Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om nedskrotning av bilar. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Mårtensson m. fl. samt nr 189 i andra kammaren av herr Svenning m. fl.

1961-04-27 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner om nedskrotning av bilar. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Mårtensson m. fl. samt nr 189 i andra kammaren av herr Svenning m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av väckta motioner om nedskrotning av

bilar.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr

Mårtensson m. fl. samt nr 189 i andra kammaren av herr Svenning m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, behandlas de problem, som föranledes

av anhopningarna av kasserade bilar på vissa platser samt andra

frågor, som sammanhänger med nedskrotning av bilar. I motionerna har

hemställts,

»att riksdagen måtte besluta vidtaga lämplig åtgärd för avlägsnande eller

minskande av de i motionerna anförda olägenheterna».

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttranden från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelsen i Uppsala län, varjämte utskottet inhämtat yttranden

från Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Gällande bestämmelser

I naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688) finnes bestämmelser

till skydd för landskapsbilden och till skydd mot nedskräpning. Enligt 19 §

bör, om arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, kan komma att väsentligt

ändra landskapsbilden, samråd ske med länsarkitekten eller den

han anvisar. Länsstyrelsen äger vid vite förelägga företagaren att vidtaga

de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses erforderliga

för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 §). Envar

skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller

annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan (26 §).

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav

för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar

fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån det

kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest

är ansvarig för nedskräpningen att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga

förebyggande åtgärder för framtiden (27 §). Den som bryter mot

förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av naturskyddslagen straffas

med dagsböter. Har någon åsidosatt förbudet mot nedskräpning och

har förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon bety1

—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1961

denhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom, straffas med

böter högst 300 kronor.

Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 innehåller regler bland annat

om renhållning. Enligt 1 § jämförd med 53 § åligger det kommun att anordna

allmän avstjälpningsplats. Uttalanden i motiveringen i proposition

nr B 46 år 1958 giver vid handen, att kommuns skyldighet att omhändertaga

avfall är begränsad till att avse hushållsavfall.

I vägtrafikförordningens 19 § 2 mom. finnes regler om fordonsägares

åligganden för det fall att motorfordon icke längre är i sådant skick att det

kan brukas i trafik. Har registrerat fordon förstörts eller har med fordonet

vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare kommer

att brukas såsom registreringspliktigt fordon, skall ägaren inom tre

veckor från det han fått vetskap om dylikt förhållande göra anmälan därom

hos länsstyrelsen för fordonets avförande ur bilregistret. Underlåtenhet att

göra anmälan bestraffas med böter, högst 300 kronor (65 § 4 mom.)

Remissyttrandena

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört:

Frågan om nedskrotning av bilar och behandlingen av uttjänta bilar, som

av ägarna kvarlämnas på allmän plats, är av stort intresse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i styrelsens egenskap av central myndighet såväl för

vägväsendet som för bilbesiktningsväsendet. Sålunda har styrelsen i avsikt

att diskutera detta problem med olika intresserade parter hållit sammanträde

i Stockholm den 25 januari 1961, därvid frågan belystes ur olika synpunkter.

Styrelsen kommer att även framdeles med uppmärksamhet följa

utvecklingen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 oktober 1960 tillkallade

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 21 oktober 1960 en

utredningsman rörande naturskyddslagstiftningen in. m. (1960 års naturvårdsutredning).

Kungl. Maj:t har den 4 november 1960 till utredningen

överlämnat bl. a. framställning den 22 juli 1960 från Svenska Naturskyddsföreningen

om lämpliga åtgärder mot »bilkyrkogårdarna» och mot nedskräpningen

med skrotbilar i naturen. Framställningen skall tagas i övervägande

vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Med hänsyn till vad sålunda redan beslutats i denna fråga synes förevarande

motioner ej behöva föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker att de i motionerna aktualiserade

