Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående införande av högertrafik i Sverige. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. samt nr 5 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm m. fl.

1961-04-20 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:35, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående införande av högertrafik i Sverige. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. samt nr 5 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående

införande av högertrafik i Sverige.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 1 i första kammaren av herr Sveningsson

m. fl. samt nr 5 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam utredning om samtliga

frågor sammanhängande med en omläggning till högertrafik i Sverige».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:5.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statens trafiksäkerhetsråd. Yttranden har därjämte på utskottets begäran

avgivits av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Kungl.

automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund

och Folkrörelsernas motorförbund.

Till utskottet har dessutom inkommit skrivelser från Sveriges läkares

automobilklubb och Sveriges motorfederation.

Gällande bestämmelser

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 har vänstertrafiken kommit

till uttryck främst i ett flertal ingående bestämmelser om fordons plats

på väg, om möte och omkörning samt stannande och uppställning av fordon

ävensom i särskilda bestämmelser för gående m. fl. Enligt 45 § hör

sålunda fordon, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen av vägen.

Vid oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller annorstädes

är skymd skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta gäller dock

icke väg med enkelriktad fordonstrafik. Fordon, som föres med ringa hastighet,

bör, då annat ej följer av bland annat bestämmelserna om filkörning,

hållas så långt som möjligt till vänster på vägen. Enligt 47 § skall förare av

fordon verkställa möte med annan trafikant än gående till vänster. Omkör1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

ning av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger. Möte med eller

omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver det, ske till vänster.

Utan hinder av nämnda stadganden om möte och omkörning äger förare

av fordon, som föres i körfil, före eller i vägkorsning passera fordon i annan

körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande av nödig försiktighet,

till vänster omköra fordon, som svänger till höger, eller vars förare tydligt

förbereder sådan sväng. Enligt den s. k. vänsterregeln i 48 §, som avser korsande

möte, skall i fall, där ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs,

föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin vänstra sida, lämna

företräde åt det sistnämnda fordonet. Vissa undantag är dock stadgade för

sådana fall där fordon skall föras in på huvudled och motorväg eller föras

ut från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område.

Stannande och uppställning av fordon skall enligt 49 § såvitt möjligt ske på

vänstra sidan av vägen i körriktningen räknat. Enligt 60 § skall gående, där

gångbana är anordnad på vägs båda sidor, företrädesvis använda den högra

gångbanan. Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen

begagnas, företrädesvis den på högra sidan. Gående bör sinsemellan

väja till vänster.

Historik

Inledning

Vänstertrafiken har gammal hävd i vårt land. Gästgivareordningen den 12

december 173b, som brukar anföras såsom det äldsta klara uttrycket i lagstiftningen

för en regel om vänstertrafik, innehöll stadgande av innehåll, att

när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var

sin vänstra sida således vika, att de hinderlöst kunde komma varann förbi.

Såsom ett kuriosum kan nämnas, att man i en tidigare förordning den 10

februari 1718 angående postväsendets och gästgiveriernas sammanfogande

funnit exempel på stadgande om högertrafik. I 49 § nämnda förordning hette

det nämligen: »Mötes Extra Posterne, wika de för hwar annan utur wägen

til höger; Men på smala wägar Broar och dylikt, hafwer den förträdet som

först blåser i Hornet.»

I vårt land utfärdades den första förordningen om automobiltrafik den 21

september 1906. I förordningen fanns icke någon bestämmelse om vänstereller

högertrafik. Nämnda förordning ersattes av förordningen den 30 juni

1916 om automobiltrafik. I 16 § 4 mom. i sistnämnda förordning stadgades

åläggande för automobilförare att vid möte och när körbanan ej kunde fritt

överskådas hålla till vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant

förbikördes. Den första vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 innehöll i 6 § bestämmelse

om vänstertrafik.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

3

Utvecklingen fram till och med 1939 års riksdag

De dr 1927 tillkallade motorfordonssakkunniga, vilka verkställde utredning

rörande en revision av bland annat 1923 års vägtrafikstadga, föreslog

bibehållande av vänstertrafik (SOU 1929: 16). De sakkunniga anförde emellertid

att den alltmer starkt ökade motortrafiken länderna emellan förr eller

senare torde komma att nödvändiggöra att likartade trafikbestämmelser

tillämpades över hela världen. Med hänsyn till att de sakkunniga icke kunnat

verkställa utredning av de ekonomiska frågor som hörde samman med

en omläggning till högertrafik inskränkte sig de sakkunniga till att uttala

den förhoppningen, att spörsmålets ekonomiska sida, som snarast borde

göras till föremål för utredning, icke skulle visa sig behöva hindra övergång

till högertrafik i vårt land.

Av de myndigheter, som yttrade sig över de sakkunnigas förslag, förklarade

sig de flesta förorda en övergång till högertrafik.

I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga förordade föredragande departementschefen

i anslutning till de motorfordonssakkunnigas förslag, att systemet med

vänstertrafik tills vidare skulle bibehållas i vägtrafikstadgan. Departementschefen

framhöll emellertid, att till följd av den alltmer ökade internationella

motortrafiken det måhända kunde visa sig nödvändigt, att även vårt land

antoge den regel, som tillämpades såväl i våra nordiska grannländer som

i större delen av Europa i övrigt. Departementschefen förklarade sig därför

beredd att tillstyrka motorfordonssakkunnigas hemställan, att utredning

snarast igångsattes angående de kostnader, som kunde bliva förenade med

införande av högertrafik i vårt land.

Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande nr 34 erforderligt uttala önskvärdheten

av att en utredning om övergång till högertrafik i vårt land igångsattes.

Vid riksdagens behandling av ärendet godkändes utskottets uttalande av

första men däremot ej av andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor

upprättat sammanjämkningsförslag biträdde första kammaren sedermera

andra kammarens beslut i förevarande del.

Genom proposition nr 213 till 1936 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t om

riksdagens yttrande över upprättade förslag till ny motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga. Till grund för dessa författningsförslag låg ett av 193b

års vägtrafiksakkunniga avgivet betänkande (SOU 1935: 23). I nämnda betänkande

förordade de sakkunniga, att vårt land övergick till högertrafik.

Genomförandet av denna åtgärd borde ske utan uppskov. Härigenom skulle

även vinnas den stora fördelen, att de med omläggningen förenade kostnaderna

blev mindre än om frågans avgörande ställdes på framtiden. Samtidigt

som de sakkunniga ansåg, att högertrafiken borde införas så fort som möj
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

ligt, höll de föx-e, att en icke alltför kort tid — något år — borde förflyta

från statsmakternas eventuella beslut i ämnet och fram till de nya bestämmelsernas

ikraftträdande. Då emellertid den i de sakkunnigas betänkande

föreslagna väglrafikstadgan borde träda i kraft innan omläggningen till

högertrafik kunde tänkas bliva genomförd, upptog de sakkunniga i nämnda

stadga regler om vänsterkörning men framlade jämväl ett särskilt förslag

till förordning angående vissa ändringar i vägtrafikstadgan, åsyftande en

övergång till högertrafik.

