Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling år 1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie möte fattade beslut jämte i anledning av propositionen väckta motioner.

1960-05-12 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1960:5, Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling år 1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie möte fattade beslut jämte i anledning av propositionen väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

1

Nr 5

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående

vissa av Europarådets rådgivande församling år

1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie möte fattade

beslut jämte i anledning av propositionen väckta motioner.

Genom en den 18 mars 1960 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad

proposition, nr 113, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärendena samma dag,

anhållit om riksdagens yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda,

av Europarådets rådgivande församling år 1959 och 1960 vid dess

elfte ordinarie möte fattade beslut, nämligen

rekommendationerna 202 och 210 om en »Europeisk ekonomisk association»

och rekommendation 229 om de ekonomiska förbindelserna i Europa;

rekommendationerna 211, 222 och 223 om Afrikas utveckling;

resolution 165 om öst—väst-förhandlingarna samt rekommendationerna

215 och 230 om Europarådets allmänna politik i ljuset av det internationella

läget;

rekommendation 208 om det aktuella läget i Central- och Östeuropa;

rekommendation 199 om de av Europeiska högskolan i Briigge anordnade

radiokurserna för europeiska länder bakom järnridån och rekommendation

200 om ett program för kulturellt utbyte med östeuropeiska länder under

Kulturfondens auspicier;

rekommendation 213 om de nationella minoriteternas läge i Europa;

rekommendation 204 om Europeiska konferensen för kommunala myndigheter;
rekommendation

206 om Europeiska konferensen av ministrar för postväsende

och telekommunikationer;

rekommendation 233 om erkännande av Europeiska domstolens lör de

mänskliga rättigheterna tvingande jurisdiktion i enlighet med föreskrifterna

i artikel 46 i konventionen angående de mänskliga rättigheterna; samt

resolution 169 rörande framtidsutsikterna för samverkan inom Europarådets

ram.

Vad angår det närmare innehållet i dessa rekommendationer och resolutioner

får utskottet hänvisa till propositionen, vid vilken översättningar till

svenska av desamma är fogade. Beträffande de rekommendationer —- 202,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 5 saml. 1 avd. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

210 och 229 — som behandlar de ekonomiska integrationsproblemen i Europa

har departementschefen anfört bl. a. följande:

Det får anses vara värdefullt att församlingen på sätt som skett med kraft

varnat för faran av en splittring i Europas ekonomi. Församlingens möten

bär berett regeringsledamöter och parlamentariker från EFTA-gruppen —

som till skillnad Irån sexstatsgemenskaperna saknar egen parlamentarisk

församling — tillfällen att framföra sina synpunkter inför ett representativt

torum av europeiska politiker. I detta sammanhang må hänvisas till att

överenskommelse numera träffats om att EFTA årligen skall förelägga Europarådsförsamlingen

en rapport över sin verksamhet.

1 fråga om de i resolution 165 och rekommendation 215 angivna krav, som

de västliga stormakter, vilka är medlemmar av Europarådet, bör upprätthålla

vid förhandlingar med Sovjetunionen, har departementschefen uttalat

följande:

Dessa maningar är tydligen i första hand riktade till Storbritannien och

Frankrike. Det synes svårt att se några reella skäl för att Europarådet skulle

ingripa på detta sätt under en period av pågående stormaktsförhandlingar.

De två nämnda staterna är visserligen medlemmar av Europarådet men har

icke gått till dessa förhandlingar enligt uppdrag av rådet eller å dess vägnar.

De uppställda principerna är dessutom avfattade i ytterst allmänna ordalag

och ger knappast någon ledning åt de förhandlande makterna. Särskilt för

svenska regeringen skulle det för övrigt te sig främmande att ansluta sig

till uttalanden av denna art, som innebär ett ställningstagande i frågor som

svenska regeringen hittills icke varit engagerad i.