problemen göres till föremål för en förutsättningslös utredning samt anför:
Det

inledningsvis i motionerna berörda problemet med de s. k. bilkyrkogårdarna

har här i länet aktualiserats främst genom det stora upplaget av

skrotbilar vid Vaksala kyrka. Länsstyrelsen har nedlagt ett omfattande

arbete på att söka få till stånd en förbättring av förhållandena på denna

plats. Med hänsyn till den omfattning upplaget fått torde det få anses vara

omöjligt att framtvinga en förflyttning av detsamma. Däremot hoppas läns
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1961

styrelsen kunna åstadkomma en begränsning av området i samband med

den utbyggnad av förråden och inhägnad av området, som ur skyddssynpunkt

visat sig nödvändig för ägaren. — Även på andra platser i länet har

emellertid på senare tid uppkommit anhopningar av skrotbilar på platser,

som ur allmän synpunkt icke kan anses lämpliga för ändamålet. I de fall

där planbestämmelser saknats bär myndigheterna i allmänhet stått maktlösa.

Antalet övergivna bilvrak, uppställda på städernas gator och ute i naturen,

har också visat en tendens att stiga. Här skulle man visserligen i vissa

fall ha möjlighet att komma till rätta med problemet genom naturskyddslagens

bestämmelser om nedskräpning, men det förutsätter att man känner

till fordonsägaren. Genom en så enkel åtgärd som att montera bort bilens

registreringsnummer och eventuell namnplåt torde denne i allmänhet

vara skyddad för upptäckt. Vidare torde det vara så att bilar av detta slag

ofta äges av personer, som inte har något intresse av att iakttaga vägtrafikförordningens

registreringsbestämmelser. Med tanke på den ökning av

antalet uttjänta bilar, som kan förväntas inom de närmaste åren, måste

emellertid snabba åtgärder vidtagas för att komma till rätta med problemet

med skrotbilarna. Länsstyrelsen tillstyrker därför att frågan göres till föremål

för en förutsättningslös utredning.

En tänkbar utväg att få kontroll över bilkyrkogårdarna inom icke planlagda

områden skulle vara antingen att utvidga bestämmelserna i 22 och

23 §§ naturskyddslagen att gälla även för upplag av detta slag eller att göra

65 § byggnadsstadgan tillämplig på dessa.

När det gäller enstaka av vederbörande ägare övergivna bilvrak är en

lösning av problemet svårare att finna. Motionärernas förslag att avföring

ur bilregistret icke skall få ske utan att vederbörande företer intyg om nedskrotning

eller annat tillfredsställande omhändertagande torde icke komma

att få avsedd effekt. Som förut nämnts äges bilar av detta slag ofta av personer,

som icke bär något intresse av att efterkomma vägtrafikförordningens

registreringsbestämmelser. Det föreslagna kravet på intyg skulle i sådana

fall endast få till följd att länsstyrelsen år efter år tvingades att debitera

bilskatt, som sedan icke kunde indrivas. Vidare bör påpekas att en bilägare

har rätt att mot en avgift av 5 kronor få sitt fordon infört i bilreservregistret.

Där får det sedan kvarstå i tre år, varefter det avföres. — Inte

heller ett register över bilarnas motornummer, varigenom man skulle kunna

spåra bilarnas ägare, torde vara av något större värde. Ett sådant register

måste av naturliga skäl vara centralt och skulle bli i högsta grad

otympligt. Vidare torde det vara en lätt sak att göra motornumret oläsligt,

åtminstone utan kriminalteknisk undersökning.

Eu möjlighet att komma till rätta med problemet skulle kanske vara att

man föreskrev att ett visst belopp — 100 ä 200 kronor — deponerades då

en bil registrerades. Motsvarande belopp skulle sedan återbetalas när bilen

avfördes ur bilregistret, under förutsättning alt det därvid visades att bilen

omhändertagits på tillfredsställande sätt. I de flesta fall skulle ägaren då

få ett intresse av att få bilen omhändertagen även om den saknade skrotvärde.

Vidare torde man därigenom kunna förvänta vissa fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Eu depositionsavgift av den storlek som ovan nämnts

skulle nämligen få till följd att priset på de sämsta och trafikvådligaste

s. k. raggarbilarna förhöjdes så all de knappast skulle fa några köpare.

