Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet dels ock i ämnet väckta motioner.

1961-11-22 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1961:49, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1961

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition angående

riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 13 oktober 1961 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 185, vilken behandlats av första lagutskottet, bär Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

justitiedepartementsärenden föreslagit riksdagen att enligt föredragande departementschefens

hemställan godkänna riktlinjer för omorganisation av

det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fem i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen dels likalydande motionerna 1: 698

av herr Kaijser samt II: 846 av herrar Ståhl och von Friesen, dels likalydande

motionerna I: 699 av herr Kaijser och II: 847 av herr Ståhl, dels motionen

II: 837 av herr Fröding in. fl.

I motionerna 1:698 och 11:846 föreslås riksdagen besluta, att riktlinjer

för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation bör fastställas

först sedan förslag till brottsbalk förelagts riksdagen, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla om åtgärder från och med den 1

januari 1962 för effektivisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

enligt i motionen angiven riktlinje och att erforderligt anslag för

ändamålet begäres å tilläggsbudget för innevarande budgetår, samt att den

nuvarande sexläkarstationen på psykiatriska sjukhuset i Stockholm skall

bibehållas i obeskuret skick.

För det fall att det i motionerna I: 698 och II: 846 framställda förslaget

att riktlinjer för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation

skall fastställas först sedan förslag till brottsbalk förelagts riksdagen

icke skulle av riksdagen bifallas, hemställes i motionerna I: 699 och II: 847,

att riksdagen måtte uttala att en rättspsykiatrisk station bör förläggas till

Mariebergs sjukhus i Kristinehamn.

Motionen II: 837 utmynnar i hemställan att riksdagen vid behandlingen

av propositionen måtte besluta att antalet rättspsykiatriska stationer skall

vara fyra (fem avses) samt att en av dessa skall förläggas till Sundsvall.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 1 avd. AV 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Inledning

Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har fått sin nuvarande organisation

år 1945. Organisationen består av två skilda delar, den ena avsedd

för undersökning av häktade personer och den andra för undersökning

av personer på fri fot. Sinnesundersökning av häktad sker på sinnessjukavdelning

vid fångvården, medan undersökning av den som är på fri fot verkställes

vid de statliga mentalsjukhusen på s. k. rättspsykiatriska stationer.

Vid tillkomsten av organisationen rådde viss tvekan om lämpligheten av en

sådan uppdelning av undersökningsväsendet. När statsmakterna år 1945

stannade för den uppdelade organisationen — främst av det skälet att det

ur slatsfinansiell synpunkt beredde svårigheter att uppföra nya anstalter för

undersökningsväsendet — skedde detta under betonande av att anordningen

kunde godtagas såsom ett övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.

Riksdagen underströk, att det närmast rörde sig om en provisorisk

lösning och att det var angeläget att frågan om undersökningsväsendets organisation

upptogs till förnyad prövning så snart förhållandena det medgav.

Man hade räknat med att den organisation som sålunda tillskapades i avbidan

på en definitiv lösning skulle vara kapabel att nedbringa de långa

väntetiderna. Under de första åren efter organisationens tillkomst höll arbetsbalansen

sig också i stort sett på en godtagbar nivå. Så småningom försämrades

emellertid läget.

Genom proposition (nr 203) till 1954 års riksdag framlades förslag till vissa

åtgärder, bl. a. ändringar i lagstiftningen om sinnesundersökning, i syfte

att komma till rätta med den stora arbetsbalansen. Propositionen bifölls av

riksdagen med vissa jämkningar, och de nya bestämmelserna trädde i kraft

den 1 juli 1954.

Ej heller den förbättring av arbetsläget som blev en följd av 1954 års lagändringar

blev emellertid bestående. I början av år 1956 uppgick undersökningstiderna

för häktade till i medeltal omkring fyra månader mot den i lagen

stadgade maximitiden av sex veckor. I skrivelse till Kungl. Maj :t betecknade

1956 års riksdag den rådande situationen som synnerligen otillfredsställande

och begärde en förutsättningslös utredning angående en effektivering

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

För att såsom sakkunniga utreda frågan om en omorganisation och effektivering

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet tillkallade dåvarande

chefen för justitiedepartementet den 14 juni 1956, med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande, numera landshövdingen Martin Wahlbäck, tillika ordförande,

f. d. medicinalrådet Peder Björck, ledamoten av riksdagens första

kammare Rudolf Boman, numera överläkaren vid Umedalens sjukhus Ingmar

Flodström, ledamoten av riksdagens andra kammare Hans Gustafsson,

borgmästaren Nils Rappe och professorn Gösta Rylander. De sakkunniga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

vilka antog benämningen kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

överlämnade den 11 juni 1959 betänkande angående det rättspsykiatriska

undersökningsväsendets organisation (SOU 1959: 20).

över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre

Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,

fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, fångvårdens

byggnadskommitté, socialstyrelsen, statskontoret, universitetskanslersämbetet

— som inhämtat yttranden från de medicinska fakulteterna och

lärarkollegierna —, medicinalstyrelsen, mentalsjukvårdsberedningens byggnads-

och utrustningsdelegation, sinnessjuklagstiftningskommittén, statens

lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund,

som hänvisat till yttrande av rättspsykiatriska föreningen, förvaltningsutskottet

i Kristianstads läns landsting samt hälso- och sjukvårdsstyrelsen

i Norrköping. Flera av myndigheternas yttranden har avgivits efter

hörande av olika underinstanser.

Med anledning av de synpunkter och förslag som framkommit i remissyttrandena

har betänkandet överarbetats av en inom justitiedepartementet

tillkallad sakkunnig, byråchefen E. G. Anneli. Denne har sammanfattat resultatet

av översynen i en den 24 februari 1961 dagtecknad promemoria angående

det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation.

