplatser, vilket överstiger det teoretiska behovet
för Örebroregionen, har departementschefen funnit oförenliga med tillgången
på vårdplatser i Stockholmsregionen. Departementschefen har därför
ansett sig böra förutsätta, att en kraftig beskärning av platsantalet till
omkring 30 platser sker.
I fråga om neurologi och dermatologi avses enligt förvaltningsutskottet
en utbyggnad på länsplanet skola komma till stånd. Häremot har departementschefen
i och för sig icke något att erinra, då han finner det sannolikt,
att klinikerna vid regionlasarettet på grund av den mera kvalificerade
vård, som tillgången till specialister inom andra discipliner där möjliggör,
i praktiken mer eller mindre kommer att få karaktären av regionkliniker.
Det anses angeläget, att viss hänsyn tages härtill vid dimensioneringen av
klinikerna.
För att säkerställa tillgång till specialister i urologi och barnkirurgi vid
regionsjukhuset torde enligt departementschefens mening avskiljande av ett
mindre antal platser inom kirurgiska kliniken under biträdande överläkare
förtjäna att övervägas.
Vad slutligen angår reumatologin synes i anslutning till vad förut anförts
böra övervägas huruvida icke denna specialitet bör tillgodoses genom subspecialisering
inom internmedicinen. I vart fall synes någon minskning av
den av landstinget planerade klinikens storlek (60 vårdplatser) kunna ifrågasättas.
På grund av förslaget om utökning av Umeåregionen stiger givetvis
vårdplatsbehovet genomgående för regionens del. Ett bättre underlag
erhålles härigenom för kliniker av den storleksordning som regionvårdsutredningen
förordat. En mindre höjning av det av utredningen föreslagna
platsantalet för radioterapi är enligt departementschefens mening motiverad
med hänsyn till det ökade patientunderlaget.
I fråga om reumatologin erinras om att utöver den befintliga pensionsstyrelsens
avdelning om 60 vårdplatser vid Umeå lasarett uppförts ytterligare
en avdelning om 60 platser för pensionsstyrelsens reumatikervård, vilken
avdelning intill den 1 januari 1963 disponeras av landstinget för annat
ändamål. I samband med att ställning tages till frågan om överförande av
huvudmannaskapet för avdelningen till landstinget synes platsbehovet på
regionplanet böra upptagas till förnyat övervägande.
För att få ett begrepp om konsekvenserna av de framlagda förslagen
har vid regionvårdsfrågornas beredning inom inrikesdepartementet — från
de utgångspunkter som använts för här gjorda uttalanden om utbyggnaden
och dimensioneringen av regionklinikerna — överslagsvis beräknats hur
30
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
många vårdplatser inom regionspecialiteterna, som skulle återstå att utbygga.
Pågående byggnadsarbeten har i detta sammanhang betraktats som
avslutade. Det anmärkes, att uppgifter i många fall saknats huruvida erforderligt
platstillskott kan erhållas genom utökning av befintliga lokaler eller
kräver byggande av helt ny klinik. Där uppgifter om nybyggnadsplaner ej
funnits, har förutsatts att platsbehovet kommer att täckas genom tillbyggnader
eller dylikt, varvid endast nettotillskottet av nya platser beaktats.
Enligt de så gjorda beräkningarna skulle sammanlagt ytterligare omkring
1 700 vårdplatser erfordras inom regionspecialiteterna. Störst har byggnadsbehovet
befunnits vara inom Uppsala- och Linköpingsregionerna med omkring
440 resp. 360 nya vårdplatser. Lägst beräknas behovet vara i Göteborgsregionen,
där endast drygt 100 nya platser skulle behövas. I de övriga
regionerna skulle tillskottet av nya vårdplatser ligga omkring 200 per region.
Den förhållandevis låga siffran för örebroregionen beror givetvis på att
icke alla regionspecialiteterna ansetts böra utbyggas därstädes.
Departementschefens uppskattning av det totalt erforderliga tillskottet av
nya vårdplatser understiger regionvårdsutredningens beräkning med omkring
200. Denna minskning är dock endast illusorisk och sammanhänger
bl. a. med att utredningen utgått från platstillgången den 31 december
1956, medan hans beräkningar så långt sig göra låtit återspeglar utbyggnadsläget
i dag, varvid hänsyn tagits även till pågående klinikbyggen. Även
de av departementschefen förordade avvikelserna i fråga om kretsen av
regionspecialiteter inverkar naturligtvis på resultatet. I själva verket torde
en utbyggnad inom sju regioner enligt de riktlinjer som förutsatts medföra,
att det totala antalet vårdplatser vid full utbyggnad blir icke oväsentligt
större än enligt utredningens förslag. Härtill kommer att laboratorieorganisationen
och serviceavdelningarna måste utbyggas till »regionvårdsstandard»
på ytterligare ett håll.
Enligt regionvårdsutredningens beräkning skulle en utbyggnad av regionsjukvården
i enlighet med dess förslag fordra totalt 373 läkartjänster,
en ökning med 182 i förhållande till antalet tjänster inom berörda specialiteter
den 31 december 1956. Utredningen har betonat, att härtill kommer
behovet av läkare för öppen vård inom regionspecialiteterna, varjämte undervisningens
och forskningens anspråk på läkarkrafter ej beaktats. Slutligen
har utredningen beräknat ytterligare 30 ä 40 läkare erforderliga för
de skilda serviceorganen in. m.
Vissa vid departementsberedningen gjorda överslagsberäkningar ger vid
handen, att ökningen från sex till sju regioner och de förslag departementschefen
i övrigt framfört får till konsekvens, att läkarbehovet stiger ytterligare
något. Sannolikt torde därför utredningens siffror böra uppräknas
med några tiotal.
Regionvårdsutredningen har icke framlagt några beräkningar beträffande
sjuksköterskebehovet för regionsjukvården vid full utbyggnad. Sådana
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
31
beräkningar kan givetvis ej heller på nuvarande planeringsstadium utföras
med någon större grad av säkerhet. För att få en uppfattning om i vilken
storleksordning behovet ligger har likväl inom departementet ett försök i
sådan riktning gjorts på grundval av uppgifter om skötersketätheten å
vissa kliniker vid undervisningssjukhusen. Resultatet tyder på att regionklinikernas
utbyggande skulle kräva grovt räknat mellan 400 och 500 nya
sjukskötersketjänster. Till denna siffra skall läggas erforderligt antal sköterskor
vid fristående servicelaboratorier, operationsavdelningar m. m. Med
hänsyn härtill torde det vara realistiskt att räkna med att totalbehovet
uppgår till omkring 500 nya sjukskötersketjänster.
Såväl de ekonomiska konsekvenserna av det omfattande utbyggnadsprogrammet
som de betydande krav på läkare och annan sjukvårdspersonal,
som en utbyggd regionsjukvård ställer, inskärper enligt departementschefens
mening vikten av att planeringen och den successiva utbyggnaden av
regionsjukvården sker i en anda av samförstånd och med strikt hänsynstagande
till utbyggnader och utbyggnadsplaner på andra håll.
I anslutning till sina beräkningar av läkarbehovet för regionspecialiteterna
och den därmed sammanhängande frågan om tjänster för specialistoch
randutbildning för läkare har regionvårdsutredningen föreslagit, att
regionsjukhuset i Linköping skall utnyttjas för efterutbildning för tjänsteläkare
och allmänpraktiker. Östergötlands läns landsting har förklarat sig
villigt att medverka härutinnan, om staten bidrager till kostnaderna. Även
Örebro läns landsting har visat intresse för att anordna sådan utbildning
vid regionsjukhuset i Örebro.
Frågan om efterutbildning för tjänsteläkare och allmänpraktiker är viktig
och förtjänar beaktande. Förslaget förutsätter emellertid ytterligare utredning
om hur verksamheten skall bedrivas ävensom förhandlingar med
huvudmännen angående villkoren för densamma.