Någon möjlighet alt helt eliminera problemet to-dc emellertid knappast

finnas. Även om införandet av ovannämnda depositionsavgift skulle visa

1* llihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 2 avd. ,Vr it

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961

sig politiskt genomförbart eller någon annan lösning skulle framkomma

så kommer det säkerligen ändå i framtiden att finns personer, som av en

eller annan orsak finner det lämpligast att göra sig av med en uttjänt bil

genom att övergiva den. Det måste då bli det allmännas sak att taga hand

om bilvraket. På sätt som framhållits i landsfiskalsföreningens yttrande

bör dock förfaringssättet kunna förenklas. Det torde saknas anledning att

tillämpa bittegodslagens bestämmelser på denna egendom, för vilken kostnaderna

för omhändertagande och vård sällan kan väntas stå i rimlig proportion

till värdet. I stället bör det räcka med ett konstaterande att bilen

är övergiven och att den icke är stulen, varefter den bör kunna undanskaffas

på lämpligt sätt. Skyldighet att sörja för omhändertagandet av övergivna

bilvrak, vars ägare icke kan anträffas, bör åvila polismyndigheten,

och kostnaderna bör förslagsvis utgå ur automobilskatteinedlen eller ur

den fond, som skulle uppkomma genom eventuellt införande av en depositionsavgift.

Länsstyrelsen i Uppsala län har vid sitt remissyttrande fogat yttranden

av landsfiskalsföreningen och länsarkitekten i länet. Föreningen Uppsala

läns landsfiskaler anför:

Enligt föreningens mening kommer man icke till rätta med de s. k. bilkyrkogårdarna

genom att lagstifta om tvång för den enskilde fordonsägaren

att vid avregistrering på grund av nedskrotning förete intyg om att

skrotbilen omhändertagits på ett tillfredsställande sätt. Det övervägande

antalet fordon som hamnar på bilkyrkogårdar torde redan vara avregistrerade.

Bilkyrkogårdarna äro en form av industriell rörelse, som bedrives

av näringsutövare för tillvaratagande av delar och skrot från uttjänta fordon.

Gällande byggnadslagstiftning torde lämna tillräckligt utrymme för

reglering av de problem som kunna vara förenade med anordnandet av upplag

av skrotbilar, s. k. bilkyrkogårdar.

Det verkliga problemet ligger, enligt föreningens mening, däri, att den

enskilde bilägaren, sedan bans fordon tjänat ut, vind för våg lämnar sitt

fordon på allmän plats, väg eller gata. Härvid tillser han givetvis att fordonet

ej går att identifiera i fråga om tillverkningsnummer, registrering e. d.

Denna tendens har under årens lopp visat stegring och är det att förvänta

att problemet i en snar framtid blir än större.

Omhändertagande genom det allmännas försorg av på sådant sätt övergivna

skrotbilar torde numera ske med tillämpning av hittegodslagens bestämmelser.

Dessa nödvändiggör ett ganska omständligt förfarande beträffande

dessa skrotbilar, vilka i de allra flesta fall ha mycket obetydligt värde,

oftast ej ens uppgående till den kostnad som är förknippad med omhändertagandet.

Det får anses mindre tillfredsställande att behandla sådan uppenbarligen

övergiven egendom som hittegods och därmed åsamka det allmänna

icke ringa kostnader genom att tvingas tillämpa de bestämmelser i

fråga om förvaring, kungörande etc., som gäller för hittegods.

Föreningen har ingenting att erinra mot av motionärerna föreslaget tilllägg

till 19 § 2 mom. vägtrafikförordningen, men vill uttala tvivel om effekten

av en sådan bestämmelse.

Det är att befara att man ändå i stor utsträckning får dragas med det

problem som dessa å allmänna platser uppställda skrotbilar utgör. Att

finna en patentlösning till undvikande av problemet torde f. n. icke låta

sig göra. Det gäller då att skapa möjligheter att undanröja uppkomna miss
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1961 5

förhållanden eller åtminstone göra problemet mindre. Enligt föreningens

mening vore det önskvärt med särskilda föreskrifter, gärna genom utvidgning

av hittegodslagen, med bestämmelser om huru med nu aktuell egendom

skall förfaras. Förslagsvis bör föreskrifterna gå ut på att motorfordon,

som kan antagas hava övergivits av sin ägare och anträffas på allmän väg,

gata eller offentlig plats och uppenbarligen har ringa eller intet värde, må

av polismyndigheten omhändertagas och undanskaffas på lämpligt sätt

utan tids- eller kostnadskrävande formaliteter.