Efter remiss har utlåtanden över promemorian avgivits av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för Nedre Norrland

och för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,

fångvårdsstyrelsen — efter hörande av fångvårdsdirektörerna ävensom överläkarna

vid fångvårdens sinnessjukavdelningar och anstaltsnämnden vid

fångvårdsanstalten Hinseberg —, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,

fångvårdens byggnadskommitté, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret, universitetskanslersämbetet — som inhämtat yttranden

på sätt som förut angivits —, medicinalstyrelsen —- efter hörande av direktionerna

och överläkarna vid mentalsjukhusens rättspsykiatriska avdelningar

ävensom direktionerna vid lasaretten i Växjö och Lund —, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, direktionen för akademiska

sjukhuset i Uppsala, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala

utbyggande, mentalsjukvårdsberedningen, organisationskommittén för

medicinska högskolan i Umeå, utredningsmannen för en förberedande undersökning

rörande medicinalstyrelsens organisation och arbetsuppgifter

in. in., statens lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges läkarförbund, förvaltningsutskotten i Örebro,

Kronobergs och Kristianstads läns landsting, hälso- och sjukvårdsstyrelsen

i Norrköping och svensk sjuksköterskeförening, varjämte Sveriges psykologförbund

inkommit med yttrande.

Iiihang till riksdagens protokoll 1061. 9 samt. Nr 49

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Beträffande det rättspsykiatriska undersökningsväsendets nuvarande utformning

samt innehållet av kommittébetänkandet, departementspromemorian

och remissyttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse som

lämnas i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anför i propositionen

följande:

Lagöverträdare som är sinnessjuka eller eljest abnorma till sinnesbeskaffenheten

har sedan länge tillerkänts en straffrättslig särställning. Redan

före tillkomsten av 1864 års strafflag uppdelades lagöverträdarna med hänsyn

till sinnesbeskaffenheten vid den brottsliga gärningens begående i straffbara

och straffria. De bestämmelser om straffrihet på grund av psykisk abnormitet

som upptogs i 1864 års strafflag fick efter hand en mycket vidsträckt

tillämpning. Bestämmelserna ändrades år 1945 i syfte främst att

begränsa antalet straffriförklaringar och 5 kap. 5 § strafflagen fick då sin

nuvarande lydelse.

Läkarundersökning av sinnessjuka brottslingar började förekomma i Sverige

redan under 1700-talet. Föreskrifter om sinnesundersökning meddelades

dock först i ett kungligt brev år 1826. En särskild rättspsykiatrisk organisation

tillkom genom beslut av 1929 års riksdag. Det bestämdes därvid,

att undersökningarna skulle utföras vid fängelserna och mentalsjukhusen

av arvodesanställda läkare med samma kompetens som sinnessjukläkare.

Den nya organisationen visade sig snart ha otillräcklig kapacitet, beroende

på att antalet undersökningar blev mycket större än som förutsågs vid

tillkomsten av organisationen. Detta föranledde långa dröjsmål med utlåtandena.

Gång efter annan gjordes utredningar för utökning av arbetskapaciteten,

dock utan att varaktig förbättring ernåddes.

Strafflagberedningen uttalade i ett år 1942 avgivet betänkande, alt det ur

flera synpunkter skulle vara fördelaktigt, om undersökningsväsendets båda

delar sammanfördes till en gemensam organisation, fristående från såväl

tångvårdsanstalter som mentalsjukhus. Eftersom det i dåvarande läge var

otänkbart att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet, stannade

beredningen emellertid för att förorda reformer inom ramen för den befintliga

delade organisationen. När proposition i frågan på grundval av strafflagberedningens

förslag förelädes 1945 års riksdag, anfördes inom vederbörande

utskott starka skäl för en fristående organisation av undersökningsväsendet.

Riksdagen godtog de mera begränsade förslagen endast som ett

övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.

1945 års reform innebar alltså ingen ändring i dittills gällande ordning,

enligt vilken häktade skulle undersökas vid fångvårdsanstalter och icke

häktade vid mentalsjukhusen. Däremot inrättades nu heltidstjänster för läkarna.

De psykiatriska avdelningarna vid fångvården skulle alltjämt utnytt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

jas för undersökning av häktade. För icke häktade ordnades särskilda rättspsykiatriska

avdelningar vid mentalsjukhusen, i stor utsträckning genom

provisoriska anordningar.

Reformen medförde betydande förbättringar av förhållandena inom undersökningsorganisationen,

men läget blev snart åter sämre, då organisationen

ej kunde bemästra den successivt ökande arbetsbördan. Särskilt under

1950-talets första år var situationen mycket otillfredsställande med långa

dröjsmål vid utlåtandenas avgivande. Vissa delreformer som beslöts vid

1954 års riksdag ledde endast till temporära förbättringar.

1956 års riksdag fann situationen inom undersökningsväsendet synnerligen

otillfredsställande och uttalade i skrivelse till Kungl. Maj:t, att tiden

nu var inne ej endast att vidta smärre åtgärder för att snabbt ernå lättnader

i det rådande tillståndet utan även att till prövning ta upp frågan hur

man på längre sikt skulle kunna åstadkomma tillfredsställande förhållanden

av bestående art. Med anledning av riksdagens framställning tillsattes

kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet med uppdrag

att företa en genomgripande översyn av undersökningsväsendets organisation.

En viktig punkt var enligt de för kommittén meddelade direktiven att

förutsättningslöst utreda, om effektiviteten kunde väsentligt ökas genom att

en enhetlig organisation skapades. En angelägen uppgift för kommittén var

även att lösa det svåra problemet att avhjälpa rekryteringssvårigheterna till

rättspsykiaterkåren.

Den noggranna kartläggning av förhållandena inom undersökningsväsendet,

som kommittén redovisat i sitt betänkande, ger en klar bild av att den

nuvarande organisationens kapacitet är otillräcklig. Praktiskt taget alla remissinstanser

understryker också kommitténs uppfattning, att snara åtgärder

är nödvändiga för att sätta organisationen i stånd att tillfredsställande

fullgöra sina uppgifter. Sedan kommittébetänkandet avgivits har svårigheterna

ytterligare markerats, i det att balansen av undersökningsfall och väntetiderna

visat en klar tendens till ökning.

Vid ställningstagandet till frågan hur sinnesundersökningsväsendet bör

vara utformat måste man givetvis göra klart för sig vilken funktion som

sinnesundersökningarna skall fylla i straffprocessen. Denna fråga har aktualiserats

genom det av strafflagberedningen i dess slutbetänkande framlagda

förslaget till skyddslag (SOU 1956: 55). Enligt detta förslag slopas

ordningen med straffriförklaringar, och det straffrättsliga reaktionssystemet

blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare som nu är

straffria. Det skall i princip tillkomma domstolen att besluta angående behandlingen

även av dessa lagöverträdare. Därvid skall i första hand ifrågakomrna

överlämnande till särskild vård, t. ex. vård på mentalsjukhus eller

öppen psykiatrisk vård.

