Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare arbetstidsförkortning.

1961-03-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:22, Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare arbetstidsförkortning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare arbetstidsförkortning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 424,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Senander och Holmberg

hemställt »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om utredning

och förslag till en allmän förkortning av arbetsveckan till 40 timmar och

för arbete under jord eller tungt och hälsovådligt arbete till 35 timmar».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)

är med vissa undantag tillämplig på rörelse, industriell eller icke,

samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant

särskilt arbetsföretag, såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens

räkning i regel användes flera än fyra arbetare. Till arbetare räknas därvid

inte medlem av arbetsgivarens familj samt inte heller verkmästare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare

eller därmed jämställd person eller kontorsvaktmästare eller annat underordnat

kontorsbiträde.

Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga

45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med

regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden

under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar

i veckan.

Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan

nämligen göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller

godkänts av huvudorganisation (fackförbund), överenskommelse kan därvid

träffas om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre

dygnsmaximum än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge

undantag från bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de

berörda arbetarna samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligger

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 är 1961

iår dock icke sådant undantag göras i vidare man än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej får överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt 45

timmar i veckan.

I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna

i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen

för hotell, restauranger och kaféer.

I kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens

längd.

Historik

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen

låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om

arbetstidens begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgadena i denna

lag anslöt sig reglerna i de s.k. speciella arbetstidslagarna.

År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn

av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,

skulle, enär förutsättningar för en allmän förkortning av

normalarbetstiden icke ansågs föreligga vid denna tidpunkt, inrikta sitt

arbete på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa grupper med

särskilt påfrestande arbete. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1954.

I detta föreslogs att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle

bibehållas, att arbetstidslagstiftningen skulle utvidgas så att den med få

undantag blev tillämplig på alla arbetstagare samt att snävare gränser

skulle uppdragas för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen

föreslog därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för

arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen

40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord och 42 timmar vid kontinuerligt

skiftarbete, vid arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning

eller radioaktiv strålning, som kunde innebära hälsofara, samt

vid arbete som utfördes av sjuksköterska vid kirurgisk operationsavdelning

på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,

varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades

i detsamma.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades

år 1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens

längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade

arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen

om kortare arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till

lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar

i veckan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

I propositionen nr 80 till 1957 års riksdag framlades förslag till en allmän

arbetstidsförkortning i enlighet med det betänkande, som utredningen om

kortare arbetstid avlämnat. Förslaget innebar sålunda att den ordinarie

arbetstiden skulle förkortas till 45 timmar i veckan samt att förkortningen

skulle genomföras med en timme vid början av ett vart av åren 1958, 1959

och 1960.

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, uttalade i propositionen

att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den

föreslagna arbetstidsförkortningen, torde tiden vara inne att ta ställning

till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen ävensom till spörsmålet

om ytterligare arbetstidsförkortning, allmän eller begränsad till vissa arbetstagargrupper.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 14,

tillstyrkte densamma. Riksdagen godkände utlåtandet.

I september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar

rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.

I direktiven för utredningen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Nilsson:

Jag vill erinra om att dåvarande chefen för socialdepartementet i sina

direktiv för utredningen om kortare arbetstid tramhöll, att man enligt hans

mening borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom

ett mål för strävandena på arbetstidens område men att detta mål endast

kunde uppnås i etapper och genom successiva framsteg.

När vi i vårt land kan fortsätta på arbetstidsförkortningens väg är tdls

vidare en öppen fråga. Då detta kan ske bör emellertid verkningarna av den

nu beslutade reformen så gott sig göra låter vara kända. En undersökning

i detta syfte bör därför komma till stånd. — — —

Undersökningen bör syfta till att mot bakgrunden av utvecklingen av den

totala produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhället

i dess helhet belysa bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvaro-

och olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete. Det kan även visa

sig önskvärt att klarlägga företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering,

organisation och planering. Undersökningen bör omfatta utvecklingen på

arbetsmarknaden, icke minst vad beträtfar löneavtalen, varvid kompensationsfrågan

och ackordsvolymen hör till de viktigare undersökningsobjekten.

I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades

särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års

undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar.

Vid 1959 års riksdag väcktes motionerna 1:15 och 11:19, i vilka bl. a.

hemställdes att 40-timmars arbetsvecka måtte införas. Andra lagutskottet

avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 motionerna med den

motiveringen, att ytterligare arbetstidsförkortning icke borde genomföras,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

förrän tillräckliga erfarenheter vunnits av den år 1957 beslutade arbetstidsförkortningen.

Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo en motion, i vilken yrkades genomförande

av 40-timmars arbetsvecka. Denna avslogs med samma motivering

som motionerna vid föregående års riksdag.

I december 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en

översyn av semesterlagstiftningen med inriktning på införande av fyra

veckors semester. I direktiven för utredningen erinrade departementschefen,

statsrådet Nilsson, om att Internationella arbetsorganisationen vid sin allmänna

konferens år 1960 beslutat att till nästa år låta utarbeta en rekommendation,

som går ut på att 40-timmarsvecka stegvis införes, samt att de

svenska regeringsombuden röstade för detta beslut. Enligt departementschefen

syntes det naturligt, att en fortsatt arbetstidsförkortning kom till

stand i vårt land, varvid formen för en minskning av den tid som tillbringades

på arbetsplatsen inte var bunden till en nedsättning av maximalarbetstxden

per vecka. Goda skäl kunde anföras för en kortare årlig arbetstid i

form av utökning av den lagstadgade semestern. De sakkunniga, som huvudsakligen

skulle syssla med semesterlagstiftningen, skulle emellertid, om

överväganden under utredningsarbetet föranledde därtill, även kunna gå in

på frågor, som hängde samman med lagstiftningen om arbetstidens begränsning.

Utskottet

I förevarande motion hemställes om utredning och förslag om en förkortning

av arbetstiden till 40 timmar i veckan för arbete i allmänhet och

till 35 timmar i veckan för arbete under jord samt tungt och hälsovådligt

arbete.

År 1957 beslöts på grundval av ett av utredningen om kortare arbetstid

framlagt förslag en allmän förkortning av arbetstiden. I direktiven för utredningen

hade uttalats, att man såsom ett mål för strävandena på arbetstidens

område borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar i veckan

men att detta mål endast kunde uppnås i etapper och genom successiva

framsteg. I enlighet därmed beslöts att arbetstidsförkortningen med hänsyn

till de samhällsekonomiska förutsättningar för en sådan reform, som

då var för handen, skulle begränsas till tre timmar och den ordinarie arbetstiden

sålunda minskas från 48 till 45 timmar i veckan. Förkortningen genomfördes

successivt med en timme vid början av ettvart av åren 1958 1959

och 1960. Verkningarna av reformen är för närvarande under utredning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

5

Några förutsättningar för att redan nu genomföra en ytterligare förkortning

av arbetstiden föreligger enligt utskottets mening icke. Utskottet

får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 424, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, fru HamrinThorell,

fru Carlqvist, fru Gärda Svenson*, herr Birke, fröken Nordström

och herr Lars Larsson*;

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström*,

fru Ekendahl*, herrar Bengtsson i Varberg*, Jönsson i Ingemarsgården,

Gustavsson i Alvesta, fru Svensson i Kungsör* och herr Carlsson i Huskvarna*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961

G10461

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.