Länsarkitekten i Uppsala lån anför:

Den i motionen påtalade s. k. bilkyrkogården vid Vaksala kyrka utanför

Uppsala utgör ett belysande exempel såväl på en olämplig förläggning, då

den ligger öppet nere på en vid slätt, som på svårigheterna att få till stånd

förändringar till det bättre. Sålunda har en förflyttning av olika skäl visat

sig icke kunna genomföras, helst som delar av anläggningen tillkommit

innan utomplansbestämmelser fastställts. En begränsning av bilkyrkogårdens

omfattning torde emellertid kunna genomföras i samband med aktuell

utbyggnad av förråden och erforderlig inhägnad av området.

Tillämpning i tid av utomplansbestämmelser utgör eljest ett väsentligt

hjälpmedel i arbetet att avstyra olämpliga förläggningar av bilskrotupplagen,

enär upplag inom områden med utomplansbestämmelser fordrar

byggnadslov. Svårigheterna uppstår där utomplansbestämmelser saknas.

Om lagstiftningen icke kan ändras så att dessa bestämmelser göres generellt

verkande, bör byggnadsstadgans 65 § om åtgärder som påkallar byggnadsnämnds

prövning byggas ut att omfatta även industriell rörelse utan

byggnader, vilken kan påverka landskapsbilden.

Även enstaka i terrängen lämnade bilvrak blir allt vanligare förekommande

och verkar ofta nedskräpande och förfulande i naturen.

Naturskyddslagen synes i viss utsträckning vara tillämplig i båda dessa

fall. Beträffande bilskrotupplagen torde bestämmelserna till skydd för landskapsbilden

(§§ 19 och 20) ofta vara tillämpliga och beträffande enstaka

bilvrak bestämmelserna till skydd mot nedskräpning (§§ 26 och 27). Som

en bidragande åtgärd att minska de i motionen anförda olägenheterna bör

emellertid naturskyddslagens bestämmelser kompletteras och helst även

skärpas. Frågan bör lämpligen hänskjutas till 1960 års naturvårdsutredning.

Den komplettering av berörda bestämmelser i vägtrafikförordningen som

motionärerna föreslagit torde ej ge bestämmelserna nämnvärd större effekt

än de nu har. Eu omarbetning och skärpning även av dessa måste därför

vara befogad. Likaså torde det vara motiverat att överväga om deponering

av en avgift vid utlämnandet av besiktningsinstrumentet kan ge åsyftad

effekt. Avgiften skulle då återfås om intyg från bilskrotfirma bifogas anmälan

om bilens avförande ur bilregistret.

En svårighet av betydelse i sammanhanget är att spåra upp ägarna till

övergivna bilvrak. Om det ej medför ett alltför omfattande arbete bör

register upprättas med bilarnas chassinummer i löpande följd och ev. även

motornummer, vilket i många fall torde kunna ge vägledning vid sökandet

efter ägarna.

Nuvarande lagstiftning bereder sålunda vissa ehuru begränsade möjligheter

att förhindra de olägenheter som uttjänta bilar lätt medför. Bestämmelserna

i såväl naturskydds- och byggnadslagstiftningen som vägtrafikförordningen

bör icke enbart förtydligas i berörda avseenden utan också

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961

kompletteras och omarbetas för att hjälpmedel skall erhållas, varmed

situationen skall kunna bemästras.

Svenska stadsförbundet önskar att frågan göres till föremål för en allsidig

utredning samt anför:

Motionärerna har fäst uppmärksamheten på ett synnerligen allvarligt

problem. Redan nu kan på olika håll i landet påvisas avsevärda olägenheter

sammanhängande med svårigheterna att på ett rationellt sätt bliva

kvitt skrotbilarna. Frågans allvar understrykes av de siffror motionärerna

anfört. Sålunda anges att antalet skrotbilar år 1959 uppgick till 35 000 men

att det redan omkring år 1970 torde röra sig om 170 000 per år. Härav

framgår att de problem som hittills givit sig till känna endast ger en antydan

om storleksordningen av de problem som kommer att uppstå inom

en snar framtid såvida icke effektiva motåtgärder vidtages.