Strafflagberedningen har icke ingått på frågan i vad mån beredningens

förslag rörande de abnorma lagöverträdarna medför ändringar i arbetsuppgifterna

för och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

i annan mån än att flera ledamöter av beredningen framfört önske
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

mål om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i syfte att dels undgå

de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande och dels väsentligen

till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den tillgängliga rättspsykiatriska

expertisen. Frågan om verkningarna av beredningens förslag beträffande

de rättspsykiatriska undersökningarna har i stället närmare behandlats av

kommittén rörande det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess nu

aktuella betänkande. Kommittén har efter ingående överväganden funnit, att

det av beredningen föreslagna regelsystemet visserligen bör kunna öka möjligheten

att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare läkarintyg

men att man härvid främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram

med försiktighet. Kommittén har ansett, att om denna synpunkt i tillbörlig

grad beaktas man icke torde kunna räkna med att nedskärningen av sinnesundersökningarna

skall få en omfattning som kan kallas väsentlig. Vidare

har kommittén framhållit, att en ökad belastning på undersökningsväsendet

kan inträda därigenom att det föreslagna nya påföljdssystemet är mer differentierat

än det hittillsvarande och kan ge domstolarna anledning att i större

utsträckning än för närvarande anlita psykiatrisk rådgivning.

Strafflagberedningens förslag till skyddslag har inarbetats i det förslag till

brottsbalk, som den 26 augusti 1960 remitterats till lagrådet. Det till lagrådet

remitterade förslaget har i fråga om behandlingen av abnormbrottsligheten

utformats i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag.

Kommitténs överväganden rörande verkningarna av beredningens förslag

på arbetsuppgifterna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

torde därför vara tillämpliga även på brottsbalksförslaget.

Jag räknar med att förslaget till brottsbalk kommer att i proposition underställas

1962 års riksdag. Förslag till följdförfattningar till brottsbalken,

bland vilka kommer att ingå bestämmelser om sinnesundersökning i brottsmål,

är för närvarande under utarbetande i justitiedepartementet, och proposition

med förslag rörande dessa författningar torde komma att framläggas

först vid 1963 års riksdag.

I detta läge är det angeläget att taga upp den framtida utformningen av

sinnesundersökningsorganisationen till prövning. Givetvis kan härvid inte

bli fråga om ett slutligt ståndpunktstagande till detta problemkomplex i alla

dess detaljer. Bristfälligheterna i den nuvarande organisationen är emellertid

så framträdande, att åtgärder för uppbyggnad av en mera rationell organisation

bör påbörjas med det snaraste. Jag vill därför förorda att frågan

om riktlinjerna för organisationens framtida utformning redan nu tages upp

till behandling. Med utgångspunkt från kommitténs bedömning torde härvid

få förutsättas, att sinnesundersökningar kommer att krävas i ungefärligen

samma omfattning som för närvarande, även om lagstiftningen om abnormbrottsligheten

reformeras på sätt som framgår av det föreliggande

brottsbalksförslaget. Genom att organisationen göres i möjligaste mån elastisk

— bl. a. genom att för undersökningarna delvis anlitas utomstående

läkare — kan erforderlig anpassning vinnas till förändringar i den ena eller

andra riktningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Kommittén har i sitt betänkande ingående diskuterat skälen för och emot

ett bibehållande av den nuvarande tudelade organisationen, övervägandena

har lett till förslag om uppbyggnad av en enhetlig organisation,

och detta förslag har jämväl upptagits i den departementspromemoria som

upprättats på grundval av kommittébetänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena.

Som förut nämnts övervägdes en sammanslagning redan

vid 1945 års riksdag. Att man då stannade för att ha organisationen uppdelad,

berodde främst på att det med hänsyn till det statsfinansiella läget inte

var möjligt att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet. Den organisation

som beslöts fick närmast karaktären av ett provisorium. Numera

har igångsatts en omfattande förnyelse av anstaltsbeståndet inom såväl fångvård

som mentalsjukvård. Det står nu klart att även de rättspsykiatriska

anstalterna i väsentlig utsträckning måste förnyas. Det angivna skälet mot

tillskapande av en enhetlig organisation kan vid sådant förhållande inte

längre anses föreligga. Såsom kommittén redovisat har en sådan organisation

betydande fördelar framför en delad organisation, inte minst genom

att problemet med ojämnheter i belastningen mycket lättare kan bemästras.

Jag vill därför förorda, att den nuvarande tudelade organisationen sammanslås

och för framtiden uppbygges såsom en enhetlig organisation.

Den nya organisationen bör göras fristående med medicinalstyrelsen såsom

chefsmyndighet. Emellertid blir anstalterna så förhållandevis små enheter,

att de inte minst av driftsekonomiska skäl bör anslutas till annan

anstaltsorganisation. Kommittén har för sin del föreslagit

att de större anstalterna, benämnda rättspsykiatriska kliniker, skulle placeras

inom eller i närheten av blivande häktesbyggnader i vissa större städer,

medan för icke-häktade avsedda mindre stationer, benämnda rättspsykiatriska

avdelningar, skulle i huvudsak förläggas i anslutning till mentalsjukhus.

I departementspromemorian föreslås beträffande hela organisationen i

princip anknytning till den allmänna sjukvården. Såsom skäl härför anföres

främst behovet att motverka rättspsykiatrins isolering och främja rättspsykiatrernas

deltagande i egentligt vårdarbete.

Promemorians förslag att de rättspsykiatriska anstalterna i princip skall

anslutas till den allmänna sjukvården har vunnit många instämmanden i remissvaren

men har även föranlett invändningar från några håll. För egen del

anser jag inte, att man i detta hänseende bör binda sig för någon viss principlösning.

Vid avgörandet av den lokala placeringen av de rättspsykiatriska

anstalterna torde praktiska överväganden få fälla utslaget. Därvid bör beaktas

intresset av att rättspsykiatrins nuvarande isolering brytes och att rättspsykiatrerna

beredes möjlighet att delta i vårdarbete. Anstalterna bör emellertid

såvitt möjligt utformas med klar byggnadsmässig avgränsning från

de institutioner till vilka de anslutes.

