Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961

1961-02-14 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:4, Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av väckta motioner om likalönsprincipen,

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande

motionerna nr 105 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 131

i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. angående likalönsprincipen, dels

0 c k de likalydande motionerna nr 106 i första kammaren av herr Lundström

m. fl. och nr 132 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. angående

likalönsprincipens genomförande inom statsförvaltningen.

I motionerna 1:105 och 11:131 har hemställts (yrkandena under 1.), att

riksdagen måtte besluta »att uttala sig för att Sverige ratificerar a) Internationella

arbetsorganisationens konvention nr 111 angående diskriminering

1 fråga om anställning och yrkesutövning och b) Internationella arbetsorganisationens

konvention nr 100 med ansluten rekommendation nr 90 angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».

Motionerna innehåller därjämte ett yrkande om utredning rörande en

ekonomisk värdering av hushållsarbetet. I denna del kommer motionerna

inte att behandlas i detta utlåtande utan i utskottets utlåtande nr 6.

I motionerna 1:106 och 11:132 har hemställts, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning med uppgift att undersöka

under vilka former och under vilken tid ett genomförande av likalönsprincipen

inom den statliga förvaltningen kan ske så att en plan härom så snart

som möjligt kan föreläggas riksdagen».

Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionen 11:131.

Huvuddragen av likalönsfrågan fram till år 1960

En utförligare redogörelse för likalönsfrågan fram till år 1960 finns i

andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960, vartill utskottet får hänvisa.

Här återges endast huvudragen av frågan.

Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 om lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde antogs av organisationens all
Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961

männa konferens år 1951. Konventionen ålägger stat, som ansluter sig därtill,

att, »på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av

lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tilllämpningen

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde». Principen må enligt konventionen kunna tillämpas genom a) lagstiftning,

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön,

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller d) genom de vid

a)—c) angivna utvägarna i förening.

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonvent

i o n e n har vid flera tillfällen varit under riksdagens prövning. Första

gängen var år 1952, då i enlighet med vad som åligger Sverige i egenskap av

medlem av Internationella arbetsorganisationen konventionen underställdes

riksdagen för yttrande. Härvid ansåg riksdagen — i enlighet med vad som

föreslagits i propositionen i ämnet — att Sverige icke borde tillträda konventionen.

Såsom skäl härför anfördes, att en ratificering skulle innebära ett frångående

av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens

parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar

träffa överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl upprepades,

då frågan återkom vid 1956 års riksdag, 1958 års B-riksdag och 1959

års riksdag. Därjämte åberopades vid 1956 års riksdag, att ett genomförande

av likalönsprincipen skulle medföra stora utgifter för det allmänna. Vid 1959

års riksdag anfördes såsom ytterligare skäl mot ratificering, att statsmakterna

vid föregående riksdag intagit den ståndpunkten att principens genomförande

på det statliga området var en förhandlingsfråga samt att denna

ståndpunkt knappast var förenlig med konventionen.

Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 angående diskriminering

i fråga om anställning och yrkesutövning antogs av organisationens

allmänna konferens år 1958. Konventionen ålägger ratificerande stat

att främja likställdhet i nämnda hänseenden genom att avskaffa diskriminering

på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell

härstamning eller socialt ursprung, över konventionen inhämtades 1959

riksdagens yttrande. Riksdagen anslöt sig därvid till en i propositionen i

ämnet uttalad uppfattning, att Sverige icke borde tillträda konventionen,

enär en ratificering skulle innebära en förpliktelse för statsmakterna att

främja principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Frågan om tillämpning av likalönsprincipen inom

det statliga avlöningsystemet har undersökts av likalönskommittén,

som år 1953 avgav betänkande i ämnet. Kommittén, som med utgångspunkt

från likalönskonventionen definierade principen såsom lika lön

för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, fann att principen var i avsevärda

delar genomförd i statsförvaltningen. De mest betydande avvikelserna

från principen förelåg beträffande vissa tjänster, som huvudsakligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskotlets utlåtande nr U år 1961

eller uteslutande rekryterades med kvinnor, s. k. kvinnliga tjänster. Medan

tjänster, som var avsedda att besättas med män, aldrig sattes lägre än i 10

_ numera 7 —- lönegraden (den manliga bottenlönegraden), var ett stort

antal kvinnliga tjänster placerade under denna lönegrad, trots att arbetsuppgifterna

kunde anses minst lika kvalificerade som i de manliga tjänsterna.