1 sist berörda proposition till 1936 års riksdag gjorde föredragande departementschefen

inget uttalande rörande den ifrågasatta omläggningen.

Andra lagutskottet yttrade i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande

nr 55, att då frågan om införande av högertrafik var föremål för

Kungl. Majrts prövning utskottet icke ville föreslå riksdagen göra något

uttalande i ämnet.

Vid 1939 års riksdag väcktes motionen I: 217, i vilken hemställdes om

förslag snarast möjligt om övergång till högertrafik.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 24 att en övergång till

högertrafik förr eller senare måste bli föremål för allvarligt övervägande

från statsmakternas sida och förordade därför att utredning angående lämpligheten

av en sådan övergång kom till stånd. Vid en sådan utredning borde

enligt utskottet särskilt beaktas de möjligheter, som kunde förefinnas att

begränsa den ökning av olycksfallsrisken som måste befaras vid tiden för

omläggningens genomförande. En sådan ökning borde åtminstone delvis

kunna motverkas, om övergången genomfördes vid lämplig tidpunkt och

om den föregicks av en omfattande upplysningsverksamhet.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

1939 års högertrafikkommitté

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

den 26 augusti 1939 särskilda sakkunniga (1939 års

högertrafikkommitté) för att inom departementet biträda med verkställande

av en förutsättningslös utredning i ämnet.

Kommittén avgav den 3 december 1940 betänkande med förslag rörande

övergång till högertrafik i Sverige (SOU 1940: 30). Ur betänkandet torde här

böra anföras följande:

Enligt kommitténs uppfattning kunde avgörande företräde ur teoretisk

eller teknisk synpunkt icke givas åt någotdera av de trafiksystem, varom

fråga är. Den omständigheten att flertalet bilar i vårt land var vänsterstyrda

kunde icke godtagas såsom skäl för övergång till högertrafik. Även

om de fördelar, som ur trafiksäkerhetssypunkt kunde påvisas vid tillämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

ning av vänsterstyrning i högertrafik, skulle antagas större än de olägenheter,

som kunde vara förbundna med vänsterstyrning i nuvarande trafiksystem,

torde dessa fördelar icke vara av den art eller storleksordning att de

i och för sig kunde motivera en så omfattande samt med väsentliga kostnader

och olägenheter förenad åtgärd som hela trafiksystemets omläggning i

förevarande avseende, över huvud syntes det ej förenat med klok förtänksamhet

att grunda en dylik omläggning, vilken måste förutsättas komma att

bliva bestående för överskådlig framtid, på en detalj i det nuvarande bilbeståndets

konstruktion.

Huvudskälet för en övergång till högertrafik måste enligt kommittén vara

kravet på största möjliga enhetlighet beträffande trafikreglerna i den internationella

landsvägstrafiken. Detta krav grundade sig givetvis i första hand

på angelägenheten av att eliminera de orsaker till trafikolyckor, som med

nu rådande oenhetliga system fanns och som uppenbarligen måste få större

betydelse i den mån vårt land fick ökad andel i internationell trafik. Vid

bedömande av detta kravs berättigande ur trafiksäkerhetssynpunkt måste

hänsyn tagas ej blott till den utländska trafik, som inkom till vårt land

från länder med högertrafik, utan även till trafik, som gick till sådana

länder från vårt land. Man måste vidare taga hänsyn till såväl bilar som

cyklister och trafikanter till fots. I detta sammanhang borde ock beaktas den

hämmande inverkan, som förekomsten av olika trafikregler i skilda länder

kunde antagas utöva främst på den internationella motorfordonstrafikens

utveckling, samt önskvärdheten av att detta hämmande moment kunde undanröjas

icke minst med hänsyn till den för vårt land ur ekonomisk synpunkt

betydelsefulla utländska turisttrafiken.

Kommittén ansåg, att en övergång till högertrafik beträffande väg- och

gatutrafik (alltså ej järnvägstrafik) måste anses principiellt riktig och borde

genomföras under förutsättning, att därmed förenad vinst i trafiksäkerhetsavseende

kunde antagas större än därmed förenad olägenhet i form av ökad

olycksrisk under övergångsperioden samt att övergången kunde genomföras

för kostnader, som i beaktande av det finansiella läget ansågs rimliga, därvid

vid detta bedömande hänsyn borde tagas till att berörda vinst blev bestående

under det olägenheterna blev av övergående art.

Att olycksriskerna under övergångsperioden skulle stegras var enligt kommittén

ofrånkomligt. För ett riktigt bedömande av denna omständighet borde

emellertid den totala omfattningen av de skador, som på lång sikt kunde

förväntas uppstå, om högertrafik infördes, ställas i förhållande till omfattningen

av skador vid bibehållen vänstertrafik. Av försök att belysa detta

förhållande på statistisk väg hade kommittén ansett sig kunna draga den

slutsatsen, att i händelse högertrafik ej infördes, olyckor, som berodde på

ovana vid vänstertrafik, måste i det långa loppet medföra skadeverkningar

2 Dihang till riksdagens protokoll iOGi. 9 samt. 2 avd. Nr 35

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

av större omfattning än dem som kunde förväntas uppkomma av olyckor,

som berodde på ovana vid högertrafik, i händelse sådan trafik infördes, en

slutsats som uppenbarligen talade till förmån för en omläggning till högertrafik.

Därtill kom att sådana olycksrisker kunde nedbringas genom speciella

åtgärder av olika slag. Sådana borde vidtagas i väsentligen två olika

riktningar. För det första borde trafikanterna under tiden närmast efter

omläggningen genom särskilda påminnelsetavlor och andra anordningar

ständigt erinras om att högertrafik var gällande och därigenom skyddas mot

eljest ofrånkomliga »återfall» i vänstertrafik. För det andra borde trafikanterna

genom mångsidig och intresseväckande upplysningsverksamhet erhålla

noggrann kännedom om de ändrade trafikreglerna och stimuleras att

själva genom en målmedveten »omskolning» göra sig förtrogna med dem.

I anslutning härtill lämnade kommittén utförliga detaljföreskrifter hur

ifrågavarande åtgärder borde genomföras.

De med en övergång till högertrafik förenade kostnaderna beräknades av

kommittén för följande åtgärder:

förändring av vissa anordningar för trafiken å vägar och gator, såsom

vägmärken, trafiksignaler och refuger m. m.,

förändring av vissa av järnvägarnas signal- och säkerhetsanordningar,

vilka berör väg- och gatutrafiken,

ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel samt fasta anläggningar,

ombyggnad av omnibussar och vissa fasta för den yrkesmässiga omnibustrafiken

erforderliga anläggningar samt

åtgärder, som är nödvändiga i samband med övergången för att eliminera

därmed förenade olägenheter och risker.

Under förutsättning att övergång till högertrafik kunde ske i juni 1943,

skulle kostnaderna för ovan nämnda åtgärder enligt kommitténs beräkningar

uppgå till omkring 16 miljoner kronor. Kostnadsberäkningarna hade

grundats på prislägena vid skilda tider från hösten 1939 till utgången av

1940.