Kommitténs förslag innebär som förut nämnts, att rättspsykiatriska kliniker

skall placeras i vissa städer. De städer som avses är Stockholm, Göteborg

och Malmö samt Sundsvall eller Härnösand. Klinikerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö skall enligt kommittéförslaget utnyttjas såsom under
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

visningskliniker för den medicinska utbildningen. Även i departementspromemorian

har klinikernas funktion såsom utbildningsinstitutioner framhävts.

Därjämte har emellertid behovet av centraler för rättspsykiatrisk

forskning starkt betonats. Enligt promemorian bör sålunda en väsentlig

uppgift för klinikerna vara att tjänstgöra såsom forsknings-, utbildnings-

och rekryteringscentra. Kliniker bör därför anordnas

i städer med medicinska lärosäten, d. v. s. Stockholm, Uppsala, Göteborg,

Lund och Umeå. På samma sätt som i flertalet kliniska discipliner bör, framhålles

i promemorian, klinikerna på en gång ägna sig åt praktisk läkarverksamhet

och vetenskapligt arbete. Klinikföreståndarna bör aktivt medverka

i den utbildning, som meddelas vid vederbörande fakultet eller högskola. Utbildningen

i rättspsykiatri kan härigenom vidgas och rekryteringen förbättras.

I promemorian har föreslagits att till landets hittills enda professur i

rättspsykiatri — å karolinska institutets stat med tjänstgöring vid Långholmskliniken

— skall läggas en ny professur vid universitetet i Lund.

Bägge professurerna skulle till biträde vid forskning och undervisning få

sedvanlig personell basorganisation. De tre återstående klinikerna — i Uppsala,

Göteborg och Umeå — skulle ledas av vetenskapligt skolade överläkare

med tjänstebenämningen klinikchef och helst med docentkompetens.

Remissinstanserna har genomgående hälsat de i departementspromemorian

skisserade riktlinjerna i fråga om klinikernas anordnande med tillfredsställelse.

Från flera håll framhålles, att utvecklingen, inte minst beträffande

omfattningen av läkarutbildningen, kan antagas leda till att professurer

i rättspsykiatri inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Göteborgsfakulteten

påyrkar att en akademisk lärostol från början inrättas i Göteborg. Lärarkollegiet

vid medicinska högskolan i Umeå önskar principbeslut redan nu

att professurer skall inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Fångvårdsstyrelsen

håller emellertid före att en medicinsk professur i kriminologisk

behandlingsforskning (jfr SOU 1953: 32) och en professur i allmän kriminologi

bör ha prioritet framför den i promemorian föreslagna nya professuren

i rättspsykiatri.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet

i enlighet med promemorians förslag förorda, att de fyra nya klinikerna

såvitt angår forskning, undervisning och annan utbildning inlemmas i den

akademiska organisationen på samma sätt som den befintliga rättspsykiatriska

kliniken i Stockholm. Vad angår frågan om inrättande av professurer

torde det ej vara anledning att nu upptaga spörsmålet om en professur i kriminologisk

behandlingsforskning. Ej heller finns skäl att i detta sammanhang

upptaga frågan om en professur i allmän kriminologi, då en sådan professur

främst bör inriktas på andra aspekter än dem som är aktuella i förevax-ande

sammanhang. Det torde med hänsyn till rekryteringssituationen

inte heller vara lämpligt att statsmakterna binder sig för inrättande av särskilda

professurer med uteslutande anknytning just till rättspsykiatrins begränsade

område vid samtliga kliniker. Jag tillstyrker i stället att principbeslut

fattas i fråga om inrättande av en professur vid universitetet i Lund,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1961

vilken bör avse psykiatri och i övrigt förenas med de uppgifter promemorian

förutsatt. Klinikerna i Uppsala, Göteborg och Umeå bör såsom föreslagits

i promemorian förestås av vetenskapligt skolade överläkare med

tjänstebenämningen klinikchef.

Ett viktigt spörsmål, som inte kan förbigås vid ställningstagandet till frågan

om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets framtida organisation,

gäller handhavandet av den psykiatriska vården inom

fångvården. Denna vård är f. n. nära anknuten till den rättspsykiatriska

organisationen, i det ett flertal av undersökningsläkarna vid fångvårdens

psykiatriska avdelningar delvis ägnar sig åt vårduppgifter i fråga om de

intagna. Om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet göres organisatoriskt

fristående, kommer detta samband mellan vårduppgifterna inom fångvården

och rättspsykiatrin att avskäras. Frågan hur fångvården därefter

skall tillföras den psykiatriska sakkunskap, som numera anses oundgänglig

vid behandlingen av de intagna, har inte närmare behandlats i betänkandet;

det har dock påvisats, att nuvarande anordning, som innebär att en avsevärd

del av de vid fångvården anställda rättspsvkiatrernas tid går åt till vårduppgifter,

måste anses otillfredsställande. I departementspromemorian har

anförts att man i avbidan på en förbättrad rekrytering till psykiaterbanan synes

nödsakad att söka lösningen för fångvårdsmedicinens del i en utbyggnad

av den nuvarande anordningen med arvodesanställda mentalvårdsläkare och

psykiatriska konsulter. Utbyggnaden bör enligt promemorian ske både genom

att nya arvodesbefattningar inrättas i fall, där rättspsykiatrer övergår

från den nuvarande till den nya, fristående organisationen, och genom en

uppräkning av arvodena — nuvarande och tillkommande — i sådan utsträckning,

att fångvårdsdirektörer och anstaltsledningar kan få all erforderlig

medverkan vid behandlingsundersökningar och löpande genomgång av

klientelet.

De remissinstanser som behandlat denna fråga har i huvudsak ställt sig

positiva till den i promemorian anvisade utvägen. Fångvårdsstyrelsen understryker

emellertid, att det föreligger behov av heltidsanställda psykiatrer för

vårdarbetet. Brytandet av det direkta sambandet mellan fångvårdsmedicin

och räjongpsykiatri behöver enligt styrelsen inte innebära någon nackdel för

fångvården. Den nuvarande organisationen är nämligen inte minst ur fångvårdssynpunkt

otillfredsställande, eftersom vårdarbetet får komma i andra

hand under det beträngda läge som föreligger för rättspsykiatrin. Varje anstaltsgrupp

bör enligt styrelsen i princip ha en heltidsanställd läkare som

ledare för den psykiatriska verksamheten inom gruppen, och man måste

sörja för att banan som fångvårdspsykiater göres lika lockande i fråga om

arbctstrivsel, arbetslokaler och ekonomiska förmåner m. m. som den rättspsykiatriska

banan. Även från läkarhåll har understrukits, att det på längre

sikt krävs heltidstjänster som överläkare inom räjongerna.

