Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

1960-11-22 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1960:189, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

1

Nr 189

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

(3 :e avd.)

I propositionen nr 159 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 13 maj 1960, föreslagit

riksdagen att godkänna de riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande

m. m., som departementschefen förordat.

Propositionen

I statsutskottets utlåtande den 11 maj 1956, nr 117, över propositionen nr

55/1956 angående anslag för budgetåret 1956/57 till avlöningar vid karolinska

sjukhuset föreslogs bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om en förutsättningslös och allsidig utredning av frågan på

vilket sätt behovet av ytterligare sjukvårdsavdelningar i landet i samband

med den pågående upprustningen av läkarutbildningen bäst borde tillgodoses.

Härvid förutsattes, att utredningen skulle ske i samarbete med de kommunala

sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

förslag (skr. nr 270/1956).

Under åren 1954—55 pågick i medicinalstyrelsen en serie överläggningar

med dess huvudmannaråd, vetenskapliga råd m. fl. sakkunniga i syfte att

ge styrelsen underlag för en riksplan för anordnande av de specialiserade

vårdformer, som i regel inte ansågs kunna organiseras av varje sjukvårdshuvudman

för sig. I samband därmed utarbetade medicinalstyrelsen en plan

för en regional utbyggnad av den specialiserade vården. Planen var emellertid

inte detaljmässigt utfoi''mad utan var endast avsedd att tjäna som underlag

för vidare utredning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för inrikesdepartementet

den 7 november 1956 generaldirektören Arthur Engel såsom

utredningsman med uppdrag att utarbeta en plan för den specialiserade

kroppssjukvårdens utbyggnad regionvis m. m. I utredningens direktiv, vilka

innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den

19 oktober 1956, anfördes bl. a.

Utredningen bör i första hand klarlägga behovet och förläggningen av

sjukvårdsavdelningar (platser) för den specialiserade kroppssjukvården och

landets uppdelning i räjonger som underlag för sådana avdelningar samt

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 sand. Nr 189

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

utarbeta en plan för utbyggnaden. Denna bör även innefatta sådana serviceavdelningar,

vilka lämpligen bör anordnas räjongvis. Vid planens utformning

bör beaktas att dess realiserande med hänsyn till de begränsade investeringsmöjligheterna

och rådande brist på sjukvårdspersonal torde få fördelas

över en relativt lång tidsperiod och att den i första hand får betraktas

som en allmän riktlinje för sjukvårdshuvudmännens planering. Utredningsmannen

bör dock även undersöka, hur samarbetet mellan huvudmännen

lämpligen bör åvägabringas för att säkerställa de nya avdelningarnas

(platsernas) tillkomst och drift. I den mån statliga eller statsunderstödda

sjukhus eller speciella av undervisningen föranledda åtgärder beröres, bör

utredningen pröva, vilka ändringar i gällande bestämmelser om riksplatser

eller vilka insatser från statens sida som kan anses påkallade och framlägga

förslag till sådana åtgärder.

Vidare underströks i direktiven att icke endast sjukvårdens behov av specialiserade

vårdplatser borde beaktas utan även det antal platser, som specialistutbildningen

av läkare kunde erfordra. I den mån de med räjongplaneringen

avsedda specialiteterna inginge i grundutbildningen borde även beaktas

de krav på tillräckligt patientunderlag, som kunde föranledas härav. Däremot

borde inte sådana specialiteter, som redan vore företrädda eller planerade

i flertalet landstingsområden, ingå i regionplaneringen, utan för dessa

discipliner erforderligt patientunderlag ansågs böra säkras genom avtal med

angränsande sjukvårdsområden.

Utredningen, vilken antagit benämningen regionvårdsutredningen, har

med skrivelse den 14 juli 1958 avgivit betänkande angående regionsjukvården

med förslag till riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård

(SOU 1958: 26). Utredningens expert, byråchefen hos sjukhusdirektionen

i Göteborg Evert Bunne, har avgivit ett till betänkandet fogat särskilt yttrande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet

den 15 april 1957 särskilda utredningsmän för att utreda vissa

frågor rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Utredningen,

vilken antagit benämningen utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet, har i december 1959 avgivit betänkande med förslag

rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet (stencilerat).

En redogörelse för dessa förslag och däröver avgivna yttranden lämnas i

propositionen, till vilken torde få hänvisas.

I det följande lämnas en redogörelse för vad departementschefen anfört i

anledning av föreliggande förslag.

Allmänna synpunkter på en regionindelning för specialiserad kropps
sjukvård
Departementschefen

framhåller inledningsvis, att den medicinska vetenskapen

och tekniken under de sista årtiondena kännetecknats av en utom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

3

ordentligt snabb utveckling. Genom en intensiv forskning har alltmer ökade

kunskaper vunnits om fundamentala sammanhang i sjukdomarnas mekanism,

deras uppkomst och förlopp. Härigenom har vidgade möjligheter skapats

för att ställa säker diagnos och genom adekvat behandling bota sjukdomar

eller lindra deras verkningar. Jämsides härmed har utvecklats en

förfinad teknik och alltmera differentierade metoder i den diagnostiska och

terapeutiska verksamheten.

Det medicinska forskningsarbetet har i hög grad präglats av internationell

samverkan, och de resultat som vunnits vid forskningsinstitutioner världen

över har i samtliga kulturländer snabbt kommit sjukvården till godo. Det

kan i detta sammanhang med tillfredsställelse noteras, att svensk medicinsk

forskning härvidlag intagit en framskjuten ställning. Svenska forskare har

sålunda lämnat många värdefulla bidrag till sjukvårdens utveckling, och

deras insatser på området har i åtskilliga fall väckt internationell uppmärksamhet.

För Sveriges del är det naturligt, att undervisningssjukhusen med

sina resurser för avancerad forskning och sina internationella kontakter

kommit att gå i spetsen för denna utveckling. Tack vare den svenska läkarvetenskapens

höga standard och cn förutseende sjukvårdspolitik från huvudmännens

sida har nya medicinska rön snabbt kunnat komma sjukvården till

gagn, framför allt vid lasarett och andra större sjukvårdsinrättningar.

En ofrånkomlig följd av den utveckling som här skisserats har blivit, att

den enskilde läkaren numera omöjligen kan behärska hela det starkt expanderande

kunskapsmaterialet och den mångskiftande metodiken inom

medicinen. Ett ständigt växande antal medicinska ingrepp och behandlingsformer

kräver så omfattande specialkunskaper och en så avancerad teknik,

att den läkare som vill ägna sig åt en viss, mera speciell sjukdomsgrupp

måste helt inrikta sin kliniska vidareutbildning och verksamhet härpå. Detta

har lett till att ur moderdisciplinerna, medicinen och kirurgin, successivt

utbrulits en rad specialiteter, var och en med sina speciella krav i fråga

om diagnostiska resurser, behandlingsmetoder, teknisk och laboratoriemässig

utrustning samt fackutbildad personal.

Sjukhusorganisatoriskt har specialiseringen tagit sig uttryck i att inom

den slutna vården i ökande omfattning tillskapats specialavdelningar för

behandling av vissa sjukdomar. Då den kliniska specialistutbildningen och

forskningen verkat pådrivande i detta avseende, har utvecklandet av nya

specialavdelningar nästan undantagslöst börjat vid undervisningssjukhusen.

Som ett led i en fortgående kvalitativ förstärkning av den av landstingen

och städerna utanför landsting bedrivna sjukhusvården har emellertid

successivt även vid övriga större sjukvårdsanstalter genomförts en långt

driven specialisering. Vid flertalet centrallasarett finns sålunda numera ett

tiotal specialiteter företrädda under självständig överläkare, i vissa fall

ännu flera. Under åren 1952—1959 inrättades för sådant ändamål hos landsting

och städer sammanlagt 164 nya lasaretts- och överläkartjänster samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

15 tjänster såsom extra läkare med lasarettsläkares ställning, och utvecklingen

har likväl måst hållas tillbaka på grund av den rådande bristen på

läkare.

I den medicinska debatten har ingalunda saknats röster, som varnat för

en långt gående specialisering. Särskilt har härvid framhållits risken för att

den enskilde läkaren ej får den önskvärda överblicken över sjukdomspanoramat.

Det har befarats att totalbilden av den sjuka människan skall gå

förlorad, eftersom läkaren behärskar en allt snävare sektor av läkarvetenskapen.

Vidare har påpekats faran för en alltför ensidig bedömning av sjukdomsfallen

och en alltför teknisk syn på vården. Såsom understrukits av

regionvårdsutredningen och allmänt erkänts i remissyttrandena över denna

är emellertid specialiseringen en nödvändig förutsättning för en vidareutveckling

inom medicinen och därmed för en förbättrad sjukvård. Till

denna uppfattning kan departementschefen för egen del helt ansluta sig.

De anförda synpunkterna anses dock böra mana till en viss försiktighet i

fråga om utbrytandet av ytterligare specialiteter inom de centrala medicinska

disciplinerna.

För dimensioneringen av en sjukvårdsenhet spelar självfallet frekvensen

av de sjukdomar, som där skall behandlas, samt befolkningsunderlaget en

avgörande roll. Ju längre specialiseringen drivs, desto större upptagningsområde

krävs som regel. Från denna utgångspunkt har regionvårdsutredningen

indelat specialiteterna i länsspecialiteter och regionspecialiteter. Till

de förra hänför utredningen sådana specialiteter, för vilka de nuvarande

landstingskommunerna med ett genomsnittligt befolkningsunderlag av cirka

250 000 invånare kan anses skapa goda förutsättningar för en rationell

sjukvårdsorganisation. Vissa mera exklusiva specialiteter kräver emellertid

ett så stort befolkningsunderlag, att de måste organiseras för större områden

för att en rationellt bedriven vård skall kunna lämnas. För dessa

regionspecialiteter beräknas, delvis med ledning av utländska erfarenheter,

upptagningsområden med omkring en miljon invånare vara lämpliga. Organisationen

av denna högspecialiserade vård förutsätter därför enligt utredningen

ett samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen inom räjonger som

omspänner flera sjukvårdsområden. Denna grundtanke, som bär upp utredningens

förslag, har genomgående accepterats av remissorganen.

Utvecklingen mot en regionalisering av den mest specialiserade sjukvården

framtvingas, såsom utredningen framhållit, förutom av sjukvårdens

krav också av ekonomiska och arbetskraftsmässiga hänsyn. Med den tendens

till stark stegring av kostnaderna för sluten vård, som varit särskilt

utmärkande för efterkrigstiden, skärps givetvis kraven på en rationellt dimensionerad

sjukhusorganisation. Såväl i fråga om investeringar som beträffande

driften är specialavdelningar av här berörd art synnerligen kostnadskrävande.

Det är därför ett ekonomiskt intresse av vikt, att avdelningarna

dimensioneras på ett sådant sätt och organisatoriskt får en sådan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

5

ställning, att resurserna kan utnyttjas så effektivt som möjligt. Bristen på

sjukvårdspersonal i allmänhet och svårigheterna att rekrytera läkare med

den synnerligen långvariga och dyrbara utbildning, som krävs för den

exklusiva specialistvården, talar i samma riktning.

Det är slutligen angeläget, att även inom de mera extrema specialiteterna

tillskapas vårdenheter av sådan storlek, att erforderligt patientunderlag för

den medicinska undervisningen och forskningen säkerställes. Hittills har

dessa specialiteter huvudsakligen endast varit företrädda vid undervisningssjukhusen,

som därigenom kommit att fungera som centra för större upptagningsområden,

i vissa fall som rikskliniker. Den regionalisering, som

sålunda växt fram, har emellertid icke alltid medfört, att ett tillfredsställande

underlag erhållits för forskning, undervisning och specialistutbildning.

Det erinras om att år 1953 särskilda sakkunniga tillkallades för att verkställa

utredning om åtgärder i syfte att motverka dylika olägenheter,

vilka i första hand gjort sig gällande vid undervisningssjukhusen i Lund

och Malmö. Nämnda utredningsuppdrag har emellertid återkallats, sedan

regionvårdsutredningen framlagt sina förslag, då dessa förutsätter en lösning

av regionproblemen i sådan riktning, att även forskningens och undervisningens

behov tillgodoses.

Av vad som anförts torde framgå att departementschefen helt delar

regionvårdsutredningens uppfattning, att den högspecialiserade kroppssjukvården,

för vilken rationella vårdenheter icke lämpligen kan tillskapas

med de nuvarande sjukvårdsområdena som bas, i samarbete huvudmännen

sinsemellan bör organiseras på ett högre plan, regionplanet. Organisationen

för denna specialistvård anses böra bli föremål för en såvitt möjligt långsiktig

planering i syfte att ge organisationen stadga och anpassa investeringarna

efter de föreliggande behoven samt att effektivt och ekonomiskt

utnyttja de totala vårdresurserna.

Liksom vid all annan sjukvårdsplanering måste den primära målsättningen

för organisationen och utbyggnaden av den regionaliserade sjukhusvården

vara att skapa förutsättningar för en god vård åt patienter från det

upptagningsområde, som en viss sjukvårdsanstalt skall betjäna. Då ombesörjandet

av sluten kroppssjviltvård är en landstingskommunal uppgift, uppställer

sig naturligen frågan, i vad mån anledning finnes för statsmakterna

att taga ställning till regionvårdsutredningens förslag och genom reglering

eller rekommendationer påverka utvecklingen på området. Utredningen har

för sin del i olika sammanhang framhållit, alt dess förslag bör betraktas

endast som rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen och att samarbetet

inom regionsjukvården bör vila på frivillighetens grund. Dessa uttalanden

har allmänt understrukits i remissvaren, särskilt från huvudmannahåll,

varvid hl. a. gjorts gällande, att eu statlig reglering på förevarande

område skulle innebära ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

Om regionsjukvårdsfrågorna ses som en angelägenhet av rent sjukvårdsmässig

natur, finnes otvivelaktigt fog för en sådan inställning. De kommunala

huvudmännens sätt att internt lösa sina sjukvårdande uppgifter har

hittills icke givit anledning till statlig reglering, och skäl synes saknas för

antagande, att den högspecialiserade vården ej kommer att tillhandahållas

på tillfredsställande sätt, om huvudmännen lämnas frihet att lösa dessa

frågor efter sina lokala förutsättningar.

Emellertid innefattar regionaliseringen i sig problem, vilkas lösning kräver,

att lokala eller regionala intressen i viktiga hänseenden bedömes med

hänsyn till såväl för riket i stort föreliggande sjukvårdsbehov som redan

förefintliga vårdresurser. Departementschefen betraktar det mot denna bakgrund

som en statlig angelägenhet att medverka till att för landet i dess helhet

fastlägges en rationell plan för utbyggnaden av den specialiserade

kroppssjukvården, vilken skall ha till syfte att säkerställa, att redan befintiiga

kliniker kan effektivt utnyttjas och att för varje del av landet rimligt

dimensionerade och ekonomiskt fungerande vårdenheter kan drivas. Särskilt

frågan om antalet regioner och deras avgränsning anser departementschefen

av nämnda skäl motivera ett ställningstagande från statsmakternas sida.

Det anses vidare icke kunna bestridas, att staten såsom ansvarig för andra

vårdområden, främst mentalsjukvården och provinsialläkarväsendet, liksom

för samhällsplaneringen i stort har ett allmänt intresse av att de betydande

ekonomiska och personella resurser, som ett utbyggande av den

specialiserade kroppssjukvården kräver, icke tages i anspråk på sådant

sätt, att andra vårdområden blir lidande eller förutsättningarna för en sund

samhällsekonomisk planering rubbas.

Ett vägande skäl för ett statligt medinflytande över utbyggnaden av regionsjukvården

är vidare att staten såsom ansvarig för läkarutbildning och

forskning har att tillse, att regionaliseringen ej genomföres så, att nämnda

uppgifter icke kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt, och att utbyggnaden

genomföres i en takt, som är försvarlig med hänsyn till utbildningskapaciteten

beträffande läkare. Rent ekonomiskt har staten också såsom

huvudman för de statliga undervisningssjukhusen eller genom avtal med

de kommunala huvudmännen bundit sig för betydande investerings- och

driftutgifter för undervisning och forskning vid flertalet av de sjukvårdsinrättningar,

kring vilka regionaliseringen förutsättes skola uppbyggas.

I detta sammanhang betonas starkt att även de kommunala sjukvårdshuvudmännen

har ett omedelbart intresse av att gynnsamma förutsättningar

skapas för en allsidig och gedigen läkarutbildning och en progressiv medicinsk

forskning, då en modernt inriktad och utvecklingsbar sjukvård omöjliggöres,

om dessa förutsättningar brister. Det finns därför enligt departementschefens

mening anledning att räkna med en positiv inställning från

sjukvårdshuvudmännens sida, när det gäller att vid planläggningen och utbyggnaden

av sjukvården tillgodose den kliniska undervisningens och forsk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

7

ningens behov av patientunderlag etc. Departementschefen har funnit sig

böra särskilt understryka denna synpunkt, eftersom han tyckt sig i vissa

remissvar från huvudmannahåll kunna spåra en tendens att vilja betrakta

undervisningens och forskningens intressen såsom underordnade vid regionvårdsplaneringen.

I nära samband med frågan om statens ansvar för forskning och undervisning

får slutligen ses de intressen staten har att bevaka såsom huvudman

för de statliga undervisningssjukhusen. I denna egenskap har staten

att fylla även rent sjukvårdsmässiga och sjukhusorganisatoriska uppgifter

och intar här sålunda samma ställning som övriga sjukvårdshuvudmän.

Regionsjukvårdens utbyggande måste såsom förut antytts grundas på

samverkan mellan berörda huvudmän. Givetvis är det önskvärt, att även de

statliga intressen, som beröres av utbyggnaden, och de vidare aspekter på

regionaliseringen, som det enligt vad nyss berörts ankommer på statsmakterna

att anlägga, kan bli tillgodosedda i samförstånd med övriga parter.

Departementschefen har sålunda ansett det angeläget att såvitt möjligt undvika,

att lagstiftning skulle behöva tillgripas i dessa frågor. I sådant syfte

har departementschefen under regionvårdsfrågornas beredning i inrikesdepartementet

kallat företrädare för de närmast berörda huvudmännen till

överläggningar beträffande aktuella problem. Med tillfredsställelse konstaterar

departementschefen, att det härvid blivit möjligt att överbrygga flertalet

av de meningsmotsättningar som förelegat och nå fram till samförståndslösningar

i de för regionplaneringen i stort avgörande frågorna. De förslag

som i det följande framlägges är i väsentliga delar ett resultat av de förda

diskussionerna. Departementschefen anser sig därför kunna påräkna, att

vad sålunda förordas kommer att bli vägledande för huvudmännens fortsatta

planering.