Enligt kommitténs förslag borde av kostnaderna något mer än 14 miljoner

kronor bäras av statsverket.

Vid den slutliga vägningen av skälen för och emot en omläggning kom

kommittén fram till att den ville förorda, att — därest ej ur statsfinansiella

synpunkter eller av andra skäl, som undandrog sig kommitténs bedömande,

hinder mötte — beslut fattades om införande av högertrafik.

över kommitténs betänkande avgavs, efter remiss, yttranden från ett stort

antal myndigheter och organisationer.

I flertalet av yttrandena tillstyrktes i princip övergång till högertrafik. Införande

av högertrafik avstyrktes av länsstyrelserna i Uppsala, Söderman
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961 7

lands, Hallands, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska

motorförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Statskontoret

och statspolisintendenten, som icke direkt avstyrkte den föreslagna reformen

i princip, uttalade sig emellertid mot dess genomförande, åtminstone

under rådande förhållanden.

Riksdagarna 1941, 19i3 och 1945

Vid 1941 års riksdag väcktes ånyo motioner om införande av högertrafik.

I utlåtande, nr 13, i anledning av motionerna anmärkte andra lagutskottet,

att frågan huruvida högertrafik skulle införas i vårt land efter verkställd

utredning var föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn härtill ansåg

utskottet, att riksdagen icke då borde taga ställning till denna fråga, samt

hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid behandlingen av utskottsutlåtandet i andra kammaren anförde chefen

för kommunikationsdepartementet att regeringen icke principiellt fattat

ståndpunkt i frågan om övergång till högertrafik, men att regeringen ansåg

det oundgängligen nödvändigt att vänta med sitt ståndpunktstagande, till

dess det framtida läget bättre kunde överblickas. I samband härmed påpekades

de betänkligheter, som en trafikomläggning mötte ur militär beredskapssynpunkt.

Även statsfinansiella skäl anfördes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även 1943 års riksdag behandlade i anledning av motioner frågan om omläggning

till högertrafik. Motionerna ledde emellertid icke till någon riksdagens

åtgärd.

Vid 1945 års riksdag väcktes åter motioner, i vilka hemställdes om en

övergång till högertrafik. Samma år hade chefen för kommunikationsdepartementet

i januari månad anmodat väg- och vattenbyggnadsstgrelsen att

skyndsamt dels verkställa den revision av kostnadsberäkningarna i högertrafikkommitténs

betänkande, som kunde föranledas av efter år 1940 inträffade

förhållanden, samt på grundval av en sådan revision framlägga nya

kostnadsberäkningar i ämnet, dels ock i samband därmed avgiva ej mindre

yttrande och förslag beträffande den övergångstid, som lämpligen borde

fastställas därest beslut om övergång till högertrafik skulle meddelas inom

en närliggande framtid, än även yttrande rörande de omständigheter i övrigt,

som styrelsen fann vara av betydelse för ett ståndpunktstagande i

frågan.

Styrelsen redovisade nämnda uppdrag med skrivelse den 2 mars 1945.

Under förutsättning att övergång till högertrafik skedde hösten 1946, skulle

kostnaderna för övergången enligt styrelsens beräkningar uppgå till cirka

27 miljoner kronor. Kostnaderna hade alltså sedan högertrafikkommitténs

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

beräkningar utfördes stegrats med omkring It miljoner kronor. Direkt jämförelse

mellan kommitténs och styrelsens siffror blev emellertid missvisande,

dels emedan styrelsen i sin beräkning medtagit vissa kostnader, som

kommittén icke tagit hänsyn till (fraktkostnader för bussar en miljon kronor

och oförutsedda utgifter en miljon kronor), dels på grund av den prisstegring

som inträtt sedan kommittén framlade sin beräkning.

Beträffande principfrågan, huruvida övergång borde ske till högertrafik,

anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att övergång till högertrafik med

hänsyn till kravet på största möjliga trafiksäkerhet i den kommande internationella

trafiken icke längre syntes kunna skjutas åt sidan. Styrelsen

fann till skillnad från högertrafikkommittén, att nackdelarna med vänsterstyrning

av fordonen vid vänstertrafik övervägde och ansåg därför, att rattens

placering måste anses ha en mycket stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt

och att en övergång till högertrafik även i detta avseende verkade

trafiksäkerhetsfrämjande. Vidare ansåg styrelsen, att det för automobilindustrien

i landet skulle vara av värde med samma trafikriktning i Sverige

och utlandet, vilket skulle medföra samma byggnadssätt för bilar avsedda

för export och för avsalu här i landet. Därigenom skulle tillverkningskostnaderna

kunna sänkas och konkurrenskraften ökas.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse avgavs, efter remiss,

yttranden av dåvarande statens arbetsmarknadskommission, såvitt angick

med frågan förbundna arbetsmarknadssynpunkter, och av statens industrikommission,

såvitt angick materialsynpunkter.

Arbetsmarknadskommissionen framhöll, att övervägande delen av arbetena

vid en övergång till högertrafik utgjordes av verkstadsarbeten. Verkstadsindustrien

var att anse som förhållandevis konjunkturkänslig, varför

hänsyn till läget på arbetsmarknaden syntes böra tagas vid valet av tidpunkt

för en eventuell övergång till högertrafik. Kommissionen ville framhålla

angelägenheten av att avgörande snarast fattades i principfrågan, huruvida

högertrafik skulle införas eller ej. Därest en trafikomläggning beslutades,

borde det överlåtas åt Kungl. Maj:t att med beaktande av bl. a. arbetsmarknadspolitiska

synpunkter bestämma om tidpunkten för reformens genomförande.

Industrikommissionen förklarade, att de med en övergång till högertrafik

förbundna materialfrågorna icke torde vara av beskaffenhet att utgöra hinder

mot en omläggning.

I utlåtande nr 62 vid 1945 års riksdag hemställde andra lagutskottet, att

förenämnda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet

höll för troligt, att Sverige icke på lång tid kunde förväntas bli i mera avsevärd

mån berört av en eventuell intensifiering av den internationella landsvägstrafiken.

Att mot bakgrunden härav taga risken av en ökad olycksfalls
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

9

frekvens inom landet i samband med en omläggning fann utskottet betänkligt.

Utskottet fortsatte:

Under ärendets behandling har framhållits, att Sverige icke i längden kan

bibehålla ett trafikvstem som avviker från det som tillämpas i flertalet

andra länder och att ett uppskov med omläggningen bland annat kommer

att medföra väsentligt ökade kostnader. Även om trafiksäkerhetssynpunkterna

i en framtid skulle kräva övergång till högertrafik, finner utskottet den

omständigheten att omläggningen då eventuellt skulle bliva dyrare ej vara

avgörande för frågans behandling i nuvarande läge. Åtskilliga reformförslag

på socialpolitikens område, vilka under kriget fått vila, påkalla efter

dess avslutande uppmärksamhet och komma vid genomförandet att kräva

stora kostnader. Samtidigt därmed framträder behovet av utgiftsbegränsningar

för vinnande av lättnader i beskattningen. För en övervägande del av

landets befolkning torde förverkligandet av önskemål i berörda avseenden

framstå såsom mera angeläget än införandet av högertrafik. Enligt utskottets

mening böra under sådana förhållanden ej nedläggas stora kostnader

för genomförande av en trafikomläggning, vars aktuella fördelar skulle vara

minst sagt tvivelaktiga.

