Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpningsplats och destruktionsanläggning. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 276 i första kammaren av herr Jansson m. fl. samt nr 251 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.

1961-03-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpningsplats och destruktionsanläggning. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 276 i första kammaren av herr Jansson m. fl. samt nr 251 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun

att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpningsplats

och destruktionsanläggning.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 276 i första kammaren av herr Jansson

m. fl. samt nr 251 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, satt riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam översyn av

gällande lagbestämmelser på hithörande område i syfte att göra det möjligt

för kommun att uttaga avgift för finansiering av kommunens samtliga kostnader

för anordnande av allmän avstjälpningsplats och/eller allmän destruktionsanläggning».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 251.

Gällande rätt m. m.

Enligt 1 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 ankommer det på

kommun att handha den allmänna hälsovården inom kommunen. I 53 § föreskrives

att allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning

skall vara så belägna och anordnade samt skall så underhållas och skötas,

att sanitär olägenhet ej uppstår. Av bl. a. dessa bestämmelser anses följa,

att det ingår i kommuns allmänna åligganden att i mån av behov anordna

allmän avstjälpningsplats och/eller allmän destruktionsanläggning (jfr prop.

B 46 år 1958, s. 253). Skyldigheten anses dock icke omfatta omhändertagande

av industriavfall.

Finansieringen av kommuns allmänna åligganden måste i regel ske genom

beskattning och icke medelst avgifter. Eljest torde kommunen bryta mot

principen om likställighet mellan kommunmedlemmarna. Beslutet vilar i så

fall på orättvis grund och kan efter överklagande upphävas (jfr 76 § kommunallagen).

I enlighet härmed anses kommun icke ha rätt att uttaga avgifter

för omhändertagande av hushållssopor och hushållsavfall på avstjälpningsplats

eller destruktionsanläggning.

Däremot är kommun oförhindrad att uttaga avgifter för bortforsling av

sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning, efter
Uihang

till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961

som denna uppgift ej anses ingå i kommuns allmänna åligganden. I detta

sammanhang må nämnas att fastighetsägare i vissa fall på grund av innehållet

i lokala renhållningsbestämmelser ålagts utgiva avgifter för bortforsling

av sopor och avfall, ehuru de icke begagnat kommunens eller av denna

antagen entreprenörs tjänster.

Ovan angivna regler överensstämmer i sak med vad som ansetts gälla

enligt den äldre hälsovårdsstadgan och tidigare kommunallagstiftning.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner (1:210 och 11:260) av liknande

innebörd som de förevarande.

Bakgrunden till såväl fjolårets som förevarande motioner torde vara ett

rättsfall, som avgjordes av regeringsrätten den 26 november 1959 (RÅ 1959

ref. 38). Fakta i målet var i korthet följande.

Solna stad har tidigare som avstjälpningsplats begagnat den s. k. Råstatippen,

belägen inom staden, men sommaren 1955 upphörde denna tipp på

grund av utfyllnad och av sanitära hänsyn. Därefter rådde något år ett

provisorium med en avstjälpningsplats vid Ångarn några mil norr om staden.

1956 ingick staden ett avtal med Sundbybergs stad om rätt att mot

viss avgift avlämna inom Solna uppkommande sopor vid Sundbybergs sopförbränningsanläggning.

Genom beslut den 28 januari och 25 mars 1957 bestämde stadsfullmäktige

i Solna, att fastighetsägare skulle för renhållningen erlägga ersättning efter

viss taxa, vilken skulle täcka icke blott kostnaderna för att forsla bort soporna

utan även kostnaderna för att bli kvitt dem.

över besluten anfördes besvär hos länsstyrelsen i Stockholms län. I besvären

framhölls, att besluten innebar att det ålades fastighetsägarna att svara

även för kostnaderna för sopornas destruktion. Denna kostnad borde belasta

stadens allmänna budget. Den sanitära uppgift som bestod i sopornas

destruktion utgjorde en för alla kommuninvånare gemensam angelägenhet.

Stadsfullmäktige anförde i anledning av besvären bl. a., att Solnas kostnader

enligt avtalet med Sundbyberg var lägre än de kostnader som var

förenade med soptransporterna till och från avstjälpningsplatsen vid Ångarn.

Sedan länsstyrelsen lämnat besvären utan bifall under motivering att

stadsfullmäktiges beslut icke, såvitt handlingarna utvisade, var olagligt i något

av de i 76 § kommunallagen angivna hänseendena, fullföljdes besvären

till Kungl. Maj :t.