Självfallet kan det i förevarande sammanhang endast ifrågakomma att

i stora drag angiva riktlinjerna för den fortsatta regionvårdsplaneringen

och att taga ställning till de frågor, som kan anses ha mera principiell räckvidd.

De riktlinjer som här dragés upp skall sålunda icke syfta längre än

till att nå planmässighet vid utbyggnaden av regionspecialiteterna och möjliggöra

en rationell dimensionering och samordning av vårdresurserna. Den

detaljmässiga utformningen av organisationen bör det givetvis ankomma

på vederbörande huvudmän att bedöma utifrån lokala förutsättningar och

behov samt på basen av de detalj utredningar, som måste föregå varje särskilt

utbyggnadsprojekt. Ehuru långsiktighet hör eftersträvas vid planläggningen

i stort, ligger det i sakens natur, att den ej får bli bindande på sådant

sätt, att en sund fortsatt utveckling av sjukvården försvåras. Särskilt gränsdragningen

mellan länsspecialiteter och regionspecialiteter samt frågan,

vilken grad av självständighet olika specialiteter bör intaga, måste naturligtvis

kunna omprövas, när den medicinska utvecklingen ger anledning därtill.

Den fortsatta utvecklingen av regionspecialiteterna och realiserandet av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

de olika utbyggnadsplanerna kan väntas aktualisera avvägningsproblem och

intressemotsättningar, som kräver samverkan över regiongränserna. Departementschefen

återkommer i det följande till frågan om i vilka former

olika intressen i sådana situationer skall kunna samordnas.

Regionspecialiteterna

Till grund vid sin bedömning av vilka specialiteter, som bör anordnas

för större räjonger än de vanliga sjukvårdsområdena, har regionvårdsutredningen

lagt vissa allmänna synpunkter i fråga om de problem, som

sammanhänger med specialiseringen. Beträffande internmedicinen rekommenderar

utredningen återhållsamhet i fråga om en ytterligare uppdelning

på självständiga specialiteter och framhåller därvid bl. a., att internmedicinaren

bör inta en central sammanhållande och samordnande funktion

i den medicinska verksamheten och att de olika verksamhetsområdena

inom internmedicinen griper över i varandra på ett sätt, som ofta kommer

en uppdelning att te sig konstlad. Utredningen anser därför en subspecialisering

under biträdande överläkare eller konsultläkare särskilt ändamålsenlig

för internmedicinens del. I fråga om kirurgin finner utredningen

däremot samma betänkligheter icke möta mot en vidare specialisering.

Verksamhetens tekniska betoning med dess ofta speciella krav på utrustning

utgör här ofta i och för sig ett motiv för en uppdelning. Utifrån

sådana allmänna överväganden har utredningen prövat, vilka slag av medicinsk

verksamhet, som av vårdmässiga, organisatoriska, tekniska och

andra skäl bör centraliseras till regionplanet och där organiseras som

självständiga specialiteter. Utredningen har närmare diskuterat en rad

olika verksamhetsgrenar, vilkas ställning aktualiserats i den medicinska

debatten eller på annat sätt kommit under bedömande vid utredningsarbetet.

Som resultat av gjorda överväganden förordar utredningen, att inom

alla regioner anordnas specialkliniker för neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi,

viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi

och dermatologi. Vidare föreslår utredningen inrättande av s. k. käkcentraler

och — i vissa regioner — behandlingsenheter för konstgjord njure.

Utredningens principiella synpunkter på specialiseringen och därmed

förenade problem har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, varvid

systemet med subspecialisering inom vissa specialiteter, särskilt inom

internmedicinen, från de flesta håll rekommenderats. Samtidigt har emellertid

varnats för att även en subspecialisering kan medföra en icke önskvärd

splittring av en moderspecialitet. Det har också framhållits, att en

subspecialisering ofta är ett första steg i riktning mot avskiljande av självständiga

specialavdelningar, en utveckling som påskyndas av svårigheterna

att få läkare, som är villiga att i underordnad ställning ägna sig åt specialsjukvård.

Åtskilliga remissorgan menar därför, att specialiteterna från fall

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

9

till fall bär givas den organisationsform som befinnes lämpligast och att

utvecklingen härvidlag icke bör bindas alltför hårt.

Utredningens förslag till gränsdragning beträffande regionspecialiteterna

har i allmänhet tillstyrkts, ehuru i en del yttranden påpekats att vissa av

de specialiteter som utredningen föreslår organiserade på regionplanet

redan nu eller inom en snar framtid torde böra anordnas som länsspecialiteter.

I synnerhet från de medicinska fakulteternas och läkarorganisationernas

sida har vidare mera speciella avvikelser från förslagen förordats i

åtskilliga hänseenden.

För egen del kan departementschefen i allt väsentligt ansluta sig till de

principiella uttalanden, som ligger till grund för utredningens ställningstagande

beträffande regionspecialiteterna. Såsom redan tidigare framhållits

finns det anledning att över huvud taget iakttaga en viss försiktighet i fråga

om utbrytandet av nya specialiteter. Inom läkarverksamheten innebär nämligen

specialiseringen måhända en större fara än inom de flesta andra yrken.

Specialisten, som är inriktad på sitt avgränsade område, löper lätt risken att

förlora helhetsbilden av den sjuke. Liksom utredningen anser departementschefen

det likväl ofrånkomligt, att specialiseringens väg beträdes. Av vikt

är emellertid, att denna utveckling icke leder till en alltför stor uppsplittring

av moderdisciplinerna medicin och kirurgi, som i längden kan verka hämmande

på den grundläggande kliniska läkarutbildningens kvalitet och därmed

ytterst på vården.

Utredningens förslag att möta kraven på erforderlig tillgång till specialister

genom subspecialisering inom moderklinikens ram under biträdande

överläkare eller konsultläkare finner departementschefen av nu anförda

skäl förtjäna det största beaktande. Särskilt gäller detta inom internmedicinen

på grund av intermedicinarens speciella roll som koordinerande inom

den medicinska verksamheten. Organisatoriskt-ekonomiskt medför en lösning

med subspecialisering den fördelen, att uppförande av kostnadskrävande

specialkliniker i många fall kan undvikas, eftersom behovet av vårdplatser

för en subspecialitet ofta tillgodoses genom avskiljande av ett antal

platser inom moderkliniken.

Efter dessa allmänna aspekter på specialiseringen ingår departementschefen

på en närmare behandling av de särskilda av regionvårdsulredningen

förordade regionspecialiteterna. Härvid framhålles till en början, att syftet

med regionvårdsplaneringen — att giva planmässighet och stadga åt organisationen

för den högspecialiserade vården —• givetvis icke får undanskymma

det förhållandet, att nya framsteg inom medicinen kan komma att

kräva andra organisationsformer än de för dagen aktuella. Specialiteter,

som nu anses böra anordnas på regionplanct, kan så småningom komma att

föras ut på länsplanet, och inom dagens specialiteter kan åter utvecklas nya

diagnostiska och terapeutiska metoder, vilka kommer att kräva sin egen

organisation såsom regionspecialiteter. Kretsen av de regionspecialiteter

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

som i det följande förordas bygger därför på den bedömning, som kan göras

i dagens läge, och denna krets kan således komma att förändras alltefter

den medicinska utvecklingens krav. Departementschefen anser sig emellertid

böra räkna med att den avgränsningen som föreslås i allt väsentligt skall

vara ägnad att läggas till grund för sjukhusplaneringen under 1960-talet.

I direktiven för regionvårdsutredningen angavs vissa exklusiva specialiteter

— thoraxkirurgi, plastikkirurgi, neurokirurgi, neurologi och radioterapi

— vilka vid en utredning inom medicinalstyrelsen hösten 1954 ansetts

kräva en regional utbyggnad. Vad regionvårdsutredningen anfört rörande

nämnda specialiteter och vad som framkommit vid remissbehandlingen

av dess förslag bestyrker enligt departementschefens mening klart

riktigheten av detta ställningstagande.

Beträffande neurokirurgi och thoraxkirurgi har sålunda

icke från något håll i remissyttrandena ifrågasatts annat än att dessa specialiteter

bör representeras på regionplanet. Endast regionsjukhusen anses

kunna förfoga över de omfattande tekniska och laboratoriemässiga resurser

och medgiva det samarbete mellan företrädare för en rad olika specialområden,

som de synnerligen kvalificerade kirurgiska ingreppen inom dessa

specialiteter kräver. För thoraxkirurgins del pekar departementschefen särskilt

på den förskjutning som ägt rum från enbart lungkirurgi till att avse

även andra stora och tekniskt krävande kirurgiska ingrepp i brösthålan,

därvid särskilt hjärt-kärlkirurgin kommit att spela en alltmera dominerande

roll. Utredningens bedömning av vårdplatsbehovet inom neurokirurgi och

thoraxkirurgi, 4,1 resp. 5,5 vårdplatser på 100 000 invånare, har allmänt

godtagits av remissinstanserna och föranleder inga erinringar från departementschefens

sida. Det anses dock finnas anledning att noggrant följa utvecklingen,

särskilt inom thoraxkirurgin.

Förslaget att plastikkirurgin skall organiseras på regionplanet

har tillstyrkts av majoriteten av remissorganen. Från några håll har emellertid

hävdats, att plastikkirurgin skulle vara mogen att nu eller inom

en mycket snar framtid organiseras som länsspecialitet. Denna uppfattning

kan departementschefen icke biträda. Visserligen torde enklare plastikkirurgiska

ingrepp utföras och även i fortsättningen komma att utföras vid lasarettens

allmänkirurgiska avdelningar. Den högkvalificerade plastikkirurgiska

verksamheten, särskilt brännskadevården, förutsätter emellertid ett

lagarbete mellan företrädare för en rad olika specialiteter, som endast kan

väntas finnas representerade vid regionsjukhusen, samt kräver tillgång till

regionsjukhusets terapeutiska och laboratoriemässiga resurser. Det av utredningen

beräknade vårdplatsbehovet — 5,5 platser per 100 000 invånare_

omöjliggör enligt departementschefens bestämda mening att rationellt dimensionerade

och utrustade plastikkirurgiska avdelningar kan anordnas

inom de särskilda sjukvårdsområdena. Även om bl. a. den stigande frekvensen

av trafikolyckor måste väntas medföra, att antalet svåra plastikkirur
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

giska fall ökar, anses förutsättningar saknas för att under överskådlig

framtid bereda dessa patienter erforderlig specialvård på länsplanet. Den

kännbara bristen på utbildade plastikkirurger talar ävenledes emot en utspridning

av den plastikkirurgiska specialistverksamheten.

Från läkarhåll har stundom gjorts gällande, att den medicinska neurologin

är av så stort värde för invärtesmedicinarens verksamhet, att den

icke bör utbrytas ur internmedicinen. De skäl, som av utredningen åberopats

för att ge neurologin en självständig ställning, har emellertid genomgående

godtagits vid remissbehandlingen av betänkandet. Även för egen del

är departementschefen övertygad om att det såväl ur medicinsk synpunkt

som av praktiskt-organisatoriska skäl är erforderligt med neurologiska specialavdelningar

för diagnostik och behandling av svårare nervsjukdomar.

Enligt utredningens åsikt kräver neurologin en utbyggnad både på region-

och länsplanet. Till denna uppfattning kan departementschefen helt

ansluta sig. Vårdbehovet är nämligen å ena sidan mycket omfattande, å

andra sidan starkt differentierat. Endast omkring hälften av det sammanlagda

antalet neurologiska fall har beräknats behöva vård på specialavdelningar,

och endast en mindre del av dessa kräver för utredning och behandling

det kvalificerade samarbete mellan väl utbildad neurolog samt neurokirurg,

neurofysiolog, neuroradiolog och andra specialister, som regionsjukhuset

kan erbjuda. Viktigt är enligt departementschefens mening att vid dimensioneringen

av de neurologiska regionklinikerna vederbörlig hänsyn tages

till såväl den med förändringen av befolkningens ålderssammansättning

följande ökningen av hjärnans kärlsjukdomar som det med trafikskadornas

ökning stigande behovet av vårdplatser för svårare paraplegifall.

Beträffande organisationen för den neurofysiologiska laboratorieverksamheten

har starkt delade meningar framkommit. Utredningen betonar

för sin del önskvärdheten av att kunna sammanhålla den kliniska fysiologin

i en överläkares hand och föreslår av denna anledning, att neurofysiologin

organiseras som en sektion av det kliniskt fysiologiska laboratoiiet

men med egen neurolog som föreståndare. I flera remissyttranden, bl. a.

från universitetshåll, hävdas däremot bestämt, att den kliniska neui ofysiologin

kräver sin särskilda laboratorieorganisation. För egen del finner departementschefen

erfarenheterna från de befintliga neurologiska klinikerna

i Stockholm och Göteborg närmast tala för den senare organisationsformen.

Såväl kompetenskraven för de läkare, som skall handha den neurofysiologiska

laboratorieverksamheten, som arbetsuppgifternas art och kraven på

utrustning synes skilja sig så väsentligt från vad som gäller beträffande den

kliniska fysiologin, att någon rationalisering cj står att vinna genom en

samordning med denna.

Även utredningens förslag alt den neurologiska rehabiliteringsverksamheten

skall inordnas under generella rehabiliteringsavdelningar, har blivit

föremål för stark kritik. Bl. a. på grund av att den neurologiska rehabilite
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

ringen under alla förhållanden bör ledas av en neurolog, förefaller det departementschefen

lämpligast att verksamheten organiseras inom neurologiska

klinikens ram. Härför anses tala även det förhållandet, att den neurologiska

rehabiliteringsverksamheten, bl. a. med hänsyn till de krävande paraplegifallen,

kan väntas få relativt stor omfattning.

I detta sammanhang betonas att vad som nu anförts naturligtvis på intet

sätt minskar angelägenheten av att medicinska rehabiliteringsavdelningar

av generell karaktär snarast kommer till stånd. Dessa bör som utredningen

förutsatt anordnas i anslutning till lasaretten på länsplanet. Det ligger dock

i sakens natur, att speciella fordringar måste ställas på dylika avdelningar

vid regionsjukhusen med deras ofta svårare och mera differentierade klientel

och med hänsyn till undervisningens och forskningens intressen.

För den avancerade radioterapin i landet finns en regionalisering

f. n. genomförd med de tre jubileumsklinikerna i Stockholm, Lund och

Göteborg som regionsjukhus. Som utredningen visat är dessa kliniker klart

otillräckliga för att tillgodose behovet av strålbehandling av maligna tumörer.

Detta gäller framför allt beträffande cancerfall från landets norra och

mellersta delar. Angelägenheten av att behandlingsresurserna med det snaraste

ökas framhävs av att tidig diagnos och behandling av cancersjukdomar

som regel är av avgörande betydelse för effektiviteten av behandlingen.

Enligt utredningens beräkningar skulle vårdplatsbehovet vid centralanstalter

för radioterapi utgöra 8 per 100 000 invånare, innebärande att ett

tillskott av omkring 260 nya platser vid centralanstalter skulle erfordras.

Från bl. a. vissa medicinska undervisningsmyndigheters sida har dock

hävdats att utredningens beräkning är för låg och att 10 platser per 100 000

invånare skulle behövas för att täcka behovet. På denna punkt vill departementschefen

för sin del i likhet med medicinalstyrelsen förorda att, innan

större erfarenhet vunnits rörande vilka behandlingsresultat, som kan nås

med på senare tid tillkommen apparatur för högenergetisk strålning, betatroner

och gammatroner, utredningens siffra lägges till grund för beräkningen

av vårdplatsbehovet vid centralanstalterna. Vidare har departementschefen

i likhet med utredningen räknat med en fortsatt, om ock försiktig utbyggnad

av radioterapeutiska avdelningar vid större centrallasarett, varigenom en

viss avlastning torde kunna ske från centralanstalterna.

Att den avancerade strålterapin bör vara centraliserad till radioterapeutiska

specialavdelningar på regionplanet torde vara ställt utom varje

tvivel. Såväl medicinska skäl, särskilt vissa tumörslags och vissa tumörlokalisationers

låga frekvens, som undervisningens och forskningens krav

nödvändiggör detta. Vidare är det av väsentlig betydelse för goda behandlingsresultat,

att radioterapeuten kan upprätthålla intim kontakt med

företrädare för flertalet av de specialiteter, som föreslås bli koncentrerade

till regionsjukhusen. Härtill kommer slutligen den omständigheten att

behandlingsapparaturen är synnerligen dyrbar och för sin användning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

13

kräver ständig medverkan av bl. a. kliniskt erfarna radiofysiker samt att en

omfattande laboratorieorganisation fordras, vilket allt ytterligare inskärper

vikten av rationellt dimensionerade enheter.

Såsom bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg påpekat behandlas åtskilliga

former av cancertumörer med kirurgiska metoder, till den övervägande

delen vid lasarettens allmänkirurgiska avdelningar. Departementschefen delar

fakultetens uppfattning, att i speciell tumörkirurgi och tumörbiologi

särskilt utbildade kirurger skulle vara av stort värde för den kirurgiska cancerterapin.

Vid regionsjukhuset synes en sådan tumörkirurg, knuten till och

verksam inom den allmänkirurgiska kliniken, lämpligen såsom konsult

böra stå till radioterapeuternas förfogande för diskussion av diagnos och

behandlingsplaner för olika typer av cancerfall.

Att såsom från några håll förordats infoga den gynekologiska radioterapin

under den gynekologiska specialiteten anses synnerligen tveksamt,

även om detta ur undervisningens och forskningens synpunkt måhända

skulle vara till viss fördel. En sådan åtgärd skulle kunna leda till onödiga

dubbleringar av de radioterapeutiska klinikernas dyrbara behandlingsutrustning.

Givetvis bör emellertid en intim samverkan mellan de radioterapeutiska

och gynekologisk-obstetriska klinikerna eftersträvas och för överläkarna

för de förstnämnda klinikernas gynekologiska avdelningar krävas

fullgod utbildning i både gynekologi och radioterapi.