Följande avsnitt ur departementschefens anförande avseende rekommendation

233 om erkännande av Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna

tvingande jurisdiktion i enlighet med föreskrifterna i artikel 46

i konventionen angående de mänskliga rättigheterna må vidare återgivas:

Beträffande förslaget i rekommendation 233, att alla staterna skulle erkänna

Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna jurisdiktion

såsom tvingande, kan konstateras att något mål ännu icke anhängiggjorts

vid domstolen, för vars konstituering församlingen förrättade val i januari

1959. Jag finner det riktigt att Sverige alltjämt ställer sig avvaktande i

fråga om att lämna ett erkännande, till dess erfarenhet vunnits angående

lämpligheten, respektive behovet av att domstolen i stället för ministerkommittén

handlägger dessa mål.

1 sammanhang med propositionen har utskottet behandlat två i anledning

av denna väckta likalydande motioner, nr I: 637 av herr Ilanson, Per-Olof,

och nr II: 784 av herr Gustafson i Göteborg in. fl.

Motionärerna hänvisar till tre av Europarådet vid dess elfte ordinarie

möte antagna rekommendationer, vilka avser konventionen den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och

vilka rekommendationer icke behandlats i propositionen, nämligen rekommendation

231 om enhetlig tolkning av europeiska fördrag, rekommendation

232 om utsträckande av Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna

kompetens i fråga om tolkning av konventionen angående de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

o

mänskliga rättigheterna samt rekommendation 234 om ett andra tilläggs

protokoll till konventionen om de mänskliga rättigheterna. Översättning a\

rekommendationerna 231, 232 och 234 är fogad vid motionen. Motionärerna

anför härom hland annat följande:

Enligt vår mening är det betydelsefullt att de grundläggande principerna

i Europarådskonventionen utbvgges och preciseras. T förevarande tilläggsprotokoll

är fråga om att förhindra att någon berövas friheten på grund av

oförmåga att betala sina skulder och att tillförsäkra honom full rörelsefrihet

inom landets gränser, rättskapacitet och likhet inför lagen. Det är all anledning

anta att enig uppslutning kan vinnas om de principer rörande medborgarnas

rättsliga ställning, varom tilläggsprotokollet handlar, också i

svenska riksdagen. Det är här fråga om grundsatser som har lång hävd

i svensk rätt. Det kan tilläggas, att riksdagen år 1950 förordat en systematisk

genomgång av den svenska lagstiftningen mot bakgrund av Europarådskonventionens

grundsatser och därmed betonat vikten av dessa. Då varje

förstärkning av det gemensamma rättsarvet i Europa bör stödjas från svensk

sida, bör riksdagen nu uttala sig för att svenska regeringen inom Europarådets

ministerkommitté verkar för att överenskommelse träffas om upprättande

av ett tilläggsprotokoll med föreslaget innehåll.

Betydelsen av att kunna få Europarådskonventionen auktoritativt tolkad,

även om någon aktuell tvist ej föreligger, är uppenbar, och behovet härav

har varit märkbart inte minst i Sverige. Vid flera tillfällen har livlig diskussion

pågått, även inom svenska riksdagen, rörande spörsmål huru konventionens

regler och gällande svensk rätt skall tolkas i förhållande till varandra.

Det skulle vara synnerligen värdefullt, om möjlighet öppnades att

genom Europeiska domstolen få fastslaget vilka krav som bör uppställas

på svensk lagstiftning med hänsyn till konventionens regler. Den genomgång

av den svenska rätten, varom tidigare talats och som riksdagen begärt,

skulle på detta sätt underlättas.

Även tanken att vidga domstolens kompetens till att avgiva rådgivande

yttranden rörande tolkningen av andra avtal än konventionen om de mänskliga

rättigheterna synes vara förtjänt av svenskt stöd. Genom domstolen

har vi för första gången fått ett gemensamt europeiskt rättsligt forum.

Uppenbarligen vore det värdefullt, om avtal, som ingåtts på europeisk grundval,

också kan tolkas på gemensam europeisk bas. De på Europarådets tillskvndan

ingångna överenskommelserna är nu ganska inånga, och tolkningssvårigheter

kan väntas uppkomma tid efter annan. Domstolen kommer här

säkerligen att fylla en uppgift.

