Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om formerna för försäljning av jordbruksfastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden.

1960-11-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1960:197, Utlåtande i anledning av väckta motioner om formerna för försäljning av jordbruksfastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960

1

Nr 197

Utlåtande i anledning av väckta motioner om formerna för försäljning

av jordbruksfastigheter, som tillfallit allmänna

arvsfonden.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Jonasson (I: 77) och den andra inom andra kammaren av herr Wahrendorff

(II: 99), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om prövning av möjligheterna av att låta lantbruksnämnderna handha

försäljning av jordbruksfastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden, i enlighet

med motionernas syfte.

Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionärerna:

»Försäljningen av fastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden omhänderhas

i första hand av länsstyrelserna. Dessa måste emellertid i fråga om

jordbruksfastighet inhämta yttrande och värdering från lantbruksnämnd,

innan försäljningen får verkställas. Försäljning av jordbruksfastigheter,

vilkas värde överstiger 15 000 kronor, måste hänskjutas till finansdepartementet,

som genom domänstyrelsen verkställer ny värdering av fastigheten.

Om därvid värdet överstiger 70 000 kronor skall försäljningen underställas

riksdagen.

Detta system för försäljning av fastigheterna synes vara synnerligen tidskrävande

och administrativt omständligt, vilket i många fall försämrar fastighetens

tillstånd och avkastning. Då ärendena behandlas av många myndigheter,

där yttranden, värderingar, bud m. m. måste vandra av och an, blir

försäljningsproceduren dyrbar och tidskrävande. Tidsutdräkt kan även uppstå

genom utstämpling och försäljning av virke i länsstyrelsens regi, varvid

nya utredningar och värderingar kräves. Genom dessa omständigheter kan

försäljningstiden uppgå i vissa fall till 7—9 år.

Gällande bestämmelser för försäljning av arvsfondsfastigheter synes ej

vara tidsenliga. Lantbruksnämnderna, vilka trädde i funktion den 1 juli

1948, bör enligt vår mening kunna handha denna försäljning på bästa sätt.

Dessa äger genom sina tjänstemän och ortsombud en ingående kännedom

om fastighetsvärden i respektive orter och torde vara fullt kapabla att omhänderha

dessa fastighetsaffärer. På lantbruksnämnderna finge ankomma

att avgöra huruvida fastigheten bör bestå som självständig brukningsenhet

eller eventuellt behöver användas för komplettering av intilliggande fastig
-

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 sand. Nr 197

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1960

heter. Detta försälj ningssätt synes vara lämpligt även ur den synpunkten, att

lantbruksnämnden beviljar förvärvstillstånd samt i många fall lånegaranti.

Detta förenklade förfaringssätt torde också nedbringa kostnaderna för försäljningarna

och möjliggöra en snabbare behandling av ärendena.»

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, utlåtanden avgivits av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen

och länsstyrelsen i Värmlands län.

Kammarkollegiet, vid vars utlåtande fogats två tjänstememorial av kammaradvokatfiskalsämbetet1

med redogörelser beträffande allmänna arvsfondens

ändamål, gällande bestämmelser om försäljning av fonden tillfallen

fast egendom samt den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser, har

för egen del anfört i huvudsak följande.

Uppgiften i motionerna att länsstyrelserna i fråga om jordbruksfastighet

måste inhämta yttrande och värdering från lantbruksnämnd, innan försäljning

får ske, är inte helt riktig. Lantbruksnämnd skall höras angående lämpligheten

av försäljning; däremot är länsstyrelsen inte skyldig att inhämta

nämndens yttrande i fråga om fastighetens värde utan har härvidlag fria

händer.

Vid försäljning av fast egendom som tillfallit arvsfonden måste tillses, att

en köpeskilling erhålles som motsvarar fastighetens värde. Vad särskilt angår

skogsfastigheter saknas anledning att tillämpa andra värderingsnormer

än dem som gäller vid försäljning från domänverket.

