Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag i syfte att nå en förbättring av semesterlönen, eventuellt genom att den göres avdragsgill i skattehänseende upp till en viss gräns”.

1961-03-09 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:14, Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag i syfte att nå en förbättring av semesterlönen, eventuellt genom att den göres avdragsgill i skattehänseende upp till en viss gräns”.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagen om

semester, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) motionen nr 6 i andra kammaren av herr Andersson i Linköping angående

kvalifikationsreglerna för semester,

2) motionen nr 186 i andra kammaren av herr Senander m. fl. om förbättring

av lönen under semester, samt

3) motionen nr 430 i andra kammaren av herrar Carlsson i Huskvarna och

Löfroth om fyra veckors semester för vissa arbetstagargrupper.

M otionsyrkandena

I motionen 11:6 erinras om att med dag, å vilken arbete utförts, jämställes

dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning varit oförmögen till

arbete på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det arbetstagaren

till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar

av kvalifikationsåret, jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada.

Motionären framhåller, att regelns utformning innebär att en arbetstagare,

som drabbas av ett olycksfall i början av kvalifikationsåret medförande

arbetsoförmåga under 90 dagar, inte får räkna därefter infallande sjukdomstid

till någon del som semesterkvalificerande. Då det enligt motionären saknas skäl

att semesterrätten skall påverkas av ordningsföljden mellan sjukdom och olycksfall

föreslår han ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att den år 1960

tillsatta utredningen för översyn av semesterlagen får i uppdrag att pröva denna

fråga”.

I motionen 11:186 yrkas, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

om utredning och förslag i syfte att nå en förbättring av semesterlönen,

eventuellt genom att den göres avdragsgill i skattehänseende upp till en viss

gräns”. Utskottet har hos motionärerna inhämtat, att de med uttrycket ”semesterlönen”

avsett lönen under semester.

1 motionen 11:430 hemställes, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte anhålla om förslag till 1962 års riksdag om förlängning av semestertiden

Bihang till riksdagens protokoll 1901. 9 samt. 2 avd. Nr 14

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

till fyra veckor för de grupper av arbetstagare, särskilt gruvarbetare, som har

pressande eller hälsofarligt arbete”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i utlåtandet, hänvisa till

motionerna.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 29 juni 1945 om semester äger arbetstagare på grund av det

arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens

räkning, rätt att av denne erhålla ledighet med bibehållen lön. Semestern skall

utgå under året närmast efter kvalifikationsåret; dock må efter överenskommelse

semestern helt eller delvis åtnjutas tidigare.

I fråga om semesterns längd gäller att semester utgår med en och en halv dag

för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Med dag, å vilken arbete

utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning a)

åtnjutit semester, b) varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom, dock

att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande

från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret, jämställes

endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada, c) i samband med

havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron

icke överstigit 12 veckor, eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med

stöd därav föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo. Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av

anledning, som angivits under b)— d), skall dock icke jämställas med dag å

vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

Av det anförda framgår, att en arbetstagare, som har fortlöpande arbete

under hela kvalifikationsåret, har rätt till en årlig semester av 18 dagar. 1 syfte

att ge arbetstagarna rätt till minst tre veckors ledighet har i lagen föreskrivits,

att söndagar icke skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar,

såframt semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga

fridagar inräknas däremot i semestern.

Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden

belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära lön

med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under de dagar av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

3

kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Hänsyn

skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver

den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidsersättning). Vid beräkning

av lön under semestern skall hänsyn ej heller tagas till förmån av fri bostad

eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Genom kollektivavtal, slutet å arbetstagarsidan av huvudorganisation, kan dock

överenskommelse träffas om annan beräkning av lönen.

Från semesterlagens huvudregel om rätt till ledighet med bibehållen lön gäller

det undantaget att arbetstagare, som utför arbetet i sina hem eller eljest under

sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över

arbetets anordnande, icke är berättigade till semesterledighet utan endast till

en kontant semesterförmån, i lagen betecknad såsom särskild semesterlön.

I lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete, som är konstruerad i anknytning till allmänna semesterlagen,

stadgas att semester, vartill rätt förvärvats enligt allmänna semesterlagen, skall

för arbetstagare, vilka utfört arbete, däri de utsatts för röntgenstrålning eller

strålning från radioaktivt ämne, utgå med tre dagar för varje kvalifikationsmånad.