Beträffande diagnostiken och den medicinska behandlingen av hjärtsjukdomar

har utredningen framhållit, att modern ltardiologi arbetar

med en rad laboratoriemetoder, som kräver speciell och mycket omfattande

utrustning samt fordrar ett icke oväsentligt personaluppbåd, diagnostisk

erfarenhet och uppdriven rutin. För de fall av hj ärt-kärl sjukdomar, som

fordrar mera specialiserade analysmetoder med hjärtkatetriseringar, angiografier

och funktionell hj ärtdiagnostik, förordar utredningen mindre kliniker

med egen överläkare vid regionsjukhusen. Förslaget har mottagits med

stor tveksamhet av flertalet av de medicinska fakulteterna och högskolorna,

vilka ifrågasatt, om icke den kliniska kardiologin, bl. a. med hänsyn till

undervisningen av de medicine studerande och underläkarna borde tillgodoses

inom den medicinska — och beträffande barnkardiologin inom den

pediatriska -— klinikens ram. För egen del är departementschefen helt av

samma uppfattning. Som karolinska institutets lärarkollegium påvisat skulle

självständiga kardiologiska kliniker även av den mindre storlek utredningen

förordat undandraga de internmedicinska klinikerna den helt övervägande

delen av för undervisningen lämpliga hjärtfall. Med hänsyn till hjärtsjukdomarnas

centrala betydelse inom internmedicinen och i medicinsk verksamhet

över huvud taget måste bestämt varnas för en sådan utveckling. Enligt

departementschefens mening bör därför den högspecialiserade kardiologiska

verksamheten utvecklas som subspecialitet under biträdande överläkare

eller konsultläkare inom den internmedicinska kliniken, d. v. s. efter

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

samma linjer som utredningen förutsatt för organisationen av den pediatriska

kardiologin inom den pediatriska kliniken. Däremot delar departementschefen

utredningens uppfattning, att de nyss berörda kardiologiska undersökningsmetoderna

är av den kvalificerade natur och ställer så stora

krav på fysiologiska, röntgenologiska och andra laboratorieresurser, att verksamheten

i första hand bör koncentreras till regionsjukhusen.

Flertalet kirurgiska ingrepp på barn utföres f. n. vid de allmänkirurgiska

avdelningarna i landet eller vid kirurgiska specialavdelningar för olika

organspecialiteter. Behandlingen av allmänkirurgiska sjukdomar hos barn

erbjuder emellertid särskilda svårigheter och uppvisar särdrag, som bottnar

både i de speciella hänsyn vården av sjuka barn kräver och i barnens

anatomiska och funktionella skiljaktigheter i förhållande till vuxenklientelet.

Vidare finns en grupp för barnaåldern specifika kirurgiska sjukdomar,

bl. a. medfödda missbildningar, vilka ofta måste bli föremål för omedelbar

operation av den nyfödde, för att denne skall kunna räddas till livet. Utredningens

förslag att vid regionsjukhusen skall anordnas speciella barnkirurgis

k a kliniker under självständig överläkare har med endast några få

undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen. Med hänsyn

till angelägenheten av att det kirurgiska barnklientelet beredes en vård,

som i största utsträckning tillgodoser dess speciella behov och samtidigt i

görligaste mån medger, att barnklientelet vårdas avskilt från de vuxna,

kan departementschefen i princip biträda förslaget. Departementschefen

ifrågasätter emellertid, om speciella barnkirurgiska kliniker behöver byggas

ut vid samtliga regionsjukhus och om ej samma syfte på sina håll kan

nås genom subspecialisering.

I likhet med Stockholms stad och Stockholms läns landsting ifrågasätter

departementschefen vidare, om icke utredningens beräkning av behovet av

barnkirurgiska vårdplatser i tätorter — 1 °/oo av barnantalet i åldrarna

t. o. m. 15 år — ligger i överkant och bör modifieras nedåt i enlighet med

vad staden och landstinget förordat.

Vad angår u r o 1 o g i n har från Svenska kirurgförbundets sida hävdats,

att denna bör betraktas som länsspecialitet och vara företrädd vid alla centrallasarett.

I övrigt har vid remissbehandlingen inga erinringar gjorts mot

utredningens förslag att för undersökning och operation av mera kvalificerade

urologfall skall inrättas särskilda kliniker vid regionsjukhusen, medan

urologin i övrigt bör utvecklas som subspecialitet på länsplanet. Departementschefen

finner det för sin del uppenbart, att ett mycket brett klientel

av urologiska operationsfall hör hemma på lasarettens allmänkirurgiska

avdelningar. Vid större sjukhus torde vården av detta klientel lämpligen

kunna anordnas som subspecialitet under särskild biträdande överläkare

eller konsultläkare. Å andra sidan förutsätter behandlingen av vissa svårare

sjukdomstillstånd så ingående utredningar i samarbete med en rad andra

specialister och så tekniskt krävande operativa ingrepp, att det får anses

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

15

påkallat att härför anordna självständiga urologiska kliniker på regionplanet.

Som utredningen framhållit torde dessa kliniker ha en viktig uppgift

att fylla för specialistutbildning av urologer och randutbildning för allmänkirurger.

Då någon skarp gräns ej kan dragas mellan det urologiska klientel som

bör vårdas på regionplanet och de fall som kan behandlas på länsplanet,

bör regionklinikerna allt efter lokala förutsättningar dimensioneras så,

att de kan fungera som rationella vårdenheter och samtidigt erbjuda erforderligt

patientmaterial för den kliniska läkarutbildningen. Av utredningen

förordade klinikstorlekar om 50 å 60 vårdplatser har ur dessa synpunkter

ej givit departementschefen anledning till erinran.

Utredningens uppfattning att dermatologin är en specialitet vilken

bör vara representerad med kliniker på både regionplanet och länsplanet

har vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Som påpekats av

utredningen finns också mer eller mindre väl utbyggda dermatologiska

kliniker på samtliga de orter, som rimligen kan ifrågakomma som säte för

regionsjukhus. Att klinikerna på regionplanet blir relativt stora, anser departementschefen

vara av särskild betydelse för undervisningen och forskningen

i ämnet. Med hänsyn till hud- och könssjukdomarnas stora frekvens

bör regionkliniker med 50 å 60 vårdplatser lämna erforderligt utrymme för

rationella dermatologiska enheter för öppen och sluten vård även på länsplanet.

Enligt regionvårdsutredningens uppfattning bör reumatologi icke

betraktas som en regionspecialitet. Till stöd härför åberopar utredningen

bl. a., att de reumatiskt sjuka i allmänhet kan omhändertagas vid varje

lasarett med internmedicinsk klinik, dock att vissa fall kräver vård vid centrallasarett

med tillgång till ortopedisk sakkunskap och en väl utbyggd

rehabiliteringsorganisation. Vidare hävdar utredningen, att det f. n. icke

finns några särskilda tekniska resurser för diagnostik eller terapi av reumatiska

sjukdomar, som skulle motivera reumatologiska kliniker på regionplanet.

Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet företräder

en annan uppfattning. Visserligen menar utredningen, att flertalet

reumatiskt sjuka bör vårdas på länsplanet, men samtidigt betonas bl. a.,

att plastiklcirurgisk och urologisk behandling är ett viktigt inslag i rehabiliteringen

av svårare reumatikerfall, något som enligt utredningens åsikt utgör

ett motiv för att reumatologiska specialavdelningar hör ingå i regionsjukhusen.

Vid remissbehandlingen av de båda utredningsförslagen har meningarna

brutits starkt om vilkendera utredningens uppfattning som bör följas. Regionvårdsutredningens

linje stöds av hl. a. medicinska fakulteterna i Uppsala

och Göteborg, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

samt flertalet kommunala sjukvårdshuvudmän. Pensionsstyrelseutredningens

förslag tillstyrks av bl. a. karolinska institutets lärarkollegium, medicinska

fakulteten i Lund, direktionerna för karolinska sjukhuset och

akademiska sjukhuset, ett mindre antal sjukvårdshuvudmän samt vissa

organisationer som företräder reumatilcervården.

Med den starka splittring i uppfattningen om reumatologins ställning,

som sålunda kommit till uttryck, finner departementschefen det ytterst

vanskligt att bedöma, hur nämnda specialitet skall behandlas i regionvårdssammanhang.

Vid sina ingående överväganden av denna fråga har han

emellertid funnit följande synpunkter förtjäna särskilt beaktande.

Den omständigheten, att speciella diagnostiska och terapeutiska resurser

f. n. anses saknas för vården av de reumatiskt sjuka, kan otvivelaktigt

bidraga till att reumatikerfallen vid intagning på internmedicinska avdelningar

ej blir föremål för den uppmärksamhet och den aktiva rehabiliteringsverksamhet

som vore önskvärd. Då en stor del av klientelet kräver

långvarig vård och positiva resultat av behandlingen endast nås successivt,

ligger det också nära till hands, att patienterna skrivs ut från sjukhuset

tidigare än som ur vårdsynpunkt är lämpligt. Genom tillskapande

av särskilda vårdenheter för reumatiska sjuka med en mera självständig

ställning i förhållande till internmedicinen torde onekligen garantierna ökas

för att klientelet ägnas erforderlig uppmärksamhet och får en adekvat behandling.

Det skulle enligt departementschefens mening därför vara till fördel,

om vid sidan av pensionsstyrelsens nuvarande lasarettsanslutna reumatikeravdelningar

— vilka förutsättes komma att överföras till de kommunala

sjukvårdshuvudmännen — reumatikervården inom de internmedicinska

avdelningarnas ram anordnades såsom subspecialitet under biträdande överläkare.

En effektiv vård av de reumatiskt sjuka kräver samverkan med olika

specialister, bl. a. ortopeder, och fordrar en omfattande rehabiliteringsorganisation.

Som utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

understrukit, fordrar de svårare reumatikerfallen också plastikkirurgisk

behandling och urologisk specialvård. Detta klientel torde därför

under alla omständigheter kräva vård vid regionsjukhusen. Dessa sjukhus

måste också, såsom redan tidigare framhållits, förutsättas förfoga över

särskilt rika möjligheter till högspecialiserad rehabiliteringsverksamhet. På

grund härav synes det departementschefen sannolikt, att reumatikervården

vid regionsjukhusen kommer att inta en dominerande ställning och bil

normgivande för utvecklingen på området. Forskningen inom reumatologin

kommer också att här ha sina naturliga centra. Genomföres en subspecialisering

av reumatikervården vid lasaretten, kommer vidare för rekryteringen

av specialistutbildade läkare ytterligare utbildningsplatser i reumatologi att

erfordras. Organisatoriskt anses dessa förhållanden motivera, att åtminstone

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

17

mindre, självständiga reumatologiska kliniker i regel står till förfogande

på regionplanet.

Reumatologiska specialkliniker finns f. n. i bruk vid karolinska sjukhuset

och vid Lunds lasarett. Dessutom har pensionsstyrelsen enligt Kungl.

Maj :ts bemyndigande träffat avtal med Göteborgs stad och Västerbottens

läns landsting om inrättande av en reumatologisk klinik vid Sahlgrenska

sjukhuset resp. utökning av styrelsens reumatikervårdplatser vid lasarettet

i Umeå med ytterligare en avdelning. Byggnader för ändamålet har

uppförts och färdigställts vid båda sjukhusen men disponeras f. n. för

andra ändamål enligt överenskommelser, som utlöper för Göteborgsklinikens

del med utgången av år 1960 och för Umeåavdelningens den 31 december

1962. En mindre reumatologisk klinik planeras även vid akademiska

sjukhuset i Uppsala. Specialavdelningar för reumatikervård med tillgång

till alla de kvalificerade resurser, som förutsättes skola finnas vid

regionsjukhusen, kommer sålunda att stå till förfogande vid samtliga undervisningssjukhus.

Vid de övriga regionsjukhus, som beräknas komma till stånd, där bl. a.

forskningssynpunkterna ej torde behöva tillmätas en lika framträdande

roll vid organisationens utformning, kan det enligt departementschefens

uppfattning övervägas att i varje fall tills vidare tillgodose reumatologin genom

subspecialisering inom internmedicinen.

Som tidigare anförts innefattar regionvårdsutredningens förslag, att utöver

kliniker för regionspecialiteterna vid regionsjukhusen skall anordnas

s. k. käkcentraler för behandling av komplicerade skador och defekter

inom ansikte och käkar, vilka kräver ett utvecklat lagarbete mellan en

rad medicinska och odontologiska specialister. Förslaget har som sådant

väckt kritik endast från ett par av läkarorganisationerna, vilka huvudsakligen

anmärkt, att den verksamhet som skulle förläggas till käkcentralerna

kan och bör decentraliseras till de större centrallasaretten. Däremot har meningarna

om hur käkcentralerna bör organiseras gått starkt isär. Det har

bl. a. påyrkats, att frågan om detaljorganisationen skall bli föremål för fortsatt

utredning.

För egen del understryker departementschefen att ett betydande antal

komplicerade ansikts- och käkskador samt missbildningar inom ansikte, käkar,

läppar och gommar för sin behandling fordrar rekonstruktioner under

medverkan av plastikkirurgisk specialist. Då enligt vad tidigare förordats

den plastikkirurgiska specialistvården bör koncentreras till regionsjukhusen,

följer härav att behandlingen av dessa fall bör äga rum vid regionsjukhusen.

De enklare behandlingsfallen kan däremot som hittills omhändertagas vid

bl. a. lasarettens kirurg- eller öronkliniker eller vid centraltandpolikliniker.

Det klientel som kräver kvalificerad specialistvård blir på grund härav förhållandevis

litet, vilket ytterligare talar för att verksamheten centraliseras

2 — B i han g ''ill riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 189

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

till regionplanet. Bl. a. torde såväl den medicinska som den odontologiska

undervisningen och forskningen vara bäst betjänt av en sådan centralisering.

Departementschefen erinrar om att Kungl. Maj :t genom sina av riksdagen

numera godkända förslag i årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln

p. 106, elfte huvudtiteln p. 73) angående bidrag till driften av en

käkcentral vid Malmö allmänna sjukhus i princip redan kan anses ha tagit

ställning till att käkcentraler bör anordnas på regionplanet.

Beträffande organisationen av käkcentralerna finner departementschefen

icke lämpligt att här lämna några generella anvisningar. Organisationen

torde vid de olika regionsjukhusen bli beroende av lokala och personella

förutsättningar, varvid bl. a. förekomsten av tandläkarhögskola på orten kan

påverka utformningen. Inrättande av särskilda vårdavdelningar i anslutning

till käkcentralerna anses dock icke böra komma ifråga, utan patienterna bör

vårdas på den klinik, där fallet allt efter sin natur närmast hör hemma.

Ett klientel som i detta sammanhang kräver speciell uppmärksamhet är

barn med medfödda läpp- och gommissbildningar. Frågan om organisationen

för att ge dessa barn en adekvat behandling har vid olika tillfällen

aktualiserats under senare år. Sålunda framlade medicinalstyrelsen redan

1946 ett förslag i ämnet. Vidare behandlades frågan i anledning av väckta

motioner vid 1955 års riksdag (statsutsk. uti. nr 162). Tillkomsten av käkcentraler

vid regionsjukhusen torde skapa tillfredsställande möjligheter

att samordna de operativa och odontologiska ingrepp som dessa missbildningar

fordrar. Ingreppen måste emellertid som regel göras successivt, och

under mellantiderna behöver barnen sällan sjukhusvård. Däremot är det

ofta nödvändigt, att de under denna tid får tillgång till foniatrisk behandling,

då talrubbningar är vanliga i dessa fall. Därför understrykes vikten av

att foniater står till förfogande för ändamålet. Sådana specialister finns

f. n. vid flertalet universitetssjukhus och har av utredningen förutsatts

skola stå till förfogande inom den rehabiliteringsorganisation, som beräknas

komma till stånd inom sjukvårdsområdena. Ett särskilt problem i sammanhanget

är att den intensiva foniatriska och odontologiska behandling, som

barn med svårare läpp- och gomdefekter kräver, stundom torde nödvändiggöra

någon form av internatvård av liknande typ, som f. n. förekommer för

barn med gomdefekter i Stockholm, Uppsala och Göteborg. Kunde sådana

internat anordnas i nära anslutning till käkcentralerna, skulle ett viktigt

steg tagas för att bereda ifrågavarande handikappade barn goda möjligheter

till snabb anpassning i samhället.

Vad angår utredningens förslag rörande centraler för behandling med

konstgjord njure erinras om att denna fråga relativt utförligt behandlats

vid anmälan av 1960 års statsverksproposition (elfte huvudtiteln,

p. 62). Departementschefens förslag i denna del, som numera godkänts av

riksdagen, innebär, att — vid sidan av den befintliga behandlingscentralen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

19

vid njurmedicinska avdelningen vid lasarettet i Lund och den mindre

dialysavdelningen vid lasarettet i Umeå samt en eventuell central vid

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg —- dialyscentraler skall komma till stånd

i Stockholm och vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Någon anledning att

redan nu ompröva detta beslut finns enligt departementschefens mening

icke. Eftersom dialyscentralernas antal understiger det antal regioner, som

i det följande föreslås för den specialiserade kroppssjukvården, kommer en

regionalisering av behandlingen med konstgjord njure under alla förhållanden

att fordra en särskild regionindelning. Denna frågas lösning torde bli

beroende på överenskommelse med berörda intressenter.

Såsom tidigare antytts har regionvårdsutredningen mera ingående granskat

ytterligare ett antal internmedicinska och kirurgiska specialiteter, vilkas

representation på regionplanet i skilda sammanhang ifrågasatts. Hit hör

bl. a. hematologi, blodgruppsserologi, allergologi, endokrinologi och yrkesmedicin.

Utredningen har dock icke funnit någon av dessa specialiteter böra

utvecklas som självständig regionspecialitet. Häremot har erinringar riktats

endast i några enstaka yttranden, vari yrkats, att för allergologi resp. yrkesmedicin

borde upptagas specialavdelningar på regionplanet.

För egen del kan departementschefen helt ansluta sig till utredningens

uppfattning i berörda avseenden. Han anser sålunda icke, att ytterligare

specialiteter utöver de av honom tidigare förordade f. n. bör organiseras såsom

självständiga regionspecialiteter.

