Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare arbetstidsförkortning.
1961-03-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1961:22, Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare arbetstidsförkortning.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare arbetstidsförkortning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 424,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Senander och Holmberg
hemställt »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om utredning
och förslag till en allmän förkortning av arbetsveckan till 40 timmar och
för arbete under jord eller tungt och hälsovådligt arbete till 35 timmar».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Gällande bestämmelser
Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)
är med vissa undantag tillämplig på rörelse, industriell eller icke,
samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant
särskilt arbetsföretag, såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens
räkning i regel användes flera än fyra arbetare. Till arbetare räknas därvid
inte medlem av arbetsgivarens familj samt inte heller verkmästare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare
eller därmed jämställd person eller kontorsvaktmästare eller annat underordnat
kontorsbiträde.
Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga
45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med
regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden
under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar
i veckan.
Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan
nämligen göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av huvudorganisation (fackförbund), överenskommelse kan därvid
träffas om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre
dygnsmaximum än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge
undantag från bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de
berörda arbetarna samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligger
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 22
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 är 1961
iår dock icke sådant undantag göras i vidare man än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej får överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt 45
timmar i veckan.
I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna
i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer.
I kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens
längd.
Historik
Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen
låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om
arbetstidens begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgadena i denna
lag anslöt sig reglerna i de s.k. speciella arbetstidslagarna.
År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn
av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,
skulle, enär förutsättningar för en allmän förkortning av
normalarbetstiden icke ansågs föreligga vid denna tidpunkt, inrikta sitt
arbete på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa grupper med
särskilt påfrestande arbete. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1954.
I detta föreslogs att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle
bibehållas, att arbetstidslagstiftningen skulle utvidgas så att den med få
undantag blev tillämplig på alla arbetstagare samt att snävare gränser
skulle uppdragas för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen
föreslog därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för
arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen
40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord och 42 timmar vid kontinuerligt
skiftarbete, vid arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning
eller radioaktiv strålning, som kunde innebära hälsofara, samt
vid arbete som utfördes av sjuksköterska vid kirurgisk operationsavdelning
på lasarett.
Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,
varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades
i detsamma.
Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades
år 1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens
längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade
arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen
om kortare arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till
lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar
i veckan.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
I propositionen nr 80 till 1957 års riksdag framlades förslag till en allmän
arbetstidsförkortning i enlighet med det betänkande, som utredningen om
kortare arbetstid avlämnat. Förslaget innebar sålunda att den ordinarie
arbetstiden skulle förkortas till 45 timmar i veckan samt att förkortningen
skulle genomföras med en timme vid början av ett vart av åren 1958, 1959
och 1960.
Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, uttalade i propositionen
att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den
föreslagna arbetstidsförkortningen, torde tiden vara inne att ta ställning
till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen ävensom till spörsmålet
om ytterligare arbetstidsförkortning, allmän eller begränsad till vissa arbetstagargrupper.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 14,
tillstyrkte densamma. Riksdagen godkände utlåtandet.
I september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar
rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.
I direktiven för utredningen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Nilsson:
Jag vill erinra om att dåvarande chefen för socialdepartementet i sina
direktiv för utredningen om kortare arbetstid tramhöll, att man enligt hans
mening borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom
ett mål för strävandena på arbetstidens område men att detta mål endast
kunde uppnås i etapper och genom successiva framsteg.
När vi i vårt land kan fortsätta på arbetstidsförkortningens väg är tdls
vidare en öppen fråga. Då detta kan ske bör emellertid verkningarna av den
nu beslutade reformen så gott sig göra låter vara kända. En undersökning
i detta syfte bör därför komma till stånd. — — —
Undersökningen bör syfta till att mot bakgrunden av utvecklingen av den
totala produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhället
i dess helhet belysa bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvaro-
och olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete. Det kan även visa
sig önskvärt att klarlägga företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering,
organisation och planering. Undersökningen bör omfatta utvecklingen på
arbetsmarknaden, icke minst vad beträtfar löneavtalen, varvid kompensationsfrågan
och ackordsvolymen hör till de viktigare undersökningsobjekten.
I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades
särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års
undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar.
Vid 1959 års riksdag väcktes motionerna 1:15 och 11:19, i vilka bl. a.
hemställdes att 40-timmars arbetsvecka måtte införas. Andra lagutskottet
avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 motionerna med den
motiveringen, att ytterligare arbetstidsförkortning icke borde genomföras,
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
förrän tillräckliga erfarenheter vunnits av den år 1957 beslutade arbetstidsförkortningen.
Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo en motion, i vilken yrkades genomförande
av 40-timmars arbetsvecka. Denna avslogs med samma motivering
som motionerna vid föregående års riksdag.
I december 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en
översyn av semesterlagstiftningen med inriktning på införande av fyra
veckors semester. I direktiven för utredningen erinrade departementschefen,
statsrådet Nilsson, om att Internationella arbetsorganisationen vid sin allmänna
konferens år 1960 beslutat att till nästa år låta utarbeta en rekommendation,
som går ut på att 40-timmarsvecka stegvis införes, samt att de
svenska regeringsombuden röstade för detta beslut. Enligt departementschefen
syntes det naturligt, att en fortsatt arbetstidsförkortning kom till
stand i vårt land, varvid formen för en minskning av den tid som tillbringades
på arbetsplatsen inte var bunden till en nedsättning av maximalarbetstxden
per vecka. Goda skäl kunde anföras för en kortare årlig arbetstid i
form av utökning av den lagstadgade semestern. De sakkunniga, som huvudsakligen
skulle syssla med semesterlagstiftningen, skulle emellertid, om
överväganden under utredningsarbetet föranledde därtill, även kunna gå in
på frågor, som hängde samman med lagstiftningen om arbetstidens begränsning.
Utskottet
I förevarande motion hemställes om utredning och förslag om en förkortning
av arbetstiden till 40 timmar i veckan för arbete i allmänhet och
till 35 timmar i veckan för arbete under jord samt tungt och hälsovådligt
arbete.
År 1957 beslöts på grundval av ett av utredningen om kortare arbetstid
framlagt förslag en allmän förkortning av arbetstiden. I direktiven för utredningen
hade uttalats, att man såsom ett mål för strävandena på arbetstidens
område borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar i veckan
men att detta mål endast kunde uppnås i etapper och genom successiva
framsteg. I enlighet därmed beslöts att arbetstidsförkortningen med hänsyn
till de samhällsekonomiska förutsättningar för en sådan reform, som
då var för handen, skulle begränsas till tre timmar och den ordinarie arbetstiden
sålunda minskas från 48 till 45 timmar i veckan. Förkortningen genomfördes
successivt med en timme vid början av ettvart av åren 1958 1959
och 1960. Verkningarna av reformen är för närvarande under utredning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
5
Några förutsättningar för att redan nu genomföra en ytterligare förkortning
av arbetstiden föreligger enligt utskottets mening icke. Utskottet
får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 424, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, fru HamrinThorell,
fru Carlqvist, fru Gärda Svenson*, herr Birke, fröken Nordström
och herr Lars Larsson*;
från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström*,
fru Ekendahl*, herrar Bengtsson i Varberg*, Jönsson i Ingemarsgården,
Gustavsson i Alvesta, fru Svensson i Kungsör* och herr Carlsson i Huskvarna*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961
G10461
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.