Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde fattade beslut.

1961-02-09 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:1, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde fattade beslut.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan

om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens

år 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde fattade

beslut.

Genom en den 16 december 1960 dagtecknad proposition, nr 18 år 1961,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående

följande i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde

fattade beslut, nämligen

1) Konvention (nr 115) angående skydd för arbetstagare mot joniserande

strålning,

2) Rekommendation (nr 114) angående skydd för arbetstagare mot joniserande

strålning,

3) Rekommendation (nr 113) angående samråd och samverkan på

branschplanet och på det nationella planet mellan offentliga myndigheter

samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

Texterna till konventionen och rekommendationerna har såsom bilagor

(Bil. A_C) fogats till propositionen. Beträffande dessa texter får utskot
tet

hänvisa till nämnda bilagor.

I propositionen föreslås svensk ratificering av konventionen. Beträffande

rekommendationerna förordas, att rekommendationen nr 114 skall, i

den utsträckning så befinnes lämpligt och möjligt, beaktas vid tillämpningen

av gällande strålskyddslagstiftning samt vid utformningen av framtida

bestämmelser på strålskyddets område, medan däremot rekommendationen

nr 113 ej anses påkalla någon åtgärd från svensk sida.

Internationella arbetskonferensens fyrtiofjärde sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 1—23 juni 1960. I sammanträdet deltog omkring 900

representanter för 78 av organisationens då 83 medlemsstater, av vilka det

stora flertalet sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regerings-, ett arbetsgivar-

och ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet med en

fullständig delegation.

Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall ifrågavarande

konvention och rekommendationer underställas riksdagen.

t Bihamj till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961

Konventionell och rekommendationen angående skydd för arbetstagare

mot joniserande strålning

Beträffande innehållet i konventionen och rekommendationen må följande

anmärkas.

Konventionen förklarar, att varje medlem av Internationella arbetsorganisationen,

som ratificerar konventionen, skall vara förpliktad att

bringa den i tillämpning medelst lagstiftning, praktiska anvisningar eller

på annat lämpligt sätt. Vid tillämpningen av konventionens bestämmelser

skall vederbörande myndighet samråda med företrädare för arbetsgivare och

arbetstagare (art. 1). Konventionen äger tillämpning på all verksamhet, som

medför att arbetstagare under sitt arbete utsättes för joniserande strålning

(art. 2). Vidare förutsätter konventionen, att erforderliga på det nationella

planet vidtagna åtgärder för ernående av ett effektivt skydd skall successivt

bringas i överensstämmelse med föreskrifterna i konventionen, sedan denna

ratificerats (art. 3).

I konventionen fastslås såsom grundläggande princip att alla ansträngningar

skall göras för att begränsa arbetstagarnas strålexponering till lägsta

praktiskt möjliga nivå (art. 5). Konventionen stadgar vidare, att de högsta

tillåtliga doser av joniserande strålning, som kroppen må mottaga, ävensom

de högsta tillåtliga mängder av radioaktiva ämnen, som må tillföras kroppen,

skall fastställas (art. 6). Sådana nivåer skall avse med strålningsarbete

direkt sysselsatta arbetstagare och fastställas å ena sidan för sådana arbetstagare,

som fyllt 18 år, och å andra sidan för sådana, som är under 18 år.

Arbetstagare under 16 år får icke sysselsättas i arbete, som är förenat med

joniserande strålning (art. 7). Lämpliga nivåer skall likaledes fastställas för

arbetstagare, som ej är direkt sysselsatta med strålningsarbete men som vistas

på eller passerar ställen, där de kan bli utsatta för joniserande strålning

eller radioaktiva ämnen (art. 8).

Härefter övergår konventionen till att föreskriva, att ändamålsenliga varningstecken

skall användas samt att med strålningsarbete direkt svsselsatta

arbetstagare skall instrueras om de försiktighetsåtgärder de har att iakttaga

till skydd för hälsa och säkerhet (art. 9).