Beträffande yrkesmedicinen bör, som utredningen betonat, behovet av

intim kontakt med arbetsplatserna och industriläkarna föranleda, att denna

organiseras på länsplanet. Den omständigheten att bristen på för ändamålet

utbildad personal endast kan medge en successiv utbyggnad av yrkesmedicinska

avdelningar vid lasaretten torde i princip ej böra inverka på

denna målsättning. Departementschefen är emellertid medveten om att yrkesmedicinska

avdelningar till en början endast kan väntas bli inrättade vid

de större sjukhusen och att övergångsvis en form av regionalisering därför

kan övervägas.

I fråga om allergologin biträder departementschefen de skäl utredningen

åberopat för att vården av de allergiska sjukdomarna ej bör utbrytas som

specialitet vare sig på läns- eller regionplanet. Däremot anses som utredningen

föreslagit mindre laboratorier för beredning av allergenextrakt böra

inrättas, i första hand vid regionsjukhusen. Hur dessa laboratorier skall

organiseras anses få avgöras från fall till fall efter de lokala förutsättningarna.

Utredningens i detta sammanhang framförda förslag att för kurortsmässig

vård av främst astmasjuka omändra tuberkulossanatorier, som ej

längre behövs för sitt ursprungliga ändamål, föranleder ingen erinran från

departementschefens sida. En viss försiktighet härvidlag, till dess säkrare

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

erfarenheter vunnits rörande värdet av denna vårdform, anses dock böra

rekommenderas, varför det synes lämpligt att som utredningen förordat till

en början genomföra projektet på regionplanet.

Vad utredningen i övrigt anfört i fråga om laboratorieorganisat

i o nen och vissa serviceorgan vid regionsjukhusen kan departementschefen

i allt väsentligt biträda. Departementschefen har i det

föregående vid behandlingen av de skilda regionspecialiteterna i olika sammanhang

utgått ifrån att väl utbyggda laboratorieresurser måste stå till förfogande,

för att den högspecialiserade och exklusiva vården vid regionklinikerna

skall kunna hållas på en hög nivå. För medicinens fortsatta utveckling

genom forskning är en väl differentierad och effektivt fungerande laboratorieorganisation

likaledes av grundläggande betydelse. Utan att här

närmare ingå på organisationen av de enskilda laboratorieenheterna, som

torde böra bedömas efter förhållandena i de olika regionerna, inskränker sig

därför departementschefen till att allmänt understryka angelägenheten av

att den laboratoriemässiga sidan av regionsjukhusens organisation behandlas

med förutseende och anpassas till utvecklingens krav.

Beträffande slutligen de av utredningen berörda mentalsjukhusen för

barn och ungdom anses frågan härom böra prövas i annat sammanhang.

Indelning av riket i sjukvårdsregioner

Vid sina överväganden av frågan hur indelningen av riket i sjukvårdsregioner

lämpligen bör utformas har regionvårdsutredningen utgått från

såsom självklart, att undervisningssjukhusen i Stockholm, Uppsala, Lund,

Göteborg och Umeå skall bilda kärnan i var sin sjukvårdsregion. Stockholmsregionen

med ett stort befolkningsunderlag i huvudstaden och dess

kringliggande områden och med en väl utbyggd sjukhusorganisation även

inom stadens egen sjukvård betraktar utredningen härvid som en dubbelregion.

Vidare behandlar utredningen lasarettet i Lund och det närbelägna

Malmö allmänna sjukhus som en enhet ur regionvårdssynpunkt.

Utredningen har till en början undersökt, huruvida regionaliseringen

borde baseras enbart på de nämnda fem städerna med undervisningssjukhus.

På grund av målsättningen för regionernas storlek — cirka en miljon

invånare — samt vissa undersökningar rörande befolkningsfördelning, kommunikationsförhållanden

och restider m. m. har utredningen emellertid

funnit ytterligare minst en sjukvårdsregion böra tillkomma. Efter att ha

studerat olika alternativa kombinationer för regionindelningen har utredningen

stannat för att föreslå Linköping såsom förläggningsort för ett sjätte

regionsjukhus. Vid detta ställningstagande har utredningen räknat med att

framdeles en sjunde region bör utbyggas med Örebro som centralort.

Utredningens förslag till regionindelning och val av regionorter har i

stort sett accepterats vid remissbehandlingen. Den kritik som framkommit

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

21

har — förutom vissa önskemål beträffande gränsdragningen mellan regionerna

— huvudsakligen riktat sig mot förslaget, att en örebroregion skulle

tillkomma först i ett senare skede.

Innan departementschefen för egen del går in på en närmare diskussion

av de konkreta förslagen rörande regionindelningen framhåller han allmänt,

att han helt delar utredningens uppfattning om att regionaliseringen i princip

bör grunda sig på fixerade upptagningsområden. Det främsta syftet med

regionvårdsplaneringen — att skapa en så fast grund som möjligt för huvudmännens

utbyggnad och dimensionering av den exklusiva kroppssjukvården

— skulle enligt departementschefens mening till stor del förfelas, om planläggningen

ej kunde baseras på ett klart avgränsat befolkningsunderlag.

Inför osäkerheten om att eljest kunna bereda specialvård åt patienterna från

det egna sjukvårdsområdet skulle också de huvudmän, som ej förfogade över

egna regionvårdsplatser, kunna föranledas att försäkra sig om platser på

olika håll, vilket otvivelaktigt skulle försvåra en rationell dimensionering

och ett effektivt utnyttjande av resurserna.

Vidare anser departementschefen i likhet med utredningen, att de administrativa

gränserna för de nuvarande sjukvårdsområdena bör följas så

långt som möjligt, bl.a. för undvikande av att huvudmännen skall behöva

engagera sig i regionsjukvård på flera håll och att patienter från ett och

samma sjukvårdsområde skall komma att hänföras till olika regionsjukhus.

Endast där en rationell indelning annars omöjliggöres eller eljest särskilda

hänsyn motiverar detta, bör sålunda enligt departementschefens uppfattning

avsteg från landstingsgränserna göras.

I detta sammanhang framhålles att den översyn av länsindelningen som

f. n. pågår icke torde komma att resultera i förändringar av den natur, att

regionvårdsplaneringen i stort kommer att menligt påverkas härav.

Det har för departementschefen stått klart att, om regionindelningen skall

runna läggas till grund för en långsiktig sjukhusplanering, den redan från

början bör göras definitiv i så måtto, att icke det befolkningsunderlag, för

vilket regionklinikerna dimensioneras, i ett senare stadium av uppbyggnaden

mera radikalt förändras. Departementschefen har av denna anledning

ansett det nödvändigt, att definitiv ställning redan nu tages till hur många

regioner planläggningen även på längre sikt skall anpassas efter.

Vid övervägandet av regionernas antal har departementschefen funnit det

uppenbart, att utbyggnaden av regionsjukvården totalt sett måste komma

att ställa sig både dyrbarare och mera personalkrävande ju flera regioner

och därmed regionsjukhus som tillskapas. Även om de sammanlagda kostnaderna

för anordnande av själva vårdplatserna kan beräknas bli i stort sett

desamma vid uppförande av större kliniker vid färre antal sjukhus och vid

uppförande av flera mindre kliniker, torde dock kostnaderna för de för den

högspecialiserade sjukvården särskilt erforderliga anordningarna, framför

allt den speciella laboratorieorganisationen, mera kvalificerade operations
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

avdelningar och den dyrbara specialapparaturen, öka med antalet regionsjukhus.

Detsamma gäller behovet av personal. Sålunda måste det antal

specialutbildade läkare, som krävs vid en utbyggnad av flera mindre kliniker,

var och en med sin egen serviceorganisation, bli högre än om utbyggnaden

koncentreras till ett mindre antal större kliniker.

Med hänsyn till de betydande investeringar, som uppbyggandet av den

specialiserade kroppssjukvården kräver, och med den knapphet på läkaroch

sköterskepersonal, som f. n. råder och som vi i viss utsträckning har att

räkna med även för den närmaste framtiden, måste de ekonomiska aspekterna

och frågan om arbetskraftstillgången tillmätas den största betydelse

vid regionaliseringens förverkligande. Från dessa utgångspunkter torde

starka skäl tala för det av utredningen diskuterade alternativet med fem

regioner uppbyggda kring de nuvarande undervisningssjukhusen. För en

sådan begränsning av regionernas antal talar också den omständigheten, att

befintliga eller under uppförande varande kliniker för regionspecialiteter

vid undervisningssjukhusen i vissa fall, särskilt i Stockholm, med hänsyn

till undervisningens och forskningens behov erhållit en dimensionering, som

täcker landets behov av vårdplatser i sådan utsträckning, att utrymme inte

finns för en fullständig utbyggnad på andra håll. Enligt departementschefens

mening måste man söka undvika att satsa kapital och personal på en utbyggnad

av regionkliniker på andra håll i en omfattning, som medför, att

den totala vårdplatstillgången inom landet överstiger behovet och att redan

anordnade vårdplatser ej kan beläggas. Detta måste bestämt framhållas,

även om konsekvensen skulle bli att patienternas resor för vård i vissa fall

bleve något längre och kostnaderna härför något högre.

Ur här angivna synpunkter har departementschefen funnit karolinska

sjukhuset intaga en särställning vid regionindelningen. Sjukhusets kliniker

har nämligen dimensionerats med hänsyn till den medicinska undervisningen

och forskningen vid landets största utbildningsanstalt för läkare och

för att sjukhuset skall tjäna som rikssjukhus med hela landet som upptagningsområde.

Sedan den högspecialiserade kroppssjukvården utbyggts regionvis,

bör, såsom i annat sammanhang skall närmare beröras, karolinska

sjukhusets upptagningsområde naturligen begränsas till Stockholmsregionen,

varvid betydande svårigheter måste befaras uppstå att kunna belägga

vårdplatserna vid flertalet av dess redan utbyggda kliniker för regionvårdsspecialiteter.

Frånsett de olägenheter en dylik överdimensionering måste

innebära ur ekonomiska och rationella synpunkter, skulle en minskning av

patientunderlaget kunna få allvarliga konsekvenser för läkarutbildningen

och forskningen vid sjukhuset. Vid behandlingen av regionvårdsfrågorna i

inrikesdepartementet har läget för karolinska sjukhusets del framstått som

särskilt prekärt, då det från Stockholms stads sida uttalats, att staden övervägde

att inom sin sjukvårdsorganisation anordna ytterligare kliniker för

vissa av de specialiteter, inom vilka vårdplatserna vid karolinska sjukhuset

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

23

redan måste antagas överstiga en blivande Stockholmsregions behov. Från

stadens sida har bl. a. hävdats att de berörda klinikerna vid karolinska sjukhuset

överdimensionerats och att detta ej finge hindra tillkomsten av för

sjukvårdens lämpligaste organisation erforderliga kliniker.

Då en minskning av klinikerna på karolinska sjukhuset i allmänhet ej

kan godtagas med hänsyn till undervisningen och forskningen, har det vid

departementschefens överväganden av frågan om regionernas antal och

storlek framstått som särskilt angeläget att bevaka karolinska sjukhusets

berättigade intresse av att kunna tillförsäkras erforderligt patientunderlag.

Å andra sidan har departementschefen vid sina överväganden av indelningsfrågan

icke kunnat bortse från att, särskilt efter det regionvårdsutredningens

förslag blev offentligt, från sjukvårdshuvudmännens sida bedrivits

ett intensivt planläggningsarbete, som av allt att döma skulle resultera i en

uppdelning av landet på sju regioner med regioncentra i Stockholm, Uppsala,

Linköping, Lund-Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå (utredningens

alternativ IV). Som tidigare framhållits har departementschefens strävan

varit att undvika inskränkningar i huvudmännens frihet att själva bestämma

om utbyggnaden av sin sjukvårdsorganisation, såframt icke direkta felinvesteringar

ifråga om den totala utbyggnaden i landet kunde förutses bli

följden av ett genomförande av de på olika håll framkommande planerna.

Vid ärendets beredning i inrikesdepartementet har därför gjorts en undersökning

av vilka konsekvenser med avseende å vårdplatsbehov, investeringar

och personal en utbyggnad med sju regioner skulle medföra.

Vid undersökningen har regionvårdsutredningens alternativ IV med vissa

modifikationer lagts till grund för beräkningarna. I fråga om de särskilda

regionernas omfattning har utredningens förslag frånträtts i några avseenden.

Sålunda har den av utredningen skisserade Umeåregionen befunnits

få alltför litet befolkningsunderlag — och detta gäller oavsett vilket regionalternativ

som väljes — både med hänsyn till undervisningens och forskningens

behov av patientunderlag och för att bära upp driftsekonomiskt

tillräckligt stora vårdenheter. Hela Ångermanland har därför ansetts böra

tillföras Umeåregionen, vars befolkningsunderlag härigenom skulle ökas

med cirka 110 000 invånare i dagens siffror jämfört med utredningens förslag.

Till förmån för förslaget att hänföra hela Ångermanland till Umeåregionen

har också ansetts tala det faktum, att restiderna såväl med järnväg

som med landsvägstransport är kortare till Umeå än till Uppsala från

hela landskapet. Den motsvarande minskningen av Uppsalaregionen har bedömts

icke ge anledning till några betänkligheter, enär regionen likväl

skulle komma att omfatta över 1 100 000 invånare (år 1970 över 1 200 000).

Icke i något fall har heller de för akademiska sjukhuset planerade klinikerna

funnits bli överdimensionerade i förhållande till det teoretiska vårdbehovet

för regionen.

Enligt vad som under hand framkommit under beredningen i departe
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

mentet har från Örebro läns landstings sida tagits initiativ till att utöka

den av utredningen föreslagna Örebroregionen med delar av Södermanlands,

Skaraborgs och Kopparbergs län. Att på detta sätt till regionen hänföra

icke mindre än sex olika landstingskommuner eller delar av landstingskommuner

har vid departementsundersökningen befunnits ur praktiska

och avtalsmässiga synpunkter olämpligt. Sakligt har det heller icke

synts motiverat, eftersom kommunikationerna i dessa delar av landet är så

goda, att endast obetydliga skillnader i restidsavstånd uppkommer till de

skilda regionorterna. Särskilt har observerats att Uppsalaregionen skulle

få väl litet befolkningsunderlag om — utom den föreslagna minskningen i

norr — även en del av Kopparbergs län (76 000 invånare) undandroges

regionen. Möjligen har det ansetts kunna övervägas att låta västra delen

av Södermanland (med f. n. cirka 127 000 invånare) tillhöra örebroregionen,

eftersom en viss ökning av dennas befolkningsunderlag synts vara berättigad.

Det har emellertid samtidigt konstaterats att härigenom betydande

olägenheter kunde befaras för Stockholmsregionen, för vars stora

undervisningskliniker komme att uppstå ett allvarligt underskott på patientmaterial.

En förutsättning för att en dylik minskning av Stockholmsregionen

överhuvud taget skulle kunna accepteras har därför ansetts vara,

att i Örebro och Linköping endast vissa specialiteter utbyggdes samt att

en del av klinikerna i dessa städer och även i Uppsala underdimensionerades.

Enligt uppgift från Örebro läns landsting avsåges en del av Västmanlands

län med 43 400 invånare skola tillhöra örebroregionen, medan i regionvårdsutredningens

sjuregionsalternativ förutsattes, att en något större

del av Västmanlands län (70 400 invånare) skulle hänföras till nämnda region.

Den av landstinget förutsatta avvikelsen har vid departementsundersökningen

ansetts icke ge anledning till erinran.

Vid de tidigare berörda överläggningarna med företrädare för vissa sjukvårdshuvudmän,

som föregått ställningstagandet i regionvårdsfrågorna,

lades resultatet av departementsundersökningen till grund för diskussionen.

För egen del förutsatte departementschefen vid dessa överläggningar såsom

ett villkor för att de vid undersökningen uppdragna riktlinjerna för regionindelningen

skulle kunna accepteras av statsmakterna, att ett tillfredsställande

patientunderlag för karolinska sjukhusets stora, redan utbyggda

specialkliniker skulle säkerställas genom att motsvarande specialiteter i

angränsande regioner icke utbyggdes eller underdimensionerades i förhållande

till det framräknade vårdplatsbehovet inom vederbörande region.

Sedan en redovisning lämnats för vissa i departementet gjorda beräkningar

angående förslagets konsekvenser med avseende å vårdplatsbehovet

och utbyggnaden vid de skilda regionklinikerna samt rörande utbyggnadskostnaderna

och personalbehovet vid förslagets realiserande —- siffror

till vilka departementschefen återkommer i det följande — kunde vid

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

25

överläggningarna i allt väsentligt enighet nås om att riktlinjerna i departementsförslaget

under det av departementschefen uppställda villkoret vore

ägnade att läggas till grund för regionindelningen.

Sedan frågan härefter blivit föremål för fortsatta överväganden i inrikesdepartementet,

anser sig departementschefen kunna förorda, att de förut

angivna riktlinjerna för regionindelningen följes. Det föreslås sålunda, att

riket indelas i sju regioner för den högspecialiserade kroppssjukvården med

regionsjukhus i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg,

Örebro och Umeå, varvid dock vissa regionspecialiteter tills vidare ej skall

utbyggas i Linköping och Örebro.

De olika regionerna skall enligt departementschefens förslag ha följande

omfattning:

Stockholmsregionen. Stockholms stad, Stockholms län, Södermanlands

län utom den västra delen, omfattande Eskilstuna och Flen samt kommunerna

väster därom, ävensom Gotlands län.

Uppsalaregionen. Uppsala län, Västmanlands län utom Köpingsområdet,

Kopparbergs och Gävleborgs län, Västernorrlands län utom Ångermanland

samt Jämtlands län.

Linköpingsregionen. Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län.

Lund-Malmöregionen. Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län samt södra delen av Hallands län i enlighet med regionvårdsutredningens

förslag.

Göteborgsregionen. Norra delen av Hallands län i enlighet med regionvårdsutredningens

förslag samt Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs

län.

örebroregionen. Västra delen av Södermanlands län, omfattande Eskilstuna

och Flen samt kommunerna väster därom, Värmlands och Örebro län

samt Köpingsområdet av Västmanlands län.

Umeåregionen. Ångermanland samt Västerbottens och Norrbottens län.

Skulle i fall där ett sjukvårdsområde delas på två regioner mindre jämkningar

i den av departementschefen förordade gränsdragningen bli aktuella,

anses sådana frågor böra prövas i det samordningsorgan som i det följande

förordas.