Någon större förändring i detta förhållande har hittills icke skett.

Likalönsfrågan inför 1960 års riksdag

I två motioner (1:310 och 11:386) framställdes samma yrkanden om ratificering

av konventionerna nr 100 och 111 som i motionerna 1:105 och 11.131.

över motionerna inhämtades remissyttranden. I sju yttranden (Folkpartiets

kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, RLF, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, TCO och \ rkeskvinnors

samarbetsförbund) tillstyrktes motionsyrkandena. Svenska arbetsgivareföreningen

avstyrkte ratificering, medan LO inte ansåg ratificering

då påkallad.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58 anförde andra lagutskottet

i anledning av motionerna:

De tidigare anförda skälen mot ratificering av konventionerna är enligt

utskottets mening alltjämt bärande. Mot uppfattningen, att lönesättningen

på den enskilda arbetsmarknaden bör ske utan påverkan från statens små,

kan visserligen göras gällande, att konventionen icke torde innebära att staten

skall medelst lagstiftning genomdriva likalönsprincipen på den enskilda

arbetsmarknaden, men man kan enligt utskottets mening svårligen komina

ifrån att en ratificering skulle tvinga staten att med andra medel soka paverka

arbetsmarknadens parter att iakttaga principen. Vad angår det statliga

lönesystemet vill utskottet erinra om att enligt likalonskoinmittens mening

ett konsekvent genomförande av likalönsprincipen inom detta torde

fordra samma bottenlönegrad för män och kvinnor. Detta medför en betydande

kostnadsstegring för staten. Landstingen, städerna och landskommunerna

måste sannolikt vidtaga motsvarande ändringar i små lönesystem.

Kostnadsstegringarna för dem skulle bli högre än tor staten. Emellertid

torde en sådan konsekvens av likalönsprincipens tillämpning inte vara ostndig.

Definitionen av principen är inte så entydig, att tillämpningen är självklar

i detaljfrågor. Det förutsättes tvärtom utrymme för förhandlingar mellan

parterna. Med hänsyn härtill talar starka skäl för den av statsmakterna

tidigare intagna ståndpunkten, att ännu olösta likalönsfrågor inom det statliga

lönesystemet betraktas såsom förhandlingsfrågor och behandlas i enlighet

därmed. Det bör dessutom framhållas, att en ratificering torde ha

ytterst ringa betydelse för en positiv lösning av likalönsfrågan, de avgörande

initiativen på detta område tas av arbetsmarknadens parter, och deras

ställningstagande påverkas knappast av en ratificering. Man torde för

övrigt kunna hävda, att likalönsfrågan här i landet forts längre fram mot

sin slutgiltiga lösning än i de flesta länder som tillträtt konventionerna. Utskottet

finner alltså inte skäl att biträda förevarande motionsyrkanden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961

Ehuru utskottet sålunda funnit att förutsättningar ännu saknas för ratitieenng

av konventionerna, anser utskottet önskvärt att frågan föres närmare

sin lösning. Härutinnan har emellertid betydande framsteg gjorts under

senare år. Därvid är först att nämna den i våras träffade överenskommelsen

mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen

att beteckningarna »man» och »kvinnor» i kollektivavtalen skall under en

övergångstid av fem år ersättas med ensartade gruppbeteckningar Vidare

ma namnas, att efter författningsändringar 1958 likalönsprincipen är fullt

genomford i det statliga lönesystemet såtillvida att lika lön betalas för man

och kvinna med samma arbetsuppgifter.

Utskottet

Den i motionerna 1:105 och 11:131 väckta frågan om ratificering av Internationella

arbetsorganisationens konventioner nr 100 om lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde och nr 111 angående diskriminering i

fråga om anställning och yrkesutövning har senast prövats av riksdagen

under höstsessionen 1960. Riksdagen har därvid på skäl som här ovan återgivits

uttalat sig mot ratificering. Därefter har inte inträffat något som bör

föranleda ett ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker därför förevarande

motionsyrkanden.