Till det anförda kommer den omständigheten, att kravet på övergång

till högertrafik i och för sig icke torde uppbäras av någon utbredd folkmening.

Enligt utskottets åsikt bör en reform som skulle utöva så stor inverkan

på medborgarnas vanor som en genomgripande ändring av hävdvunna

trafikregler ej komma till stånd med mindre än att den omfattas av

folkets breda lager. Därest frågan om införande av högertrafik ånyo skulle

komma under statsmakternas behandling, kan det ifrågasättas, om icke

folkmeningen borde undersökas genom folkomröstning.

I en vid utlåtandet fogad reservation erinrades om andra lagutskottets

utlåtande nr 24 vid 1939 års riksdag samt om det resultat som framlagts av

1939 års högertrafikkommitté. Reservationen utmynnade i en hemställan

att riksdagen måtte dels för sin del besluta, att högertrafik skulle införas i

landet, dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t ville

närmare överväga frågan om den lämpliga tidpunkten för en trafikomläggning

och förelägga riksdagen förslag härom.

Efter långvariga debatter i båda kamrarna biföll första kammaren reservationen,

varemot andra kammarens flesta ledamöter röstade för bifall till

utskottets hemställan. Frågan om införande av högertrafik förföll sålunda.

Det må i detta sammanhang nämnas alt vissa uttalanden gjorts efter

1945 i statliga och enskilda utredningar beträffande högertrafikfrågan.

Sålunda framhöll 19hk ars trafikförfattningssakkunniga i sitt betänkande

med förslag till vägtrafikförordning m.m. (SOU 1948: 34) att med hänsyn

till de betydande fördelar, som skulle vinnas genom en övergång till högertrafik,

de sakkunniga fann det angeläget, att denna fråga kom att vederbörligen

uppmärksammas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 är 1961

Den Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. in.

underströk i sitt betänkande nr 5 med förslag till lättnader i fråga om tullbehandling

m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna

(SOU 1953: 5) det betydande praktiska värde det skulle ha för den internordiska

trafiken, om Sverige såg sig i stånd att övergå till högertrafik.

b rågan om övergång till högertrafik och därmed sammanhängande problem

var också sedan slutet av 1950 föremål för utredning inom Ingenjörsvetenskapsakademiens

transportforskningskommission, som redovisade sitt

arbete i en skrift dagtecknad den 25 september 1953. Målet för utredningsarbetet

var dels att komplettera 1939 års högertrafikkommittés betänkande

på de punkter, detta kunde anses föråldrat, dels att framlägga en allmän

plan för hur övergången till högertrafik skulle praktiskt och på billigaste

sätt genomföras. Av innehållet må här endast nämnas, att kommissionen,

som utgick från att omläggningen skulle ske tidigast 1958 och senast 1959,

beräknade kostnaderna för densamma till 149 miljoner kronor.

1953 års riksdag

Vid denna riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning

och förslag till nästa års riksdag angående införande av högertrafik i Sverige.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som inhämtade yttranden

från ett flertal myndigheter och organisationer. I sitt utlåtande nr 39

framhöll utskottet, att Sveriges vägtrafikutbyte med utlandet ökat betydligt

under efterkrigsåren samt att det stigande antalet motorfordon pekade hän

mot livligare förbindelser längs vägarna med länder, som tillämpade högertiafik.

De olägenheter som under sådana förhållanden var förbundna med

en körregel, som var motsatt den allmänt tillämpade, måste bedömas som

allvarliga. Motorförare från länder med högertrafik löpte sålunda en extra

risk för olycksfall till följd av ovana vid vår vänstertrafik. Drygt 30 procent

av de skador, som inträffade i trafik med utländska motorfordon från högertrafikländer,

stod i samband med förarens ovana vid vänstertrafik. Även

om det totala antalet trafikolyckor föranledda härav var förhållandevis litet,

syntes det tydligt att man vid en utvidgad internationell samfärdsel där

hade en betydande olycksfaktor att räkna med. Ett bibehållande av vänstertrafiken

skulle också verka hämmande på en önskvärd utveckling mot livligare

förbindelser över gränserna. Mot bakgrund av dessa omständigheter

ansåg utskottet ett bibehållande av vänstertrafik såsom oförenligt med en

framsynt politik på trafikens område. Därtill kom att vissa trafiksäkerhetssynpunkter

talade för högertrafik. Utskottet åsyftade därvid främst det förhållandet

att omkring 95 procent av samtliga här i landet registrerade bilar

hade ratten placerad till vänster, vilket innebar att bilarna i vänstertrafik

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

erbjöd avsevärt sämre möjligheter att överblicka vägbanan i de fall, dar

sikten skymdes av framförvarande fordon; en omständighet som lätt kunde

bli ödesdiger vid omkörningsförsök, då svårigheterna att i tid uppmärksamma

mötande fordon eller andra hinder i vägen ofta orsakade olyckstillbud.

För övergång till högertrafik talade enligt utskottet även den utländska

turisttrafikens ekonomiska betydelse för vårt land. För den del av Sveriges

bilindustri, som med hänsyn till exporten tillverkade typer för såval vänstersom

högertrafik, skulle det vara av värde om endast en enhetlig typ behövde

framställas. Därigenom skulle nämligen tillverkningskostnaderna kunna

sänkas och konkurrenskraften ökas. Slutligen kunde man icke bortse från

betydelsen av att vårt land såg frågan även ur en vidare synpunkt och lat

sitt handlingssätt i någon mån bestämmas av det berättigade europeiska

intresset av enhetliga trafikregler. Omläggningen skulle onekligen vara förenad

med ökad risk för trafikolyckor under övergångstiden. Med god planläggning

av trafikomställningen och intensiv propaganda före och under

den första tiden med högertrafik jämte effektiv ledning och övervakning av

trafiken borde emellertid trafikolycksfallen verksamt kunna förebyggas och

det torde i vart fall icke råda något tvivel om att de fördelar för trafiksäkerheten

på lång sikt, som var att vinna med en övergång till högertrafik, väl

uppvägde de risker i detta hänseende som var att räkna med under den

första tiden efter omläggningen. På grund av vad utskottet sålunda framhållit

fann utskottet det för Sveriges del vara med så avsevärda fördelar

förenat att övergå till högertrafik, att vårt land snarast möjligt borde inrikta

sig på en sådan övergång. Dessförinnan torde emellertid erfordras

kompletterande utredning, främst rörande finansieringen av kostnaderna,

samt ett närmare klarläggande av förutsättningarna ekonomiskt och arbetsmarknadspolitisk!