Med användande av de prognoser för befolkningsutvecklingen, som regionvårdsutredningen

framlagt, uppskattas folkmängden i regionerna omkring

år 1970 till följande ungefärliga invånarantal, nämligen i Stockholmsregionen

1 500 000, Uppsalaregionen 1 250 000, Linköpingsregionen 900 000,

Lund-Malmöregionen 1 300 000, Göteborgsregionen 1 320 000, örebroregionen

750 000 och Umeåregionen 680 000. Dessa beräkningar anses ge vid

handen, att regionerna vid den tidpunkt, då utbyggnaden i stort sett bör

beräknas vara genomförd, kommer att ha godtagbart befolkningsunderlag,

för att regionsjukhusen på ett tillfredsställande sätt och under rationella

driftförhållanden skall kunna fylla sina uppgifter i sjukvårdens, undervis
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

ningens och forskningens tjänst. Befolkningsunderlaget för regionklinikerna

i Umeå kommer dock alltjämt att vara lågt, något som enligt departementschefens

mening inskärper vikten av att Umeåregionen icke minskas.

I detta sammanhang framhålles slutligen, att departementschefen beträffande

regionsjukhuset i Umeå med tillfredsställelse skulle se att ett nordiskt

samarbete kunde komma till stånd. Om möjligheter öppnades för patienter

från Nordnorge och norra Finland att mottagas för vård på regionklinikerna

i Umeå, skulle det säkerligen i många fall underlättas för patienter

från dessa områden att erhålla specialistvård på ett lättillgängligt sätt,

samtidigt som patientunderlaget för regionsjukhuset i Umeå skulle förbättras.

Förutsättningarna för en dylik anordning anses därför böra undersökas

ytterligare.

Regionsjukhusen. Resurser för sjukvård och utbildning

Regionvårdsutredningen har tämligen utförligt redovisat de befintliga

vårdresurserna i landet inom de av utredningen förordade regionspecialiteterna.

Med utgångspunkt från det av utredningen beräknade genomsnittliga

behovet av vårdplatser inom de skilda specialiteterna har utredningen härefter

— under hänsynstagande i möjligaste mån jämväl till tillgängliga

vårdresurser och föreliggande utbyggnadsplaner — lämnat förslag till utbyggnad

av specialiteterna inom varje särskild sjukvårdsregion. Att förslagen

härutinnan i åtskilliga detaljer väckt kritik vid remissbehandlingen, särskilt

från huvudmannahåll och från de olika specialiteternas företrädare, är icke

ägnat att förvåna. I det stora hela anser departementschefen dock, att remissorganen

visat stor förståelse för utredningens strävan att vid regionklinikernas

dimensionering taga hänsyn till det för landet i dess helhet föreliggande

vårdplatsbehovet och beakta även angränsande regioners intressen

och behov.

Vid behandlingen i det föregående av frågorna om regionspecialiteterna

och regionindelningen har i olika hänseenden föreslagits avvikelser från

utredningens förslag. Sålunda har förutsatts att i princip kardiologin skall

organiseras som subspecialitet inom internmedicinen och reumatologin betraktas

som regionspecialitet. Vidare har ifrågasatts vissa modifikationer

i utredningens beräkning av vårdplatsbehovet inom barnkirurgin. Beträffande

regionindelningen har departementschefen bl. a. föreslagit, att riket

redan från början skall indelas i sju regioner, vilket påverkar omfattningen

av Stockholms-, Uppsala- och Göteborgsregionerna, samt att den av utredningen

förordade Umeåregionen skall utökas. Det ligger i sakens natur, att

vad sålunda förordats måste få konsekvenser även för vårdplatsbehovet

vid de olika regionsjukhusen.

För egen del betraktar departementschefen det som självklart, att klinikerna

för de olika specialiteterna vid regionsjukhusen måste i första hand

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

27

anordnas och dimensioneras under hänsynstagande till lokala behov och

sjukhusorganisatoriska synpunkter, som det helt ankommer på huvudmännen

att bedöma. Det är därför icke hans avsikt att här framlägga några

detaljerade förslag, som skall binda huvudmännen i deras planläggning

härvidlag. Å andra sidan har vid den tidigare berörda departementsundersökningen,

som föregått departementschefens ställningstaganden och vars

resultat legat till grund för överläggningarna med huvudmannarepresentanterna,

gjorts vissa allmänna iakttagelser rörande konsekvenserna av den

förordade regionindelningen, vilka ofrånkomligen kräver beaktande, bl. a.

med hänsyn till forskningens och undervisningens intressen och för att erhålla

erforderligt patientunderlag för vissa befintliga kliniker. Såsom framhållits

vid behandlingen av frågan om regionernas antal och omfattning,

har departementschefen sålunda ansett den aktuella indelningen av riket

i sju regioner förutsätta, att patientunderlaget för karolinska sjukhuset

säkerställes genom att vissa specialiteter i angränsande regioner icke utbygges

eller neddimensioneras i förhållande till det teoretiska vårdplatsbehovet.

För Stockholmsregionens del kommer den förordade regionindelningen

att medföra, att befintliga eller planerade kliniker för flertalet

regionspecialiteter får ett vårdplatsantal, som avsevärt överstiger det beräknade

behovet. Särskilt gäller detta för den under byggnad varande neurokirurgiska

kliniken och den redan uppförda thoraxkirurgiska kliniken vid

karolinska sjukhuset vilkas platsantal med mer än 60 resp. 30 beräknas

överstiga behovet för regionen omkring 1970. För att klinikerna skall kunna

tillföras erforderligt patientunderlag förutsätter departementschefen bestämt,

att neurokirurgiska kliniker tills vidare icke anordnas i Linköping

och Örebro samt att de thoraxkirurgiska klinikerna i Uppsala, Linköping

och Örebro underdimensioneras i förhållande till det teoretiska vårdplatsbehovet.

Även för plastikkirurgins del innebär fullföljandet av planerad utbyggnad

såväl vid Sabbatsbergs sjukhus (33 platser) som vid S:t Görans sjukhus

(ytterligare 24 platser), att Stockholmsregionen erhåller ett alltför stort vårdplatsantal.

Vid pågående överläggningar mellan Stockholms stad, Stockholms

läns landsting och staten rörande sjukhusorganisationen i Storstockholinsområdet

anses detta problem liksom dimensioneringen av planerade kliniker

för barnkirurgi böra beaktas.

Den befintliga reumatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset om 73

vårdplatser anses täcka platsbehovet på regionplanet.

För Uppsalaregionen bör vårdplatsanlalet inom vissa regionspecialiteter

hållas under det teoretiska behovet med hänsyn till överskottet på

vårdplatser i Stockholm. God överensstämmelse erhålles härvid med de

aktuella planerna för akademiska sjukhusets utbyggande.

För reumatologins vidkommande synes dock någon ökning i förhållande

till nu planerad klinik om 30 vårdplatser böra övervägas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

I Linköpingsregionen förutsättes som förut nämnts någon neurokirurgisk

klinik tills vidare icke skola anordnas, då särskilt Stockholm men

även Lund och Göteborg har överskott på vårdplatser i neurokirurgi. Som

i det föregående framhållits bör thoraxkirurgin i Linköping utbyggas endast

i begränsad omfattning på grund av platstillgången i Stockholm. Av

samma skäl synes radioterapin för Linköpingsregionens vidkommande böra

utbyggas med viss försiktighet.

I övrigt synes landstingets planer för utbyggnaden av regionspecialiteterna

i huvudsak kunna fullföljas. Reumatologin, som ej innefattas i utbyggnadsplanen

för Linköpings lasarett, tillkommer dock varvid i enlighet med vad

förut anförts en subspecialisering inom internmedicinen kan övervägas.

Beträffande Lund-Malmöregionen täcker befintliga vårdplatser

i neurokirurgi, thoraxkirurgi och dermatologi i stort sett regionens eget

behov. Planerade utbyggnader inom neurokirurgi vid Malmö allmänna sjukhus,

inom thoraxkirurgi vid Lunds lasarett och Malmö allmänna sjukhus

samt inom dermatologi vid Lunds lasarett synes därför böra omprövas.

Även inom plastikkirurgi och radioterapi måste en beskärning av föreliggande

utbyggnadsplaner rekommenderas. Särskilt förefaller en preliminärt

planerad utbyggnad av radioterapeutiska kliniken vid Malmö allmänna sjukhus

tveksam.

Någon förändring av vårdsplatsantalet vid den befintliga reumatologiska

kliniken i Lund finns enligt departementschefens uppfattning ej anledning

att ifrågasätta, ehuru vårdplatsantalet, 134 platser, torde överstiga behovet

på regionplanet.

Frågan hur den fortsatta utbyggnaden av regionspecialiteterna skall fördelas

mellan Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund och Malmö allmänna

sjukhus påkallar enligt departementschefens mening en snar lösning,

bl. a. med hänsyn till pågående avtalsförhandlingar mellan staten och

de berörda huvudmännen angående statens bidrag till undervisningen och

forskningen vid sjukhusen.

Göteborgsregionens nuvarande och planerade antal vårdplatser

överensstämmer för flertalet regionspecialiteter relativt väl med det teoretiska

behovet.

Det är enligt departementschefens förmenande angeläget, att den redan

uppförda reumatologiska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset om 120 vårdplatser,

vilken t. o. m. utgången av år 1960 disponeras av Göteborgs stad för

andra ändamål, snarast möjligt tages i anspråk för sitt avsedda ändamål.

Då platsantalet överstiger vad som kan anses erforderligt på regionplanet,

synes emellertid en minskning kunna övervägas framdeles, om utbyggnaden

på länsplanet inom regionen kan anses ge utrymme härför.

För örebroregionen planeras enligt vad Örebro läns landstings

förvaltningsutskott upplyst inom de nu förordade regionspecialiteterna

regionkliniker endast för thoraxkirurgi, plastikkirurgi, radioterapi och reu
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr i89 år 1960

29

inatologi. Som framgått av vad förut anförts beträffande neurokirurgin

i Stockholmsregionen förutsätter departementschefen att denna specialitet

tills vidare ej utbygges i örebroregionen.

Av landstinget framlagda planer på utbyggnad av den thoraxkirurgiska

kliniken i Örebro till 50 vårdplatser, vilket överstiger det teoretiska behovet

för Örebroregionen, har departementschefen funnit oförenliga med tillgången

på vårdplatser i Stockholmsregionen. Departementschefen har därför

ansett sig böra förutsätta, att en kraftig beskärning av platsantalet till

omkring 30 platser sker.

I fråga om neurologi och dermatologi avses enligt förvaltningsutskottet

en utbyggnad på länsplanet skola komma till stånd. Häremot har departementschefen

i och för sig icke något att erinra, då han finner det sannolikt,

att klinikerna vid regionlasarettet på grund av den mera kvalificerade

vård, som tillgången till specialister inom andra discipliner där möjliggör,

i praktiken mer eller mindre kommer att få karaktären av regionkliniker.

Det anses angeläget, att viss hänsyn tages härtill vid dimensioneringen av

klinikerna.

För att säkerställa tillgång till specialister i urologi och barnkirurgi vid

regionsjukhuset torde enligt departementschefens mening avskiljande av ett

mindre antal platser inom kirurgiska kliniken under biträdande överläkare

förtjäna att övervägas.

Vad slutligen angår reumatologin synes i anslutning till vad förut anförts

böra övervägas huruvida icke denna specialitet bör tillgodoses genom subspecialisering

inom internmedicinen. I vart fall synes någon minskning av

den av landstinget planerade klinikens storlek (60 vårdplatser) kunna ifrågasättas.

På grund av förslaget om utökning av Umeåregionen stiger givetvis

vårdplatsbehovet genomgående för regionens del. Ett bättre underlag

erhålles härigenom för kliniker av den storleksordning som regionvårdsutredningen

förordat. En mindre höjning av det av utredningen föreslagna

platsantalet för radioterapi är enligt departementschefens mening motiverad

med hänsyn till det ökade patientunderlaget.

I fråga om reumatologin erinras om att utöver den befintliga pensionsstyrelsens

avdelning om 60 vårdplatser vid Umeå lasarett uppförts ytterligare

en avdelning om 60 platser för pensionsstyrelsens reumatikervård, vilken

avdelning intill den 1 januari 1963 disponeras av landstinget för annat

ändamål. I samband med att ställning tages till frågan om överförande av

huvudmannaskapet för avdelningen till landstinget synes platsbehovet på

regionplanet böra upptagas till förnyat övervägande.

För att få ett begrepp om konsekvenserna av de framlagda förslagen

har vid regionvårdsfrågornas beredning inom inrikesdepartementet — från

de utgångspunkter som använts för här gjorda uttalanden om utbyggnaden

och dimensioneringen av regionklinikerna — överslagsvis beräknats hur

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

många vårdplatser inom regionspecialiteterna, som skulle återstå att utbygga.

Pågående byggnadsarbeten har i detta sammanhang betraktats som

avslutade. Det anmärkes, att uppgifter i många fall saknats huruvida erforderligt

platstillskott kan erhållas genom utökning av befintliga lokaler eller

kräver byggande av helt ny klinik. Där uppgifter om nybyggnadsplaner ej

funnits, har förutsatts att platsbehovet kommer att täckas genom tillbyggnader

eller dylikt, varvid endast nettotillskottet av nya platser beaktats.

Enligt de så gjorda beräkningarna skulle sammanlagt ytterligare omkring

1 700 vårdplatser erfordras inom regionspecialiteterna. Störst har byggnadsbehovet

befunnits vara inom Uppsala- och Linköpingsregionerna med omkring

440 resp. 360 nya vårdplatser. Lägst beräknas behovet vara i Göteborgsregionen,

där endast drygt 100 nya platser skulle behövas. I de övriga

regionerna skulle tillskottet av nya vårdplatser ligga omkring 200 per region.

Den förhållandevis låga siffran för örebroregionen beror givetvis på att

icke alla regionspecialiteterna ansetts böra utbyggas därstädes.

Departementschefens uppskattning av det totalt erforderliga tillskottet av

nya vårdplatser understiger regionvårdsutredningens beräkning med omkring

200. Denna minskning är dock endast illusorisk och sammanhänger

bl. a. med att utredningen utgått från platstillgången den 31 december

1956, medan hans beräkningar så långt sig göra låtit återspeglar utbyggnadsläget

i dag, varvid hänsyn tagits även till pågående klinikbyggen. Även

de av departementschefen förordade avvikelserna i fråga om kretsen av

regionspecialiteter inverkar naturligtvis på resultatet. I själva verket torde

en utbyggnad inom sju regioner enligt de riktlinjer som förutsatts medföra,

att det totala antalet vårdplatser vid full utbyggnad blir icke oväsentligt

större än enligt utredningens förslag. Härtill kommer att laboratorieorganisationen

och serviceavdelningarna måste utbyggas till »regionvårdsstandard»

på ytterligare ett håll.

Enligt regionvårdsutredningens beräkning skulle en utbyggnad av regionsjukvården

i enlighet med dess förslag fordra totalt 373 läkartjänster,

en ökning med 182 i förhållande till antalet tjänster inom berörda specialiteter

den 31 december 1956. Utredningen har betonat, att härtill kommer

behovet av läkare för öppen vård inom regionspecialiteterna, varjämte undervisningens

och forskningens anspråk på läkarkrafter ej beaktats. Slutligen

har utredningen beräknat ytterligare 30 ä 40 läkare erforderliga för

de skilda serviceorganen in. m.

Vissa vid departementsberedningen gjorda överslagsberäkningar ger vid

handen, att ökningen från sex till sju regioner och de förslag departementschefen

i övrigt framfört får till konsekvens, att läkarbehovet stiger ytterligare

något. Sannolikt torde därför utredningens siffror böra uppräknas

med några tiotal.

Regionvårdsutredningen har icke framlagt några beräkningar beträffande

sjuksköterskebehovet för regionsjukvården vid full utbyggnad. Sådana

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

31

beräkningar kan givetvis ej heller på nuvarande planeringsstadium utföras

med någon större grad av säkerhet. För att få en uppfattning om i vilken

storleksordning behovet ligger har likväl inom departementet ett försök i

sådan riktning gjorts på grundval av uppgifter om skötersketätheten å

vissa kliniker vid undervisningssjukhusen. Resultatet tyder på att regionklinikernas

utbyggande skulle kräva grovt räknat mellan 400 och 500 nya

sjukskötersketjänster. Till denna siffra skall läggas erforderligt antal sköterskor

vid fristående servicelaboratorier, operationsavdelningar m. m. Med

hänsyn härtill torde det vara realistiskt att räkna med att totalbehovet

uppgår till omkring 500 nya sjukskötersketjänster.

Såväl de ekonomiska konsekvenserna av det omfattande utbyggnadsprogrammet

som de betydande krav på läkare och annan sjukvårdspersonal,

som en utbyggd regionsjukvård ställer, inskärper enligt departementschefens

mening vikten av att planeringen och den successiva utbyggnaden av

regionsjukvården sker i en anda av samförstånd och med strikt hänsynstagande

till utbyggnader och utbyggnadsplaner på andra håll.

I anslutning till sina beräkningar av läkarbehovet för regionspecialiteterna

och den därmed sammanhängande frågan om tjänster för specialistoch

randutbildning för läkare har regionvårdsutredningen föreslagit, att

regionsjukhuset i Linköping skall utnyttjas för efterutbildning för tjänsteläkare

och allmänpraktiker. Östergötlands läns landsting har förklarat sig

villigt att medverka härutinnan, om staten bidrager till kostnaderna. Även

Örebro läns landsting har visat intresse för att anordna sådan utbildning

vid regionsjukhuset i Örebro.

Frågan om efterutbildning för tjänsteläkare och allmänpraktiker är viktig

och förtjänar beaktande. Förslaget förutsätter emellertid ytterligare utredning

om hur verksamheten skall bedrivas ävensom förhandlingar med

huvudmännen angående villkoren för densamma.