Riksplatsernas ställning
Med rikssjukhus eller riksplatser bör enligt regionvårdsutredningen förstås
sjukhus respektive vårdplatser, på vilka patienterna lämnas vård mot
samma avgift, oavsett deras hemort inom landet, och vars huvudman icke
är enskilt företag. Från denna utgångspunkt har utredningen övervägt, om
ett system med rikssjukhus och riksplatser över huvud taget är förenligt med
en regionindelning av specialsjukvården. Innan departementschefen går in
på utredningens övervägande i denna del, vill han till den av utredningen
använda definitionen foga en erinran om att konstitutivt för begreppet rikssjukhus
respektive riksplatser givetvis måste vara att de tillgodoser ett
sjukvårdsbehov, som icke anses tillfredsställande tillgodosett vid de för
särskilda sjukvårdsområden eller andra geografiskt begränsade områden in
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
rättade sjukhusen. Den fråga utredningen uppställt kan även uttryckas så,
att det bör övervägas om det med hänsyn till undervisningens och forskningens
intressen eller av andra särskilda skäl finns anledning att vid dimensionering
av klinikerna för de olika läns- och regionspecialiteterna inom
landets sjukvårdsområden begränsa vårdplatsantalet till förmån för riksplatser
vid ett eller flera regionsjukhus. Ställes frågan på detta sätt, saknas
anledning att i detta sammanhang närmare beröra vad utredningen anfört
om pensionsstyrelsens anstalter och av pensionsstvrelsen disponerade lasarettsavdelningar,
vanföreanstalterna, Eugeniahemmet samt de s. k. kust- och
folksanatorierna. Dessa sjukhus och sjukhusavdelningar har tillkommit
uteslutande för att möta ett sjukvårdsbehov, då det vid tiden för deras tillkomst
ansågs nödvändigt att komplettera den av sjukvårdshuvudmännen
anordnade vården inom de berörda specialiteterna med riksanstalter. Av
den redogörelse, som utredningen lämnat för dessa riksanstalters användning,
framgår även att de avvecklats eller avses att avvecklas, så snart föreliggande
vårdbehov tillfredsställande tillgodoses av sjukvårdshuvudmännen.
Av väsentligt intresse i förevarande sammanhang är däremot den typ av
riksplatser som finns på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt
på de psykiatriska och barnpsykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund.
Riksplatser av denna art har såsom utredningen framhållit tillkommit i
första hand för att tillgodose behovet av specialistvård och av behövligt
patientunderlag för undervisning och forskning. Bortsett från den psykiatriska
kliniken i Lund, vilken drives av Malmöhus läns landsting men vars
driftkostnader i princip bestrides helt av staten, är samtliga ifrågavarande
riksplatser inrättade vid av staten ägda och drivna sjukhus. Av denna anledning
berör departementschefen frågan om statens huvudmannaskap för
kroppssj ukhus.
Utredningen har med åberopande av ett av riksdagsrevisorerna i deras
berättelse år 1956 angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
gjort uttalande framhållit, att utomordentligt starka skäl talar för att vårt
nutida svenska samhälles viktigaste organ med sjukvårdande uppgifter,
landstingen och städerna utanför landsting, övertar största möjliga del av
sjukvården. Vad utredningen sålunda anfört får ytterligare tyngd mot bakgrunden
av de aktuella övervägandena angående huvudmannaskapet för
mentalsjukvården och den öppna vården. Skulle dessa överväganden leda
till att landstingen och de landstingsfria städerna övertar huvudmannaskapet
för dessa vårdområden, kommer — förutom vissa specialsjukhus —■
endast karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i Uppsala att kvarstå
under statlig ledning. Till serafimerlasarettets ställning återkommer
departementschefen i det följande. Med anledning härav och med hänsyn
till de organisatoriska fördelar, som skulle vara förknippade med ett enhetligt
huvudmannaskap, kan starka skäl åberopas för att till övervägande
taga upp frågan om staten för framtiden icke bör avhända sig huvudmanna
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
33
skåpet även för ifrågavarande båda undervisningssjukhus. Frågan om riksplatsernas
berättigande kan dock prövas fristående från nyssnämnda problem,
eftersom det i och för sig torde vara möjligt att anordna riksplatser
på sjukhus, som äges och drives av kommunala huvudmän.
Utredningens överväganden av frågan om och i vad mån det nuvarande
systemet med s. k. riksplatser kan vara förenligt med en regionindelning av
specialsjukvården utmynnar i ett förslag om att de nuvarande riksplatserna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall avvecklas. Avvecklingen
föreslås ske i samma takt som den förutsedda utbyggnaden av den
specialiserade kroppssjukvården regionvis kommer till stånd.
Till en början erinras om att enligt det mellan staten och Stockholms
stad år 1947 träffade avtalet angående försäljning till staden av stiftelsen
serafimerlasarettets fastigheter med däri år 1958 överenskomna ändringar
och tillägg staden skall övertaga driften av detta sjukhus från budgetårsskiftet
närmast efter den tidpunkt, då de nya nervklinikerna å karolinska
sjukhuset tagits i bruk. Då nervklinikerna nu är under uppförande och beräknas
bli färdigställda under budgetåret 1962/63, kommer staden att övertaga
serafimerlasarettet fr. o. m. den 1 juli 1963. Staden kommer därmed
att disponera samtliga vårdplatser vid detta sjukhus. Departementschefen
uppehåller sig därför i fortsättningen i första hand vid riksplatserna å
karolinska sjukhuset.
Utredningen erinrar om att vid karolinska sjukhusets tillkomst tre särskilda
skäl nämndes för skapandet av ett rikssjukhus, nämligen dels intresset
av sjukhusvård till skälig avgift i Stockholm för person från annat sjukvårdsområde,
vilken insjuknat under vistelse därstädes, dels tillgodoseende
av behovet av specialistvård samt dels undervisningens och forskningens
intressen.
Frågan om sjukhusvård till skälig avgift för patient, som vårdas vid sjukhus
utanför det egna sjukvårdsområdet, har numera genom olika åtgärder
av statsmakterna och sjukvårdshuvudmännen lösts på ett allmängiltigt sätt
för landet i dess helhet. Avgiftsfrågan torde därför ej längre kunna åberopas
som motiv för ett bibehållande av riksplatserna.
Om vidare, såsom departementschefen har anledning antaga, specialistsjukvården
utbygges i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
förordats, kommer varje patient att vara tillförsäkrad tillgång till
erforderlig specialistvård i sådan omfattning, att särskilda riksplatser normalt
icke blir behövliga för detta syfte. Givetvis kan även i framtiden,
exempelvis i samband med utvecklandet av en ny specialitet, fullt adekvata
vårdmöjligheter för en viss sjukdom komma att finnas endast utanför det
egna sjukvårdsområdet eller den egna regionen, men detta motsäger icke
uppfattningen, att i den mån läns- och regionspecialiteterna byggs ut i tillräcklig
omfattning underlag saknas för riksplatser inom dessa specialiteter.
Vad angår undervisningens och forskningens behov av tillgång till riks3
ttilwng till riksdagens protokoll 1960. 6 sand. Nr 189
34
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
platser har utredningen bl. a. framhållit, att riksplatserna endast är en väg
att tillförsäkra klinikerna ett tillräckligt och allsidigt patientunderlag, och
att vad som åstadkommits inom såväl undervisning som forskning vid de
undervisningssjukhus, som saknar riksplatser, jävar varje påstående om
riksplatsernas avgörande betydelse i berörda avseende.
Utredningens förslag att riksplatserna vid karolinska sjukhuset skall
avvecklas har mött gensaga i vissa remissyttranden. Karolinska institutets
lärarkollegium har sålunda bedömt riksplatssystemet vara så värdefullt
för undervisningen och forskningen, att det icke blott hör bibehållas vid
karolinska sjukhuset utan även bör införas vid landets övriga undervisningssjukhus.
Även direktionen för karolinska sjukhuset har motsatt sig
riksplatsernas avskaffande vid sjukhuset och därvid bl. a. gjort gällande,
att större sjukhus i Stockholm och Stockholms län, som ej utnyttjas för läkarutbildningen,
mottager en väsentlig del av det patientmaterial, som under
andra förhållanden skulle komma undervisning och forskning till godo.