Ur angivna synpunkter torde befogade erinringar ej kunna göras mot nu

tillämpat försäljningsförfarande. Dröjsmål med försäljning beror ofta på

omständigheter som ej har samband med förfarandet. Där försäljningsfrågan

fått anstå i avvaktan på skogsavverkning torde detta icke ha varit till nackdel,

ekonomiskt sett, för allmänna arvsfonden.

Självfallet bör arvsfonden tillfallna jordbruksfastigheter, i den mån så

kan anses behövligt, kunna användas för jordbrukets yttre rationalisering

i likhet med vad som gäller exempelvis domänverkets fastigheter. Intresset

av att så sker torde betryggande vara tillgodosett genom nuvarande ordning

för lantbruksnämndernas medverkan i försäljningsärenden.

Enligt kammarkollegiets mening är det ej antagligt att en överflyttning

till nämnderna skulle medföra vinst ur arbetssynpunkt, särskilt med hänsyn

till att värdering av domänstyrelsen i förekommande fall ändock ej skulle

kunna undvaras. Försäljningsärenden avseende annan fastighet än jordbruksfastighet

skulle alltjämt handhas av länsstyrelserna. Olämplig splittring

skulle tillskapas.

Det i motionerna framlagda förslaget avstyrks.

Lantbruksstyrelsen anför i huvudsak följande.

Motionärerna åsyftar att lantbruksnämnden skulle omhänderha försäljningen

av jordbruksfastighet, som tillfallit allmänna arvsfonden. Motionärerna

framhåller att praktiska fördelar i fråga om försäljningsärendenas

handläggning skulle vinnas genom den föreslagna anordningen. Styrelsen

1 Här ej återgivna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960

3

delar motionärernas uppfattning att försäljningsförfarandet om möjligt bör

förenklas. Då en fastighet skall användas i den yttre rationaliseringen, borde

ju den omständigheten att fastigheten kommer i statens ägo icke få fördröja

eller motverka rationaliseringen utan tvärtom ge ökade möjligheter att påskynda

densamma. Beträffande arvsfondsfastigheterna har dock försäljningsproceduren

såsom motionärerna anfört ofta blivit omständlig.

En orsak härtill torde vara den oklarhet, som rått i fråga om grunderna

för värdering och prissättning vid överlåtelse från kronan, särskilt då fråga

är om skogsmark. Detta spörsmål har emellertid behandlats vid 1959 års

riksdag, som fastslagit att vid domänverkets försäljning av fastigheter mot

betalning i penningar priset skall bestämmas efter en värderingsmetodik, som

innebär att avkastningsvärdet beräknas efter en diskonteringsfaktor, som är

lika med den s. k. normalräntan, dvs. den genomsnittliga räntekostnaden för

statens upplåning. Vid lantbruksorganisationens försäljningar tillämpas en

prisnivå, som motsvarar de genomsnittspriser, som skogsmark betingar vid

lantbruksnämndernas fastighetsförvärv från enskilda jordbrukare eller vid

överlåtelser jordbrukare emellan. Denna prisnivå är även anvisad att tillämpas

vid markbyten mellan domänverket och lantbruksnämnderna.

Då arvsfondsfastigheter disponeras för rationaliseringsändamål, är det

fråga om mark, som kommit från enskilda ägare och ur allmän synpunkt

befunnits böra bibehållas vid det enskilda jord- och skogsbruket. Värderingsgrunderna

torde — mot bakgrunden av riksdagens nyssnämnda ställningstagande

— under dessa förhållanden knappast böra vålla svårigheter.

Med hänsyn härtill och då lantbruksnämnderna nu förfogar över expertis,

som på betryggande sätt kan fullgöra värdering av jordbruks- och skogsmark

i hithörande sammanhang, bör det ej möta betänkligheter att länsstyrelserna

regelmässigt utnyttjar det enkla förfarandet att låta försäljningar för rationaliseringsändamål

ske via lantbruksnämnderna.

A andra sidan bör uppmärksammas, att en jordbruksfastighet stundom

kan ha övervärden, exempelvis tomtvärden, som ej har samband med jordbruket

eller skogsbruket. I sådana fall bör länsstyrelserna införskaffa värdering

i denna del från speciell sakkunskap på området. Det bör sedan övervägas

från fall till fall, i vilken utsträckning lantbruksnämnderna skall medverka

vid försäljningen.