.lag vill för egen del erinra om att fångvården för vårdarbetet disponerar

åtta heltidstjänster för psykiatrer, nämligen två överläkartjänster (Håga

sjukhus och ungdomsanstalteu Roxtuna), tre förste läkartjänster (Långhol
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

men, Håga sjukhus och Roxtuna) samt tre underläkartjänster (Malmö, Härlanda

och Härnösand, den sistnämnda nu förlagd till Långholmen). Jag vill

vidare erinra om att enligt föreliggande personalplaner för de blivande centralanstalterna

i Kumla, österåker och Hall — som dock ännu inte definitivt

prövats av statsmakterna — överläkartjänster skall inrättas även vid dem.

Jag är inte beredd att förorda, att beslut nu fattas om inrättande av nya heltidstjänster.

Det är dock utomordentligt betydelsefullt, att fångvården får

goda resurser för psykiatrisk vård av de intagna, och frågan bör i fortsättningen

följas med uppmärksamhet. En viss förstärkning av vårdresurserna

vid fångvårdsanstalterna torde kunna ske genom samarbete med närbelägna

psykiatriska institutioner och genom utnyttjande i vårdarbetet av allmänpraktiserande

psykiatrer.

Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor rörande utformningen

av den nya organisationen.

Såsom chefsmyndighet för organisationen bör såsom förut anförts

medicinalstyrelsen fungera. Den nuvarande delade organisationen lyder

i huvudsak direkt under fångvårdsstyrelsen resp. medicinalstyrelsen.

Kommittén har föreslagit att landet skall indelas i rättspsykiatriska distrikt

med cheferna för de rättspsykiatriska klinikerna såsom chefer för var sitt

distrikt. Denna anordning har mött opposition särskilt från läkarhåll, och i

promemorian har en distriktsindelning ej ansetts erforderlig. Jag delar denna

uppfattning och vill alltså förorda att anstalterna ställes direkt under

medicinalstyrelsen. Styrelsen bör fastställa upptagningsområde för varje anstalt,

men om en anstalt är överbelastad eller särskilt skäl eljest föreligger,

bör styrelsen förordna om överflyttning av undersökningsfall från en anstalt

till en annan.

Vad angår de rättspsykiatriska klinikerna finns sådan klinik

redan anordnad i Stockholm. Den är f. n. förlagd till fångvårdsanstalten

Långholmen. Förberedelser för anordnande av ersättningsanstalter för Långholmen

har pågått under flera år, och dessa förberedelser har även avsett

uppförande av en ny rättspsykiatrisk klinik på annan plats i Stockholm.

Den fortsatta planläggningen bör inriktas på att nya lokaler för kliniken

skall finnas tillgängliga senast vid den tidpunkt då fångvårdsanstalten kan

nedläggas. Beträffande de övriga klinikerna, som skall anknytas till de medicinska

lärosätena i Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå, torde ej i detta

sammanhang kunna tagas bestämd ståndpunkt till förläggningen inom dessa

orter. Frågan får bli föremål för närmare utredningar, sedan riksdagen

fattat principbeslut om organisationens utformning. Jag är inte heller beredd

att i detta sammanhang taga ställning till frågan om platsantalet vid de

olika klinikerna. De platssiffror som angivits i departementspromemorian

synes i huvudsak väl avvägda, men frågan torde få närmare prövas i samband

med de fortsatta utredningarna angående klinikernas förläggning och

uppförande.

Klinikerna är som förut nämnts i första hand avsedda för sinnesundersökning

av häktade personer. Särskilt övervägande kräves emellertid hur

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 49 dr 1961

det skall förfaras med häktade kvinnor. I promemorian har upptagits

ett av medicinalstyrelsen i dess yttrande över kommittébetänkandet

framfört förslag, att undersökningar av häktade kvinnor från hela landet —

antalet uppskattas till omkring 30 om året — av vårdtekniska skäl skall

koncentreras till den nya fångvårdsanstalten Hinseberg. För ändamålet

skulle anordnas en särskild paviljong med 10 platser, som till den del den ej

utnyttjas för undersökningsfall, skulle hysa mentalvårdsbehövande intagna

vid anstalten. Arbetet skulle utföras av läkarna vid den rättspsykiatriska

station, som föreslagits bli förlagd till Örebro. Detta förslag har tillstyrkts

av anstaltsnämnden vid Hinseberg och fångvårdsdirektören i kvinnogruppen.

I en del andra remissyttranden har däremot anmälts avvikande mening.

Fångvårdsstyrelsen förordar sålunda att ett antal platser reserveras

för kvinnligt klientel vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Rättspsykiatriska föreningen förordar en kvinnoavdelning såväl i Hinseberg

som i Stockholm.

Jag vill beträffande denna fråga erinra om att 1952 års riksdag på förslag

av Kungl. Maj :t beslöt att kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen

skulle nedläggas och att klientelet — såväl undersökningsfall som

straffdömda -— skulle överflyttas till dåvarande kvinnoanstalten i Växjö.

Beslutet grundades på att de vårdtekniska skälen ansågs äga större tyngd än

skälen för en decentraliserad förvaring av det kvinnliga klientelet. Förutsättningar

att förverkliga detta beslut har hittills inte förelegat. I och med

att den nya kvinnoanstalten Hinseberg nu närmar sig sin fullbordan synes

mig tiden vara inne att förverkliga 1952 års riksdagsbeslut med den jämkning

som påkallas av att fångvårdens kvinnliga klientel nu skall vårdas på

Hinseberg. Hinsebergsanstaltens centrala belägenhet medför att restiderna

från Stockholm, Uppsala och Göteborg inte blir oskäligt långa. En eller ett

par platser för kvinnligt klientel synes emellertid böra inrättas vid envar av

de till lärosätena i Lund och Umeå anknutna klinikerna. Därigenom får medicinalstyrelsen

möjlighet att, när särskilda skäl påkallar det, föreskriva att

fall från sydliga Sverige resp. från Norrland skall undersökas vid dessa kliniker.