Riksplatsernas ställning

Med rikssjukhus eller riksplatser bör enligt regionvårdsutredningen förstås

sjukhus respektive vårdplatser, på vilka patienterna lämnas vård mot

samma avgift, oavsett deras hemort inom landet, och vars huvudman icke

är enskilt företag. Från denna utgångspunkt har utredningen övervägt, om

ett system med rikssjukhus och riksplatser över huvud taget är förenligt med

en regionindelning av specialsjukvården. Innan departementschefen går in

på utredningens övervägande i denna del, vill han till den av utredningen

använda definitionen foga en erinran om att konstitutivt för begreppet rikssjukhus

respektive riksplatser givetvis måste vara att de tillgodoser ett

sjukvårdsbehov, som icke anses tillfredsställande tillgodosett vid de för

särskilda sjukvårdsområden eller andra geografiskt begränsade områden in
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

rättade sjukhusen. Den fråga utredningen uppställt kan även uttryckas så,

att det bör övervägas om det med hänsyn till undervisningens och forskningens

intressen eller av andra särskilda skäl finns anledning att vid dimensionering

av klinikerna för de olika läns- och regionspecialiteterna inom

landets sjukvårdsområden begränsa vårdplatsantalet till förmån för riksplatser

vid ett eller flera regionsjukhus. Ställes frågan på detta sätt, saknas

anledning att i detta sammanhang närmare beröra vad utredningen anfört

om pensionsstyrelsens anstalter och av pensionsstvrelsen disponerade lasarettsavdelningar,

vanföreanstalterna, Eugeniahemmet samt de s. k. kust- och

folksanatorierna. Dessa sjukhus och sjukhusavdelningar har tillkommit

uteslutande för att möta ett sjukvårdsbehov, då det vid tiden för deras tillkomst

ansågs nödvändigt att komplettera den av sjukvårdshuvudmännen

anordnade vården inom de berörda specialiteterna med riksanstalter. Av

den redogörelse, som utredningen lämnat för dessa riksanstalters användning,

framgår även att de avvecklats eller avses att avvecklas, så snart föreliggande

vårdbehov tillfredsställande tillgodoses av sjukvårdshuvudmännen.

Av väsentligt intresse i förevarande sammanhang är däremot den typ av

riksplatser som finns på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt

på de psykiatriska och barnpsykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund.

Riksplatser av denna art har såsom utredningen framhållit tillkommit i

första hand för att tillgodose behovet av specialistvård och av behövligt

patientunderlag för undervisning och forskning. Bortsett från den psykiatriska

kliniken i Lund, vilken drives av Malmöhus läns landsting men vars

driftkostnader i princip bestrides helt av staten, är samtliga ifrågavarande

riksplatser inrättade vid av staten ägda och drivna sjukhus. Av denna anledning

berör departementschefen frågan om statens huvudmannaskap för

kroppssj ukhus.

Utredningen har med åberopande av ett av riksdagsrevisorerna i deras

berättelse år 1956 angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

gjort uttalande framhållit, att utomordentligt starka skäl talar för att vårt

nutida svenska samhälles viktigaste organ med sjukvårdande uppgifter,

landstingen och städerna utanför landsting, övertar största möjliga del av

sjukvården. Vad utredningen sålunda anfört får ytterligare tyngd mot bakgrunden

av de aktuella övervägandena angående huvudmannaskapet för

mentalsjukvården och den öppna vården. Skulle dessa överväganden leda

till att landstingen och de landstingsfria städerna övertar huvudmannaskapet

för dessa vårdområden, kommer — förutom vissa specialsjukhus —■

endast karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i Uppsala att kvarstå

under statlig ledning. Till serafimerlasarettets ställning återkommer

departementschefen i det följande. Med anledning härav och med hänsyn

till de organisatoriska fördelar, som skulle vara förknippade med ett enhetligt

huvudmannaskap, kan starka skäl åberopas för att till övervägande

taga upp frågan om staten för framtiden icke bör avhända sig huvudmanna
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

33

skåpet även för ifrågavarande båda undervisningssjukhus. Frågan om riksplatsernas

berättigande kan dock prövas fristående från nyssnämnda problem,

eftersom det i och för sig torde vara möjligt att anordna riksplatser

på sjukhus, som äges och drives av kommunala huvudmän.

Utredningens överväganden av frågan om och i vad mån det nuvarande

systemet med s. k. riksplatser kan vara förenligt med en regionindelning av

specialsjukvården utmynnar i ett förslag om att de nuvarande riksplatserna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall avvecklas. Avvecklingen

föreslås ske i samma takt som den förutsedda utbyggnaden av den

specialiserade kroppssjukvården regionvis kommer till stånd.

Till en början erinras om att enligt det mellan staten och Stockholms

stad år 1947 träffade avtalet angående försäljning till staden av stiftelsen

serafimerlasarettets fastigheter med däri år 1958 överenskomna ändringar

och tillägg staden skall övertaga driften av detta sjukhus från budgetårsskiftet

närmast efter den tidpunkt, då de nya nervklinikerna å karolinska

sjukhuset tagits i bruk. Då nervklinikerna nu är under uppförande och beräknas

bli färdigställda under budgetåret 1962/63, kommer staden att övertaga

serafimerlasarettet fr. o. m. den 1 juli 1963. Staden kommer därmed

att disponera samtliga vårdplatser vid detta sjukhus. Departementschefen

uppehåller sig därför i fortsättningen i första hand vid riksplatserna å

karolinska sjukhuset.

Utredningen erinrar om att vid karolinska sjukhusets tillkomst tre särskilda

skäl nämndes för skapandet av ett rikssjukhus, nämligen dels intresset

av sjukhusvård till skälig avgift i Stockholm för person från annat sjukvårdsområde,

vilken insjuknat under vistelse därstädes, dels tillgodoseende

av behovet av specialistvård samt dels undervisningens och forskningens

intressen.

Frågan om sjukhusvård till skälig avgift för patient, som vårdas vid sjukhus

utanför det egna sjukvårdsområdet, har numera genom olika åtgärder

av statsmakterna och sjukvårdshuvudmännen lösts på ett allmängiltigt sätt

för landet i dess helhet. Avgiftsfrågan torde därför ej längre kunna åberopas

som motiv för ett bibehållande av riksplatserna.

Om vidare, såsom departementschefen har anledning antaga, specialistsjukvården

utbygges i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående

förordats, kommer varje patient att vara tillförsäkrad tillgång till

erforderlig specialistvård i sådan omfattning, att särskilda riksplatser normalt

icke blir behövliga för detta syfte. Givetvis kan även i framtiden,

exempelvis i samband med utvecklandet av en ny specialitet, fullt adekvata

vårdmöjligheter för en viss sjukdom komma att finnas endast utanför det

egna sjukvårdsområdet eller den egna regionen, men detta motsäger icke

uppfattningen, att i den mån läns- och regionspecialiteterna byggs ut i tillräcklig

omfattning underlag saknas för riksplatser inom dessa specialiteter.

Vad angår undervisningens och forskningens behov av tillgång till riks3

ttilwng till riksdagens protokoll 1960. 6 sand. Nr 189

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

platser har utredningen bl. a. framhållit, att riksplatserna endast är en väg

att tillförsäkra klinikerna ett tillräckligt och allsidigt patientunderlag, och

att vad som åstadkommits inom såväl undervisning som forskning vid de

undervisningssjukhus, som saknar riksplatser, jävar varje påstående om

riksplatsernas avgörande betydelse i berörda avseende.

Utredningens förslag att riksplatserna vid karolinska sjukhuset skall

avvecklas har mött gensaga i vissa remissyttranden. Karolinska institutets

lärarkollegium har sålunda bedömt riksplatssystemet vara så värdefullt

för undervisningen och forskningen, att det icke blott hör bibehållas vid

karolinska sjukhuset utan även bör införas vid landets övriga undervisningssjukhus.

Även direktionen för karolinska sjukhuset har motsatt sig

riksplatsernas avskaffande vid sjukhuset och därvid bl. a. gjort gällande,

att större sjukhus i Stockholm och Stockholms län, som ej utnyttjas för läkarutbildningen,

mottager en väsentlig del av det patientmaterial, som under

andra förhållanden skulle komma undervisning och forskning till godo.

Svenska landstingsförbundet har uttalat, alt i varje fall en del av riksplatserna

vid karolinska sjukhuset, som tillhör länsspecialiteterna, främst å

kirurgiska och medicinska avdelningar, liksom hittills hör stå öppna för

landet i dess helhet.

Med anledning av vad sålunda anförts framhåller departementschefen för

egen del, att en avveckling av riksplatserna icke utesluter, att även i fortsättningen

särskilt komplicerade fall inom länsspecialiteter remitteras till

vederbörande regionsjukhus med dess bättre utbyggda diagnos- och behandlingsmöjligheter.

Undantagsvis torde för övrigt medicinska skäl komma att

föranleda remisser inom såväl läns- som regionspecialiteter över regiongränserna.

Här avsedda remisser lär emellertid icke kunna få sådan omfattning,

att de påverkar avvägningen av vårdplatsantalet inom specialiteten

i det »egna» sjukvårdsområdet respektive den »egna» regionen. Däremot

synes såsom i annat sammanhang antytts ett system med riksplatser

vid ett eller flera av undervisningssjukhusen svårligen låta förena sig med

en regionalisering av sjukvården inom vissa specialiteter. Ett sådant system

skulle undanrycka grundvalen för en rationell utbyggnad av regionspecialiteterna.

De av vissa remissmyndigheter anförda skälen för att med hänsyn till

undervisning och forskning bibehålla riksplatssystemet är enligt departementschefens

mening icke tillräckligt bärande för att motivera ett avstående

från de sjukvårdsorganisatoriska fördelar som ligger i en regionalisering av

viss sjukvård. Det förhållandet att remisserna från sjukhusen inom en region

regelmässigt går till regionsjukhuset inom samma region innebär, att

fortlöpande kontakter knytes mellan läkarna på dessa sjukhus. Detta är

icke endast till fördel för sjukvården, utan enligt departementschefens förmenande

bör sådana kontakter mellan undervisningssjukhuset och övriga

sjukhus inom regionen vara av stor betydelse även för att säkerställa erfor
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

35

derligt och lämpligt patientmaterial för undervisning och forskning. Vidare

framhålles, att departementschefens strävan vid regionaliseringen varit att

tillse, att de föreslagna regionerna för undervisningssjukhusen skall utgöra

tillräckligt underlag för undervisningen. Till frågan om rätt för klinikchef

å regionsjukhus, som tillika är undervisningssjukhus, att undantagsvis huvudsakligen

för att tillgodose ett forskningsintresse intaga patient från

annan region återkommer departementschefen i det följande.

Den av utredningen väckta frågan om riksplatsernas avveckling å karolinska

sjukhuset har föranlett överläggningar med Stockholms stad och

län om sjukhusets framtida ställning. Dessa överläggningar har ägt rum

inom en av Stockholms stads och läns sjukvårdsförhandlingsdelegerade

tillsatt expertdelegation, i vilken även staten är representerad. Såsom ett

resultat av överläggningarna har sjukvårdsförhandlingsdelegerade förklarat

sig beredda att under vissa förutsättningar låta karolinska sjukhuset ingå

i Storstockholms sjukhusorganisation med ansvar för en del av detta områdes

sjukvård. För länsspecialiteternas del innebär detta att huvuddelen

av vårdplatserna kommer att förbehållas patienter från staden och länet.

Beträffande regionspecialiteterna kommer en väsentlig del av Stockholmsregionens

sjukvård att förläggas till karolinska sjukhuset. Detta gäller såväl

patienter från Södermanlands och Gotlands län som, i växlande omfattning

inom olika specialiteter, patienter från Stockholms stad och län. Därutöver

kommer, såsom tidigare nämnts, vissa regionspecialiteter tills vidare

att icke utbyggas eller att något underdimensioneras i de omgivande regionerna

i syfte att säkerställa ett tillfredsställande underlag för undervisning

och forskning samt ett rationellt utnyttjande av vissa specialkliniker å karolinska

sjukhuset. Angivna förhållanden kommer icke att medföra, att samtliga

sjukhusets vårdplatser genom avtal förbehålles patienter från Stockholms

stad och län eller vissa andra sjukvårdsområden. De speciella förpliktelser

som åvilar staten exempelvis beträffande vissa vid försvarsmakten

anställda gör det nödvändigt att undantaga ett antal platser. Karolinska

sjukhuset måste vidare på motsvarande sätt som andra sjukhus kunna

ta emot personer från andra sjukvårdsområden, som akut insjuknat under

vistelse i Stockholm eller Stockholms län. Slutligen bör inom länsspecialiteterna

platser stå till förfogande för remisspatienter från andra delar av

Stockholmsregionen. Behovet av platser för här angivna ändamål kan givetvis

förete betydande skiljaktigheter de olika specialiteterna emellan. Det

är departementschefens avsikt att göra denna fråga till föremål för ytterligare

utredning i samband med de fortsatta överläggningarna angående formerna

och villkoren för karolinska sjukhusets inordnande i Storstockholms

sjukhusorganisation. Slutligen nämnes i detta sammanhang, alt eu sådan

klinik som alkoholkliniken, vilken under lång tid torde komma att sakna

motsvarighet inom andra regioner, tillsvidare bör stå öppen för landet

i dess helhet. Vad här anförts beträffande riksplatserna vid karolinska

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 saml. Nr 189

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

sjukhuset äger motsvarande tillämpning på de vårdplatser vid akademiska

sjukhuset i Uppsala, som ej genom avtal förbehållits visst landsting.

Departementschefen anser sålunda, att riksplatserna vid karolinska sjukhuset

bör avvecklas. Avvecklingen bör ske successivt i takt med att vårdplatser

för motsvarande specialiteter tillskapas inom andra sjukvårdsområden

eller regioner. Enär regionsjukvården borde kunna vara till större

delen utbyggd år 1970 och huvudmännen då även haft erforderligt rådrum

för att avhjälpa eventuell brist på vårdplatser inom länsspecialiteterna, bör

man enligt departementschefens mening sikta till att riksplatserna skall

vara helt avvecklade nämnda år.

Innan departementschefen lämnar frågan om riksplatsernas avveckling,

vill han understryka, att en sådan åtgärd förutsätter att samtliga sjukvårdshuvudmän

i landet anpassar sin utbyggnad av olika specialiteter, så att de

ej undandrar de statliga och kommunala undervisningssjukhusen erforderligt

patientmaterial eller eljest försvårar verksamheten vid nämnda sjukhus.

Det torde i sista hand få ankomma på det samordningsorgan, som i det

följande förordas, att biträda sjukvårdshuvudmännen vid lösningen av de

avvägningsproblem som här kan uppkomma.

Utredningen har även berört de vårdbidrag, som enligt 1937 års bidragsförordning

uttages av vederbörande sjukvårdshuvudman vid vård av s. k.

utomlänspatienter å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Detta

vårdbidrag är f. n. så avvägt, att det tillsammans med legosängsavgiften

å 5 kronor motsvarar den vårdavgift som enligt utomlänsavtalet utgår vid

vård av akutfall. Utredningen finner det önskvärt —- bl. a. för att motverka

en icke önskvärd snedvridning av patientströmmen —- att vårdavgiften vid

nämnda båda sjukhus sättes till samma belopp som enligt utomlänsavtalet

utgår vid vård av akut- respektive remissfall.

Enligt departementschefens mening saknas numera anledning att vid

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet tillämpa andra vårdavgifter

för utomlänspatienter vid vård å allmänt rum än som utgår enligt det s. k.

utomlänsavtalet. Han har därför för avsikt att underställa 1961 års riksdag

förslag om sådan ändring av 1937 års bidragsförordning, att det blir möjligt

att åstadkomma full anslutning mellan dessa vårdavgifter och avgifterna

enligt utomlänsavtalet.

Vid akademiska sjukhuset i Uppsala, där f. n. avgiften vid vård å allmänt

rum av utomlänspatient är avvägd på samma sätt som vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet, bör enligt departementschefens mening motsvarande

ändring vidtagas.

De psykiatriska klinikerna vid karolinska sjukhuset, akademiska sjukhuset

i Uppsala och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund liksom

den barnpsykiatriska kliniken i Uppsala intager såtillvida en särställning

som avgifterna för sjuka å allmänt rum utgår enligt de grunder, som gäller

för motsvarande sjuka å statens mentalsjukhus. Kliniken å karolinska sjukhuset

bör i framtiden inta samma ställning som övriga kliniker å sjuk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

37

auset. Detta betyder, att huvuddelen av dess vårdplatser skall genom avtal

förbehållas Stockholms stad och län samt att avgift skall uttagas enligt

avtalet för patienter från nämnda sjukvårdsområden och enligt utomlänsavtalet

för patienter från andra sjukvårdsområden.

Även de psykiatriska och barnpsykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund

bör inordnas i sjukhusorganisationen inom respektive sjukvårdsområden.

Denna fråga anses få upptagas till förhandlingar med vederbörande landsting.

Intagnings- och remissrätt

Intagnings- och remissrätten beträffande patienter från främmande sjukvårdsområden

— s. k. utomlänspatienter — regleras för de kommunala

sjukhusen av det s. k. utomlänsavtalet. Detta tillämpas även vid akademiska

sjukhuset i Uppsala. Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet regleras

däremot intagnings- och remissrätten av bestämmelser i 1937 års bidragsförordning.

Såsom framhållits i vissa remissyttranden över utredningens förslag synes

det önskvärt, att intagnings- och remissbestämmelserna så långt det är

möjligt blir desamma vid såväl statens som övriga huvudmäns kroppssjukhus.

Detta framstår också som en naturlig följd av vad i det föregående

förordats beträffande karolinska sjukhusets framtida ställning.

Liksom hittills bör det i fortsättningen i första hand ankomma på sjukvårdshuvudmännen

själva att utforma intagnings- och remissbestämmelserna.

Om man emellertid skall försöka nå fram till enhetliga bestämmelser,

kommer utformningen av dessa att få stor betydelse för de statliga undervisningssjukhusen,

och departementschefen kan därför icke underlåta att

framhålla vissa synpunkter på frågan med särskilt beaktande av undervisningssjukhusens

intressen. Vad som sålunda anföres äger avseende på såväl

läns- som regionspecialiteterna.

Vad först intagningsrätten beträffar måste departementschefen i likhet

med utredningen ställa sig avvisande till en helt fri intagningsrätt för klinikcheferna.

En sådan rätt skulle medföra betydande komplikationer för en

rationell sjukhusorganisation utan att innebära några egentliga fördelar för

den vårdsökande allmänheten. Denna måste nämligen såsom regionvårdsutredningen

framhållit i det långa loppet bli lidande på det felaktiga utnyttjandet

av ett högkvalificerat sjukhus som en fri intagningsrätt möjliggör.