Svenska landstingsförbundet har uttalat, alt i varje fall en del av riksplatserna
vid karolinska sjukhuset, som tillhör länsspecialiteterna, främst å
kirurgiska och medicinska avdelningar, liksom hittills hör stå öppna för
landet i dess helhet.
Med anledning av vad sålunda anförts framhåller departementschefen för
egen del, att en avveckling av riksplatserna icke utesluter, att även i fortsättningen
särskilt komplicerade fall inom länsspecialiteter remitteras till
vederbörande regionsjukhus med dess bättre utbyggda diagnos- och behandlingsmöjligheter.
Undantagsvis torde för övrigt medicinska skäl komma att
föranleda remisser inom såväl läns- som regionspecialiteter över regiongränserna.
Här avsedda remisser lär emellertid icke kunna få sådan omfattning,
att de påverkar avvägningen av vårdplatsantalet inom specialiteten
i det »egna» sjukvårdsområdet respektive den »egna» regionen. Däremot
synes såsom i annat sammanhang antytts ett system med riksplatser
vid ett eller flera av undervisningssjukhusen svårligen låta förena sig med
en regionalisering av sjukvården inom vissa specialiteter. Ett sådant system
skulle undanrycka grundvalen för en rationell utbyggnad av regionspecialiteterna.
De av vissa remissmyndigheter anförda skälen för att med hänsyn till
undervisning och forskning bibehålla riksplatssystemet är enligt departementschefens
mening icke tillräckligt bärande för att motivera ett avstående
från de sjukvårdsorganisatoriska fördelar som ligger i en regionalisering av
viss sjukvård. Det förhållandet att remisserna från sjukhusen inom en region
regelmässigt går till regionsjukhuset inom samma region innebär, att
fortlöpande kontakter knytes mellan läkarna på dessa sjukhus. Detta är
icke endast till fördel för sjukvården, utan enligt departementschefens förmenande
bör sådana kontakter mellan undervisningssjukhuset och övriga
sjukhus inom regionen vara av stor betydelse även för att säkerställa erfor
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
35
derligt och lämpligt patientmaterial för undervisning och forskning. Vidare
framhålles, att departementschefens strävan vid regionaliseringen varit att
tillse, att de föreslagna regionerna för undervisningssjukhusen skall utgöra
tillräckligt underlag för undervisningen. Till frågan om rätt för klinikchef
å regionsjukhus, som tillika är undervisningssjukhus, att undantagsvis huvudsakligen
för att tillgodose ett forskningsintresse intaga patient från
annan region återkommer departementschefen i det följande.
Den av utredningen väckta frågan om riksplatsernas avveckling å karolinska
sjukhuset har föranlett överläggningar med Stockholms stad och
län om sjukhusets framtida ställning. Dessa överläggningar har ägt rum
inom en av Stockholms stads och läns sjukvårdsförhandlingsdelegerade
tillsatt expertdelegation, i vilken även staten är representerad. Såsom ett
resultat av överläggningarna har sjukvårdsförhandlingsdelegerade förklarat
sig beredda att under vissa förutsättningar låta karolinska sjukhuset ingå
i Storstockholms sjukhusorganisation med ansvar för en del av detta områdes
sjukvård. För länsspecialiteternas del innebär detta att huvuddelen
av vårdplatserna kommer att förbehållas patienter från staden och länet.
Beträffande regionspecialiteterna kommer en väsentlig del av Stockholmsregionens
sjukvård att förläggas till karolinska sjukhuset. Detta gäller såväl
patienter från Södermanlands och Gotlands län som, i växlande omfattning
inom olika specialiteter, patienter från Stockholms stad och län. Därutöver
kommer, såsom tidigare nämnts, vissa regionspecialiteter tills vidare
att icke utbyggas eller att något underdimensioneras i de omgivande regionerna
i syfte att säkerställa ett tillfredsställande underlag för undervisning
och forskning samt ett rationellt utnyttjande av vissa specialkliniker å karolinska
sjukhuset. Angivna förhållanden kommer icke att medföra, att samtliga
sjukhusets vårdplatser genom avtal förbehålles patienter från Stockholms
stad och län eller vissa andra sjukvårdsområden. De speciella förpliktelser
som åvilar staten exempelvis beträffande vissa vid försvarsmakten
anställda gör det nödvändigt att undantaga ett antal platser. Karolinska
sjukhuset måste vidare på motsvarande sätt som andra sjukhus kunna
ta emot personer från andra sjukvårdsområden, som akut insjuknat under
vistelse i Stockholm eller Stockholms län. Slutligen bör inom länsspecialiteterna
platser stå till förfogande för remisspatienter från andra delar av
Stockholmsregionen. Behovet av platser för här angivna ändamål kan givetvis
förete betydande skiljaktigheter de olika specialiteterna emellan. Det
är departementschefens avsikt att göra denna fråga till föremål för ytterligare
utredning i samband med de fortsatta överläggningarna angående formerna
och villkoren för karolinska sjukhusets inordnande i Storstockholms
sjukhusorganisation. Slutligen nämnes i detta sammanhang, alt eu sådan
klinik som alkoholkliniken, vilken under lång tid torde komma att sakna
motsvarighet inom andra regioner, tillsvidare bör stå öppen för landet
i dess helhet. Vad här anförts beträffande riksplatserna vid karolinska
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 saml. Nr 189
36
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
sjukhuset äger motsvarande tillämpning på de vårdplatser vid akademiska
sjukhuset i Uppsala, som ej genom avtal förbehållits visst landsting.
Departementschefen anser sålunda, att riksplatserna vid karolinska sjukhuset
bör avvecklas. Avvecklingen bör ske successivt i takt med att vårdplatser
för motsvarande specialiteter tillskapas inom andra sjukvårdsområden
eller regioner. Enär regionsjukvården borde kunna vara till större
delen utbyggd år 1970 och huvudmännen då även haft erforderligt rådrum
för att avhjälpa eventuell brist på vårdplatser inom länsspecialiteterna, bör
man enligt departementschefens mening sikta till att riksplatserna skall
vara helt avvecklade nämnda år.
Innan departementschefen lämnar frågan om riksplatsernas avveckling,
vill han understryka, att en sådan åtgärd förutsätter att samtliga sjukvårdshuvudmän
i landet anpassar sin utbyggnad av olika specialiteter, så att de
ej undandrar de statliga och kommunala undervisningssjukhusen erforderligt
patientmaterial eller eljest försvårar verksamheten vid nämnda sjukhus.
Det torde i sista hand få ankomma på det samordningsorgan, som i det
följande förordas, att biträda sjukvårdshuvudmännen vid lösningen av de
avvägningsproblem som här kan uppkomma.
Utredningen har även berört de vårdbidrag, som enligt 1937 års bidragsförordning
uttages av vederbörande sjukvårdshuvudman vid vård av s. k.
utomlänspatienter å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Detta
vårdbidrag är f. n. så avvägt, att det tillsammans med legosängsavgiften
å 5 kronor motsvarar den vårdavgift som enligt utomlänsavtalet utgår vid
vård av akutfall. Utredningen finner det önskvärt —- bl. a. för att motverka
en icke önskvärd snedvridning av patientströmmen —- att vårdavgiften vid
nämnda båda sjukhus sättes till samma belopp som enligt utomlänsavtalet
utgår vid vård av akut- respektive remissfall.
Enligt departementschefens mening saknas numera anledning att vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet tillämpa andra vårdavgifter
för utomlänspatienter vid vård å allmänt rum än som utgår enligt det s. k.
utomlänsavtalet. Han har därför för avsikt att underställa 1961 års riksdag
förslag om sådan ändring av 1937 års bidragsförordning, att det blir möjligt
att åstadkomma full anslutning mellan dessa vårdavgifter och avgifterna
enligt utomlänsavtalet.
Vid akademiska sjukhuset i Uppsala, där f. n. avgiften vid vård å allmänt
rum av utomlänspatient är avvägd på samma sätt som vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, bör enligt departementschefens mening motsvarande
ändring vidtagas.