Motionerna utmynnar på denna punkt i en hemställan att riksdagen ville

uppmana regeringen att medverka till att dels ett andra tilläggsprotokoll till

konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med rådgivande församlingens

rekommendation, dels ock att Europeiska domstolens kompetens utvidgas

i den riktning, som angives i församlingens rekommendationer 231

och 232.

Motionärerna tar vidare upp frågan om Sveriges ställning till Europeiska

domstolen för de mänskliga rättigheterna. De hänvisar till riksdagens beslut

år 1959 att på utskottets hemställan (utlåtande nr 2) låta ytterligare

anstå med ett ställningstagande samt till departementschefens yttrande i pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

positionen. Sannolikheten för att något mål skall komma att anhängiggöras

enligt gällande regler synes — heter det vidare — under nuvarande politiska

förhållanden icke särskilt stor. Icke minst ur denna synpunkt skulle

de förordade utvidgningarna av domstolens kompetens vara av stort intresse.

För att stärka domstolens ställning vore det vidare av vikt att så

inånga länder som möjligt erkände dess jurisdiktion. Sverige bör därför nu

enligt motionärerna avge sitt erkännande enligt konventionens artikel 46

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Utskottet, som erhållit ytterligare upplysningar under ärendets föredragning,

får anföra följande.

Först upptar utskottet de avsnitt ur propositionen, som särskilt återgivits

i utskottets redogörelse för densamma. Dock torde den del av propositionen,

som avser rekommendation 233, lämpligen böra behandlas i samband med

de i ärendet väckta motionerna.

I fråga om de i Europarådet behandlade europeiska integrationsproblemen

och öst—väst-förhandlingarna uttalar utskottet sin anslutning till den hållning

de svenska representanterna i Europarådet intagit liksom till de synpunkter

ministern för utrikes ärendena därtill funnit anledning anknyta.

Beträffande övriga i propositionen redovisade rekommendationer, med

nyss härförut gjort undantag för rekommendationen 233, till vilken utskottet

återkommer, har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de av

departementschefen framförda synpunkterna eller till särskilt uttalande.

Utskottet övergår därefter till de i motionerna berörda ärendena och anför

först beträffande

Rekommendationen 233

Utskottet erinrar om att riksdagen 1959 i anledning av väckta motioner

haft alt taga ställning till frågan om avgivande av en särskild förklaring från

svensk sida jämlikt artikel 46 i Europarådets konvention angående skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, genom vilken

Sverige skulle underställa sig Europeiska domstolen för de mänskliga

rättigheterna. Utskottet får beträffande handläggningen vid den europeiska

kommissionen för de mänskliga rättigheterna och vid domstolen för de

mänskliga rättigheterna av framställningar om påstådda kränkningar av de

i nämnda konvention angivna rättigheterna samt beträffande kommissionens

och domstolens kompetens hänvisa till den redogörelse därför, som

finnes intagen i utrikesutskottets utlåtande i frågan (nr 2) till 1959 års

riksdag.

Några ytterligare förklaringar om erkännande av domstolens behörighet

utöver de åtta, som omförmäles i utrikesutskottets utlåtande 1959: 2 — nämligen

från Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Irland, Island,

Luxemburg, Nederländerna och Österrike — har icke tillkommit därefter.

Under loppet av innevarande år har inför Europeiska domstolen anhängig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

5

gjorts två ärenden, vilka dit hänskjntits genom beslut av kommissionen och

vilka ha sin upprinnelse i vissa av enskilda framförda påståenden om kränkning

av de mänskliga rättigheterna.

Rekommendationen 233 har varit föremål för behandling i ministrarnas

ställföreträdarkommitté vid dess åttioandra möte i februari 1960, varvid

kommittén i av Sverige biträtt beslut som svar till Europarådsförsamlingen

uttalat att det ankomme på var och en av de ifrågavarande regeringarna att

självständigt pröva denna fråga.