Mot bakgrunden av det anförda anser sig lantbruksstyrelsen icke ha anledning

att påyrka förändring i fråga om länsstyrelses åligganden vid försäljning

av arvsfondsfastigheter. Emellertid anser styrelsen det angeläget att ett

klarläggande sker i så måtto att i de fall där lantbruksnämnd önskar disponera

viss egendom för jordbruks- eller skogsbruksrationalisering och länsstyrelsen

ej finner särskilda skäl tala för annan disposition av egendomen,

försäljningen bör ske till eller handhas av nämnden, som därvid även skulle

ha att ansvara för värderingen, dvs. att statsverkets ekonomiska intressen vid

försäljningen blir vederbörligen beaktade.

Då det gäller egendom som lantbruksnämnden icke finner vara av intresse

för den yttre rationaliseringen eller som jordbruksegnahem (bestående jordbruk)

skulle det icke ligga inom ramen för nämndernas egentliga verksamhetsområde

att handha försäljningen. Denna finge väl då i allt fall ske genom

auktionsförlarande på samma sätt som nu tillämpas av länsstyrelsen.

Det torde såvitt styrelsen nu kan bedöma icke föreligga anledning att överflytta

detta förfarande från länsstyrelsen till lantbruksnämnd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960

Om det relativt enkla förfarande sonx redan nu finnes anvisat för länsstyrelserna

regelmässigt blir tillämpat för de fall där avsikten är att disponera

arvsfondsegendom för yttre rationalisering, så torde därmed vara mycket

vunnet i förenklingssyfte. Emellertid kan detta enklare förfarande med nu

gällande bestämmelser över huvudtaget ej tas i bruk om fastighetens ifrågavarande

värde överstiger värdegränsen 70 000 kronor. Denna värdegräns representerar

jordbruks- och skogsegendom av relativt liten omfattning. Åtminstone

för de fall, där lantbruksnämnden skall förvärva egendomen, borde

enligt styrelsens mening kunna övervägas att försäljningen till nämnden

finge ske utan riksdagens prövning oavsett värdegräns eller inom avsevärt

förhöjd gräns.

På grund av vad sålunda anförts anser styrelsen att de av motionärerna

väckta önskemålen om förenkling av försäljningsförfarandet lämpligen kan

beaktas på så sätt att dels anvisningar i anslutning till vad styrelsen anfört

tas under övervägande inom finansdepartementet i samråd med berörda ämbetsverk,

dels värdegränsen omprövas, då frågan om densamma härnäst

kommer under riksdagens prövning.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför i huvudsak följande.

Då flera myndigheter måste höras och värderingar verkställas, komma

kostnaderna för försäljningen att ökas, men det har därvid visat sig vid

försäljningar av arvsfondsfastigheter inom detta län, att en grundlig utredning

medverkat till att ett högre försäljningspris kunnat erhållas för fastigheterna.

I detta sammanhang kan hänvisas till vad som föreskrivits i Kungl.

brev den It april 1958, att vid försäljningen av arvsfondsfastighet bör tillses,

att köpeskillingen blir så fördelaktig för allmänna arvsfonden som möjligt

och i varje fall icke understiger det värde, som egendomen kan anses hava.

Under senare år har Kungl. Maj :t i ärenden, underställda av länsstyrelsen,

om försäljning av arvsfondsfastigheter, uppdragit åt länsstyrelsen att i samråd

med skogsvårdsstyrelsen i länet låta utstämpla och för allmänna arvsfondens

räkning försälja skog å fastigheterna till den myckenhet skogsvårdsstyrelsen

funne lämplig. Det har i allmänhet i dessa fall gällt fastigheter,

å vilka icke företagits några avverkningar på många år och man räknat

med att icke kunna erhålla ett försäljningspris, motsvarande det värde, som

fastigheten kunde anses ha, om den skulle försäljas utan föregående avverkning

av skog. I ett fall har enskild delägare i fastigheten påyrkat avverkning

av skog. I nu nämnda ärenden har försäljningen av fastigheterna måst anstå

tills avverkningarna slutförts. Med hänsyn härtill och till att det ävenledes

gällt att erhålla ett skäligt pris för utstämplade virkesposter, anser

länsstyrelsen, att dessa ärenden icke kunnat handläggas snabbare av lantbruksnämnden,

därest denna skulle handhaft försäljningarna.

