Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk behandling. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 277 i första kammaren av herr Nestrup m. fl., samt nr 229 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.
1961-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1961:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk behandling. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 277 i första kammaren av herr Nestrup m. fl., samt nr 229 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk behandling.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 277 i första kammaren av herr
Nestrup m. fl., samt nr 229 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att under vissa i motionerna angivna
förutsättningar utgiva ersättning för försäkrads kostnad för sjukgymnastisk
eller därmed jämförlig behandling, även om behandlingen inte utförts av
läkare, av legitimerad sjukgymnast eller av person, som är upptagen i en av
riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk
utbildning men utan svensk legitimation som sjukgymnast.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen II: 229.
Gällande bestämmelser m.m.
Jämlikt 18 § lagen om allmän sjukförsäkring må allmän sjukkassa med
tillsynsmyndighetens medgivande och enligt de närmare föreskrifter, som
meddelas av tillsynsmyndigheten, besluta, att ersättning skall utgå för försäkrads
kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage,
elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling. I
sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta
även förmån, som avses med beslutet.
Med stöd av nämnda lagrum har riksförsäkringsanstalten i cirkulärskrivelse
den 25 februari 1960 till de allmänna sjukkassorna föreskrivit, att
lokal- eller stadscentralsjukkassas beslut om ersättning må avse en eller
flera av följande behandlingsformer, nämligen sjukgymnastisk behandling
(rörelsebehandling och massage), behandling med kortvåg, ultrakortvåg,
mikrovåg eller ultraljud, som icke gives i samband med sjukgymnastisk
behandling, tryckvariationsbehandling av arteriella genomblödningsrubb
Bihang
till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 12
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
fångar, elektrisk retningsbehandling vid muskelförlamningar, mekanisk
sträekbehandling av ryggraden samt foniatrisk behandling. Samtliga ifrågavarande
kassor har sedermera i sina stadgar infört bestämmelser om behandling
som nu sagts.
Såsom villkor för att återbäring enligt av riksförsäkringsanstalten fastställda
grunder skall kunna av sjukkassa utgivas för försäkrads kostnader
för sjukgymnastik behandling gäller, att behandlingen skall ha meddelats
av läkare eller legitimerad sjukgymnast eller ock av person, som upptagits i
en av anstalten fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk utbildning
men utan svensk legitimation som sjukgymnast. Till upptagande
i nämnda förteckning kan enligt anstaltens principer endast sådana personer
med sjukgymnastisk utbildning ifrågakomma, vilka under längre tid
bedrivit väl vitsordad sjukgymnastisk verksamhet.
Enligt nämnda grunder skall ersättning för sjukgymnastisk behandling
utgå med % av kostnaden för behandlingen, dock högst med % av belopp,
vilka angives i en av riksförsäkringsanstalten fastställd taxa. Nämnda belopp
är högre för behandling, som utförts av legitimerad sjukgymnast, än
för behandling, som utförts av sjukgymnast som upptagits i den av anstalten
fastställda förteckningen. Ersättning utgår inte för patientens resa till
och från behandlingen. Däremot ersättes sjukgymnastens resekostnader för
behandling i patientens hem med %.
Tidigare behandling av förevarande fråga
Vid 1959 års riksdag väcktes motioner (I: 166 och II: 217) med
samma yrkande som i förevarande motioner.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som inhämtade yttranden
däröver. I tre av yttrandena (De vanföras riksförbund, Riksföreningen mot
polio och Riksföreningen mot reumatism) tillstyrktes motionsyrkandet.
Övriga sju remissinstanser (medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund, RFA-sjukgymnasternas
riksförbund, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska vanförevårdens centralkommitté
och Sveriges föräldraföreningar för cp-barn) antingen avstyrkte
motionsyrkandet uttryckligen eller ställde sig kritiska till det. En närmare
redogörelse för remissyttrandena finns i andra lagutskottets utlåtanden nr
21 år 1959 och nr 10 år 1960, vartill utskottet får hänvisa.