De psykiatriska klinikerna vid karolinska sjukhuset, akademiska sjukhuset
i Uppsala och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund liksom
den barnpsykiatriska kliniken i Uppsala intager såtillvida en särställning
som avgifterna för sjuka å allmänt rum utgår enligt de grunder, som gäller
för motsvarande sjuka å statens mentalsjukhus. Kliniken å karolinska sjukhuset
bör i framtiden inta samma ställning som övriga kliniker å sjuk
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
37
auset. Detta betyder, att huvuddelen av dess vårdplatser skall genom avtal
förbehållas Stockholms stad och län samt att avgift skall uttagas enligt
avtalet för patienter från nämnda sjukvårdsområden och enligt utomlänsavtalet
för patienter från andra sjukvårdsområden.
Även de psykiatriska och barnpsykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund
bör inordnas i sjukhusorganisationen inom respektive sjukvårdsområden.
Denna fråga anses få upptagas till förhandlingar med vederbörande landsting.
Intagnings- och remissrätt
Intagnings- och remissrätten beträffande patienter från främmande sjukvårdsområden
— s. k. utomlänspatienter — regleras för de kommunala
sjukhusen av det s. k. utomlänsavtalet. Detta tillämpas även vid akademiska
sjukhuset i Uppsala. Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet regleras
däremot intagnings- och remissrätten av bestämmelser i 1937 års bidragsförordning.
Såsom framhållits i vissa remissyttranden över utredningens förslag synes
det önskvärt, att intagnings- och remissbestämmelserna så långt det är
möjligt blir desamma vid såväl statens som övriga huvudmäns kroppssjukhus.
Detta framstår också som en naturlig följd av vad i det föregående
förordats beträffande karolinska sjukhusets framtida ställning.
Liksom hittills bör det i fortsättningen i första hand ankomma på sjukvårdshuvudmännen
själva att utforma intagnings- och remissbestämmelserna.
Om man emellertid skall försöka nå fram till enhetliga bestämmelser,
kommer utformningen av dessa att få stor betydelse för de statliga undervisningssjukhusen,
och departementschefen kan därför icke underlåta att
framhålla vissa synpunkter på frågan med särskilt beaktande av undervisningssjukhusens
intressen. Vad som sålunda anföres äger avseende på såväl
läns- som regionspecialiteterna.
Vad först intagningsrätten beträffar måste departementschefen i likhet
med utredningen ställa sig avvisande till en helt fri intagningsrätt för klinikcheferna.
En sådan rätt skulle medföra betydande komplikationer för en
rationell sjukhusorganisation utan att innebära några egentliga fördelar för
den vårdsökande allmänheten. Denna måste nämligen såsom regionvårdsutredningen
framhållit i det långa loppet bli lidande på det felaktiga utnyttjandet
av ett högkvalificerat sjukhus som en fri intagningsrätt möjliggör.
Den fria intagningsrätten bör liksom hittills vara begränsad till att omfatta
personer som är bosatta inom det sjukvårdsområde intagningssjukhuset
betjänar, s. k. inomlänspatienter. För karolinska sjukhusets del blir
det sålunda i och med att sjukhuset inordnas i Storstockholms sjukhusorganisation
endast fråga om patienter från Stockholms stad och län. Vid ett
sådant inordnande bör nämligen för patienter från detta område samma
intagningsbestämmelser tillämpas som på stadens och länets sjukhus. Den
38
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
nuvarande fria intagningsrätten för överläkarna vid jubileumskliniken i
Stockholm synes dock böra bibehållas, i varje fall till dess canceranstalterna
utbyggts inom samtliga regioner. Därefter torde frågan böra upptagas
till förnyat övervägande i samråd med övriga sjukvårdshuvudmän.
Även om utredningen i princip avvisat tanken på en helt fri intagningsrätt,
har utredningen likväl för att tillgodose forskningens intressen förordat
en fri intagningsrätt för klinikcheferna å undervisningssjukhusen
och därvid förutsatt, att en sådan rätt skulle tillämpas med viss restriktivitet.
Kostnaderna för patient, som intagits med begagnande av denna fria intagningsrätt,
skulle bestridas av vederbörandes hemlandsting. Detta förslag
har i princip tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter, varvid dock sjukvårdshuvudmännen
framhållit att kostnaderna borde bestridas av staten
såsom ansvarig för undervisning och forskning. För egen del finner departementschefen
starka skäl tala för att klinikchef vid undervisningssjukhus ges
möjlighet att i forskningens intresse intaga patienter även i fall då sjukvårdsintresset
icke är så framträdande att en remiss till sjukhuset av denna
anledning påkallas. Formerna för en sådan anordning synes emellertid behöva
ytterligare utredas. Härvid bör bl. a. undersökas om icke en lämplig
begränsning av den fria intagningsrätten kan vinnas genom att denna fastställes
att avse ett visst antal vårddagar per år för varje klinikchef. Det
måste jämväl beaktas att en intagning å sjukhus som icke är föranledd av
ett vårdbehov föranleder komplikationer i fråga om ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen.
I fråga om remissreglerna har utredningen föreslagit, att rätten att remittera
patient till sjukhus inom annat sjukvårdsområde skall till skillnad
från gällande utomlänsavtal utsträckas till att omfatta envar läkare.
Remissrätten skulle dock gälla endast de specialiteter, som icke är företrädda
inom vederbörande sjukvårdshuvudmans område. Sådan remiss föreslås
skola ske i samråd med den överläkare på det egna sjukvårdsområdets
lasarett, som närmast representerar den vårdgren till vilken fallet
hör. Detta förslag har avstyrkts av flertalet remissmyndigheter, däribland
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.
För egen del ställer sig departementschefen tveksam till behovet av en
utvidgad remissrätt i enlighet med utredningens förslag. Den normala remissordningen
bör såsom utredningen själv framhållit vara, att läkare, som
finner patient vara i behov av sjukhusvård, remitterar denne till hemortslasarett.
Därest vederbörande läkare på detta sjukhus finner skäl till att
patienten överföres till sjukhus utanför sjukvårdsområdet, bör det ankomma
på denne läkare att utfärda erforderlig remiss. I fråga om utomlänspatient
synes därför beträffande länsspecialiteter å de statliga undervisningssjukhusen
i viss anslutning till gällande utomlänsavtal remissrätten
böra begränsas till överläkare vid lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus
eller centraldispensärläkare vid fristående centraldispensär inom regio
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
39
nen. Detta innebär för karolinska sjukhusets vidkommande, att nuvarande
remissrätt för tjänsteläkare och sjukstuguläkare skulle bortfalla. Enligt
vad som under hand inhämtats från sjukhuset synes remisser av detta
slag endast representera några få procent av totalantalet remisser till sjukhuset.
För intagning på kliniker för regionspecialiteter bör i allmänhet remiss
ske av lasarettsläkare vid centrallasarett. Remiss bör dock kunna utfärdas
även av överläkare vid annat sjukhus inom sjukvårdsområdet. Gäller det
härvid ett fall inom vårdgren, som finnes representerad vid lasarett inom
området, bör enligt departementschefens mening remiss få ske endast i
samråd med den överläkare, som förestår denna vårdgren.
Remiss till regionsjukhus i annan region bör enligt departementschefens
mening kunna utfärdas av överläkare vid regionsjukhus eller av annan
lasaretts-, sanatorie- eller epidemisjukhusläkare i förekommande fall i samråd
med överläkare, som vid det egna regionsjukhuset representerar den
vårdgren, till vilken fallet närmast hör.
Vad utredningen anfört och föreslagit beträffande nödfallsremiss föranleder
ingen erinran från departementschefens sida.
Såsom utredningen förutsett torde intagnings- och remissfrågorna beträffande
regionspecialiteter bli föremål för överläggningar inom de olika
regionerna. Även på detta område bör emellertid i enlighet med vad som
förut uttalats såvitt möjligt enhetliga regler gälla. Den samordning mellan
de kommunala och statliga bestämmelserna, som sålunda bör eftersträvas,
bör enligt departementschefens mening upptagas till övervägande i det samordningsorgan
för regionsjukvårdsfrågor som i det följande förordas.