Historik

Kvalifikationsreglerna

Enligt 1938 års lag om semester jämställdes i kvalifikationshänseende med

arbetad dag bland annat sådan dag, då arbetstagaren varit oförmögen till arbete

på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom, som

avsågs i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Denna bestämmelse intogs oförändrad i 1945 års lag om semester. I propositionen

nr 273/45 med förslag till denna lag uttalade föredragande departementschefen,

att vissa skäl kunde anföras för att åtminstone i någon utsträckning

priviligiera även vanlig sjukdomstid. Man kunde å andra sidan inte bortse från

uppfattningen av semestern såsom en genom arbete intjänad förmån samt att

en sådan utsträckt priviligiering skulle medföra ökad ekonomisk belastning för

arbetstagarna och därigenom större risk för uppsägning från dessas sida.

Från och med den 1 januari 1955 genomfördes emellertid en samordning

mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring

(yrkesskadeförsäkring). Samordningen innebär, att personer,

som var både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse

av yrkesskada skulle äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen

först sedan en viss tid, samordningstiden, gått till ända. Under denna tid skulle

sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid sjukdom

i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden till och med nittionde dagen

efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall, och eljest efter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

den dag skadan yppades. Samordningen innebar att praktiskt taget alla yrkesskador

av kortare varaktighet än 90 dagar (över 90 procent av alla yrkesskador)

helt utmönstrades från yrkesskadeförsäkringen och överfördes till sjukförsäkringen,

med följd att man i dessa fall som regel icke behövde pröva om skadan

härrörde från den skadades arbete eller ej.

I anledning av denna samordning föreslogs i propositionen nr 46 till 1954

års riksdag att all sjukdomstid upp till sammanlagt högst 90 dagar under varje

kvalifikationsår skulle få räknas som semesterkvalificerande samt att sjukdomstid

som inföll efter dessa 90 dagar skulle vara semesterkvalificerande — i likhet

med vad tidigare gällt — endast om sjukdomen föranletts av yrkesskada.

Riksdagen biföll propositionen, och de nya bestämmelserna trädde i kraft den

1 januari 1955.

Semesterns längd

Den nu gällande allmänna treveckorssemestem infördes genom lagändring,

som trädde i kraft den 1 juli 1951. Enligt den lydelse semesterlagen hade dessförinnan

utgick semester allenast med en dag för varje kvalifikationsmånad

med det undantaget att semestern utgick med en och en halv dag, om arbetstagaren

vid månadens ingång ej hade fyllt 18 år. Dessutom stadgades i lagen

den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

och hälsofarligt arbete i 1 §, att semester skulle utgå med förhöjt antal

semesterdagar, därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från

radioaktivt ämne.

Jämlikt 2 § i lagen skulle för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under

vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört

i lagen avsett arbete, utgå semester med en och en halv dag om arbetet vore

sådant, som omförmäldes i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar, om arbetet

vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 5).

Ifrågavarande lag ersattes emellertid i samband med införandet av allmän

treveckorssemester med den ovannämnda lagen den 25 maj 1951 om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete, genom vilken särbestämmelser

bibehölls endast för arbetstagare, som i sitt arbete utsattes för röntgenstrålning

eller strålning från radioaktivt ämne.

Till grund för 1951 års ändringar i semesterlagstiftningen låg ett betänkande

av arbetstidsutredningen. I detta anförde utredningen i fråga om förlängd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961 5

.semester för vissa grupper av arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete:

Under utredningens arbete har den frågan uppkommit, huruvida man i samband

med att den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor bör göra

en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad semester

eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts äga ett rekreationsbehov,

som väsentligt överstiger övriga arbetstagares. Därest dessa senares

rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än tidigare, borde de bär nämnda

särskilda grupperna följa med och jämväl erhålla en förlängning av semestertiden.

Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas

beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra. Möjligheter

ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga arbetstagare

en så lång semester som tre veckor, och i avvaktan på att så skullb bli möjligt

gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större rekreationsbehov än

arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen till ungdomssemestern

voro i viss mån likartade.

Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimisemestern

till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av semestertiden har

varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna 3-veckorssemesterns genomförande.

Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett skäl föreligga för en

ökning av semestertiderna för ungdomen och för de grupper arbetstagare, som

omfattas av den nuvarande särskilda semesterlagen. Dock bör självfallet de

arbetstagare som för närvarande åtnjuta sex veckors semester bibehålla, sina

förmåner.