Vad angår de rättspsykiatriska stationerna föreslår kommittén,

att befintliga stationer bibehålies i Stockholm (vid psykiatriska sjukhuset)

samt i Uppsala, Jönköping och Umeå; nya avdelningar föreslås i Norrköping,

Kristianstad och Örebro. Departementspromemorian inskränker antalet

stationer till fyra med förläggning i Norrköping, Jönköping, Kristianstad

och Örebro. Även jag anser lämpligt att antalet stationer begränsas i

förhållande till kommittéförslaget, och promemorians förslag synes i huvudsak

väl avvägt. Jag är ej beredd att föreslå att beslut nu fattas, som binder

stationernas förläggning, men vad som föreslagits i promemorian torde få

bli vägledande vid den fortsatta behandlingen av frågan. Om station anslules

till lasarett, torde 3—5 vårdplatser böra anordnas för sådana icke-häktade

som lämpligen bör kvarstanna under själva undersökningen.

Socialstyrelsen har föreslagit inrättande av en särskild ungdomsavdel
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

ning. Syftet med detta förslag torde dock i huvudsak kunna tillgodoses genom

att medicinalstyrelsen förordnar läkare vid barnpsykiatrisk klinik att

utföra sinnesundersökningen, vilket bör vara regel såvitt gäller icke häktade

ungdomar.

Vad angår personalorganisationen bör enligt vad förut anförts

två av klinikerna förestås av professor och de övriga tre av överläkare med

tjänstebenämningen klinikchef. Sammanlagt föreslås i departementspromemorian

35 läkartjänster, vilket — sedan från den nuvarande delade organisationen

sammanförts 34 tjänster — innebär en ökning med en tjänst

i förhållande till nuläget. Vidare föreslås att psykologer skall anställas

vid var och en av de fem klinikerna. Vid varje klinik skall enligt promemorian

finnas en husmoder för att biträda överläkaren med kamerala och

expeditionella göromål samt för att leda den underordnade personalens arbete.

Varje överläkare och förste läkare anses böra få egen kurator; därutöver

föreslås att kuratorer skall finnas för biträde åt övriga läkare och åt

de utomstående läkarna.

Departementspromemorians förslag har godtagits vid remissbehandlingen

med jämkningsförslag från några håll. Promemorieförslaget bör också

enligt min mening kunna läggas till grund för personalorganisationens utformning.

Vid detaljutformningen kan dock avvikelser ifrågakomma med

hänsyn till vad som framkommit i remissyttrandena eller av annan anledning.

Vid utbyggandet av organisationen bör givetvis beaktas, att takten får anpassas

efter tillgång på personal av olika kategorier.

I departementspromemorian har föreslagits, att utomstående läkare

skall såsom hittills anlitas för att mot särskild ersättning utföra undersökningar

och avge utlåtanden. Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser,

som yttrat sig i frågan. Från flera håll har framhållits fördelar

med en sådan anordning, varjämte uttalats att tillgången till lämpliga

utomstående läkare är eller under de närmaste åren kan väntas bli god. Även

jag anser denna anordning lämplig. Organisationen blir härigenom mera

elastisk och en bättre avvägning mellan sluttjänster och underordnade tjänster

ernås. Till ifrågavarande uppdrag bör i viss utsträckning kunna utnyttjas

fångvårdens läkare, som torde ha särskilda förutsättningar för detta arbete.

I departementspromemorian har starkt understrukits, att rättspsykiatrernas

ekonomiska villkor måste förbättras, om rekryteteringen

av rättspsykiaterkåren skall kunna säkras. I detta syfte har i promemorian

föreslagits, att läkare vid den rättspsykiatriska organisationen

skall tillerkännas arvode för varje avgivet utlåtande med bestämt belopp.

Denna åtgärd skulle enligt förslaget genomföras utan dröjsmål redan inom

ramen för nuvarande organisation. Vidare har förordats ändringar i fråga

om arvodet för s. k. § 4-intyg. De sålunda väckta frågorna torde få upptagas

i därför sedvanlig ordning liksom medicinalstyrelsens yrkande om en översyn

av hyresersättningarna till de rättspsykiatriska överläkarna.

Kostnaderna för genomförande av den nya organ i
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

sationen kan, innan detaljplanering verkställts, anges endast i ungefärliga

tal och under hänsynstagande till nuvarande kostnadsläge. Under antagande

att klinikerna skulle komma att rymma tillhopa omkring 165 vårdplatser

och om platskostnaden med ledning av kostnadsberäkningar för

fångvårdens planerade nya centralanstalter sättes till 60 000 kronor, skulle

den sammanlagda byggnadskostnaden för klinikerna bli i runt tal 10 miljoner

kronor. För särskilda byggnadskostnader för forsknings- och undervisningslokaler

och för utrustning torde uppskattningsvis få räknas med tillhopa

omkring 3 miljoner kronor. För stationernas del krävs relativt blygsamma

byggnads- och utrustningskostnader; dessa kostnader torde ej behöva

överstiga en miljon kronor. Vad angår de årliga driftskostnaderna beräknas

dessa i stort sett komma att motsvara kostnaderna för den nuvarande

delade organisationen, som belastar anslagen till fångvård och mentalsjukvård.

Kommittén har med utgångspunkt från 1958 års löneläge beräknat

driftskostnaderna till sammanlagt 3 548 000 kronor. Omräknat till nuvarande

kostnadsläge innebär detta i runt tal 4 200 000 kronor. Då den av

mig tillstyrkta fasta organisationen är något snävare än betänkandets, bör

den angivna beräkningen kunna anses i huvudsak hållbar.

Jag vill förorda, att de nu angivna riktlinjerna för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendets organisation underställes riksdagen för prövning

och godkännande. Därest riktlinjerna vinner riksdagens godkännande bör

på grundval därav närmare undersökningar och förhandlingar rörande den

lokala förläggningen av kliniker och undersökningsstationer, byggnadsfrågor

m. m. upptagas och erforderliga förslag successivt föreläggas riksdagen.

Någon bestämd tidsplan för organisationens genomförande torde ej nu kunna

fastställas. Jag vill emellertid understryka angelägenheten av att en effektiv

rättspsykiatrisk organisation kommer till stånd så snart som möjligt.

Det torde få ankomma på Ivungl. Maj:t att meddela de bestämmelser,

som kan komma att erfordras för att successivt anpassa det nuvarande undersökningsväsendet

till den nya organisationen.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till riktlinjer för en omorganisation

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Den nuvarande rättspsykiatriska organisationen består av två skilda delar.

Undersökning av häktade personer sker vid psykiatriska avdelningar å

fångvårdsanslalter, medan undersökning av personer på fri fot verkställes

vid rättspsykiatriska avdelningar å mentalsjukhusen. I propositionen föreslås

att de båda delarna skall sammanföras i en gemensam organisation

under ledning av medicinalstyrelsen.

Organisationen skall bestå av fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda

främst för undersökning av häktade, samt fyra rättspsykiatriska stationer,

avsedda främst för undersökning av personer på fri fot.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Det är avsett, att klinikerna även skall bli forsknings-, utbildnings- och

rekryteringscentra och att de för att fylla denna funktion skall vara anknutna

till de medicinska lärosätena i Stockholm, Uppsala, Götehorg, Lund

och Umeå. Det föreslås att principbeslut fattas om inrättande — utöver den

nuvarande professuren i rättspsykiatri i Stockholm — av en professur i

psykiatri vid den till universitetet i Lund anknutna kliniken.

Förutom läkartjänster skall inom organisationen finnas tjänster för psykologer

och kuratorer.

För att organisationen skall få erforderlig elasticitet förutsättes att utomstående

läkare skall anlitas för att i särskilda fall verkställa undersökningar

och avge utlåtanden.

För fångvårdens behandlings- och vårduppgifter behålles de läkartjänster

som finnes inrättade. Härutöver förordas att deltidsanställda, arvodesavlönade

psykiatriska konsulter får anlitas.

I motionerna 1:698 och 11:846 föreslås riksdagen besluta att riktlinjer

för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation skall fastställas

först sedan förslag till ny brottsbalk förelagts riksdagen. Bakgrunden

till motionerna i denna del är uppfattningen att de verkningar, som

väntade nya regler beträffande abnormbrottsligheten kan få för undersökningsväsendet,

icke kan överblickas för närvarande.

En bedömning av nämnda verkningar är givetvis vansklig att utföra på

nuvarande stadium. Det kan dock betvivlas att avsevärt bättre underlag för

bedömningen skall föreligga, förrän några år förflutit efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Ett så långt uppskov med ställningstagandet till

principerna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation

synes om möjligt böra undvikas med hänsyn till den ytterst otillfredsställande

situationen beträffande undersökningstiderna. Den bedömning rörande

undersökningsväsendets framtida arbetsuppgifter, som ligger till grund

för Kungl. Maj :ts förslag, synes ha goda skäl för sig. Härtill kommer att

den föreslagna nya organisationen snarast har dimensionerats i underkant

men samtidigt gjorts i viss mån elastisk, så att den inom tämligen vida gränser

bör kunna anpassas efter de krav som kommer att ställas på densamma.

Vid angivna förhållanden anser utskottet det lämpligt att ställningstagandet

sker nu.

Den i propositionen nämnda departementspromemorian innehåller förslag

att förutom fem rättspsykiatriska kliniker, med anknytning till de

medicinska lärosätena i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå, fyra

rättspsykiatriska stationer skall inrättas med förläggning till Norrköping,

Jönköping, Kristianstad och Örebro. Departementschefen, som ej funnit

sig beredd föreslå att beslut nu fattas som binder stationernas förläggning,

har uttalat, att vad som föreslagits i promemorian torde få bli vägledande

vid den fortsatta behandlingen av frågan. I anslutning till detta uttalande

förordas i motionen II: 837, att antalet stationer bestämmes till fem och att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1961

eu av dessa förlägges till Sundsvall. I motionerna I: 699 och II: 847 föreslås,

att en station skall förläggas till Kristinehamn, där en rättspsykiatrisk avdelning

nu finnes vid Mariebergs sjukhus. Sistnämnda förslag synes förutsätta

att stationen i Örebro icke skall komma till stånd.

Propositionens förslag innebär att de rättspsykiatriska undersökningarna

för de fyra nordligaste länens del normalt skall ankomma på kliniken i

Umeå. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att undersökningsfälten

inom detta vidsträckta område uppdelas mellan Umeåkliniken och en station

i Sundsvall på sådant sätt att personer på fri fot från Jämtlands och

Västernorrlands län undersökes i Sundsvall. Utskottet fäster härvid särskilt

avseende vid att resvägen från orter i nämnda län i allmänhet blir betydligt

längre till Umeå än till Sundsvall. En station i Sundsvall bör i stor

omfattning möjliggöra att undersökningar av personer på fri fot från

Sundsvallsområdet utföres polikliniskt, varvid undersökningarna kan läggas

så att de i jämförelsevis ringa mån inkräktar på de undersöktas arbetstid

eller eljest medför olägenheter för dem.

Förläggandet av en station till Sundsvall synes helst ej böra medföra

minskning av personalen vid Umeåkliniken, vilken enligt förslaget redan är

den minsta av klinikerna. Därest ett visst överskott på arbetskraft skulle

uppkomma vid kliniken eller vid Sundsvallsstationen torde detta tämligen

lätt kunna användas för att neutralisera underskott vid andra anstalter

inom den, som tidigare nämnts, något underdimenisonerade organisationen.

Härvidlag kommer, i fråga om Umeåkliniken, närmast i betraktande överföring

av häktningsfall från andra kliniker och, vad Sundvallsstationen angår,

undersökning där av personer på fri fot från norra delarna av Gävleborgs

län. Åtminstone tills vidare torde särskilda nybyggnadskostnader för en

station i Sundsvall kunna undvikas genom att stationen inrymmes i de lokaler

som nu nyttjas för samma ändamål vid Sidsjöns sjukhus. Utskottet

vill med stöd av det nu anförda förorda, att utöver vad i departementspromemorian

föreslagits en rättspsykiatrisk station inrättas med förläggning

till Sundsvall.

Kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har, som

framgår av dess betänkande, funnit behov föreligga av en undersökningsavdelning

i mellersta Svealand och därvidlag stannat för en förläggning till

Örebro. Kommittén har tvekat, om icke behovet av denna avdelning hellre

borde tillgodoses genom att behålla stationen vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn,

men funnit den föreslagna placeringen lämpligare med hänsyn

till den väl utbyggda kroppssjukvården i Örebro, dit även ett mentalsjukhus

kommer alt förläggas, samt närheten till fångvårdens blivande centralanstalt

i Kumla, med vilken därigenom möjligheter till visst samarbete öppnas.

På de av kommittén anförda skälen och då förläggningen av stationen

till Örebro möjliggör att fångvårdsanstalten för kvinnor i Hinseberg anknytes

till undersökningsorganisationen på sätt som föreslagits i propositionen,

anser utskottet Örebro vara den lämpligaste förläggningsorten för

stationen i mellersta Svealand. Utskottet är således icke berett att tillstyrka

förslaget att en station förlägges till Kristinehamn.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Det har i departementspromemorian starkt understrukits, att rättspsykiatrernas

ekonomiska villkor måste förbättras, om rekryteringen av rättspsykiaterkåren

skall kunna säkras. I detta syfte har i promemorian föreslagits,

att läkare vid den rättspsykiatriska organisationen skall tillerkännas

arvode för varje avgivet utlåtande med bestämt belopp. Denna åtgärd skulle

enligt förslaget genomföras redan inom ramen för nuvarande organisation.

Vidare har förordats ändringar i fråga om arvodet för så kallat § 4-intvg.

Departementschefen har uttalat, att de sålunda väckta frågorna torde få

upptagas i därför sedvanlig ordning liksom ett av medicinalstyrelsen framställt

yrkande om en översyn av hyresersättningarna till de rättspsykiatriska

överläkarna.

I motionerna I: 698 och II: 846 föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kung].

Maj:t skall anhålla att vissa åtgärder från och med den 1 januari 1962 vidtages

för effektivisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet och

att erforderligt anslag för ändamålet begäres å tilläggsbudget för innevarande

budgetår. De åtgärder som förordas är dels desamma som åsyftas i departementschefens

nyss återgivna uttalande, dels att arvode för sinnesundersökning,

som utföres av läkare utanför den rättspsykiatriska organisationen,

höjes till förslagsvis 1 200 kronor, det vill säga dubbla det nu bestämda

beloppet.

Med hänsyn till att tämligen lång tid torde förflyta, innan den nya organisationen

kan vara genomförd — i departementspromemorian har sex år

angivits som en riktpunkt — synes det nödvändigt att åtgärder vidtages i

syfte att förbättra förutsättningarna för en effektiv verksamhet inom det

nuvarande undersökningsväsendet. Härvidlag torde de i departementschefens

uttalande berörda åtgärderna vara av värde. En förutsättning för att

situationen på förevarande område skall kunna någorlunda bemästras under

övergångstiden är, att psykiatrer utanför nuvarande organisation förmås att

åtaga sig undersökningar i större omfattning än på senare tid har skett. Det

bör vara möjligt att stimulera intresset för ett sådant deltagande i undersökningsverksamheten

genom en höjning av det arvode som utgår för varje utlåtande.

Frågan härom synes därför jämväl böra upptagas till förhandlingar med

berörda parter. Då enligt vad utskottet inhämtat förberedelser vidtagits för

förhandlingar rörande såväl nämnda fråga som de av departementschefen

berörda, och då med hänsyn till förevarande frågors beskaffenhet någon viss

tidpunkt vid vilken de bör vara lösta, ej gärna kan angivas, vill utskottet

inskränka sig till att understryka frågornas vikt och brådskande natur.

I motionerna I: 698 och II: 846 uppgives att tillstånd nyligen lämnats till

uppförande av en paviljong vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm, avsedd

för fyra rättspsykiatriska läkare, ehuru för närvarande sex läkare tjänstgör

vid därvarande rättspsykiatriska avdelning. Motionärerna anför, att det

icke synes försvarligt att i nuvarande läge minska antalet läkartjänster, och

föreslår därför riksdagen besluta, att den nuvarande avdelningen med sex

läkare skall bibehållas i obeskuret skick.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961 IT

Att den nya paviljongen vid psykiatriska sjukhuset uppföres för allenast

fyra läkare, sammanhänger enligt vad utskottet inhämtat därmed att på sätt

som i departementspromemorian föreslagits två läkartjänster skall överföras

till rättspsykiatriska kliniken å Långholmen för att kliniken på ett tidigt

stadium skall kunna fullbemannas med läkare och övrig personal enligt

den nya organisationsplanen. Då den av motionärerna påtalade åtgärden således

ej står i samband med en personalminskning inom den nuvarande ramen

för den rättspsykiatriska organisationen i Stockholm och den skeende

anpassningen till den nya organisationsplanen synes önskvärd, finner utskottet

sig ej kunna tillstyrka motionärernas nu behandlade förslag.

I vad avser sådana i propositionen avhandlade frågor som ovan ej särskilt

berörts, har utskottet ej funnit anledning till erinran mot vad Kungl. Maj :t

föreslagit.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) avslå motionerna I: 698 och II: 846 i vad därigenom föreslagits

att riktlinjer för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

omorganisation skall fastställas först sedan

förslag till brottsbalk förelagts riksdagen;

2) med bifall till förevarande proposition, nr 185, i vad gäller

de delar av därigenom framlagda riktlinjer för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendets omorganisation, soin ej

beröres av motionerna I: 699 och II: 847 samt II: 837, godkänna

riktlinjerna i nämnda delar;

3) med avslag å motionerna 1:699 och 11:847 rörande

förläggande av en rättspsykiatrisk station till Kristinehamn

och med motsvarande bifall till propositionen godkänna de i

propositionen framlagda riktlinjerna i den av sistnämnda

motioner berörda delen; samt

4) med bifall i förevarande del till motionen II: 837 giva

Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört rörande

förläggandet av en rättspsykiatrisk station till Sundsvall;

B) att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:698

och II: 846 giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört

rörande åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna

för en effektiv verksamhet inom det nuvarande undersökningsväsendet;

ävensom

C) att motionerna I: 698 och II: 846 samt II: 837 i vad de

ej besvarats genom vad utskottet hemställt under A) och B)

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1961

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Per Olofsson, Nyström, Alexanderson,

fröken Mattson, herrar Svanström, Arvidson och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Löfqvist, herrar Keijer,

Fröding, Johansson i Dockered, Haglund, Martinsson och fröken Andersson

i Strängnäs.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611290

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:398 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation av postbanken. a1 i texten