Enligt styrelsens mening är det därför av största vikt att man redan nu

söker finna en mera definitiv lösning på bilskrotningsproblemet. Motionärerna

har för sin del anvisat utvägen att motorfordon icke skall få definitivt

avföras ur bilregistret om icke samtidigt företes ett intyg av bilskrotfirma,

renhållningsverk eller föreståndare för avstjälpningsplats eller annan

vederhäftig och för här avsett ändamål lämplig person om att bilen

omhändertagits på ett tillfredsställande sätt.

Även om en åtgärd av denna art, vilken närmast tar sikte på bilskrotningsproblemet

som en ordningsfråga, i någon mån torde kunna förbättra

förhållandena är den enligt styrelsens bestämda mening icke tillräckligt

effektiv bl. a. av det skälet att skrotfärdiga bilar i stor utsträckning överlåtes

utan att anmälan sker till bilregistret. Om man verkligen vill komma

till rätta med problemet måste frågan bedömas ur en betydligt mer vidsträckt

aspekt varvid framför allt bör ägnas ingående uppmärksamhet åt

det i detta sammanhang ytterst väsentliga spörsmålet om de tekniska och

ekonomiska förutsättningarna för att i större skala omdana bilskrotet till

råvara för järnbruken.

Under åberopande av dessa synpunkter får styrelsen föreslå att de med

bilskrotningen sammanhängande problemen göres till föremål för en allsidig

utredning. Styrelsen vill samtidigt understryka vikten av att utredningsarbetet

bedrives med största skyndsamhet så att åtgärder hinner vidtagas

innan svårigheterna blivit så stora att de framstår som hart när

omöjliga att bemästra.

Svenska landskommunernas förbund tillstyrker motionerna och anför:

Efter hand som bilbeståndet inom landet ökat har svårigheter uppstått

med kasserade bilars omhändertagande och destruktion. Även om svårigheterna

åtminstone delvis har sin grund i bristande ansvarskänsla hos vissa

bilägare, som utan lov av markägaren överger sina kasserade bilar ute i

naturen eller på allmän plats eller enskilt område, torde även andra faktorer

spela in. Främst brukar härvid pekas på att det allmänna icke ordnat

särskilda platser för uppställning av skrotbilar och att skrothandlarna ofta

begär betalning för att taga hand om sådana bilar. Kasserade bilar kan

dock inte gärna behandlas som hushållsavfall och även om för ändamålet

lämpade avstjälpningsplatser skulle anvisas uppstår snart andra olägenheter,

om inte bilarna snabbt nedskrotas och skrotet tillvaratages. De s. k.

bilkyrkogårdarna kommer i sådant fall att växa både i storlek och antal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1961

Den bästa lösningen synes vara att de kasserade bilarna tages om hand

av den reguljära skrothandeln. Det undandrager sig dock styrelsens bedömning

huruvida bilskrothandeln för närvarande fungerar på ett ur allmänna

synpunkter tillfredsställande sätt. Möjligen saknar handeln för närvarande

den organisation och kapacitet som erfordras för att möta de

aktuella kraven på förevarande område. Här kommer även frågan om bilskrotets

tillvaratagande och/eller nedsmältning vid järnbruken in i bilden.

Enligt vad styrelsen har sig bekant är dessa frågor föremål för berörda

branschorgans intresse och det finns anledning förmoda att bilskrothandeln

så småningom kommer att anpassas efter den nya situation som uppstått

i och med bilbeståndets snabba ökning.

Vad gäller frågan om kostnaderna för skrotbilarnas omhändertagande

i de fall dessa ej täckes av bilens saluvärde på bilskrotmarknaden, anser

styrelsen att de bör falla helt på vederbörande bilägare.