för att under de närmaste åren genomföra det ombyggnadsprogram,

som måste föregå en omläggning av trafiken. Vid en sådan

utredning borde även särskilt undersökas vid vilken tidpunkt själva övergången

till högertrafik lämpligen borde ske.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet att riksdagen måtte

anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda förutsättningar för vårt land att under

den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge anledning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

1954 drs kommitté för utredning om högertrafik

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen lör kommunikationsdepartementet

den 8 januari 1954 särskilda sakkunniga för att utreda

förutsättningarna för vårt land att inom den närmaste framtiden genomföra

en övergång till högertrafik. De sakkunniga antog benämningen 1955 års

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

kommitté for utredning om högertrafik och avgav den 30 oktober 1954 betänkandet

»Högertrafik» (SOU 1954:30). Ur betänkandet torde följande

böra anföras:

Kommittén delade 1939 års höger trafikkommittés uppfattning att det ur

teoretisk eller teknisk synpunkt inte kunde givas företräde åt vänstertrafik

eller högertrafik. Med utgångspunkt från tillgängligt statistiskt material

hade kommittén funnit, att det icke syntes föreligga något som tydde på att

trafiksäkerheten i Sverige skulle väsentligt ha rönt påverkan av att vi hade

andra trafikregler än angränsande länder. Beträffande frågan om vägtrafikolyckornas

huvudorsaker och rattens placering hade kommittén funnit, att

det icke torde vara möjligt att ur trafiksäkerhetssynpunkt bedöma frågan

om dennas placering tillförlitligt, utan att undersökningar vidtogs av en

omfattning, som kommittén icke ansett sig kunna påkalla. Med hänsyn till

den mänskliga faktorns avgörande betydelse för uppkomsten av trafikolyckor

torde man böra vara ytterst försiktig med att härleda olyckornas

uppkomst från sådana tekniska detaljer som rattens placering.

I fråga om turismen ansåg kommittén, att det var mycket vanskligt att

göra något uttalande rörande i vilken omfattning den utländska turist- och

motorfordonstrafiken skulle öka genom en övergång till högertrafik i Sverige.

Några tillförlitliga beräkningar i detta hänseende torde icke kunna

framläggas.

De skal, som kunde anföras mot en övergång till högertrafik, nämligen

den sannolika ökningen på kortare sikt av olycksriskerna efter trafikomläggningen

och de stora kostnaderna för omläggningen, var enligt kommittén

i och for sig tungt vägande. Till förmån för en övergång till högertrafik

talade emellertid den slutsatsen, att i händelse högertrafik ej infördes, olyckorna,

som berodde på ovana vid vänstertrafik, måste i det långa loppet

medföra skadeverkningar av större omfattning än de, som kunna förväntas

uppkomma av olyckor, vilka berodde på ovana vid högertrafik, i händelse

sadan trafik infördes. Kommittén ansåg att detta långsiktiga och mera framsynta

perspektiv borde anläggas, när man gick att bedöma frågan om eu

övergång till högertrafik.

Huvudskälet för övergång till högertrafik var emellertid enligt kommitténs

uppfattning utvecklingen av den internationella landsvägstrafiken och

det därav betingade intresset av enhetliga trafikregler länderna emellan.

Med hänsyn till dessa omständigheter förordade kommittén att övergång

till högertrafik genomfördes i vårt land för väg- och gatutrafiken, däremot

inte för järnvägstrafiken. En omläggning vid järnvägarna skulle komma att

draga mycket stora kostnader, vilka icke skulle stå i rimlig proportion till

darmed vunna fördelar. Omläggningen skulle genomföras samtidigt över

hela landet under år 1959. Förutsättningen härför var dock att beslut an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

13

gående omläggningen fattades under år 1955. Beträffande tidpunkten på

året fann kommittén att en omläggning borde förläggas i anslutning till

tiden för nedgången i spårvagns- och busstrafiken i landets tätorter samt å

sådan tid, att skolorna kunde medverka i trafiksäkerhetspropagandan. Ur

dessa synpunkter torde en söndag i juni månad vara mest lämpad. Enligt

kommitténs uppfattning borde det dock överlåtas åt Kungl. Maj:t att med

beaktande av bland annat ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter

bestämma, när trafikomläggningen skulle äga rum.

För att om möjligt minska olycksriskerna vid en trafikomläggning förordade

kommittén, att en generell fartbegränsning till 70 kilometer i timmen

vidtogs. Fartbegränsningen borde gälla åtminstone under den månad,

under vilken trafikomläggningen skedde.

De för en övergång till högertrafik erforderliga åtgärderna fann kommittén

vara följande:

ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel och fasta anläggningar,

ombyggnad av bussar och vissa fasta för den yrkesmässiga busstrafiken

erforderliga anläggningar,

ändring av vissa anordningar och anläggningar för väg- och gatuväsendet

samt vissa signal- och säkerhetsanordningar m. m. vid järnvägarna,

flyttning av vägmärken och ombyggnad av snöplogar m. m. för skogsbruket,

ändring av bussar och vissa omläggningsarbeten in. in. inom krigsmakten,

ombyggnad av bensinstationer m. m. samt

åtgärder mot ökade olycksrisker, administration m. m.

Beträffande de sistnämnda åtgärderna må här endast nämnas att kommittén

i huvudsak anslöt sig till de rekommendationer, som avgavs av 1939

års högertrafikkommitté, samt att kommittén fann det naturligast, att den

enhetliga planläggningen av samtliga vid trafikomläggningen ifrågakommande

åtgärder i varje fall till en början anförtroddes åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kostnaderna för de ovannämnda åtgärderna beräknade kommittén under

förutsättning att beslut om övergången fattades under år 1955 till sammanlagt

215 miljoner kronor. I detta belopp ingick dock icke några indirekta

kostnader, vilka säkert skulle komma att uppstå men som icke lät sig i

förväg beräknas.

För finansieringen av kostnaderna föreslog kommittén införande av särskilda

tilläggsskatter å drivmedel för budgetåren 1955/56—1958/59 så utformade,

att skatterna beräknades inbringa ett par hundra miljoner kronor

för ifrågavarande fyra år. Sådana skatter syntes böra bestämmas till tre öre

för liter bensin, motorsprit och brännolja. Av de medel som således beräk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

nades inflyta, skulle kostnaderna för åtgärder beträffande landsbygdens

allmänna vägar m. m. helt bestridas, varjämte statsbidrag skulle utgå med

i princip 95 % för åtgärder i fråga om allmänna vägar i städerna, enskilda

vägar, skogsbruk, krigsmakt, spårvägar och bussar samt 90 % i fråga om

säkerhetsanordningar vid järnvägar. Till ombyggnad av bensinstationer

förutsattes ej att statsmedel skulle utgå.

Mot kommitténs förslag i huvudfrågan avgavs reservation av dess ordförande

som icke ansåg de för en övergång till högertrafik anförda skälen

uppväga de med en trafikomläggning förenade kostnaderna och olägenheterna.