I propositionen nr 72 till 1951 års riksdag med förslag till den allmänna treveekorssemestern

uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller,

bland annat:

Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet av

allmän tre vecko rssemester till intäkt för en höjning av semestern för de grupper,

som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller längre tid. Det försprång,

som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare utvecklats varit ett

provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester, och sedan denna reform

genomförts, ha således skälen för den nuvarande graderingen bortfallit. Självklart

är dock, att de arbetstagare, som ha sex veckors semester, böra bibehålla

denna förmån.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, gjorde i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 28 icke någon erinran mot departementschefens uttalande

i förevarande fråga.

Vid 1952 års riksdag väcktes motionerna 1:19 och 11:27, i vilka yrkades, ’ att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning

av frågan huruvida icke arbetstagargrupper med sådant arbete som i lagen

den 29 juni 1946 (nr 337) omförmäles i 1 § under 1)—4) skola, i anknytning

till den allmänna semesterlagen, tillerkännas eu ytterligare förlängning av

semestern ’ ’.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 6, hänvisade till de uttalanden som gjorts i frågan av arbetstidsutredningen

och departementschefen samt fortsatte:

Såsom utskottet framhöll vid fjolårets riksdag måste en semester om tre veckor

anses utgöra ett minimikrav. Begränsningen till denna tid betingades av ekonomiska

faktorer. Även om de i motionerna berörda grupperna av arbetstagare

skulle kunna anses ha behov av mer än tre veckors semester, kan utskottet likväl

icke förorda, att frågan om en lagstadgad förlängning av semestertiden göres

till föremål för omprövning. Spörsmålet om ökad semesterledighet för dessa

arbetstagare får enligt utskottets mening lösas förhandlingsvägen — i likhet

med övriga löne- och anställningsvillkor — och bedömas i samband med i avtal

träffade överenskommelser om arbetstidens längd.

Vid 1955 års riksdag väcktes motionerna 1:170 och II: 204, i vilka hemställdes

om sådan ändring i lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete, att 6 veckors semester skulle utgå även vid arbete

med smittämne vid bakteriologiskt-virologiskt laboratorium.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 27, hänvisade

till att det i motionerna avsedda arbetet såsom framginge av avgivna

remissyttranden vore förenat med en icke obetydlig infektionsrisk och att översjuklighet

enligt i motionerna lämnade uppgifter syntes råda bland ifrågavarande

personal. Utskottet, som icke fann det föreliggande utredningsmaterialet

ge tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av vilka åtgärder som vore

bäst ägnade att i största möjliga utsträckning undanröja riskerna för ohälsa

vid arbetet i fråga, hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna måtte

hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte ”föranstalta om utredning

rörande de hälsorisker som i vissa fall är förenade med laboratoriearbete i den

vetenskapliga forskningens, sjuk- och hälsovårdens samt industriens tjänst

ävensom i fråga om de åtgärder, som må kunna vidtagas för undanröjande av

dessa risker, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga de förslag

vartill utredningen kan giva anledning”.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. (Riksdagens skrivelse

har bl. a. överlämnats för behandling till 1960 års semesterutredning.)

Vid 1956 års riksdag väcktes fyra motioner angående förlängd semester för

vissa arbetstagargrupper. I motionerna 1:26 och II: 35 hemställdes om en översyn

av semesterlagen i syfte att bereda arbetstagare med särskilt pressande och

hälsofarligt arbete en ytterligare förlängning av semestertiden förslagsvis till

fyra veckor. I motionerna 1:353 och 11:272 hemställdes om förlängd semester

för ”i motionen berörda arbetargrupper”. Dessa utgjordes i huvudsak av de

grupper, som före den allmänna treveckorssemestems införande intog en priviligierad

ställning.

Andra lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 om

1952 års riksdags ståndpunkt till motioner av samma innebörd och fann icke

anledning att frångå denna. Spörsmålet om längre semesterledighet för de i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

7

motionerna berörda arbetstagargrupperna borde alltså enligt utskottets mening

få lösas förhandlingsvägen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december 1960 tillkallades

särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av semesterlagstiftningen

med inriktning på införande av fyra veckors semester. I direktiven för utredningen

anför departementschefen, statsrådet Nilsson, bland annat:

Om semestern för arbetstagare i allmänhet förlänges till fyra veckor om året,

uppkommer frågan, huruvida det är lämpligt att genom lagstiftning söka tillgodose

det behov av längre semester, som kan föreligga för vissa grupper av

arbetstagare. Avgörandet i vad mån ett sådant behov är för handen blir oundvikligen

förbundet med gränsdragningsproblem av mycket grannlaga natur,

inte minst med hänsyn till den snabba utvecklingen på det tekniska området.