Vidare kan ifrågasättas lämpligheten av att fördela ärenden om försäljningen

av arvsfondsfastigheterna på så sätt, att lantbruksnämnderna skulle

få sälja jordbruksfastigheter och länsstyrelserna övriga fastigheter.

Ur allmänt principiell synpunkt kan slutligen understrykas det mindre

lämpliga i att allmänna arvsfondens intresse — barns och ungdoms vård och

fostran —- enligt motionerna skall iakttagas av en myndighet, vars egentliga

uppgift är att tillgodose jordbrukets ekonomiska angelägenheter.

Med åberopande av vad här ovan anförts får länsstyrelsen avstyrka bifall

till motionerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1960

5

Utskottet

I de föreliggande motionerna riktas viss kritik mot den nuvarande ordningen

med avseende å försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna jordbruksfastigheter.

Enligt motionärerna medför den nuvarande försäljningsproceduren

ofta stor tidsutdräkt och onödigt höga kostnader, varför ett förenklat

förfarande ter sig som eftersträvansvärt. Motionärerna anser att lantbruksnämnderna

är bättre skickade än länsstyrelserna att handha försäljningen

av de jordbruksfastigheter, varom här är fråga, vilket även skulle

möjliggöra billigare och snabbare behandling av ärendena.

Utskottet kan inte dela den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna.

Att ett överflyttande till lantbruksnämnderna av bestyret med försäljning

av här avsedda jordbruksfastigheter skulle vara ägnat att medföra

någon nämnvärd vinst ur arbetssynpunkt synes inte sannolikt, bl. a. med

tanke på att — åtminstone när det gäller större skogsfastiglieter — värdering

genom domänstyrelsen liksom hittills torde bli erforderlig. Inte heller

torde man ha anledning räkna med ett snabbare förfarande. De dröjsmål

med försäljningar, som påtalas i motionerna, har oftast sin grund i omständigheter

som saknar samband med försäljningen såsom sådan, t. ex. testamentsfrågor

samt äganderättsliga eller fastighetsrättsliga komplikationer.

En uppdelning av försäljningsärendena på det sätt att försäljningen av jordbruksfastigheter

skulle ankomma på lantbruksnämnderna, under det att

försäljningen av övriga fastigheter skulle kvarligga hos länsstyrelserna, skulle

vidare innebära en i och för sig olämplig och omotiverad splittring av förfarandet.

Utskottet kan alltså inte biträda motionsförslaget. Utskottet vill i detta

sammanhang fästa uppmärksamheten vid det medinflytande lantbruksnämnderna

redan för närvarande äger på förevarande område i så måtto, att nämndens

yttrande alltid skall inhämtas rörande lämpligheten av försäljning av

jordbruksfastighet som tillfallit allmänna arvsfonden. Därjämte är att märka

att — när det gäller jordbruksfastighet som anses icke lämpligen böra bestå

som självständig jordbruksenhet utan anses böra ingå i den statliga rationaliseringsverksamheten

på ifrågavarande område — redan i ett begränsat

antal fall uppdragits åt lantbruksnämnd att försälja eller att förvärva densamma

för den statliga rationaliseringsverksamheten.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 77 och II: 99 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 november 1960

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar

Persson, Ivar Johansson, Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Axel

Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Rikard Svensson,

fru Wallentheim och herr Lundström; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson

i Degerfors, Jansson i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl, Gustafsson

i Stockholm, fröken Elmén, fröken Olsson, herrar Almgren, Nihlfors,

Bohman, Larsson i Hedenäset och Gustafsson i Kårby.

av herr Pålsson.

Reservation

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.