Vad angår intagnings- och remissrätten för länsspecialiteter förutsättes
att den såsom hittills regleras i ett särskilt utomlänsavtal. Bestämmelserna
i detta avtal bör därefter ges giltighet även vid de statliga undervisningssjukhusen.
Det är departementschefens avsikt att om möjligt förelägga 1961
års riksdag förslag till härför erforderliga ändringar i 1937 års bidragsförordning.
Beträffande akademiska sjukhuset i Uppsala anses det få ankomma
på sjukhusets direktion att meddela erforderliga beslut.
Finansieringsfrågor
Som tidigare nämnts kan en utbyggnad av regionsjukvården i enlighet
med de riktlinjer departementschefen förordat beräknas kräva i runt tal
1 700 nya vårdplatser vid regionsjukhusen. Vid beredningen inom inrikesdepartementet
har gjorts ett försök att uppskatta kostnaderna för de för
regionsjukvårdens utbyggande erforderliga investeringarna i byggnader och
utrustning. De totala investeringskostnaderna per vårdplats har härvid beräknats
till 125 000 kronor vid undervisningssjukhusen och 100 000 kronor
vid övriga regionsjukhus, inklusive kostnaderna för de för regionsjukvår
-
40
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
den erforderliga speciella serviceavdelningarna, t. ex. isotoplaboratorium, radiofysiskt
laboratorium, käkcentral samt fysiologiska, virologiska och bakteriologiska
laboratorier. Siffrorna, som givetvis är approximativa, ligger
något över regionvårdsutredningens beräkningar, vilka emellertid ej omfattade
vissa serviceorgan. På grund härav och med hänsyn till vunna erfarenheter,
bl. a. i samband med den av sjukvårdshuvudmännen påbörjade
regionvårdsplaneringen, torde de använda kostnadssiffrorna kunna anses
realistiska. Enligt beräkningen skulle utbyggnaden av regionklinikerna draga
en investeringskostnad av totalt cirka 200 miljoner kronor. Vidare är att
märka att utbyggnaden av regionsjukhusen på vissa håll torde komma att
nödvändiggöra utökning av sjukhusens gemensamma anläggningar, såsom
värmecentraler, ekonomiavdelningar m. in. De härmed förenade kostnaderna
kan icke f. n. uppskattas. Säkerligen kommer emellertid härigenom
de totala utbyggnadskostnaderna att högst betydligt överskrida nyssnämnda
belopp.
Med hänsyn till de betydande kostnader, som är förknippade med utbyggnaden
av regionsjukvården, har utredningen övervägt olika vägar för
finansieringen av denna. Utredningen har härvid icke ansett skäl föreligga
till generella bestämmelser om statsbidrag till anordnandet av regionkliniker
utan i stället förordat, att staten, efter prövning från fall till fall, lämnar
behövliga lånemedel till den huvudman, i vars regi en klinik för någon
regionspecialitet avses skola inrättas eller utbyggas. Utredningens förslag i
denna del har tillstyrkts främst av ett flertal sjukvårdshuvudmän.
I likhet med bl. a. Örebro läns landstings förvaltningsutskott kan departementschefen
för egen del icke anse, att det föreligger någon skillnad mellan
utbyggnaden av olika sjukvårdsspecialiteter. Huvudmännens vårdskyldighet
enligt sjukhuslagen omfattar i princip all sluten sjukvård utom vård
på mentalsjukhus, oavsett graden av vårdens exklusivitet. Regionaliseringen
åsyftar bl. a. att skapa förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av personella
och materiella resurser i samband med utbyggnaden av vårdmöjligheterna
inom den högspecialiserade sjukhusvården. För de enskilda sjukvårdshuvudmännen
måste samarbetet på regionplanet i ekonomiskt avseende
antagas leda till lägre sjukvårdskostnader än om huvudmännen var
för sig skulle sörjt för vården. Om staten skulle lämna stöd till den regionaliserade
sjukvårdens utbyggande, skulle detta därför enligt departementschefens
mening framstå som en motsägelse. Vidare pekas i detta sammanhang
på det förhållandet, att en specialitet, som i dag betraktas som en
regionspecialitet, inom en relativt nära framtid kan komma att hänföras
till länsspecialiteterna. Departementschefen anser på grund av vad sålunda
anförts, att några statsbidrag för uppförande och utrustning av regionkliniker
i princip icke bör utgå. Vidare delar han utredningens mening, att driftkostnaderna
i regel skall bestridas helt av huvudmännen själva.
Det erinras om att staten enligt hävd eller avtal med de särskilda huvudmännen
bidrager till såväl anläggnings- som driftkostnader vid de kom
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
41
munala undervisningssjukhusen för att täcka de merkostnader, som betingas
av undervisningen och forskningen vid dessa sjukhus. Frågan om
statliga bidrag för sådana ändamål till de blivande regionklinikerna vid de
regionsjukhus, som samtidigt är undervisningssjukhus, bör i sedvanlig ordning
regleras genom avtal mellan staten och vederbörande sjukhushuvudmän.
Vad särskilt angår radioterapin har utredningen erinrat om att vid anordnandet
av de befintliga tre jubileumsklinikerna i Stockholm, Lund och Göteborg
utgått anläggningsbidrag dels av statsmedel och dels av donationsmedel,
främst ur jubileumsfonden. Med hänsyn härtill och till de synnerligen
höga anläggnings- och utrustningskostnaderna för radioterapeutiska
kliniker har utredningen ansett det skäligt, att huvudmännen för de föreslagna
nya radioterapeutiska klinikerna icke skall behöva inrätta dessa
under ogynnsammare ekonomiska betingelser än som gällde för huvudmännen
för de befintliga klinikerna, då dessa uppfördes. Utredningen föreslår
därför, att uppförande och utrustning av de nya klinikerna skall bekostas
till 50 procent av statsmedel inklusive eventuella donationsmedel.
I likhet med utredningen finner departementschefen för egen del särskilda
skäl motivera ett statligt stöd till anordnandet av de nytillkommande radioterapeutiska
klinikerna vid regionsjukhusen. Såväl den omständigheten att
staten bidragit till täckande av anläggningskostnaderna för de befintliga tre
klinikerna som angelägenheten av att en snabb utbyggnad av cancervårdens
f. n. klart otillräckliga resurser kommer till stånd, utgör enligt departementschefens
mening starka skäl för att göra ett avsteg från principen att
statsbidrag ej bör utgå till anordnande av regionkliniker. Då statens bidrag
till jubileumsklinikerna icke i något fall överstigit 25 procent, förordas
emellertid, att statsbidraget till uppförande och utrustning av de radioterapeutiska
klinikerna i Linköping, Örebro och Umeå begränsas till nämnda
procenttal. Hänsyn till ifrågavarande bidrag torde få tagas även vid kostnadsfördelningen
mellan staten och övriga intressenter beträffande motsvarande
klinik vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Frågan om särskilt bidrag
till kliniken i Umeå för undervisning och forskning får i överensstämmelse
med vad förut anförts avgöras genom förhandlingar.
Som tidigare sagts bör driftkostnaderna i princip bestridas av huvudmännen
själva. I konsekvens härmed föreslår departementschefen, att förhandlingar
upptages med de berörda huvudmännen om slopande av de nuvarande
driftbidragen till jubileumsklinikerna i Göteborg och Lund. I likhet
med utredningen anser departementschefen vidare, att det särskilda bidrag,
som nu utgår till den neurokirurgiska kliniken i Lund, bör slopas.
Av det föregående framgår att departementschefen i princip icke anser
sig kunna förorda bidrag för vare sig drift- eller kapitalutgifter. Frågan om
finansieringen av anordnandet av regionkliniker torde erfordra förhandlingar
mellan de i respektive regioner ingående sjukvårdshuvudmännen.