I motionerna 1:106 och 11:132 begäres en utredning med uppgift att

undersöka under vilka former och under vilken tid ett genomförande

av likalönsprincipen inom den statliga förvaltningen kan ske, så att en plan

härför snarast kan föreläggas riksdagen.

Statsmakterna har intagit den ståndpunkten, att frågor som uppkommer

i samband med likalönsprincipens genomförande på det statliga området är

att betrakta som förhandlingsfrågor och bör behandlas i enlighet därmed.

Genom förhandlingar har också likalönsprincipen genomförts på områden

där tidigare olika lön för män och kvinnor utgick för samma arbete. Med

hänsyn till arten av de, enligt motionärernas mening, ännu olösta frågor,

som har samband med tillämpningen av likalönsprincipen på det statliga

området, synes det utskottet naturligt att dessa tages upp i förhandlingar

mellan parterna. Utskottet kan därför icke biträda det i förevarande motioner

framställda yrkandet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionerna 1:105 och 11:131, såvitt angår de däri

under 1. upptagna yrkandena (ratificering av ILO-konven
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1961

5

tionerna nr 100 och nr 111), icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:106 och 11:132 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Virgin och

Thorsten Larsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

Rimmerfors*, fröken Wetterström, fru Ekendahl, herrar Bengtsson i

Varberg*, Johansson i Södertälje och Wahrendorff*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

vid utskottets hemställan under A

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Virgin, Anderson i

Sundsvall, Rimmerfors och fröken Wetterström, vilka ansett,

a) att det första stycket i utskottets yttrande bort ersättas med text av

följande lydelse.

»Den i motionerna I: 105 och II: 131 väckta frågan om ratificering av

Internationella arbetsorganisationens konventioner nr 100 om lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde och nr 111 angående diskriminering

i fråga om anställning och yrkesutövning har visserligen prövats av

riksdagen så sent som under höstsessionen 1960, varvid riksdagen på skäl

som här ovan återgivits uttalat sig mot ratificering. Emellertid är enligt

utskottets mening dessa skäl icke bärande. Härom vill utskottet anföra

följande.

Det har gjorts gällande, att en ratificering av likalönskonventionen skulle

tvinga staten att se till att arbetsmarknadens parter vid sina löneuppgörelser

iakttager likalönsprincipen. Ett sådant ingripande skulle strida mot den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1961

här i landet hävdvunna uppfattningen att lönesättningen på den enskilda

arbetsmarknaden bör ske utan påverkan från statens sida. Vid en granskning

av dessa invändningar gäller det att ta ställning till dels vilka förpliktelser

staten åtar sig genom en ratificering, dels huruvida staten kan

fullgöra dessa förpliktelser utan att arbetsmarknadsparternas frihet i lönesättningsfrågor

därmed äventyras.

Likalönskonventionen ålägger stat, som ratificerat, att ’på sätt som är

förenligt med gällande ordning för fastställandet av lönesatser, främja och,

i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde’. Vidare stadgas

i konventionen, att principen ’må kunna tillämpas’ genom bl. a. lagstiftning

eller kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Av dessa uttryckssätt

följer enligt utskottets uppfattning, att stat, som ratificerar, visserligen

åtar sig att genomföra likalönsprincipen men icke med andra medel

än som tidigare har ansetts böra ifrågakomma. För vårt lands del måste

detta betyda, att staten icke blir förpliktad att ingripa i löneuppgörelserna

på den privata arbetsmarknaden i syfte att få principen genomförd. Denna

tolkning vinner också stöd av att Danmark och Norge ansett sig kunna ratificera

konventionen, ehuru i dessa länder tillämpas principen om arbetsmarknadsparternas

frihet att utan statlig inblandning träffa uppgörelser

i lönefrågor.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan om betydelsen av en ratificering,

när staten inte därigenom blir förpliktad att påverka arbetsmarknadens

parter att iakttaga likalönsprincipen. Härtill är emellertid att framhålla, att

en ratificering däremot måste medföra, att staten själv i sin lönepolitik

skall genomföra principen. Såsom fastslagits av likalönskommittén förekommer

inom det statliga avlöningssystemet betydande avvikelser från likalönsprincipen,

av vilka den största är lönesättningen under den manliga

bottenlönegraden av ett avsevärt antal kvinnliga tjänster. Ett genomförande

av principen inom det statliga avlöningssystemet skulle med största sannolikhet

föra med sig motsvarande förändringar i lönesättningen hos övriga

offentliga arbetsgivare, d. v. s. i huvudsak städer, landsting och landskommuner.