Arbete som medför exponering av arbetstagare för joniserande strålning

under arbetet skall anmälas (art. 10), varjämte strålningsmätning beträffande

såväl arbetstagare som arbetsställe skall utföras i syfte att kontrollera

att tillämpliga nivåer iakttages (art. 11).

Med strålningsarbete direkt sysselsatt arbetstagare skall underkastas lämplig

läkarundersökning före eller kort efter påbörjandet av sådant arbete; han

skall därefter undergå läkarbesiktningar med lämpliga tidsmellanrum (art.

12). Arbetstagaren har att respektera av kvalificerad medicinsk sakkunskap

avgivet utlåtande rörande hans anställning eller fortsatta anställning i arbete,

som kan medföra strålexponering (art. 14).

Konventionen stadgar vidare, att de omständigheter skall angivas, under

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961 3

vilka vissa speciella, i konventionen uppräknade åtgärder skall vidtagas (art.

13) och slutligen föreskriver konventionen, att lämplig inspektion skall åvägabringas

rörande tillämpningen av dess bestämmelser (art. 15).

° Den kompletterande rekommendationen utvecklar och^preciserar

de i konventionen angivna principerna samt förordar olika åtgärder,

som ej uttryckligen nämnts i konventionen. Sålunda förordas att särskilda

försiktighetsmått skall vidtagas för att förhindra, att kvinnor i fruktsam

ålder utsättes för hög strålningsrisk, att så vitt möjligt en fullständig förteckning

skall föras över samtliga under arbetet mottagna stråldoser samt

att arbetsgivare och arbetstagare bör intimt samverka för att genomföra åtgärder

till skydd mot joniserande strålning.

Konventionen och rekommendationen blev vid konferensen föremål för

var sin omröstning. Därvid antogs konventionen med 253 röster mot en och

två nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för konventionen. Rekommendationen

antogs härefter enhälligt med 257 röster.

Svenska bestämmelser och yttranden

Beträffande innehållet i svenska bestämmelser i ämnet hänvisas till redogörelsen

därför å s. 6 i propositionen.

över konventionen och rekommendationen har yttranden inhamtats från

medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd samt från Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse

därför som finns å s. 6—8 i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, anför i propositionen

bl. a.:

Konvention en angående skydd för arbetstagare

mot joniserande strålning behandlar ett område, där den

tekniska utvecklingen förlöper mycket snabbt och där kravet på skydd

för arbetstagarna blir allt starkare allt eftersom strålkällor i vidgad utsträckning

tages i anspråk inom olika sektorer av näringslivet. Tillämpningsområdet

för ett internationellt instrument av detta slag torde med

hänsyn härtill icke kunna för närvarande exakt angivas, och fasta skyddsnormer

lär det inte vara möjligt att i dag uppställa. Det är därför av vikt, att

en internationell strålskyddskonvention icke utformas så stelt, att den

hindrar den kommande utvecklingen. I detta avseende synes mig den nu

framlagda konventionen fylla alla rimliga krav.

Den svenska lagstiftningen på området, strålskyddslagen, som trädde i

kraft så sent som den 1 januari 1959, synes val överensstämma med konventionens

bestämmelser och några ändringar erfordras inte i lagen för att

möjliggöra en svensk anslutning till konventionen. Under sadana föihållanden

tillstyrker jag i likhet med remissorganen, att konventionen (nr 115?

opaginerad Kontrollera mot PDF

4: Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961

angående skydd för arbetstagare mot joniserande strålning ratificeras av

Sverige.

Vad angår rekommendationen i samma ämne innehåller den

vissa preciseringar av de i konventionen angivna principerna. Den förordar

vidare, att vissa i konventionen ej uttryckligen nämnda åtgärder skall vidtagas.

Rekommendationens anvisningar synes icke för närvarande påkalla

någon ändring i svensk lagstiftning. I likhet med delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet anser jag, att rekommendationen,

i den utsträckning detta är lämpligt och möjligt, bör beaktas vid tillämpningen

av gällande svenska strålskyddslagstiftning ävensom vid utformningen

av framtida bestämmelser och anvisningar på strålskyddets område.

Jag förordar därför, att rekommendationen i detta syfte överlämnas till medicinalstyrelsens

strålskyddsnämnd.

Rekommendationen angående samråd och samverkan på branschplanet och

på det nationella planet mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas

och arbetstagarnas organisationer

Beträffande innehållet i rekommendationen må följande anmärkas.

Rekommendationen förordar, att till nationella förhållanden anpassade

åtgärder vidtages för att främja effektivt samråd och effektiv samverkan på

branschplanet och på det nationella planet mellan å ena sidan de offentliga

myndigheterna samt å andra sidan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer

ävensom mellan dessa organisationer inbördes. Det allmänna målet

för sådant samråd och sådan samverkan bör vara, heter det vidare i rekommendationen,

att främja ömsesidig förståelse och goda förbindelser

mellan samtliga tre berörda parter i syfte att utveckla näringslivet i dess

helhet eller särskilda grenar därav, förbättra arbetsvillkoren samt höja levnadsstandarden.

Ifrågavarande samråd och samverkan bör särskilt ha till

uppgift att få till stånd en gemensam prövning av angelägenheter av ömsesidigt

intresse för arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer i syfte

att i största möjliga utsträckning nå fram till lösningar i samförstånd samt

att skapa garantier för att de offentliga myndigheterna inhämtar dessa organisationers

synpunkter, råd och bistånd i frågor avseende exempelvis förberedelse

och genomförande av lagstiftning, som berör organisationernas

intressen, inrättande och förvaltning av sådana nationella organ som har att

svara för sysselsättningens organisation, yrkesutbildning och omskolning,

arbetarskydd, sundhet och säkerhet i arbetet, produktivitet, social trygghet

och välfärd samt utarbetandet och genomförandet av planer för ekonomisk

och social utveckling. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis bör sådant

samråd och sådan samverkan åstadkommas eller främjas genom frivilliga

åtgärder från arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer, genom

stimulerande åtgärder från de offentliga myndigheternas sida, genom

lagstiftning eller genom några av dessa metoder i förening. Ifrågavarande åt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961 5

gärder bör tillämpas utan att gentemot organisationerna eller mellan dessa

inbördes utövas någon som helst diskriminering på sådana grunder som

medlemmarnas ras, kön, religion, politiska uppfattning eller nationella härstamning.

Slutligen framhålles i rekommendationen att samråd och samverkan

bör lämna föreningsfriheten samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas

rättigheter, däri inbegripen rätten till kollektiva förhandlingar,

oförkränkta.

Rekommendationen antogs med 217 röster mot 0; 34 röster nedlades.

Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Svenska bestämmelser och avtal

Med den vikt och betydelse, som genom utvecklingen kommit arbetsgivaroch

arbetstagarorganisationer till del, har det i vårt land varit naturligt att

offentliga myndigheter i större sammanhang sökt samarbete med dessa organisationer

i frågor av social, teknisk och ekonomisk innebörd. Här må endast

erinras hurusom § 10 regeringsformen föreskriver att »innan ärendena

hos Konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars

inhämtande från vederbörande ämbetsverk, av den föredragande beredas»,

men att numera ej blott ämbetsverken utan även de stora arbetsgivaroch

arbetstagarorganisationerna i praktiken regelmässigt och i stor utsträckning

anlitas som remissorgan. Också i andra avseenden har arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationernas faktiska betydelse kommit till uttryck bland

annat genom deras representation i olika statliga ämbetsverk, institutioner

och utredande kommittéer på det sociala området. Därutöver må nämnas,

att Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen redan år 1938

genom träffandet av huvudavtalet skapade ett särskilt organ för organiserat

samarbete i arbetsmarknadsnämnden. Nämnda huvudorganisationer har

sedermera träffat ett principavtal om företagsnämnder, vilket avtal godkänts

som bindande kollektivavtal mellan många stora arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,

varjämte tjänstemannaorganisationerna genom ett

särskilt principavtal med Svenska arbetsgivareföreningen kopplats in i samarbetet.

På grund härav är arbetsmarknadsnämndens uppgifter ej begränsade

till frågor, som behandlats i huvudavtalet eller som angår samarbetsnämnderna

på företagsnivån. I 1946 års principavtal om företagsnämnder,

vilket reviderats år 1958, lyder § 28 oförändrad sålunda:

Den genom huvudavtalet inrättade arbetsmarknadsnämnden skall, utöver

vad som åvilar den enligt huvudavtalet, ha till allmän uppgift

att främja och vägleda företagsnämndernas verksamhet ävensom motsvarande

verksamhet vid företag, där företagsombud utsetts;

att befordra en fortlöpande samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden

för främjande av produktionens effektivitet och de anställdas välfärd;

samt att överlägga om frågor, som i övrigt äro av allmän eller eljest större

betydelse för näringslivets organisation, ekonomi och arbetskraftsförsörjning.

Såsom framgår av den citerade bestämmelsen bär de stora parterna på arbetsmarknaden

i vårt land själva och utan statlig inblandning skapat orga
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961

nisatoriska förutsättningar för behandling av de spörsmål, som enligt rekommendationen

skall ge det ifrågasatta samarbetet dess sakliga innehåll

även vad angår de inbördes relationerna mellan arbetsmarknadens parter.

Bland frågor, som utretts och lett fram till positiva åtgärder i nämnden, kan

nämnas arbetarskyddet (den lokala säkerhetstjänstens organisation), yrkesutbildningen,

arbetsstudier, kvinnolönerna och de partiellt arbetsföras

ställning.

Yttranden

Yttranden över rekommendationen har inhämtats från socialstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet betonar,

att ett internationellt instrument av den art, varom här är fråga, självfallet

bör bedömas inte bara från det egna landets synpunkt utan att hänsyn

också bör tagas till dess möjliga effekt på en önskvärd utveckling internationellt

sett. Delegationen framhåller vidare att betydelsen av rekommendationen

enligt delegationens mening ligger främst i förhoppningen,

att den åtminstone på längre sikt skall kunna bidraga till en utveckling

fram emot det åsyftade samarbetet även i stater, där förutsättningarna i

dagens läge kan synas mindre gynnsamma härför.

Beträffande innehållet i delegationens yttrande i övrigt samt de andra

remissinstansernas yttranden får utskottet hänvisa till den redogörelse

därför som finns å s. 10—12 i propositionen.

Departementschefen

Departementschefen anför i propositionen:

»Det tredje instrumentet som antogs vid 1960 års arbetskonferens var

en rekommendation angående samråd och samverkan

på branschplanet och på det nationella planet mellan

offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas

organisationer. I vårt land har utvecklingen i

fråga om ett sadant samarbete mellan offentliga myndigheter samt arbetsmarknadens

organisationer ävensom mellan dessa organisationer inbördes,

som är det huvudsakliga ändamålet med denna rekommendation,

nätt mycket långt. En redogörelse för de olika samarbetsformer som förekommer

hos oss har lämnats i det föregående. Jag hänvisar till nämnda

redogörelse och vill i övrigt endast framhålla, att jag helt ansluter mig

till den bedömning av värdet och betydelsen av denna rekommendation, som

gjorts av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. I

likhet med delegationen och övriga remissorgan finner jag rekommendationen

ej föranleda någon åtgärd från svensk sida.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961

7

Utskottet

Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen

yttrat om nu ifrågavarande av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens antagna konvention och rekommendationer.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr

18, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva

till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 februari 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,* herrar Lars Larsson, Virgin* och

Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

Rimmerfors, fröken Wetterström, fru Ekendahl, herrar Bengtsson i

Varberg, Johansson i Södertälje och Wahrendorff.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

610227 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:62 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens a a1 i texten