Såsom framgår av departementschefens i redogörelse för propositionen

redovisade uttalande intar svenska regeringen tills vidare en avvaktande hållning

i denna icke slutgiltigt prövade fråga. Så till vida har en ändring i läget

inträtt efter avfattandet av nämnda uttalande, att enligt vad utskottet inhämiat

numer tvenne mål anhängiggjorts hos domstolen på hemställan av den

enligt konventionen fungerande kommissionen. Man vet f. n. icke huruvida

dessa mål kommer att behandlas med vederbörande stater som parter eller

utan partsmedverkan, än mindre vad domstolens avgörande kommer att

innebära. Att dessa mål nu föreligger torde knappast kunna tillerkännas

vägledande betydelse för bedömningen av frågan om tiden erfarenhetsmässigt

är inne och vägande skäl nu föreligger för ett beslut att Sverige skulle

underställa sig domstolens avgörande. Härom råder inom utskottet alltjämt

tveksamhet, och delade meningar föreligger om en sådan förklarings principiella

och praktiska värde. Utskottet skulle finna det naturligt, att under

regeringens fortsatta prövning samråd äger rum särskilt med Norge, som

tills vidare också intar en liknande avvaktande hållning, och jämväl med

Danmark och Island, som i saken fattat positivt beslut. Tillfälle till överläggning

kommer att erbjuda sig redan vid Nordiska rådets förestående session

i Reykjavik, enär ett medlemsförslag väckts angående norskt och

svenskt erkännande av domstolens behörighet i här ifrågavarande avseende.

Utskottet förutsätter att frågans läge redovisas för nästkommande års

riksdag i samband med den årliga propositionen om Europarådet.

Rekommendationen 231

Denna rekommendation, vid vilken finnes fogat ett utkast till »Europeisk

överenskommelse om tillerkännande av kompetens för Europeiska domstolen

för de mänskliga rättigheterna att avge rådgivande utlåtanden om tolkningen

av europeiska fördrag» och vari ministerkommittén rekommenderas

sammankalla en expertkommitté med instruktioner att utarbeta en multilateral

överenskommelse, grundad på sagda utkast, behandlades i ställföreträdarkonnnittén

i februari 1960. Under överläggningarna i kommittén framfördes

farhågor för att den föreslagna utvidgningen av domstolens kompetens

skulle komma att stå i strid med respektive länders interna lagstiftning,

och i anledning därav fattade kommittén beslut om att instruera Europarådets

generalsekreterare att utreda huruvida förslaget vore förenligt med

respektive staters grundlagar och med gällande internationella avtal. I avvaktan

på resultatet av denna utredning bordlädes ärendet i ställföreträdar
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kommittén. Sveriges representant i kommittén betecknade det i rekommendationen

innehållna förslaget som orealistiskt och förklarade sig enligt erhållna

instruktioner icke kunna för Sveriges del biträda församlingens förslag.

— En förfrågan från generalsekreteraren av nyss antytt innehåll har

för någon tid sedan ingått till svenska regeringen och svar därå är under

utarbetande.

I detta sammanhang vill utskottet fästa uppmärksamheten vid att ett

flertal av de i Europarådets hägn avslutade konventionerna redan i nuvarande

avfattning innehåller stadganden, som föreskriver samråd mellan fördragsslutande

parter i en eller annan form i syfte att lösa uppkommande

tvister i fråga om tolkningen eller tillämpningen av dessa överenskommelser.

Som exempel härpå må anföras de ikraftträdda och av Sverige ratificerade,

den It december 1953 dagtecknade provisoriska europeiska överenskommelserna

om social trygghet vid ålderdcm och nedsatt arbetsförmåga

samt för efterlevande (artikel 10; Sveriges överenskommelser med främmande

makter 1955: 31) samt om social trygghet, dock ej vid ålderdom och

nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande (artikel 11; SÖ 1955: 32) ävensom

den europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp (artikel

20; SÖ 1955: 33). Det i dessa instrument föreskrivna förfarandet är i

främsta rummet förhandlingar mellan de fördragsslutande ländernas behöriga

myndigheter och i andra hand anlitande av skiljedom. Den av Sverige

undertecknade europeiska bosättningskonventionen den 13 december

1955, som ännu icke trätt i kraft, förutser inrättandet av en ständig kommitté,

till vars uppgifter bl. a. skall höra vidtagande av åtgärder i syfte att

bilägga tvister uppkommande vid tolkningen eller tillämpningen av konventionen.