I den mån principen skulle vinna insteg även på den enskilda arbetsmarknaden

såsom en naturlig följd av att den tillämpades av de offentliga

arbetsgivarna, vore detta givetvis tillfredsställande. Av vad sålunda anförts

torde framgå att en ratificering skulle vara av betydande värde för likalönsprincipens

genomförande här i landet.

Ett annat argument mot ratificering har varit, att de lönegradsuppflyttningar

inom det statliga avlöningssystemet och därmed även inom övriga

offentliga arbetsgivares avlöningssystem, som detta skulle medföra, skulle

draga så stora kostnader att tillgängliga ekonomiska resurser inte skulle

förslå. Det är onekligen så att ett omedelbart genomförande av likalöns
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961 <

principen för närvarande skulle ställa sig allför kostsam för det allmänna.

Emellertid sträcker sig de förpliktelser en ratificering skulle medföra inte

längre än till att likalönsprincipens genomförande skall främjas. Härav

följer, att principen inte måste tillämpas fullt ut omedelbart utan endast

successivt inom ramen för tillgängliga resurser.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla, att det även med hänsyn till vårt

lands internationella anseende är önskvärt att Sverige ratificerar förevarande

konventioner. Likalönskonventionen har numera tillträtts av ett betydande

antal stater. I åtskilliga av dessa är de ekonomiska och sociala

förutsättningarna likartade våra. Särskilt beklagligt är det, att Sverige inte

kunnat ansluta sig till konventionen nr 111, vilken ger uttryck för några

av de grundläggande värderingar som omfattas av samtliga demokratiska

partier här i landet.

På grund av vad sålunda anförts biträder utskottet det i förevarande

motioner framställda yrkandet om att Sverige måtte ratificera Internationella

arbetsorganisationens konventioner nr 100 och nr 111.»

b) att utskottet under A. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna 1:105 och II: 131,

såvitt angår de däri under 1. upptagna yrkandena, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna,

att Sverige bör ratificera dels den av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde

sammanträde beslutade konventionen (nr 100) angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

dels ock den av organisationens allmänna konferens år 1958

vid dess fyrtioandra sammanträde beslutade konventionen

(nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning».

II. av herrar Thorsten Larsson och Wahrendorff.

vid utskottets hemställan under B

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall

och Rimmerfors, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som börjar med orden »Statsmakterna

har» och slutar med orden »framställda yrkandet», bort ersättas med

text av följande lydelse.

»Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett antagande inom statsförvaltningen

av likalönsprincipen bör fullföljas av ett planmässigt förverkligande

av principen. Därvid bör framför allt beaktas de reella skillnader som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961

fortfarande råder mellan låglönegrupperna. Många tjänster, vilka nästan

uteslutande besatts med kvinnor, befinner sig nämligen under den manliga

bottenlönegraden, ehuru arbetsuppgifterna i många fall är likvärdiga. Genom

en objektiv arbetsvärdering skulle man få underlag för en likvärdig placering

av manliga och kvinnliga befattningshavare. På grundval av en sådan

arbetsvärdering bör en plan för likalönsprincipens förverkligande i den

statliga förvaltningen framläggas.

Utskottet tillstyrker således de yrkanden som framförts i motionerna

I: 106 och II: 132.»

b) att utskottet under B. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 106 och II: 132

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning med

uPPgift att undersöka under vilka former och under vilken

tid ett genomförande av likalönsprincipen inom den statliga

förvaltningen kan ske så att en plan härom så snart som

möjligt kan föreläggas riksdagen».

II. av fröken Wetterström.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961

(10CM

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.