Härvid torde kunna förutsättas, att huvudmännen kommer att gemensamt
42
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
i en eller annan form bidraga till utbyggnaden av regionsjukvården. Även
frågan om driftkostnadernas fördelning på de olika huvudmännen torde bli
föremål för förhandlingar mellan berörda parter bl. a. med hänsyn till de
mycket höga driftkostnaderna för flertalet av regionspecialiteterna.
Samarbetsformer vid en regionindelning
De förslag angående regionsjukvården, som framlagts i det föregående,
grundar sig på förutsättningen av frivilligt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen.
I skilda sammanhang har också understrukits, att det bör
ankomma på huvudmännen att själva besluta i fråga om planläggningen
och utbyggnaden av regionsjukvården. Endast i fråga om rikets indelning i
regioner och utbyggnaden av vissa regionspecialiteter i Uppsala-, Linköpings-
och örebroregionerna har ställts vissa mera bestämda krav, som förutsatts
komma att iakttagas.
Samarbetet inom en region kräver givetvis någon form av avtalsmässig
reglering av de deltagande huvudmännens rättigheter och förpliktelser.
Reigonvårdsutredningen har pekat på de olika samarbetsformer som härvidlag
står till buds och för sin del som den lämpligaste samarbetsformen
rekommenderat avtal, enligt vilket en huvudman driver regionsjukhus för
samtliga parters räkning. Detta alternativ för samarbetet har också förordats
av praktiskt taget samtliga remissmyndigheter.
Samma skäl, som föranlett departementschefen att avvisa tanken på en
lagstiftning för att reglera regionsjukvårdens genomförande, talar för att
statsmakterna icke söker binda sjukvårdshuvudmännens val av samarbetsformer
för regionsjukvårdens utbyggande. Den omständigheten att staten
står som huvudman för två sjukhus, vilka skall tjänstgöra såsom regionsjukhus,
ger dock departementschefen anledning uttala, att den av utredningen
förordade samarbetsformen synes väl lämpad även för dessa sjukhus.
Departementschefen förutsätter, att det skall få ankomma på Kungl.
Maj:t att för statens del godkänna de avtal, som kan komma att upprättas
för Stockholms- och Uppsalaregionerna i den mån dessa avtal icke
innebär sådana ekonomiska åtaganden för statsverket, som bör underställas
riksdagens prövning. Det tillägges att såvitt möjligt enhetliga samarbetsformer
bör väljas för samtliga regioner.
Av vad i det föregående i skilda sammanhang anförts torde tydligt framgå,
att planläggningen av regionsjukvården och planernas förverkligande kommer
att kräva samverkan och anpassning även över regiongränserna. Först
och främst är att märka, att utbyggnaden av regionsjukvården under alla
förhållanden kommer att ställa avsevärda krav på kapitalinvesteringar och
tillgång på läkare och annan sjukvårdspersonal, varför det är ett vitalt
samhällsintresse, att utbyggnaden planlägges och genomföres på ett sätt
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
43
och i en takt, som ligger inom ramen för vad de mateiäella och personella
resurserna tillåter.
I fråga om kapitalanskaffningen blir det i första hand sjukvårdshuvudmännens
sak att av avsatta medel, genom utdebitering eller i konkurrens
på lånemarknaden skapa förutsättningar för att finansiera utbyggnaden.
Staten har ekonomiska intressen att bevaka i detta sammanhang dels som
huvudman för de statliga undervisningssjukhusen, dels på grund av sitt
ansvar för undervisning och forskning vid övriga undervisningssjukhus,
till vilkas anordnande och drift staten enligt avtal med huvudmännen bidrager
ekonomiskt.
Det är uppenbart, att ett investeringsprogram av den omfattning som regionsjukvårdens
utbyggande nödvändiggör redan av ekonomiska skäl måste
genomföras successivt. I sjukvårdens intresse är det härvid angeläget, att
utbyggnaden sker planmässigt och att utbyggnadsprojekten prioriteras så
att tillkomsten av nya vårdplatser de olika specialiteterna sinsemellan fördelas
någorlunda jämnt i förhållande till det totala platsbehovet inom landet
och under hänsynstagande även till behoven på länsplanet.
Än mera ofrånkomligt framstår kravet på planmässighet och prioritering
vid utbyggandet av regionsjukvården, om frågan ses mot bakgrunden
av tillgången på sjukvårdspersonal. Det är notoriskt, att vi f. n. har en svår
läkarbrist i landet, vilken yttrar sig i att ett stort antal redan inrättade
läkartjänster inom olika vårdområden ej kan besättas. Förutom de ökade
krav på tillgång till läkare, som följer av den allmänna efterfrågestegringen
på sjukvård, pågår på åtskilliga håll en successiv utbyggnad av den befintliga
sjukvårdsorganisationen, som kräver nya läkare. Härtill kommer så
reformplanerna inom en rad olika vårdområden. Regionsjukvården kan
som förut nämnts beräknas kräva mer än 200 nya läkare. Vidare har kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket (SOU 1958: 15) föreslagit
en förstärkning av tjänsteläkarorganisationen med cirka 300 tjänster,
vilken förutsatts skola genomföras under 1960-talet. Enligt mentalsjukvårdsdelegationens
huvudbetänkande (SOU 1958: 38) skulle år 1970 behovet
av läkare i psykiatrisk vård uppgå till i runt tal 1 900, vilket skulle
innebära en ökning med bortåt 1 500 läkare i förhållande till nuläget. Enbart
för att täcka behovet av läkare för utbyggnad av regionsjukvården,
tjänsteläkarväsendet och mentalsjukvården skulle sålunda krävas ett nettotillskott
av cirka 2 000 nya läkare.
Det torde vara helt orealistiskt att påräkna, att de läkarresurser, som
kommer att stå till förfogande under 1960-talet — även om hänsyn tages
till den ökning av utbildningskapaciteten som beslutats av 1959 års riksdag
och som ytterligare må komma till stånd samt till de ytterligare utländska
läkare som kan komma att slå sig ner i vårt land — skulle räcka till för att
både häva den nuvarande bristsituationen och fylla de betydande nytillskott
av läkare, som de föreliggande reformplanerna kräver. Utbyggnaden av
44
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
regionsjukvården med dess krav på över 200 nya läkartjänster måste därför
ske under strikt hänsynstagande till utbyggnadsbehoven på övriga vårdområden
och till vad den totala läkartillgången i landet medger.
Liknande synpunkter gör sig också gällande beträffande sjukskötersketillgången.
I det föregående har beräknats, att den utbyggda regionsjukvården
kommer att fordra omkring 500 nya sjukskötersketjänster. Då stor
brist på sjuksköterskor f. n. råder i landet och även utbyggnaden av andra
vårdgrenar kommer att stegra efterfrågan på sådan personal, är det uppenbart,
att tillgången på sjuksköterskor är ytterligare en faktor, som måste
beaktas vid bestämmandet av utbyggnadstakten för regionsjukvården.
Även vid en såvitt möjligt objektiv bedömning av regionvårdsfrågorna
från nyssnämnda utgångspunkter är det ofrånkomligt, att intressekonflikter
och meningsmotsättningar måste uppkomma beträffande sättet och
takten för planernas förverkligande. Redan den omständigheten, att ett 30- tal olika intressenter direkt beröres av regionsjukvårdsplanläggningen torde
göra detta oundvikligt. Härtill kommer att ett och samma problem, sett
från de skilda utgångspunkter som motiverar en regionalisering, långt
ifrån alltid pekar hän mot en entydig lösning. Självfallet måste det vara
för samtliga berörda parter angeläget, att förekommande intressemotsättningar
såvitt möjligt löses i samförstånd under hänsynstagande till de för
sjukvården som helhet väsentliga faktorerna.