Vad angår den personkrets, som den särskilda semesterlagen avser, kan man

peka på det ändrade läge, som inträtt till följd av den alltmer ökande industriella

användningen av ämnen, som utsänder radioaktiv strålning. De sakkunniga

bör därför överväga, om inte tiden kan vara mogen att åt arbetsmarknadspartema

helt överlåta frågorna om längre semester än som följer av den allmänna

semesterlagens regler.

Lönen under semester

De ovan under rubriken ”Gällande bestämmelser” redovisade reglerna beträffande

lön under semester har gällt alltsedan semesterlagens tillkomst 1945.

Vid 1947 års riksdag väcktes en motion, i vilken hemställdes om förslag till

ökad ”semesterersättning” för arbetstagare. Av motionen framgick emellertid

att motionärerna med uttrycket semesterersättning avsett den lön, som under

semestern skall utgå till arbetstagare.

Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 11 och framhöll därvid bland annat, att det i och för sig kunde vara rimligt

att lönen under semestern utgick med högre belopp än eljest men att detta

närmast vore en löneteknisk fråga, som borde kunna lösas genom överenskommelser

mellan arbetsmarknadens parter.

Vid 1948 års riksdag väcktes eu motion med likartat innehåll. Denna avslogs

med samma motivering, som motionen vid föregående års riksdag.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas tre olika områden av semesterlagstiftningen,

nämligen semesterlagens kvalifikationsregler i visst fall, semesterns längd för

vissa arbetstagargruppcr samt den under semestern utgående lönen.

Enligt gällande bestämmelser utgår semester som huvudregel med en och en

halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med

dag, å vilken arbete utförts, jämställes bland annat dag, varunder arbetstagaren

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

under pågående anställning varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom,

doek att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit

frånvarande från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret,

jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada. Som framgår

av den tidigare redogörelsen har denna regel erhållit sin utformning i samband

med den samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,

som genomfördes år 1955. Samordningen innebär att sjukhjälp skall

utgå enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser vid såväl yrkesskada som sjukdom

i allmänhet de första nittio dagarna samt att ersättning från yrkesskadeförsäkringen

skall utgå först för tiden därefter.

I motionen II: 6 göres gällande, att regeln i sin nuvarande utformning kan

leda till obilliga resultat. Regeln innebär nämligen att en arbetstagare, som i

början av kvalifikationsåret drabbas av ett olycksfall medförande arbetsoförmåga

under 90 dagar, inte får räkna därefter infallande sjukdomstid till någon

del som semesterkvalificerande. Om sjukdomen däremot inträffar före olycksfallet

samma kvalifikationsår, får arbetstagaren räkna den som semestergrundande,

i den mån den icke varar över 90 dagar. Motionären hemställer i anledning

därav, att den år 1960 tillsatta utredningen för översyn av semesterlagstiftningen

får i uppdrag att pröva jämväl denna fråga.

När ifragavarande bestämmelse infördes 1955, innebar den en avsevärd förbättring

för arbetstagarna. Tidigare hade nämligen endast sjukdom föranledd

av i arbetet inträffat olycksfall eller däri ådragen yrkessjukdom varit semestergrundande.

Att bestämmelsen utformades på sätt som skedde var en naturlig

följd av den då genomförda samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

Som motionären framhållit kan regeln emellertid leda till

mindre tillfredsställande resultat beroende på att den bygger på en bestämd

tidsföljd mellan vanlig sjukdom och yrkesskada. Några bärande skäl för en

sådan ordning, sett från de synpunkter semesterlagstiftningen har att tillgodose,

torde knappast kunna anföras. Utskottet finner det därför lämpligt, att ifrågavarande

bestämmelse göres till föremål för översyn av den pågående semesterutredningen.

I motionen 11:430 hemställes om förslag — utan hinder av den pågående

semesterutredningen —- till 1962 års riksdag om förlängning av semestern till

fyra veckor för de grupper av arbetstagare, särskilt gruvarbetare, som har

pressande eller hälsofarligt arbete.