Regeringsrätten yttrade i sitt utslag: Enär skötseln av allmän avstjälpningsplats,

i förekommande fall omfattande jämväl destruktion av avfallet,

måste anses utgöra en kommunal angelägenhet för bland annat förhindrande

av sanitära olägenheter för alla inom staden bosatta personer och kostna
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961

3

derna härför således icke böra åvila allenast en grupp av stadens invånare,

samt vid sådant förhållande klandrade beslutet, i vad därigenom fastighetsägare

i staden ålägges att svara för kostnaderna för sopförbränning, icke är

lagligen grundat, prövar regeringsrätten lagligt att, med ändring av länsstyrelsens

utslag, upphäva stadsfullmäktiges beslut.

Avgifter till avloppsanläggningar

I förevarande fråga har såsom skäl för avgiftsfinansiering av allmänna

avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar åberopats, att sådan finansiering

numera är medgiven i fråga om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

som trädde i kraft den 1 juli 1955, medger sålunda, att avgifter

uttages av de fastigheter, som anslutits till sådan anläggning, till täckande

av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift av anläggningen.

Före ikraftträdandet var emellertid rätten att uttaga avgifter för nyttjandet

av kommunala avloppsanläggningar begränsad. Där bebyggelsen nått sådan

utveckling, att särskilda avloppsanordningar blivit behövliga, ansågs det falla

inom kommunens allmänna uppgifter att sörja för sådana. Något särskilt

skäl ansågs icke föreligga, varför icke kommunens samtliga invånare borde

i vanlig ordning bidraga till utgiften för anordningarna. En bidragande orsak

till denna uppfattning var, att avloppsanordningarna i de flesta fall var

behövliga även för bortledande av regnvatten från gator och allmänna platser.

Vid lagrådsremissen av förslaget till ovannämnda lag anförde t. f. chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl. a. följande till motivering

för att avgifter borde uttagas av fastighetsägare för benyttjande av allmänna

avloppsanläggningar (se prop. nr 121 till 1955 års riksdag s. 64 o. f):

Argumentet att det ur sanitär synpunkt skulle vara mindre lämpligt att

belägga nyttjandet av avloppsanordningar med avgift är knappast bärande.

Tvärtom kan ur sanitär synpunkt åberopas, att frånvaron av befogenhet för

kommunerna att uttaga ersättning av vederbörande fastighetsägare för nyttjandet

av avloppsanordningar med säkerhet ofta motverkar deras benägenhet

att utföra sådana och därigenom fördröjer en lösning av avloppsfrågan.

Särskilt torde detta ofta vara fallet där motsättningar råder mellan invånarna

i skilda delar av en kommun. — ---

— — -— Enligt nu gängse uppfattning kan ett system med avgifter till

och med anses erforderligt just för att hindra att vissa grupper av kommuninvånare

otillbörligt gynnas framför andra. I samband med tillkomsten

av 1931 års lagstiftning framhöll dåvarande departementschefen, att ägare

av fastigheter i högre grad än stadens övriga invånare droge nytta av anordningar

för avlopp till följd av att fastigheternas värde påverkades av avloppsnätets

beskaffenhet. Argumentet kan — såsom de sakkunniga framhållit

— utan avsevärd överdrift tillspetsas därhän, alt de investeringar kommunen

gör i sådana anordningar direkt tillgodogöres av fastighetsägarna genom

höjda försäljningspriser på fastigheterna.---

liihung till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 13

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1961

1960 års riksdag

Såsom ovan nämnts väcktes vid fjolårets riksdag motioner av samma innebörd

som de förevarande. Över motionerna inhämtades remissyttranden

från Hyresgästernas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund. Motionerna tillstyrktes

i princip av Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundets

styrelse. Hyresgästernas riksförbund avstyrkte bestämt motionärernas

förslag. Sveriges fastighetsägareförbund fann det icke påkallat att

utredning rörande nya bestämmelser i ämnet kommer till stånd.