Mot bakgrunden av det anförda finner departementschefen synnerligen
angeläget, att ett särskilt samordningsorgan tillskapas, där representanter
för staten och övriga regionvårdshuvudmän kan överlägga om gemensamma
regionvårdsproblem och besluta om hur dessa skall lösas. Frågor, som lämpligen
bör handläggas av ett sådant samordningsorgan, avser framför allt
takten för utbyggnaden av de olika regionspecialiteterna, varvid mot varandra
måste vägas sjukvårdens och undervisningens behov, de ekonomiska
förutsättningarna samt tillgången på läkare och annan sjukvårdspersonal,
dimensioneringen av de särskilda klinikerna med hänsyn till förefintlig
eller redan beslutad utbyggnad vid övriga regionsjukhus, inriktningen
av en viss specialitet vid ett regionsjukhus såsom subspecialitet eller självständig
specialitet samt utformningen och tillämpningen av ett enhetligt
intagnings- och remissystem vid regionsjukhusen. Vidare bör samordningsorganet
verka för att på länsplanet ej realiseras utbyggnadsplaner,
som skulle kollidera med eller försvåra en rationell utbyggnad av klinikerna
på regionplanet.
För att kunna handla med auktoritet bör samordningsorganet givas en
så allsidig och representativ sammansättning som möjligt. Å andra sidan
synes det ogörligt att, om organet skall bli arbetsdugligt, samtliga parter,
som omfattas av regionplaneringen, blir representerade i detta. Förslagsvis
bör organet bestå av en ordförande, en representant för medicinalstyrelsen
och en företrädare för medicinsk undervisning och forskning, samt
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
45
liga utsedda av Kungl. Maj:t, samt tre representanter för de kommunala
sjukvårdshuvudmännen, varav två utsedda av Svenska landstingsförbundet
och en utsedd av Svenska stadsförbundet.
Till organets sammanträden bör härutöver företrädare för den eller de
huvudmän, som mera direkt beröres av förekommande ärenden, kallas att
deltaga.
Departementschefen har för avsikt att taga initiativ till att ett samordningsorgan
för de angivna uppgifterna kommer till stånd. Härvid förutsättes,
att det får ankomma på Kungl. Maj :t att, såvitt på staten ankommer,
meddela de föreskrifter för verksamheten som må erfordras.
Motioner
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Jacobsson m. fl. (1:696) och den andra inom andra kammaren av
herr Wiklund m. fl. (II: 856), har hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 159 ville beakta vad i motionerna anförts.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
hänvisas till motionen II: 856.
Utskottet
Den medicinska vetenskapen och tekniken kännetecknas i våra dagar av
en snabb utveckling. En följd av denna utveckling har varit, att den enskilde
läkaren omöjligen kan behärska det ökande kunskapsmaterialet och den
skiftande metodiken inom medicinen annat än inom ett ganska begränsat
område. Detta har också lett till att ur moderdisciplinerna successivt utbrutits
många specialiteter. Även om denna specialisering, som också tagit sig
uttryck i inrättandet av specialavdelningar vid sjukhusen, kan medföra,
att man lätt förlorar totalbilden av den sjuka människan, synes det ställt
utom allt tvivel, att specialiseringen är en nödvändig förutsättning för en
förbättrad sjukvård.
Ju längre specialiseringen av vården drivs, desto större måste det befolkningsunderlag
vara, som skall repliera på en för den speciella vården
lämpligt avpassad enhet. Från denna utgångspunkt har regionvårdsutredningen
indelat specialiteterna i läns- och regionspecialiteter, de förra med ett
befolkningsunderlag som genomsnittligt motsvarar de nuvarande landstingskommunernas
och de senare med upptagningsområden med lämpligen
cirka en miljon invånare, vilket förutsätter ett samarbete mellan flera landsting.
I remissyttrandena har också genomgående understrukits behovet av
betydligt större sjukvårdsområden än de nuvarande landstingsområdena för
46
Statsutskottets utlåtande nr 189 ur 1960
tillgodoseende av denna vård. Till denna utveckling måste vidare bidraga
arbetskraftmässiga hänsyn. De av utredningen framräknade driftkostnaderna
för vissa specialavdelningar vid de större sjukhusen visar också den
ekonomiska betydelsen av en väl planerad regionsjukvård. Utskottet delar
därför departementschefens uppfattning om lämpligheten av att vissa delar
av den högspecialiserade kroppssjukvården organiseras i samarbete mellan
huvudmännen på regionplanet. Vid en sådan regionalisering synes det värdefullt,
att sjukvården organiseras efter en rationell plan, så att felinvesteringar
undvikes. Även om dessa frågor i första hand måste ses som en
angelägenhet av sjukvårdsmässig natur, bör det därför vara en statens uppgift
att medverka till en sådan plan för den aktuella utbyggnaden. En dylik
statlig medverkan synes också, såsom i propositionen framhållits, bl. a.
motiverad av statens ansvar för läkarutbildning och forskning liksom för
vissa andra vårdområden, främst mentalsjukvården och provinsialläkarväsendet.
Det är givetvis angeläget att statens intressen i nu nämnda hänseenden
tillgodoses i samarbete med sjukvårdshuvudmännen. Detta synes
emellertid icke hindra, att statsmakternas ställningstagande bör avse de
allmänna riktlinjerna för det regionala sjukvårdssamarbetet och frågor av
mera principiell karaktär. Denna planläggning bör inte binda landstingen
på sådant sätt, att en bedömning av frågorna utifrån lokala behov och förutsättningar
försvåras. Med hänsyn till de intressemotsättningar som förelegat
på flera punkter hälsar utskottet med tillfredsställelse, att det varit
möjligt att utan tillgripande av lagstiftningsåtgärder nå fram till de i propositionen
redovisade samförståndslösningarna.
Till de specialiteter, som anses vara av den kvalificerade natur att de
bör anordnas regionvis, hänföres i propositionen neurokirurgi, neurologi,
thoraxkirurgi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi
och reumatologi ävensom viss kardiologisk verksamhet. Vidare föreslås
s. k. käkcentraler och behandlingsenheter för konstgjord njure skola ordnas
på regionplanet. Även laboratorieorganisationen och vissa serviceorgan
vid regionsjukhusen beröres av förslagen. Dessa grundar sig på utredningens
principiella synpunkter på specialiseringen, vilka i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen. De ytterligare internmedicinska och kirurgiska
specialiteter, vilkas representation på regionplanet i olika sammanhang
ifrågasatts och vilka utredningen mera ingående granskat, anses å
andra sidan inte för närvarande böra utvecklas till självständiga regionspecialiteter,
även om vissa erinringar riktats häremot i några remissyttranden.
Även om lokala förhållanden kan motivera avvikelser synes den
föreslagna gränsdragningen mellan regionsjukvård och länssjukvård i stort
sett vara riktig på sjukvårdens nuvarande utvecklingsstadium. Vad under
ärendets behandling framkommit synes därför inte giva utskottet anledning
att hävda en annan mening än departementschefens i dessa frågor.
Till följd av den medicinska vetenskapens snabba utveckling är det angelä
-
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
47
get, att kretsen av regionspecialiteter anpassas efter de ändrade behov som
kan bli aktuella och att planeringen av regionsjukhusen under deras successiva
utbyggnad modifieras i enlighet härmed.