Avvikande meningar anfördes även rörande kostnadsberäkningen och

reformens finansiering.

Över kommitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden från ett stort

antal myndigheter och organisationer.

Beträffande remissmyndigheternas inställning till kommitténs förslag i

huvudfrågan kan rent allmänt sägas, att trafikomläggningen tillstyrktes i

den övervägande delen yttranden, men att antalet remissinstanser, som avstyrkte

eller uttalade betänkligheter eller som fogade förbehåll till sina tillstyrkanden,

icke var obetydligt. Anmärkningsvärt var att länsstyrelserna i

Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län — landsändar med livliga vägtrafikförbindelser

med högertrafikländer — avstyrkte eller uttalade starka

betänkligheter mot reformen. Vidare må noteras, att de tre organisationer,

som företrädde trafikbilägarnas intressen, avstyrkte kommitténs förslag och

ställde sig ganska likgiltiga till högertrafiken som sådan.

1955 års folkomröstning

I kommittéförslaget berördes icke folkomröstningsfrågan av utredningens

majoritet. Tre ledamöter gjorde emellertid uttalanden, som kunde sägas

innebära, att de i princip accepterade tanken på en folkomröstning i ärendet.

I propositionen nr 111 till 1955 års riksdag föreslogs, att en rådgivande

folkomröstning angående högertrafikfrågan skulle anordnas. Föredragande

departementschefen konstaterade att meningarna rörande en trafikomläggning

var delade och fortsatte:

Med hänsyn härtill och då frågan om en övergång till högertrafik måste

betecknas som en fråga av stor vikt för allmänheten till följd av den genomgripande

ändring i medborgarnas trafikvanor, som en omläggning innebär,

synes tanken på att inhämta medborgarnas uppfattning genom en rådgivande

folkomröstning i frågan ligga nära till hands.---I remissyttran
dena

över förslaget och i den offentliga debatt, som förts i frågan, har emellertid

flera argument mot en folkomröstning i högertrafikfrågan anförts.

Det har sålunda gjorts gällande, att spörsmålet är alltför komplicerat för att

lämpa sig för referendum. Enligt min mening bör dock den upplysningskampanj,

som jag förutsätter kommer att föregå omröstningen, ge medbor
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961 15

garna förutsättningar att taga objektivt grundad ställning till frågan. Det

har mot en folkomröstning om högertrafiken vidare invänts, att folkmeningen

är alltför lättpåverkad samt att stora kostnader är förbundna med

en omröstning. Om dessa argument, som egentligen drabbar folkomröstningsinstitutet

som sådant, skulle ges beaktande, torde snart sagt ingen reform

anses kunna bli föremål för ett referendum. Ett annat ofta återkommande

argument är att, om kostnaderna för reformen skall betalas av bilismen,

det är oriktigt att undersöka uppfattningen även hos folk, som icke

äger motorfordon. Härom kan sägas, att — bortsett från att man, med

hänsyn till trolig övervältring av större eller mindre del av kostnaderna på

allmänheten, ej med säkerhet vet, hur kostnaderna för reformen slutligen

kommer att fördela sig på olika befolkningsgrupper — högertrafikfrågan

icke uteslutande är av ekonomisk natur och att även andra trafikanter än

de, som betalar bilskatt, i hög grad berörs av en trafikomläggning. Slutligen

har invänts, alt en folkomröstning medför tidsutdräkt innan beslut i frågan

kan fattas; detta dröjsmål förlänger det nuvarande osäkerhetstillståndet,

varjämte kostnaderna för reformen och olycksriskerna under övergångstiden

kan öka vid ett genomförande vid en senare tidpunkt än vad kommittén

förutsatt. För egen del anser jag emellertid, att om en folkomröstning

i och för sig anses önskvärd, olägenheterna med ett uppskov om ungefär ett

år, innan principbeslut i huvudfrågan kan fattas, icke är av den storleksordningen,

att de bör lägga hinder i vägen för ett referendum i frågan, särskilt

som arbetsmarknads- och konjunkturläget ej ter sig särdeles gynnsamt

för att snart påbörja de för omläggningen erforderliga arbetena. Med hänsyn

till ärendets vikt och de delade meningar, som yppats i själva sakfrågan,

anser jag det lämpligt, att folkets mening i högertrafikfrågan inhämtas, och

jag förordar sålunda en allmän folkomröstning i ärendet.

Statsutskottet som behandlade propositionen tillstyrkte i sitt utlåtande

nr 131 förslaget om en allmän folkomröstning i ärendet. Riksdagen godkände

utlåtandet.

Folkomröstningen ägde rum den 16 oktober 1955. Därvid avgavs 2 581 687

röster, varav 400 061 ja-röster och 2 139 996 nej-röster samt 41 630 blanka

röster. Omräknat i procent innebar resultatet att 15,5 procent röstade för

högertrafik, 82,9 procent för vänstertrafik och att 1,6 procent icke hade

någon bestämd mening. Det må anmärkas att röstdeltagandet uppgick till

ungefär 53 procent.

Utvecklingen efter 1955

Den nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m.m.

underströk i sitt slutbetänkande (SOU 1956:45) ånyo riskerna ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som föranleddes av att Sverige i motsats till övriga

nordiska länder fortfarande tillämpade vänstertrafik, och rekommenderade

att ytterligare åtgärder vidtogs för att varna trafikanter, som inreste till

eller utreste från Sverige, att annat trafiksystem tog vid.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

För att belysa kostnadsutvecklingen sedan 1954 har Allmänna lngeniörsbyrån

AB på uppdrag av Föreningen för högertrafik i Sverige under år 1960

verkställt en beräkning av kostnaderna för övergång till högertrafik i Sverige.

Därvid har framkommit att — därest beslut om en övergång under år

1965 fattas senast 1962 — kostnaderna för omläggningen skulle uppgå till

325 miljoner kronor i 1960 års penningvärde.

Till Nordiska rådets nionde session, som hölls i Köpenhamn i februari

1961, väcktes hösten 1960 ett medlemsförslag med hemställan att Nordiska

rådet med hänsyn till frågans stora nordiska vikt måtte rekommendera Sveriges

regering att överväga möjligheterna för en övergång till högertrafik.

Förslaget tillstyrktes vid remissbehandling av ett flertal myndigheter och

organisationer såväl i Sverige som i de övriga nordiska länderna. Vid behandlingen

av frågan underströk trafikutskottet kraftigt den avgörande betydelsen

av att de nordiska länderna fick enhetliga trafikregler och att detta

först och främst gällde med hänsyn till körriktningen. Eftersom denna fråga

emellertid tagits upp från svensk sida, fann utskottet att det icke var behov

av någon rekommendation av det slag medlemsförslaget förordade.