Landskommunernas förbund erinrade i sitt yttrande om de regler som gäller

rörande avgifter för hämtning och bortforsling av hushållssopor samt

om att avloppsavgifter i allmänhet icke kunde uttagas före tillkomsten av

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare framhölls, att

motionsyrkandet, om det bifölls, blev av betydelse främst för städer och

andra större tätortssamhällen. Den pågående urbaniseringsprocessen och de

skärpta sanitära kraven gjorde emellertid att motsvarande kostnadsfrågor

fick aktualitet även i landsbygdens tätortskommuner, som redan nu hade

skyldighet att tillhandahålla och sköta erforderliga avstjälpningsplatser. Enligt

förbundets mening var det betydelsefullt för kommuner av alla slag att

avgiftsrättens innehåll klarlägges. Härefter fortsatte förbundet:

Med hänsyn till ovan anmärkta förhållanden får ett behov av att den kommunala

rätten att uppbära renhållningsavgifter lagfästes anses föreligga.

Detta bör emellertid icke ske genom inarbetande av regler i ämnet i hälsovårdsstadgan

utan genom en särskild avgiftslag. Med tanke på den reglering

rätten att uppbära avloppsavgifter undergått synes kommunerna härvid

böra tilläggas rätt att av fastighetsägare uppbära ersättning för, förutom

avfallets bortforsling, icke blott som motionärerna föreslagit med destruktionsanläggningar

förenade kostnader utan även kostnader för anordnande

och drivande av avstjälpningsplatser överhuvud. Endast om så sker får avgiftsrätten

en klar och entydig bestämning och kommunerna skälig kompensation

för sina prestationer. Under förutsättning att den begärda översynen

av avgiftsrätten ges denna vidare omfattning vill styrelsen tillstyrka

bifall till motionerna.

Stadsförbundets styrelse erinrade inledningsvis bl. a. om att skyldigheten

för kommun att anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning

icke kan av t. ex. en industriidkare åberopas som grund för

ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats för avfall från

industri. Styrelsen förklarade vidare att kostnaderna för anordnande av allmän

avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning i flertalet städer

bestritts med skattemedel. Såvitt styrelsen kunnat finna torde detta dock

icke i och för sig anses ge belägg för en principiell uppfattning hos städerna

att renhållningsskyldigheten skulle vara uppdelad så, att det ålegat

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961

5

den enskilde fastighetsägaren att svara för avfallets uppsamling, förvaring

och bortforsling, inedan kommunen haft att ombesörja avfallets k\ittblivning

och oskadliggörande, samt att denna ansvarsfördelning skulle ha varit

avgörande för valet av finansieringsmetod. Efter att ha ciinrat om den uppfattning

som rådde före tillkomsten av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

att kostnaden för avloppsanläggningar i regel skulle bäras

av samtliga skattskyldiga inom kommunen, fortsatte styrelsen:

Enligt styrelsens åsikt talar såväl lämplighets- som rättvisesynpunkter för

att någon principiell åtskillnad i fråga om finansieringssättet icke bör göras

mellan kommunernas kostnader för så näraliggande verksamhetsområden

som anordningar för allmänt avlopp, hämtning och bortforsling av hushållsavfall

eller annan liknande orenlighet samt mottagandet och oskadliggörandet

av sådant avfall på särskild avstjälpningsplats eller dylikt. Ej heller förefaller

det styrelsen rimligt alt särskild tippningsavgift skall kunna uttagas

för avfall från industrier och liknande företag men ej för tömning av hushållsavfall

som fastighetsägarna själva transporterar till den allmänna avstjälpningsplatsen.

En kostnadsmässig uppdelning av den kommunala renhållningen

i dels olika stadier av detta bestyr dels skilda kategorier avfall

måste medföra svåra gränsdragningsproblem. En betydande förenkling torde

kunna vinnas därigenom att samtliga kommunala kostnader för avfallets

omhändertagande skulle kunna täckas genom avgifter. Man undviker då

också de av motionärerna påtalade irrationella bedömningsgrunder som består

däri att ett sämre system för avfallets behandling av kostnadsskäl väljes

än det som eljest ur allmänna synpunkter ter sig lämpligast. Med hänsyn

till utgången i regeringsrättens utslag synes det därför vara angeläget att

tillskapa en laga möjlighet för kommunerna att avgiftsvägen täcka små kostnader

för anordnandet av allmänna avstjälpningsplatser eller allmänna destruktionsanläggningar.

Detta torde lämpligen kunna ske i den formen att

man genom en särskild avgiftslag efter förebild av 1955 års va-lagstiftning

ger kommunerna möjlighet att uttaga avgifter för dylika anläggningar. I en

sådan avgiftslag skulle då innefattas även kommunernas avgifter för hämtning

och bortforsling av avfall. Med det vidare syftet som här angivits vill

styrelsen därför tillstyrka motionärernas förslag om en översyn av de rättsfrågor

som är av betydelse för kommunernas möjligheter att uttaga avgifter

för renhållningen.

Fastighetsägareförbundet framhöll inledningsvis, att motionernas syfte var

att överföra kostnaden för förbränningen av sopor från kommunen till fastighetsägarna.

Enligt förbundets mening måste frågan bedömas från utgångspunkten,

huruvida sopförbränningen är en för alla kommunmedlemmar gemensam

angelägenhet eller om den med hänsyn till sin art hör åvila de särskilda

fastigheternas ägare. Enligt förbundet hade i motionerna icke anförts

några skäl för att den i regeringsrättens förutnämnda utslag intagna ståndpunkten

till frågan skulle vara sakligt oriktig. Förbundet fortsatte:

De motiv, som framlagts för förslaget, äro rent kommunfinansiella. Förbundet

kan för sin del icke finna att sådana motiv höra utgöra stöd för lag
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961

stiftning av föreslagen art. Det måste i sista hand vara den materiellt riktiga

fördelningen av denna skyldighet som skall vara avgörande för bestridandet

av kostnaderna. Den enskilde bör icke belastas med kostnader, som i och

för sig skola åvila alla kommunmedlemmar, endast därför att detta medför

lättnader i den kommunala budgeten.

Förbundet kan ej heller dela motionärernas synpunkt, att fastighetsägarna

»skulle vara den enda part, som skulle tillgodogöra sig en vinst på förbränningsanläggningen».

Det kan icke gärna anses vara en vinst för fastighetsägarna

att kommunen förhindrats uttaga en olaglig avgift. Motionärerna

framhålla vidare att det måste vara ett samhällsintresse att kommunernas

strävan att anlägga sopförbränningsstationer uppmuntras. I och med att man

såsom motionärerna i detta sammanhang talar om ett samhällsintresse, ter

det sig oegentligt att detsamma ur ekonomisk synpunkt skall tillgodoses endast

genom vissa enskildas försorg. Föreligger tekniskt motiverade skäl för

anordnande av sopförbränning, bör kostnaden härför kunna uttagas skattevägen

på samma sätt som kommunens övriga gemensamma behov. Motionärerna

ha icke förutsatt att de allmänna avstjälpningsplatserna skulle bekostas

av fastighetsägarna. Detta innebär, att därest så skulle bli fallet beträfiande

sopförbränningsstationerna, sådana genom kommunens försorg skulle

tillkomma i en utsträckning som icke motiverades av hygieniska eller ekonomiska

synpunkter.

En avgiftsbeläggning av fastighetsägarna i enlighet med motionärernas

förslag skulle jämväl leda till komplikationer med hänsyn till lagstiftningen

om hyresreglering. Fastighetsägarnas möjligheter att av hyresgästerna uttaga

ersättning för avgifterna torde, om någon kompensation härför över

huvud taget erhålles, knappast komma till stånd inom ramen för den generella

hyreshöjningen med hänsyn till de lokalt starkt varierande förhållandena.

Man kunde då tvingas att, på samma sätt som skett beträffande vatten-

och avloppsavgifterna införa bestämmelser i 4 § hyresregleringslagen

om rätt för hyresvärd att träffa särskilt avtal om hyrestillägg för kompensation

av avgiften. Den redan nu alltför oformliga och invecklade regleringslagstiftningen

skulle därigenom ytterligare kompliceras.

Det torde även för de många innehavarna av egna hem te sig svårförståeligt

att de bleve belastade med kostnaderna för en anordning som avser

att undanröja sanitära olägenheter för kommunen i sin helhet.

Hyresgästerna riksförbund anförde att under det senaste årtiondet kraftiga

hyreshöjningar företagits som följd av att utgifter, som tidigare bestridits

eller bort bestridas av skattemedel, överflyttats till boendekostnader.

Så hade enligt förbundet varit fallet med vissa civilförsvarsutgifter och med

avloppsavgilterna enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Förbundet framhöll därefter, att boendekostnaderna numera — framför allt

i nybyggda hus -—- nått en sådan nivå, alt allvarliga skadeverkningar för

bostadsförsörjningen kunde befaras, därest ytterligare hyreshöjningar skulle

behöva tillgripas. Därför borde enligt förbundet stor restriktivitet iakttagas

i fråga om åtgärder, som ytterligare kunde komma att höja boendekostnaderna.

Förbundet betvivlade vidare motionärernas påstående, att övergången

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1961

7

till sopförbränning i regel skulle innebära en kostnadsstegring för kommunen

och en besparing för fastighetsägarna. Härutinnan anförde förbundet

bl. a., att sopförbränningsanläggningar kan tänkas ge kommunerna vinst.

Denna tanke utvecklades på följande sätt.

Det är sålunda möjligt att utnyttja sopornas värmevärde för framställning

av varmvatten och vid större anläggningar även för generering av elektrisk

energi. I den mån kommunerna bygger sopförbränninganläggningar kan sålunda

kommunerna försälja hetvatten (fjärrvärme), ånga för industriellt

bruk eller elkraft. Intäkterna härför synes icke blott kunna bära anläggningsoch

driftskostnaderna utan också ge vinst — i synnerhet som bränslet erhålles

utan kostnad och fraktfritt. Det har inte heller i motionerna visats att

nuvarande sopförbränningsanläggningar skulle vålla kommunerna förluster.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 54 motionerna och anförde

därvid:

Allmänna avstjälpningsplatser och i förekommande fall allmänna destruktionsanläggningar

anordnas bl. a. för att förhindra sanitär olägenhet, vilket

är ett gemensamt intresse för alla inom kommunen bosatta personer. Det

synes därför utskottet rimligt, att kostnaderna härför i princip påföres samtliga

kommunens invånare. Utskottet vill framhålla, att den i motionerna

väckta frågan ytterst rör fördelningen av kostnaderna. Vid en avgiftsfinansiering

får förutsättas att dessa i betydande utsträckning kommer att överföras

på hyresgästerna. Härigenom kommer kostnaderna visserligen att i

stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en sådan fördelning

sker icke på samma sätt som vid en skattefinansiering. Det kan också

tilläggas, att en jämförelse med de principer som kommit till uttryck i lagen

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar icke synes fullt hållbar. Såsom

skäl för införande av särskilda avloppsavgifter åberopades nämligen

bl. a., att fastigheternas värde påverkades av avloppsnätets beskaffenhet. Ett

liknande argument kan knappast åberopas såsom skäl för avgifter för omhändertagande

och destruktion av avfall.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet förordat.

Utskottet

Frågan om finansieringen av allmänna avstjälpningsplatser och destruklionsanläggningar

var i fjol under riksdagens prövning. Därvid framhöll

andra lagutskottet att sådana platser och anläggningar anordnades bl. a. för

att förhindra sanitär olägenhet, vilket var ett gemensamt intresse för alla

inom kommunen bosatta personer. Det syntes därför utskottet rimligt, att

kostnaderna härför i princip påfördes samtliga kommunens invånare. Utskottet

anförde vidare, att frågan ytterst rörde fördelningen av dessa kostnader.

Visserligen kunde vid en avgiftsfinansiering förutsättas, alt kostnaderna

i betydande utsträckning kom att överföras på hyresgästerna och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961

därigenom i stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en

sådan fördelning skedde inte på samma sätt som vid en skattefinansiering.

Av dessa skäl motsatte sig utskottet en översyn av gällande regler, vilken

skulle syfta till att möjliggöra för kommunerna att uttaga avgifter för förbränning

av sopor. Riksdagen delade denna utskottets uppfattning.

Enligt utskottets mening torde emellertid förevarande fråga böra bedömas

ur en något vidare synvinkel. Härvid träder i förgrunden den brist på

enhetlighet som för närvarande råder i gällande regler rörande finansiering

av kommunernas befattning med avfall och sopor. Såsom av den föregående

redogörelsen framgår anses kommunerna berättigade att uttaga avgifter för

bortforsling av hushållsavfall och hushållssopor till avstjälpningsplats eller

destruktionsanläggning men förhindrade att på detta sätt täcka sina kostnader

för inrättande och drift av avstjälpningsplatsen eller destruktionsanläggningen.

Förbudet mot avgiftsuttag gäller dock inte industriavfall.

Vidare kan nämnas, att en viss oklarhet torde råda i fråga om kommuns

rätt att med stöd av innehållet i kommunala renhållningsreglementen uttaga

bortforslingsavgifter även i sådana fall där vederbörande inte använt sig av

kommunens tjänster.

Denna brist på enhetlighet i bestämmelserna kan vid förändringar i kommuns

anordningar för mottagande av avfall och sopor leda till olika ekonomiska

konsekvenser för kommunen själv och för anordningarnas nyttjare.

Det har sålunda inträffat, att kommun i den allmänna hygienens intresse

övergått från att mottaga sopor och avfall på avstjälpningsplats till att omhändertaga

soporna och avfallet i destruktionsanläggning. Denna senare

har kunnat förläggas till tätbebyggelsens närhet, medan den gamla avstjälpningsplatsen

av sanitära skäl varit förlagd på betydande avstånd från sådan

bebyggelse. Vägen för bortforsling av avfallet och soporna har därigenom

förkortats. På grund härav har fastighetsägarnas avgifter för bortforslingen

minskat. Samtidigt har kommunens utgifter för sopornas och avfallets

omhändertagande ökat, eftersom kostnaderna för en destruktionsanläggning

i allmänhet är högre än kostnaderna för en avstjälpningsplats.

Även om vissa skäl talar för att betrakta omhändertagandet av sopor och

avfall på avstjälpningsplats och destruktionsanläggning som en för alla

kommunmedlemmar gemensam angelägenhet, kan det finnas fall där en

sådan uppfattning framstår såsom mindre befogad. Här kan exempelvis

nämnas kommuner med såväl tätbebyggelse som ren landsbygd av större

omfattning. I sådana fall torde det knappast kunna göras gällande, att omhändertagande

av avfall och sopor från tätbebyggelsen sker till förmån för

de på landsbygden bosatta kommunmedlemmarna.

Av vad ovan anförts torde framgå, att frågan om finansieringen av kommunernas

befattning med sopor och avfall är av förhållandevis invecklad

natur och att ett flertal synpunkter kan läggas på dess lösning. Med hänsyn

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961

9

härtill finner utskottet — utan att vilja binda sig för någon viss lösning —

angeläget att frågan blir föremål för utredning. Därvid bör utredningen inte

inskränkas till frågan om finansieringen av avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar

utan avse finansieringen av all kommunernas befattning

med sopor och avfall.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:276

och 11:251, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

en förutsättningslös utredning av frågan om finansiering

av kommuns utgifter för dess befattning med avfall och

sopor.

Stockholm den 7 mars 1961

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist,

fru Gärda Svenson, herr Birke, fröken Nordström, herrar Lars Larsson

och Nyman;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström, herrar Odhe, Wahlund* Johansson i Södertälje,

Sundelin* och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars Larsson,

Nilsson i Göteborg, Odhe och Sundelin, vilka ansett, att utskottets yttrande

och hemställan bort ha följande lydelse.

»Frågan om finansieringen av allmänna avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar

var i fjol under riksdagens prövning. Därvid framhöll

andra lagutskottet att sådana platser och anläggningar anordnades bl. a. för

alt förhindra sanitär olägenhet, vilket var ett gemensamt intresse för alla

inom kommunen bosatta personer. Det syntes därför utskottet rimligt att

kostnaderna härför i princip påfördes samtliga kommunens invånare. Utskottet

anförde vidare, att frågan ytterst rörde fördelningen av dessa kostnader.

Visserligen kunde vid en avgiftsfinansiering förutsättas, att kostna
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1961

derna i betydande utsträckning kom att överföras på hyresgästerna och därigenom

i stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en sådan

fördelning skedde inte på samma sätt som vid en skattefinansiering. Slutligen

tramhöll utskottet, att en jämförelse med de principer som kommit

till uttryck i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar inte syntes

fullt hållbar. Utskottet erinrade därvid om att såsom skäl för införande av

särskilda avloppsavgifter åberopats bl. a., att fastigheternas värde påverkades

av avloppsnätets beskaffenhet. Ett liknande argument kunde enligt utskottet

knappast åberopas såsom skäl för avgifter för omhändertagande och

destruktion av avfall. Av dessa skäl motsatte sig utskottet en översyn av

gällande regler i syfte att möjliggöra för kommunerna att uttaga avgifter

för förbränning av sopor. Riksdagen delade denna utskottets uppfattning.

De sålunda framförda synpunkterna äger enligt utskottets mening alltjämt

giltighet. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 276 och II: 251, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1961

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:123 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens provning sanstalts organisation och verksamhet, m. m. a1 i texten