När det gällt den närmare indelningen av riket i regionsjukvårdsområden
har utredningen betraktat undervisningssjukhusen i Stockholm, Uppsala,
Lund, Göteborg och Umeå som givna såsom regionsjukhus. På grund av
bl. a. målsättningen för regionernas storlek — cirka en miljon invånare —
har utredningen ansett, att ytterligare minst en region bör tillkomma med
Linköping som förläggningsort för ett sjätte regionsjukhus. Därutöver har
utredningen räknat med, att framdeles ytterligare en region bör utbyggas
med Örebro som centralort. Den viktigaste av de invändningar mot indelningen,
som framkommit vid remissbehandlingen, avser förslaget att sistnämnda
region skulle inrättas först i ett senare skede. Vad därvid framkommit
synes visa, att intresset för att regionindelningen redan från början
blir definitiv är mycket starkt och att en utbyggnad i etapper för huvudmännen
måste innebära vissa osäkerhetsmoment. Utskottet delar därför
departementschefens uppfattning, att regionindelningen redan från början
bör göras definitiv. Mot bakgrunden av vad i propositionen anförts om
de skäl som talar för ett större eller mindre antal regioner samt en större
eller mindre omfattning av dessa anser sig utskottet även böra godtaga
den indelning av riket i sju regioner, som närmare redovisas på s. 25 i detta
utlåtande. Med hänsyn till angelägenheten av att ett tillfredsställande patientunderlag
för karolinska sjukhusets stora, redan utbyggda specialkliniker
hör säkerställas har departementschefen som ett villkor för denna
indelning uppställt, att vissa regionspecialiteter tills vidare inte utbygges i
Linköping och Örebro. Mot denna lösning, som accepterats av huvudmännen
vid överläggningarna inom inrikesdepartementet, vill utskottet inte
resa någon erinran, då ju nämnda specialkliniker tidigare dimensionerats
med hänsyn till undervisningen och forskningen vid landets största utbildningsanstalt
för läkare och för att sjukhuset skall tjäna som rikssjukhus
med licla landet som upptagningsområde. I detta sammanhang vill utskottet
även understryka önskvärdheten av att förutsättningarna för ett nordiskt
samarbete beträffande regionsjukhuset i Umeå undersökes ytterligare. I
likhet med departementschefen håller utskottet nämligen för sannolikt, att
patienter från Nordnorge och norra Finland därigenom på ett lättillgängligare
sätt skulle erhålla specialistvård samtidigt som patientunderlaget för
sjukhuset i Umeå skulle förbättras.
Regionvårdsutredningen har utförligt redovisat befintliga vårdresurser
i landet inom de grenar av sjukvården, som föreslagits som regionspecialiteter,
och lämnat förslag till utbyggnad inom varje sjukvårdsregion. De allmänna
synpunkter som departementschefen i anslutning härtill anfört till
ledning för huvudmännens planläggning av regionsjukhusen har inte givit
utskottet anledning till särskilt uttalande.
48
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
Konsekvenserna av de framlagda förslagen visas bäst av att regionsjukvårdens
utbyggnad beräknas kräva cirka 1 700 nya vårdplatser vid regionklinikerna.
Vidare väntas ytterligare drygt 200 läkare och omkring 500
sjuksköterskor komma att erfordras i den utbyggda organisationen. Dessa
siffror ger utskottet anledning understryka vikten av att planeringen och
den successiva utbyggnaden av regionsjukvården sker i en anda av samförstånd
och under hänsynstagande till utbyggnader och utbyggnadsplaner
på annat håll.
I propositionen föreslås att de s. k. riksplatserna vid karolinska sjukhuset
skall avvecklas i samband med regionsjukvårdens utbyggande. Utskottet har
inte någon erinran mot att man som en riktpunkt för en total avveckling
av dessa platser siktar på år 1970, även om utskottet inte bortser ifrån att
även efter nämnda år på riksplanet undantagsvis kan behöva förekomma
vissa specialkliniker.
Förändringarna av bestämmelserna för patienters intagning vid och remiss
till de statliga undervisningssjukhusen, vilka i huvudsak innebär en
anpassning till de kommunala huvudmännens intagnings- och remissregler,
kan av utskottet godtagas.
Den i propositionen förordade utbyggnaden av regionsjukvården beräknas
komma att draga en investeringskostnad av cirka 200 miljoner kronor.
Efter att ha övervägt olika vägar för finansieringen av dessa projekt har
utredningen föreslagit, att staten, efter prövning i varje särskilt fall, lämnar
behövliga lånemedel till huvudmännen. Såsom departementschefen
anfört omfattar emellertid huvudmännens vårdskyldighet enligt sjukhuslagen
i princip all sluten vård utom vård på mentalsjukhus, oavsett graden
av vårdens exklusivitet. För de enskilda huvudmännen måste samarbetet
på regionplanet antagas leda till lägre kostnader än om huvudmännen var
för sig skulle ha sörjt för vården. Då härtill kommer, att en specialitet som
nu betraktas som en regionspecialitet, kan komma att hänföras till länsspecialiteterna,
delar utskottet departementschefens uppfattning, att några
statsbidrag för uppförande och utrustning av regionkliniker i princip inte
bör utgå. Särskilda skäl får dock anses motivera, att staten lämnar bidrag
med 25 procent av kostnaden för nya regionkliniker för radioterapi. I propositionen
förordas att förhandlingar upptages med berörda huvudmän om
slopande av de nuvarande driftbidragen till jubileumsklinikerna i Göteborg
och Lund. Utskottet förutsätter, att särskilda förhandlingar även kommer
att föregå det slopande av driftbidraget till den neurokirurgiska kliniken i
Lund, som i detta sammanhang föreslagits.
Mot bakgrunden av utskottets nyssnämnda principiella ställningstagande
anser sig utskottet inte böra biträda vad i motionerna 1:696 och 11:856
anförts om önskvärdheten av statligt stöd i en eller annan form till Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens läns landsting. Utskottet avstyrker
därför dessa motioner.
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
49
Det är uppenbart, att utbyggnaden av regionsjukvården såväl av ekonomiska
skäl som med hänsyn till tillgången på sjukvårdspersonal måste ske
successivt. Såsom departementschefen anfört är det angeläget, att utbyggnaden
sker planmässigt och att projekten prioriteras så att tillkomsten av nya
vårdplatser de olika specialiteterna sinsemellan fördelas någorlunda jämnt
i förhållande till det totala platsbehovet inom landet och under hänsynstagande
också till behoven på länsplanet. Utskottet vill också understryka
angelägenheten av att utbyggnaden sker under beaktande av utbyggnadsbehoven
på övriga vårdområden och till vad den totala läkartillgången i
landet medger. Det synes utskottet angeläget att uppkommande intressemotsättningar
löses i samförstånd. Utskottet tillstyrker därför att det av
departementschefen föreslagna samordningsorganet kommer till stånd för
överläggningar om gemensamma regionvårdsproblem. Enligt vad utskottet
inhämtat har, i avvaktan på riksdagens ställningstagande till förevarande
proposition, ett provisoriskt sådant organ trätt i verksamhet.
Då utskottet i övrigt inte funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande,
hemställer utskottet,
I. att riksdagen må godkänna de riktlinjer för regionsjukvårdens
utbyggande som förordats av chefen för inrikesdepartementet
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 13 maj 1960;
II. att motionerna I: 696 och II: 856 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 november 1960
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Einar Persson,
Birger Andersson, Axel Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist,
Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Nils Theodor Larsson, Edström,
Sundin, Kaijser och Källqvist; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson
i Degerfors, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Ståhl, Karlsson i Olofström,
Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, fröken Olsson, herr Blidfors,
fröken Karlsson, herrar Hansson i önnarp, Gustafsson i Skellefteå och
Larsson i Hedenäset.
50
Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960
Reservation
i K .* i ■■■ ''■■ ■ ■ > )• < '' i 1. • ,. H} >j!j ii i: L ...•11 l : 1 t • ,l ,} t< 1 ♦ t* > /. i^olu!
av herrar Näsström, Gillström, Axel Johannes Andersson, Sundin, Åkerström,
Jansson i Kalix, Gustafsson i Skellefteå och Larsson i Hedenäset, vilka
ansett att efter det stycke på s. 48 i utskottets yttrande, som börjar med
»Mot bakgrunden» och slutar med »dessa motioner», bort införas text av
följande lydelse:
»Utskottet vill emellertid inte utesluta möjligheten av att det framdeles i
något fall K»n visa sig nödvändigt på grund av förhållandevis höga kostnader
för regionsjukvårdens ordnande eller andra speciella skäl att överväga
ett statligt stöd exempelvis genom räntefria lån med relativt lång amorteringstid
eller genom annan lämplig stödåtgärd.»
ivitojhifii In: r ijjil/i ''■! .rrtsddnap a as Mini1.",- .. nn: ,in ■; i-.-r iVv''-*1''
}»i i* /o »o I i r) iiij . ! i>i öfj ''! i:v /i.» i /lf»f» ) t; ?»
H''VJ . i ;5 /i : I ff »>»i V''V{«i f riiJj }itf• ■
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 60
007678
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:381 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m.m. a1 i texten