Då den i förevarande motioner föreslagna åtgärden, innebärande att föreskrifter

utfärdas om att motorfordons avförande ur bilregistret icke får

ske med mindre ägaren lämnar intyg från bilskrotfirma eller annan om

att skrotbilen omhändertagits på ett tillfredsställande sätt, synes väl ägnad

att bidraga till en sanering av nuvarande olägenheter på området, tillstyrker

styrelsen motionerna.

Motionerna

Motionärerna har anfört:

På åtskilliga ställen i vårt land börjar framträda en företeelse, som sedan

länge är känd i andra länder, särskilt USA, nämligen anhopning av kasserade

bilar på vissa platser, som fått namnet bilkyrkogårdar. En stor sådan finnes

vid Vaksala kyrka utanför Uppsala, och mindre upplag av skrotbilar börjar

uppkomma på många ställen i landet. En diskussion om hur denna utveckling

skall kunna hejdas har inletts, och i Landskommunernas tidskrift (nr 5,

1959) har redaktören Bo Rosén gjort ett värdefullt inlägg.

Då en kasserad bil representerar ett metallvärde av minst 100 kr., innebär

det år 1959 till omkring 35 000 beräknade antalet skrotbilar, vilket antal antas

komma att stiga till omkring 170 000 år 1970, en avsevärd nationalekonomisk

tillgång, varför tillvaratagandet av dessa bilar redan på grund härav

synes vara ett allmänt intresse. Härtill kommer förfulningen av landskapet

genom bilkyrkogårdar och den omständigheten, att bilvraken och särskilt

stoppningarna i bilarnas sittdynor lämpar sig väl för råttors anordnande av

boplatser. Frågan om en reglering av skrotbilarnas tillvaratagande eller sättet

för att bli av med dem har därför också hälsovårdande intresse.

Anledningen till att det i så många fall icke synes komma i fråga att försälja

en kasserad bil till en bilskrotfirma synes vara den, att det inte anses

löna sig för en firma av detta slag att hämta en skrotbil på ett större avstånd

än ett par mil, även om säljaren icke begär någon ersättning för densamma.

Risken för uppkomsten av s. k. bilkyrkogårdar synes därför huvudsakligen

drabba landsbygden, även om problemet börjat bli aktuellt även i städernas

utkanter.

Risken för landsbygden är så mycket större som föreskrifterna i 50 och

51 §§ hälsovårdsstadgan, vilka avser renhållningen av yttre utrymmen till

gårdar och bortforslande av orenlighet och avfall till allmän avstjälpnings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1961

plats eller destruktionsanläggning, endast gäller för hälsovårdstätort. Visserligen

synes skyldigheten att anordna allmänna avstjälpningsplatser enligt

53 § hälsovårdsstadgan åligga varje kommun. I kommentaren till denna paragraf

(proposition nr B 46/1958) heter det: »Kommuns skyldighet att anordna

allmänna avstjälpningsplatser innefattas i dess allmänna åligganden

avseende hälsovården enligt 1 § departementsförslaget.» Denna kommentars

fortsättning: »Denna skyldighet kan icke av t. ex. en industriidkare med fog

åberopas som grund för ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats

för avfall från industrin», har emellertid tolkats så, att avstjälpningsplatserna

endast vore avsedda för hushållsavfall och alltså icke för bl. a.

skrotbilar. Bortsett från att åtminstone en del större tätorter med renhållningsverk

icke vägrar mottaga bilvrak synes ett klarläggande av frågan om

rätt att deponera bilvrak på avstjälpningsplats vara önskvärt.

I städerna tillgår kasserandet av en bil ofta så, att ägaren placerar bilen

på en avsides liggande gata, parkeringsplats eller annat lämpligt område i

stadens utkanter och därefter avlägsnar alla identifieringsmärken. Gatukontoret

eller polisen nödgas då ta hand om vraket och placera det på en avstjälpningsplats,

varpå renhållningsverket efter iakttagande av bestämmelsen

om sex månaders förvaring av hittegods låter försälja vraket på auktion.