Den allmänna treveckorssemestem infördes genom lagändring, som trädde

i kraft den 1 juli 1951. Dessförinnan utgick semestern allenast med två veckor

med det undantaget att arbetstagare under 18 år hade rätt till ytterligare eu

veckas semester. Dessutom stadgades i en särskild semesterlag, att arbetstagare,

som utfört arbete under jord i gruva eller stenbrott, gruvarbete ovan jord i

Norrbottens län samt visst nattarbete och mörkramsarbete, var berättigade till

tre veckors semester och arbetstagare sysselsatta med arbete, vari de utsattes för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

9

röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, berättigade till sex

veckors semester. Vid den allmänna treveckorssemestems införande bibehölls

endast de sistnämnda särbestämmelserna. Under förarbetena framhölls såväl av

arbetstidsutredningen som av departementschefen, att införandet av allmän

treveckorssemester icke motiverade en höjning av semestern för de grupper

arbetstagare, som redan hade rätt till tre veckors semester. Det försprång som

dessa arbetstagare erhållit hade nämligen endast varit ett provisorium i avbidan

på allmän treveckorssemester, och sedan denna genomförts hade skälen för en

gradering av semestern bortfallit.

Såväl vid 1952 som vid 1956 års riksdagar väcktes motioner av i huvudsak

samma innebörd som förevarande motion 11:430. Riksdagen uttalade därvid,

att även om de berörda grupperna av arbetstagare kunde anses ha behov av mer

än tre veckors semester, riksdagen likväl ej kunde förorda, att frågan om en

lagstadgad förlängning av semestertiden gjordes till föremål för omprövning.

Enligt riksdagens mening fick spörsmålet om ökad semesterledighet för dessa

grupper arbetstagare lösas förhandlingsvägen i likhet med övriga löne- och anställningsvillkor.

Den pågående utredningen har att verkställa översynen av semesterlagstiftningen

med inriktning på införande av allmän fyraveckorssemester. Vid sitt

arbete skall utredningen bland annat överväga, om frågorna om längre semester

än som följer av den allmänna semesterlagens regler helt skall överlåtas åt

arbetsmarknadens parter. Utskottet finner det under sådana förhållanden icke

påkallat att hos Kungl. Maj:t begära förslag till nästföljande års riksdag om

förlängd semester för vissa arbetstagargrupper. Det kan emellertid enligt utskottets

mening vara lämpligt att motionen II: 430 överlämnas till utredningen

för kännedom.

Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden

belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära lön

med belopp, som motsvarar hans genomsnittliga dagsinkomst under de dagar

av kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Genom kollektivavtal, slutet å arbetstagarsidan av huvudorganisation, kan dock

överenskommelse träffas om annan beräkning av lönen.

I motionen II: 186 hemställes om utredning och förslag i syfte att nå en förbättring

av lönen under semestern för ”arbetare och andra i jämförlig ställning”,

eventuellt genom att densamma göres avdragsgill vid beskattningen upp

till en viss gräns.

Riksdagen har vid tidigare tillfällen och senast 1948 haft att taga ställning

till motioner av liknande innebörd. Motionerna har därvid avslagits med den

motiveringen att frågan om högre lön under semestern närmast är av löneteknisk

natur samt att frågan bör kunna lösas genom överenskommelse mellan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

arbetsmarknadens parter. Enligt utskottets mening äger dessa uttalanden alltjämt

giltighet. Utskottet avstyrker därför motionen II: 186.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionen II: 6 måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa, att det uppdrages åt den år 1960

tillsatta semesterutredningen att pröva den i 7 § andra stycket

b) semesterlagen intagna bestämmelsen om jämställande av

sjukdag med dag under vilken arbete utförts i enlighet med

vad utskottet anfört;

B. att motionen II: 430 icke måtte föranleda någon annan

riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställer, att motionen överlämnas till semesterutredningen

för kännedom; samt

C. att motionen 11:186 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson*,

fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, herrar Birke, Eric Carlsson* och Nyman;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström, herr Odhe, fru Ekendähl, herrar Bengtsson i Varberg,

Wahrendorff* och Jönsson i Ingemarsgården.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Aktieboi. K. W. Statlanders boktr., Sthlm 1961.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:134 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagen om semester, m. m. a1 i texten