Det kan icke heller bortses ifrån att ett godtagande av det i rekommendationen

med bilaga framförda förslaget möjligen kan leda till kompetenskonflikter

på grund av det förhållandet att Sverige liksom ett flertal

andra till de europeiska konventionerna anslutna stater erkänt internationella

domstolens behörighet i tvister av de slag, som omförmäles i artikel

36 av stadgan för den internationella domstolen. Slutligen må påpekas att

skyldighet för Sverige och ytterligare några av Europarådets medlemmar

att hänskjuta tvister till den internationella domstolen föreligger jämväl på

grund av åtaganden i den sedan den 30 april 1958 gällande europeiska konventionen

angående fredlig lösning av tvister (SÖ 1958:26).

Sedan utskottet genom föredragningen tagit kännedom om den mångskiftande

arten och omfattningen av sådana »europeiska fördrag», anser

utskottet den ifrågasatta kompetensbehörigheten innefatta ett synnerligen

komplicerat och svåröverskådligt problemkomplex. Utskottet hyser ävenledes

stark tveksamhet rörande den nuvarande domstolens resurser för att

kunna utöva en dylik behörighet. Enligt vad utskottet erfarit har av domstolen

själv icke begärts eller avgivits något uttalande beträffande vare sig

rekommendation 231 eller 232, som närmast härefter upptas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

7

Rekommendationen 232

Något konventionsutkast för utvidgning av Europeiska domstolens kompetens

att tolka den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna,

även i fall då ingen rättslig tvist föreligger, är icke fogad vid denna rekommendation,

som begränsar sig till att föreslå ministerkommittén tillsättandet

av en expertkommitté med uppgift att utarbeta en text till en sådan

överenskommelse. Representanter för ett flertal medlemsstater stödde detta

förslag, då det togs upp till behandling i ministrarnas ställföreträdarkommitté

under kommitténs åttiotredje möte i mars 1960. Från svensk sida

intogs enahanda hållning som den, vilken ovan redovisats beträffande rekommendationen

231. Ärendet uppsköts till förnyad behandling vid det ställföreträdarmöte,

som är avsett att hållas innevarande maj månad.

Närmast synes nu böra avvaktas vad resultat denna förnyade behandling

kommer att ge. Den hållning svenska regeringen finner sig böra intaga,

därest en dylik expertkommitté blir tillsatt och har utfört sitt arbete, förväntar

utskottet bli i sinom tid redovisad för riksdagen i den årligen återkommande

propositionen om Europarådet.

Rekommendation 234

Det förslag från Europarådsförsamlingen att tillsätta en expertkommitté

för att på grundval av ett redan föreliggande utkast utarbeta ett andra tillläggsprotokoll

till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna har i mars 1960 med svenskt instämmande

godkänts av ministrarnas ställföreträdarkommitté, som samtidigt

beslutat sammankalla den föreslagna expertkommittén. Inbjudan till

utseende av ombud i densamma har emellertid ännu icke utgått från Rådets

generalsekreterare.

Det yrkande som göres i motionerna i denna del är således numera tillgodosett,

såvitt angår frågans vederbörliga beredning. Expertkommitténs

arbetsresultat är nu att avvakta.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

1) att riksdagen i anledning av föreliggande proposition,

nr 113, måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet härovan

anfört, samt

2) att motionerna 1:637 och II: 784, i den mån de icke

är besvarade med vad utskottet anfört, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1960

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Vid ärendets behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Boheman, Lundström, Åman,

Torsten Bengtson, Birger Andersson, Pettersson och Ivar Johansson;

från andra kammaren: herrar Bengtsson i Halmstad, Hjalmarson,

Ohlin och fru Renström-Ingenäs samt herrar Åkerström, Heckscher och

Wahlund.

600908 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:352 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling åren 1 s. 10 i texten