Utskottet anförde i anledning av motionerna (utlåtande nr 21):
Som vitsordats från flera håll, råder för närvarande brist på legitimerade
sjukgymnaster. Denna brist torde endast i ringa mån täckas av de ca 100
icke legitimerade sjukgymnaster, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens
torteckning. Dessa förhållanden gör att många sjuka, särskilt på landsbygden,
har svårt att få ersättningsgrundande sjukgymnastisk behandling. Det
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
3
är därför enligt utskottets mening angeläget att förbättra de sjukas möjligheter
till sådan behandling.
Allmän enighet torde råda om den i sjukförsäkringslagen gällande principen,
att behandling skall vara av betryggande kvalitet för att kunna ersättas
av sjukkassa. I fråga om sjukgymnastisk behandling kommer principen
till synes i kravet på att den behandlande skall vara antingen legitimerad
läkare, legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens
förteckning.
Av flera remissyttranden framgår, att osakkunnig sjukgymnastisk behandling
kan innebära risk för försämring av patientens tillstånd. Motionärernas
förslag att behandlingen alltid skulle stå under fortlöpande kontroll
av läkare synes utskottet inte utgöra tillräcklig garanti mot denna
risk. Läkarnas möjligheter till effektiv sådan kontroll är nämligen synnerligen
varierande.
Avslutningsvis yttrade utskottet följande:
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att vissa lättnader
i bristen på legitimerade sjukgymnaster torde komma att bli resultatet
av statsmakternas beslut vid 1957 års riksdag om utbyggnad av utbildningsanstalterna
för sjukgymnaster. Bristsituationen torde dock komma att bestå
under flera år. Under sådana förhållanden är det önskvärt att allmänheten
i största möjliga utsträckning kan få ersättningsgrundande behandling även
hos andra än legitimerade sjukgymnaster. Detta får dock inte innebära, att
kraven på betryggande kunnighet hos den behandlande eftersattes.
Under hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid 1960 års riksdag återkom motioner (I: 311 och II: 387) med
samma yrkande.
Andra lagutskottet behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 10. Häri erinrade utskottet om de skäl som anförts mot motionerna
vid föregående års riksdag och framhöll att dessa skäl alltjämt syntes
bärande. I anledning av att motionärerna förordat, att behandlingarna skulle
stå under kontroll inte blott — såsom föreslagits i de tidigare motionerna —
av läkare utan även av legitimerad sjukgymnast framhöll utskottet, att detta
inte borde leda till ett annat ställningstagande, eftersom sjukgymnasternas
kontrollmöjligheter inte torde vara större än läkarnas. För övrigt skulle,
fortsatte utskottet, den i motionerna föreslagna ordningen tillämpas endast
i sådana orter där legitimerad sjukgymnast inte finns att tillgå. Utskottet
anförde avslutningsvis:
Utskottet vill dessutom tillägga, att ett genomförande av motionärernas
förslag skulle medföra egendomliga konsekvenser. Vissa behandlingsformer
skulle sålunda kunna bli ersättningsgrundande, även om de utföres av okvalificerad
eller i ringa grad kvalificerad personal. Andra behandlingar, som
kräver kvalificerad personal, t. ex. sådana som utföres av distriktssköterskor,
skulle däremot fortfarande inte grunda ersättningsrätt.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
Utskottet
Förevarande motioner syftar till att den allmänna sjukförsäkringen skall
utge ersättning för sjukgymnastisk behandling, som utförts av annan än
legitimerad läkare, legitimerad sjukgymnast och rf a-sjukgymnast (person
upptagen på en av riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning över personer
med sjukgymnastisk utbildning). Såväl 1959 som 1960 har riksdagen
behandlat motioner med samma yrkande. Motionerna har då avslagits i
enlighet med andra lagutskottets hemställan. Det huvudsakliga skälet har
därvid varit, att endast behandling av viss garanterad kvalitet bör ersättas
av den allmänna sjukförsäkringen. I fråga om sjukgymnastisk behandling
har kravet på viss garanterad kvalitet ansetts tillgodosett, om behandlingen
utförts av legitimerad läkare, legitimerad sjukgymnast eller rfa-sjukgymnast.
Enligt utskottets mening saknas skäl för ett ändrat ställningstagande.
Utskottets ståndpunkt innebär icke, att vård och behandling av sjuka och
invalidiserade människor alltid måste utföras endast av personer med omfattande
utbildning i sjukvård. Tvärtom kan i många fall personer utan
sådan utbildning lämna värdefull hjälp åt sjuka och invalider. Det kan
t. ex. nämnas den dagliga vård en moder ger sitt invalidiserade barn eller
den hjälp en sjuk får av en anställd vårdarinna. Emellertid skulle det uppenbarligen
ligga utanför ramen för den allmänna sjukförsäkringen, om denna
skulle utge ersättning för sådan vård och hjälp.
Utskottet vill dessutom understryka, att den i motionerna påtalade bristen
på legitimerade sjukgymnaster inte bör avhjälpas genom att sjukgymnaster
med otillfredsställande kunskaper »auktoriseras» utan genom att utbildningen
av sjukgymnaster ökas. Såsom framhållits vid tidigare behandling
av förevarande fråga, har statsmakterna år 1957 fattat beslut om en utökning
av sjukgymnastutbildningen i landet. En sådan utökning har också
kommit till stånd. Härigenom kommer så småningom tillgången på sjukgymnaster
att förbättras.
På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning till vad andra lagutskottet
yttrat vid tidigare behandlingar av förevarande fråga får utskottet
hemställa,
att förevarande motioner, 1:277 och 11:229, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1961
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
5
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Svenson, herr Birke, fröken Nordström, herrar Lars Larsson och
Edström;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg*, Odhe,
Wahlund*, Wiklund i Stockholm, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Sundelin*
och Hamilton.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Lundberg, fru Eriksson i Ängelholm och herr Hamilton, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse.
»Antalet legitimerade sjukgymnaster och rfa-sjukgymnaster är begränsat,
något som medfört att det särskilt på landsbygden ofta är svårt att få behandling
av sådan sjukgymnast. På grund härav är många sjuka och invalidiserade
tvungna att på annat sätt söka tillgodose behovet av sjukgyinnastisk
behandling. I många fall har därvid andra sjukgymnaster anlitats, i andra
fall har behandlingen lämnats av någon annan, som erhållit instruktioner
av läkare eller legitimerad sjukgymnast. Det har visat sig, att även då behovet
av behandling tillgodosetts på nu nämnda sätt, denna i regel varit av
utomordentligt värde; i många fall har den varit en förutsättning för att
den sjuke eller invalidiserade över huvud skulle kunna utföra något arbete.
Emellertid är sjukkassorna, såsom förut framhållits, förhindrade att utge
ersättning i dessa fall. Då man inte kan förutsätta att utomstående personer
skall utföra behandling utan ersättning, blir därför sjukdomen och invaliditeten
ofta särskilt ekonomiskt betungande.
Enligt utskottets mening är det inte rimligt, att sjuka och invalidiserade
människor får särskilt dryga kostnader för sjukgymnastiska behandlingar
av den anledningen att legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast, som
upptagits i riksförsäkringsanstaltens förteckning, inte finns att tillgå. Alla
möjligheter att vidga ersättningsrätten, utan att kraven på godtagbar kvalitet
hos behandlingen eftersättes, bör därför tillvaratagas. Härvid synes den
av motionärerna anvisade vägen med dispenser från riksförsäkringsanstalten
för särskilda fall lämplig. Huru de närmare bestämmelserna om förutsättningarna
för ersättningsrätt bör utformas, anser dock utskottet, i likhet
med motionärerna, böra närmare utredas.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 277 och II: 229
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam ut
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
redning, syftande till sådan ändring i gällande bestämmelser
att riksförsäkringsanstalten skall kunna medge dispens
för sjukkassa att utge ersättning för sjukgymnastik eller
därmed jämförlig behandling, även om behandlingen inte
utförts av läkare, legitimerad sjukgymnast eller person, som
är upptagen i en av riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning
över personer med sjukgymnastisk utbildning.»
J
f
r
; tll/ur»
-otf Jo!
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.