Den till synes enklaste åtgärden för att komma till rätta med i denna motion

påtalade missförhållanden synes vara att föreskriva, genom tillägg till

19 § 2 mom. vägtrafikförordningen, att avförande av motorfordon ur bilregistret

icke får ske med mindre ägaren i samband med anmälan om definitivt

avförande ur bilregistret bifogar intyg från bilskrotfirma, renhållningsverk

eller föreståndare för avstjälpningsplats eller annan vederhäftig

och för här avsett ändamål lämplig person om att skrotbilen omhändertagits

på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas de problem, som föranledes av de allt

vanligare anhopningarna av kasserade bilar på vissa platser, samt andra

frågor, som sammanhänger med nedskrotning av bilar.

Motionärerna har fäst uppmärksamheten på ett betydelsefullt problem,

som enligt utskottets mening måste angripas från flera utgångspunkter.

Upplagen av utrangerade bilar förfular landskapsbilden och medför ofta

betydande hygieniska olägenheter. Det är därför angeläget att sådana upplag

får komma till stånd endast på därför lämpliga platser samt att de

redan befintliga anhopningar av dylika bilar, som ur naturskydds- och

sanitär synpunkt är olämpligt förlagda, undanskaffas eller åtminstone begränsas.

Med hänsyn till att antalet skrotbilar kan antagas komma att

växa mycket snabbt synes någon definitiv lösning av problemet emellertid

icke stå att vinna genom att anordna upplag, vilka för varje år med all

sannolikhet kommer att öka i storlek och antal. En väg att komma till

rätta med problemet synes vara att i större skala omdana bilskrotet till

råvara för järnbruken. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna

härför bör utredas. Ett sådant tillvaratagande av skrotet kan vara fördelaktigt

även ur nationalekonomisk synpunkt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961

Det är emellertid inte endast bilskrotupplagen som förtjänar uppmärksamhet

i sammanhanget. Ofta är det förenat med svårigheter för den enskilde

att bli kvitt en uttjänt bil. På grund härav förekommer det att kasserade

bilar utan tillstånd av markägaren överges ute i naturen eller kvarlämnas

på gator och parkeringsplatser. Även sådana enstaka bilvrak är

förfulande och kan medföra hygieniska olägenheter. I remissyttrandena

påpekas svårigheterna att spåra ägaren till fordonet när nummerplåtar och

namnskylt avlägsnats. Kostnaderna för att borttransportera dylika bilar

överstiger dessutom ofta dessas värde. Till detta kommer att hittegodslagen

är tillämplig på sådana övergivna fordon samt att denna lags regler om

kungörande och förvaring av omhändertaget gods gör polismyndigheternas

befattning med övergivna fortskaffningsmedel kostsam och tidsödande.

I motionerna och remissyttrandena diskuteras olika möjligheter att förhindra

att fordon överges på sådant sätt. Motionärerna föreslår, att fordonsägare

icke skall tillåtas att avregistrera sitt motorfordon med mindre han

genom intyg visat att fordonet omhändertagits. I ett remissyttrande ifrågasättes

att införa en depositionsavgift vid registrering av motorfordon, vilken

skulle återfås efter avregistreringen först sedan ägaren visat att den kasserade

bilen omhändertagits på ett tillfredsställande sätt. Dessa och andra

möjligheter synes böra övervägas. Vidare kan ifrågasättas om icke ett enklare

förfarande än hittegodslagens bör tillskapas i fråga om övergivna utrangerade

bilar.

Såsom framgår av det anförda inrymmer frågan om omhändertagande

och destruktion av kasserade bilar problem av skiftande art. Utskottet förordar

därför att spörsmålet göres till föremål för utredning. Det synes utskottet

angeläget att frågan erhåller en snar lösning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 161

och II: 189, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att

frågan om omhändertagande och destruktion av kasserade

bilar göres till föremål för utredning.

Stockholm den 27 april 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström*

och herr Kaijser;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Rimmerfors, Odhe,

Rengtsson i Varberg, Sundelin, Gustavsson i Alvesta, Hamilton* och Tobé*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:273 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion rörande vissa åtgärder i anledning av kronhjortens skadegörelse i Skåne. a1 i texten