Den fria intagningsrätten bör liksom hittills vara begränsad till att omfatta

personer som är bosatta inom det sjukvårdsområde intagningssjukhuset

betjänar, s. k. inomlänspatienter. För karolinska sjukhusets del blir

det sålunda i och med att sjukhuset inordnas i Storstockholms sjukhusorganisation

endast fråga om patienter från Stockholms stad och län. Vid ett

sådant inordnande bör nämligen för patienter från detta område samma

intagningsbestämmelser tillämpas som på stadens och länets sjukhus. Den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

nuvarande fria intagningsrätten för överläkarna vid jubileumskliniken i

Stockholm synes dock böra bibehållas, i varje fall till dess canceranstalterna

utbyggts inom samtliga regioner. Därefter torde frågan böra upptagas

till förnyat övervägande i samråd med övriga sjukvårdshuvudmän.

Även om utredningen i princip avvisat tanken på en helt fri intagningsrätt,

har utredningen likväl för att tillgodose forskningens intressen förordat

en fri intagningsrätt för klinikcheferna å undervisningssjukhusen

och därvid förutsatt, att en sådan rätt skulle tillämpas med viss restriktivitet.

Kostnaderna för patient, som intagits med begagnande av denna fria intagningsrätt,

skulle bestridas av vederbörandes hemlandsting. Detta förslag

har i princip tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter, varvid dock sjukvårdshuvudmännen

framhållit att kostnaderna borde bestridas av staten

såsom ansvarig för undervisning och forskning. För egen del finner departementschefen

starka skäl tala för att klinikchef vid undervisningssjukhus ges

möjlighet att i forskningens intresse intaga patienter även i fall då sjukvårdsintresset

icke är så framträdande att en remiss till sjukhuset av denna

anledning påkallas. Formerna för en sådan anordning synes emellertid behöva

ytterligare utredas. Härvid bör bl. a. undersökas om icke en lämplig

begränsning av den fria intagningsrätten kan vinnas genom att denna fastställes

att avse ett visst antal vårddagar per år för varje klinikchef. Det

måste jämväl beaktas att en intagning å sjukhus som icke är föranledd av

ett vårdbehov föranleder komplikationer i fråga om ersättning från den

allmänna sjukförsäkringen.

I fråga om remissreglerna har utredningen föreslagit, att rätten att remittera

patient till sjukhus inom annat sjukvårdsområde skall till skillnad

från gällande utomlänsavtal utsträckas till att omfatta envar läkare.

Remissrätten skulle dock gälla endast de specialiteter, som icke är företrädda

inom vederbörande sjukvårdshuvudmans område. Sådan remiss föreslås

skola ske i samråd med den överläkare på det egna sjukvårdsområdets

lasarett, som närmast representerar den vårdgren till vilken fallet

hör. Detta förslag har avstyrkts av flertalet remissmyndigheter, däribland

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

För egen del ställer sig departementschefen tveksam till behovet av en

utvidgad remissrätt i enlighet med utredningens förslag. Den normala remissordningen

bör såsom utredningen själv framhållit vara, att läkare, som

finner patient vara i behov av sjukhusvård, remitterar denne till hemortslasarett.

Därest vederbörande läkare på detta sjukhus finner skäl till att

patienten överföres till sjukhus utanför sjukvårdsområdet, bör det ankomma

på denne läkare att utfärda erforderlig remiss. I fråga om utomlänspatient

synes därför beträffande länsspecialiteter å de statliga undervisningssjukhusen

i viss anslutning till gällande utomlänsavtal remissrätten

böra begränsas till överläkare vid lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus

eller centraldispensärläkare vid fristående centraldispensär inom regio
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

39

nen. Detta innebär för karolinska sjukhusets vidkommande, att nuvarande

remissrätt för tjänsteläkare och sjukstuguläkare skulle bortfalla. Enligt

vad som under hand inhämtats från sjukhuset synes remisser av detta

slag endast representera några få procent av totalantalet remisser till sjukhuset.

För intagning på kliniker för regionspecialiteter bör i allmänhet remiss

ske av lasarettsläkare vid centrallasarett. Remiss bör dock kunna utfärdas

även av överläkare vid annat sjukhus inom sjukvårdsområdet. Gäller det

härvid ett fall inom vårdgren, som finnes representerad vid lasarett inom

området, bör enligt departementschefens mening remiss få ske endast i

samråd med den överläkare, som förestår denna vårdgren.

Remiss till regionsjukhus i annan region bör enligt departementschefens

mening kunna utfärdas av överläkare vid regionsjukhus eller av annan

lasaretts-, sanatorie- eller epidemisjukhusläkare i förekommande fall i samråd

med överläkare, som vid det egna regionsjukhuset representerar den

vårdgren, till vilken fallet närmast hör.

Vad utredningen anfört och föreslagit beträffande nödfallsremiss föranleder

ingen erinran från departementschefens sida.

Såsom utredningen förutsett torde intagnings- och remissfrågorna beträffande

regionspecialiteter bli föremål för överläggningar inom de olika

regionerna. Även på detta område bör emellertid i enlighet med vad som

förut uttalats såvitt möjligt enhetliga regler gälla. Den samordning mellan

de kommunala och statliga bestämmelserna, som sålunda bör eftersträvas,

bör enligt departementschefens mening upptagas till övervägande i det samordningsorgan

för regionsjukvårdsfrågor som i det följande förordas.

Vad angår intagnings- och remissrätten för länsspecialiteter förutsättes

att den såsom hittills regleras i ett särskilt utomlänsavtal. Bestämmelserna

i detta avtal bör därefter ges giltighet även vid de statliga undervisningssjukhusen.

Det är departementschefens avsikt att om möjligt förelägga 1961

års riksdag förslag till härför erforderliga ändringar i 1937 års bidragsförordning.

Beträffande akademiska sjukhuset i Uppsala anses det få ankomma

på sjukhusets direktion att meddela erforderliga beslut.

Finansieringsfrågor

Som tidigare nämnts kan en utbyggnad av regionsjukvården i enlighet

med de riktlinjer departementschefen förordat beräknas kräva i runt tal

1 700 nya vårdplatser vid regionsjukhusen. Vid beredningen inom inrikesdepartementet

har gjorts ett försök att uppskatta kostnaderna för de för

regionsjukvårdens utbyggande erforderliga investeringarna i byggnader och

utrustning. De totala investeringskostnaderna per vårdplats har härvid beräknats

till 125 000 kronor vid undervisningssjukhusen och 100 000 kronor

vid övriga regionsjukhus, inklusive kostnaderna för de för regionsjukvår
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

den erforderliga speciella serviceavdelningarna, t. ex. isotoplaboratorium, radiofysiskt

laboratorium, käkcentral samt fysiologiska, virologiska och bakteriologiska

laboratorier. Siffrorna, som givetvis är approximativa, ligger

något över regionvårdsutredningens beräkningar, vilka emellertid ej omfattade

vissa serviceorgan. På grund härav och med hänsyn till vunna erfarenheter,

bl. a. i samband med den av sjukvårdshuvudmännen påbörjade

regionvårdsplaneringen, torde de använda kostnadssiffrorna kunna anses

realistiska. Enligt beräkningen skulle utbyggnaden av regionklinikerna draga

en investeringskostnad av totalt cirka 200 miljoner kronor. Vidare är att

märka att utbyggnaden av regionsjukhusen på vissa håll torde komma att

nödvändiggöra utökning av sjukhusens gemensamma anläggningar, såsom

värmecentraler, ekonomiavdelningar m. in. De härmed förenade kostnaderna

kan icke f. n. uppskattas. Säkerligen kommer emellertid härigenom

de totala utbyggnadskostnaderna att högst betydligt överskrida nyssnämnda

belopp.

Med hänsyn till de betydande kostnader, som är förknippade med utbyggnaden

av regionsjukvården, har utredningen övervägt olika vägar för

finansieringen av denna. Utredningen har härvid icke ansett skäl föreligga

till generella bestämmelser om statsbidrag till anordnandet av regionkliniker

utan i stället förordat, att staten, efter prövning från fall till fall, lämnar

behövliga lånemedel till den huvudman, i vars regi en klinik för någon

regionspecialitet avses skola inrättas eller utbyggas. Utredningens förslag i

denna del har tillstyrkts främst av ett flertal sjukvårdshuvudmän.

I likhet med bl. a. Örebro läns landstings förvaltningsutskott kan departementschefen

för egen del icke anse, att det föreligger någon skillnad mellan

utbyggnaden av olika sjukvårdsspecialiteter. Huvudmännens vårdskyldighet

enligt sjukhuslagen omfattar i princip all sluten sjukvård utom vård

på mentalsjukhus, oavsett graden av vårdens exklusivitet. Regionaliseringen

åsyftar bl. a. att skapa förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av personella

och materiella resurser i samband med utbyggnaden av vårdmöjligheterna

inom den högspecialiserade sjukhusvården. För de enskilda sjukvårdshuvudmännen

måste samarbetet på regionplanet i ekonomiskt avseende

antagas leda till lägre sjukvårdskostnader än om huvudmännen var

för sig skulle sörjt för vården. Om staten skulle lämna stöd till den regionaliserade

sjukvårdens utbyggande, skulle detta därför enligt departementschefens

mening framstå som en motsägelse. Vidare pekas i detta sammanhang

på det förhållandet, att en specialitet, som i dag betraktas som en

regionspecialitet, inom en relativt nära framtid kan komma att hänföras

till länsspecialiteterna. Departementschefen anser på grund av vad sålunda

anförts, att några statsbidrag för uppförande och utrustning av regionkliniker

i princip icke bör utgå. Vidare delar han utredningens mening, att driftkostnaderna

i regel skall bestridas helt av huvudmännen själva.

Det erinras om att staten enligt hävd eller avtal med de särskilda huvudmännen

bidrager till såväl anläggnings- som driftkostnader vid de kom
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

41

munala undervisningssjukhusen för att täcka de merkostnader, som betingas

av undervisningen och forskningen vid dessa sjukhus. Frågan om

statliga bidrag för sådana ändamål till de blivande regionklinikerna vid de

regionsjukhus, som samtidigt är undervisningssjukhus, bör i sedvanlig ordning

regleras genom avtal mellan staten och vederbörande sjukhushuvudmän.

Vad särskilt angår radioterapin har utredningen erinrat om att vid anordnandet

av de befintliga tre jubileumsklinikerna i Stockholm, Lund och Göteborg

utgått anläggningsbidrag dels av statsmedel och dels av donationsmedel,

främst ur jubileumsfonden. Med hänsyn härtill och till de synnerligen

höga anläggnings- och utrustningskostnaderna för radioterapeutiska

kliniker har utredningen ansett det skäligt, att huvudmännen för de föreslagna

nya radioterapeutiska klinikerna icke skall behöva inrätta dessa

under ogynnsammare ekonomiska betingelser än som gällde för huvudmännen

för de befintliga klinikerna, då dessa uppfördes. Utredningen föreslår

därför, att uppförande och utrustning av de nya klinikerna skall bekostas

till 50 procent av statsmedel inklusive eventuella donationsmedel.

I likhet med utredningen finner departementschefen för egen del särskilda

skäl motivera ett statligt stöd till anordnandet av de nytillkommande radioterapeutiska

klinikerna vid regionsjukhusen. Såväl den omständigheten att

staten bidragit till täckande av anläggningskostnaderna för de befintliga tre

klinikerna som angelägenheten av att en snabb utbyggnad av cancervårdens

f. n. klart otillräckliga resurser kommer till stånd, utgör enligt departementschefens

mening starka skäl för att göra ett avsteg från principen att

statsbidrag ej bör utgå till anordnande av regionkliniker. Då statens bidrag

till jubileumsklinikerna icke i något fall överstigit 25 procent, förordas

emellertid, att statsbidraget till uppförande och utrustning av de radioterapeutiska

klinikerna i Linköping, Örebro och Umeå begränsas till nämnda

procenttal. Hänsyn till ifrågavarande bidrag torde få tagas även vid kostnadsfördelningen

mellan staten och övriga intressenter beträffande motsvarande

klinik vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Frågan om särskilt bidrag

till kliniken i Umeå för undervisning och forskning får i överensstämmelse

med vad förut anförts avgöras genom förhandlingar.

Som tidigare sagts bör driftkostnaderna i princip bestridas av huvudmännen

själva. I konsekvens härmed föreslår departementschefen, att förhandlingar

upptages med de berörda huvudmännen om slopande av de nuvarande

driftbidragen till jubileumsklinikerna i Göteborg och Lund. I likhet

med utredningen anser departementschefen vidare, att det särskilda bidrag,

som nu utgår till den neurokirurgiska kliniken i Lund, bör slopas.

Av det föregående framgår att departementschefen i princip icke anser

sig kunna förorda bidrag för vare sig drift- eller kapitalutgifter. Frågan om

finansieringen av anordnandet av regionkliniker torde erfordra förhandlingar

mellan de i respektive regioner ingående sjukvårdshuvudmännen.

Härvid torde kunna förutsättas, att huvudmännen kommer att gemensamt

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

i en eller annan form bidraga till utbyggnaden av regionsjukvården. Även

frågan om driftkostnadernas fördelning på de olika huvudmännen torde bli

föremål för förhandlingar mellan berörda parter bl. a. med hänsyn till de

mycket höga driftkostnaderna för flertalet av regionspecialiteterna.

Samarbetsformer vid en regionindelning

De förslag angående regionsjukvården, som framlagts i det föregående,

grundar sig på förutsättningen av frivilligt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen.

I skilda sammanhang har också understrukits, att det bör

ankomma på huvudmännen att själva besluta i fråga om planläggningen

och utbyggnaden av regionsjukvården. Endast i fråga om rikets indelning i

regioner och utbyggnaden av vissa regionspecialiteter i Uppsala-, Linköpings-

och örebroregionerna har ställts vissa mera bestämda krav, som förutsatts

komma att iakttagas.

Samarbetet inom en region kräver givetvis någon form av avtalsmässig

reglering av de deltagande huvudmännens rättigheter och förpliktelser.

Reigonvårdsutredningen har pekat på de olika samarbetsformer som härvidlag

står till buds och för sin del som den lämpligaste samarbetsformen

rekommenderat avtal, enligt vilket en huvudman driver regionsjukhus för

samtliga parters räkning. Detta alternativ för samarbetet har också förordats

av praktiskt taget samtliga remissmyndigheter.

Samma skäl, som föranlett departementschefen att avvisa tanken på en

lagstiftning för att reglera regionsjukvårdens genomförande, talar för att

statsmakterna icke söker binda sjukvårdshuvudmännens val av samarbetsformer

för regionsjukvårdens utbyggande. Den omständigheten att staten

står som huvudman för två sjukhus, vilka skall tjänstgöra såsom regionsjukhus,

ger dock departementschefen anledning uttala, att den av utredningen

förordade samarbetsformen synes väl lämpad även för dessa sjukhus.

Departementschefen förutsätter, att det skall få ankomma på Kungl.

Maj:t att för statens del godkänna de avtal, som kan komma att upprättas

för Stockholms- och Uppsalaregionerna i den mån dessa avtal icke

innebär sådana ekonomiska åtaganden för statsverket, som bör underställas

riksdagens prövning. Det tillägges att såvitt möjligt enhetliga samarbetsformer

bör väljas för samtliga regioner.

Av vad i det föregående i skilda sammanhang anförts torde tydligt framgå,

att planläggningen av regionsjukvården och planernas förverkligande kommer

att kräva samverkan och anpassning även över regiongränserna. Först

och främst är att märka, att utbyggnaden av regionsjukvården under alla

förhållanden kommer att ställa avsevärda krav på kapitalinvesteringar och

tillgång på läkare och annan sjukvårdspersonal, varför det är ett vitalt

samhällsintresse, att utbyggnaden planlägges och genomföres på ett sätt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

43

och i en takt, som ligger inom ramen för vad de mateiäella och personella

resurserna tillåter.

I fråga om kapitalanskaffningen blir det i första hand sjukvårdshuvudmännens

sak att av avsatta medel, genom utdebitering eller i konkurrens

på lånemarknaden skapa förutsättningar för att finansiera utbyggnaden.

Staten har ekonomiska intressen att bevaka i detta sammanhang dels som

huvudman för de statliga undervisningssjukhusen, dels på grund av sitt

ansvar för undervisning och forskning vid övriga undervisningssjukhus,

till vilkas anordnande och drift staten enligt avtal med huvudmännen bidrager

ekonomiskt.

Det är uppenbart, att ett investeringsprogram av den omfattning som regionsjukvårdens

utbyggande nödvändiggör redan av ekonomiska skäl måste

genomföras successivt. I sjukvårdens intresse är det härvid angeläget, att

utbyggnaden sker planmässigt och att utbyggnadsprojekten prioriteras så

att tillkomsten av nya vårdplatser de olika specialiteterna sinsemellan fördelas

någorlunda jämnt i förhållande till det totala platsbehovet inom landet

och under hänsynstagande även till behoven på länsplanet.

Än mera ofrånkomligt framstår kravet på planmässighet och prioritering

vid utbyggandet av regionsjukvården, om frågan ses mot bakgrunden

av tillgången på sjukvårdspersonal. Det är notoriskt, att vi f. n. har en svår

läkarbrist i landet, vilken yttrar sig i att ett stort antal redan inrättade

läkartjänster inom olika vårdområden ej kan besättas. Förutom de ökade

krav på tillgång till läkare, som följer av den allmänna efterfrågestegringen

på sjukvård, pågår på åtskilliga håll en successiv utbyggnad av den befintliga

sjukvårdsorganisationen, som kräver nya läkare. Härtill kommer så

reformplanerna inom en rad olika vårdområden. Regionsjukvården kan

som förut nämnts beräknas kräva mer än 200 nya läkare. Vidare har kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket (SOU 1958: 15) föreslagit

en förstärkning av tjänsteläkarorganisationen med cirka 300 tjänster,

vilken förutsatts skola genomföras under 1960-talet. Enligt mentalsjukvårdsdelegationens

huvudbetänkande (SOU 1958: 38) skulle år 1970 behovet

av läkare i psykiatrisk vård uppgå till i runt tal 1 900, vilket skulle

innebära en ökning med bortåt 1 500 läkare i förhållande till nuläget. Enbart

för att täcka behovet av läkare för utbyggnad av regionsjukvården,

tjänsteläkarväsendet och mentalsjukvården skulle sålunda krävas ett nettotillskott

av cirka 2 000 nya läkare.