Trafikutskottet syftade därvid bland annat på det förhållandet att chefen

för kommunikationsdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den

2 december 1960 tillkallat en särskild sakkunnig för att utreda kostnaderna

vid övergång till högertrafik. I direktiven för utredningen heter det bland

annat:

Med hänsyn till den betydelse kostnadsfrågan äger för övervägandena om

övergång till högertrafik är det uppenbarligen av stort intresse att den offentliga

debatten i denna fråga kan grundas på tillförlitliga, aktuella kostnadsberäkningar

baserade på prognoser rörande trafikutvecklingen på lång

sikt. Bland annat med tanke på den strukturförändring inom hela trafikapparaten,

som skett under senare hälften av förra decenniet och som kan

beräknas fortsätta i stegrad takt under 1960-talet, kan de tidigare verkställda

kostnadsberäkningarna inte sägas erbjuda en tillfredsställande

grundval för debatten. Det synes därför motiverat att kostnadsfrågan nu

utredes på nytt. Vid utredningen bör särskilda kostnadsberäkningar göras

för omläggning vid alternativa tidpunkter framöver.

Det bör understrykas, att förordnandet av en ny utredning självfallet inte

innebär något ställningstagande till frågan huruvida en trafikomläggning

bör äga rum.

Motionerna

I motionerna framhålles inledningsvis, att Irågan om Sveriges övergång

till högertrafik fått förnyad aktualitet samt att en markant omsvängning

skett beträffande allmänhetens inställning till frågan sedan 1955 års folkomröstning.

Motionärerna redogör vidare för argumenten för en omlägg
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1967

17

ning av trafiksystemet och understryker att dessa argument fått ökad betydelse

genom de senaste årens starka utveckling av den internationella trafiken.

De framhåller, att kostnadsutvecklingen talar för att omläggningen

äger rum så snart som möjligt. Därefter anför de:

En omläggning till högertrafik kräver självfallet synnerligen omfattande

förberedelser. Det måste vara ett oeftergivligt villkor att tryggheten i trafiken

säkerställes i samband med omläggningen och under tiden därefter

genom väl planlagda trafiksäkerhetsåtgärder samt att trafiken förorsakas

minsta möjliga hinder och olägenheter. Av denna anledning krävs en ingående

utredning av alla därmed förenade problem. Det är också angeläget att

denna utredning utföres så snart som möjligt. I det följande skall endast

vissa huvudproblem något beröras. Det är vår förvissning att man genom

en noggrann planläggning skall kunna genomföra en trafiksäker reform

och att det stora intresse som i samband med trafikomläggningen kommer

att ägnas åt trafiksäkerhetsproblemen kommer att få ett positivt inflytande

på trafiksäkerheten även i övrigt.

De problem motionärerna därefter berör är frågan om lämplig tidpunkt

för övergången, effektiv administrativ organisation, hastighetsbegränsning

och andra extraordinära trafikregleringar, särskilda av övergången påkallade

vägmärken och trafikanvisningar, intensifierad trafikövervakning, fotgängarnas

problem vid en övergång, skolornas, bilskolornas, motororganisationernas

och andra organs utbildning av trafikanter på särskilda svårigheter

i samband med omläggningen samt propaganda och upplysning. Härefter

fortsätter motionärerna:

Som tidigare nämnts har kommunikationsministern tillsatt en särskild

utredning angående kostnaderna för en övergång till högertrafik. Därutöver

har behandlats behovet av utredningar rörande problem i samband med

genomförandet av trafikomläggningen främst med syfte att trygga säkerheten

i trafiken under och efter omläggningen. Denna kompletterande utredning

bör även omfatta de olika juridiska problem som är förenade med omläggningens

genomförande.

Då kostnaderna för omläggningen från vänster- till högertrafik synes successivt

öka ju längre omläggningen uppskjutes är redan detta en anledning

att de erforderliga kompletterande utredningarna utföres med största skyndsamhet,

så att ett beslut kan fattas utan onödigt dröjsmål.

Än större vikt bör tillmätas det förhållandet att de allvarliga olycksrisker

som sammanhänger med olikheterna i trafiksystem mellan Sverige och

grannländerna liksom övriga olägenheter för resandeutbytet mellan länderna

kvarstår och förvärras intill dess omläggningen genomföres. Varje dröjsmål

medför sålunda ökade olyckor och olägenheter samt ökade kostnader.

Remissyttrandena

Med undantag för Folkrörelsernas motorförbund tar samtliga remissinstanser

ställning till frågan huruvida Sverige hör övergå till högertrafik

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

och uttalar sig därvid för en sådan övergång. Ordföranden i Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande är dock skiljaktig och anser bland

annat att ett beslut om övergång till högertrafik måste föregås av en förnyad

folkomröstning. I skrivelserna från Sveriges läkares automobilklubb

och Sveriges motorfederation redovisas också en positiv inställning till en

trafikomläggning.

I den fråga som tagcs upp i motionerna är meningarna emellertid mera

delade. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande anser den begärda utredningen

icke för närvarande erforderlig, medan de övriga remissorganen

tillstyrker motionsyrkandet.

Väg- och vaitenbyggnadsstyrelsen erinrar om den utredning som pågår

beträffande kostnaderna vid en övergång till högertrafik och fortsätter:

Eftersom kostnadernas storlek bland annat blir beroende av vilken tidpunkt

som väljes för trafikomläggningen, torde utredningsmannen beröra

även detta och andra problem, som sammanhänger med en övergång till

högertrafik. Det är dock ej tänkbart att utredningen skulle kunna lösa alla

de praktiska problem, som uppstår vid en trafikomläggning. För det fortsatta

arbetet torde det vara nödvändigt att tillsätta något organ med uppgift

och befogenhet att under den relativt långa tid som måste förflyta mellan

ett beslut om införande av högertrafik och tidpunkten då övergången sker,

förbereda övergången samt att meddela direktiv och beslut i sådana frågor.

Med hänsyn härtill och då frågan om övergång till högertrafik torde få anses

vara tillräckligt utredd, anser styrelsen det ej vara erforderligt med ytterligare

utredning. Principbeslut bör kunna fattas sedan kostnaderna klarlagts,

varefter det bör ankomma på ovan omtalade organ att handlägga de

frågor av trafiksäkerhetsteknisk, juridisk eller annan art, som uppkommer

i samband med trafikomläggningens genomförande.

Statens trafiksäkerhetsråd hänvisar till ett yttrande den 28 november

1960 över det i det föregående omnämnda medlemsförslaget i Nordiska rådet.

I detta förklarade trafiksäkerhetsrådet, att en helt förutsättningslös utredning

rörande kostnaderna för en övergång och lämplig tidpunkt för en

sådan övergång borde verkställas samt att det vidare borde noggrant och

realistiskt utredas, huru själva övergången skulle organiseras och genomföras

för att den skulle ske under så betryggande former som möjligt. Sedan

därefter särskild utredningsman tillkallats för att utreda kostnaderna,

ifrågasätter rådet om det för närvarande kan anses erforderligt med ytterliggare

utredningar.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande anför bland annat:

Det synes NTF som om det icke vore nödvändigt att nu tillsätta ytterligare

en utredning. Väsentligt är att få veta kostnaderna för övergången och

den utredning, som sysslar härmed, torde komma in på flera av de frågor,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

19

varom nu ytterligare utredning begäres. NTF finner det lämpligast, att sedan

kostnadsutredning framlagts, frågan om övergång till högertrafik upptages

till principbehandling i riksdagen. Vid positivt beslut bör därefter

den av motionärerna föreslagna utredningen komma till stånd. Utredningen

bör få till uppgift att på basis av principbeslutet planlägga alla detaljer i

samband med övergången till högertrafik.