Det torde vara helt orealistiskt att påräkna, att de läkarresurser, som

kommer att stå till förfogande under 1960-talet — även om hänsyn tages

till den ökning av utbildningskapaciteten som beslutats av 1959 års riksdag

och som ytterligare må komma till stånd samt till de ytterligare utländska

läkare som kan komma att slå sig ner i vårt land — skulle räcka till för att

både häva den nuvarande bristsituationen och fylla de betydande nytillskott

av läkare, som de föreliggande reformplanerna kräver. Utbyggnaden av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

regionsjukvården med dess krav på över 200 nya läkartjänster måste därför

ske under strikt hänsynstagande till utbyggnadsbehoven på övriga vårdområden

och till vad den totala läkartillgången i landet medger.

Liknande synpunkter gör sig också gällande beträffande sjukskötersketillgången.

I det föregående har beräknats, att den utbyggda regionsjukvården

kommer att fordra omkring 500 nya sjukskötersketjänster. Då stor

brist på sjuksköterskor f. n. råder i landet och även utbyggnaden av andra

vårdgrenar kommer att stegra efterfrågan på sådan personal, är det uppenbart,

att tillgången på sjuksköterskor är ytterligare en faktor, som måste

beaktas vid bestämmandet av utbyggnadstakten för regionsjukvården.

Även vid en såvitt möjligt objektiv bedömning av regionvårdsfrågorna

från nyssnämnda utgångspunkter är det ofrånkomligt, att intressekonflikter

och meningsmotsättningar måste uppkomma beträffande sättet och

takten för planernas förverkligande. Redan den omständigheten, att ett 30- tal olika intressenter direkt beröres av regionsjukvårdsplanläggningen torde

göra detta oundvikligt. Härtill kommer att ett och samma problem, sett

från de skilda utgångspunkter som motiverar en regionalisering, långt

ifrån alltid pekar hän mot en entydig lösning. Självfallet måste det vara

för samtliga berörda parter angeläget, att förekommande intressemotsättningar

såvitt möjligt löses i samförstånd under hänsynstagande till de för

sjukvården som helhet väsentliga faktorerna.

Mot bakgrunden av det anförda finner departementschefen synnerligen

angeläget, att ett särskilt samordningsorgan tillskapas, där representanter

för staten och övriga regionvårdshuvudmän kan överlägga om gemensamma

regionvårdsproblem och besluta om hur dessa skall lösas. Frågor, som lämpligen

bör handläggas av ett sådant samordningsorgan, avser framför allt

takten för utbyggnaden av de olika regionspecialiteterna, varvid mot varandra

måste vägas sjukvårdens och undervisningens behov, de ekonomiska

förutsättningarna samt tillgången på läkare och annan sjukvårdspersonal,

dimensioneringen av de särskilda klinikerna med hänsyn till förefintlig

eller redan beslutad utbyggnad vid övriga regionsjukhus, inriktningen

av en viss specialitet vid ett regionsjukhus såsom subspecialitet eller självständig

specialitet samt utformningen och tillämpningen av ett enhetligt

intagnings- och remissystem vid regionsjukhusen. Vidare bör samordningsorganet

verka för att på länsplanet ej realiseras utbyggnadsplaner,

som skulle kollidera med eller försvåra en rationell utbyggnad av klinikerna

på regionplanet.

För att kunna handla med auktoritet bör samordningsorganet givas en

så allsidig och representativ sammansättning som möjligt. Å andra sidan

synes det ogörligt att, om organet skall bli arbetsdugligt, samtliga parter,

som omfattas av regionplaneringen, blir representerade i detta. Förslagsvis

bör organet bestå av en ordförande, en representant för medicinalstyrelsen

och en företrädare för medicinsk undervisning och forskning, samt
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

45

liga utsedda av Kungl. Maj:t, samt tre representanter för de kommunala

sjukvårdshuvudmännen, varav två utsedda av Svenska landstingsförbundet

och en utsedd av Svenska stadsförbundet.

Till organets sammanträden bör härutöver företrädare för den eller de

huvudmän, som mera direkt beröres av förekommande ärenden, kallas att

deltaga.

Departementschefen har för avsikt att taga initiativ till att ett samordningsorgan

för de angivna uppgifterna kommer till stånd. Härvid förutsättes,

att det får ankomma på Kungl. Maj :t att, såvitt på staten ankommer,

meddela de föreskrifter för verksamheten som må erfordras.

Motioner

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Jacobsson m. fl. (1:696) och den andra inom andra kammaren av

herr Wiklund m. fl. (II: 856), har hemställts, att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj :ts proposition nr 159 ville beakta vad i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

hänvisas till motionen II: 856.

Utskottet

Den medicinska vetenskapen och tekniken kännetecknas i våra dagar av

en snabb utveckling. En följd av denna utveckling har varit, att den enskilde

läkaren omöjligen kan behärska det ökande kunskapsmaterialet och den

skiftande metodiken inom medicinen annat än inom ett ganska begränsat

område. Detta har också lett till att ur moderdisciplinerna successivt utbrutits

många specialiteter. Även om denna specialisering, som också tagit sig

uttryck i inrättandet av specialavdelningar vid sjukhusen, kan medföra,

att man lätt förlorar totalbilden av den sjuka människan, synes det ställt

utom allt tvivel, att specialiseringen är en nödvändig förutsättning för en

förbättrad sjukvård.

Ju längre specialiseringen av vården drivs, desto större måste det befolkningsunderlag

vara, som skall repliera på en för den speciella vården

lämpligt avpassad enhet. Från denna utgångspunkt har regionvårdsutredningen

indelat specialiteterna i läns- och regionspecialiteter, de förra med ett

befolkningsunderlag som genomsnittligt motsvarar de nuvarande landstingskommunernas

och de senare med upptagningsområden med lämpligen

cirka en miljon invånare, vilket förutsätter ett samarbete mellan flera landsting.

I remissyttrandena har också genomgående understrukits behovet av

betydligt större sjukvårdsområden än de nuvarande landstingsområdena för

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 189 ur 1960

tillgodoseende av denna vård. Till denna utveckling måste vidare bidraga

arbetskraftmässiga hänsyn. De av utredningen framräknade driftkostnaderna

för vissa specialavdelningar vid de större sjukhusen visar också den

ekonomiska betydelsen av en väl planerad regionsjukvård. Utskottet delar

därför departementschefens uppfattning om lämpligheten av att vissa delar

av den högspecialiserade kroppssjukvården organiseras i samarbete mellan

huvudmännen på regionplanet. Vid en sådan regionalisering synes det värdefullt,

att sjukvården organiseras efter en rationell plan, så att felinvesteringar

undvikes. Även om dessa frågor i första hand måste ses som en

angelägenhet av sjukvårdsmässig natur, bör det därför vara en statens uppgift

att medverka till en sådan plan för den aktuella utbyggnaden. En dylik

statlig medverkan synes också, såsom i propositionen framhållits, bl. a.

motiverad av statens ansvar för läkarutbildning och forskning liksom för

vissa andra vårdområden, främst mentalsjukvården och provinsialläkarväsendet.

Det är givetvis angeläget att statens intressen i nu nämnda hänseenden

tillgodoses i samarbete med sjukvårdshuvudmännen. Detta synes

emellertid icke hindra, att statsmakternas ställningstagande bör avse de

allmänna riktlinjerna för det regionala sjukvårdssamarbetet och frågor av

mera principiell karaktär. Denna planläggning bör inte binda landstingen

på sådant sätt, att en bedömning av frågorna utifrån lokala behov och förutsättningar

försvåras. Med hänsyn till de intressemotsättningar som förelegat

på flera punkter hälsar utskottet med tillfredsställelse, att det varit

möjligt att utan tillgripande av lagstiftningsåtgärder nå fram till de i propositionen

redovisade samförståndslösningarna.

Till de specialiteter, som anses vara av den kvalificerade natur att de

bör anordnas regionvis, hänföres i propositionen neurokirurgi, neurologi,

thoraxkirurgi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi

och reumatologi ävensom viss kardiologisk verksamhet. Vidare föreslås

s. k. käkcentraler och behandlingsenheter för konstgjord njure skola ordnas

på regionplanet. Även laboratorieorganisationen och vissa serviceorgan

vid regionsjukhusen beröres av förslagen. Dessa grundar sig på utredningens

principiella synpunkter på specialiseringen, vilka i allmänhet godtagits

vid remissbehandlingen. De ytterligare internmedicinska och kirurgiska

specialiteter, vilkas representation på regionplanet i olika sammanhang

ifrågasatts och vilka utredningen mera ingående granskat, anses å

andra sidan inte för närvarande böra utvecklas till självständiga regionspecialiteter,

även om vissa erinringar riktats häremot i några remissyttranden.

Även om lokala förhållanden kan motivera avvikelser synes den

föreslagna gränsdragningen mellan regionsjukvård och länssjukvård i stort

sett vara riktig på sjukvårdens nuvarande utvecklingsstadium. Vad under

ärendets behandling framkommit synes därför inte giva utskottet anledning

att hävda en annan mening än departementschefens i dessa frågor.

Till följd av den medicinska vetenskapens snabba utveckling är det angelä
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

47

get, att kretsen av regionspecialiteter anpassas efter de ändrade behov som

kan bli aktuella och att planeringen av regionsjukhusen under deras successiva

utbyggnad modifieras i enlighet härmed.

När det gällt den närmare indelningen av riket i regionsjukvårdsområden

har utredningen betraktat undervisningssjukhusen i Stockholm, Uppsala,

Lund, Göteborg och Umeå som givna såsom regionsjukhus. På grund av

bl. a. målsättningen för regionernas storlek — cirka en miljon invånare —

har utredningen ansett, att ytterligare minst en region bör tillkomma med

Linköping som förläggningsort för ett sjätte regionsjukhus. Därutöver har

utredningen räknat med, att framdeles ytterligare en region bör utbyggas

med Örebro som centralort. Den viktigaste av de invändningar mot indelningen,

som framkommit vid remissbehandlingen, avser förslaget att sistnämnda

region skulle inrättas först i ett senare skede. Vad därvid framkommit

synes visa, att intresset för att regionindelningen redan från början

blir definitiv är mycket starkt och att en utbyggnad i etapper för huvudmännen

måste innebära vissa osäkerhetsmoment. Utskottet delar därför

departementschefens uppfattning, att regionindelningen redan från början

bör göras definitiv. Mot bakgrunden av vad i propositionen anförts om

de skäl som talar för ett större eller mindre antal regioner samt en större

eller mindre omfattning av dessa anser sig utskottet även böra godtaga

den indelning av riket i sju regioner, som närmare redovisas på s. 25 i detta

utlåtande. Med hänsyn till angelägenheten av att ett tillfredsställande patientunderlag

för karolinska sjukhusets stora, redan utbyggda specialkliniker

hör säkerställas har departementschefen som ett villkor för denna

indelning uppställt, att vissa regionspecialiteter tills vidare inte utbygges i

Linköping och Örebro. Mot denna lösning, som accepterats av huvudmännen

vid överläggningarna inom inrikesdepartementet, vill utskottet inte

resa någon erinran, då ju nämnda specialkliniker tidigare dimensionerats

med hänsyn till undervisningen och forskningen vid landets största utbildningsanstalt

för läkare och för att sjukhuset skall tjäna som rikssjukhus

med licla landet som upptagningsområde. I detta sammanhang vill utskottet

även understryka önskvärdheten av att förutsättningarna för ett nordiskt

samarbete beträffande regionsjukhuset i Umeå undersökes ytterligare. I

likhet med departementschefen håller utskottet nämligen för sannolikt, att

patienter från Nordnorge och norra Finland därigenom på ett lättillgängligare

sätt skulle erhålla specialistvård samtidigt som patientunderlaget för

sjukhuset i Umeå skulle förbättras.

Regionvårdsutredningen har utförligt redovisat befintliga vårdresurser

i landet inom de grenar av sjukvården, som föreslagits som regionspecialiteter,

och lämnat förslag till utbyggnad inom varje sjukvårdsregion. De allmänna

synpunkter som departementschefen i anslutning härtill anfört till

ledning för huvudmännens planläggning av regionsjukhusen har inte givit

utskottet anledning till särskilt uttalande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

Konsekvenserna av de framlagda förslagen visas bäst av att regionsjukvårdens

utbyggnad beräknas kräva cirka 1 700 nya vårdplatser vid regionklinikerna.

Vidare väntas ytterligare drygt 200 läkare och omkring 500

sjuksköterskor komma att erfordras i den utbyggda organisationen. Dessa

siffror ger utskottet anledning understryka vikten av att planeringen och

den successiva utbyggnaden av regionsjukvården sker i en anda av samförstånd

och under hänsynstagande till utbyggnader och utbyggnadsplaner

på annat håll.

I propositionen föreslås att de s. k. riksplatserna vid karolinska sjukhuset

skall avvecklas i samband med regionsjukvårdens utbyggande. Utskottet har

inte någon erinran mot att man som en riktpunkt för en total avveckling

av dessa platser siktar på år 1970, även om utskottet inte bortser ifrån att

även efter nämnda år på riksplanet undantagsvis kan behöva förekomma

vissa specialkliniker.

Förändringarna av bestämmelserna för patienters intagning vid och remiss

till de statliga undervisningssjukhusen, vilka i huvudsak innebär en

anpassning till de kommunala huvudmännens intagnings- och remissregler,

kan av utskottet godtagas.

Den i propositionen förordade utbyggnaden av regionsjukvården beräknas

komma att draga en investeringskostnad av cirka 200 miljoner kronor.

Efter att ha övervägt olika vägar för finansieringen av dessa projekt har

utredningen föreslagit, att staten, efter prövning i varje särskilt fall, lämnar

behövliga lånemedel till huvudmännen. Såsom departementschefen

anfört omfattar emellertid huvudmännens vårdskyldighet enligt sjukhuslagen

i princip all sluten vård utom vård på mentalsjukhus, oavsett graden

av vårdens exklusivitet. För de enskilda huvudmännen måste samarbetet

på regionplanet antagas leda till lägre kostnader än om huvudmännen var

för sig skulle ha sörjt för vården. Då härtill kommer, att en specialitet som

nu betraktas som en regionspecialitet, kan komma att hänföras till länsspecialiteterna,

delar utskottet departementschefens uppfattning, att några

statsbidrag för uppförande och utrustning av regionkliniker i princip inte

bör utgå. Särskilda skäl får dock anses motivera, att staten lämnar bidrag

med 25 procent av kostnaden för nya regionkliniker för radioterapi. I propositionen

förordas att förhandlingar upptages med berörda huvudmän om

slopande av de nuvarande driftbidragen till jubileumsklinikerna i Göteborg

och Lund. Utskottet förutsätter, att särskilda förhandlingar även kommer

att föregå det slopande av driftbidraget till den neurokirurgiska kliniken i

Lund, som i detta sammanhang föreslagits.

Mot bakgrunden av utskottets nyssnämnda principiella ställningstagande

anser sig utskottet inte böra biträda vad i motionerna 1:696 och 11:856

anförts om önskvärdheten av statligt stöd i en eller annan form till Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens läns landsting. Utskottet avstyrker

därför dessa motioner.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

49

Det är uppenbart, att utbyggnaden av regionsjukvården såväl av ekonomiska

skäl som med hänsyn till tillgången på sjukvårdspersonal måste ske

successivt. Såsom departementschefen anfört är det angeläget, att utbyggnaden

sker planmässigt och att projekten prioriteras så att tillkomsten av nya

vårdplatser de olika specialiteterna sinsemellan fördelas någorlunda jämnt

i förhållande till det totala platsbehovet inom landet och under hänsynstagande

också till behoven på länsplanet. Utskottet vill också understryka

angelägenheten av att utbyggnaden sker under beaktande av utbyggnadsbehoven

på övriga vårdområden och till vad den totala läkartillgången i

landet medger. Det synes utskottet angeläget att uppkommande intressemotsättningar

löses i samförstånd. Utskottet tillstyrker därför att det av

departementschefen föreslagna samordningsorganet kommer till stånd för

överläggningar om gemensamma regionvårdsproblem. Enligt vad utskottet

inhämtat har, i avvaktan på riksdagens ställningstagande till förevarande

proposition, ett provisoriskt sådant organ trätt i verksamhet.

Då utskottet i övrigt inte funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande,

hemställer utskottet,

I. att riksdagen må godkänna de riktlinjer för regionsjukvårdens

utbyggande som förordats av chefen för inrikesdepartementet

i statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för den 13 maj 1960;

II. att motionerna I: 696 och II: 856 icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1960

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Einar Persson,

Birger Andersson, Axel Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist,

Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Nils Theodor Larsson, Edström,

Sundin, Kaijser och Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson

i Degerfors, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Ståhl, Karlsson i Olofström,

Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, fröken Olsson, herr Blidfors,

fröken Karlsson, herrar Hansson i önnarp, Gustafsson i Skellefteå och

Larsson i Hedenäset.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 189 år 1960

Reservation

i K .* i ■■■ ''■■ ■ ■ > )• < '' i 1. • ,. H} >j!j ii i: L ...•11 l : 1 t • ,l ,} t< 1 ♦ t* > /. i^olu!

av herrar Näsström, Gillström, Axel Johannes Andersson, Sundin, Åkerström,

Jansson i Kalix, Gustafsson i Skellefteå och Larsson i Hedenäset, vilka

ansett att efter det stycke på s. 48 i utskottets yttrande, som börjar med

»Mot bakgrunden» och slutar med »dessa motioner», bort införas text av

följande lydelse:

»Utskottet vill emellertid inte utesluta möjligheten av att det framdeles i

något fall K»n visa sig nödvändigt på grund av förhållandevis höga kostnader

för regionsjukvårdens ordnande eller andra speciella skäl att överväga

ett statligt stöd exempelvis genom räntefria lån med relativt lång amorteringstid

eller genom annan lämplig stödåtgärd.»

ivitojhifii In: r ijjil/i ''■! .rrtsddnap a as Mini1.",- .. nn: ,in ■; i-.-r iVv''-*1''

}»i i* /o »o I i r) iiij . ! i>i öfj ''! i:v /i.» i /lf»f» ) t; ?»

H''VJ . i ;5 /i : I ff »>»i V''V{«i f riiJj }itf• ■

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 60

007678

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:381 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m.m. a1 i texten