Kungliga automobilklubben framhåller att kostnaderna inte kan behandlas

isolerade utan måste sättas i relation till de åtgärder, som är nödvändiga

vid en övergång. Sådana åtgärder är både av trafikteknisk och trafiksäkerhetsmässig

natur. Det framstår därför enligt klubbens mening som absolut

nödvändigt att samtliga frågor sammanhörande med Sveriges övergång till

högertrafik utreds parallellt med utredning av kostnaderna. Härför talar

också att man i tidigare utredningar icke berört planläggningen av själva

övergången och därmed sammanhängande frågor, problem som det är angeläget

att få utredda.

Motormännens riksförbund ansluter sig till vad som framhålles i motionerna

och tillstyrker i likhet med Folkrörelsernas motorförbund en skyndsam

utredning av samtliga frågor, som sammanhänger med en omläggning

till högertrafik.

Motorförarnas helnykterhetsförbund tillstyrker motionerna men framhåller,

att resultatet av den i dessa begärda utredningen inte behöver föreligga

i sin helhet, innan beslut om trafiksystemets omläggning kan fattas,

eftersom det redan nu föreligger avsevärt material beträffande omläggningens

genomförande. Man måste också räkna med att viss tid förflyter

mellan beslutets fattande och dess förverkligande. Ur kostnadssynpunkt är

det emellertid viktigt att riksdagen snarast möjligt tar ställning till frågan

om en trafikomläggning.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har chefen för kommunikationsdepartementet

i december förra året tillkallat en särskild sakkunnig

för att utreda kostnaderna vid en övergång till högertrafik i Sverige. I direktiven

för utredningen har särskilt understrukits, att förordnandet av densamma

inte innebär något ställningstagande till frågan huruvida en trafikomläggning

bör äga rum.

I förevarandc motioner göres gällande, alt en övergång till högertrafik

inte förutsätter endast en utredning rörande kostnaderna för en sådan åtgärd.

Därutöver måste, framhåller motionärerna, utredas dels ett flertal

problem i samband med själva genomförandet jäv trafikomläggningen,

främst sådana som tar sikte på att trygga säkerheten i trafiken under och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 är 1961

efter omläggningen, och dels de olika juridiska problem, som är förenade

med denna. Motionärernas hemställan går ut på att jämväl dessa problem

göres till föremål för en skyndsam utredning.

Utskottet vill till undvikande av varje missförstånd inledningsvis konstatera,

att motionerna — även om det i dessa argumenteras för högertrafik

■— icke avser att riksdagen nu skall taga ställning till huvudfrågan, huruvida

en trafikomläggning skall ske, och icke heller för sin behandling förutsätter

att ett sådant ställningstagande göres. Utskottet inskränker sig därför

till att i detta avseende uttala, att frågan om en trafikomläggning

snarast möjligt bör bringas i sådant skick, att den kan föreläggas riksdagen.

Oavsett vilken inställning man har till spörsmålet om en övergång till

högertrafik, är det nämligen av stor betydelse att snabbt få ett avgörande

beslut i saken. De som anser att en sådan övergång bör komma till stånd

kan med fog framhålla, såväl att kostnaderna för en omläggning stiger

som att svårigheterna i samband med en övergång växer för varje år som

går. För dem som förordar ett bibehållande av vänstertrafik är det likaledes

värdefullt att få ett avgörande i saken, enär planläggningen i trafikfrågor

och investeringarna i gatu-, väg- och andra trafikanläggningar försvåras

av den ovisshet beträffande det framtida trafiksystemet, som uppstått

genom att en övergång till högertrafik ånyo aktualiserats.

Mot bakgrund av det nu sagda har utskottet med tillfredsställelse erfarit,

att den särskilde utredningsmannen beräknar att kunna avlämna

resultatet av sitt arbete redan i oktober månad detta år. Utskottet har

vidare inhämtat, att utredningsmannen för att verkställa en så utförlig

kostnadsberäkning som möjligt måste ta upp till behandling ett flertal av de

problem, som åsyftas med motionsyrkandet. Sålunda måste han vid sina

beräkningar utgå från en bestämd tidpunkt för trafikomläggningen, och

enligt sina direktiv har han därvid att företaga särskilda beräkningar för

omläggning vid alternativa tidpunkter framöver. Han måste vidare ta ställning

till vilka åtgärder, som skall vidtas för att minska olycksriskerna i

trafiken i samband med en omläggning, innan han har möjlighet att beräkna

kostnaderna i denna del. Utskottet har inhämtat, att utredningsmannen

därvid kommer att behandla bland annat spörsmålen rörande upplysning

och propaganda ävensom frågan hur en omläggning skall administreras.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes det utskottet sannolikt, att det

material, som utredningsmannen kommer att redovisa, blir av sådan omfattning

att det efter vederbörlig remissbehandling kan läggas till grund

för ett principavgörande i huvudfrågan. Om så ej skulle bli fallet, förutsätter

utskottet att Kungl. Maj :t utan tidsutdräkt föranstaltar om sådan komplettering,

som befinnes erforderlig för ett dylikt principavgörande.

Det är dock troligt, att vissa ytterligare problem, som sammanhänger med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 196i 21

en övergång till högertrafik, kommer att återstå. Utredning av dessa kan

emellertid enligt utskottets uppfattning utan olägenhet anstå till dess statsmakterna

fattat beslut i huvudfrågan. Vid positivt ställningstagande till en

trafikomläggning gives det sedan möjlighet att under den relativt långa tid,

som måste förflyta mellan beslutet och själva omläggningen, få dessa frågor

utredda. Att redan nu verkställa utredning av samtliga med en omläggning

sammanhängande problem skulle enligt utskottets mening därjämte kunna

få till följd, att riksdagens ståndpunktstagande i huvudfrågan fördröjes.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig utskottet kunna i likhet med

väg- och vattenbyggnadstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande uttala, att den av motionärerna

begärda utredningen för närvarande icke är erforderlig. Däremot är det enligt

utskottets mening lämpligt, att vad utskottet ovan anfört om angelägenheten

av att frågan om en eventuell trafikomläggning föres fram till

ett skyndsamt avgörande bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:1 och II: 5, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin

mening giva till känna vad utskottet anfört, samt

2) att motionerna i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet hemställt under 1) icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, fru Gärda Svenson, herrar Magnusson, Edström och

Virgin;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, Rimmerfors, fröken Wetterströin, herrar Odhe, Wahlund

och fru Ekendahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:293 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till viss busstrafik m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten