Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947

1961-05-09 · 150 sidor, varav 149 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 149 av 150 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:45, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari

1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m., i vad propositionen

hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 17 mars 1961 dagtecknad proposition, nr 45, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter,

som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,

4) lag om försäkringsdomstol,

5) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

6) lag om besvär över försäkringsrådets beslut,

7) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring

för allmän tilläggspension,

8) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr

551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension,

9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,

m. m.,

10) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

11) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare,

12) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr

269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

1_Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

13) förordning angående ändring i förordningen den 29 augusti 1958

(nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro

bosatta i riket och

14) reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

I sistnämnda förslag ingår bl. a. följande, nämligen att riksdagen måtte

dels för sin del fatta principiellt beslut om att bolag, som avses i 1 § lagen

om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången av år 1965 skall äga meddela

försäkring enligt nämnda lag,

dels godtaga de av departementschefen i propositionen angivna riktlinjerna

för den framtida ordningen för handläggning inom de allmänna sjukkassorna

av ärenden rörande folkpension och allmän tilläggspension m. m.

Propositionen har, såvitt angår de därvid fogade författningsförslagen

samt de båda övriga förslag som här ovan angivits, hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet. I övrigt har propositionen hänvisats

till statsutskottet.

I samband med propositionen har utskottet — med vissa begränsningar,

vilka närmare redovisas i det följande — behandlat följande i ämnet väckta

motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 51 i första kammaren av herr Persson, Helmer,

och herr Öhman samt nr 67 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

om ändrade pensionsbestämmelser för småföretagare,

de likalydande motionerna nr 281 i första kammaren av herr Virgin samt

nr 235 i andra kammaren av fru Kristensson och fröken Karlsson om höjning

av maximibeloppet för frivillig sjukpenningförsäkring för studerande,

de likalydande motionerna nr 367 i första kammaren av herr Lundström

m. fl. och nr 426 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. om vissa ändringar

i lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

de likalydande motionerna nr 501 i första kammaren av herr Bengtson

m. fl. och nr 586 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. om viss reformering

av den allmänna tilläggspensioneringen,

de likalydande motionerna nr 502 i första kammaren av herr Eskilsson

m. fl. samt nr 593 i andra kammaren av herrar Nilsson i Svalöv och Eliasson

i Moholm angående den pensionsgrundande inkomsten inom den allmänna

tilläggspensioneringen, samt

de likalydande motionerna nr 509 i första kammaren av herr Stefanson

m. fl. och nr 595 i andra kammaren av herr Nordgren m. fl. angående beräkningen

av pensionsunderlaget för företagare inom den allmänna tilläggspensioneringen

;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 623 i första kammaren av herr Alexanderson

m. fl. och nr 741 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.,

de likalydande motionerna nr 625 i första kammaren av herrar Kaijser

och Sveninqsson samt nr 739 i andra kammaren av fröken Wetterström

m. fl.,

de likalydande motionerna nr 626 i första kammaren av herrar Nord och

Kronstrand samt nr 738 i andra kammaren av herrar Antby och Jönsson i

Ingemarsgården,

de likalydande motionerna nr 627 i första kammaren av herr Pettersson,

Harald, m. fl. och nr 737 i andra kammaren av herr Brandt i Sätila m. fl.,

de likalydande motionerna nr 628 i första kammaren av herr Virgin m. fl.

och nr 740 i andra kammaren av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

de likalydande motionerna nr 629 i första kammaren av herr Sundin och

nr 743 i andra kammaren av herr Boo,

motionen nr 744 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred m. fl.,

samt

motionen nr 745 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred m. fl.

De ovan under A. upptagna motionsparen I: 367 och II: 426 samt I: 501

och II: 586 behandlas endast i vissa delar i detta utlåtande. Sålunda avser

utlåtandet i fråga om det förstnämnda motionsparet endast det däri under

3. upptagna yrkandet (innehåller begäran om »undanröjande av den orättvisa,

som för närvarande består däri att företagare, vilka ej driver sin rörelse

i aktiebolagsform, icke kan förvärva samma pensionsrätt som löntagare»).

Motionerna I: 501 och II: 586 behandlas endast i den del motionerna avser

beräkning inom den allmänna tilläggspensioneringen av pensionsgrundande

inkomst för företagare. I återstående delar kommer de båda motionsparen

att behandlas i senare utlåtanden.

Den ovan under B. upptagna motionen II: 745 har hänvisats till statsutskottet,

såvitt gäller fråga om inrättande av en befattning vid riksförsäkringsverket

såsom allmänt ombud, och har följaktligen icke i denna del behandlats

av andra lagutskottet.

De i motionerna framställda yrkandena kommer att redovisas

i det följande. De yrkanden som bär ett direkt samband med propositionens

förslag kommer att återges i anslutning till de avsnitt i propositionen vartill

de närmast är att hänföra.

Beträffande de skål som åberopats till stöd för motionsyrkandena får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna II: 67, II: 235, II: 426, II: 586, II: 593, I: 509, I: 623, II: 739,

II: 738, II: 737, I: 628, II: 743, II: 744 och II: 745.

De vid propositionen fogade författnings förslagen är av följande

lydelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring1, dels att 61—68, 80, 86—88 och 112—120 §§ skola upphöra

att gälla, dels att 3, 4, 9, 15, 16, 18, 31, 33, 39, 41, 42, 55—58, 60, 69—72, 75,

76, 78, 79, 81—85, 89, 92—94, 97, 99, 103, 104, 109 och 111 §§ skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 5, 6, 19, 27, 34, 37, 40, 46—49,

52, 53, 59, 73, 74, 77, 90, 91, 95, 98, 101, 102, 105, 107 och 108 §§ orden »allmän

sjukkassa» och »centralsjukkassa» eller former av dessa ord skola

ersättas med ordet »sjukkassa» eller motsvarande former härav, dels att

omedelbart efter 77 § skall införas en ny paragraf, betecknad 77 a §, av den

lydelse här nedan angives, dels att överskrifterna omedelbart före 61, 86, 112

och 118 §§ skola utgå ur lagen, dels ock att omedelbart framför 77 a § skall

införas en ny överskrift av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

3 §•

Allmän sjukkassa är centrals

jukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde samt

varje stad, som ej deltager i landsting,

skall finnas en centralsjukkassa.

Då särskilda förhållanden föranleda

därtill, må dock två landstingsområden

eller sådant område och

stad, som ej deltager i landsting, förenas

till ett cent rats jukkasseområde.

Om skäl åro därtill, må annan stad

ån nu sagts bilda eget centrals jukkasseområde.

Angående indelning i

centrals jukkasseområden beslutar

Konungen.

(Föreslagen lydelse)

För varje landstingskommun samt

varje stad, som ej tillhör sådan kommun,

skall finnas en allmän sjukkassa.

Då särskilda förhållanden föranleda

därtill, må dock två landstingskommuner

eller landstingskommun

och stad som nyss sagts förenas

till ett sjukkasseområde. Angående

indelning i sjukkasseområden

beslutar Konungen.

Allmän sjukkassa skall inrätta lokalkontor

i den mån så prövas erforderligt.

1 Senaste lydelse av 16, 19 och 41 §§ se SFS 1959:585, av 27 och 47 §§ se SFS 1960:179, av

31 § se SFS 1956:74, av 33 § se SFS 1960:106, av 34 § se SFS 1955: 397, av 37 § se SFS 1954:518,

av 39, 58 och 86 §§ se SFS 1958:457, av 56 § se SFS 1954:267, av 69 § se SFS 1956:627, av 107

§ se SFS 1954:244 samt av övriga berörda paragrafer se senaste lydelse av lagen SFS 1953:569.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Centralsjukkasseområde, som ej

utgöres enbart av stad, skall vara indelat

i lokalsjukkasseområden, omfattande

en eller flera kommuner.

Angående indelning i lokals jukkasseområden

beslutar Konungen eller den

myndighet Konungen bestämmer.

För varje lokals jukkasseområde skall

finnas en lokalsjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten

till den centralsjukkassa, inom

vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet

är beläget.

4 §•

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet

att inom riket utöva läkarkonsten;
läkarvård:

vård som meddelas

av läkare, dock icke vård som

lämnas försäkrad, vilken åtnjuter

sjukhusvård;

sj u k husvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen

försäkrad ävensom vård å annan

sjukvårdsinrättning, om vården beredes

genom pensionsstyrelsens försorg;
sj

ukvårdsanstalt: allmänt

sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,

som enligt av Konungen

fastställd förteckning är att anse såsom

sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag;

allmänt sjukhus: sjuk
vårdsinrättning

som tillhör staten

eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landsting eller

stad, som ej deltager i landsting,

och ej är anordnad vid fattigvårdsans

fält ävensom sjukvårdsinrättning

(Föreslagen lydelse)

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet

att inom riket utöva läkaryrket;

läkarvård: vård som meddelas

av läkare, dock icke vård som

lämnas försäkrad, vilken åtnjuter

sjukhusvård;

sj u k husvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen

försäkrad ävensom vård å annan

sjukvårdsinrättning, om vården beredes

genom riksförsäkringsverkets

försorg;

sj ukvårdsanstalt: allmänt

sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,

som enligt av Konungen

fastställd förteckning är att anse såsom

sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag!

allmänt sjukhus: sjuk
vårdsinrättning

som tillhör staten

eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landstingskommun

eller stad, som ej tillhör sådan

kommun, och ej är anordnad vid

hem, som avses i 18 § lagen om so
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

varöver pensionsstyrelsen förfogar

för sin sjukvårdande verksamhet;

hemortssjukhus: allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller

sådan i landsting ej deltagande stad,

inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes

uttrycket sjukkassa, avses därmed

lokalsjukkassa eller, där sådan ej

finnes inrättad, centralsjukkassa.

9

Försäkringspliktig skall för varje

kalenderår vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han för

samma år blivit mantalsskriven. Är

försäkringspliktig icke mantalsskriven

inom riket, skall han vara medlem

i sjukkassan för den kommun,

där han är bosatt vid ingången av

kalenderåret eller vid den senare

tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom

dennas anslutning till centralsjukkassa

tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som

i 6 § sista stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där

barnet är bosatt.

15

Ersättning för utgifter för s j u kh

u s v å r d, som på grund av sjukdom

varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,

med belopp, som motsvarar den

för sådan vård vid sjukhuset tillämpade

avgiften å allmän sal,

(Föreslagen lydelse)

cialhjälp, ävensom sjukvårdsinrättning

varöver riksförsäkringsverket

förfogar för sin sjukvårdande verksamhet;
hemortssjukhus:

allmänt

sjukhus, drivet av den landstingskommun

eller landstingskommun ej

tillhörande stad, inom vars område

försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes

uttrycket sjukkassa, avses därmed

allmän sjukkassa.

§•

Försäkringspliktig skall för varje

kalenderår vara medlem i den sjukkassa,

inom vars verksamhetsområde

han för samma år blivit mantalsskriven.

Är försäkringspliktig

icke mantalsskriven inom riket, skall

han vara medlem i den sjukkassa,

inom vars verksamhetsområde han

är bosatt vid ingången av kalenderåret

eller vid den senare tidpunkt, då

försäkringsplikt inträder.

Sjukvårdsersättning till barn, som

i 6 § sista stycket avses, utgives av

den sjukkassa, inom vars verksamhetsområde

barnet är bosatt.

§•

Ersättning för utgifter för sju kh

u s v å r d, som på grund av sjukdom

varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,

med belopp, som motsvarar den

för sådan vård vid sjukhuset tillämpade

avgiften å allmän sal,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

då erforderlig vård ej kunnat beredas

å hemortssjukhus eller behovet

av sjukhusvården uppkommit

utanför det landstingsområde eller

sådan i landsting ej deltagande stad,

där den sjuke är bosatt, och den

sjuke med anledning härav måst intagas

å annat allmänt sjukhus, med

belopp, som motsvarar den lägsta avgift,

mot vilken den sjuke kunnat erhålla

vården å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt

sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens

försorg, med belopp,

som motsvarar den lägsta för sådan

vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande

den lägsta avgift, mot vilken

den sjuke kunnat erhålla vården å

allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat

för sjukdomens behandling.

Konungen äger — —- — —--£

(Föreslagen lydelse)

då erforderlig vård ej kunnat beredas

å hemortssjukhus eller behovet

av sjukhusvården uppkommit

utanför den landstingskommun eller

landstingskommun ej tillhörande

stad, där den sjuke är bosatt, och den

sjuke med anledning härav måst intagas

å annat allmänt sjukhus, med

belopp, som motsvarar den lägsta avgift,

mot vilken den sjuke kunnat

erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt

sjukhus beretts genom riksförsäkringsverkets

försorg, med belopp,

som motsvarar den lägsta för

sådan vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande

den lägsta avgift, mot vilken

den sjuke kunnat erhålla vården å

allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat

för sjukdomens behandling,

givet belopp.

16 §.

Har försäkrad-------under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått

vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt

den försäkrade vistas. Ersättning må

dock utgivas högst med belopp, som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning

av läkare sökt läkarvård vid

sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen

vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till vars

drift statsbidrag utgår eller som drives

av landsting eller stad, som ej

deltager i landsting;

Ersättning må ej utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått

vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt

den försäkrade vistas. Ersättning må

dock utgivas högst med belopp, som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning

av läkare sökt läkarvård vid

sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen

vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till vars

drift statsbidrag utgår eller som drives

av landstingskommun eller stöd,

som ej tillhör sådan kommun;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

b) om den försäkrade utan att hänvisning

av läkare skett sökt läkarvård

vid sjukvårdsanstalt för skada,

som drabbat honom genom olycksfall,

och det skäligen kunnat antagas

att han till följd av skadan var i

trängande behov av läkarvård vid sådan

anstalt;

c) om den försäkrade på grund av

sjukdom varit i trängande behov av

läkarvård men icke kunnat anträffa

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt han vistas, och

därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i--- — —--

Ersättning må------

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen. Konungen äger

därvid beträffande resor inom viss

centralsjukkassas verksamhetsområde

föreskriva, att ersättning skall utgå

endast i den mån utgifterna för

varje besök hos läkaren överstiga

fem kronor samt att vad i andra stycket

stadgas icke skall äga tillämp
-

(Föreslagen lydelse)

b) om den försäkrade utan att

hänvisning av läkare skett sökt läkarvård

vid sjukvårdsanstalt för skada,

som drabbat honom genom

olycksfall, och det skäligen kunnat

antagas att han till följd av skadan

var i trängande behov av läkarvård

vid sådan anstalt;

c) om den försäkrade på grund av

sjukdom varit i trängande behov av

läkarvård men icke kunnat anträffa

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt han vistas,

och därför sökt vård hos annan läkare.

försäkrades bostad.

— icke utgå.

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen. Konungen äger

därvid beträffande resor inom viss

sjukkassas verksamhetsområde föreskriva,

att ersättning skall utgå endast

i den mån utgifterna för varje

besök hos läkaren överstiga fem kronor

samt att vad i andra stycket

stadgas icke skall äga tillämpning.

mng.

Vid tandläkarvård------motsvarande tillämpning.

18

Sjukkassa må, med tillsynsmyndighetens

medgivande och enligt de

närmare föreskrifter som meddelas

av tillsynsmyndigheten, besluta, att

ersättning skall utgå för försäkrads

kostnader för sjukgymnastik eller

eljest behandling med bad, massage,

elektricitet eller hetluft eller annan

därmed jämförlig behandling eller

för konvalescentvård. 1 sådant fall

skall den obligatoriska sjukvårdsför
-

§•

Konungen äger föreskriva, att ersättning

enligt av Konungen fastställda

grunder skall utgå för försäkrads

utgifter för annan vård eller behandling

i anledning av sjukdom ån

i 14 och 15 §§ sägs.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr iö år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

säkringen i kassan omfatta även förmån,

som avses med beslutet.

31 §.

Drabbas någon,-----— — av skadan.

Omfattas skadan------av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag

än lagen om yrkesskadeförsäkring

eller enligt särskild författning eller

enligt Konungens förordnande medför

rätt till ersättning, som bestämmes

av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller bolag varom

sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

utgives sjukhjälp enligt denna

lag endast i den mån sjukhjälpens

belopp överstiger vad som i motsvarande

hänseende utgår i sådan ersättning.

Vid sjukdom, som enligt annan

lag än lagen om yrkesskadeförsäkring

eller enligt särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

medför rätt till en motsvarande ersättning,

vilken bestämmes av eller

utbetalas från riksförsäkringsverket

eller bolag varom sägs i 1 § lagen om

yrkesskadeförsäkring, utgives sjukhjälp

enligt denna lag endast i den

mån sjukhjälpens belopp överstiger

vad som i motsvarande hänseende

utgår i sådan ersättning.

Vad i-----— om yrkesskadeförsäkring.

33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är Medlem i sjukkassa är pliktig att

pliktig att erlägga avgift för försök- erlägga avgift för försäkringen

ringen (sjukförsäkringsav- (sj ukförsäkringsavgift),

gift), som enligt vad nedan sägs som enligt vad nedan sägs innefatinnefattar

avgift för dels sjukvårds- tar avgift för dels sjukvårdsförsäkförsäkringen,

dels försäkringen för ringen, dels försäkringen för grundgrunds

jukpenning och dels försök- sjukpenning och dels försäkringen

ringen för tilläggssjukpenning. Av- för tilläggssjukpenning. Avgift för

gift för försäkring för grundsjukpen- försäkring för grundsjukpenning

ning skall avse jämväl barntillägg, skall avse jämväl barntillägg.

Den som år medlem i såväl lokalsom

centralsjukkassa skall erlägga

sjukförsäkringsavgift i båda kassorna.

Avgift för — —----eller sjukbidrag.

Avgift för------ettusentvåhundra kronor.

Avgift för — ------av tjänstgöringen.

Vad i------taxerade inkomst.

Medlem, som —-----— — makens sjukförsäkringsavgift.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

39

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,

som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen bestämmer

fördelas mellan centralsjukkassorna.

Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

skall fördelningen

ske i förhållande till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors

utgifter under kalenderåret

för sjukhusvård och för ändamål

som avses i 41 § första stycket

a), ökade med de å samma år belöpande

utgifter för läkemedel, som

åvila kassorna. Beträffande försäkringen

för tilläggssjukpenning skall

fördelningen ske i förhållande till

centralsjukkassornas och till dem

anslutna lokalsjukkassors utgifter

för tilläggssjukpenning under kalenderåret.

Konungen äger dock med

riksdagen bestämma, att viss del av

bidragen skall ingå till en fond att

förvaltas enligt grunder, som fastställas

i enahanda ordning.

I avräkning å de bidrag, som komma

att debiteras för visst kalenderår,

äger centralsjukkassa av statsverket

erhålla förskott enligt de föreskrifter

Konungen utfärdar.

41

Sjukhjälpsbidrag utgår

till centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som bestritts

av centralsjukkassan och till denna

anslutna lokalsjukkassor, nämligen

för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket, gottgörelse till arbetsgivare

enligt 19 § andra stycket för

(Föreslagen lydelse)

§•

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,

som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen bestämmer

fördelas mellan sjukkassorna.

Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

skall fördelningen ske i förhållande

till kassornas utgifter under

kalenderåret för sjukhusvård

och för ändamål som avses i 41 §

första stycket a), ökade med de å

samma år belöpande utgifter för läkemedel,

som åvila kassorna. Beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

skall fördelningen ske i förhållande

till kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning under kalenderåret.

Konungen äger dock med riksdagen

bestämma, att viss del av bidragen

skall ingå till en fond att förvaltas

enligt grunder, som fastställas

i enahanda ordning.

I avräkning å de bidrag, som komma

att debiteras för visst kalenderår,

äger s jukkassa av statsverket erhålla

förskott enligt de föreskrifter Konungen

utfärdar.

§•

Sjukhjälpsbidrag utgår

med nedan angivna procentuella andel

av sjukkassas utgifter under kalenderåret

för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket, gottgörelse till arbetsgivare

enligt 19 § andra stycket för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i 18 §,

resor enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse

enligt 19 § tredje stycket för

transporter .......... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande

del av hempenning ........

.................. 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter uppkomma

för ändamål, som i första

stycket a) sägs, bidraget för utgifter

till dylika ändamål skall utgå med

mer än femtio procent av de utgifter,

som bestritts av kassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor,

dock med högst sjuttio procent av

desamma. Därvid må föreskrivas, att

medgiven ökning av bidraget helt eller

delvis skall tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag till

centralsjukkassa för utgifter för

sjukvård utom riket gäller vad därom

är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i 18 §, resor

enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse

enligt 19 § tredje stycket för

transporter .......... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsva
rande

del av hempenning

................ 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

sjukkassa, för vilken med hänsyn till

bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter uppkomma för

ändamål, som i första stycket a) sägs,

bidraget för utgifter till dylika ändamål

skall utgå med mer än femtio

procent av kassans utgifter, dock

med högst sjuttio procent av desamma.

Angående sjukhjälpsbidrag för utgifter

för sjukvård utom riket gäller

vad därom är särskilt stadgat.

42 §.

Medlemsbidrag utgår för

envar, som vid utgången av kalenderåret

är sjukkasseinedlem, med

följande belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda centrals

jukkasseområden 4 kronor;

annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län

.................... 5 kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

Medlemsbidrag utgår för

envar, som vid utgången av kalenderåret

är sjukkassemedlem, med följande

belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda sjukkasseområden

........ 4 kronor;

annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län

.................... 5 kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen äger medgiva att, där

särskilda svårigheter med avseende

å sjukkontrollen eller förvaltningen

i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende

medlemmar tillhörande viss

eller vissa lokalsjukkassor skall utgå

med högre belopp än i första stycket

angivits, dock med högst sex

kronor.

Av medlemsbidrag för den som är

medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa

skola tre femtedelar tillfalla

lokalsjukkassan och två femtedelar

centralsjukkassan.

55 §.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla

beteckning, som anknyter

till kassans verksamhetsområde.

Centralsjukkassas firma skall därjämte

innehålla orden »allmän» och

»centralsjukkassa». Lokalsjukkassas

firma skall innehålla orden »allmän»

och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej

intagas något av orden »bolag»,

»bank», »ömsesidig» eller »försäkring».

Lokalsjukkassas firma må ej

heller innehålla ordet »centrala.

Firman skall — — -— —--sjukkassas firma.

Ej må------allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla

beteckning, som anknyter

till kassans verksamhetsområde,

samt därjämte orden »allmän» och

»sjukkassa». I firman må ej intagas

något av orden »bolag», »bank»,

»ömsesidig» eller »försäkring».

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas

stadgar avfattade enligt formulär,

fastställt av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse

''kall hava sitt säte;

För sjukkassa skola finnas stadgar,

vilka på förslag av kassans styrelse

skola fastställas och registreras

av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse

skall hava sitt säte;

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

4) hur kassans värde- och övriga

säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av

sjukhjälp och moderskapshjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses,

samt, där så erfordras, grunderna

för utseendet av sådana ombud;

7) det sått, varpå kallelse till ombudsval

och ombudsmöte skall ske

och andra meddelanden skola bringas

till medlemmarnas eller ombudens

kännedom, ävensom den tid före ombudsval

och ombudsmöte, då föreskrivna

kallelseåtgärder senast skola

vara vidtagna;

8) antalet styrelseledamöter.

1 stadgar för centralsjukkassa

skall härjämte angivas ordningen för

inbetalning av avgifter för den frivilliga

försäkringen.

Stadgar för sjukkassa, vilken utgiver

ersättning för behandling som

i 18 § avses, skola innehålla uppgift

härom och angående de grunder efter

vilka ersättningen utgår.

Utöver vad ovan sägs må bestäm7ielser

ej intagas i stadgarna, såvida

ej tillsynsmyndigheten för särskilt

fall så medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola

vara fastställda och registrerade av

tillsynsmyndigheten. Beslut om ändring

av stadgarna må ej gå i verkställighet,

innan ändringen blivit

fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

57

För allmän sjukkassas förbindelser

häfta allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande

må allmän sjukkassa ej upp
-

(Föreslagen lydelse)

4) hur kassans värde- och övriga

säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av

sjukhjälp och moderskapshjälp;

6) ordningen för inbetalning av

avgifter för den frivilliga försäkringen.

§•

För sjukkassas förbindelser häfta

allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande

må sjukkassa ej överlåta eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

taga, övertaga eller ikläda sig ansvar med inteckning för gåld belasta fast

för lån, ej heller åtaga sig annan förpliktelse,

såvida ej denna har omedelbart

sammanhang med kassans

verksamhet.

58

Allmän sjukkassa må ej bedriva

annan verksamhet än som föreskrives

eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar,

är allmän sjukkassa pliktig att inom

sitt verksamhetsområde jämväl såvitt

angår andra än kassans medlemmar

biträda vid handhavandet av annan

statlig social försäkrings- eller

understödsverksamhct ävensom att

tillställa socialregister behövliga uppgifter.

För sitt biträde vid omförmäfda

försäkrings- eller understödsverksamhet

må kassan, där det finnes påkallat

till följd av den kassan sålunda

anförtrodda verksamhetens omfattning,

erhålla ersättning enligt de

grunder Konungen bestämmer.

Därest förordnande meddelas beträffande

sjukhjälp till svensk medborgare

som icke är bosatt här i riket

eller med främmande stat träffas

överenskommelse som berör allmän

sjukkassa, är sådan kassa pliktig att

utöva verksamhet i enlighet med vad

förordnandet eller överenskommelsen

innehåller.

Allmän sjukkassa skall, i den mån

så kan ske, till myndighet, som handhar

folkpensionering, olycksfallsförsäkring

eller arbetslöshetsförsäkring,

avgiva de yttranden och lämna

det biträde i övrigt, som påkallas av

myndigheten. I övrigt skall kassa till
-

egendom och ej heller upptaga, övertaga

eller ikläda sig ansvar för lån

eller åtaga sig annan förpliktelse,

såvida ej denna har omedelbart sammanhang

med kassans verksamhet.

§•

Sjukkassa må ej bedriva annan

verksamhet än som föreskrives eller

medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar,

är sjukkassa pliktig att inom sitt

verksamhetsområde jämväl såvitt angår

andra än kassans medlemmar biträda

vid handhavandet av annan

statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet

ävensom att tillställa

socialregister behövliga uppgifter.

För sitt biträde vid omförmälda

försäkrings- eller understödsverksamhet

må kassan, där det finnes påkallat

till följd av den kassan sålunda

anförtrodda verksamhetens omfattning,

erhålla ersättning enligt de

grunder Konungen bestämmer.

Därest förordnande meddelas beträffande

sjukhjälp till svensk medborgare

som icke är bosatt här i riket

eller med främmande stat träffas

överenskommelse som berör sjukkassa,

är kassan pliktig att utöva

verksamhet i enlighet med vad förordnandet

eller överenskommelsen

innehåller.

Sjukkassa skall, i den mån så kan

ske, till myndighet, som handhar

folkpensionering, allmän tilläggspensionering,

yrkesskadeförsäkring eller

arbetslöshetsförsäkring, avgiva de

yttranden och lämna det biträde i

övrigt, som påkallas av myndighe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr b5 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

handagå statlig eller kommunal myn- ten. I övrigt skall kassa tillhandagå

dighet, försäkringsinrättning samt statlig eller kommunal myndighet,

arbetsgivare med yttranden och upp- försäkringsinrättning samt arbetslysningar,

i den mån hinder enligt givare med yttranden och upplyslag

eller författning ej möter samt ningar, i den mån hinder enligt lag

mera betydande olägenhet ej därige- eller författning ej möter samt mera

nom uppkommer för kassan. betydande olägenhet ej därigenom

uppkommer för kassan.

60

Allmän sjukkassas angelägenheter

handhavas i enlighet med vad i denna

lag är stadgat av ombudsmöte och

kassans styrelse.

69

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer

att besluta i kassans angelägenheter,

i den mån de ej skola

handhavas av ombudsmöte eller i

särskilt föreskriven ordning.

Styrelsen för centralsjukkassa

skall bestå av minst sju och högst

nio ledamöter. För ledamot skall finnas

suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av tillsynsmyndigheten,

en ledamot och suppleanten

för honom av medicinalstyrelsen

samt en ledamot och suppleanten

för honom av landstinget eller,

där fråga är om centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart

av stad, av stadsfullmäktige.

§•

Sjukkassas angelägenheter handhavas

i enlighet med vad i denna lag

är stadgat av kassans styrelse.

I sjukkassa, vars verksamhetsområde

icke utgöres enbart av stad,

skola finnas försäkringsnämnder för

att tillhandagå kassan med råd och

upplysningar. Försäkringsnämnd

skall finnas för varje kommun. Med

tillsynsmyndighetens medgivande

må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde

omfatta flera kommuner

eller del av kommun.

§•

Sjukkassas styrelse tillkommer att

besluta i kassans angelägenheter, i

den mån de ej skola handhavas i

särskilt föreskriven ordning.

Styrelsen skall bestå av sju ledamöter

eller, om sjukkassas verksamhetsområde

omfattar två landstingskommuner

inom skilda län, åtta ledamöter.

En ledamot utses av Konungen,

en ledamot av medicinalstyrelsen

samt en ledamot av länsstyrelsen;

om sjukkassas område

tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen

utse en ledamot. Övriga ledamöter

utses av landstinget eller, där

fråga är om sjukkassa, vars verk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ar 1961

(Gällande lydelse)

Hava två landstingsområden förenats

till ett centralsjukkasseområde,

skall vartdera landstinget utse en ledamot

och suppleanten för honom;

utgöres centrals jukkasseområde av

landstingsområde och stad, som ej

deltager i landsting, utses en ledamot

och suppleanten för honom av landstinget

samt en ledamot och suppleanten

för honom av stadsfullmäktige.

Övriga styrelseledamöter och suppleanter

väljas å ombudsmöte.

Styrelse för lokalsjukkassa skall

bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

För ledamot skall finnas

suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av styrelsen för

den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan

är ansluten. Övriga

styrelseledamöter och suppleanter

väljas å ombudsmöte.

Är styrelseledamot — — — — —

Suppleant äger —--- -— — -— för

70

De styrelseledamöter, som skola

väljas å ombudsmöte, utses för tiden

från det möte, då valet äger rum, till

det ordinarie ombudsmötet andra

året därefter. Av de första gången

valda skall dock hälften eller, om antalet

valda ej är delbart med två,

hälften av det med ett minskade antalet

avgå vid det ordinarie ombudsmötet

året efter valet.

Styrelseledamot må------

Avgår styrelseledamot, som valts

av ombudsmöte, innan den tid, för

vilken han blivit utsedd, gått till

ända och är styrelsen ej beslutför

med kvarstående ledamöter och

suppleanter, åligger det dessa att

(Föreslagen lydelse)

samhetsområde utgöres enbart av

stad, av stadsfullmäktige. Hava två

landstingskommuner förenats till ett

s jukkasseområde, skall vartdera

landstinget utse två ledamöter; utgöres

sjukkasseområde av landstingskommun

och stad, som ej tillhör sådan

kommun, utses tre ledamöter av

landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses i enahanda

ordning en suppleant.

- utsedde suppleanten,

sammanträde.

§•

Styrelseledamot utses för en tid av

fyra år, räknat från och med den

1 januari året näst efter det, då han

blivit utsedd.

utsett honom.

Avgår styrelseledamot innan den

tid, för vilken han blivit utsedd, gått

till ända, skall för den återstående

tiden utses ny ledamot i den ordning,

vari den avgångne ledamoten blivit

utsedd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

ofördröjligen föranstalta om fyllnadsval.

71

Ledamot av styrelsen för allmän

sjukkassa skall vara svensk medborgare

samt medlem i kassan. Den som

ej råder över sig och sitt gods må ej

vara styrelseledamot.

(Föreslagen lydelse)

Arvode och annan ersättning till

styrelseledamot utgivas av kassan efter

de grunder, som fastställas av

tillsynsmyndigheten.

§•

Ledamot av styrelsen för sjukkassa

skall vara svensk medborgare och

råda över sig och sitt gods. Ledamot

i eller befattningshavare vid försäkringsdomstolen

eller den som är i

tillsynsmyndighetens eller sjukkassas

tjänst må ej vara styrelseledamot.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande

och vice ordförande. Äro både

ordföranden och vice ordföranden

hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde,

äger styrelsen utse

en ledamot att för tillfället föra ordet.

Vid styrelsens sammanträden

skola under ordförandens överinseende

föras protokoll, vilka skola till

riktigheten bestyrkas av ordföranden

och ytterligare en vid sammanträdet

närvarande.

Styrelsen är

Ordförande i styrelsen är den av

Konungen utsedde ledamoten. Vid

förfall för ordföranden föres ordet

av den för honom utsedde suppleanten.

Äro både ordföranden och hans

suppleant hindrade att inställa sig

till styrelsesammanträde, äger styrelsen

utse en ledamot att för tillfället

föra ordet. Vid styrelsens sammanträden

skola under ordförandens

överinseende föras protokoll,

vilka skola till riktigheten bestyrkas

av ordföranden och ytterligare en

vid sammanträdet närvarande.

av ordföranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga

i behandling av fråga rörande

avtal mellan honom och den allmänna

sjukkassan eller rörande hans

försäkring i kassan. Ej heller må han

deltaga i behandling av fråga om avtal

mellan kassan och tredje man,

där han i frågan äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot

kassans. Vad sålunda är stadgat äger

motsvarande tillämpning beträffande

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga

i behandling av fråga rörande

avtal mellan honom och sjukkassan

eller rörande hans försäkring i kassan.

Ej heller må han deltaga i behandling

av fråga om avtal mellan

kassan och tredje man, där han i frågan

äger ett väsentligt intresse, som

kan vara stridande mot kassans. Vad

sålunda är stadgat äger motsvarande

tillämpning beträffande rättegång

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie

ombudsmötet skall styrelsen till

revisorerna avlämna en av styrelsens

ledamöter underskriven förvaltningsberättelse

för det senast förflutna

året.

Styrelsen skall varje kalenderår

upprätta förslag till förvaltnings stat

för nästfoljande år. Förslaget skall

hållas tillgängligt för medlemmarna

minst två veckor före det ombudsmöte,

å vilket förslaget skall behandlas.

75

Angående behörighet att för allmän

sjukkassas räkning mottaga

delgivning i rättegång är stadgat i

rättegångsbalken; och skall vad i sådant

avseende gäller äga motsvarande

tillämpning, då annat meddelande

skall delgivas kassan.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan,

skall styrelsen utlysa ombudsmöte

för val av ställföreträdare att

föra kassans talan i tvisten. Stämning

skall anses delgiven, då den blivit

föredragen å mötet.

76

Styrelsen och firmatecknare i allmän

sjukkassa skola i sin förvaltning

av kassans angelägenheter ställa

sig till efterrättelse denna lag och

andra för kassans verksamhet gällande

författningar samt kassans stadgar,

så ock de föreskrifter, som av

ombudsmöte eller, såvitt rör firma
-

eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

Senast den 15 april varje år skall

styrelsen till revisorerna avlämna en

av styrelsens ledamöter underskriven

förvaltningsberättelse för det senast

förflutna året. Styrkt avskrift

av förvaltningsberättelsen skall samtidigt

översändas till tillsynsmyndigheten

samt vederbörande landsting

eller stadsfullmäktige.

Styrelsen skall före utgången av

oktober månad varje år tillställa tillsynsmyndigheten

en beräkning av

kassans förvaltningskostnader för

nästföljande år.

§•

Angående behörighet att för sjukkassas

räkning mottaga delgivning

i rättegång är stadgat i rättegångsbalken;

och skall vad i sådant avseende

gäller äga motsvarande tillämpning,

då annat meddelande skall delgivas

kassan.

§•

Styrelsen och firmatecknare i

sjukkassa skola i sin förvaltning av

kassans angelägenheter ställa sig till

efterrättelse denna lag och andra för

kassans verksamhet gällande författningar

samt kassans stadgar, så ock,

såvitt rör firmatecknare, de föreskrifter,

som av styrelsen meddelas,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

tecknare, av styrelsen meddelas, där

de ej finnas strida mot denna lag eller

annan författning.

78

I avseende å förandet av allmän

sjukkassas räkenskaper må särskilda

föreskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten

att gälla utöver dem,

som kassan jämlikt bokföringslagen

har att iakttaga. Lokalsjukkassa har

härjämte att i fråga om bokföring

och kassarörelse följa de anvisningar,

som lämnas av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske

för kalenderår samt vara verkställd

inom lokalsjukkassa före utgången

av nästfoljande februari månad och

(Föreslagen lydelse)

där de ej finnas strida mot denna lag

eller annan författning.

Försäkringsnänmd

77 a §.

För säkring snämnd skall bestå av

minst fem och högst sju av kommunen

utsedda ledamöter. Består nämndens

verksamhetsområde av flera

kommuner, bestämmer dock tillsynsmyndigheten

antalet ledamöter och

huru många ledamöter som skola utses

av varje kommun. För varje ledamot

utses i enahanda ordning en

suppleant. Nämnden utser inom sig

ordförande och vice ordförande.

Vad i 69 § fjärde och femte styckena,

70 och 71 §§ samt 72 § andra

stycket stadgas beträffande styrelse

och styrelseledamot skall äga motsvarande

tillämpning beträffande

försäkringsnämnd och ledamot av

densamma.

Vad i denna lag finnes stadgat om

ledamot i nämnden skall i tillämpliga

delar gälla beträffande suppleant.

§•

I avseende å förandet av sjukkassas

räkenskaper må särskilda föreskrifter

meddelas av tillsynsmyndigheten

att gälla utöver dem, som kassan

jämlikt bokföringslagen har att

iakttaga.

Räkenskapsavslutning skall ske

för kalenderår samt vara verkställd

före utgången av nästföljande mars

månad.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inom centralsjukkassa före utgången

av nästfoljande april månad.

Särskilda räkenskaper------frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för cen- Då bokslut är uppgjort för sjuk''

tralsjukkassa, skall till särskilda kassa, skall till särskilda fonder avfonder

avsättas sättas

a) vad av—--—---frivilliga försäkringen).

Vardera fondens-------löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande------5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits

må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens

medgivande såsom

tillgång i fonderna redovisa lån

till lokalsjukkassa, så ock värdet av

inventarier, som anskaffats för centrals

jukkassans verksamhet, under

förutsättning dock att nedskrivning

av sagda värde sker med minst en

tiondel varje år.

81

Styrelsens förvaltning och den allmänna

s jukkassans räkenskaper

skola granskas av revisorer.

Ärligen skola utses inom centralsjukkassa

tre och inom lokalsjukkassa

två revisorer samt lika många

suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa

utses en revisor och en

suppleant av tillsynsmyndigheten

samt övriga revisorer och suppleanter

av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa

utses en revisor och en suppleant

av styrelsen för centralsjukkassan

samt den andre revisorn och

suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det

ordinarie ombudsmöte, vid vilket

revisorernas berättelse framlägges.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits

må sjukkassa med tillsynsmyndighetens

medgivande såsom tillgång

i fonderna redovisa värdet av inventarier,

som anskaffats för kassans

verksamhet, under förutsättning att

nedskrivning av sagda värde sker

med minst en tiondel varje år.

§•

För granskning av styrelsens förvaltning

och sjukkassans räkenskaper

skola för varje räkenskapsår utses

en revisor av tillsynsmyndigheten

och två revisorer av landstinget

eller, där fråga är om sjukkassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart

av stad, av stadsfullmäktige.

Hava två landstingskommuner förenats

till ett sjukkasseområde, skall

vartdera landstinget utse en revisor;

utgöres sjukkasseområde av landstingskommun

och stad, som ej tillhör

sådan kommun, skall en revisor

utses av landstinget och en revisor

av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses i enahanda

ordning en suppleant.

Revisor må skiljas från uppdraget

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Revisor må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett ho
genom

beslut av den som utsett ho- nom.

nom.

Revisor skall------till styrelseledamot.

Arvode och annan ersättning till

revisor och suppleant utgivas av kassan

efter de grunder, som fastställas

av tillsynsmyndigheten.

82 §.

Revisor äger------angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till

efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som tillsynsmyndigheten meddelar,

så ock de särskilda föreskrifter,

som meddelas av ombudsmöte och ej

innefatta inskränkning i revisorernas

i lag stadgade befogenhet eller eljest

strida mot lag eller författning

eller mot kassans stadgar.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår

över granskningen avgiva en

av dem underskriven berättelse, som

skall överlämnas till styrelsen minst

två veckor före det ordinarie ombudsmötet.

83

Varder talan å styrelsens förvaltning

under den tid revisorernas berättelse

omfattar ej anställd inom ett

år från det berättelsen framlades å

ombudsmöte, skall anses, som om ansvarsfrihet

blivit styrelsen beviljad.

Revisorerna hava att ställa sig till

efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som tillsynsmyndigheten meddelar.

De för visst räkenskapsår utsedda

revisorerna skola över granskningen

avgiva en av dem underskriven berättelse,

som skall överlämnas till

styrelsen inom fyra veckor från den

dag revisorerna mottagit styrelsens

förvaltningsberättelse. Styrkt avskrift

av revisionsberättelsen skall

samtidigt tillställas tillsynsmyndigheten

och vederbörande landsting eller

stadsfullmäktige.

§•

Talan mot styrelseledamot på

grund av hans uppdrag må ej anställas,

därest icke tillsynsmyndigheten

skriftligen till honom framställt

anmärkning mot det förfarande,

å vilket talan grundas, inom tre

år efter utgången av det räkenskapsår,

då förfarandet ägt rum. Vad nu

sagts gäller ej talan, som grundas på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Utan hinder av att ansvarsfrihet

beviljats, må sådan talan å förvaltningen,

som grundas på att styrelseledamot

begått brottslig handling,

kunna mot honom anställas, där ej

ansvarsfriheten uppenbarligen avsett

även nämnda handling.

Talan för allmän sjukkassa om

skadestånd mot revisor på grund

av hans uppdrag må ej anställas, sedan

två år förflutit från det revisorernas

berättelse framlades å ombudsmöte,

såvida icke talan grundas

på att revisor begått brottslig handling.

84 §.

Hos allmän sjukkassa skall, därest

tillsynsmyndigheten ej annat medgiver,

vara anställd en verkställande

tjänsteman, vilken i enlighet med de

anvisningar, som lämnas av kassans

styrelse, har att leda arbetet inom

kassan. Verkställande tjänsteman,

som ej år styrelseledamot, äger närvara

vid styrelsens sammanträden

och deltaga i överläggningarna men

ej i besluten.

Verkställande tjänsteman tillsättes

och entledigas i centralsjukkassa av

tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa

av centralsjukkassans styrelse.

Innan verkställande tjänsteman

hos allmän sjukkassa tillsättes eller

(Föreslagen lydelse)

att styrelseledamot begått brottslig

handling. Tillsynsmyndigheten äger

förordna ställföreträdare för styrelsen

att föra kassans talan.

Talan mot revisor på grund av

hans uppdrag må ej anställas, sedan

två år förflutit från det revisorernas

berättelse överlämnades till styrelsen,

såvida icke talan grundas på att

revisor begått brottslig handling.

Arvode och annan ersättning till

sådan ställföreträdare för styrelsen

som omförmäles i första stycket fastställas

av tillsynsmyndigheten och

utgivas av kassan.

84 §.

Hos sjukkassa skall vara anställd

en verkställande tjänsteman, vilken

i enlighet med de anvisningar, som

lämnas av kassans styrelse, har att

leda arbetet inom kassan. Verkställande

tjänsteman äger närvara vid

styrelsens sammanträden och deltaga

i överläggningarna men ej i besluten.

85 §.

Verkställande tjänsteman tillsättes

och entledigas av tillsynsmyndigheten

efter hörande av sjukkassans

styrelse. Konungen må föreskriva, att

även annan befattningshavare hos

kassan skall tillsättas och entledigas

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

entledigas, skall yttrande inhämtas

från kassans styrelse.

Verkställande tjänstemans avlönings-

och pensionsförmåner skola

på förslag av kassans styrelse bestämmas

av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän

sjukkassa än verkställande

tjänsteman tillsättes och entledigas

av kassans styrelse. Förtroendeläkare,

som i 90 § sägs, skall dock efter

centralsjukkassas hörande tillsättas

och entledigas av medicinalstyrelsen.

Kassan är beträffande avlönings- och

andra anställningsvillkor för sådan

läkare pliktig ställa sig till efterrättelse

de anvisningar, som på förslag

av medicinalstyrelsen meddelas av

tillsynsmyndigheten.

89

Allmän sjukkassa skall genom

anordnande av sjukkontroll tillse att

missbruk av försäkringen hindras.

Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga

de föreskrifter, som lämnas av

centrals jukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger---

i samma ordning. Förtroendeläkare,

som i 90 § sägs, skall efter hörande

av kassans styrelse tillsättas och

entledigas av medicinalstyrelsen. Övriga

befattningshavare tillsättas och

entledigas av kassans styrelse.

Avlönings-, pensions- och andra

anställningsvillkor för befattningshavare,

som tillsättas av tillsynsmyndigheten,

skola bestämmas av

denna myndighet efter kassans hörande.

Beträffande avlönings- och

andra anställningsvillkor för förtroendeläkare

är kassan pliktig ställa

sig till efterrättelse de anvisningar,

som på förslag av medicinalstyrelsen

meddelas av tillsynsmyndigheten.

§•

Sjukkassa skall genom anordnande

av sjukkontroll tillse att missbruk

av försäkringen hindras.

sjukkontrollens anordnande.

92 §.

Anmälan till sjukkasseregistret

skall göras skriftligen. Vid anmälan

om beslut angående antagande av

stadgar eller ändring av stadgarna

skola fogas, där anmälningen avser

antagande av stadgar, två exemplar

av stadgarna jämte avskrift av protokoll

vid ombudsmöte, utvisande

att stadgarna blivit antagna, samt,

där anmälningen avser ändring av

Anmälan till sjukkasseregistret

skall göras skriftligen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

stadgarna, i två exemplar avskrift av

protokoll, som förts i ärendet. Nu

nämnda handlingar skola vara till

riktigheten styrkta av notarius publicus

eller med styrelseledamöternas

egenhändiga bevittnade namnteckningar.

Har ej, då registrering av allmän

sjukkassa sökes, varje styrelseledamot

och styrelsesuppleant så ock i

övrigt envar, som ensam eller i förening

med annan är bemyndigad att

teckna kassans firma, å ansökningen

egenhändigt skrivit sin av vittnen

styrkta namnteckning, skall vid ansökningen

fogas en särskild bilaga,

därå namnteckningen finnes och blivit

styrkt av vittnen. Vad nu sagts

skall äga motsvarande tillämpning,

då anmälan sker att styrelseledamot

eller suppleant blivit utsedd eller att

eljest någon, ensam eller i förening

med annan, blivit berättigad att teckna

firman.

(Föreslagen lydelse)

Har ej, då registrering av sjukkassa

sökes, varje styrelseledamot och

styrelsesuppleant så ock i övrigt envar,

som ensam eller i förening med

annan är bemyndigad att teckna kassans

firma, å ansökningen egenhändigt

skrivit sin av vittnen styrkta

namnteckning, skall vid ansökningen

fogas en särskild bilaga, därå

namnteckningen finnes och blivit

styrkt av vittnen. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, då anmälan

sker att styrelseledamot eller

suppleant blivit utsedd eller att eljest

någon, ensam eller i förening med

annan, blivit berättigad att teckna

firman.

93

Vid registrering av allmän sjukkassa

skall tillsynsmyndigheten låta

i registret införa

1) dagen för stadgarnas antagande;
2)

kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt

säte;

4) varje styrelseledamots och

suppleants samt, där eljest någon,

ensam eller i förening med annan, är

berättigad att teckna kassans firma,

dennes fullständiga namn och hemvist;
5)

av vilka och huru kassans fir
-

§•

Vid registrering av sjukkassa skall

tillsynsmyndigheten låta i registret

införa

1) kassans firma;

2) den ort, där styrelsen har sitt

säte;

3) varje styrelseledamots och

suppleants samt, där eljest någon,

ensam eller i förening med annan, är

berättigad att teckna kassans firma,

dennes fullständiga namn och hemvist;
4)

av vilka och huru kassans firma

skall tecknas, där den ej tecknas

allenast av styrelsen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

25

(Gällande lydelse)

ma skall tecknas, där den ej tecknas

allenast av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten

ingivna exemplaren av stadgarna

skall förses med bevis om antagandet

till allmän sjukkassa och

registreringen samt återställas till sökanden.

94

Anmäles ändring i förhållande,

varom inskrivning skett i registret,

skall, där registrering beviljas, vad

sålunda anmälts anmärkas i registret.

Samma lag gäller, dår åt administratörer

på sätt i 99 § sägs uppdragit

s att handhava allmän sjukkassas

angelägenheter eller sådant

uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas

stadgar, skall ena exemplaret

av det protokoll, som innehåller beslutet

om ändringen, återställas till

sökanden, försett med bevis om registreringen.

97

Det åligger allmän sjukkassas styrelse

att varje år före utgången av

juli månad till tillsynsmyndigheten

ingiva styrkt avskrift av styrelsens

och revisorernas berättelser angående

föregående räkenskapsår samt av

protokoll, upptagande de beslut, som

ombudsmötet fattat i anledning av

nämnda berättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att

inom tid som i första stycket sägs

till tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet

med fastställt formulär upprättad

statistisk redogörelse rörande

den verksamhet, som under året

(Föreslagen lydelse)

Bevis om registreringen jämte ett

exemplar av de för sjukkassan fastställda

stadgarna skall tillställas kassans

styrelse.

§•

Anmäles ändring i förhållande,

varom inskrivning skett i registret,

skall, där registrering beviljas, vad

sålunda anmälts anmärkas i registret.

Registreras ändring i sjukkassas

stadgar, skall bevis om registreringen

jämte ett exemplar av stadgarna

i deras nya lydelse tillställas kassans

styrelse.

§•

Sjukkassas styrelse har att senast

den 15 april varje år till tillsynsmyndigheten

samt till vederbörande

landsting eller stadsfullmäktige ingiva

i enlighet med fastställt formulär

upprättad statistisk redogörelse

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

drivits av kassan och envar av de till

denna anslutna lokalsjukkassorna.

Redogörelsen skall vara underskriven

av styrelsens ordförande och

kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt

att av allmän sjukkassa infordra

ytterligare upplysningar, skola sådana

ofördröjligen lämnas av kassans

styrelse.

Allmän sjukkassas styrelse är

pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud

tillfälle att inventera kassans medel

samt att granska kassans böcker, räkenskaper

och andra handlingar så

ock att lämna dem tillträde till ombudsmöte.

99

Finner tillsynsmyndigheten, att

anledning till anmärkning förekommer

mot allmän sjukkassas verksamhet,

äger tillsynsmyndigheten meddela

kassan anvisning att vidtaga

den åtgärd eller den förändring av

verksamheten som prövas erforderlig,

därvid tillsynsmyndigheten skall

bestämma viss skälig tid, inom vilken

anvisad åtgärd eller förändring

skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig

sålunda meddelad anvisning till efterrättelse,

må tillsynsmyndigheten

uppdraga åt två eller flera personer

att i egenskap av administratörer

handhava kassans angelägenheter

under viss tid, dock längst intill dess,

efter nyval av ombud som i 61 § avses,

ombudsmöte utsett styrelseledamöter

och dessa trätt i tjänst. Administratörer

hava att i denna egen
-

rörande den verksamhet, som under

nästföregående år drivits av kassan.

Redogörelsen skall vara underskriven

av styrelsens ordförande och

kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt

att av sjukkassa infordra ytterligare

upplysningar, skola sådana ofördröjligen

lämnas av kassans styrelse.

Sjukkassas styrelse är pliktig att

när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud tillfälle att

inventera kassans medel samt att

granska kassans böcker, räkenskaper

och andra handlingar.

§•

Finner tillsynsmyndigheten, att

anledning till anmärkning förekommer

mot sjukkassas verksamhet,

äger tillsynsmyndigheten meddela

kassan anvisning att vidtaga den åtgärd

eller den förändring av verksamheten

som prövas erforderlig,

därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma

viss skälig tid, inom vilken

anvisad åtgärd eller förändring skall

hava vidtagits.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

skap fullgöra de på ombudsmöte och

styrelse enligt denna lag ankommande

åliggandena, dock ej sådana som

i 64 § avses, och skall i tillämpliga

delar beträffande dem gälla vad i

denna lag stadgas angående ombudsmöte

samt styrelse eller styrelseledamöter.

Det åligger administratörer

att ställa sig till efterrättelse de särskilda

bestämmelser angående uppdragets

fullgörande, som må utfärdas

av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör

må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.

Arvode till administratör

skall utgivas av kassan efter

de grunder, som fastställas av

tillsynsmyndigheten.

103

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,

må talan fullföljas allenast

såframt tillsynsmyndigheten lämnat

tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall

lämnas där någon av dem som inom

tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen

av ärendet uttalat avvikande

mening, så ock där tillsynsmyndigheten

finner utgången av

ärendet vara av synnerlig betydelse

för part. Klagan föres hos Konungen

genom besvär, vilka skola inlämnas

eller insändas med posten till socialdepartementet.

Besvären skola hava

inkommit till departementet senast

inom en månad efter det klaganden

erhållit del av tillsynsmyndighetens

beslut.

(Föreslagen lydelse)

§•

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,

må klagan föras hos försåkringsdomstolen

genom besvär. Besvären

skola ingivas eller insändas till tillsynsmyndigheten.

Den omständigheten,

att besvären ingivits eller insänts

direkt till försäkringsdomstolen,

utgör ej hinder för besvärens

upptagande till prövning, därest de

inkommit till domstolen före besvärstidens

utgång.

Tillsynsmyndighetens beslut i

fråga som i första stycket sägs må

av tillsynsmyndigheten underställas

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försäkringsdomstolens prövning, om

det för enhetlig lagtolkning eller

rättstillämpning är av synnerlig vikt

att saken prövas av domstolen eller

eljest särskilda skål förefinnas för

sådan prövning.

Utan hinder av att besvär anförts

eller förordnande om underställning

meddelats skall tillsynsmyndighetens

beslut i fråga, som i 101 och

102 §§ avses, gå i verkställighet, där

ej tillsynsmyndigheten annorlunda

bestämmer.

Fråga, som-------ovan sagts.

Utan hinder av anförda besvär

skall tillsynsmyndighetens beslut i

fråga, som i 101 och 102 §§ avses, gå

i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten

annorlunda förordnar.

104

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde,

skall till den kassa,

vartill medlemmar på grund härav

överföras, av den förra kassans fondmedel

utbetalas behörig andel, beräknad

efter grunder som fastställas

av tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest

Konungen så förordnar, helt heller

delvis överlåta sin rörelse och sina

tillgångar å annat försäkringsorgan.

Överlåtes rörelsen helt, skall kassan

gå i likvidation. I annan ordning

må beslut om överlåtelse av kassas

rörelse eller dess trädande i likvidation

ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation

och upplösning skall i övrigt

i tillämpliga delar gälla vad i sådant

avseende finnes föreskrivet i lagen

om understödsföreningar, därvid

dock skall iakttagas att i nämnda lag

beträffande likvidator förekommande

hänvisning till stadgande angående

styrelse eller styrelseledamot skall

avse bestämmelse härom i denna lag.

§•

Minskas sjukkassas verksamhetsområde,

skall till den kassa, vartill

medlemmar på grund härav överföras,

av den förra kassans fondmedel

utbetalas behörig andel, beräknad

efter grunder som fastställas

av tillsynsmyndigheten.

Sjukkassa skall, därest Konungen

så förordnar, helt eller delvis överlåta

sin rörelse samt sina tillgångar

och skulder å annan sjukkassa eller

annat försäkringsorgan. Beträffande

sådan överlåtelse skall gälla vad Konungen

föreskriver. I annan ordning

må beslut om överlåtelse av kassas

rörelse ej fattas.

Skall på grund av beslut om ändrad

indelning i sjukkasseområden ny

sjukkassa bildas, anses kassan inrättad

när styrelse utsetts samt stadgar

fastställts och registrerats.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

29

(Gällande lydelse)

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare

hos allmän sjukkassa

må ej till obehörig yppa något om

enskilds personliga förhållanden,

varom han i sin nämnda egenskap

erhållit kunskap, eller utlämna

handling, till vilken han i sådan

egenskap erhållit tillgång.

(Föreslagen lydelse)

109 §.

Styrelseledamot, ledamot av försäkringsnämnd,

revisor och befattningshavare

hos sjukkassa må ej till

obehörig yppa något om enskilds

personliga förhållanden, varom han

i sin nämnda egenskap erhållit kunskap,

eller utlämna handling, till vilken

han i sådan egenskap erhållit

tillgång.

Den som------tillfalla kronan.

111 §•

Denna lag---—-----att gälla.

Förekommer i — —---------stället tillämpas.

Har för understödsförening registrerats

firma, som icke överensstämmer

med vad i 55 § sista stycket

stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten

att, därest ej före den 1 juli

1955 för registrering anmälts beslut

om ändring av firman till överensstämmelse

med nämnda stadgande,

anmana föreningen att inom sex månader

för registrering anmäla beslut

om sådan ändring. Efterkommes ej

anmaningen, skall tillsynsmyndigheten

föreslå ändring av föreningens

firma och, sedan föreningen erhållit

tillfälle att yttra sig över förslaget,

besluta i ärendet. Om beslutad ändring

skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen

underrätta föreningen,

över beslutet må besvär anföras i

den ordning, som i 79 § lagen om

understödsföreningar sägs. Sedan

beslutet vunnit laga kraft, skall i

understödsföreningsregistret införas

anteckning om ändringen samt bevis

om firmans nya lydelse tillställas

föreningen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nuari 1962, dock skall vad som stadgas

i 4, 15 och 31 §§ om riksförsäkringsverket

samt i 103 och 104 §§

gälla från och med den 1 juli 1961.

I samband med ikraftträdandet

skall följande iakttagas.

1. Beträffande klagan över tillsynsmyndighetens

beslut, som meddelats

senast den 30 juni 1961, skola äldre

bestämmelser gälla, dock skola besvär

över beslut som nu sagts efter

nämnda dag prövas av försäkringsdomstolen.

2. Centralsjukkassa skall, om ej

annat förordnas, från och med år

1962 vara sådan allmän sjukkassa,

som avses med de nya bestämmelserna.

Lokals jukkassas tillgångar

och ansvaret för dess förbindelser

skola från samma tidpunkt övertagas

av vederbörande allmänna sjukkassa.

3. Enligt äldre bestämmelser utsedda

styrelseledamöter och revisorer

jämte suppleanter skola avgå vid

utgången av år 1961 med skyldighet

likväl för styrelseledamöterna att avgiva

förvaltningsberättelse för år

1961 och för revisorerna att slutföra

sin granskning av styrelsens förvaltning

och räkenskaperna för nämnda

år samt att däröver avgiva berättelse,

allt i den ordning, som stadgats i

72 § fjärde stycket och i 82 § tredje

stycket i dessa lagrums äldre lydelse.

4. Ordinarie ombudsmöte skall enligt

äldre bestämmelser hållas under

år 1962, varvid de under 3. angivna

berättelserna skola framläggas. A sådant

ombudsmöte må ej till avgörande

upptagas annat ärende än frågan

om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen

för år 1961. Beträffande talan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

å styrelsens förvaltning för tid före

ikraftträdandet skola äldre bestämmelser

tillämpas.

5. Styrelseledamöter och revisorer

jämte suppleanter samt ledamöter

och suppleanter i försäkringsnämnd

skola med tillämpning av de nya bestämmelserna

utses före den 1 november

1961.

6. De enligt 5. utsedda styrelseledamöterna

skola före utgången av

november 1961 till tillsynsmyndigheten

avgiva förslag till stadgar för

vederbörande sjukkassa att gälla

från och med år 1962.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring]i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om

moder skapshj atp

Härigenom förordnas, dels att 16 § lagen den 21 maj 1954 om moderskaps
-

hjälp1 skall upphöra att gälla, dels att

ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

13

Statsbidrag utgår för varje kalenderår

till centralsjukkassa med nedan

angivna procentuella andel av de

utgifter under året, som bestritts av

centralsjukkassan och till denna anslutna

lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § . .

.................. 50 procent;

b) grundpenning .... 50 procent;

c) barntillägg........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter uppkomma

för ändamål, som i första

stycket a) sägs, bidraget för utgifter

till dylika ändamål skall utgå med

mer än femtio procent av de utgifter,

som bestritts av kassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor, dock

med högst sjuttio procent av desamma.

13 § samma lag skall erhålla följande

(Föreslagen lydelse)

§•

Statsbidrag utgår för varje kalenderår

till allmän sjukkassa med nedan

angivna procentuella andel av de

utgifter under året, som bestritts av

kassan, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § . .

.................. 50 procent;

b) grundpenning .... 50 procent;

cl barntillägg........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

sjukkassa, för vilken med hänsyn

till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter uppkomma för

ändamål, som i första stycket a) sägs,

bidraget för utgifter till dylika ändamål

skall utgå med mer än femtio

procent av kassans utgifter, dock

med högst sjuttio procent av desamma.

Denna lag träder i kraft den 1 ja

nuari 1962.

1 Senaste lydelse av 16 § se SFS 1958: 458.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

33

Förslag

till

Lag

om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter, som

tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

Härigenom förordnas, att de uppgifter och befogenheter, som enligt

lag eller författning tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,

i stället skola tillkomma riksförsäkringsverket, såvitt ej annat särskilt

föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari

besvär anförts över riksförsäkringsverkets eller försäkringsrådets beslut,

ävensom mål, vilka av riksförsäkringsverket underställas domstolens prövning.

över försäkringsdomstolens beslut må klagan ej föras.

Försäkringsdomstolen har sitt säte i Stockholm. Sammanträde må dock

hållas å annan ort, när det av särskilda skäl finnes erforderligt.

2 §•

Försäkringsdomstolens ledamöter äro dels lagfarna, dels icke lagfarna.

De lagfarna ledamöterna äro en president, vilken har att leda domstolens

arbete, samt minst fyra försäkringsdomare. Lagfaren ledamot utnämnes av

Konungen.

De icke lagfarna ledamöterna skola vara minst fyra till antalet. De

skola hava särskild erfarenhet av arbetsförhållanden eller eljest besitta

insikter av särskilt värde för domstolens arbete. Sådan ledamot förordnas

av Konungen för fyra år i sänder.

För envar icke lagfaren ledamot förordnar Konungen för samma tid en

ersättare.

3 §•

Ledamot och ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och

hava fyllt tjugufem år. Ej må befattningen utövas av den som är omyndig

eller i konkurstillstånd.

Lagfaren ledamot skall hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna

kunskapsprov.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 35

4 §.

Försäkringsdomstolen är doniför med tre lagfarna och två icke lagfarna

ledamöter.

I mål, vari uppkommer fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller

rättstillämpning, må samtliga ledamöter deltaga i avgörandet.

Åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren

ledamot eller av tjänsteman vid domstolen.

5 §.

Särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen

med utlåtanden i medicinska frågor förordnas, efter domstolens hörande,

av Konungen för viss tid.

6 §•

Föredragande med uppgift att i försäkringsdomstolen bereda och föredraga

målen förordnas, efter domstolens hörande, av Konungen för viss tid.

1 * * i > J - i i i I • ■ ’ : j; : l >| . '';.i : i J \ ''f) V *\« \ *''> 1 i ’0ji\f j'' T

Om förfarandet i försäkringsdomstolen

7 §•

Den som vill anföra besvär hos försäkringsdomstolen skall i sin besvärsinlaga

uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i beslutet, som yrkas;

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet; samt

4. de bevis och den utredning i övrigt, som åberopas.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i första stycket eller är den

eljest ofullständig, skall försäkringsdomstolen förelägga klaganden att avhjälpa

bristen.

Kan av inlagan ej utläsas vad klaganden yrkar och avhjälpes ej sådan

brist, skall besvärstalan avvisas.

8 §.

Ändring i överklagat eller underställt beslut må ej göras till nackdel för

enskild part, med mindre tillfälle lämnats denne att yttra sig.

Domstolen äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet

av beslutet, så ock eljest förordna för tiden intill dess domstolen avgjort

målet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

9 §•

Förfarandet i mål som prövas av försäkringsdomstolen skall vara skriftligt

i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas.

Finnes erforderligt att part eller annan höres muntligen, äger domstolen

förordna därom. Till sådan handläggning skall part kallas; och må parten

föreläggas att inställa sig personligen vid äventyr att utevaro ej utgör

hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning skall

äga motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i andra stycket.

Domstolen må dock, om enskild part begär det, även i annat fall än som

avses i 1 § nyssnämnda kapitel förordna, att handläggningen skall äga

rum inom stängda dörrar.

10 §.

Försäkringsdomstolen har att verka för att utredningen blir så fullstän

dig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och äger föranstalta

om bevisning.

Beträffande bevisning skola, om ej annat är föreskrivet, bestämmelserna

i 35 kap. 1 och 2 §§, 3 § andra stycket, 4 och 5 §§, 7 § och 10—12 §§, i 36

kap. 1—18 §§, 20—23 §§, 24 § första och tredje styckena och 25 § första

och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 §§ och 7 och 8 §§, i 39 kap. 1 och 5 §§

samt i 40 kap. 1—4 §§, 5 § andra och tredje styckena, 6 och 7 §§, 9—16 §§,

17 § första stycket och 18—20 §§ rättegångsbalken lända till efterrättelse

i tillämpliga delar.

Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på begäran av

part, utgivas av parten och eljest utgå av allmänna medel. Kostnaden för

syn skall utgå av allmänna medel.

11 §•

Beträffande förfarandet i övrigt skola bestämmelserna i 9 kap. 5, 6, 8 och

9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket, 2 §, 3 § första stycket, 4 och 5 §§, 6 § andra

stycket och 8—24 §§, i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt i 33 kap. 3—12 §§,

14—22 §§, 23 § första stycket och 25—27 §§ rättegångsbalken lända till

efterrättelse i tillämpliga delar.

För delgivning må domstolen påkalla biträde av polismyndighet.

12 §.

Yppas vid överläggning till beslut skilda meningar, skall omröstning

företagas. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i 16 kap. rättegångs
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

balken är föreskrivet om omröstning i överrätt. Domstolen bestämmer dock

själv, i vilken ordning omröstningen skall äga rum.

Skiljaktig mening skall antecknas i protokoll eller fogas vid domstolens

beslut.

13 §.

Försäkringsdomstolens beslut skall grundas på vad handlingarna innehålla

och eljest förekommit. Beslut, varigenom domstolen skiljer målet

från sig, skall om det ej finnes obehövligt innehålla de skäl på vilka avgörandet

grundats.

Finner domstolen på grund av anmärkning eller eljest att dess beslut

till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller

uppenbar oriktighet, skall domstolen, sedan part erhållit tillfälle att yttra

sig, meddela beslut om rättelse.

14 §.

I mål vid försäkringsdomstolen skall part själv bära sin rättegångskostnad.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Vid förfall för lagfaren ledamot förordnar Konungen vikarie, om så

erfordras för arbetets behöriga gång.

16 §.

Ledamot i försäkringsdomstolen, så ock ersättare och vikarie för ledamot,

skall hava avlagt domared eller försäkran enligt vad i 4 kap. 11 § rättegångsbalken

sägs. I fråga om jäv mot den som tjänstgör såsom ledamot

skall gälla vad i 4 kap. rättegångsbalken är föreskrivet om jäv mot domare.

17 §.

Åtal mot ledamot i försäkringsdomstolen så ock mot ersättare eller vikarie

för ledamot för ämbetsbrott skall upptagas av högsta domstolen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

18 §.

Närmare bestämmelser om försäkringsdomstolens organisation och verksamhet

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

39

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att i 1, 33, 39—41, 43 och 54—56 §§ lagen den

14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring orden »riksförsäkringsanstalten»,

»riksförsäkringsanstaltens» och »anstalten» skola ersättas med orden

»riksförsäkringsverket», »riksförsäkringsverkets» och »verket», dels att

26 och 44 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

26

Har skadad--—---till

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen

den 26 juli 1947 om särskilda

barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn eller lagen samma dag om

bidrag till änkor och änklingar med

barn, skall på begäran av pensionsslyrelsen

avdrag göras i den mån ersättningen

skolat föranleda minskning

av pensionen eller bidraget. Belopp,

som avdragits enligt vad nu

sagts, skall utbetalas till pensionsstyrelsen.

44

över försäkringsinrättnings---

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riksförsökringsanstalten,

äger göra ansökan

härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger,----

över försäkringsrådets beslut må

klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

§.

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension, barnpension enligt

lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner

eller bidrag enligt lagen den 26

juli 1947 om särskilda barnbidrag,

skall avdrag göras i den mån ersättningen

skolat föranleda minskning

av pensionen eller bidraget; dock

skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant

avdrag endast om begäran därom

framställes av riksförsäkringsverket.

Belopp, som av sådant bolag

avdragits enligt vad nu sagts, skall

utbetalas till riksförsäkringsverket.

§•

----om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän

föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,

äger göra ansökan

härom hos försäkringsrådet.

--denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut i

annat ärende enligt denna lag än som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avses i andra stycket må klagan

föras hos försäkringsdomstolen genom

besvär. Besvären skola hava inkommit

till försäkring srådet inom

tre veckor från det klaganden erhållit

kännedom om beslutet; dock skall

besvärstiden för menighet vara fem

veckor. Den omständigheten, att besvären

ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961.

över försäkringsrådets beslut, som

meddelats före ikraftträdandet, må

klagan icke föras.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

41

Förslag

till

Lag

om besvär över försäkringsrådets beslut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets

beslut i ärende angående försäkring eller skadeersättning

föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit

till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom

om beslutet; dock skall besvär stiden för menighet vara fem veckor.

Den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen,

utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning,

därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.

2 §.

Försäkringsrådets beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan,

såframt ej rådet annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Över försäkringsrådets beslut, som meddelats före ikraftträdandet, må

klagan icke föras.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291)

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, att 8, 44, 53 och 60 §§ lagen den 28 maj 1959 om

försäkring för allmän tilläggspension skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

8 §.

(Föreslagen lydelse)

Pensi onsgr u n dande inkomst

utgöres av summan av inkomst

av anställning och inkomst

av annat förvärvsarbete i den mån

summan överstiger det i 10 § omförmälda,

vid årets ingång gällande

basbeloppet. 1 den mån summan år

högre än dubbla basbeloppet skall

den dock såvitt den utgöres av inkomst

av annat förvärvsarbete tagas

i beräkning endast till två tredjedelar.

Basbeloppet och i förekommande

fall dubbla basbeloppet avräknas

i första hand mot inkomsten

av anställning.

Vid beräkning

Inkomst av —

Pensionsgrundande inkomst

utgöres av summan av inkomst

av anställning och inkomst

av annat förvärvsarbete i den mån

summan överstiger det i 10 § omförmälda,

vid årets ingång gällande

basbeloppet. Basbeloppet avräknas

i första hand mot inkomsten av anställning.

annat förvärvsarbete,

hundratal kronor.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära

livränta eller sjukpenning jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring eller

äger han jämlikt annan lag eller enligt

särskild författning eller enligt

Konungens förordnande uppbära livränta

eller sjukpenning, som bestäm
-

Äger pensionsberättigad uppbära

livränta eller sjukpenning jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring eller

äger han jämlikt annan lag eller enligt

särskild författning eller enligt

Konungens förordnande uppbära livränta

eller sjukpenning, som bestäm
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 4ö år 1961

(Gällande lydelse)

mes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller bolag som avses

i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

minskas den honom eljest tillkommande

pensionen med livräntans

eller sjukpenningens belopp.

Vad nu

(Föreslagen lydelse)

mes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket

eller bolag som avses

i !1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

minskas den honom eljest tillkommande

pensionen med livräntans

eller sjukpenningens belopp.

om yrkesskadeförsäkring.

53 §.

Klagan över —-----till

Klagan över pensionsmyndighetens

beslut i ärende enligt denna lag föres

hos Konungen genom besvär. Besvären

skola insändas eller ingivas

till pensionsmyndigheten, som har

atl insända handlingarna till socialdepartementet.

Talan mot beslut i annat

ärende än som avses i 40 § må

fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten

lämnat tillstånd därtill.

Sådant tillstånd skall lämnas där

vid ärendets behandling inom myndigheten

uttalats avvikande mening,

så ock där myndigheten finner fråga

i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga

nedsatts tveksam och tillika

av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt

eller fråga är om tillämpning

av påföljdsbestämmelse eller myndigheten

eljest finner särskilda skäl

föreligga att bevilja tillstånd.

pensionsmyndigheten.

Pensionsmyndigheten äger, ändå

att klagan icke förts, till prövning

upptaga ärende som avses i första

stycket.

Klagan över pensionsmyndighetens

beslut i ärende enligt denna lag

föres hos försäkringsdomstolen genom

besvär. Besvären skola insändas

eller ingivas till pensionsmyndigheten.

Den omständigheten, att besvären

insänts eller ingivits direkt till

försäkringsdomstolen, utgör ej hinder

för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Pensionsmyndighetens beslut må

av myndigheten underställas försäkringsdomstolens

prövning, om det

för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt att

saken prövas av domstolen eller el
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Pensionsmyndighetens och lokalt

organs beslut länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

Utan hinder —-----eller

60

Anmälan som i 36 § första stycket

sägs må med giltighet från och med

år 1960 göras under nämnda år samt

under första halvåret 1961.

(Föreslagen lydelse)

jest särskilda skäl förefinnas för sådan

prövning.

Pensionsmyndighetens och lokalt

organs beslut länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, såframt

ej pensionsmyndigheten annorlunda

bestämmer. Detsamma gäller, där

pensionsmyndigheten, ändå att klagan

icke förts, upptagit ärende till

prövning eller underställt beslut försäkringsdomstolens

prövning.

35 §.

§•

Anmälan som i 36 § första stycket

sägs må med giltighet från och med

år 1960 göras före utgången av augusti

1961.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961, dock skall 8 § nya lydelsen

äga tillämpning med avseende å beräkning

av pensionsgrundande inkomst

från och med år 1960.

Har anmälan som avses i 36 §

första stycket gjorts före den 1 juli

1961, må sådan anmälan före utgången

av augusti 1961 återkallas med

verkan att så anses som om anmälan

ej skett.

Vid tillämpning av 12 § andra stycket

eller 16 § beträffande försäkrad,

som gjort anmälan om undantagande

före den 1 juli 1961, skall bedömande

i vad mån undantagandet för något

av åren 1960—196b medfört förlust

av mer än en pensionspoäng göras

enligt de före ikraftträdandet gällande

bestämmelserna.

Beträffande klagan över pensionsmyndighetens

beslut, som meddelats

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

före ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser

gälla, dock skola besvär

över beslut som nu sagts efter den

30 juni 1961 prövas av försäkringsdomstolen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr bo år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för

allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att i 4 och 12 §§ förordningen den 18 december

1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension ordet »riksförsäkringsanstalten» skall

ersättas med ordet »riksförsäkringsverket», dels att 5 och 11 §§ samma

förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande hjdelse)

5

Efter anmaning av försåkringsrådet,

riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet

eller lokal skattemyndighet

åligger det försäkrad och

hans arbetsgivare att i den omfattning

och inom den tid, som i anmaningen

angivits, meddela de upplysningar,

som finnas erforderliga

för beräkning av pensionsgrundande

inkomst för den försäkrade. 11

11

Över sådant beslut beträffande beräkning

av pensionsgrundande inkomst,

varom den försäkrade erhållit

i 8 § första eller andra stycket angiven

underrättelse senast den 30

september under taxeringsåret, må

besvär anföras hos riksförsäkringsanstalten

senast den 31 oktober under

nämnda år. Har den försäkrade

icke erhållit underrättelse som nu

sagts eller har han erhållit underrättelsen

efter den 30 september un
-

(Föreslagen hjdelse)

§•

Efter anmaning av riksförsäkringsverket,

överståthållarämbetet

eller lokal skattemyndighet åligger

det försäkrad och hans arbetsgivare

att i den omfattning och inom den

tid, som i anmaningen angivits, meddela

de upplysningar, som finnas erforderliga

för beräkning av pensionsgrundande

inkomst för den försäkrade.

§•

över sådant beslut beträffande beräkning

av pensionsgrundande inkomst,

varom den försäkrade erhållit

i 8 § första eller andra stycket angiven

underrättelse senast den 30

september under taxeringsåret, må

besvär anföras hos riksförsäkringsverket

senast den 31 oktober under

nämnda år. Har den försäkrade icke

erhållit underrättelse som nu sagts

eller har han erhållit underrättelsen

efter den 30 september under taxe
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

der taxeringsåret, må besvär anföras

intill utgången av året näst efter

taxeringsåret eller, om han icke under

taxeringsåret erhållit utfärdad

debetsedel eller underrättelse som i

8 § tredje stycket sägs, inom ett år

efter det han erhållit sådan debetsedel

eller underrättelse.

över beslut, varigenom överståthållarämbetet

eller lokal skattemyndighet

ändrat verkställd beräkning

av pensionsgrundande inkomst, må

besvär anföras hos riksförsäkringsanstalten

inom en månad efter det

den försäkrade erhållit del av beslutet.

Besvär skola ingivas eller insändas

till den myndighet vars beslut

överklagas. Nämnda myndighet har

att med eget yttrande översända

handlingarna i målet till riksförsäkringsanstaltcn.

Den omständigheten

att besvären ingivits eller insänts direkt

till riksförsäkringsanstalten må

dock ej utgöra hinder för besvärens

prövning.

Klagan över riksförsäkringsanstaltens

beslut enligt denna förordning

föres hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola hava inkommit till

försäkringsrådet inom en månad efter

det klaganden erhållit del av beslutet.

över försäkringsrådets beslut må

klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

ringsåret, må besvär anföras intill

utgången av året näst efter taxeringsåret

eller, om han icke under

taxeringsåret erhållit utfärdad debetsedel

eller underrättelse som i 8 §

tredje stycket sägs, inom ett år efter

det han erhållit sådan debetsedel

eller underrättelse.

Över beslut, varigenom överståthållarämbetet

eller lokal skattemyndighet

ändrat verkställd beräkning

av pensionsgrundande inkomst, må

besvär anföras hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola ingivas eller insändas

till den myndighet vars beslut överklagas.

Nämnda myndighet har att

med eget yttrande översända handlingarna

i ärendet till riksförsäkringsverket.

Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

till riksförsäkringsverket, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

riksförsäkringsverket före besvärstidens

utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå

att klagan icke förts, till prövning

upptaga ärende, vari meddelats beslut,

som avses i första och andra

styckena.

Klagan över riksförsäkringsverkets

beslut enligt denna förordning

föres hos försäkringsdomstolcn genom

besvär. Besvären skola ingivas

eller insändas till riksförsäkringsverket.

Den omständigheten, att besvären

av klaganden ingivits eller

insänts direkt till försäkringsdomstolen,

utgör ej hinder för besvärens

upptagande till prövning, därest de

inkommit till domstolen före besvärstidens

utgång.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

R iksförsäkringsan st alt ens, överståthållarämbetets

och lokal skattemyndighets

beslut lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

Riksförsäkringsverkets beslut må

av verket underställas försäkringsdomstolens

prövning, om det för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest särskilda

skäl förefinnas för sådan

prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståt - hållarämbetets och lokal skattemyndighets

beslut lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan. Lag

samma vare, dår riksförsäkringsverket,

ändå att klagan icke förts, upptagit

ärende till prövning eller underställt

beslut försåkringsdomstolens

prövning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1961.

Beträffande klagan över beslut,

som meddelats före ikraftträdandet,

skola äldre bestämmelser gälla, dock

skola besvär över riksförsäkringsanstaltens

beslut som nu sagts efter

den 30 juni 1961 prövas av försäkringsdomstolen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

49

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 decemher 1959 (nr 552) angående uppbörd

av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m.m.

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3—5, 7—9, 13—19, 22—31, 34—36, 41,

44 och 45 §§ förordningen den 18 december 1959 angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. in.1 orden

»riksförsäkringsanstalten», »riksförsäkringsanstaltens» och »anstalten»

skola ersättas med orden »riksförsäkringsverket», »riksförsäkringsverkets»

och »verket», dels att 38 § samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

38

Över annat beslut av riksförsäkringsanstalten

enligt denna förordning

än i 37 § avses må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola hava inkommit till

försäkringsrådet senast inom en månad

efter det klaganden erhållit del

av beslutet.

över försäkringsrådets beslut må

klagan icke föras.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960: 88.

4 — Dihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse)

§•

över annat beslut av riksförsäkringsverket

enligt denna förordning

än i 37 § avses må klagan föras hos

försäkringsdomstolen genom besvär.

Besvären skola ingivas eller insändas

till riksförsäkringsverket. Den omständigheten,

att besvären ingivits

eller insänts direkt till försäkringsdomstolen,

utgör ej hinder för besvärens

upptagande till prövning,

därest de inkommit till domstolen

före besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut må,

såframt beslutet är av beskaffenhet

att kunna överklagas, av verket

underställas försåkringsdomstolens

prövning, om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av

synnerlig vikt att saken prövas av

domstolen eller eljest särskilda skål

förefinnes för sådan prövning.

1961. 9 saml. 2 avd. Nr 45

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

(Gällande lydelse)

Riksförsäkringsanstaltens beslut

länder till efterrättelse utan hinder

av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

Riksförsäkringsverkets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av

att besvär anförts eller förordnande

om underställning meddelats.

Denna förordning tråder i kraft

den 1 juli 1961.

Beträffande klagan över beslut,

som meddelats före ikraftträdandet,

skola äldre bestämmelser gälla, dock

skola besvär över riksförsäkringsanstaltens

beslut som nu sagts efter

den 30 juni 1961 prövas av försäkrings

domstolen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

51

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas beträffande lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1,

dels att i 2, 7 och 15 §§, 18 § 1 mom., 28, 29 och 32—36 §§, 38 §

3 mom. samt 39 och 41 §§ orden »pensionsstyrelsen», »pensionsstyrelsens»,

»styrelsen» och »styrelsens» skola ersättas med orden »riksförsäkringsverket»,

»riksförsäkringsverkets», »verket» och »verkets», dels att 8 §, 14 § 2

mom., 17 §, 18 § 2 mom. samt 37 och 42 §§ skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Tilläggspension, hustrutillägg---annan pensionsberättigad.

Minskning skall,------övrigt bortfallit.

Äger änkepensionsberättigad uppbära

livränta enligt 20 § lagen om

yrkesskadeförsäkring eller äger hon

jämlikt annan lag eller särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

uppbära motsvarande livränta,

vilken bestämmes av eller utbetalas

från riksförsäkringsanstalten

eller bolag som avses i 1 § lagen om

yrkesskadeförsäkring, skall livräntan

avdragas från änkepensionen i

vad förmånerna belöpa på samma

tid, dock att alltid minst hälften av

pensionen skall utgivas. Livräntan

skall i vad den sålunda avdragits

icke räknas såsom inkomst vid tilllämpning

av första och andra styckena.

Äger änkepensionsberättigad uppbära

livränta enligt 20 § lagen om

yrkesskadeförsäkring eller äger hon

jämlikt annan lag eller särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

uppbära motsvarande livränta,

vilken bestämmes av eller utbetalas

från riksförsäkringsverket

eller bolag som avses i 1 § lagen om

yrkesskadeförsäkring, skall livräntan

avdragas från änkepensionen i

vad förmånerna belöpa på samma

tid, dock att alltid minst hälften av

pensionen skall utgivas. Livräntan

skall i vad den sålunda avdragits

icke räknas såsom inkomst vid tilllämpning

av första och andra styckena.

1 Senaste lydelse av 7 § och 38 § 3 mom. se SFS 1955:394, av 8 §,14 § 2 mom., 15, 33 och 36

§§ se SFS 1960:99, av 18 § 1 mom., 34 och 39 §§ se SFS 1952:396, av 18 § 2 mom. se SFS 1958:

192 samt av 28, 35 och 37 §§, se SFS 1947:221.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Har för------eller minskas.

Vad sålunda----------därav påverkas.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension

icke längre vara svensk medborgare

eller mantalsskriven i riket,

skall pensionen indragas, såvida icke

detta med hänsyn till omständigheterna

prövas oskäligt. För den som

ej längre är mantalsskriven i riket

skall dock kommunalt bostadstillägg

alltid indragas.

17

För tid, under vilken pensionsberättigad

är intagen i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad

eller eljest är på statens bekostnad

intagen å anstalt eller ock tillfälligt

vistas utom anstalten, må

folkpension ej utgå med högre belopp

än som motsvarar 200 kronor

om året.

Föreligger omständighet,----

1 fall som i denna paragraf avses

må pensionsstyrelsen medgiva nära

anhörig, vilken för sitt uppehälle är

beroende av den pensionsberättigades

folkpension, rätt att uppbära

denna eller del därav.

18

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad

är intagen i hem,

Befinnes någon som åtnjuter folkpension

icke längre vara svensk medborgare

eller mantalsskriven i riket,

skall pensionen indragas, såvida icke

Konungen för vissa fall annorlunda

förordnat eller det med hänsyn till

omständigheterna prövas oskäligt

att indraga pensionen. För den som

ej längre är mantalsskriven i riket

skall dock kommunalt bostadstillägg

alltid indragas.

§•

För tid, under vilken pensionsberättigad

är intagen i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad

eller eljest är på statens bekostnad

intagen å anstalt eller ock tillfälligt

vistas utom anstalten, må

folkpension ej utgå med högre belopp

än som motsvarar 600 kronor

om året. Kan den pensionsberättigade

på grund av sitt tillstånd uppenbarligen

icke tillgodogöra sig nämnda

belopp till sin personliga nytta,

må riksförsäkringsverket besluta om

nedsättning av beloppet, dock till

lägst 200 kronor för år.

---den månaden.

1 fall som i denna paragraf avses

må riksförsäkringsverket medgiva

nära anhörig, vilken för sitt uppehälle

är beroende av den pensionsberättigades

folkpension, rätt att

uppbära denna eller del därav.

§•

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad

är intagen i hem,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets

(Gällande lydelse)

som avses i 18 § lagen om socialhjälp,

eller mot avgift, som av kommun

erlägges, åtnjuter vård eller försörjning

å annan anstalt, äger kommunen

uppbära honom tillkommande

folkpension samt därav tillgodogöra

sig i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i

senare fallet utgiven dagavgift och

annan vårdkostnad; dock skall kommunen

vara skyldig att av pensionsbeloppet

månatligen tillhandahålla

den pensionsberättigade 40 kronor

eller, där den pensionsberättigade på

grund av sitt tillstånd ej kan begagna

sig av kontanta medel, använda

motsvarande belopp för ökande

av hans trivsel eller eljest till

hans personliga nytta.

Har pensionsberättigad,

För tid,------

utlåtande nr 45 år 1961

(Föreslagen lydelse)

som avses i 18 § lagen om socialhjälp,

eller mot avgift, som av kommun

erlägges, åtnjuter vård eller försörjning

å annan anstalt, äger kommunen

uppbära honom tillkommande

folkpension samt därav tillgodogöra

sig i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i

senare fallet utgiven dagavgift och

annan vårdkostnad; dock skall kommunen

vara skyldig att av pensionsbeloppet

månatligen tillhandahålla

den pensionsberättigade 50 kronor

eller, där den pensionsberättigade på

grund av sitt tillstånd ej kan begagna

sig av kontanta medel, använda motsvarande

belopp för ökande av hans

trivsel eller eljest till hans personliga

nytta.

befinnes tillfredsställande,

stycket sägs.

37

över pensionsstyrelsens beslut i

ärende rörande pension må klagan

föras av justitiekanslern eller efter

justitiekanslerns medgivande av

kommun, pensionsnämnds ordförande

och pensionsstyrelsens ombud.

Enskild sakägare må fullfölja talan

allenast såframt pcnsionsstyrelsen

lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd

skall lämnas där vid ärendets

behandling inom styrelsen uttalats

avvikande mening, så ock där styrelsen

finner fråga huruvida sökanden

är arbetsoförmögcn eller fråga om

beräkning av sökandens inkomst

vara tveksam och tillika av stor betydelse

ur ekonomisk synpunkt eller

fråga är om tillämpning av påföljds
-

§•

över riksförsäkringsverkets beslut

i ärende rörande pension må klagan

föras hos försäkringsdomstolen

genom besvär. Besvären skola ingivas

eller insändas till riksförsäkringsverket.

Den omständigheten, att

besvären ingivits eller insänts direkt

till försäkringsdomstolen, utgör ej

hinder för besvärens upptagande till

prövning, därest de inkommit till

domstolen före besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut i

ärende som i första stycket sägs må

av verket underställas försäkringsdomstolens

prövning, om det för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest sär
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

bestämmelse eller styrelsen eljest

finner särskilda skäl föreligga att

bevilja tillstånd.

Klagan föres hos Konungen genom

besvär, vilka vid talans förlust skola

å trettionde dagen från den dag beslutet

gavs vara inkomna till socialdepartementet.

42

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga

om tillämpning av denna lag å dess

här i riket bosatta medborgare.

(Föreslagen lydelse)

skilda skäl förefinnas för sådan

prövning.

Riksförsäkringsverkets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av

att besvär anförts eller förordnande

om underställning meddelats, såframt

ej riksförsäkringsverket annorlunda

bestämmer.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga

om tillämpning av denna lag helt

eller delvis å personer, som icke åro

svenska medborgare.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1961.

Beträffande klagan över pensionsstyrelsens

beslut, som meddelats före

ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser

gälla, dock skola besvär över

beslut som nu sagts efter den SO juni

1961 prövas av försäkringsdomstolen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

55

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning

åt smittbärarei skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Från ersättningen------

Från ersättningen skola jämväl

avräknas sjukpenning som för tid

för ingripandet utgår enligt annan

lag eller enligt särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

och som bestämmes av eller utbetalas

från riksför säkring sanstalten eller

bolag som omförmäles i 1 § lagen om

yx-kesskadeförsäkring ävensom livränta,

som någon åtnjuter på grund

av att han är smittbärare, till den

del den belöper å tid för ingripandet.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

- om moderskapshjälp.

Från ersättningen skola jämväl

avräknas sjukpenning som för tid

för ingripandet utgår enligt annan

lag eller enligt särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

och som bestämmes av eller utbetalas

från riksförsäkringsverket eller

bolag som omförmäles i 1 § lagen om

yrkesskadeförsäkring ävensom livränta,

som någon åtnjuter på grund

av att han är smittbärare, till den del

den belöper å tid för ingripandet.

Yad i---— — — om yrkesskadeförsäkring.

7 §-

Det ankommer

Ärende angående ersättning upptages

av den lokalsjukkassa eller,

där sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa

som smittbäraren tillhör.

Tillhör lian icke någon sjukkassa,

upptages ärendet av sjukkassan

i den kommun, där han är bosatt.

Är smittbäraren icke bosatt i 1

tillfällig smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages

av den allmänna sjukkassa

som smittbäraren tillhör. Tillhör han

icke någon sjukkassa, upptages ärendet

av den sjukkassa, inom vars

verksamhetsområde han är bosatt.

Är smittbäraren icke bosatt i riket,

upptages ärendet av den sjukkassa,

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1959: 588.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riket, upptages ärendet av sjukkas- inom vars verksamhetsområde ingrisan

i den kommun, där ingripandet pandet skett,

skett.

9 §•

Beträffande ersättning åt tillfällig

smittbärare skola i övrigt bestämmelserna

i 11 § tredje stycket, 23 §

första stycket, 27 § första stycket,

28 § andra och fjärde styckena, 30 §

andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket

samt 46, 59, 89, 101—103 och

105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

äga motsvarande tillämpning,

dock att vad i 103 § stadgas om

socialdepartementet i stället skall

gälla inrikesdepartementet.

Utöver vad

Beträffande ersättning åt tillfällig

smittbärare skola i övrigt bestämmelserna

i 11 § tredje stycket, 23 §

första stycket, 27 § första stycket,

28 § andra och fjärde styckena, 30 §

andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket

samt 46, 59, 89, 101—103 och

105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

äga motsvarande tillämpning.

ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft beträffande

5 och 9 §§ den 1 juli 1961 och

beträffande 7 § den 1 januari 1962.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr t5 år 1961

57

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, dels att 6 § förordningen den 21 maj 1954 om

skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

skall upphöra att gälla, dels att 1 och 4 §§ samma förordning skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Arbetsgivare, som — — — — — — nyss sagts.

Upphör arbetstagares —---— — arbetstagarens anställande.

Uppgift, som------allmän sjukkassa.

År arbetstagaren försäkrad jämlikt

lagen om allmän sjukförsäkring,

bör uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa,

i vilken arbetstagaren är

försäkrad, eller, om arbetstagaren

tillhör centralsjukkassa för stad,

som utgör eget centralsjukkasseområde,

till sådan centralsjukkassa.

4

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats

till annan allmän sjukkassa än

den lokalsjukkassa eller den för stad

inrättade centralsjukkassa, i vilken

arbetstagaren är försäkrad, åligger

det den sjukkassa, som mottagit

uppgiften, att ofördröj ligen vidarebefordra

densamma till sådan lokaleller

centralsjukkassa. År arbetstagaren

ej försäkrad jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring, skall uppgiften

i stället vidarebefordras till

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt

lagen om allmän sjukförsäkring,

bör uppgiften lämnas till den

sjukkassa, i vilken arbetstagaren är

försäkrad.

§•

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats

till annan allmän sjukkassa än

den, i vilken arbetstagaren är försäkrad,

åligger det den sjukkassa, som

mottagit uppgiften, att ofördröjligen

vidarebefordra densamma till

den sjukkassa, som arbetstagaren

tillhör. Är arbetstagaren ej försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,

skall uppgiften i stället

vidarebefordras till utmätningsmannen

i anställningsorten.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr A5 år 1961

(Gällande lydelse)

utmätningsmannen i anställningsorten.

Lokalsjukkassa eller för stad inrättad

centralsjukkassa, som mottagit

uppgift avseende i kassan försäkrad

arbetstagare, skall, sedan den

tagit del av innehållet i uppgiften,

ofördröjligen vidarebefordra uppgiften

till vederbörande utmätningsman

inom kassans område.

(Föreslagen lydelse)

Sjukkassa, som mottagit uppgift

avseende i kassan försäkrad arbetstagare,

skall, sedan den tagit del av

innehållet i uppgiften, ofördröjligen

vidarebefordra uppgiften till vederbörande

utmätningsman inom kassans

område.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1962.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

59

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i

vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Härigenom förordnas, att 2—5 §§ förordningen den 29 augusti 1958 om

sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket,

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

Sjukhjälp enligt denna förordning

utgår i form av ersättning för utgifter,

som avses i 14—17 §§ lagen

om allmän sjukförsäkring, ävensom

för kostnad, som avses i 18 § nämnda

lag, i den mån ersättning för sådan

kostnad är tillförsäkrad samtliga

försäkrade i den centralsjukkassa,

som enligt vad i 3 § sägs skall bekosta

hjälpen.

Sjukhjälp utgår-----— så

(Föreslagen lydelse)

§•

Sjukhjälp enligt denna förordning

utgår i form av ersättning för utgifter,

som avses i 14—18 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring.

ersättning.

3 §•

Sjukhjälp, som avses i denna förordning,

utgives av sjukkassa för den

ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa

äger återfå sålunda utgiven

sjukhjälp av den centralsjukkassa,

till vilken den år ansluten.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp

skall belasta sjukvårdsförsäkringen

i vederbörande centralsjukkassa.

Sjukhjälp, som avses i denna förordning,

utgives av sjukkassa för

den ort, där vården erhålles.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp

skall belasta sjukvårdsförsäkringen

i vederbörande sjukkassa.

4 §.

Beträffande sjukhjälp enligt den- Beträffande sjukhjälp enligt denna

förordning skall i tillämpliga de- na förordning skall i tillämpliga de
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lar gälla vad som stadgas i 14—18,

29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105

-—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring.

5

De närmare föreskrifter, som finnas

erforderliga för tillämpningen

av denna förordning, meddelas av

Konungen eller efter Konungens bemyndigande

av riksförsäkringsanstalten.

lar gälla vad som stadgas i 14—18,

29, 30, 32, 59, 101—103 och 105—

107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring.

§•

De närmare föreskrifter, som finnas

erforderliga för tillämpningen

av denna förordning, meddelas av

Konungen eller efter Konungens bemyndigande

av riksförsäkringsverket.

Denna förordning tråder i kraft

beträffande 5 § den 1 juli 1961 och

i övrigt den 1 januari 1962.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

61

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Folkpensioneringsfonden, riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond

samt den fond, som avses i lagen om frivillig statlig pensionsförsäkring,

skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fondfullmäktige.

2 §•

Yrkesskadeförsäkringsfondens inkomster utgöras av

avgifter för försäkringar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, lagen

om yrkesskadeförsäkring samt lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.;

återbetalda belopp enligt 12 § andra stycket lagen om försäkring för

olycksfall i arbete och 51 § andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring;

bötesmedel enligt 34 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete;

kapitalbelopp, som inflyta vid inköp i riksförsäkringsverket av livräntor

enligt 10 § lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

eller på grund av verkets övertagande jämlikt 35 § lagen om försäkring

för olycksfall i arbete samt 54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring

av annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av

olycksfall eller sjukdom; samt

räntor och annan avkastning.

Yrkesskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av

ersättningar och andra kostnader, som i anledning av inträffade skadefall

skola utbetalas av riksförsäkringsverket enligt förenämnda lagar och

enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

ersättningar, som skola utbetalas av riksförsäkringsverket på grund av

övertagande jämlikt 10 § lagen angående ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete, 35 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt

54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande ersättningsskyldighet;
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

belopp, som av riksförsäkringsverket eller eljest återbetalas på grund

av att för mycket influtit till verket i avgifter för försäkringar enligt de i

första stycket omförmälda lagarna; samt

belopp, som utbetalas till följd av vad nedan i 3 eller 11 § stadgas.

3 §•

Konungen äger bestämma att kostnaderna för förvaltningen av viss i 1 §

avsedd fond skola ersättas av fondens medel samt därvid fastställa de

grunder, enligt vilka ersättningen skall utgå.

Om fondfuUmäktige

4 §.

Fondfullmäktige utgöras av

generaldirektören och chefen för riksförsäkringsverket såsom ordförande;
överdirektören

och souschefen hos riksförsäkringsverket såsom vice ordförande;

samt

fem av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka tre

skola äga erfarenhet på det finansiella området.

Konungen utser en suppleant för var och en av de sistnämnda fem fondfullmäktige.

Vid förfall för någon av de ovan angivna befattningshavarna i

riksförsäkringsverket förordnar verket ersättare.

5 §•

Fondfullmäktige sammanträda på kallelse av ordföranden.

Fondfullmäktige äro beslutföra, när minst fem äro närvarande. Såsom

fullmäktiges beslut gäller den mening, om vilken de flesta förena sig, och

vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid fondfullmäktiges sammanträden skall föras protokoll.

6 §•

Om arvode och annan ersättning till fondfullmäktig och suppleant förordnar

Konungen.

7 §•

Det åligger riksförsäkringsverket att i enlighet med verkets instruktion

och i detta reglemente meddelade bestämmelser verkställa fondfullmäktiges

beslut, ombesörja övriga för fondförvaltningen erforderliga åtgärder samt

tillhandagå fullmäktige med de redogörelser och upplysningar, som av fullmäktige

begäras.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

63

Om förvaltningen

8 §•

Under fondfullmäktiges förvaltning stående fond skall förvaltas på sådant

sätt att den blir till största möjliga gagn för den försäkring, för vars

räkning fonden tillkommit.

9 §.

Fondfullmäktige må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan

eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står

under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar

som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank,

centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som Konungen

godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse, i vilka staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande, såvida

staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för

förbindelserna;

5. i skuldförbindelser, för vilka fond äger säkerhet genom inteckning i

fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde;

dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten

må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses

i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt

att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. i sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilt fall efter

framställning av fondfullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet.

Fondmedel tillhörande folkpensioneringsfonden eller yrkesskadeförsäkringsfonden

må därjämte placeras

7. i skuldförbindelser utfärdade av företag, som har till syfte att befordra

folkhälsan eller att medverka till att förhindra nedsättning av arbetsförmågan

eller till att förbättra sådan förmåga och som enligt fondfullmäktiges

prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; samt

8. med Konungens medgivande i fastigheter, som förvärvas för sådant

ändamål, som under 7. omförmäles.

Placeras medel ur folkpensioneringsfonden eller yrkesskadeförsäkrings
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

fonden i skuldförbindelse utfärdad av företag som avses i andra stycket 7.,

må utlåningen ske mot lägre ränta än som eljest skulle ha kunnat betingas.

10 §.

Till skyddande av fordran må fondfullmäktige å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så

ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan

egendom, såvida det är uppenbart att fond eljest skulle lida avsevärd förlust.

Egendom som sålunda förvärvats skall åter avyttras, så snart lämpligen

kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust.

11 §.

Konungen äger bestämma att, såframt yrkesskadeförsäkringsfondens tillgångar

vid försäkringsteknisk utredning så finnas medgiva med hänsyn till

de förpliktelser som åligga fonden, viss mindre del av densamma användes

för att bekosta åtgärder, ägnade att i yrkesskadeförsäkringens intresse förebygg3

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan eller höja arbetsförmågan

hos de försäkrade. Dessa medel skola ställas till riksförsäkringsverkets

förfogande att disponeras i enlighet med de närmare bestämmelser, som

Konungen meddelar.

12 §.

Har utlåning skett med stöd av bestämmelserna i 9 § andra stycket 7. eller

tredje stycket, skall anteckning härom göras i protokoll som i 5 § tredje

stycket sägs.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1961, då reglementet den 18

december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden

m. m. och reglementet den 26 november 1954 (nr 662) angående förvaltningen

av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond upphöra

att gälla.

Vad i lag eller särskild författning eller eljest är stadgat om riksförsäkringsanstaltens

yrkesskadeförsäkringsfond eller riksförsäkringsanstaltens

olycksfallsförsäkringsfond skall i stället avse riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1961

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om att socialförsäkringens organisation

skall bli mera enhetlig.

Enligt förslaget skall lokalsjukkassorna fr. o. m. den 1 januari 1962 avskaffas

och sjukförsäkringen handhavas av kassor, motsvarande de nuvarande

centralsjukkassorna. Varje sjukkasseområde kommer i regel att omfatta

en landstingskommun eller en stad som ej tillhör sådan kommun.

Lokalsjukkassornas expeditioner omvandlas till lokalkontor för de nya

sjukkassorna. Lokalsjukkassornas styrelser kommer att ersättas av lokala

försäkringsnämnder, i allmänhet en för varje primärkommun, vilka skall

tillhandagå de nya sjukkassorna med råd och upplysningar. En försäkringsnämnd

skall bestå av 5—7 ledamöter, vilka samtliga utses av kommunen.

Inom de nya sjukkassorna skall enligt förslaget inte finnas något ombudsmöte.

Sjukkassestyrelsen skall bestå av 7 ledamöter, av vilka en, ordföranden,

utses av Kungl. Maj :t, en av medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen

och fyra av landstinget eller staden.

Den i propositionen förordade organisationen innebär, att sjukkassorna,

när nya invalidpensionsregler beslutats och utgivande av ATP-pensioner

blir aktuellt, skall utvecklas till lokalorgan även för folkpensionering och

ATP. Några lagförslag av denna innebörd framlägges inte nu, men riksdagens

godkännande begäres av riktlinjerna för pensionsärendenas handläggning

inom sjukkassorna i framtiden.

Enligt dessa riktlinjer skall invalidpensionsärenden prövas av särskilda

organ inom sjukkassorna, kallade pensionsdelegationer. En sådan delegation

skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, som skall vara

densamme som sjukkassestyrelsens ordförande, två av medicinalstyrelsen

utsedda läkare och två ledamöter, valda av landstinget eller staden. En

representant för länsarbetsnämnden skall, utan att äga rösträtt, kunna

deltaga i delegationens sammanträden. Ärendena skall föredragas i delegationen

av en särskild tjänsteman hos sjukkassan, som skall förestå en pensionsavdelning

inom kassan. Ärenden rörande ålderspension, barnpension

och änkepension i nya fall skall avgöras av tjänstemän på dessa avdelningar.

De inkomstprövade folkpensionsförmånerna — kommunala bostadstillägg,

hustrutillägg och änkepensioner i äldre fall — skall prövas av de föreslagna

försäkringsnämnderna.

Riksförsäkringsanstalten och pcnsionsstyrelsen skall enligt propositionsförslaget

den 1 juli 1961 sammanslås till ett ämbetsverk, benämnt riksförsäkringsverket.

Besvär över riksförsäkringsverkets och försäkringsrådets beslut i socialförsäkringsfrågor

skall enligt förslaget fr. o. in. den 1 juli 1961 prövas av en

nyinrättad försäkringsdomstol, bestående av en president och minst 4 för5

—- Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

säkringsdomare, som skall vara lagfarna, samt minst 4 icke lagfarna ledamöter,

som skall ha uppdraget som bisyssla. Domstolen blir domför med tre

lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Prejudikatfrågor skall kunna avgöras

i plenum.

För att yrkesskadeförsäkringen senare skall kunna inordnas i samma organisation

som de övriga obligatoriska socialförsäkringarna föreslås, att

riksdagen fattar principiellt beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen

inte skall få meddela yrkesskadeförsäkring efter utgången av år 1965.

Vidare föreslås i propositionen, att bestämmelserna om beräkning av pensionsgrundande

inkomst i lagen om försäkring för allmän tilläggspension

skall ändras, så att samma regler skall gälla för sådan beräkning, vare sig

inkomsten härrör av anställning eller av annat förvärvsarbete. De nya reglerna

skall tillämpas även på 1960 års inkomster. Tiden för anmälan om

undantagande från försäkringen, såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning, utsträckes till den 31 augusti 1961. Inom samma tid

skall också en redan gjord anmälan om undantagande kunna återkallas

utan att undantagandet påverkar pensionsrätten.

Slutligen föreslås sådana ändringar i folkpensioneringslagen, att det s. k.

fickpenningbeloppet till vissa anstaltsvårdade folkpensionärer höjes till

50 kr. i månaden.

Inledning

Sedan några år pågår en genomgripande reformering av socialförsäkringssystemet

i vårt land. Enligt statsmakternas uttalanden i samband med de

reformetapper, som hittills tillryggalagts, bör som ett slutligt mål uppställas

en långtgående samordning i såväl materiellt som administrativt

hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som står varandra närmast. Frågor

sammanhängande med den administrativa samordning, som sålunda

åsyftats, har utretts av socialförsäkringens administrationsnämnd1, som i

oktober 1960 framlagt ett betänkande om socialförsäkringens organisation

(SOU 1960:35). Administrationsnämnden har vidare den 25 januari 1961

avgivit en promemoria (stencilerad) med förslag till bestämmelser rörande

fondförvaltningen i det av nämnden i betänkandet föreslagna socialförsäkringsverket.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,

riksskattenämnden, försäkringsinspektionen, statens lö
1

Överdirektören R. Broberg, ordförande, borgarrådet Hj. Mehr, riksdagsmannen G. Pettersson,

generaldirektören Y. Samuelsson, förste vice talmannen A. Strand och f. d. landskamreraren

A. Wigert.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, besvärssakkunniga,

uppbördsutredningen, lokaliseringsutredningen rörande

statlig verksamhet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagens

förening, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Statstjänstemännens riksförbund, Försäkringsfunktionärernas förbund,

Kooperativa förbundet, Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Rikskommittén

för partiellt arbetsföra och De blindas förening. Dessutom har

yttranden inkommit från riksarkivet, Sveriges läkarförbund och Svenska

sjöfolksförbundet. Åtskilliga remissorgan har bifogat utlåtanden från underlydande

inrättningar och organisationer m. fl. över promemorian har remissyttranden

avgivits av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen efter hörande

av fullmäktige för folkpensioneringsfonden, statskontoret, riksräkenskapsverket,

bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

I föreliggande proposition har administrationsnämndens förslag upptagits

till närmare behandling. Med hänsyn till att ett genomförande av nämndens

förslag bl. a. förutsatt ändring i lagen om folkpensionering har vidare

i propositionen behandlats ett par andra frågor om ändring i denna lag.

Vidare innehåller propositionen förslag om ändrade regler för beräkningen

av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,

såvitt inkomsten härrör av annat förvärvsarbete än anställning.

I anledning av att i propositionen föreslås viss ändring i 48 § lagen om allmän

sjukförsäkring har utskottet i detta utlåtande behandlat en i motioner

väckt fråga om en annan ändring i nämnda stadgande. I

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak

återges endast vad föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, såsom

sina egna synpunkter anfört i den allmänna motiveringen dels vid lagrådsremisser

dels vid propositionens avlåtande. Vidare kommer huvuddelen

av lagrådets yttrande att återges. Beträffande övriga delar av framställningen

i propositionen, såsom redogörelserna för gällande bestämmelser,

administrationsnämndens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena

samt specialmotiveringen till författningsförslagen, hänvisas till

propositionen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

De i propositionen framlagda förslagen

A. Allmänt

Departementschefen:

»Under senare år har en snabb utbyggnad av socialförsäkringarna ägt

rum. Den allmänna sjukförsäkringen och den därmed sammankopplade

moderskapsförsäkringen trädde i tillämpning år 1955. Samma år avlöste

en ny yrkesskadeförsäkringslag tidigare lagstiftning, och yrkesskadeförsäkringen

samordnades med sjukförsäkringen i vad avser förmånerna under

den första tiden av en sjukdom som härrör från yrkesskada. Inom folkpensioneringen

har kraftiga höjningar av pensionernas nivå företagits, och familj

epensioneringen har effektiviserats. Avvecklingen av inkomstprövningen

inom folkpensioneringen har fortsatt genom att änkepensioner i alla nya

fall samt barnpensionerna utgives utan avseende på den pensionsberättigades

inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Slutligen har det avgörande

steget mot ett fullständigande av det trygghetssystem, som socialförsäkringen

avser att utgöra, tagits genom 1959 års beslut om införande av försäkringen

för allmän tilläggspension. Utöver det sagda har arbetslöshetsförsäkringen

på olika sätt förbättrats.

Ännu återstår kompletteringar i åtskilliga avseenden, innan det reformprogram

för socialförsäkringen, som statsmakterna uttalat sig för i samband

med de senaste årens beslut på detta område, kan anses fullföljt.

Närmast i tur står en omdaning av invalid- eller förtidspensioneringen inom

såväl folkpensionering som tilläggspensionering jämte en därtill ansluten

utbyggnad av sjukförsäkringen. Hithörande frågor utredes inom 1958 års

socialförsäkringskommitté, och jag räknar med att för nästa års riksdag

kunna framlägga förslag på grundval av vad kommittén kommer att föreslå.

I samband därmed torde förslag kunna framläggas om genomförande av

ännu en etapp av den folkpensionshöjning, som enligt statsmakternas ställningstagande

skall vara fullbordad år 1968.

Naturligt är att den intensiva reformverksamheten på socialförsäkringsområdet

i första hand inriktats på de materiella reglerna inom varje särskild

försäkringsgren och tagit sikte på att så snabbt som möjligt göra

de förbättrade förmånerna tillgängliga för medborgarna. Detta har inneburit,

att samordningsproblem i lagtekniskt och även i materiellt hänseende

tills vidare fått skjutas åt sidan. Likaså har det administrativa handhavandet

av socialförsäkringens olika delar fått ankomma på redan befintliga

organ utan att dessa — bortsett från den omdaning av sjukkasseväsendet

som blev en följd av den allmänna sjukförsäkringens införande — undergått

någon mera genomgripande förändring i anledning av den ändrade lagstiftningen

och tillkomsten av nya arbetsuppgifter.

Den avvaktande hållning, som statsmakterna intagit till samordningspro
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

blemen och de administrativa frågorna inom socialförsäkringen, har bl. a.

varit motiverad av önskemålet att hålla dörren öppen för de lösningar, som

skulle visa sig lämpliga då en mera samlad överblick av problemen blev

möjlig.

De förslag, som nu utarbetas inom 1958 års socialförsäkringskommitté,

syftar till att i enlighet med statsmakternas ställningstaganden avskaffa den

nuvarande inkomstprövningen av invalidpensionerna inom folkpensioneringen

och i stället införa en gradering av pensionens storlek efter pensionssökandens

eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Förslagen torde vidare

komma att innebära, att invalidpension skall utgå vid en lägre invaliditetsgrad

än som för närvarande utgör förutsättning för rätt till sådan pension

från folkpensioneringen. För tilläggspensioneringens del torde reglerna om

invalidpension eller, som den benämnes i TPL, förtidspension komma att

bli desamma som invalidpensionsbestämmelserna inom folkpensioneringen

så långt förhållandena inom de båda pensionsgrenarna är överensstämmande.

De särskilda villkor för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen,

som sammanhänger med kraven på att vissa års pensionspoäng skall

ha intjänats, kan också väntas bli berörda av kommitténs förslag.

Den nya uppbyggnaden av invalidpensioneringen förutsätter en intim

samordning med sjukförsäkringen, och kommitténs förslag torde även

komma att avse genomgripande förändringar och utbyggnader av sjukpenningsidan

inom den allmänna sjukförsäkringen.

Invalidpensioneringens omdaning kommer alltså att aktualisera viktiga

samordningsproblem mellan folkpensionering, tilläggspensionering och

sjukförsäkring. Detta återspeglas i lagtekniskt hänseende i det arbete med

utarbetande av en samlad lagstiftning, omslutande de tre nämnda socialförsäkringsgrenarna,

som jämsides med socialförsäkringskommitténs arbete

bedrives inom socialdepartementet. Den nya utformningen av invalidpensioneringen

och den omständigheten att inte blott folkpension utan även

tilläggspension skall utgå i invaliditetsfall kommer att ställa stora krav

på de organ, som skall pröva pensionsansökningarna. Samordningen mellan

sjukförsäkring och invalidpensionering kommer vidare att förutsätta en

långtgående samverkan mellan de organ, som handhar dessa socialförsäkringsgrenar.

Tiden synes vara inne att ta ställning till de administrativa frågorna inom

sjukförsäkring och pensionering. De administrativa förutsättningarna för

de nya arbetsuppgifternas handhavande bör vara i huvudsak kända redan

då beslut fattas om en sådan omläggning av invalidpensioneringen och

sjukpenningförsäkringen, varom förslag kan väntas från 1958 års socialförsäkringskommitté.

Vidare bör den omorganisation som erfordras vara

åtminstone i viktigare delar genomförd, innan de administrativa organen

får ge sig i kast med att föra de nya materiella socialförsäkringsreglcrna

ut i tillämpningen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden har socialförsäkringens administrationsnämnd

lagt fram ett förslag till enhetlig organisation av sjukförsäkringen

och den allmänna pensioneringen. Förslaget innebär att lokalsjukkassorna

avskaffas som självständiga förvaltningsenheter, att centralsjukkassorna

blir regionalt organiserade lokalorgan för såväl sjukförsäkring

som pensionering, till vilka även avgörandet av invalidpensionsärenden förlägges,

att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen förenas till ett

ämbetsverk och att prövningen i sista instans av besvär i sjukförsäkrings-,

pensions- och yrkesskadeförsäkringsmål anförtros en nybildad högsta socialförsäkringsdomstol.

Enligt nämndens förslag skall ämbetsverken sammanslås

och den nya domstolen inrättas den 1 juli 1961, medan omorganisationen

av de allmänna sjukkassorna sker i två etapper den 1 januari 1962 och den

1 juli samma år.

Administrationsnämndens bedömning av behovet av en snabb reform

av socialförsäkringens administration liksom huvuddragen i nämndens organisationsförslag

har så gott som genomgående godtagits av remissorganen.

För egen del finner jag också, att statsmakterna nu bör ta ställning till de

administrativa spörsmålen inom socialförsäkringen och att administrationsnämndens

förslag härvid kan tagas som utgångspunkt.»

B. Frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida ställning inom socialförsäkringen
Administrationsnämnden
I

fråga om yrkesskadeförsäkringens administration erinrar

nämnden om att statsmakterna tidigare uttalat, att denna borde utredas

sedan någon tids erfarenhet vunnits angående den inverkan på yrkesslcadeförsäkringsinrättningarnas

verksamhet, som samordningen mellan sjukoch

yrkesskadeförsäkringarna medför. Nämnden konstaterar, att antalet

skaderegleringar reducerats kraftigt till följd av den fr. o. m. år 1955 tillämpade

samordningen eller från omkring 280 000 år 1954 till ungefär 16 000

år 1958. Av skaderegleringarna sistnämnda år hänförde sig omkring 9 000

till riksförsäkringsanstalten och cirka 7 000 till de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.

Om administrationen av yrkesskadeförsäkringen koncentrerades

till en enda försäkringsinrättning, skulle det enligt nämndens uppfattning

bli möjligt att förenkla avgiftsberäkningen och avgiftsdebiteringen

ävensom att inskränka statistikarbetet. Avgiftsberäkningens nuvarande

differentiering med hänsyn till olika branscher och arbeten är nämligen,

yttrar administrationsnämnden, i hög grad präglad av konkurrensen mellan

yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Administrativa besparingar skulle

alltså enligt nämndens uppfattning stå att vinna genom en centralisering av

yrkesskadeförsäkringen till en enda inrättning; måhända skulle möjlighet

yppas att av arbetsgivarna uttaga en enda avgift till samtliga socialförsäk
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ringar. Nämnden betonar härvid, att yrkesskadeförsäkringen finansiellt sett

utgör en ringa del av socialförsäkringen men att dess nuvarande konstruktion

starkt försvårar rationaliseringen av socialförsäkringen i olika avseenden.

Emellertid finner nämnden det inte lämpligt att i nuvarande läge vidtaga

några mera genomgripande ändringar av yrkesskadeförsäkringens administration,

eftersom frågan om försäkringens framtida ställning inom

socialförsäkringssystemet är beroende av lösningarna av de frågor om samordning

mellan olika socialförsäkringsgrenar, varom utredning pågår.

Nämnden har därför inte närmare ingått på spörsmålet om yrkesskadeförsäkringens

administrativa handhavande men framhåller angelägenheten av

att frågan härom utan dröjsmål erhåller sin lösning så snart yrkesskadeförsäkringens

framtida omfattning och beskaffenhet blivit avgjord.

Remissyttrandena

Några remissorgan finner det beklagligt, att administrationsnämnden inte

ansett sig kunna upptaga frågan om en reform av yrkesskadeförsäkringens

administration. Sålunda yttrar länsstyrelserna i

Södermanlands, Kalmar och Västmanlands län, att det hade varit önskvärt

att även denna fråga kunnat bringas till sin lösning i detta sammanhang.

Riksförsäkringsanstalten framhåller att frågan om en centralisering av

yrkesskadeförsäkringen till ett enda, statligt försäkringsorgan varit aktuell

strängt taget ända sedan tillkomsten av 1916 års lag om försäkring för

olycksfall i arbete och att redan 1920 och 1924 års riksdagar funnit det

obestridligt, att systemet med olycksfallsförsäkringens uppdelning på statlig

och enskild verksamhet visat sig medföra ej oväsentliga olägenheter i

åtskilliga avseenden. Anstalten erinrar vidare om centraliseringsfrågans behandling

vid 1954 års riksdag och anser att ytterligare erfarenheter av vikt

rörande verkningarna av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

inte står att vinna. De skäl, som redan för fyrtio år sedan anfördes

för en centralisering, har under den gångna tiden endast vuxit i styrka.

Främst genom tillkomsten under senare år av den allmänna sjukförsäkringen

och av försäkringen för allmän tilläggspension har socialförsäkringssystemet

erhållit en struktur, som på ett helt annat sätt än tidigare påkallar

en gemensam central ledning av dess skilda delar. De ändringar, som överväges

i fråga om yrkesskadeförsäkringens materiella innehåll, kan enligt

anstaltens mening inte väntas minska men väl än mer öka angelägenheten

av att en samordning även i organisatoriskt hänseende kommer till stånd.

Anstalten kan för sin del icke finna annat, än att varje skäl saknas för ett

fortsatt uppskov med statsmakternas beslut i saken. De i betänkandet berörda

administrativa besparingarna vid en centralisering av yrkesskadeförsäkringen

till en enda försäkringsinrättning finner anstalten konkret kunna

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

uttryckas så, att den statliga inrättningen skulle kunna övertaga bolagens

nuvarande verksamhet med en personalförstärkning, som icke uppgår till

hälften av bolagens sammanlagda personalstyrka. Bolagen bör givetvis,

framhåller anstalten, beredas skälig tid för avveckling av sin verksamhet.

Anstalten föreslår, att det beslut om yrkesskadeförsäkringens centralisering

till ett statligt organ, som bör fattas av 1961 års riksdag, får innebörden

av ett principbeslut och att awecklingstiden fastställes till cirka fem år.

Försäkringsinspektionen understryker angelägenheten av att frågan om

yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande utan dröjsmål erhåller

sin lösning så snart yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och

beskaffenhet blivit avgjord. Svenska sjukkasseförbundet vill starkt framhålla

önskvärdheten av att de allmänna försäkringarna gives sådant materiellt

innehåll, att någon särskild yrkesskadeförsäkring inte blir erforderlig.

Härigenom skulle, anför förbundet, möjlighet till en ytterligare förenklad

administration erhållas. Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar,

att yrkesskadeförsäkringens inordnande i sjukkasseverksamheten är en

utveckling, som helt sammanfaller med den önskade rationaliseringen av

verksamheten, men anser i likhet med administrationsnämnden att frågan

om yrkesskadeförsäkringens organisation inte bör lösas nu.

En avvisande hållning till tanken på en centralisering av yrkesskadeförsäkringens

administration intar Socialförsäkringsbolagens förening. De inom

yrkesskadeförsäkringen förekommande betydande avgiftsvariationerna medför

enligt föreningens mening den fördelen, att kostnaderna för yrkesskadorna

kan på ett rättvist sätt fördelas mellan de verksamheter, där skadorna

inträffar. Existensen av flera försäkringsinrättningar har inneburit en

mycket sund konkurrens. En arbetsgivare, som inte är nöjd med det sätt

på vilket arbetet hos en försäkringsinrättning skötes, har möjlighet att

flytta sin försäkring till en annan försäkringsinrättning, vilket haft till

följd att försäkringsinrättningarna fått bemöda sig om en god skötsel av

sina försäkringsuppgifter. Föreningen finner starka skäl tala för att arbetsgivarna

även i fortsättningen skall äga frihet att välja yrkesskadeförsäkringsorgan.

Det ter sig dock inte främmande för föreningen, att en viss koncentration

av bolagens verksamhet till färre enheter kommer till stånd. För

bolagens ställningstagande till en dylik fråga finner föreningen önskvärt,

att bolagen på något längre sikt kan bedöma förutsättningarna för sitt arbete.

Även Kooperativa förbundet framhåller konkurrensens betydelse och

påpekar, att ännu svävande samordnings- och inkomstprövningsfrågor även

efter den 1955 genomförda samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

medfört en betydande skaderegleringsvolym. Denna kan dock

beräknas bli gradvis reducerad i den takt dessa frågor löses genom yrkesskadeförmånernas

ersättande med lika eller bättre förmåner inom ramen

för andra socialförsäkringsgrenar. Det är därför enligt förbundets mening

motiverat att avvakta resultatet av pågående utredningsarbete inom 1958

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

års socialförsäkringskommitté innan frågan om yrkesskadeförsäkringens

framtida organisation upptages till behandling.

Departementschefen:

»Den samordning, som vid tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen

genomfördes mellan denna försäkring och yrkesskadeförsäkringen och som

innebär att sjukförsäkringen även vid yrkesskada svarar för ersättningen

under de första 90 dagarna av ett sjukdomsfall, medförde en nedgång av

antalet skaderegleringsfall inom yrkesskadeförsäkringen med omkring 95

procent. Yrkesskadeförsäkringen är numera huvudsakligen en livränteförsäkring,

som vid yrkesskada utger livräntor till de skadade eller deras efterlevande.

Med den förbättring av förmånerna vid invaliditet och ålderdom

och åt efterlevande, som följer av den allmänna tilläggspensioneringens

införande och redan beslutade eller förestående reformer av folkpensioneringen,

kommer yrkesskadeförsäkringens omfattning att minska ytterligare.

Försäkringens uppgift kan i framtiden väntas bli att i fall av yrkesskada

svara för tilläggsförmåner till de övriga socialförsäkringarnas prestationer

och för ersättning i sådana fall då förmåner från dessa försäkringar

inte utgår av olika skäl, såsom exempelvis att invaliditetsgraden är lägre

än som fordras för invalidpension inom folk- och tilläggspensioneringen.

Det sagda utesluter inte att förutsättningar kan visa sig föreligga för att

låta den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfatta även andra persongrupper

än arbetstagarna.

Den närmare utformningen av en yrkesskadeförsäkring med de nyssnämnda

uppgifterna och frågan huruvida en sådan försäkring kan helt

inordnas i den allmänna sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

måste närmare utredas. Enligt sina direktiv har 1958 års socialförsäkringskommitté

bl. a. att upptaga frågan om en långt gående samordning i materiellt

hänseende mellan sjukförsäkringen och pensioneringen å ena sidan

samt yrkesskadeförsäkringen å andra sidan, medan dithörande administrativa

problem ankommer på administrationsnämnden. Socialförsäkringskommittén

har, enligt vad jag under hand erfarit, för avsikt att senare i år framlägga

sina slutliga förslag rörande invalidpensioneringen och sjukförsäkringen

men har inte funnit det vara möjligt att samtidigt komma med ett

förslag om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning.

En särskild utredning härom synes därför lämpligen böra komma till stånd

sedan det utredningsarbete, som nu bedrives inom socialförsäkringskommittcn,

avslutats. Yrkesskadeförsäkringsreglernas materiella innehåll får

självfallet avgörande betydelse för försäkringens organisation, och vid den

kommande utredningen bör därför även behandlas yrkesskadeförsäkringens

administrativa sida.

Även om ovisshet således ännu råder rörande enskildheterna i yrkesskadeförsäkringens

konstruktion och administrativa handhavande i framtiden,

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ur 1961

torde det stå klart, att försäkringens utveckling till ett komplement till sjukförsäkring

och allmän pensionering är en nödvändig följd av de sistnämnda

socialförsäkringsgrenarnas utbyggnad. Om yrkesskadeförsäkringen skulle

upphöra att vara en självständig försäkring, faller det sig naturligt att den

får handhavas av samma organ som de övriga försäkringsgrenarna.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen kommer, vilken form som försäkringen

än erhåller, att utgöra en mycket ringa del av de totala ersättningarna

från socialförsäkringarna. Tämligen snart torde yrkesskadeförsäkringsförmånernas

totalbelopp komma att uppgå till endast någon procent

av de samlade ersättningarna från sjukförsäkring, folkpensionering, tilläggspensionering

och yrkesskadeförsäkring. Under sådana omständigheter

ter det sig föga rationellt att, även om yrkesskadeförsäkringen behåller

karaktären av självständig försäkring, låta den administreras på det sätt

som för närvarande är fallet nämligen genom en statlig försäkringsanstalt

och ett antal med denna konkurrerande enskilda försäkringsinrättningar.

Frågan om de enskilda socialförsäkringsbolagens bestånd, som stått på dagordningen

upprepade gånger ända sedan början av 1920-talet, bör i samband

med yrkesskadeförsäkringens reformering få sin lösning. Denna torde

inte kunna bli någon annan än att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

administrativt förenklas genom att bolagens verksamhet som försäkringsgivare

för denna försäkring upphör. Att administrativa besparingar

härigenom skulle uppstå redan för yrkesskadeförsäkringens eget vidkommande

synes uppenbart. Än viktigare är att möjligheter öppnas till en förenkling

av hela socialförsäkringen, särskilt vad gäller avgiftsberäkning och

avgiftsuppbörd. Om den på konkurrensförhållandet mellan olika yrkesskadeförsäkringsinrättningar

vilande differentierade avgiftssättningen för

olika företag och verksamheter avskaffas, skapas förutsättningar för att

sammanföra arbetsgivarnas olika bidrag och avgifter till socialförsäkringarna

till en enda avgift och att flytta beräkning och uppbörd av dessa från socialförsäkringens

centralorgan till de lokala skattemyndigheterna. Vid sidan

av de fördelar, som därmed står att vinna, framstår det som ett underordnat

intresse att bibehålla en differentiering efter skaderiskerna av den ringa

del av arbetsgivarnas utgifter för socialförsäkringen, som yrkesskadeförsäkringsavgifterna

utgör.

Såsom närmare skall framgå i det följande kommer en omläggning av

administrationen av yrkesskadeförsäkringen att onödiggöra bibehållandet

av en sådan särskild, från socialförsäkringens centralmyndighet fristående

mellaninstans för prövning av besvär över yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas

beslut, som försäkringsrådet tills vidare kommer att vara enligt administrationsnämndens

förslag och enligt vad jag själv i det följande förordar.

Av de skäl jag nu anfört anser jag, att statsmakterna redan nu bör fatta

principiellt beslut om att socialförsäkringsbolagen skall upphöra att vara

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

försäkringsgivare inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen efter en

viss övergångsperiod. Då en reform av yrkesskadeförsäkringens materiella

sida efter erforderlig utredning bör kunna träda i kraft den 1 januari 1966,

synes bolagen böra upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring med utgången

av år 1965. De olika problem, som sammanhänger med avvecklingen av socialförsäkringsbolagens

verksamhet, torde få behandlas vid den kommande

utredningen rörande yrkesskadeförsäkringen. Denna utredning bör även

ta upp de problem, som föranledes av att försäkringsrådet, enligt vad jag

senare kommer att utveckla, kan upphöra med sin verksamhet vid ungefär

samma tid.»

Motioner

I motionerna I: 623 och II: 7 Al har yrkats, att riksdagen måtte besluta »att

icke biträda förslaget rörande principbeslut om att bolag, som avses i 1 §

lagen om yrkesskadeförsäkring, efter utgången av år 1965 ej skall äga meddela

försäkring enligt nämnda lag».

I motionerna I: 628 och II: 7AO har yrkats, »att riksdagen måtte avslå i

Kungl. Maj :ts proposition nr 45 gjord hemställan om principbeslut av innebörd

att bolag, som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, icke efter

utgången av år 1965 skall äga meddela försäkring enligt nämnda lag».

I motionen II: 7A5 [yrkandet vid A. a)] har yrkats, att riksdagen måtte

besluta »att avslå propositionens förslag om att bolag, som avses i 1 § lagen

om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången av år 1965 skall äga meddela

försäkring enligt nämnda lag».

C. Socialförsäkringens lokala organisation

Departementschefen:

»Med ikraftträdandet av SFL erhöll sjukförsäkringens lokala

organisation sin nuvarande form. Den allmänna sjukförsäkringen

bedrives av de allmänna sjukkassorna såsom försäkringsgivare. Medlemmar

i sjukkassorna är de personer, för vilka försäkringsplikt föreligger enligt

SFL. Kassorna som uppstod genom en ombildning av den tidigare statsunderstödda

frivilliga sjukförsäkringens huvudmän, de erkända sjukkassorna,

är alltså självständiga juridiska personer med ekonomiskt ansvar

för den av dem bedrivna sjukförsäkringsrörelsen. I motsats till de erkända

sjukkassorna är de allmänna sjukkassorna inte några privaträttsliga rättssubjekt,

vilkas organisation och verksamhet regleras av privaträttens föreningsrättsliga

bestämmelser. Motsvarande regler för de allmänna sjukkassorna

återfinnes i stället uteslutande i SFL och vissa med stöd av denna

lag utfärdade författningar. De allmänna sjukkassorna är alltså offentlig
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

rättsliga juridiska personer, som följer särskilda, enbart för dem gällande

bestämmelser.

Ehuru sjukkassorna således inte är statliga organ, får dock den av kassorna

bedrivna sjukförsäkringsverksamheten anses vara en statlig uppgift.

Enligt SFL är kassorna också skyldiga att, i den mån Konungen så

förordnar, biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- och

understödsverksamhet. Förordnande har med stöd härav meddelats dels om

skyldighet för kassorna att biträda riksförsäkringsanstalten i dess verksamhet

som yrkesskadeförsäkringsinrättning, dels om att kassorna skall

biträda vid handhavandet av den allmänna tilläggspensioneringen. Beträffande

yrkesskadeförsäkringen är kassorna närmast att anse som lokalombud

för riksförsäkringsanstalten, och i fråga om tilläggspensioneringen

handhar kassorna f. n. bestyren med registrering av pensionsgrundande inkomst

och med individuellt undantagande från försäkringen.

Administrationsnämndens förslag utgår från att sjukkassorna skall utbyggas

till lokalorgan för den obligatoriska socialförsäkringen, således inte

blott sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen utan även folkpensioneringen.

Detta innebär ett fullföljande av en utveckling, som tidigare kunnat

skönjas, och i likhet med flertalet remissorgan har jag den uppfattningen

att man på så sätt når fram till en lämplig, enhetligt utformad lokalorganisation

för de nämnda socialförsäkringsgrenarna.

Eftersom sjukkassorna är bärare av en statlig socialförsäkringsgren, sjukförsäkringen,

och kommer att få betydande uppgifter inom två andra, folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen, är det naturligt, att administrationsnämnden

väckt frågan om de allmänna sjukkassornas

förstatligande. Nämnden har av flera anledningar funnit sig inte

böra förorda ett sådant steg, men i flera remissyttranden spåras en kritisk

inställning till nämndens uppfattning på denna punkt. Åtskilliga remissorgan

vill, även om de godtar skälen för att inte nu göra någon ändring i kassornas

ställning, förorda ett förstatligande längre fram.

Sjukkassornas egenskap av organ för statlig verksamhet kommer att

ytterligare förstärkas vid deras ombildning till lokalorgan även för pensioneringen.

Många omständigheter talar onekligen för att de då blir statliga inrättningar

och inte kvarstår som självständiga offentligrättsliga enheter.

När jag i nuvarande läge ändå inte vill förändra kassornas rättsliga ställning

utan ansluter mig till administrationsnämndens förslag om bibehållande

av deras hittillsvarande status är det av flera skäl. Den betydande

omorganisation av sjukkassorna och av socialförsäkringens centralmyndighet,

som på kort tid skall genomföras och som är en förutsättning bl. a.

för att dessa organ skall kunna fullgöra sina nya uppgifter inom folkpensionering

och tilläggspensionering, bör inte äventyras genom att man samtidigt

ställer sjukkassorna och centralmyndigheten inför de många svårlösta

spörsmål, som står i samband med ett förstatligande av kassorna. Det för
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

liållandevis stora mått av handlingsfrihet som tillkommer kassorna torde

vara av stort värde, såväl då det gäller att snabbt och smidigt genomföra

övergången till den nya organisationsformen som då de förestående reformerna

av socialförsäkringens materiella innehåll skall föras ut i tillämpningen.

Viktiga uppgifter i de nyssnämnda avseendena, som eljest finge

ombesörjas på annat sätt, kan också med kassornas nuvarande ställning

fullgöras av deras gemensamma intresseorganisation Svenska sjukkasseförbundet.

Olägenheterna av att sjukkassorna alltjämt kommer att utgöra i förhållande

till den övriga statsförvaltningen fristående organ synes inte vara

stora. Med den ordning, som nu tillämpas för handläggningen av sjukförsäkringsärenden

i kassorna, och efter ett genomförande av de förslag rörande

beslutsorganen i pensionsärenden, som jag i det följande framlägger,

tror jag att man sörjt för en lika god standard på avgörandena i första instans

i socialförsäkringsärenden som om sjukkassorna varit statliga myndigheter.

Jag vill i detta sammanhang understryka vad i ett par remissyttranden

anförts om angelägenheten av att tjänstemännen kan cirkulera

mellan sjukkassorna och socialförsäkringens centralmyndighet. I syfte att

underlätta en dylik cirkulation synes vid övergång mellan anställningar

hos staten och hos allmän sjukkassa böra, i den utsträckning som följer

av eljest tillämpade normer, medgivas en tillgodoräkning i avlönings- och

pensionshänseende av tjänstetid hos den tidigare huvudmannen. Samordningen

på detta område torde underlättas genom att överenskommelse nu

träffats mellan sjukkassorna och vederbörande personalorganisation om

pensionsbestämmelser för sjukkassepersonalen, vilka överensstämmer med

dem som gäller för statens anställda.

En fråga, som vid remissbehandlingen betraktats ur olika synvinklar, gäller

ämbetsansvaret för sjukkassetjänstemännen. Ett sådant ansvar torde

föreligga även för andra sjukkassetjänstemän än de verkställande tjänstemännen,

men något bestämt uttalande om hur långt ämbetsansvaret sträcker

sig kan knappast göras. Härvidlag kommer den omorganisation av sjukkassorna,

som nu föreslås, inte att medföra någon principiell ändring. Möjligheterna

att ingripa mot olämpliga eller försumliga befattningshavare torde

dock inte vara mindre i sjukkassorna än i statstjänsten. Frågan om ämbetsansvaret

har i arbetsrättsligt hänseende betydelse bl. a. för möjligheten att

ingå kollektivavtal. Hithörande spörsmål är emellertid föremål för övervägande

i ett större sammanhang, och det kan inte anses lämpligt att behandla

dem särskilt för sjukkassornas vidkommande.

Den nuvarande organisationen innebär bl. a. att i de landstingsfria städerna

och några andra städer sjukförsäkringen bedrives enbart av en centralsjukkassa

medan i landet i övrigt de försäkrade är medlemmar i såväl

en lokalsjukkassa som en centralsjukkassa. Vid sitt ställningstagande till

frågan huruvida en kassesystem et eller dubbel k assesyste
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

m e t, soin alltså båda tillämpas för närvarande, är den lämpligaste organisationsformen

har administrationsnämnden uttalat sig till énkassesystemets

förmån. På denna punkt har nämnden inte blivit motsagd under remissbehandlingen.

De fördelar, som är förenade med en övergång till enkassesystemet i

hela riket, är enligt min mening synnerligen väl dokumenterade genom vad

administrationsnämnden och remissorganen anfört, och jag tillstyrker

nämndens förslag i denna del. Jag vill i detta sammanhang erinra om att

Kungl. Maj.t genom beslut den 4 november 1960 förordnat om ny indelning

i centralsjukkasseområden från och med den 1 januari 1962. Från sistnämnda

tidpunkt kommer till följd av detta beslut och vid bifall till förslaget

om lokalsjukkassornas avskaffande antalet sjukkassor i riket att utgöra

30, nämligen en för varje landstingskommun och en för varje stad, som

ej tillhör sådan kommun, dock att de båda landstingskommunerna i Kalmar

län tillhör samma kassa.

Det är angeläget att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte leder till

någon försämrad service för allmänheten eller till att det folkliga inslaget i

sjukkasseverksamhetens handhavande försvinner. Administrationsnämnden

har beaktat dessa synpunkter genom att föreslå att de nuvarande lokalsjukkassorna

ombildas till lokalkontor för centralsjukkassorna och att

till varje lokalkontor knytes en rådgivande nämnd. Lokalsjukkassornas omvandling

till lokalkontor synes mig på ett tillfredsställande sätt lösa frågan

om fortsatt tillgång på närbelägna sjukförsäkringsorgan för de försäkrade.

Centralsjukkassorna bör också ha möjlighet att utbygga sitt lokalkontorsnät

utöver vad som följer av de nuvarande lokalsjukkassornas ombildande. Jag

vill framhålla, att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte innebär att avgörandena

i sjukförsäkringsärenden flyttas från de lokala expeditionerna

till centralsjukkassorna i vidare mån än ärendenas beskaffenhet fordrar.

Jag anser också att medlemsregistreringen alltjämt bör ske lokalt.

Arbetsuppgifterna för en rådgivande nämnd skall enligt administrationsnämndens

förslag vara att bistå centralsjukkassan och lokalkontoret

med råd och upplysningar om lokala förhållanden samt att framlägga

förslag för centralsjukkassans styrelse. Vid remissbehandlingen har

uttalats en viss oro för att dessa uppgifter inte skall vara tillräckligt konkreta

för att leda till något egentligt inflytande för nämnderna. I stället har

framkastats tanken att de rådgivande funktionerna inom sjukkassan skulle

anförtros åt de organ, som får till uppgift att handha prövningen av återstående

inkomstprövade folkpensionsförmåner. Enligt administrationsnämndens

mening bör denna prövning ankomma på något kommunalt

organ.

Det synes både angeläget och möjligt att beakta dessa olika synpunkter

och ändå knyta behandlingen av alla pensionsärenden till sjukkasseverksamheten.

Detta kan ske genom att till de föreslagna nämndernas rådgi
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 79

vande uppgifter lägges funktionen som organ för prövning av ansökningar

om inkomstprövade folkpensionsförmåner. Eftersom dessa förmåner även

i fortsättningen torde få förutsättas till väsentlig del komma att bekostas av

kommunerna, bör nämndernas verksamhetsområden närmare anknytas till

den kommunala indelningen. En nämnds verksamhetsområde bör i regel

omfatta en kommun. Med tillsynsmyndighetens medgivande bör det dock

vara möjligt för två eller flera kommuner att förena sig om en nämnd och

för en kommun att inrätta mer än en nämnd.

De föreslagna nämnderna, vilka lämpligen kan kallas försäkringsnämnder,

bör finnas i såväl stadscentralsjukkassa som länscentralsjukkassa, och

det bör vara vederbörande kommun eller kommuner som utser samtliga

ledamöter i nämnderna. Antalet ledamöter bör vara minst 5 och högst 7.

När sjukkassorna övertar uppgiften att vara lokalorgan för den allmänna

pensioneringen bör de rådgivande funktionerna avse både sjukförsäkring

och pensionering. Nämnden bör stå i förbindelse med centralsjukkassans

styrelse och med det lokalkontor, som närmast är avsett att betjäna de försäkrade

inom nämndens verksamhetsområde. Det synes böra ankomma på

centralsjukkassorna att i lämpliga former anordna sammankomster med

företrädare för nämnderna för att lämna dem information om aktuella

socialförsäkringsproblem och bereda tillfälle till åsiktsutbyte i dylika frågor.

Jag föreslår i det följande, att omorganisationen av sjukkassorna skall

träda i kraft den 1 januari 1962. Definitiv ställning till försäkringsnämndernas

uppgifter inom pensioneringen kan inte tagas förrän de framtida

materiella reglerna beträffande de inkomstprövade folkpensionsförmånerna

är kända. Någon medverkan av försäkringsnämnderna inom pensioneringen

torde inte komma i fråga före den 1 januari 1963. Åtminstone till dess kommer

pensionsnämnderna att finnas kvar. På grund av att försäkringsnämnderna

således till en början bara får rådgivande funktioner inom sjukförsäkringen

torde sådana nämnder inte erfordras i stadscentralsjukkassorna

före den sistnämnda tidpunkten. Kommunerna bör givetvis då de år

1961 utser ledamöter i försäkringsnämnd beakta nämndens kommande roll

som pensionsprövningsorgan. Frågan om eventuell statlig representation i

försäkringsnämnderna får upptagas i samband med att uppgifterna inom

pensioneringen tillägges nämnderna.

Avvecklingen av lokalsjukkassorna får vissa konsekvenser för centralsjukkassornas

organisation. Ombud till länscentralsjukkassas ombudsmöte

utses nu av ombudsmötena i de anslutna lokalsjukkassorna. Denna

ordning kan alltså inte vidare tillämpas. Den frågan uppkommer då huruvida

ombudsmötena i centralsjukkassorna bör bibehållas.

Ombudsmötet utgör en motsvarighet till föreningsstämman i privaträttens

ekonomiska föreningar. Huvuduppgifterna för ombudsmötet är att

pröva frågan om ansvarsfrihet åt styrelsen samt att välja vissa styrelseledamöter

och revisorer. Därjämte har ombudsmötet att fastställa förvaltnings
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

stat för sjukkassan, att besluta om överlåtelse och inteckning av kassans

fasta egendom samt att besluta om ändringar i kassans stadgar.

Reglerna om att ombudsmötet beviljar styrelsen ansvarsfrihet står otvivelaktigt

i mindre god samklang med sjukkassornas egenskap av offentligrättsliga

rättssubjekt under statlig kontroll och med att vissa styrelseledamöter

utses av statliga myndigheter. Än mindre lämpad synes den nu stadgade

formen för avgörande av frågan om ansvarsfrihet när sjukkassorna får betydande

uppgifter vid handhavandet av försäkringsgrenar, inom vilka kassorna

inte har ställning som försäkringsgivare. Jag förordar därför, att nu

gällande bestämmelser om styrelsens ansvarsfrihet ersättes med en regel

om att ansvarsfrihet inträder för styrelseledamot, om inte tillsynsmyndigheten

skriftligen framställer anmärkning till honom inom tre år efter utgången

av det räkenskapsår, varunder det förfarande ägt rum, för vilket

ansvar ifrågasättes. För talan som grundar sig på brottslig gärning bör givetvis

ingen annan tidsgräns uppställas än den straffrättsliga preskriptionstiden.

Ombudsmöte har nu att fastställa förvaltningsstat för det kommande året.

Förvaltningskostnaderna är till stor del beroende av omständigheter utanför

kassans kontroll. Den nuvarande ordningen kan lämpligen ersättas med att

kassans styrelse årligen upprättar och till tillsynsmyndigheten insänder en

beräkning av förvaltningskostnaderna för nästföljande år. Ombudsmötets

uppgifter i fråga om överlåtelse eller intecknande av fast egendom och ändring

av stadgarna synes kunna överföras på tillsynsmyndigheten.

Härefter kvarstår frågan huruvida en församling av ombudsmötets typ

behövs för att utse de ledamöter och revisorer, som inte tillsättes av statlig

myndighet. Några remissorgan har riktat invändningar mot administrationsnämndens

förslag att de styrelseledamöter och revisorer, vilka ej utses

i annan ordning, skall tillsättas av landstinget eller i förekommande fall av

stadsfullmäktige. Det synes dock inte försvarbart att ha en särskild valkorporation

för så begränsade uppgifter som det här skulle bli frågan om,

när ändå det demokratiska inflytandet över verksamheten kan säkerställas

genom att de ifrågavarande styrelseledamöterna och revisorerna tillsättes av

representationen i den landstingskommun eller stad, som utgör kassans

område. Från en del håll har uttalats att landstinget i egenskap av sjukvårdshuvudman

skulle ha ett ekonomiskt intresse stridande mot sjukkassans.

Härtill kan sägas, att den ersättning, som kan utgå till landstinget

från sjukkassan, är författningsenligt reglerad. Det synes mig närmast vara

en fördel att landstinget får bättre kännedom om sjukförsäkringsfrågorna

och erhåller ett eget ansvar för den av sjukkassan bedrivna verksamheten.

Det torde vara lämpligt att avskrift av styrelsens förvaltningsberättelse m. m.

tillställes landstinget eller stadsfullmäktige. De informationer, som nu lämnas

på ombudsmötet, bör i stället kunna meddelas vid de sammankomster

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

med företrädarna för försäkringsnämnderna, som jag i det föregående förordat

att sjukkassan bör anordna.

I fråga om sjukkassestyrelses sammansättning är jag

ense med administrationsnämnden om att styrelsen bör bestå av sju ledamöter

och att fyra av dessa utses av landstinget eller stadsfullmäktige. Av de

återstående ledamöterna bör som nämnden föreslagit en tillsättas av medicinalstyrelsen

och en av länsstyrelsen. Administrationsnämnden har utgått

från att den sjunde ledamoten i likhet med vad som nu är fallet skall utses

av tillsynsmyndigheten. I detta sammanhang bör beaktas, att sjukkassorna

i fortsättningen kommer att vara lokalorgan även för den allmänna pensioneringen.

Enligt administrationsnämndens förslag, vilket jag ansluter mig

till, skall prövningen av invalidpensionsärenden ske i ett särskilt, från styrelsen

fristående organ i kassorna, kallat pensionsdelegation, med en av

Kungl. Maj :t tillsatt ordförande. Under remissbehandlingen har anmärkts,

att någon anknytning mellan sjukkassestyrelsen och pensionsdelegationen

inte finnes enligt förslaget. Jag finner önskvärt att sambandet mellan de

båda nämnda sjukkasseorganen stärkes och ansluter mig till det av en

remissmyndighet framförda förslaget, att styrelsen och delegationen skall

ha samma ordförande och att denne skall utses av Kungl. Maj :t. Det blir

då inte erforderligt att tillsynsmyndigheten utser någon ledamot i kassans

styrelse. Tillsynsmyndighetens mening bör givetvis inhämtas vid tillsättande

av styrelseordföranden. Som en följd av att Kungl. Maj :t utser styrelsens

ordförande bör någon vice ordförande inte finnas, utan ordet får vid förfall

för ordföranden föras av dennes suppleant.

Förmåner i form av ersättning för kostnader för sjukgymnastik, behandling

med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig

behandling eller för konvalescentvård, de s. k. merprestationerna,

tillhandahålles enligt gällande lag endast om vederbörande sjukkassa

beslutat härom. Administrationsnämnden har föreslagit, att dessa förmåner

skall bli obligatoriska på så sätt att Kungl. Maj :t skall äga föreskriva,

att ersättning enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder skall utgå för

försäkrads utgifter för annan vård i anledning av sjukdom än läkarvård

och sjukhusvård. Detta förslag tillstyrker jag.

Övergången till enkassesystemet i hela riket medför en bättre riskutjämning

mellan olika områden. Administrationsnämnden har därför föreslagit

en förenkling av statsbidragen till sjukförsäkringen så att avgiftslindrings-

och avgiftsersättningsbidragen skulle avvecklas mot att medlemsbidraget

höjes. Jag är helt överens med nämnden om att en förenkling av

statsbidragssystemet är önskvärd. Det torde dock vara lämpligast att alla

frågor om statsbidragens utformning får avgöras i ett sammanhang, vilket

jag räknar med skall kunna ske i den förenhetligade socialförsäkringslagstiftning,

varom förslag kan väntas till 1902 års riksdag. Jag är alltså inte

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 45

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

beredd att nu taga ställning till administrationsnämndens förslag beträffande

statsbidragen till sjukförsäkringen.

I några remissyttranden beröres den av administrationsnämnden icke särskilt

behandlade frågan om lokalsjukkassornas fristående fonder

sedan dessa kassor avvecklats. Dessa fonder, som bl. a. möjliggör beviljande

av understöd i vissa fall då sjukhjälp enligt SFL inte kan erhållas eller inte

anses tillräcklig, har i regel under den frivilliga sjukförsäkringens tid sammanbragts

av försäkrade inom lokalt begränsade områden. Det bör givetvis

tillses, att det lokala inflytandet över dispositionen av dessa fonders avkastning

bibehålies. Såsom Svenska sjukkasseförbundet föreslagit kan lämpligen

i centralsjukkassornas stadgar föreskrivas, att beslut om fondavkastningens

användning skall fattas inom de föreslagna försäkringsnämnderna.

I fråga om pensioneringens lokala organisation är att

märka, att för närvarande en egentlig lokalorganisation endast är uppbyggd

för folkpensioneringen. Eftersom tilläggspensioner inte kan utgå förrän

1963 har ännu inte erfordrats någon organisation för prövning av ansökningar

om sådana pensioner. Beräkningen av pensionsgrundande inkomst

inom tilläggspensioneringen är anförtrodd de lokala skattemyndigheterna

(i Stockholm överståthållarämbetet), och någon ändring härvidlag är inte

ifrågasatt. Registreringen av de pensionsgrundande inkomsterna på de försäkrade,

vilken är av grundläggande betydelse för rätten till och storleken

av tilläggspensionerna, är förlagd till de allmänna centralsjukkassorna.

Folkpensioneringens lokalorganisation utgöres av pensionsnämnderna, av

vilka det finnes en för varje pensionsdistrikt. Ett pensionsdistrikt kan bestå

av en eller flera kommuner eller av del av kommun. Antalet pensionsnämnder

är stort, f. n. omkring 1 100. Ordföranden i pensionsnämnd utses

av länsstyrelsen (överståthållarämbetet) medan övriga ledamöter väljes av

kommunen eller kommunerna. Ansökning om pension skall ingivas till

pensionsnämndens ordförande. Ansökning om allmän ålderspension och

om barnpension föranleder i normala fall inte någon egentlig prövning utan

vidarebefordras omedelbart till pensionsstyrelsen, som förordnar om utbetalning

av pensionen. I övriga pensionsärenden har pensionsnämnden att fatta

beslut. Beträffande samtliga ärenden gäller dock, att de med det yttrande

av pensionsstyrelsens ortsombud, som denne finner anledning till, skall

insändas till styrelsen. I fråga om ärenden rörande invalidpension (sjukbidrag)

samt tilläggsförmåner därtill gör styrelsen en överprövning av pensionsnämndens

beslut, vare sig besvär anförts över beslutet eller ej. Avgörandet

i invalidpensionsärenden ligger därför i realiteten hos pensionsstyrelsen.

I de återstående pensionsärendena, dvs. ärenden rörande änkepension,

hustrutillägg till ålderspension och kommunalt bostadstillägg till

ålders- och änkepension, underkastas visserligen pensionsnämndens beslut

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

en formell granskning i pensionsstyrelsen, men egentlig överprövning av

besluten förekommer endast om besvär har anförts.

Av det anförda framgår, att i fråga om den grupp av ärenden, som ställer

störst anspråk på det beslutande organet, nämligen invalidpensionsärenden,

centralmyndigheten enligt den nuvarande ordningen tillmätts ett avgörande

inflytande. Tyngdpunkten i pensionsnämndernas verksamhet ligger på den

inkomstprövning, som förekommer i huvudparten av de av pensionsnämnd

prövade ärendena. För detta arbete är pensionsnämnderna utan tvivel väl

lämpade. I det framtida pensionssystemet kommer emellertid de inkomstprövade

förmånerna att spela en mera underordnad roll. Tilläggspensionerna

beräknas på grundval av den försäkrades inkomster av förvärvsarbete

under hans aktiva tid, och inom folkpensioneringen fortgår en utveckling

bort från inkomstprövningen. Närmast förestår en reform av invalidpensioneringen,

som torde komma att innebära att den nuvarande inkomstprövningen

av hithörande pensionsförmåner övergives. Förändringen av pensionssystemets

karaktär ställer helt andra krav än hittills på de organ, som

skall pröva pensionsansökningarna.

I fråga om ålderspension och familjepension avser prövningen merendels

vissa lätt konstaterbara fakta. De största anspråken på pensionsorganisationen

kommer att ställas vid handläggningen av ärenden rörande

invalidpension (förtidspension). Organisationen för prövning av

dessa ärenden torde i själva verket bli avgörande för hela frågan om pensioneringens

lokala organisation.

Pensionsnämnderna i sin nuvarande form är enligt min mening inte

lämpade att besluta i frågor om invalidpension från folkpensioneringen och

tilläggspensioneringen, när rätten till och storleken av invalidpension inte

skall bero direkt av pensionssökandens inkomst och förmögenhet utan prövas

med utgångspunkt från en uppskattning av hans eventuella kvarstående

arbetsförmåga. Den medicinska bedömningen och rehabiliteringsfrågorna

kommer vid en sådan uppbyggnad av invalidpensioneringen att få en helt

annan betydelse än för närvarande. Valet av prövningsorgan i första instans

måste därför komma att stå mellan socialförsäkringens centralmyndighet

och lokala organ av annan beskaffenhet än pensionsnämnderna.

Till förmån för en central behandling av invalidpensionsansökningar, som

ju i praktiken kan sägas vara tillämpad för närvarande ehuru med pensionsnämnderna

som utredande organ, talar att bedömningen blir i görligaste

mån enhetlig för hela riket och att erforderlig medicinsk expertis

alltid kan beräknas vara att tillgå.

Alternativet med en central prövning är emellertid också förenat med allvarliga

olägenheter, särskilt med hänsyn till att ett sådant prövningsförfarande

inte torde kunna anordnas så att ärendena avgöres tillräckligt

snabbt. Detta förhållande skulle sannolikt bli än mer accentuerat med den

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ökning av antalet ansökningar, som torde bli en följd av de nya invalidpensionsreglerna

och tilläggspensioneringens tillkomst.

Den framtida invalidpensioneringen kan väntas komma att stå i ett nära

samband med sjukförsäkringen. Det måste anses som ett huvudvillkor för

en effektivt verkande sjukförsäkring och invalidpensionering att åtgärder

så snabbt som möjligt vidtages för att förhindra att nedsättningen i den

sjukes arbetsförmåga blir varaktig eller för att begränsa nedsättningens

omfattning. Sjukförsäkringen bör svara för den sjukes försörjning intill

dess pension börjar utgå, och pensionen bör avlösa sjukförsäkringsförmånerna,

så snart förutsättningarna för pension föreligger. Allt detta kräver

en långtgående samverkan dels mellan sjukförsäkring och pensionering,

dels mellan socialförsäkringen och rehabiliteringsverksamheten. Vidare bör

man sträva efter att så långt möjligt decentralisera förvaltningsuppgifter,

som inte nödvändigtvis kräver en central handläggning. Mot denna bakgrund

förordar jag en lokal eller snarare regional handläggning av ärenden

rörande invalidpension. Handhavandet av dessa ärenden bör anförtros åt

centralsj ukkassorna.

De särskilda krav som enligt vad i det föregående antytts måste ställas på

prövningen av invalidpensionsfrågor gör det klart att denna prövning inom

sjukkassorna inte kan förläggas till sjukkassestyrelserna, som är sammansatta

med tanke på andra uppgifter. Såsom administrationsnämnden föreslagit

bör invalidpensionsprövningen handhavas av särskilda inom kassorna

inrättade organ, kallade pensionsdelegationer. Ordföranden i

delegationen bör tillsättas av Kungl. Maj:t, och jag har i det föregående

föreslagit, att ordförandeposten i sjukkassans styrelse och i delegationen

skall beklädas av samma person. Om det i en sjukkassa erfordras mer än en

pensionsdelegation, vilket torde bli fallet i bl. a. de största städerna, får en

av delegationsordförandena tillika vara styrelsens ordförande.

Enligt administrationsnämndens förslag skall en pensionsdelegation utöver

ordföranden som ledamöter ha två läkare — en förtroendeläkare hos

kassan och ytterligare en av medicinalstyrelsen utsedd läkare — samt två

medborgarrepresentanter, utsedda av landstinget eller staden. Jag tillstyrker

förslaget. De båda läkarledamöterna synes böra representera olika

medicinska områden. Lämpligen bör en av dem företräda den slutna sjukvården.

Med hänsyn härtill bör det ankomma på medicinalstyrelsen att

utse båda läkarledamöterna. För var och en av ledamöterna i pensionsdelegationen

bör finnas en suppleant. Vid förfall för ordföranden bör den för

honom utsedde suppleanten föra ordet.

De grunder, efter vilka sjukkassan har att utge ersättning till ledamot

och suppleant, bör bestämmas av Kungl. Maj :t.

Med den nu angivna sammansättningen torde delegationen, utan att fördenskull

bli för stor, ha fått den sakkunskap, som är nödvändig, samtidigt

som lekmannainflytandet tillförsäkrats den vikt det bör ha. Särskild exper
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

tis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden och rehabiliteringsverksamhet

torde som administrationsnämnden föreslagit kunna tillföras delegationen

genom att en representant för länsarbetsnämnden deltar i överläggningarna

men ej i besluten. Även sjukkassans verkställande tjänsteman (direktör)

bör ha rätt att deltaga i överläggningarna.

Uppenbarligen måste stora anspråk ställas på den, som skall förbereda

och föredraga de till pensionsdelegationens prövning hörande ärendena.

Såsom administrationsnämnden föreslagit bör de nämnda uppgifterna handhavas

av en särskild tjänsteman, som jag i det följande kallar pensionsföredragande.

Denne bör tillika vara chef för en pensionsavdelning inom sjukkassan.

Till denna avdelning bör höra registret över pensionsgrundande inkomst

enligt tilläggspensioneringen och på avdelningen bör även handläggas

de ärenden rörande icke inkomstprövade förmåner, som jag i det

följande föreslår skall behandlas av sjukkassorna. Likaså blir upplysningsverksamheten

gentemot allmänheten en viktig uppgift för avdelningen. Pensionsföredraganden

bör utses av centralmyndigheten. Hans anställningsförmåner

bör bestämmas av samma myndighet och sättas så att befattningarna

lockar dugande krafter. Med den betydande sakkunskap, som pensionsföredraganden

kommer att besitta i de på delegationens avgörande ankommande

ärendena, synes han böra ha skyldighet att till protokollet anteckna

sin mening, om denna avviker från delegationens beslut.

En pensionsdelegation synes böra vara beslutför med fyra ledamöter

Som delegationens beslut bör gälla den mening, om vilken de flesta närvarande

förenar sig, och vid lika röstetal den av ordföranden biträdda

meningen.

Med de föreslagna pensionsdelegationerna är det enligt min mening sörjt

för en sakkunnig och effektiv prövning av invalidpensionsärendena på det

lokala planet. Detta utesluter dock inte att pensionsdelegationen, särskilt i

början av sin verksamhet, kan behöva stöd och vägledning från det centrala

socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten av en enhetlig praxis

de olika delegationerna emellan talar härför. Pensionsdelegationerna bör

som administrationsnämnden föreslagit ha rätt att underställa sina beslut

centralmyndighetens prövning. För att centralmyndigheten skall få tillräcklig

överblick över delegationernas praxis och kunna påverka denna i

erforderlig omfattning torde det dock vara önskvärt att centralmyndigheten

får pröva även andra ärenden än dem, som delegationerna själva underställer

myndigheten eller som överklagas av enskild part. Det bör därför

också finnas regler om obligatorisk underställning. Dessa regler kan lämpligen

bl. a. innehålla, att ett beslut av pensionsdelegation alltid skall underställas

centralmyndigheten, om delegationens ordförande eller pensionsföredraganden

anmält avvikande mening. Centralmyndigheten bör också ha

möjlighet att självmant upptaga ett beslut av pensionsdelegation till provning
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Administrationsnämndens förslag att även ärenden rörande ålderspension,

barnpension och icke inkomstprövad

änkepension skall handläggas av sjukkassorna ansluter jag mig till.

Handläggningen blir av huvudsakligen expeditionell karaktär, och beslut

om pension torde böra fattas av tjänstemän på de förutnämnda pensionsavdelningarna

och inte i pensionsdelegationerna.

I det föregående har jag förordat, att prövningen av ärenden rörande

inkomstprövade folk pensionsförmåner, dvs.

kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension till kvinnor, som

blivit änkor före den 1 juli 1960, skall förläggas till sjukkassorna och

handhavas av de lokalt organiserade försäkringsnämnderna. Detta innebär,

att de nuvarande pensionsnämnderna avskaffas. Någon ändring i den ordning

för fastställande av grunderna för kommunala bostadstillägg, som nu

gäller och som innebär att denna uppgift ankommer på kommunal- eller

stadsfullmäktige, är givetvis inte avsedd.

Beträffande gången av ett pensionsärendes behandling inom en sjukkassa

torde man få tänka sig följande. Sedan ansökan inkommit till kassan, får

frågan om inkomstprövad förmån, om sådan sökts, av kassans pensionsavdelning

överlämnas till vederbörande försäkringsnämnd för avgörande.

Under tiden avgöres frågan om icke inkomstprövad förmån av pensionsavdelningen

eller i pensionsdelegation. De olika sjukkasseorganens avgörande i

samtliga frågor, som aktualiseras genom en ansökan, torde i regel böra

framstå som en enhet och i form av ett beslut utfärdas genom pensionsavdelningens

försorg.

Den nu behandlade omorganisationen av pensioneringens lokaladministration

leder till att den nuvarande anordningen med pensionsstyrelsens

ortsombud samtidigt avvecklas.

Vad angår utbetalningen av pensionerna torde det inte

finnas anledning att nu frångå den centrala utbetalningsmetoden, vilken

f. n. torde vara den enda som erbjuder möjligheter att fullt ut tillvarata

fördelarna av modern maskinteknik.

Beträffande den tidpunkt då bestämmelserna om den lokala organisationen

skall träda i kraft har administrationsnämnden föreslagit, att

omorganisationen av sjukkassorna i deras egenskap av sjukförsäkringsorgan

sker den 1 januari 1962 medan överförandet av pensionsärenden till sjukkassornas

handläggning får anstå till en senare tidpunkt. I överensstämmelse

härmed kommer några bestämmelser om pensionsprövning inom

sjukkassorna inte att inflyta i de lagförslag, som nu framlägges. Avsikten

är att lagförslag på grundval av vad som här anförts i denna del skall föreläggas

1962 års riksdag. I samband med att sjukkassorna även blir pensionsorgan

synes de böra få ändrad benämning och förslagsvis kallas allmänna

försäkringskassor.»

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

87

Motioner

I motionerna I: 629 och II: 7i3 framlägges vissa förslag och göres vissa

uttalanden rörande socialförsäkringens lokala organisation.

Motionärerna önskar ett starkare lokalt och kommunalt inflytande

i denna organisation. Detta kan enligt deras mening ske bl. a. genom att

försäkringsnämnderna erhåller vissa uppgifter och får en närmare anknytning

till sjukkassorna. I detta avseende anför motionärerna:

Försäkringsnämnd bör därför ha direkt uppgift att följa och övervaka

sjukkassans verksamhet inom kommunen och i tillbörlig utsträckning till

lokalkontor och sjukkassa vidarebefordra önskemål från allmänheten. Vidare

bör förekomma överläggningar mellan kassan och nämnden om verksamheten

inom kommunen. Ändringar i lokalkontorsorganisationen bör ej

företagas utan att det kommunala organet beretts tillfälle ge sin mening

till känna. Nämnden bör årligen till sjukkassan insända rapport över verksamheten

inom kommunen och därvid särskilt ange de erinringar och iakttagelser

som kan vara befogade.

Vidare anser motionärerna, att sjukkassans ombudsmöte bör behållas.

Enligt deras uppfattning bör ombuden utses antingen av försäkringsnämnderna

eller av andra organ för kommunerna inom sjukkassans verksamhetsområde.

Ombudsmötet bör, framhålles det i motionerna, utse samtliga

ledamöter i sjukkassans styrelse utom ordföranden, vilken bör utses av

Kungl. Maj:t, samt i övrigt ta befattning med de allmänna riktlinjerna för

socialförsäkringsadministrationen inom området och handlägga de uppgifter

som nu åvilar ombudsmöte i centralsjukkassa.

I fråga om pensioneringen anser motionärerna att icke någon del av folkpensionerna

bör bekostas av kommunerna. I så fall bör enligt deras mening

det reella avgörandet av samtliga folkpensionsärenden förläggas till pensionsdelegationerna.

Dessa är emellertid i behov av kontakt med lokala

organ, och i motionerna föreslås därför, att de båda lekmannarepresentanterna

i delegationerna skall utses av kassans ombudsmöte.

Enligt motionerna bör det i städer, som bildar egna sjukkasseområden

och i vilka försäkringsnämnder inte nu föreslås inrättade, eftersträvas en

liknande organisation som den motionärerna förordat för övriga sjukkasseområden.

Motionerna utmynnar i följande yrkanden, nämligen att riksdagen måtte

besluta,

»att ombudsmöte och ombudsförsamling må ingå i allmän sjukkassa

för handläggande av val av styrelseledamöter, uppdragande av allmänna

riktlinjer för verksamhet inom kassans område in. m. samt att ombudsförsamlingen

skall utgöras av företrädare för kommunerna i enlighet med

vad i motionen anförts,

att ovannämnda ombudsmöte må tillsätta ledamöter i pensionsdelegation

i enligbet med vad i motionen anförts,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla att efter erforderlig prövning

de författningsförslag, som föranledes av ovanstående principyrkanden,

måtte föreläggas 1961 års höstriksdag, varvid särskilt bör beaktas vad i

motionen anförts om lokala organ inom socialförsäkringsorganisationen,

dels ge till känna vad i motionen anförts om socialförsäkringsorganisationen

in. m. i städer som ej tillhör landsting».

I fråga om de s. k. in erprestationerna har i motionen 11:745

[yrkandet under A. e)] yrkats, att riksdagen måtte besluta »att bemyndiga

Kungl. Maj:t dels att föreskriva att ersättning inom sjukförsäkringen må

utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling

med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig

behandling eller för konvalescentvård, dels att fastställa grunder för sådan

ersättning».

Yrkanden i anledning av propositionens förslag rörande pensioneringens

lokala organisation har framställts dels i motionerna

I: 623 och II: 741, dels i motionerna I: 625 och II: 739.

I motionerna I: 623 och II: 741 har yrkats, att riksdagen måtte besluta

att inte »godtaga förslaget om fastställande redan nu av riktlinjer för den

framtida ordningen för handläggning av ärenden rörande folkpension och

allmän tilläggspension in. in.».

I motionerna I: 625 och II: 739 har yrkats, att riksdagen måtte »besluta,

att invalidpensionsärenden skall förberedas av pensionsdelegationen inom

centralsjukkassorna men företagas till slutligt avgörande inom riksförsäkringsverket».

D. Socialförsäkringens centrala administration

Departementschefen:

»Den centrala förvaltningen av socialförsäkringen är f. n. uppdelad på

två ämbetsverk, riksförsäkringsanstalten för sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen

samt pensionsstyrelsen för folkpensioneringen. När sjukoch

moderskapsförsäkringarna tillsammans med folkpensioneringen och den

allmänna tilläggspensioneringen som avsikten är skall bilda ett enhetligt

socialförsäkringssystem blir det av praktiska skäl omöjligt att bibehålla

den nuvarande ordningen med olika centralmyndigheter för olika grenar

av socialförsäkringen. Ser man frågan utifrån de tidigare föreslagna lösningarna

beträffande den lokala förvaltningen framträder likaledes med

full tydlighet nödvändigheten av en samordning på det centrala planet.

När alla de nu ifrågavarande socialförsäkringsgrenarna lokalt skall administreras

av samma kassor kan tillsynen över kassornas verksamhet inte

bedrivas rationellt om den inte förlägges till ett enda organ. Administrationsnämndens

förslag om att riksförsäkringsanstalten och

pensionsstyrelsen skall sammanslås till ett ämbets
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr b5 år 1961

verk har också tillstyrkts av alla remissorgan utom pensionsstyrelsen,

och jag vill för egen del också ge min anslutning till förslaget. Sammanslagningen

bör, såsom nämnden förordat, äga rum redan den 1 juli 1961

för att den nya centralmyndigheten skall kunna medverka redan vid genomförandet

av sjukkassereformen den 1 januari 1962.»

Departementschefen föreslår härefter, att det nya ämbetsverket skall få

namnet riksförsäkringsverket.

£. Socialförsäkringens högsta prövningsinstans, m. m.

Departementschefen:

»Det nuvarande besvärssystemet inom socialförsäkringen uppvisar ett

oenhetligt mönster med ett stort antal olika regler i fråga om talerätt, fullfölj

dsbegränsning och instansordning. Beträffande beslutanderätten i högsta

instans inom de varandra närstående socialförsäkringsgrenarna sjuk- och

moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering

gäller, att Kungl. Maj :t i statsrådet är högsta instans inom

folkpensioneringen och avgör flertalet frågor inom tilläggspensioneringen

samt inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Försäkringsrådet är slutinstans

för yrkesskadeförsäkringen och därjämte i frågor, som rör pensionsgrundande

inkomst inom försäkringen för allmän tilläggspension,

denna försäkrings avgiftssida och arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

Enligt den nuvarande ordningen kommer alltså

likartade spörsmål inom försäkringsgrenar, som har ett intimt samband

med varandra, att avgöras än av Kungl. Maj :t i statsrådet, än av försäkringsrådet.

Förklaringen till bristen på enhetlighet i besvärsreglerna ligger till stor

del däri, att de materiella bestämmelserna inom olika socialförsäkringsgrenar

vuxit fram etappvis allteftersom de politiska och ekonomiska förutsättningarna

för reformer infunnit sig. De lösningar beträffande besvärsreglerna

som därvid valts har i stor utsträckning betraktats som provisoriska,

och de har varit avsedda att gälla intill dess det blev möjligt

att ge socialförsäkringen i dess helhet en enhetligare administration. Statsmakterna

har vid flera tillfällen under senare år gjort uttalanden i denna

riktning, och därvid har ibland framförts tanken på att inrätta en g e in c nsam

högsta prövningsinstans för socialförsäkringen. I överensstämmelse

härmed förordar administrationsnämnden, att besvärsprövningen

inom den allmänna pensioneringen, sjuk- och moderskapsförsäkringarna

samt yrkesskadeförsäkringen i sista instans koncentreras till ett

enda organ och att detta organ får karaktären av en domstol. Denna administrationsnämndens

uppfattning har så gott som undantagslöst vunnit anslutning

bland remissorganen.

Vid bedömningen av förslaget om en enhetligt organiserad besvärspröv
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ning inom de nyssnämnda socialförsäkringsgrenarna fäster jag för egen del

stort avseende vid att gränsdragningsfrågorna — t. ex. vem som är att anse

som arbetstagare och vad som menas med sjukdom eller med invaliditet —

liksom även frågorna rörande samordning mellan de olika försäkringsförmånerna

fått en starkt ökad betydelse särskilt efter tilläggspensioneringens

införande. Det är därför enligt min mening nödvändigt att skapa garantier

för en enhetlig rättstillämpning. Detta torde inte lämpligen kunna ske

på annat sätt än genom anordnande av en gemensam överinstans för socialförsäkringsmålen.

Även skälen för att låta besvärsprövningen i slutinstansen ske vid domstol

har vunnit avsevärt i styrka med socialförsäkringens fortsatta utbyggnad.

I samma mån som utrymmet för en till viss grad subjektivt färgad behovsprövning

av förmånerna minskats, har ärendenas rättsliga karaktär

framträtt tydligare. Vidare är det givet, att den enskildes anspråk på att ha

tillgång till en sakkunnig prövning i domstolsform av tvistefrågor får större

tyngd när både förmåner och avgifter spelar större roll för hans ekonomi. I

en framtid kommer snart sagt varje medborgare att under någon del av sitt

liv helt eller till icke oväsentlig del bli beroende av socialförsäkringen för

sin försörjning. Frågan om domstolsprövning i socialförsäkringsmål kan

även ses från en annan synpunkt. Så omfattande som socialförsäkringslagstiftningen

numera blivit är det klart att författningarna inte kan ge

svar på alla uppkommande tvistefrågor. Det torde vara ofrånkomligt att

lagstiftningen får kompletteras av en i viss mån rättsskapande praxis.

Rättsskipningen kan härvid inte nöja sig med att söka finna de i de särskilda

fallen mest tilltalande och rimliga lösningarna utan den måste även

i erforderlig mån innefatta en utfyllnad av lagstiftningen med fasta och

konsekventa regler, som är väl ägnade att bidraga till ett förverkligande

av lagstiftningens syften. För att ett dylikt värdefullt samspel mellan lagstiftning

och rättsbildning genom prejudikat skall kunna åstadkommas

beträffande socialförsäkringen bör enligt min mening rättstillämpningen

på området omhänderhas av en domstol, som motsvarar högt ställda krav

på sakkunskap.

Då det gällt att pröva organisationen av den högsta instansen på socialförsäkringsområdet

har administrationsnäinnden undersökt, huruvida uppgiften

bör anförtros ett befintligt judiciellt organ eller

ett nyskapat specialorgan, och härvid som alternativ till en

helt nybildad domstol diskuterat regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsrådet.

Denna fråga har tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen.

I några yttranden uttalas, att den principiellt riktigaste lösningen vore att

låta regeringsrätten bli högsta instans för socialförsäkringsmålen. Besvärssakkunniga

har närmare utvecklat denna uppfattning med utgångspunkt

från tanken att regeringsrätten, såsom avsikten var vid dess tillkomst,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år t961

borde utvecklas till en allmän högsta förvaltningsdomstol. Detta syfte

skulle enligt de sakkunniga kunna förverkligas, därest man införde generella

regler om fullföljdsbegränsning samtidigt som regeringsrättens kompetensområde

utvidgades. Som besvärssakkunniga själva påpekar är emellertid

en så genomgripande omgestaltning av regeringsrätten i dagens läge

inte genomförbar. Inte heller kan det betraktas som ett realistiskt alternativ

att som från ett par håll ifrågasatts lägga socialförsäkringsmålen till

regeringsrätten i samband med att skattemålen överföres från denna till

en nyinrättad högsta skattedomstol. Ser man till de praktiska synpunkterna

finner man, att vägande skäl talar mot regeringsrättsalternativet. Om

regeringsrätten tillfördes den stora gruppen socialförsäkringsmål skulle

detta sannolikt framtvinga såväl en ökning av antalet regeringsråd som

införande av särskilda förtursregler för de ofta brådskande socialförsäkringsmålen.

Att utöka regeringsrätten anses allmänt mindre lämpligt, och

förtursregler av nyss antytt slag skulle kunna få menliga verkningar för

regeringsrättens arbete med andra målgrupper. Därtill kommer att svårigheter

uppenbarligen skulle möta att på ett lämpligt sätt till regeringsrätten

knyta den medicinska expertis, som inte kan undvaras vid prövning av

många socialförsäkringsmål. Jag vill således inte förorda alternativet med

regeringsrätten som slutinstans.

Beträffande kammarrätten är att märka, att denna domstol hittills helt

saknar erfarenhet av socialförsälcringslagstiftningen och att det stora flertalet

socialförsäkringsmål inte har någon närmare släktskap med mål som

nu ligger under kammarrättens prövning. Ytterligare vill jag fästa uppmärksamheten

på att kammarrätten till sin struktur är en mellaninstans.

I dömandet deltar regelmässigt även unga jurister med tillfälliga förordnanden

som adjungerade ledamöter. De krav som måste ställas på den

högsta socialförsäkringsinstansen med dess centrala ställning på sitt

område och dess viktiga prejudikatskapande uppgifter gör enligt min mening

att man bör tänka sig en domstol som är annorlunda sammansatt än

kammarrätten.

Försäkringsrådet, som är den enda befintliga domstolen med specialisering

på socialförsäkringsområdet men vars verksamhet i huvudsak är begränsad

till den numera jämförelsevis mindre betydelsefulla yrkesskadeförsäkringen,

har i förevarande sammanhang vunnit flera förespråkare

bland remissorganen. En tanke som därvid ofta återkommit är att man

inte bör ha flera specialdomstolar med inriktning enbart på socialförsäkringen.

Jag har full förståelse för åsikten att det inte är önskvärt med två doinstolsinstanser

för socialförsäkringsmål. Härmed är dock inte sagt att ett

bibehållande av försäkringsrådet skulle ha försteg framför alternativet med

en nybildad domstol. En utvidgning av försäkringsrådets kompetens har

tidigare varit ifrågasatt utan att förslag härom lett till lagstiftningsåtgär
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1961

der, bortsett från att rådet som ett uttryckligt provisorium tillagts behörighet

att upptaga besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut i frågor om

beräkning av pensionsgrundande inkomst samt om uppbörd av arbetsgivares

avgifter till tilläggspensioneringen och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

I stället har rådets organisation nedskurits i takt

med den minskning av antalet yrkesskadeförsäkringsmål, som blivit en

följd av den år 1955 införda samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Denna minskning av rådets personal har fortgått så långt,

att steget till en avveckling inte är stort. För att försäkringsrådet skall

kunna överta rollen som slutinstans för pensioneringen samt sjuk- och

moderskapsförsäkringarna skulle rådet därför behöva utbyggas. Frågan

är då om en sådan reorganisation av försäkringsrådet har några fördelar

framför inrättandet av ett helt nytt domstolsorgan.

På motsvarande sätt som ifråga om kammarrätten bör man även när

det gäller försäkringsrådet ställa önskemålen rörande den högsta socialförsäkringsinstansens

sammansättning i relation till försäkringsrådets

struktur och rekryteringsförhållanden. Försäkringsrådet är visserligen på

sitt område både första och sista besvärsinstans men den slutna rekrytering,

som kännetecknar en inellaninstans, är karaktäristisk även för försäkringsrådet.

Vill man komma ifrån den slutna rekryteringen och i stället

få möjlighet att förvärva framstående krafter från olika arbetsfält, torde

det erfordras en så genomgripande omorganisation av försäkringsrådet att

skillnaden mot att inrätta en helt ny domstol närmast framstår som en formell

fråga.

Försäkringsrådet handlägger nu omkring 2 500 yrkesskadeförsäkringsmål

om året. Med administrationsnämndens beräkning av måltillströmningen

till den högsta socialförsäkringsinstansen skulle försäkringsrådet

i sådan egenskap få ett tillskott av 700—1 300 mål om året från den allmänna

pensioneringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Även

om denna siffra skulle visa sig vara tilltagen i underkant, är det dock sannolikt

att yrkesskadeförsäkringsmålen även i framtiden skulle komma att

dominera försäkringsrådets arbete redan på grund av sitt antal och än mer

på grund av sin karaktär. Eftersom försäkringsrådet är första besvärsinstans

för yrkesskadeförsäkringen upptages rådets arbete med målen från

denna försäkring i betydande utsträckning av utredningsfrågor och endast

i mindre mån av prejudikatfrågor. Beträffande de nytillkomna målen

från andra socialförsäkringsgrenar skulle försäkringsrådet emellertid få

överpröva första besvärsinstansens beslut. Inom hithörande målgrupper

skulle prejudikatfrågorna med all sannolikhet komma att ta större plats.

Försäkringsrådet skulle alltså huvudsakligen komma att syssla med den numera

minsta socialförsäkringsgrenen, medan de övriga socialförsäkringsmålen,

i vilka rådet skulle få viktiga prejudikatbildande uppgifter, kvantitativt

skulle komma i skymundan. Samtidigt är det klart, att det just är dessa

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

sistnämnda uppgifter som skulle motivera en omdaning av försäkringsrådet.

Det synes angeläget att det i den högsta socialförsäkringsinstansens

arbete råder balans mellan de olika försäkringsgrenarna, så att även för

yrkesskadeförsäkringens del tyngdpunkten kommer att ligga på det prejudikatbildande

området. Detta kräver att en särskild mellaninstans för

yrkesskadeförsäkringen finnes så länge försäkringen har sin nuvarande utformning.

De omständigheter, som jag i det föregående redovisat, talar enligt min

mening otvetydigt för att frågan om den högsta prövningsinstansen inom

socialförsäkringen nu får sin lösning genom inrättande av en ny domstol,

som fyller högt ställda krav på allsidig sakkunskap och ingående erfarenhet

av både socialförsäkringslagstiftningen och annan lagstiftning. Den

nya domstolen, som lämpligen kan erhålla namnet försäkringsdomstolen,

bör träda i verksamhet snarast möjligt.

Såsom jag tidigare anfört är avsikten att yrkesskadeförsäkringen efter

en övergångsperiod skall omorganiseras. Detta kan ske genom att den antingen

avvecklas som självständig försäkring eller kommer att handhavas av en

enda statlig försäkringsinrättning. Vilket av dessa alternativ som slutligen

genomföres kommer socialförsäkringens centralmyndighet att bli den

naturliga mellaninstansen i yrkesskadeförsäkringsfrågor. Försäkringsrådet

kommer därför, om den föreslagna försäkringsdomstolen inrättas, endast

under en övergångstid att behöva bibehållas såsom mellaninstans för yrkesskadeförsäkringen.

Då jag som framgår av vad jag förut sagt räknar

med att omorganisationen av yrkesskadeförsäkringen skall kunna genomföras

till den 1 januari 1966, bör försäkringsrådet kunna upphöra med sin

verksamhet vid samma tidpunkt eller kort tid därefter. Därmed skulle

man också ha kommit ifrån den av vissa remissorgan kritiserade ordningen

med flera specialdomstolar enbart för socialförsäkringen. Givet är att

vid avvecklingen av försäkringsrådet all rimlig hänsyn måste tagas till rådets

personal och dess berättigade intressen.

Beträffande den nya domstolens kompetensområde följer

av själva motiveringen för domstolens tillskapande att mål från de grenar

av socialförsäkringen som är samordnade eller eljest har nära samband

med varandra, dvs. folkpensioneringen, den allmänna tilläggspensioneringen

samt sjuk-, moderskaps- och yrkesskadeförsäkringarna, i princip

bör tillhöra domstolens prövning. Ett undantag härifrån har emellertid

ifrågasatts. Administrationsnämnden har övervägt lämpligheten av alt

bryta ut de mål om arbetsgivares avgifter och bidrag till socialförsäkringen,

vilka f. n. handlägges av försäkringsrådet, och på dessa i en eller annan

form koppla in den för taxeringsmålen gällande besvärsordningen. EU motiv

härför skulle kunna vara att utredningsmaterialet i avgiftsmål ofta är

detsamma som i taxeringsmål. Nämnden har dock slutligen förkastat delta

uppslag. Sambandet mellan socialförsäkringsavgifterna och beskattningen,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

särskilt i fråga om kontrollen av de avgiftsskyldiga, utgör skäl för att anknyta

besvärsordningen i avgiftsmålen till taxeringsprocessen. Jag anser

mig emellertid i vart fall i nuvarande läge böra biträda nämndens ståndpunkt.

Inom den moderna socialförsäkringen är avgifter och förmåner så

nära avhängiga av varandra att man åtminstone i högsta instans bör söka

sammanhålla besvärsprövningen beträffande bådadera hos samma organ.

Det synes angeläget att undvika en uppdelning, som skulle kunna få sådana

konsekvenser, att taxeringsmyndigheterna i avgiftsfrågor och socialförsäkringsorganen

i förmånsfrågor utbildade olika praxis t. ex. beträffande arbetstagarbegreppet.

Det naturliga är att den nya domstolen åtminstone i ett

inledningsskede får utstaka praxis i alla slags mål från de nu ifrågavarande

grenarna av socialförsäkringen.

Jag finner följaktligen att mål om avgifter och bidrag till socialförsäkringen

bör hänföras till försäkringsdomstolens prövning. Detta hindrar

inte att förfarandet i fråga om bestämmande av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen

måste taga hänsyn till taxeringsprocessen. Om t. ex. vid

granskning av en företagares bokföring förhållanden uppdagas som är av

betydelse för bedömande av storleken av såväl hans skatter som hans

arbetsgivaravgifter, torde detta föranleda dels eftertaxering och dels efterdebitering

av arbetsgivaravgift. Därest företagaren är missnöjd med avgiftsdebiteringen,

har han enligt gällande bestämmelser möjlighet att inom

ett år efter det han erhöll räkning å avgiften göra framställning till riksförsäkringsverket

om rättelse. Har han samtidigt överklagat sin taxering

är det naturligt att riksförsäkringsverket inte fattar något definitivt beslut

om rättelse, förrän skattemålet blivit slutligt avgjort. Skulle avgiftsmålet

undantagsvis ha gått vidare till försäkringsdomstolen, bör det kunna förklaras

vilande där i avbidan på utgången i skattemålet. Med mitt ställningstagande

i fråga om avgiftsmålen avser jag inte att slutligt avvisa tanken

att dessa skulle kunna överföras till den för taxeringsmålen gällande besvärsordningen.

Av betydelse härvidlag kan bli socialförsäkringsavgifternas

konstruktion i framtiden och formerna för beräkning och uppbörd av dessa

avgifter. Pågående utredning rörande gestaltningen av besvärsförfarandet

inom förvaltningen kan ge anvisning om nya vägar. Än vidare kan en omprövning

befinnas motiverad, därest det skulle visa sig att det uppkommer

administrativa olägenheter av en art som nu inte förulsetts.

Frågan huruvida även den mera fristående socialförsäkringsgrenen arbetslöshetsförsäkringen

bör omfattas av domstolens behörighet har enligt min

mening i dagens läge mindre betydelse. Inom arbetslöshetsförsäkringen

finnes inte något fullt utbyggt besvärsinstitut. En arbetslöshetskassas beslut

kan inte överklagas, men den enskilde har en viss möjlighet att få till stånd

en prövning av dylikt beslut genom att vända sig till arbetsmarknadsstyrelsen

som är tillsynsmyndighet för kassorna. Mot styrelsens beslut kan

klagan föras hos regeringsrätten. Det är emellertid mycket få mål som på

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

denna väg nått regeringsrätten, och dessa mål har inte heller haft någon

närmare beröring med andra typer av socialförsäkringsmål. Jag anser det

därför f. n. inte motiverat att överföra arbetslöshetsförsäkringsmålen från

regeringsrätten till den nya domstolen. Ingenting hindrar dock att så sker

vid en senare tidpunkt, om det skulle befinnas lämpligt.

Såsom administrationsnämnden föreslagit bör vissa mål enligt lagen om

ersättning åt smittbärare, vilka nära anknyter till sjukförsäkringen, hänföras

till försäkringsdomstolens kompetensområde.

De kompetensfrågor jag hittills berört har gällt socialförsäkringen. Förslag

har emellertid under remissbehandlingen framkommit om att den

nya domstolen även skulle bli en domstol för socialvårdsmål. Socialvårdsmålen

är, liksom f. n. socialförsäkringsmålen, uppdelade på flera olika

högsta instanser —- högsta domstolen, regeringsrätten, kammarrätten och

socialstyrelsen — och en mer enhetlig instansordning för dessa mål kan

i och för sig te sig önskvärd. Socialvårdsmålen utgör emellertid sakligt

sett en mycket heterogen grupp, och åtskilliga av dessa mål saknar helt

samhörighet med socialförsäkringen. Som exempel härpå kan nämnas, att

huvudparten av de mål enligt socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna,

som regeringsrätten handlägger, rör administrativa frihetsberövanden.

De socialvårdsmål, som är av ekonomisk natur, kan visserligen

sägas stå närmare försäkringsdomstolen, men även dessa mål är sinsemellan

mycket artskilda och leder ofta in på rättsfrågor, som de nuvarande besvärsorganen

är särskilt förtrogna med. Jag tror, att det skulle kunna bli

svårt att vid rekryteringen av den nya domstolen förena de starkt motiverade

kraven på särskilda insikter i socialförsäkringsfrågor med önskemål

om sakkunskap även beträffande socialvårdsmålen. övervägande skäl talar

därför enligt min mening för att låta den nya domstolen bli enbart en försäkringsdomstol.

Genom den föreslagna avgränsningen av domstolens kompetensområde

åstadkommes, alt domstolens arbete helt koncentreras till områden, inom

vilka dess särskilda sakkunskap kan fullt utnyttjas. Önskvärt vore i och

för sig att domstolens arbete även kunde begränsas till enbart kvalificerade

mål från dessa områden. Detta syfte skulle kunna tänkas främjas genom

regler om inskränkningar i rätten att fullfölja mål till domstolen. Sådan

fullfölj ds begränsning förekommer f. n. i socialförsäkringslagstiftningen

beträffande klagan över pensionsstyrclsens och riksförsäkringsanstaltens

beslut. Dessa begränsningar är så konstruerade, att det vanligen

blir den myndighet — pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten —

vars beslut skall överklagas som får pröva om vederbörande skall få tillstånd

att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t. Det kan ifrågasättas, om regler

av detta slag eller andra regler med samma syfte bör finnas i socialförsäkringslagstiflningcn

även sedan bcsvärsprövningen i högsta instans överflyttats

till den nya domstolen. Därvid är att beakta å ena sidan risken för

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att ett borttagande av alla begränsningar i besvärsrätten kan inbjuda till

obefogat klagande och å andra sidan angelägenheten av att envar har möjlighet

att få sin sak prövad vid domstolen. Att göra några säkra förutsägelser

om vilken inverkan ett slopande av reglerna om fullföljdsbegränsning

kan få på besvärsfrekvensen är uppenbarligen inte möjligt. Däremot är det

tydligt, att socialförsäkringens ökande betydelse för den enskilde gör det

till ett alltmer behjärtansvärt önskemål att var och en som inte är nöjd

med de lägre instansernas beslut skall få tillfälle att utnyttja den domstol,

som nu tillskapas just för att tillgodose allmänhetens intresse av rättssäkerhet.

Med detta önskemål vore väl inte i och för sig oförenligt, att nuvarande

regler om fullföljdsbegränsning ersattes med regler om en tillståndsprövning

förlagd hos domstolen själv. Det är emellertid osäkert, om

någon mera betydande arbetsbesparing för domstolen kan uppnås på den

vägen. För min del anser jag det riktigast, att besvärsrätten till domstolen

får vara helt obegränsad till dess närmare erfarenhet vunnits, hur ett sådant

system fungerar.

Frågan om besvärsrätt för andra än enskilda parter berör väsentligen

problemet om tillvaratagande av det allmännas intresse i socialförsäkringsmålen.

Härtill skall jag återkomma i det följande.

Beträffande domstolens sammansättning vill jag till en början

taga upp en fråga av delvis principiell natur, nämligen om i domstolen

bör finnas, förutom heltidsanställda juristledamöter, även ett inslag av lekmän

som har uppdraget i domstolen såsom bisyssla. Då administrationsnämnden

förkastat denna tanke har nämnden haft för ögonen den lekmannarepresentation

med företrädare för arbetsmarknadsparterna som finnes i

försäkringsrådet och i arbetsdomstolen. Nämnden framhåller, att socialförsäkringen

till övervägande del — särskilt gäller detta den allmänna pensioneringen

och sjukförsäkringen — är en hela folkets angelägenhet och

att man därför vid utseendet av lekmän i domstolen inte lämpligen kan

falla tillbaka på organisationer som företräder vissa samhällsgrupper med

sinsemellan motstridiga eller konkurrerande intressen. Jag är härutinnan

av samma mening som nämnden. Som jag ser det gäller frågan emellertid

inte om olika intressen bör bli företrädda i domstolen utan om domstolen

kan tillföras erfarenhet och insikter av värde för rättsskipningen genom

att lekmän får säte i domstolen. Jag anser i likhet med arbetsmarknadens

organisationer och flera andra remissorgan, att så är fallet. Jag vill härvid

erinra om att domstolen i sitt arbete ofta kommer att ställas inför sådana

uppgifter som att draga gränsen mellan självständiga företagare och arbetstagare,

att bedöma en persons arbetsförmåga och att uppskatta hans inkomster.

Vid lösandet av dessa och andra liknande uppgifter bör det rimligen

vara av värde att domstolen har fortlöpande och nära kontakt med

arbetsmarknaden. Denna kontakt säkerställes bäst om i domstolen sitter

lekmän med särskild erfarenhet av arbetsförhållanden. Även lekmän med

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1961

praktisk erfarenhet av annat slag kan behöva knytas till domstolen. Med

min uppfattning om lekmännens ställning och uppgifter blir den naturliga

och riktiga ordningen, att Kungl. Maj:t får förordna lekmannaledamöterna

utan föregående förslag av intresseorganisationer eller andra. Några särskilda

kompetenskrav utöver vad som följer av det hittills sagda bör inte

uppställas i lagen. Lekmannaledamöterna, som bör förordnas för fyra år

i sänder, bör få ersättning enligt grunder som fastställes av Kungl. Maj:t.

Beträffande de heltidsanställda fackmännen i domstolen har redan tidigare

framgått, att dessa bör rekryteras bland jurister från olika arbetsfält

och att man bör sträva efter att upprätthålla höga kompetenskrav. Domarämbetena

måste göras konkurrenskraftiga i förhållande till befattningar

inom socialförsäkringens administration och på den allmänna domarbanan.

Samtidigt bör vid lönesättningen beaktas, att socialförsäkringslagstiftningen

utgör ett förhållandevis begränsat rättsområde. Mot bakgrunden av

dessa synpunkter förordar jag, att domstolens ordförande, som bör benämnas

president, placeras i lönegrad B 7 och att de övriga juristledamöterna,

kallade försäkringsdomare, erhåller lön efter lönegraden B 3. Befattningarna

bör vara fullmaktstjänster och alltså ha beteckningen Bo. Jag vill tilllägga,

att en hovrättsjurist, som utnämnes till försäkringsdomare, bör vara

oförhindrad att efter ett antal år söka sig åter till allmän domstol utan att

därvid stå tillbaka för sina i hovrättstjänsten jämnåriga kolleger.

Antalet ledamöter i den nya domstolen blir uppenbarligen beroende dels

av utformningen av domförhetsreglerna, dels av beräkningar rörande måltillströmningen

och domstolens arbetsbörda i övrigt. Jag föreslår, att domstolen

skall vara domför med fem ledamöter, varav tre jurister och två

lekmän. Tillgängliga uppskattningar rörande besvärsfrekvensen till domstolen

ger anledning antaga att ett större antal ledamöter än det för domförhet

bestämda måste tillsättas om det inte skall uppstå en tyngande

arbetsbalans. Förslagsvis bör vid domstolens tillkomst tillsättas nio ledamöter,

varav fem jurister och fyra lekmän. För lekmännen bör finnas personliga

suppleanter.

Vad administrationsnämnden föreslagit om alt till domstolen skall knytas

medicinska experter finner jag välgrundat. Arvodesfrågan för dessa

experter får upptagas i ett annat sammanhang.

Ifråga om domstolens verksamhetsformer instämmer jag

med administrationsnämnden i att förfarandet vid domstolen åtminstone

inte på nuvarande stadium bör regleras i detalj. Skälen härför är flera.

Dels hör man undvika att föregripa de resultat vartill besvärssakkunniga

kan komma i sin pågående utredning angående förvaltningsprocessen. Dels

bör man ej alltför hårt binda eu ny domstol, som skall inleda eu rättsskipande

verksamhet på områden inom vilka domstolsprövning tidigare ej

tillämpats i större utsträckning. Det finns också anledning att tro, att en

domstol med sådana kvalifikationer som den här föreslagna i viss utsträck7

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 2 and. Nr 45

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Andra lagutskottets utlåtande nr io dr 1961

ning skall kunna utbilda en ändamålsenlig processordning på egen hand.

Det sagda hindrar givetvis inte, att vissa grundläggande regler rörande

processen bör lagfästas.

Jag kan i huvudsak godtaga vad administrationsnämnden föreslagit om

att för processen i domstolen i tillämpliga delar skall gälla vissa bestämmelser

i rättegångsbalken bl. a. om domare och om rättegångsombud, om

straff och vite, om omröstning och om bevisning. Hänvisningar i domstolslagen

till ifrågavarande bestämmelser i rättegångsbalken utesluter inte att

tillbörlig hänsyn tages till speciella förvaltningsrättsliga förhållanden. Administrationsnämnden

har även föreslagit, att förfarandets allmänna gång i

försäkringsdomstolen skall regleras genom en hänvisning till rättegångsbalkens

bestämmelser om handläggning av besvär i hovrätt. Med hänsyn

till svårigheten att fastställa i vad mån vissa av dessa bestämmelser skulle

vara tillämpliga på förfarandet i försäkringsdomstolen, synes det dock

lämpligare att grunddragen av handläggningen direkt regleras i lagen om

domstolen, varvid de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken där så är

lämpligt bör tjäna som förebild.

Även om förfarandet vid domstolen i princip skall vara skriftligt, bör

dock viss tillgång till muntlig handläggning finnas. Muntlig utredning

angående vissa frågor kan vara ägnad att ställa målen i en klarare belysning,

och denna möjlighet bör kunna tillvaratagas. Den muntliga handläggningen

bör därvid begränsas till vad som erfordras för att fullständiga den skriftliga

utredningen.

Såsom även administrationsnämnden uppmärksammat ger bestämmelser

om muntlig handläggning vid domstolen anledning att undersöka om inte

vissa avsteg bör göras från den i förvaltningsprocessen vanligen tillämpade

principen att enskild part själv får svara för sina rättegångskostnader.

Goda skäl talar tvivelsutan för att den enskilde bör ha möjligheter till ersättning

för kostnader, som varit motiverade för att tillvarataga hans rätt.

Emellertid måste detta spörsmål ses i ett vidare sammanhang. Frågan om

fördelning av kostnaderna i mål och ärenden i förvaltningsprocessen är

för närvarande föremål för utredning av besvärssakkunniga, som torde

komma att framlägga förslag till bestämmelser i ämnet. Under sådana förhållanden

synes det inte lämpligt att på förevarande speciella område nu

införa bestämmelser, som skulle kunna verka hindrande på en samlande

lösning. Jag nöjer mig därför med att föreslå, att ersättning av allmänna

medel skall utgå till sakkunnig och vittne som försäkringsdomstolen självmant

kallat.

Bl. a. den omständigheten att den enskilde inte har möjlighet att få

ersättning för rättegångskostnader gör att man inte kan ställa alltför stora

krav på den enskildes processföring i försäkringsdomstolen. Av detta och

andra skäl måste domstolen ha vidsträcktare möjligheter till aktiv processledning

och större ansvar för att utredningen i målen blir fullständig och

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr hö dr 1961

99

rättvisande än en allmän domstol vanligen har i sina mål. Detta bör komma

till uttryck i lagen.

I samband med förfarandet vid domstolen aktualiseras frågan om b evakande

av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.

Administrationsnämnden har velat lösa detta problem genom

att tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Nämnden

har dock inte ansett att man borde ge lokal skattemyndighet besvärsrätt

beträffande centralmyndighetens beslut i frågor rörande beräkning av

pensionsgrundande inkomst. Beträffande yrkesskadeförsäkringen föreslår

nämnden, att riksförsäkringsverket och övriga försäkringsinrättningar skall

ha besvärsrätt. Någon invändning kan visserligen inte göras mot att sjukkassorna

har besvärsrätt i sjukförsäkringsärenden och försäkringsinrättningarna

i yrkesskadefrågor. I dylika mål har ju sjukkassorna och försäkringsinrättningarna

ett eget ekonomiskt intresse och de kan därför helt

naturligt inta partsställning. Beträffande övriga ärenden som skall handläggas

av sjukkassorna är emellertid den av nämnden föreslagna anordningen

mindre tilltalande. Väljer man i stället den av besvärssakkunniga

m. fl. förordade utvägen med en särskild partsrepresentation för det allmänna

i socialförsäkringsmål, ett allmänt ombud, får man en

naturlig lösning av problemet. Såsom besvärssakkunniga utvecklat vinner

man åtskilliga fördelar, om på detta sätt processen vid domstolen anordnas

som ett förfarande med två motstående parter. Erfarenheter från andra håll

visar, att utredningen blir fullständigare och att domstolen får ett säkrare

underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna är det också av

vikt, att i socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kan underställas

domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild partsrepresentant

för det allmänna skulle kunna verksamt bidraga till att skapa en

tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringarnas område.

Vad jag nu anfört talar enligt min mening starkt för att processen i

socialförsäkringsmål bör tillföras, åtminstone i högsta instans, en särskild

representant för det allmänna. Emellertid kan betänkligheter resas mot

att i dagens läge ta ett sådant steg utan en närmare undersökning rörande

vilka konsekvenser i olika avseenden, som det skulle föra med sig. Det

synes svårt att på nuvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka

hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. .lag

finner mig fördenskull inle beredd att nu föreslå införande av eu särskild

partsrepresentation för det allmänna. Denna fråga bör dock lämpligen

tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan större erfarenhet angående besvärsförfarandets

funktion inom det nya socialförsäkringssystemet vunnits.

Om jag inte nu vill förorda en särskild representant för det allmänna

finner jag mig dock böra föreslå andra, mindre ingripande åtgärder som

är ägnade alt till en del fylla samma syfte. Vad jag härvidlag tänker mig är

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

införande av möjligheter för riksförsäkringsverket att underställa sina avgöranden

försäkringsdomstolens prövning. Genom en sådan anordning

skulle yppas möjlighet att inhämta domstolens mening i exempelvis fall

av prejudicerande betydelse eller där tveksamhet yppat sig — måhända

dokumenterad genom skiljaktiga meningar —• angående en frågas rätta

bedömning. Jag föreslår således, att i lagstiftningen om allmän sjukförsäkring,

folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension införes

bestämmelser om att riksförsäkringsverket skall äga underställa sina avgöranden

försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas i högsta instans

eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning. Beslut om underställning

skall fattas i samband med avgörandet i sakfrågan.

Det allmännas intressen synes jämväl i de lokala instanserna kunna bevakas

genom ett underställningsförfarande, här i förening med befogenhet

för centralmyndigheten att självmant ta upp ett lokalt organs beslut till

prövning. Inom den allmänna pensioneringen bör som jag tidigare framhållit

underställningsreglerna utformas så att ett beslut av en pensionsdelegation

automatiskt skall underställas centralmyndigheten så snart

ordföranden eller föredraganden i delegationen antecknat skiljaktig mening

till protokollet. Centralmyndigheten bör vidare i sin tillsynsverksamhet

ha möjlighet att självmant taga upp ett underordnat organs beslut till

omprövning.»

Lagrådet

Lagrådet har yttrat:

Enligt 103 § förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring

och 53 § förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring

för allmän tilläggspension äger tillsynsmyndigheten respektive pensionsmyndigheten

(riksförsäkringsverket) underställa sitt beslut den föreslagna

försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen

eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning. Underställningsförfarandet

avser att tillgodose det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.

Den föreslagna lagen om försäkringsdomstol upptager i fråga om prövningen

i underställningsmål icke annan bestämmelse än att i 9 § stadgas,

att ändring i underställt beslut ej må göras till nackdel för enskild part,

med mindre tillfälle lämnats denne att yttra sig. Motiveringen till förslaget

innehåller i berörda hänseende ej något härutöver. Domstolen torde därför

ha att pröva det underställda beslutet i samma utsträckning som riksförsäkringsverket.

Då detta i egenskap av tillsynsmyndighet äger ex officio

upptaga ärende till prövning och i följd härav icke är bunden av enskild

parts yrkande i besvär, torde alltså även domstolen ha samma vidsträckta

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

befogenhet. En dylik officialprövning kan emellertid icke anses väl förenlig

med de uppgifter som böra ankomma på en domstol.

Därest man med hänsyn härtill vill undvika att mål underställningsvägen

föras upp till försäkringsdomstolen, måste man sörja för att det allmännas

intresse bevakas i annan ordning. Departementschefen har i detta

hänseende diskuterat den av besvärssakkunniga förordade utvägen att anordna

en särskild partsrepresentation för det allmänna, ett allmänt ombud.

Det framhålles av departementschefen, att åtskilliga fördelar skulle vara

förknippade med ett dylikt system. Sålunda skulle härigenom utredningen

bliva fullständigare och domstolen få ett säkrare underlag för sina avgöranden.

För det allmänna vore det också av vikt, att i socialförsäkringens

intresse prejudicerande frågor kunde underställas domstolen även av andra

än enskilda parter. En särskild partsrepresentation för det allmänna skulle

kunna verksamt bidraga till att skapa en tillförlitlig och vägledande praxis

på socialförsäkringens område. Enligt departementschefens mening talade

det anförda starkt för att processen i socialförsäkringsmål borde tillföras,

åtminstone i högsta instans, en särskild representant för det allmänna.

Emellertid har departementschefen icke velat föreslå införande av en särskild

partsrepresentation för det allmänna, innan närmare undersökning

skett rörande vilka konsekvenser ett sådant partsförfarande kunde medföra;

frågan härom borde tagas upp, sedan större erfarenhet vunnits angående

besvärsförfarandets funktion inom det nya socialförsäkringssystemet.

De fördelar, som skulle vara att vinna om en särskild partsrepresentation

för det allmänna tillskapas, äro enligt lagrådets mening så betydande att

man bör söka genomföra en dylik ordning redan nu. Endast om avsevärda

svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i vägen, bör frågan

uppskjutas. Därest reformen tills vidare begränsas till socialförsäkringsprocessen

i högsta instans, synas emellertid inga nämnvärda organisatoriska

svårigheter föreligga att nu införa en dylik partsrepresentation. Detta

kan ske sålunda, att Kungl. Maj :t förordnar eu befattningshavare hos riksförsäkringsverket

att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan hos

försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket

eller försäkringsrådet; talan bör från hans sida fullföljas i de

fall där det från prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av

betydelse att domstolen prövar saken. Denne befattningshavare bör icke

deltaga i avgörandet av socialförsäkringsärenden hos riksförsäkringsverket.

Erforderligt biträde bör lämnas honom av de befattningshavare hos verket

som utses därtill. Någon nämnvärd utökning av personalen hos verket torde

icke behöva föranledas av lagrådets förslag.

Om ett allmänt ombud skall föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen,

kan ifrågasättas huruvida det är nödvändigt att låta sjukkassorna

och i fråga om yrkesskadeförsäkring riksförsäkringsverket äga rätt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att själva anföra besvär hos domstolen. Riksförsäkringsverket är en statlig

myndighet, och det bör därför vara naturligt att dess besvärsrätt utövas

av det allmänna ombudet. Sjukkassorna torde, såsom i remissprotokollet

angives, tå anses såsom ett slag av offentligrättsliga juridiska personer med

statliga uppgifter. Med hänsyn härtill synes det icke böra möta betänkligheter,

att även sjukkassornas besvärsrätt övergår till allmänna ombudet.

I ett fall bör emellertid sjukkassa själv ha rätt att anföra besvär hos försäkringsdomstolen,

nämligen det i 102 § lagen om allmän sjukförsäkring

omförmälda, där tvist föreligger mellan olika sjukkassor.

I överensstämmelse med det anförda bör vad förslagen till lag angående

ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, lag angående ändring i lagen

om försäkring för allmän tilläggspension och lag om försäkringsdomstol

innehålla rörande underställning av beslut utgå. Vidare bör i förstnämnda

båda förslag jämte förslagen till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

och lag om besvär över försäkringsrådets beslut införas

bestämmelse om att talan för det allmänna föres av allmänt ombud, som

förordnas av Konungen; dock bör i förslaget till ändring i sjukförsäkringslagen

upptagas stadgande om besvärsrätt för sjukkassa i det ovan angivna

fallet.

Härjämte synes det vara påkallat att — såsom skett i taxeringsförordningen

och förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

— i samtliga ovannämnda lagförslag utom förslaget till lag om försäkringsdomstol

upptagas bestämmelser om anslutningsbesvär. Bestämmelserna

härom torde kunna avfattas i enlighet med stadgandena i 108 § taxeringsförordningen

med den avvikelsen att förlängningen av besvärstiden

bör begränsas till tre veckor.

Förslagen till förordning om ändring i förordningen angående beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd

av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

in. m. och till lag angående ändring i lagen om folkpensionering torde

jämväl böra ändras i överensstämmelse med vad lagrådet i det föregående

förordat. Skäl kunna anföras för att, utom allmänt ombud, kommun skall

äga rätt att klaga över riksförsäkringsverkets beslut rörande folkpension

i vissa folkpensionsärenden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

I enlighet med vad ovan anförts hemställer lagrådet, att 103 § i förevarande

förslag ändras så, att såsom första stycke upptages förslagets första

punkt, att i ett andra stycke stadgas att talan för det allmänna föres av

allmänt ombud, som förordnas av Konungen, dock att sjukkassa må föra

talan mot beslut i fråga som i 102 § avses, samt att såsom tredje stycke

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Andra lagutskottets utlåtande nr \ö ur 1961

upptagas andra och tredje punkterna i förslagets första stycke samt såsom

fjärde och femte stycken andra och tredje styckena i nu gällande lydelse.

Vidare böra i särskild paragraf, 103 a §, upptagas tidigare omförmälda

stadganden om anslutningsbesvär, varav föranledes jämkning i törsta

stycket av övergångsbestämmelserna.

Förslaget till lag om försäkringsdomstol.

Uteslutandet av underställning och processens anordnande såsom ett

kontradiktoriskt förfarande, vari det allmänna utom i undantagsfall representeras

av allmänt ombud, torde vidare medföra att i lagen bör upptagas

motsvarighet till huvudregeln i RB 17: 3, att beslut ej må givas över annat

eller mera än vad part i behörig ordning yrkat. Bestämmelse av detta innehåll

synes kunna anknytas till det i 13 § första stycket i förslaget intagna

stadgandet, att domstolens beslut skall grundas på vad handlingarna innehålla

och eljest förekommit. Än vidare bör bestämmelsen i 9 § första stycket

om kommunikation såsom villkor för ändring till nackdel för klagandens

motpart utsträckas att i princip gälla till förmån för alla parter. Att

göra regeln helt ovillkorlig även beträffande annan än enskild part synes

dock icke vara lämpligt. Det torde kunna antagas att ändringssökande av

enskild person, i vilket hänseende icke skall gälla någon fullföljdsbegränsning,

ofta kan komma att avse eller medföra allenast mindre jämkningar

eller rättelser, vilka antingen äro obestridliga eller utan egentlig betydelse

för motparten. För att icke förfarandet i onödan skall tyngas synes därför

möjlighet böra finnas, att ändring undantagsvis må göras även utan motpartens

hörande. Bestämmelsen i 9 § första stycket synes böra få innehalla,

att ändring i överklagat beslut ej, utan att motparten lämnats tillfälle att

yttra sig, må göras till hans nackdel, där ej såvitt angår annan än enskild

part hans hörande finnes obehövligt.

Med uttrycket enskild part i lagrådets ändringsförslag beträffande 9 §

första stycket blir att förstå alla som kunna vara parter utom de, som företrädas

av det allmänna ombudet, samt i visst fall sjukkassa och eventuellt

kommun. I fråga om det remitterade förslaget synes vara något tveksamt

vad uttrycket omfattar; enligt lagrådets mening bör därmed förstås annan

part än staten, riksförsäkringsverket, sjukkassa samt i visst fall kommun.

Beträffande samma uttryck i 10 § första stycket framgår av bestämmelsen

att därmed allenast åsyftas fysisk person, medan uttrycket i 10 § andra

stycket torde hava samma innebörd som i 9 §.

Enligt 5 § i det remitterade förslaget skall Kungl. Maj:t förordna särskilda

sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen med

utlåtanden i medicinska frågor. Jämlikt 11 § skall ersättning till sakkunnig,

om han höres på begäran av part, utgivas av parten. Part som utgivit

sådan ersättning får enligt 14 § själv bära kostnaden.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ur 1961

Sakkunnigbevisning i medicinska frågor torde vid domstolen bliva av

stor betydelse vid bedömandet av spörsmål rörande medicinska orsakssammanhang,

invaliditetsgrader m. m. Domstolens prövning av dylikt spörsmål

är regelmässigt av väsentlig betydelse för enskilds rätt, varför valet

av sakkunnig är av särskild vikt. Anordningen med särskilt förordnade

sakkunniga är emellertid uppenbarligen i viss mån ägnad medföra, att domstolen

kan bliva mindre benägen att tillmötesgå parts begäran att rätten

skall anlita annan sakkunnig. Härigenom kan anordningen leda till att

parts möjlighet att förebringa enligt hans mening erforderlig utredning och

bevisning försvåras, varvid även är att beakta att enskild person, som är

part i hithörande mål, ofta befinner sig i dåliga ekonomiska omständigheter,

att fri rättegång ej kan erhållas samt att medicinsk sakkunnigutredning

ofta är kostsam. Rättvise- och billighetsskäl av synnerlig styrka tala således

för att möjlighet införes att tillerkänna part ersättning av motparten för

sakkunnigkostnad, och med hänsyn till de anförda speciella förhållandena

synes införande av sådan möjlighet knappast kunna antagas inverka vid en

framtida allmän reglering av kostnadsfrågorna i administrativ process. Lagrådet

hemställer av angivna skäl, att i anslutning till bestämmelsen i 14 §

upptages stadgande, att domstolen, om skäl därtill äro, äger förordna att

parts kostnad för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga skall ersättas

av motpart.

Justitierådet Bomgren:

I den mån enligt förslaget muntlig handläggning äger rum för att genom

förhör med part vinna utredning om faktiska omständigheter, framstår

handläggningen som en av domstolen till fullgörande av dess skyldighet

att sörja för att målet blir fullständigt utrett anordnad bevisupptagning,

till sitt syfte likartad med ett på dess initiativ tillkommet avhörande

av vittnen och sakkunniga. Efterkommer icke part föreläggande att

inställa sig, skall rätten pröva vilken betydelse hans utevaro må tillmätas

i bevisavseende. Det finnes anledning förmoda att i vissa fall, av ekonomiska

skäl, svårigheter komma att uppstå för part att efterkomma ett

föreläggande att personligen infinna sig inför domstolen. Det torde kunna

antagas, att domstolens uppgifter med avseende å utredningen och bevisbedömningen

skulle underlättas, därest part av allmänna medel kunde

tillerkännas ersättning för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan

ävensom beredas möjlighet att uppbära förskott för nämnda kostnader.

Det förhållandet att det är ovisst, om och i vad mån en sådan regel

kan komma att godtagas i fråga om förvaltningsprocessen i övrigt, synes

icke böra utgöra hinder för att, såvitt avser rättegången i försäkringsdomstolen,

i ovan angiven utsträckning giva part rätt till ersättning och förskott

av allmänna medel. (Jfr 52 § lagen om yrkesskadeförsäkring.)

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Andra lagutskottets utlåtande nr bo år 1961

Av anförda skäl hemställer jag att, i anslutning till bestämmelserna om

muntlig handläggning, upptagas stadganden av innehåll, att till part som

förelagts att personligen inställa sig till muntlig handläggning skall, om sä

erfordras, ersättning av allmänna medel utgå för kostnader till resa och

uppehälle samt för tidsspillan enligt vad som är stadgat om sådan ersättning

till vittne m. fl. ävensom att part äger enligt de närmare bestämmelser

som utfärdas av Konungen erhålla förskott för kostnader till resa och

uppehälle.

Lagrådet har vidare yttrat:

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Försäkringsrådets beslut rörande allmän föreskrift, som meddelats av

riksförsäkringsverket, torde ej böra få överklagas hos försäkidngsdomstolen.

Av förut anförda skäl och enligt vad nu sagts hemställer lagrådet, att 44 §

i förevarande förslag ändras sålunda, att i ett fjärde stycke stadgas att över

försäkringsrådets beslut i annat ärende enligt denna lag än som avses i

andra stycket klagan må föras genom besvär hos försäkringsdomstolen, att

ett femte stycke får den lydelsen att talan för det allmänna föres av allmänt

ombud, som förordnas av Konungen, samt att såsom ett sjätte stycke upptagas

andra och tredje punkterna i förslagets fjärde stycke och såsom sjunde

stycke förslagets sista stycke.

Vidare hemställes, att i en ny 44 a § upptagas de tidigare omförmälda bestämmelserna

om anslutningsbesvär.

Förslaget till lag om besvär över försäkringsrådets beslut.

I förevarande förslag bör 1 § ändras på motsvarande sätt som 44 § i förslaget

till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring samt upptagas

en ny paragraf, 2 §, med bestämmelser om anslutningsbesvär, varvid

förslagets 2 § blir 3 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring för allmän

tilläggspension.

I förevarande förslag bör, i överensstämmelse med vad lagrådet tidigare

hemställt, 53 § ändras på det sätt att i ett fjärde stycke stadgas alt talan

för det allmänna föres av allmänt ombud, som förordnas av Konungen, att

såsom ett femte stycke upptagas andra och tredje punkterna i förslagets

tredje stycke, att såsom sjätte stycke upptages första punkten i förslagets

femte stycke samt att såsom sjunde stycke upptages förslagets sista stycke.

Andra punkten i förslagets femte stycke synes kunna uteslutas såsom onödig.

Vidare bör i en ny 53 a § införas stadganden om anslutningsbesvär.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Departementschefen

Departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande anfört:

»Frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen

bör prövas sedan någon tids erfarenhet rörande det nya besvärsförfarandet

vunnits. Jag är inte övertygad om att anordningen med en tjänsteman

hos riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebär en lämplig lösning.

Tills vidare bör underställningsförfarandet kunna godtagas som en

ersättning för möjligheten för en särskild representant för det allmänna att

föra upp mål till försäkringsdomstolen. Jag vill därför inte frångå mina förslag

rörande förfarandet i försäkringsdomstolen.

Lagrådet har vidare beträffande rättegångskostnad i mål vid försäkringsdomstolen

förordat, att domstolen skall kunna förplikta motpart att ersätta

part kostnaden för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga. En ledamot

har velat öppna möjlighet för part att få ersättning för personlig inställelse

vid domstolen. Lagrådets förslag skulle i praktiken innebära att ersättning

skulle kunna tillerkännas enskild part av allmänna medel för sakkunnig,

vars anlitande påkallats av honom själv. De skäl som lagrådet andragit till

stöd för sitt förslag har jag som framgår av vad jag yttrade vid lagrådsremissen

förståelse för. En lösning av kostnadsfrågan enligt vad lagrådet

förordat förutsätter att det allmänna regelmässigt står som den enskildes

motpart. Enligt mitt förslag kommer detta att bli fallet blott i vissa mål. Att

låta den enskilde få rätt till kostnadsersättning endast i sådana mål är

uppenbarligen inte lämpligt. Jag vidhåller min tidigare uttalade uppfattning

att ställning inte nu bör tagas till frågan om fördelning av kostnaden

i socialförsäkringsmål. Om det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter

att möjlighet till kostnadsersättning för enskild part ej finnes, är jag

beredd att upptaga denna fråga till särskild prövning.

I övrigt har lagrådet gjort vissa påpekanden rörande utformningen av

den föreslagna lagen om försäkringsdomstol. Vad lagrådet sålunda förordat

bör iakttagas. Dock synes det inte erforderligt att införa någon mera vidsträckt

skyldighet för domstolen att inhämta parts yttrande än den som

angivits i det remitterade förslaget. Sådan skyldighet skall alltså föreligga

endast när domstolen överväger att i ett överklagat eller underställt beslut

göra en ändring vilken är till nackdel för enskild part. Ställning av enskild

part tillkommer inte den som i processen företräder ett allmänt intresse,

således ej sjukkassa, kommun eller riksförsäkringsverket. Huruvida kommunikation

bör ske med organ som nu sagts, när det har ställning som part,

får domstolen mera fritt bedöma efter lämplighetssynpunkter.»

Motioner

Frågan om bevakande av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen

har behandlats i motionerna 1:623 och II: 741

samt II: 745.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

107

I motionerna 1: 623 och II: 741 har yrkats, att riksdagen måtte besluta

»att i överensstämmelse med lagrådets förslag införa sådana ändringar i det

framlagda lagförslaget att det allmänna i socialförsäkringsdomstolen kommer

att företrädas av en särskild representant».

I motionen 11: 745 [yrkandet vid A. b)] har yrkats, att riksdagen måtte

besluta, »att riksförsäkringsverkets talan hos försäkringsdomstolen må

föras av allmänt ombud».

Frågan om antalet ledamöter i försäkringsdomstolen

behandlas i motionen II: 745 [yrkandet vid A. c)], där det yrkats, att riksdagen

måtte besluta, »att försäkringsdomstolen tills vidare må bestå av fyra

lagfarna ledamöter och tre icke lagfarna ledamöter».

I motionen 11: 745 behandlas jämväl frågan om ersättning till

enskild part för hans inställelse vid försäkringsdomstolen.

I detta hänseende har i motionen [yrkandet vid A. d)]

yrkats, att ersättning »må utgå såvitt inställelsen sker på kallelse av domstolen».

F. Pensionsgrundande inkomst

De partem en t schef en :

»Enligt vad som nu gäller inom tilläggspensioneringen blir inkomst av

anställning pensionsgrundande fullt ut i vad den för år ligger mellan 4 000

kr. — det s. k. basbeloppet — och 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Inkomst

av annat förvärvsarbete än anställning blir pensionsgrundande på

samma sätt till den del den ligger mellan basbeloppet och dubbla basbeloppet,

men ovanför denna gräns och upp till den övre gränsen blir sådan inkomst

pensionsgrundande endast till två tredjedelar. En följd av dessa

regler blir att företagarna — jordbrukarna, hantverkarna, köpmännen, etc.

-—- och de fria yrkesutövarna inte kan komma upp i samma maximala pensionsförmåner

som löntagarna. Vidare får en företagare med exempelvis

20 000 kr. i årsinkomst en lägre pension än en anställd i motsvarande

inkomstläge. De olikheter som sålunda råder har efter lagens tillkomst

framkallat livlig debatt och föranlett uttalanden från företagarhåll syftande

till att samma beräkningssätt skall användas för anställningsinkomst och

företagarinkomst. Vad som sålunda förevarit ger mig anledning att ta upp

frågan om en omprövning av berörda regler. Då jag i det följande använder

beteckningen företagare avser jag därmed alla, vilkas inkomst enligt TPL

är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Frågan om företagarnas ställning inom systemet har vållat åtskilliga problem

i samband med pensionslagstiftningens tillkomst. Pensionsutredningen

föreslog i sitt år 1955 avlämnade betänkande alt företagarinkomst skulle

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

vara pensionsgrundande liksom bl. a. även kapitalinkomst. Vid remissbehandlingen

mötte tanken att kapitalinkomst skall kunna grunda pensionsrätt

ett nära nog enhälligt motstånd. Förslaget om en obligatorisk

anslutning av företagarna till systemet kritiserades starkt av företagarnas

egna organisationer. Det i de flesta fall anförda skälet för invändningarna

var att företagarna borde kunna göra största möjliga investeringar i det

egna företaget och fördenskull icke borde belastas med obligatoriska avgifter

till sin egen pensionering.

Under intryck av dessa opinionsyttringar föreslog den majoritet inom

allmänna pensionsberedningen — dvs. ordföranden jämte företrädarna för

socialdemokratiska partiet, LO och TCO — som förordade en lagfäst tillläggspension,

i det år 1957 avlämnade betänkandet att företagarna skulle

lämnas utanför obligatoriet. I stället skulle erbjudas dem ett frivilligt individuellt

inträde i den lagfästa tilläggspensioneringen. Med hänsyn till att

staten skulle garantera pensionernas värdebeständighet föreslogs en särskild

begränsning av dessa tilläggspensioners storlek. Förslaget om lagfästa

tilläggspensioner vann ingen anslutning från företagarhåll under remissbehandlingen.

I propositionen till 1958 års riksdag med principförslag rörande försäkring

för allmän tilläggspension — vilket förslag fälldes av den borgerliga

majoriteten i andra kammaren — förordade jag trots vad som förekommit,

att företagarna skulle anslutas till försäkringen. Den offentliga debatten

hade nämligen övertygat mig om att det fanns en utbredd önskan hos företagarna

att få del av de fördelar, som försäkringen skulle bereda i form av

värdebeständiga tilläggspensioner. I syfte att tillmötesgå dem som icke

önskade vara med — t. ex. därför att de icke ansåg sig kunna betala avgiften

— föreslog jag dock att företagarna skulle kunna individuellt utträda ur

tilläggspensioneringen.

Efter riksdagsupplösning och nyval till andra kammaren förverkligades

genom 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggspension det nyssnämnda

förslaget i fråga om formen för företagarnas anslutning till försäkringen.

En fråga som särskilt uppmärksammades vid utformningen av tilläggspensioneringen

för företagarna gällde deras avgiftsbetalningsförmåga. I

pensionsdebatten hade från företagarhåll genomgående hävdats att företagarna

skulle få svårt att rå med avgifterna, både vad gällde arbetsgivaravgifter

för de anställdas pensionering och egenavgifter för deras egen pensionering.

Samtidigt var det av allt alt döma en allmän mening att statsbidrag

till tilläggspensioneringen icke skulle förekomma. När det gällde arbetsgivarnas

avgifter för de anställdas pensionering kunde man enligt min

mening utgå ifrån, att den belastning på produktionskostnaderna, som dessa

avgifter skulle utgöra, finge beaktas vid förhandlingsuppgörelserna om löneoch

anställningsvillkor. Invändningarna från företagarhåll i fråga om pen
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

sionskostnaderna blev i denna del beaktade vid lagstiftningens utformning

i fråga om avgiftsuttagets storlek under de första åren.

Vad gällde företagarnas avgifter till deras egen pensionering kunde emellertid

saken te sig annorlunda. Mitt försök till lösning av denna fråga avsåg

samtidigt att lösa det problem rörande kapitalinkomsters avskiljande från

arbetsinkomst och pensionsrätt, som remissbehandlingen av pensionsutredningens

betänkande aktualiserat.

En allmän mening är, att pension skall ersätta bortfall av inkomst då

någon lämnar sitt förvärvsarbete. Inkomst av kapital, som kvarstår vid en

pensionering, skall då inte medföra pensionsrätt. För löntagarnas del kunde

frågan om avskiljande av kapitalinkomst lätt lösas genom att den pensionsgrundande

inkomsten beräknades på grundval av sadan inkomst som skatterättsligt

hänföres till inkomst av tjänst. Inkomst av kapital i skatterättslig

mening blir då inte pensionsgrundande. Att kapitalinkomst i denna bemärkelse

inte skulle grunda pensionsrätt för företagarnas del var också lätt

att ernå. För deras del komplicerades dock problemet om pensionsrätt för

vad som i själva verket är kapitalinkomst av andra orsaker. För en företagare

som nedlagt kapital i sin rörelse ingår nämligen vad som i realiteten

är avkastning av detta kapital i de skatterättsliga begreppen inkomst av

rörelse och inkomst av jordbruksfastighet. För att kapitalinkomst av detta

slag inte skall bli pensionsgrundande erfordras alltså en särskild metod

för att avskilja kapitaldelen av inkomsten.

Att göra den ifrågavarande avgränsningen på ett individuellt rättvisande

sätt är inte möjligt. Avkastningen av det kapital, som ligger nedlagt i en

rörelse, torde knappast i något enskilt fall kunna tillfredsställande avgränsas

från den del av verksamhetens ekonomiska resultat, som beror på själva

arbetsinsatsen.

Utan att anse mig slutligt bunden förordade jag i 1958 års proposition, att

man för företagarnas del skulle utgå från en enhetlig schablonregel av den

innebörden, att den pensionsgrundande inkomsten skulle utgöra två tredjedelar

av företagsinkomsten i vad den låg mellan basbeloppet och maximibeloppet

vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten. Med detta avsågs

att tillmötesgå önskemålen om låga avgifter och om kapitalinkomstens

avskiljande.

I 1959 års proposition föreslog jag efter ytterligare överväganden, alt

tredjedclsreduktionen för inkomst av annat förvärvsarbete skulle tillämpas

först ovanför det dubbla basbeloppet. Trots att avgifterna härigenom blev

högre ansåg jag den nya regeln lämpligare. I den socialdemokratiska utskottsreservation,

som innefattade bifall till propositionen och som godkändes

av riksdagen, yttrades alt skäl kunde anföras för en höjning av den

gräns vid vilken reduktionen skulle sätta in. Man måste emellertid beakta,

framhölls det i reservationen, den avgiftshöjning som skulle bli en följd av

att gränsen höjdes. Det kunde inte utan vidare tagas för givet att de, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Andra lagutskottets utlåtande nr iö år 1961

berördes av gränsdragningen, i allmänhet önskade en sådan ändring. Mot

denna bakgrund godkändes propositionens förslag.

\ id förra årets riksdag väcktes motioner med yrkanden om ändring av

reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst för företagare i syfte

att ernå samma beräkningsmetod för inkomst av anställning och inkomst av

annat förvärvsarbete. Yrkandena avslogs tillsammans med en del andra

yrkanden om ändring i TPL under den gemensamma motiveringen att några

åtgärder i berörda hänseenden icke borde vidtagas förrän erfarenhet vunnits

av lagens tillämpning i praktiken. Frågan om företagarnas ställning inom

tilläggspensioneringen berördes också i en interpellation vid riksdagens

höstsession. Även vid innevarande riksdag har frågan tagits upp i motioner.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har hela tiden tveksamhet rått

rörande lagens utformning på ifrågavarande punkt. Mina egna ställningstaganden

har dikterats av en önskan att såvitt möjligt tillmötesgå önskemålen

från berörda grupper. Jag har därvid beaktat de reaktioner mot en

obligatorisk lagstiftning och mot alltför betungande avgifter, som framförts

av företagare och i övrigt av dem som bekämpat lagstiftningen. Genom att

regler införts om rätt till utträde ur försäkringen för de här berörda har tillhörigheten

till försäkringen för deras del i realiteten blivit frivillig. Genom

tvåtredjedelsregeln vid beräkning av pensionsgrundande inkomst har jag

velat se till att de, som vill tillhöra försäkringen och få ett värdebeständigt

pensionsskydd, skall kunna uppnå detta med överkomliga ekonomiska insatser.

Reduklionsregeln var dessutom ett försök att i princip skapa likställighet

vid pensionsberäkningen mellan löntagare och företagare i så

måtto att pensionsrälten grundas enbart på inkomst av förvärvsarbete.

Pensionsreformens genomförande föregicks av stora meningsskiljaktigheter

och bittra politiska strider. Sedan reformen nu genomförts har bilden

påtagligt förändrats. Min tidigare i olika sammanhang uttryckta förmodan,

att reformen så småningom skulle komma att uppskattas av hela vårt folk,

tycks bli besannad fortare än jag vågat hoppas. Löntagare och arbetsgivare

hai anpassat sina uppgörelser om löner, pensioner och övriga anställningsvillkor

till det pensionssystem som skapats. De politiska partier som bekämpat

reformen har antingen sagt sig acceptera den eller upphört med ansträngningarna

att riva upp beslutet. Ett helt nytt läge har därmed skapats.

Detta läge karakteriseras även därav att organisationer, som företräder företagare

och fria yrkesutövare, på olika sätt givit tillkänna sitt intresse för

en lika beräkning av den pensionsgrundande inkomsten för å ena sidan

löntagarna och å andra sidan de företagare — dvs. nästan samtliga —- som

kvarstår inom tilläggspensioneringen.

Såsom jag framhöll i mitt svar på den nämnda interpellationen är jag beredd

att diskutera varje positivt förslag till förbättringar av TPL, som kan

förenas med reformens principiella huvuddrag och som kan tänkas vinna

bred anslutning av dem som beröres och i de beslutande politiska instanserna.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 111

I diskussionen om den tredjedelsreduktion, som tillämpas vid beräkning

av inkomst av annat förvärvsarbete, har framhållits att regeln framstår som

orättvis, då den medför att en företagare inte kan komma upp till samma

pensionsskydd som hans anställda med samma inkomst som han själv. Det

har anförts att reduktionsregeln särskilt oberättigat träffar dem som icke

satsat något eller i varje fall icke något mera betydande kapital i sin rörelse.

Härigenom kommer speciellt hantverkare och andra fria yrkesutövare av

olika kategorier i en särställning. Den under det senaste året framträdande

tendensen till en stark ökning av antalet aktiebolagsbildningar har också

tolkats som ett bevis för att reduktionsregeln inte motsvarar företagarnas

önskemål. Genom att ombilda sina företag till aktiebolag kan de nämligen

bli anställda i sina egna företag och därigenom få räkna pension som löntagare

— och naturligtvis betala de högre avgifter som följer därmed.

Vad som förevarit har övertygat mig om att företagarna överlag är beredda

att acceptera tilläggspensioneringen och är villiga att betala vad det

kostar att bli omfattade av den. Jag har därför utan dröjsmål velat ta upp

den berörda lagregeln till omprövning.

Inom 1958 års socialförsäkringskommitté och på socialdepartementets

rättsavdelning pågår ett utrednings- och lagstiftningsarbete, som syftar till

att ernå en så enhetlig och så väl samordnad socialförsäkring som möjligt.

Bland de frågor som socialförsäkringskommittén har att behandla befinner

sig spörsmålet om företagarnas ställning inom sjukförsäkringen, varom

utredning påkallats av riksdagen. Resultatet av det pågående utredningsarbetet

kan i viktiga delar beräknas föreligga senare i år. Det kunde då

synas naturligt att behandla frågan om företagarnas ställning inom tillläggspensioneringen

i samband med att de frågor, som sålunda är föremål

för bedömande, tas upp till avgörande. Emellertid föreligger särskilda skäl

att behandla frågan om reduktionsregeln utan uppskov. Genom en lagändring

redan under innevarande år synes det nämligen möjligt att låta de ändrade

reglerna gälla från lagens tillblivelse och alltså omfatta jämväl beräkningen

av pensionsgrundande inkomst på grundval av 19G0 års inkomst.

Därigenom vinnes att de som heröres av ändringen kommer i åtnjutande

inte bara av en förmånligare poängberäkning för år 19G0 utan även fullt ut

den fördel som ligger i det låga procentuella avgiftsuttaget för detta år. För

dem som tillhör de äldre årgångarna blir det också med hänsyn till storleken

av deras pension särskilt värdefullt att inte förlora något år med den gynnsammare

beräkningsmetoden.

Under mina överväganden av frågan har tre lösningar diskuterats. Man

kunde tänka sig att när det gäller inkomst av annat förvärvsarbete höja den

övre gränsen med avseende på den årsinkomst som skall tagas med i beräkningen.

Härigenom skulle man med ett bibehållande av tredjedclsreduklionen

likväl kunna ernå att företagare kan komma upp till samma maximala

pensionspoäng som löntagarna. En annan möjlighet är att reduktionsregeln

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

i stället för som nu vid dubbla basbeloppet sättes in vid exempelvis tre- eller

fyrdubbla basbeloppet. Slutligen kunde man helt slopa skillnaden mellan

inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.

Den första av de tre nämnda lösningarna skulle bli av värde endast för

de högre inkomsttagarna. Den andra skulle ge utrymme för ett visst

schablonmässigt hänsynstagande till den kapitalinkomst, som i åtskilliga

fall kan beräknas ingå i rörelseinkomsten, men den skulle inte avskaffa

vad som uppfattas som en orättvisa gentemot dem som inte satsat något

kapital i sin verksamhet. Skälet att över huvud taget bibehålla en reduktionsregel

försvagas också i samma mån som man höjer den gräns där reduktionen

sätter in.

Jag har därför kommit fram till att man helt bör slopa reduktionsregeln

och alltså låta löneinkomst och företagarinkomst i lika mån ge underlag för

pensionsrätt. Det argument som kvarstår mot en sådan lösning — att vad

som egentligen är inkomst av kapital icke skall grunda pensionsrätt — har

inte samma styrka nu som i förhållande till pensionsutredningens förslag av

1955, i det att begreppet inkomst av förvärvsarbete enligt tilläggspensioneringen

inte omfattar bankränta, aktieutdelning och andra rena kapitalinkomster.

Vidare har skälen för reduktionsregeln försvagats genom de

möjligheter som förefinnes för stora grupper företagare att genom att ombilda

sina företag till aktiebolag försätta sig i samma läge gentemot socialförsäkringarna

som löntagare i allmänhet. Såsom jag nämnt tidigare har

nybildningen av aktiebolag starkt ökat under den senaste tiden, vilket tillskrivits

önskemål från de berörda företagarnas sida att komma i åtnjutande

av tilläggspensioneringens förmåner för löntagarna. Härvid har

en viss förändring i företagarnas möjligheter inträffat genom att försäkringsrådet

hösten 1959 i prejudicerande avgöranden, som avviker från tidigare

praxis, fastslagit att även huvuddelägaren i ett familjeföretag under

vissa omständigheter kan vara att betrakta som anställd i förhållande

till bolaget med verkan att han med avseende på socialförsäkringarna blir

att betrakta som arbetstagare. Därigenom föreligger inte hinder för en företagare

att såsom ensam delägare i ett aktiebolag med avseende på sitt förhållande

till tilläggspensioneringen bli betraktad såsom anställd och få sin

inkomst från bolaget bedömd såsom inkomst av anställning. Under sådana

förhållanden skulle ett kvarblivande vid reduktionsbestämmelser i nuvarande

form te sig orättvist gentemot sådana företagargrupper, som av någon

anledning saknar möjlighet att övergå till aktiebolagsform för sin verksamhet.

Jag förordar att 8 § i TPL ändras så, att de däri intagna särreglerna för

beräkning av pensionsgrundande inkomst med avseende på inkomst av

annat förvärvsarbete utgår. Jag vill understryka att vad jag nu föreslår icke

innebär någon ändrad bedömning, när det gäller inkomst av kapital i

skatterättslig mening. Ren kapitalavkastning kommer alltså att även i fort
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 113

sättningen vara i sin helhet undantagen vid bestämmande av pensionsgrundande

inkomst, detta oavsett om det rör sig om en löntagare eller en

företagare.

I det föregående har jag nämnt att skäl talar för att de nya reglerna får

gälla även med avseende på 1960 års inkomst. Det synes praktiskt möjligt att

så sker. Om riksdagen under våren godkänner lagförslaget, kan de nya bestämmelserna

träda i kraft innan beräkning av pensionsgrundande inkomst

för år 1960 avslutats och innan avgifter för detta år ännu debiterats. Några

preliminära avgifter har inte uttagits för företagarnas egen pension. Dessa

avgifter skall i sin helhet påföras debetsedeln å slutlig skatt enligt 1961 års

taxering.

Måhända skulle principiella betänkligheter kunna resas mot att de nya

reglerna på detta sätt ges en i viss mån retroaktiv tillämpning. Jag vill

emellertid betona att det här i själva verket är fråga om att tillskapa en förbättring

av förmånerna, låt vara att detta samtidigt för med sig en ökning

av däremot svarande förpliktelser.

Därest någon icke skulle vilja vara med om en pensionering enligt de nya

reglerna har han möjlighet att begära undantagande från försäkringen.

Enligt 60 § i TPL kan anmälan om sådant undantagande med verkan från

ingången av år 1960 ske under tiden fram till och med utgången av juni

1961. Då en lagändring inte torde kunna träda i kraft förrän vid denna

tidpunkt men det synes rimligt att de som berörs av reformen får en viss

betänketid, innan de bestämmer sig för den ena eller den andra linjen,

föreslår jag, att tidpunkten för anmälan om undantagande med verkan från

och med 1960 framflyttas till utgången av instundande augusti månad. Detta

är den senaste tidpunkt som kan komma i fråga, om anmälan skall kunna

beaktas vid debiteringen av pensionsavgifter under innevarande år.

Det kan också tänkas, att någon som tidigare begärt undantagande från

försäkringen vill med hänsyn till de nya reglernas innehåll ändra sig och

ansluta sig till försäkringen redan från starten. En sådan möjlighet bör

föreligga. Jag föreslår därför i övergångsbestämmelserna, att den som gjort

anmälan om undantagande före lagens ikraftträdande skall äga återkalla

sin anmälan utan att undantagandet återverkar på hans rättigheter enligt

lagen i framtiden. En förutsättning skall dock vara att sådant återkallande

sker före utgången av augusti i år.

Då egenavgift till tilläggspensioneringen i uppbördshänseende räknas som

skatt, kan de ändrade reglerna för beräkning av pensionsgrundande inkomst

leda till konsekvenser i fråga om ränta å kvarstående skatt. Jämlikt 85 §

uppbördsförordningen föreligger möjligheter att helt eller delvis befria från

ränta och på så sätt undgå obilliga resultat.»

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Motioner

I motionerna I: 51 och 11: 67 har yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till innevarande års riksdag i syfte

att möjliggöra för småföretagare att uppnå pensionering enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension på samma villkor som övriga försäkrade».

I motionerna 1: 367 och II: 426 (yrkandet vid 3.) har yrkats, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om »förslag från Kungl. Maj:t

till riksdagen om undanröjande av den orättvisa, som för närvarande består

däri att företagare, vilka ej driver sin rörelse i aktiebolagsform, icke kan

förvärva samma pensionsrätt som löntagare».

I motionerna 1: 501 och II: 586 har framhållits, att »den s. k. tvåtredjedelsregeln

måste anses som diskriminerande mot företagarna och de fria

yrkesutövarna». Enligt motionärernas mening »bör företagare och självständiga

yrkesutövare beredas möjlighet att i det individuella fallet själva avgöra

om de skall anknyta sin pensionering till tvåtredjedelsregeln eller till

de bestämmelser, som gäller för löntagarna». Motionerna — som innehåller

kritik mot ATP även i andra hänseenden, vilka icke behandlas i detta sammanhang

— utmynnar bl. a. i ett yrkande, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående

reformering av ATP i syfte att tillgodose i motionerna angivna krav.

I motionerna I: 502 och II: 593 har yrkats, »att riksdagen måtte antaga

följande

Förslag

till

lag om ändring av 8 § lagen om försäkring för allmän

tilläggspension den 28 maj 1959 (nr 291).

Härmed förordnas, att 8 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension

den 28 maj 1959 (nr 291) skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det

i 10 § omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. I den mån summan

är högre än tre gånger basbeloppet skall den dock såvitt den utgöres

av inkomst av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar.

Basbeloppet och i förekommande fall tre gånger basbeloppet avräknas

i första hand mot inkomsten av anställning.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vid beräkning — — —----å inkomst av annat förvärvsarbete.

Inkomst av--— — — — ■—- — -------hundratal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.»

I motionerna I: 509 och 11: 595 har yrkats, »att riksdagen måtte besluta

att § 8 i lag om försäkring för allmän tilläggspension måtte ändras och erhålla

följande lydelse: Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av

inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån

summan överstiger det i 10 § omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst

av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav

överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall ingå

i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hundratal

kronor.»

I motionerna I: 626 och II: 738 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj :ts proposition nr 45 för sin del måtte besluta sådan

komplettering av det framlagda författningsförslaget att 2/3-regeln vid beräkning

av den pensionsgrundande inkomsten av annan förvärvsverksamhet

tills vidare bibehålies som en valmöjlighet vid sidan av möjligheten att

försäkra sig för full pension, resp. helt utträda ur försäkringen».

I motionerna I: 627 och II: 737 har yrkats, »att riksdagen vid behandling

av propositionen nr 45 måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam förutsättningslös utredning

och förslag rörande ökad valfrihet beträffande deltagande med inkomst

av annan förvärvsverksamhet i den allmänna tilläggspensioneringen

i enlighet med vad i motionen anförts;

II. besluta att i avvaktan härpå nuvarande tvåtredjedelsregel tills vidare

må gälla».

I motionen II: 744 har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling av proposition

nr 45 måtte

besluta att anslutning till allmänna tilläggspensioneringen, såvitt avser

annan inkomst än inkomst av anställning, efter den försäkrades eget val må

kunna ske endera med hela inkomsten till den del denna överskrider basbeloppet

men ej dubbla basbeloppet och med två tredjedelar av inkomsten

till den del denna överskrider dubbla basbeloppet men ej sju och en halv

gånger basbeloppet eller med hela inkomsten till den del denna överskrider

basbeloppet men ej sju och en halv gånger basbeloppet, samt

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande valfrihet

mellan olika pensionsnivåer inom allmänna tilläggspensioneringen i

enlighet med vad i motionen anföris».

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

C. Folkpension till vissa utomlands bosatta m. m.

Departementschefen:

»Den mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge gällande konventionen

den 15 september 1955 om social trygghet bygger på uppfattningen,

att medborgare i ett av de nordiska länderna vid vistelse i ett annat

av länderna i princip skall vara likställd med vistelselandets egna medborgare

i förhållande till lagstiftningen om social trygghet. I enlighet härmed

har i artikel 4 i konventionen intagits en bestämmelse rörande allmän ålderspension

med tilläggsförmåner, vari stipuleras att medborgare i ett av de

fördragsslutande länderna som vistas i ett annat av länderna efter en karenstid

av fem år skall vara berättigad till pension på samma villkor och enligt

samma regler som gäller för vistelselandets egna medborgare. Karenstiden

har uppställts i syfte bl. a. att förhindra ett obehörigt utnyttjande av skiljaktigheterna

mellan ländernas lagstiftning ifråga om pensionsålder, pensionernas

storlek och beroende av vederbörandes inkomstförhållanden.

Emellertid är det tydligt, att regeln om fem års karenstid vid flyttning

mellan nordiska länder innebär en viss lucka i pensionsskyddet. Nordiska

rådet har i en rekommendation år 1959 (nr 10) rekommenderat de nordiska

ländernas regeringar att vidtaga åtgärder för att utfylla denna lucka. Frågan

har övervägts inom nordiska socialpolitiska kommittén, som i maj 1960

föreslagit regeringarna i de nordiska länderna att träffa överenskommelse

om ett tillägg till artikel 4 i konventionen av innebörd i huvudsak, att den

som redan uppbär ålderspension i ett nordiskt land enligt detta lands lagstiftning

skall få behålla denna rätt vid flyttning till ett annat nordiskt

land till dess han uppfyller de villkor som gäller beträffande pensionsålder

och vistelsetid för rätt till pension från vistelselandet.

Kommitténs till svenska regeringen överlämnade förslag har remissbehandlats

i vanlig ordning, varvid förslaget genomgående tillstyrkts.

Vad kommittén sålunda föreslagit synes ägnat att medföra en från alla

synpunkter önskvärd förstärkning av pensionsskyddet för de grupper som

beröres av förslaget. En överenskommelse om det ifrågasatta tilllägget till

konventionen förutsätter emellertid för Sveriges del vissa ändringar i FPL.

Enligt 14 § 2 mom. tredje stycket i dess nuvarande lydelse skall folkpensionen

indragas om den pensionsberättigade förlorar sitt svenska medborgarskap

eller upphör att vara mantalsskriven i riket, såvida icke detta

med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet prövas oskäligt.

Kommunalt bostadstillägg skall dock alltid indragas om vederbörande flyttar

utomlands. Berörda lagrum torde böra kompletteras med ett bemyndigande

för Kungl. Maj:t att för vissa fall göra generella undantag från

huvudregeln om indragning av pensionsförmånerna. Kommunalt bostadstillägg

bör dock ej heller i fortsättningen i något fall kunna utgivas till

personer som är bosatta utomlands.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vidare erfordras en viss jämkning i bestämmelsen i 42 § FPL angående

Kungl. Maj :ts rätt att träffa överenskommelse med främmande makt. Enligt

den gällande lydelsen må sådan överenskommelse endast avse lagens

tillämpning å den främmande statens här i riket bosatta medborgare. Denna

begränsning bör borttagas och paragrafen erhålla en lydelse som ansluter

sig till 54 § TPL.»

H. Fickpengar till folkpensionärer

Departementschefen:

»För tid under vilken en pensionsberättigad är intagen i kommunalt ålderdomshem

eller mot avgift, som kommun erlägger, åtnjuter vård eller försörjning

på annan anstalt äger kommunen enligt 18 § 2 mom. uppbära

folkpensionen till täckande av sina kostnader. Motsvarande gäller i vissa

andra fall, bl. a. då pensionsberättigad är intagen på epileptikeranstalt eller

åtnjuter undervisning och vård enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Den som enligt vad nu sagts äger uppbära folkpension är skyldig att

tillhandahålla den pensionsberättigade visst belopp i kontanter, för närvarande

i regel 40 kronor i månaden eller, om han inte kan begagna sig av

kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel

eller eljest till hans personliga nytta. Detta belopp, de s. k. fickpengarna,

synes nu böra höjas till 50 kr. i månaden, dvs. 600 kr. om året. Förutom

i 18 § FPL erfordras härvidlag ändringar i 17 § kungörelsen den 10 december

1954 (nr 734) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 4 juni 1954

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt i 2 § kungörelsen

den 13 december 1957 (nr 690) angående rätt i vissa fall för den

som driver epileptikeranstalt att uppbära folkpension eller barnbidrag, som

tillkommer å anstalten intagen epileptiker, m. in. Dessa ändringar torde

böra vidtagas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Enligt 17 § FPL må folkpension ej uppgå till högre belopp än som motsvarar

200 kr. om året för lid, varunder den pensionsberättigade är intagen

i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på

statens bekostnad intagen å anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten.

Riksdagen har i skrivelse den 29 november 1960 (nr 370) under åberopande

av andra lagutskottets utlåtande nr 57 hemställt om en omprövning

av ifrågavarande regler.

Bland de pensionärer som är intagna på statliga anstalter återfinnes bland

andra en del psykiskt efterblivna, epileptiker, blinda och dövstumma. I samband

med höjningen av fickpenningbeloppet i 18 § 2 mom. synes det skäligt,

att det pensionsbelopp som skall utgå enligt 17 § höjes till motsvarande

belopp eller 600 kr. om året. Härvid torde någon begränsning av höjningen

till vissa av de i 17 § oinförmälda grupperna inte böra göras. För

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

psykiskt efterblivna, som vårdas på landstingens anstalter, finns enligt 17 §

kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) möjligheter att, i fall då den

intagne på grund av sitt tillstånd saknar möjligheter att tillgodogöra sig

fickpenningbeloppet till egen nytta eller trivsel, nedsätta detta till 200 kr.

Om folkpensionsförmånerna för dem som vårdas på statliga anstalter förbättras,

bör i 17 § FPL inrymmas en motsvarande nedsättningsmöjlighet.

Höjningen av pensionsbeloppet i 17 § från 200 till 600 kr. torde komma

omkring 500 pensionärer tillgodo. Kostnaden kan alltså uppskattas till ca

200 000 kr. årligen, vilket belopp inte torde påverka beräkningen av statens

bidrag till finansiering av folkpensionerna.»

Motionsyrkande om höjning av maximibeloppet för frivillig sjukpenningförsäkring

för studerande

Motionerna 1: 281 och II: 235

I förevarande motioner har anförts:

Enligt 48 § sjukförsäkringslagen kan sjukkassemedlem, vilken till följd

av studier eller annan utbildning som beräknas pågå minst ett halvt år,

genom frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller

tillägg till den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den obligatoriska

försäkringen. Den frivilliga sjukpenningen kan efter vederbörandes

val bestämmas till 3, 4, 5 eller 6 kronor. Sjukpenningtillägget kan, likaledes

enligt vederbörandes val, bestämmas till 1, 2 och 3 kronor. Det sammanlagda

sjukpenningbeloppet får dock inte överstiga 6 kronor.

Sedan riksdagen år 1953 fastställde ifrågavarande belopp, har en avsevärd

försämring i penningvärdet ägt rum. En höjning av maximibeloppet

framstår därför som önskvärd.

Föregående års riksdag beslöt att maximibeloppet för hemmafruars frivilliga

försäkring skulle höjas från 6 till 8 kronor. De skäl som anfördes för

denna höjning torde i stort sett kunna åberopas för en höjning av studerandes

frivilliga försäkring till maximalt 8 kronor.

Under åberopande av det anförda har motionärerna yrkat, »att riksdagen

måtte antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse av 48 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

s jukförsäkring

Härigenom förordnas, att 48 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

48 §.

Sjukkassemedlem, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som

beräknas pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning

ägnar sig åt förvärvsarbete, äger hos den centralsjukkassa han tillhör ge
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nom frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller tilllägg

till den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den obligatoriska

försäkringen. Sjukpenning, som nu avses, må utgöra tre, fyra, fem,

sex, sju eller åtta kronor för dag. Sjukpenningtillägg, som nyss sagts, må

utgöra en, två, tre eller fyra kronor för dag, dock högst det av dessa belopp,

som motsvarar skillnaden mellan åtta kronor och sjukpenningen på grund

av den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenning eller---hel sjukpenning.

Å sjukpenning---25 §§ sägs.

Den i 26 §---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Historik

Reglerna om frivillig försäkring enligt sjukförsäkringslagen infördes

1953.

I proposition nr 137 år 1960 föreslogs en höjning av maximum för det frivilliga

sjukpenningtillägget för hemmafruar till 5 kr. Härigenom höjdes

maximum för dessa kvinnors försäkringsskydd till 8 kr. per dag.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 36 år 1960 anförde andra lagutskottet

i denna fråga:

Kvinna, som tillhör hemmafruförsäkringen eller som, därest hon icke

haft inkomst av förvärvsarbete, skulle ha tillhört denna försäkring, bär

möjlighet att genom frivillig försäkring enligt sjukförsäkringslagen

höja sin försäkring så, att sjukpenningen för dag uppgår

till högst sex kr. I propositionen föreslås, att detta maximum skall höjas

till åtta kr. I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 470 och II: 584

framlägges förslag om att maximum skall sättas till nio kr.

De sjukpenningförmåner som den obligatoriska sjukförsäkringen ger de

hemarbetande kvinnorna inskränker sig i allmänhet till grundsjukpenningen,

tre kr. om dagen. Onekligen måste dessa förmåner betecknas som låga,

särskilt om man beaktar att de ofta täcker endast en ringa del av de utgifter

husmoderns sjukdom medför. Det är därför av stor betydelse att dessa

kvinnor kan bygga på det obligatoriska skyddet genom en frivillig försäkring

med icke alltför obetydliga förmåner. Nu gällande frivilliga försäkring

med dess maximum för sjukpenningtillägget om tre kr. för dag kan härvidlag

inte anses tillräcklig, och en höjning av maximum är därför angelägen.

Vid införandet av möjligheten till frivillig försäkring för hemmafruar ansågs

att sjukpenningtillägget inte borde sältas för högt med hänsyn till

risken för missbruk av försäkringen. Det saknas emellertid anledning att

antaga att en måttlig höjning av maximum skulle i nämnvärd grad öka

denna risk. För övrigt har försäkringen trots intensiv upplysningsverksamhet

fått en förhållandevis ringa omfattning; endast något mer än tio procent

av de till försäkringen berättigade torde ha anslutit sig till densamma.

Det är troligt, att ett högre maximum för sjukpenningtillägget kommer att

göra försäkringen mera attraktiv och därmed bidraga till ökad anslutning.

Även från denna synpunkt är en höjning önskvärd.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vad så angår frågan om storleken av höjningen av sjukpenningtilläggets

maximum ligger propositionen och motionerna varandra mycket nära; skillnaden

i tillägg uppgår endast till en kr. för dag. Utskottet har stannat för

att förorda propositionens förslag. Härvid har utskottet tagit hänsyn till att

redan detta — ehuru lägre än motionsförslaget -— innebär en förhållandevis

stor förhöjning av sjukpenningtillägget.

Den frivilliga försäkringen för studerande berördes icke av 1960 års ändringar

i sjukförsäkringslagen.

Utskottet

Efter det senaste världskriget har en kraftig utbyggnad av socialförsäkringen

ägt rum i vårt land. Genom beslut vid 1946 års riksdag effektiviserades

tolkpensioneringen avsevärt. År 1955 trädde den allmänna sjukförsäkringen

i tillämpning, samtidigt som den nya lagen om yrkesskadeförsäkring

trädde i kraft. Den från materiell synpunkt mest betydelsefulla

reformen tillkom 1959 genom antagandet av lagen om allmän tilläggspension.

Reformarbetet har skett i etapper. Varje etapp har i huvudsak

avsett allenast någon eller några enskilda grenar av socialförsäkringen.

Härigenom har i viss mån kravet på enhetlighet och samordning fått eftersättas.

Allteftersom socialförsäkringen utbyggts, har emellertid behovet av

enhetlighet och samordning blivit starkare. Det pågår också ett omfattande

arbete i riktning mot en såväl i materiellt som i administrativt hänseende

förenhetligad socialförsäkring. Arbetet oinhänderhas av 1958 års

socialförsäkringskommitté, socialförsäkringens administrationsnämnd och

socialdepartementets rättsavdelning. Socialförsäkringskommittén sysslar

bland annat med att utarbeta nya regler för invalidpensioneringen och

att närmare anpassa sjukförsäkringen till denna pensionering. Administrationsnämnden

har hösten 1960 framlagt förslag om en ny och enhetlig organisation

för sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Detta

förslag ligger till grund för den föreliggande propositionen, vilken dessutom

innehåller förslag till vissa lagändringar av materiell natur. Rättsavdelningen

slutligen handhar i huvudsak de frågor av lagteknisk natur

som sammanhänger med samordningsarbetet. I

I propositionen tar departementschefen först upp till behandling frågan

om yrkesskadeförsäkringens administration. Yrkesskadeförsäkringen

är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen

bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst. Yrkesskadeförsäkring meddelas för

närvarande av riksförsäkringsanstalten samt av nio för ändamålet bildade

ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkringsbolagen. I propositionen

har föreslagits, att riksdagen nu skall fatta principbeslut om

att bolagen efter utgången av år 1965 icke skall äga meddela yrkesskade
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

försäkring. De i anledning av propositionen väckta motionerna 1:623 och

II: 741, I: 628 och 11: 740 samt II: 745 innehåller yrkanden om avslag å

propositionen i denna del.

Administrationsnämnden har i sitt betänkande berört förevarande fråga

och därvid anfört vissa skäl för att yrkesskadeförsäkringen koncentreras

till en enda försäkringsinrättning. Emellertid har nämnden inte funnit sig

böra uppta frågan om försäkringens administrativa handhavande till närmare

utredning och har följaktligen inte framlagt några förslag till förändringar

på detta område. Nämnden har härvid hänvisat till att frågan

om yrkesskadeförsäkringens materiella innehåll är föremål för omprövning

och att det i detta läge inte kan vara rationellt att vidtaga mera genomgripande

förändringar av försäkringens administration.

Vid remissbehandlingen av nämndens betänkande har frågan om yrkesskadeförsäkringens

framtida administration tilldragit sig förhållandevis

ringa intresse, uppenbarligen på grund av att betänkandet i denna del

icke innehållit vare sig något förslag eller någon närmare utredning. Några

remissinstanser har ansett det beklagligt, att nämnden icke framlagt förslag

i ämnet, medan andra gjort uttalanden till förmån för att den nuvarande

ordningen i princip behålles.

Departementschefen har emellertid ansett, att statsmakterna redan nu

bör fatta principbeslut om att yrkesskadeförsäkringen i framtiden skall

handhavas enbart av ett statligt organ. Enligt hans uppfattning får utbyggnaden

av den allmäna pensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen

som följd, att yrkesskadeförsäkringen endast blir ett komplement

till de båda förstnämnda försäkringarna. I ett sådant läge skulle det ligga

nära till hands att yrkesskadeförsäkringen upphörde såsom självständig

försäkring. Även om denna lösning inte valdes, skulle det enligt hans mening

vara föga rationellt att låta försäkringen administreras på sätt som

nu sker, eftersom förmånerna därifrån i framtiden kan förutsättas utgöra

en mycket ringa del av ersättningarna från socialförsäkringen i dess helhet.

Därest socialförsäkringsbolagens verksamhet såsom försäkringsgivare

upphör, skulle, framhåller departementschefen, möjligheter öppnas till

en förenkling av hela socialförsäkringen, särskilt vad gäller avgiftsberäkning

och avgiftsuppbörd. Man skulle sålunda kunna tänka sig att avskaffa

den på konkurrensen mellan olika försäkringsgivare vilande differentierade

premiesättningen och därigenom skapa förutsättningar för att

sammanföra arbetsgivarnas olika bidrag och avgifter till de olika grenarna

av socialförsäkringen till en enda avgift. Med hänsyn härtill finner departementschefen

inte erforderligt att före principbeslutet ha tagit ställning

till de materiella reglerna för den framtida yrkesskadeförsäkringen;

i propositionen förutskickas att cn sådan utredning skall komma till stånd

inom kort.

Enligt utskottets mening kan det emellertid anföras vägande skäl för

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att socialförsäkringsbolagen får fortsätta sin verksamhet, åtminstone om yrkesskadeförsäkringen

kommer att kvarstå såsom en självständig försäkring.

Mycket talar också för att så bör bli fallet. Visserligen kan det förutsättas,

att försäkringen i framtiden kommer att svara endast för en förhållandevis

ringa del av hela socialförsäkringens omslutning, men orsaken

härtill är inte så mycket att utrymmet för yrkesskadeförsäkringen

minskar som att socialförsäkringen i övrigt varit föremål för en synnerligen

kraftig utbyggnad. Även om — såsom i olika sammanhang antytts

•— endast de invaliditetsfall där nedsättningen av arbetsförmågan icke uppgår

till 50 procent skulle regleras genom yrkesskadeförsäkringen, kommer

det inte att bli någon mera betydande minskning av arbetsuppgifterna

inom försäkringen. Inte mindre än cirka 90 procent av samtliga på försäkringen

fallande invaliditetsfall avser nämligen nedsättningar i arbetsförmågan

med mindre än 50 procent. De ersättningar som i framtiden

kommer att utgå från yrkesskadeförsäkringen representerar mycket betydande

belopp, även om de i jämförelse med vad som i framtiden kommer

att utbetalas från socialförsäkringen i övrigt kan framstå som ringa.

å rkesskadeförsäkringen har hittills bedrivits under konkurrens mellan

försäkringsgivarna, d. v. s. mellan riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen

och mellan bolagen inbördes. Konkurrensen har företrädesvis

kommit till uttryck i premiesättningen. Betydande variationer i premiesättningen

förekommer beroende på de stora skillnader i risker som

finns mellan olika arbetsområden. Det är ett beaktansvärt intresse för dem

som skall erlägga premierna till försäkringen, att dessa blir riktigt och

rättvist avvägda i förhållande till den inom varje arbetsområde förefintliga

risken för yrkesskada. De bästa förutsättningarna för en sådan premiesättning

finns, om yrkesskadeförsäkringen får kvarstå såsom en självständig

gren inom socialförsäkringen och bedrivas under konkurrens mellan

olika försäkringsgivare.

Mot det nu rådande systemet med flera försäkringsgivare synes inga

anmärkningar av större tyngd kunna riktas. Det torde vara allmänt erkänt,

att socialförsäkringsbolagen handhaft sina försäkringsuppgifter på

ett förtjänstfullt sätt.

Det kan visserligen inte bestridas, att yrkesskadeförsäkringens koncentration

till en enda statlig myndighet skulle medföra vissa fördelar ur administrativ

synpunkt, särskilt om detta fick till följd att den nuvarande

differentieringen i fråga om avgiftssättningen slopades och en enda arbetsgivaravgift

till socialförsäkringen infördes. Det kan emellertid på goda

grunder ifrågasättas, om de som skall erlägga avgifterna inklusive administrationskostnaderna,

alltså arbetsgivarna, inte föredrar att ha kvar den

differentierade avgiftssättningen. Enligt utskottets uppfattning bör avgiftsbetalarnas

intressen i detta sammanhang tillmätas stor betydelse. För

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

dem som är berättigade till förmåner från försäkringen måste det däremot

vara tämligen likgiltigt, vilken administration och vilket sätt för avgiftsberäkning

och avgiftsuppbörd som väljes.

Förslaget att betaga socialförsäkringsbolagen rätten att meddela yrkesskadeförsäkring

har framkommit först vid ärendets behandling i departementet.

Till grund för departementschefens ställningstagande har inte

legat någon utredning, och frågan har följaktligen inte heller blivit belyst

på det sätt som brukar ske genom remissbehandling av ett utredningsbetänkande.

Enligt utskottets mening bör statsmakterna inte fatta beslut

i en fråga av så ingripande natur och så omfattande betydelse utan att

dessförinnan saken ingående utretts och utredningsresultatet blivit föremål

för remissbehandling i sedvanlig ordning, detta i synnerhet som vägande

skäl även utan utredning kan anföras mot departementschefens uppfattning.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet propositionen i förevarande

del.

I propositionen framlägges förslag till en genomgripande omläggning

av sjukförsäkringens lokala organisation. Lokalsjukkassorna

skall sålunda avskaffas fr. o. m. den 1 januari 1962, och sjukförsäkringen

handhavas av kassor, som motsvarar de nuvarande centralsjukkassorna.

Varje sjukkasseområde kommer i regel att omfatta en landstingskommun

eller en stad, som inte tillhör sådan kommun. Lokalsjukkassornas

expeditioner ombildas till lokalkontor för de nya sjukkassorna.

Ombudsmötena avskaffas, och lokalsjukkassornas styrelser ersättes av

lokala försäkringsnämnder — i allmänhet en i varje kommun vilka

skall tillhandagå sjukkassorna med råd och upplysningar. Styrelsen i de

nya sjukkassorna skall i regel bestå av sju ledamöter, av vilka en, ordföranden,

utses av Kungl. Maj:t, en av medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen

och fyra av landstinget eller staden.

Den nya organisationen bygger i allt väsentligt på förslag, som administrationsnämnden

framlagt. Nämnden har i sitt betänkade ingående och

övertygande påvisat de betydande olägenheter som är förenade med det

nuvarande dubbelkassesystemet. Den avsevärda förenkling som det föreliggande

förslaget innebär synes därför mycket välmotiverad och har inte

heller under remissbehandlingen mött några invändningar av principiell

natur. Utskottet vill för sin del uttala sin tillfredsställelse över förslaget.

I motionerna 1: 629 och II: 743 har framställts vissa erinringar mot de

i propositionen framlagda förslagen. Motionärerna anser, att det lokala

inflytande till försäkringstagarnas förmån, som hittills funnits i lokalsjukkassorna,

går förlorat genom den föreslagna organisationen. På grund

härav föreslår de en del ändringar och kompletteringar i förhållande till

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 dr 1961

propositionen i syfte att bevara detta inflytande. De förordar sålunda, att

försäkringsnämnd bör »ha direkt uppgift att följa och övervaka sjukkassans

verksamhet inom kommunen och i tillbörlig utsträckning till lokalkontor

och sjukkassa vidarebefordra önskemål från allmänheten». Motionärerna

framfor vidare önskemål om överläggningar mellan sjukkassan

och nämnden samt om att ändringar i lokalorganisationen inte bör »företagas

utan att det kommunala organet beretts tillfälle ge sin mening tillkänna».

Dessutom bör, framhålles det i motionerna, nämnden »årligen till

sjukkassan insända rapport över verksamheten inom kommunen och därvid

särskilt ange de erinringar och iakttagelser som kan vara befogade».

Motionärerna förordar, att ombudsmötet bibehålies och att ombuden skall

utgöra »företrädare för den kommunala instansen eller andra av kommunerna

utsedda». Enligt deras mening bör ombudsmötets kompetens vidgas.

Detta skall ske genom att ombudsmötet utser samtliga ledamöter i

sjukkassans styrelse utom ordföranden, vilken föreslås tillsatt av Kungl.

Maj.t. Eftersom motionsförslagen påkallar en överarbetning av de i propositionen

framlagda författningsförslagen, förordar motionärerna, att riksdagen

nu skall fatta principbeslut i enlighet med deras förslag samt hemställa

hos Kungl. Maj :t om nya författningsförslag till höstsessionen.

De förslag som motionerna innehåller i fråga om försäkringsnämndernas

verksamhet överensstämmer i huvudsak med vad administrationsnämnden

och departementschefen uttalat i detta hänseende. Den närmare

regleringen av verksamheten torde, såsom administrationsnämnden förutsatt,

böra ske genom föreskrifter, som Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bemyndigande, tillsynsmyndigheten utfärdar med stöd av 125 § sjukförsäkringslagen.

Utskottet vill understryka departementschefens uttalande

om att det synes böra ankomma på sjukkassorna att i lämpliga former

anordna sammankomster med företrädare för försäkringsnämnderna för

att lämna dem information om aktuella socialförsäkringsproblem och bereda

tillfälle till åsiktsutbyte i dylika frågor. Enligt utskottets mening

saknas det under sådana förhållanden skäl för riksdagen att vidtaga någon

åtgärd i anledning av vad motionerna innehåller rörande försäkringsnämndernas

verksamhet.

Inte heller finner uskottet skäl att biträda förslaget om att ombudsmötet

skall bibehållas. Såsom departementschefen närmare utvecklat kan

samtliga av ombudsmötets nuvarande funktioner utom den att utse vissa

ledamöter i sjukkassestyrelsen med fördel överflyttas på tillsynsmyndigheten.

Att behålla mötet för denna enda funktion synes inte motiverat,

särskilt som styrelseledamöter utan olägenhet bör kunna väljas av landsting

och stadsfullmäktige på sätt föreslagits i propositionen.

Förslaget om inrättande av försäkringsnämnder avser endast de till länscentralsjukkassorna

hörande lokalkontoren. I fråga om stadscentralsjukkassorna

har departementschefen uttalat, att där bör uppbyggas en lik
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nande organisation. Emellertid innehåller propositionen inte några konkreta

förslag härom. Skälet härtill är att det inom stadscentralsjukkassorna

inte finns några lokalsjukkassor och att det följaktligen där inte

finns något organ som försäkringsnämnden kan ersätta. Departementschefen

har därför ansett, att inrättandet av försäkringsnämnder i dessa

sjukkasseområden inte bör ske, förrän uppgifter inom pensioneringen tilllägges

dem, något som inte kan komma i fråga före den 1 januari 1963.

I förevarande motioner framhålles, att den organisation som motionärerna

förordat i fråga om länscentralsjukkassorna bör genomföras även för stadscentralsjukkassorna,

och de hemställer därför, att dessa synpunkter måtte

beaktas i samband med det fortsatta utredningsarbetet på socialförsäkringens

område. Med hänsyn till vad departementschefen förutskickat rörande

inrättande av försäkringsnämnder inom stadscentralsjukkassornas

verksamhetsområden och till vad utskottet anfört rörande ovan behandlade

delar av motionerna finner utskottet emellertid inte skäl förorda någon

riksdagens åtgärd i anledning av vad motionerna innehåller i denna

del.

I propositionen har föreslagits sådan ändrad lydelse av 18 § sjukförsäkringslagen

att de s. k. merprestationerna skall bli obligatoriska

förmåner. I förslaget har den nuvarande uppräkningen av ersättningsgrundande

former av vård och behandling uteslutits och i stället intagits

en föreskrift av innehåll, att ersättning enligt av Kungl. Maj :t fastställda

grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård i anledning av

sjukdom än läkarvård och sjukhusvård. I motionen II: 745 har yrkats, att

riksdagen måtte »bemyndiga Kungl. Maj:t dels att föreskriva att ersättning

inom sjukförsäkringen må utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik

eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft

eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård»

— d. v. s. de slag av vård och behandling som kan ersättas enligt gällande

regler — »dels att fastställa grunder för sådan ersättning». Enligt vad utskottet

kunnat utläsa ur motiveringen till detta yrkande torde därmed avses,

att lagtexten bör liksom nu närmare ange vilka vård- och behandlingsformer

som skall vara ersättningsgrundande.

Förslaget att slopa uppräkningen av de ersättningsgrundande vård- och

behandlingsformerna och ersätta den med ett bemyndigande för Kungl.

Maj :t att meddela närmare föreskrifter i ämnet har ursprungligen framlagts

av administrationsnämnden. Nämnden anförde härvid, att bestämmelserna

rörande förmånerna måste bli förhållandevis detaljerade och i

hög grad tyngande för lagstiftningen, om de skulle reglera förmånernas

art och grunderna för ersättningarnas utgivande. Dessutom framhöll nämnden

att ersättningarna avser behandlingsformer, som tid efter annan ändras

på grund av utvecklingen inom medicinen, vilket kan medföra åter
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

kommande behov av nya eller ändrade föreskrifter. Nämndens förslag har

inte mött erinran vid remissbehandlingen. Även utskottet anser, att förslaget

är lämpligt utformat, och kan därför inte biträda förevarande motionsyrkande.

I propositionen hemställes, att riksdagen måtte godkänna de av departementschefen

angivna riktlinjerna för pensioneringens lokala

organisation. Enligt dessa riktlinjer skall sjukkassorna utgöra lokalorgan

även för folkpensionering och tilläggspensionering. Invalidpensionsärendena

skall inom sjukkassorna prövas av särskilda organ, pensionsdelegationer,

bestående av sjukkassans ordförande, två av medicinalstyrelsen

utsedda läkare och två av landstinget eller staden valda ledamöter.

En representant för länsarbetsnämnden skall kunna deltaga i delegationens

sammanträden, dock utan att äga rösträtt. Ärenden rörande ålderspension,

barnpension och änkepension i nya fall skall avgöras av tjänstemän

på sjukkassans pensionsavdelning, medan frågor om inkomstprövade

folkpensionsförmåner — kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och

änkepensioner i äldre fall — skall prövas av försäkringsnämnderna.

I motionerna 1:623 och 11:741 har hemställts, att riksdagen måtte avslå

propositionen i denna del. Motionärerna erinrar om att reglerna för

den framtida invalidpensioneringen ännu inte är slutgiltigt utformade utan

töremål för utredning av 1958 års socialförsäkringskommitté. Det synes

dem därför tveksamt, om riksdagen redan nu bör binda sig beträffande

det administrativa handhavandet av invalidpensioneringen i framtiden. I

motionerna påpekas, att man i propositionen synes ha utgått från att frågorna

om invalidpension skall avgöras på grundval av den försäkrades

återstående förvärvsförmåga och inte uteslutande efter en bedömning av

hans medicinska invaliditet. En sådan individuell, direkt på den försäkrades

person inriktad prövning som detta måste erfordra kan enligt motionärernas

mening svårligen ske enbart av ett regionalt organ utan torde

förutsätta medverkan även av ett kommunalt organ med god kännedom

om lokala förhållanden. I vart fall, framhålles det i motionerna, bör inte

frågan, huruvida lokala organ skall deltaga i prövningen, avgöras förrän

pågående utredningsarbete slutförts. Såsom ytterligare skäl anföres att i

socialförsäkringskommitténs arbete ingår jämväl att utreda kostnadsfördelningen

inom folkpensioneringen mellan stat och kommun. Skulle resultatet

härav bli att kommunerna även i fortsättningen skall betala någon del

av kostnaderna för invalidpensioneringen, är det enligt motionärerna självklart,

att ett kommunalt organ skall deltaga i prövningen. Slutligen påpekar

motionärerna, att beslut om invalidpensioneringens utformning inte

kommer att kunna fattas förrän vid 1962 års riksdag, och framhåller, att

det enligt deras bedömande inte föreligger något tvingande skäl att redan

nu fatta beslut om prövningsförfarandet.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

I motionerna 1: 625 och 11: 739 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,

att invalidpensionsärenden skall förberedas av pensionsdelegation men

slutligt avgöras av riksförsäkringsverket. Såsom skäl härför anföres, att

sjukkassorna i sin egenskap av försäkringsgivare inom sjukförsäkringen

har ett eget ekonomiskt intresse att bevaka, något som icke är fallet i fråga

om pensioneringen. Denna omständighet kan enligt motionärernas mening

komma att påverka ärendenas avgörande. I motionerna hävdas vidare,

att önskvärd enhetlighet i avgörandena endast kan åstadkommas,

om beslutanderätten lägges hos ett centralt organ. Härigenom skulle bl. a.

uppnås, att ärendena i största möjliga utsträckning handlägges av samma

krets av experter på medicinens område och att de befattningshavare som

har att besluta i dessa frågor får möjlighet till fortlöpande erfarenhet av

uppkommande spörsmål.

Pensioner från den allmänna tilläggspensioneringen skall börja utges

fr. o. m. år 1963. Dessförinnan bör den reform på invalidpensioneringens

område, som nu är under utarbetande inom bl. a. 1958 års socialförsäkringskommitté,

ha antagits av riksdagen. Proposition härom torde dock inte

kunna föreläggas riksdagen förrän våren 1962. Otvivelaktigt kommer invalidpensionerna

i framtiden att bli av en helt annan storleksordning än

nu. Det kan dessutom förutsättas, att de framtida invalidpensionerna blir

beroende på den försäkrades återstående arbetsförmåga. Härigenom kommer

avgörandena att bli betydligt vanskligare att träffa, samtidigt som deras

ekonomiska betydelse för såväl den enskilde som pensionssystemet

ökar. Med hänsyn härtill är det vid ställningstagandet till de nya materiella

reglerna för invalidpensioneringen till fördel, om de administrativa

förutsättnigarna för reformen är kända. Enligt utskottets mening bör därför

beslut om den framtida organisationen fattas redan nu, såvida icke

detta är förenat med allvarliga olägenheter.

Såvitt utskottet kan finna, är i princip endast två alternativ tänkbara

i fråga om invalidpensioneringens lokala administration, nämligen antingen

den nuvarande ordningen med utredning och beslut av ett kommunalt organ

samt överprövning av centralmyndigheten eller ett system i enlighet

med vad som föreslagits i propositionen. Att såsom förordas i motionerna

I: 625 och II: 739 göra en kombination av de båda alternativen förefaller

icke motiverat. Enligt utskottets mening saknas det varje anledning att

på det regionala planet bygga upp ett organ — pensionsdelegationen —■

med en sammansättning som gör det lämpat för definitiva avgöranden i

invalidpensionsfrågor, därest organet endast skall ha utredande uppgifter

och den definitiva prövningen skall vara förlagd till centralmyndigheten.

Enligt utskottets mening talar de skäl som departementschefen anfört

i propositionen starkt för att prövningen av invalidpensionsärendena förlägges

till regionala organ. Härigenom uppnås den från flera synpunkter

eftersträvansvärda anknytningen till sjukförsäkringen, och utskottet vill i

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

detta sammanhang erinra om att det icke i någon av de föreliggande motionerna

framställts erinringar mot de tidigare behandlade förslagen om

en regional uppbyggnad av sjukförsäkringens administration, en uppbyggnad

som föreslagits bl. a. i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation

för sjukförsäkring och pensionering. Visserligen kan det förutsättas att

också i framtiden utredning angående den försäkrades inkomstförhållanden

kommer att vara av stor betydelse vid avgörandet av dessa ärenden.

Enligt utskottets uppfattning bör emellertid sådan utredning kunna tillföras

ärendena genom pensionsdelegationerna — om så erfordras i samverkan

med de lokalt arbetande försäkringsnämnderna.

Vad åter angår alternativet med en central prövning av samtliga invalidpensionsärenden

vill utskottet, utöver de skäl däremot som departementschefen

anfört, framhålla, att man inte torde kunna förutsätta att enhetligheten

i avgörandena blir i någon mera påfallande grad större vid detta

alternativ än enligt den i propositionen förordade ordningen. Man måste

nämligen räkna med att efter de nya invalidpensionsreglernas ikraftträdande

antalet ärenden kommer att öka betydligt. Prövningen av ärendena

skulle då inte kunna koncentreras till en expertgrupp inom centralmyndigheten

utan måste uppdelas på flera sådana grupper med följd att enhetligheten

i avgörandena kan minskas. Vidare vill utskottet betona, att

man som regel inte förlägger avgörandena till en centralmyndighet, om

ärendenas antal motiverar en regional prövning och möjligheter finns att

skapa lämpliga regionala organ.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet att alla skäl talar för

att pensioneringens lokala administration uppbygges i enlighet med de

riktlinjer departementschefen uppdragit. Enligt utskottets mening kan det

därför inte vara förenat med några olägenheter att redan nu fatta principbeslut

i frågan. Till följd härav kan utskottet icke biträda de i motionerna

I: 623 och II: 741 samt I: 625 och II: 739 framställda yrkandena på förevarande

område utan tillstyrker propositionen i motsvarande delar.

I motionerna I: 629 och II: 7U3 har hemställts, att de båda lekmannarepresentanterna

i pensionsdelegationerna måtte tillsättas av sjukkassornas

ombudsmöten; såsom tidigare redovisats har i dessa motioner yrkats,

att ombudsmötena skall finnas kvar i sjukkassorna. Eftersom utskottet i

det föregående uttalat sig för att ombudsmötena avskaffas, kan utskottet

inte biträda förevarande motionsförslag.

Den föreslagna organisationen på socialförsäkringens område innebär,

att sjukkassorna blir lokalorgan för såväl sjukförsäkring som pensionering.

Såsom tidigare framhållits kommer visserligen olika slag av ärenden

att inom kassorna handläggas av olika organ — av pensionsdelegationer,

försäkringsnämnder eller tjänstemän — men besluten kommer att utfärdas

i sjukkassans namn och utåt framstå som kassans beslut. För allmänheten

innebär detta avsevärda fördelar. Den enskilde har i ärenden rörande sjuk
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

försäkring och pensionering blott att hänvända sig till närmaste sjukkassekontor

i stället för såsom nu till flera myndigheter. Det torde för närvarande

förekomma i betydande utsträckning att man inom kommunala

myndigheter, såsom på socialvårdsbyråer och kommunalkontor, tillliandagår

allmänheten med råd, anvisningar och hjälp i socialförsäkringsfrågor.

Behovet härav kommer förvisso att minska, när den föreslagna förenhetligade

socialförsäkringsorganisationen med dess bättre servicemöjligheter

gentemot allmänheten genomförts, men utskottet vill likväl understryka, att

det framstår som angeläget att övriga myndigheter jämväl i fortsättningen

i görligaste mån tillhandagår allmänheten i socialförsäkringsfrågor.

Det i propositionen framlagda förslaget om inrättande av en försäkringsdomstol

såsom högsta instans i socialförsäkringsmål hälsar utskottet

med tillfredsställelse. Behovet av en för socialförsäkringen gemensam

högsta instans av domstoisnatur har länge förelegat och ökar, i och med

att det rent rättsliga inslaget, i synnerhet genom tilläggspensioneringens införande,

får allt större betydelse inom socialförsäkringen.

Enligt propositionen skall försäkringsdomstolen bestå av fem lagfarna och

fyra icke lagfarna ledamöter samt vara domför med tre lagfarna och två icke

lagfarna ledamöter. I motionen II: 745 har hemställts, att domstolen tills

vidare skall bestå av fyra lagfarna ledamöter och tre icke lagfarna ledamöter.

Beträffande domförhetsreglerna innehåller motionen dock inte något

yrkande. Motionärerna har som skäl för sitt förslag anfört, att den bedömning

som gjorts av måltillströmningen till domstolen, åtminstone i inledningsskedet,

inte motiverar fler ledamöter än det av dem föreslagna antalet.

Emellertid anser utskottet propositionens förslag, bl. a. med hänsyn till

domförhetsreglerna, utgöra en lämplig avvägning och kan följaktligen inte

biträda förevarande motionsyrkande.

En fråga som tilldragit sig betydande intresse i samband med inrättandet

av den nya domstolen är hur det allmännas intresse skall tillvaratas i

socialförsäkringsprocessen. Vad som härvid diskuterats är huruvida detta

intresse bör bevakas genom en särskild partsrepresentation — ett a 1 1- m ä n t ombud — eller på något annat sätt. Administrationsnämnden har

icke ansett det föreligga behov av ett allmänt ombud. Denna ståndpunkt

kritiserades emellertid bl. a. av besvärssakkunniga, som under hänvisning

till de betydande fördelar tvåpartsprocessen innebär från bl. a. utredningssynpunkt

uttalade sig för all del allmänna i socialförsäkringsprocessen företrädes

av ett allmänt ombud. Departementschefen anslöt sig till de av besvärssakkunniga

anförda synpunkterna och ansåg att dessa starkt talade

för att processen i socialförsäkringsmål tillfördes, åtminstone i högsta

instans, eu särskild representant för det allmänna. Emellertid kunde enligt

hans mening betänkligheter resas mot att i dagens läge taga ett sådant steg

utan en närmare undersökning rörande vilka konsekvenser i olika avse9

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

enden som det skulle föra med sig. Departementschefen fann sig därför

inte beredd att nu föreslå införande av en särskild partsrepresentation för

det allmänna. Frågan borde dock tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan

större erfarenhet angående besvärsförfarandets funktion inom det nya

socialförsäkringssystemet vunnits. För att till en del tillgodose samma syfte

som skulle uppnås med ett allmänt ombud förordade departementschefen

vissa andra åtgärder, bl. a. möjlighet för centralmyndigheten att underställa

sina avgöranden försäkringsdomstolens prövning. Lagrådet fann

emellertid i sitt yttrande, att de fördelar, som skulle vara att vinna om en

särskild partsrepresentation för det allmänna tillskapades, var så betydande,

att man borde söka genomföra en sådan ordning redan nu. Endast

om avsevärda svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i

vägen, borde frågan uppskjutas. Därest emellertid reformen tills vidare

begränsades till socialförsäkringsprocessen i högsta instans, syntes emellertid

enligt lagrådet inga nämnvärda organisatoriska svårigheter föreligga

att nu införa en sådan partsrepresentation. Departementschefen har dock

vidhållit sin uppfattning, att frågan om partsrepresentation för det allmänna

i socialförsäkringsprocessen bör prövas först sedan någon tids erfarenhet

av det nya besvärsförfarandet vunnits, och i enlighet härmed innehåller

propositionen icke något förslag om sådan representation.

I motionerna 1: 623 och 11: 7M samt 11: 7i5 har yrkats, att det allmännas

talan i försäkringsdomstolen i enlighet med vad lagrådet förordat skall

föras av en särskild representant.

Utskottet delar uppfattningen att det kan vara förenat med vissa fördelar,

om det allmännas intressen i socialförsäkringsprocessen tillvaratas

genom en särskild partsrepresentation. Processen kommer då att föras

mellan två motstående parter, ett system som fått fast förankring i fråga

om processordningen vid de allmänna domstolarna och som alltmera vinner

insteg i förvaltningsprocessen. Detta system anses allmänt skapa de

bästa förutsättningarna för en fullständig utredning och en allsidig belysning

av saken. Det måste också vara av betydande värde att tillströmningen

av besvärsmål till domstolen inte uteslutande blir beroende av överklagande

av enskild part. Inte minst för att försäkringsdomstolen, såsom avsetts,

skall kunna skapa vägledande praxis inom socialförsäkringen bör

man tillse att förutsättningar finns för att målen i domstolen skall utgöra

en provkarta på de mångskiftande intressekollisioner, avvägningsproblem

och tolkningsfrågor som finns inom socialförsäkringen.

Emellertid anser utskottet i likhet med departementschefen att lösningen

av frågan om en särskild partsrepresentation för det allmänna bör kunna

anstå. Försäkringsdomstolen skall enligt vad som föreslås i propositionen

träda i verksamhet redan den 1 juli innevarande år. Tiden intill dess medger

icke utrymme för de ytterligare överväganden av frågan som erfordras

innan ett definitivt beslut fattas. På grund av vad departementschefen

s. 131 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 131

uttalat anser sig utskottet dock kunna förutsätta, att frågan blir föremål

för förnyad prövning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet inte kunna biträda

förevarande motionsyrkanden utan tillstyrker propositionen i motsvarande

delar.

I motionen II: 745 har hemställts, att ersättning till enskild part för

inställelse vid försäkringsdomstolen skall utgå av allmänna medel, såvitt

inställelsen sker på kallelse av domstolen. Denna fråga har behandlats av

departementschefen, som därvid uttalat att goda skäl tvivelsutan talar för

att den enskilde bör ha möjligheter till ersättning för kostnader, som varit

motiverade för att tillvarataga hans rätt. Emellertid har departementschefen

inte velat framlägga något förslag till bestämmelser i ämnet och därvid

hänvisat till att frågan om fördelning av kostnaderna i mål och ärenden i

förvaltningsprocess för närvarande är föremål för utredning av besvärssakkunniga.

Enligt hans mening synes det inte lämpligt att på förevarande

speciella område införa bestämmelser, som skulle kunna verka hindrande

för en samlande lösning. Departementschefen har emellertid dessutom förklarat,

att han är beredd att uppta frågan till särskild prövning, därest det

skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter att möjlighet till kostnadsersättning

inte finns i förevarande fall.

Även enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att part i

de med motionsyrkandet avsedda fallen erhåller ersättning av det allmänna.

Enligt de bestämmelser som föreslås skola gälla för processen vid försäkringsdomstolen

skall domstolen pröva vilken betydelse parts utevaro skall

tillmätas i bevisavseende. Det kan inte uteslutas, att part av ekonomiska

skäl finner sig icke kunna efterkomma ett föreläggande att inställa sig vid

domstolen, något som ur utredningssynpunkt kan lända honom till nackdel.

En ledamot av lagrådet har också förordat, att i lagen om försäkringsdomstol

intages bestämmelser, som ger möjlighet alt under vissa närmare

angivna förutsättningar tillerkänna part ersättning av allmänna medel för

inställelse vid domstolen. Då emellertid departementschefen förklarat sig

beredd att — därest det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter

att ersättning ej kan utgå — ompröva ersättningsfrågan, synes det lämpligt

att frågan inte nu bry tes ut ur sitt större sammanhang. Med hänsyn

härtill anser utskottet sig inte böra biträda förevarande motionsyrkande.

Såsom inledningsvis antytts tas i propositionen även upp vissa frågor om

lagändringar av materiell innebörd. Sålunda framlägges i propositionen förslag

om ändrade regler för beräkning av pensionsgr un dande inkomst

inom tilläggspensioneringen. Vid denna beräkning

tas enligt gällande bestämmelser hänsyn till den försäkrades inkomst av

förvärvsarbete, i den mån denna för år ligger mellan 4 000 (basbeloppet)

och 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Emellertid gäller för beräkningen i

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

viss mån skilda regler i fråga om å ena sidan inkomst av anställning och å

andra sidan inkomst av annat förvärvsarbete. Medan anställningsinkomst

inom nämnda gränser är pensionsgrundande till hela sitt belopp, är inkomst

av annat förvärvsarbete, i den mån den överstiger dubbla basbeloppet, pensionsgrundande

endast till två tredjedelar. På grund härav kan företagare

och fria yrkesutövare med förvärvsinkomster överstigande dubbla basbeloppet

inte erhålla samma pensionsskydd som löntagare med lika stora inkomster.

Att inkomst av annat förvärvsarbete inte gjorts pensionsgrundande i samma

utsträckning som anställningsinkomst beror, såsom närmare utvecklats

av departementschefen, i huvudsak på två omständigheter. Man har sålunda

beaktat, att i inkomst av annat förvärvsarbete, t. ex. av jordbruk eller annan

rörelse, i regel ingår avkastning av eget kapital, och ansett att kapitalavkastning

inte borde vara pensionsgrundande. Då det inte låter sig göra att i

varje enskilt fall utröna hur mycket av inkomsten som härrör från eget arbete

och hur mycket som utgör kapitalavkastning, har man tillgripit den

schablonregeln att anse en tredjedel av förvärvsinkomsten, i den mån den

överstiger dubbla basbeloppet, såsom inkomst av kapital. Vidare har man

förutsatt att företagarna, som torde utgöra huvuddelen av dem som har inkomst

av annat förvärvsarbete, föredrar att åtminstone delvis ordna sin

pensionsfråga genom att investera besparingar i den egna rörelsen och därför

inte har intresse av samma pensionsskydd som löntagarna. Dessutom

torde man vid utformningen av gällande bestämmelser ha tagit hänsyn till

att företagare med stora investeringsbehov och dryga skulder kan få svårigheter

att erlägga avgifterna till pensioneringen, därest inkomsten blev pensionsgrundande

till hela sitt belopp.

Såsom redovisats i departementschefens yttrande har det emellertid efter

lagstiftningens tillkomst i skilda sammanhang uttryckts önskemål om likställighet

mellan inkomst av annat förvärvsarbete och anställningsinkomst

And beräkning av pensionsgrundande inkomst. Den föreliggande skillnaden

i detta hänseende har därvid framhållits såsom orättvis, i synnerhet mot

fria yrkesutövare och sådana rörelseidkare, som driver sin verksamhet helt

utan eller med ringa kapital.

För att tillmötesgå de ovan nämnda önskemålen har i propositionen föreslagits,

att regeln om tredjedelsreduktion beträffande inkomst av annat

förvärvsarbete skall borttagas. Den föreslagna ändringen skall äga verkan

fr. o. m. den 1 januari 1960, d. v. s. fr. o. m. ikraftträdandet av lagen om

försäkring för allmän tilläggspension. Förslaget innebär alltså, att verkningarna

av den skillnad vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst

som nu gäller i fråga om anställningsinkomst och inkomst av annat förvärvsarbete

helt elimineras.

I förevarande fråga har det även väckts motionsyrkanden, dels vid riksdagens

början, dels i anledning av propositionen. De vid riksdagens början

väckta motionerna I: 51 och II: 67, I: 367 och 11: 426 samt I: 509 och II: 595

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Andra lagutskottets utlåtande nr \5 år 1961

innehåller yrkanden om att inkomst av annat förvärvsarbete måtte likställas

med anställningsinkomst i avseende å beräkningen av pensionsgrundande

inkomst. I de vid riksdagens början väckta motionerna 1:501 och 11:586

ävensom i de i anledning av propositionen väckta motionerna 1. 626 och

U: 738, 1: 627 och II: 737 samt II: 7H har framställts yrkanden av innebörd

att möjlighet skall öppnas att i förevarande hänseende uppnå likställdhet

mellan inkomst av annat förvärvsarbete och anställningsinkomst men att

den försäkrade skall äga valfrihet att bestämma om och i vad mån en sådan

likställdhet skall tillämpas beträffande hans inkomst. Slutligen har i de

vid riksdagens början väckta motionerna I: 502 och II: 593 hemställts, att

den gräns vid vilken tredjedelsreduktionen börjar tillämpas måtte höjas

från dubbla till tredubbla basbeloppet.

Utskottet tar först upp frågan huruvida den enskilde skall ha valfrihet

att bestämma i vad mån hans inkomst av annat förvärvsarbete skall vara

pensionsgrundande.

För en sådan valfrihet talar bl. a. den omständigheten, att behovet av pensionsskydd

kan vara högst olika bland dem som har inkomst av annat förvärvsarbete,

och vidare att möjligheterna att betala avgifterna till pensioneringen

varierar betydligt bland de försäkrade.

Huru man i de olika motionerna tänker sig valfriheten utformad är inte

fullt entydigt preciserat. En möjlighet är, att den försäkrade för varje

år skall äga bestämma hur stor del av inkomsten som skall räknas såsom

pensionsgrundande. En valfrihet av detta slag skulle emellertid uppenbarligen

inbjuda till missbruk med hänsyn till de inom försäkringen gällande

15- och 30-årsreglerna. Så skulle t. ex. den, vars inkomst under 15 år uppgått

till 30 000 kr. om året i 1957 års penningvärde och som under dessa

år låtit inkomsten vara pensionsgrundande till hela sitt belopp, därefter utan

minskning i sin pensionsrätt kunna bestämma att den pensionsgrundande

inkomsten i fortsättningen skall beräknas till lägsta tillåtna andel av inkomsten.

Med hänsyn härtill måste man tänka sig en sådan utformning av

valfriheten, att valmöjligheten endast föreligger vid det tillfälle då pensionsgrundande

inkomst första gången skall beräknas pa inkomst av annat

förvärvsarbete. Därvid måste den försäkrade ta ställning till hur stoi

del av hans inkomst av annat förvärvsarbete som skall vara pensionsgrundande,

och detta ställningstagande måste bli bindande för honom även beträffande

inkomster i framtiden. Givetvis bör dock rätten att begära undantagande

från försäkringen kvarstå. Emellertid synes även detta alternativ

förenat med nackdelar. Det framstår sålunda knappast såsom önskvärt, att

den enskilde redan i början av sin verksamhet inom förvärvslivet måste

fatta ett definitivt avgörande angående sitt framtida pensionsskydd. Vidare

skulle införandet av eu sådan valfrihet komplicera pensionsreglerna och

tynga administrationen. Med hänsyn till vad salunda anförts finner sig

utskottet icke kunna förorda, att valfrihet av förevarande slag införes i pensionssystemet,

och avstyrker därför motionerna I: 501 och II: 580, I: 020 och

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

11:738, 1:627 och 11:737 samt 11:744, såvitt dessa innehåller yrkanden

om valfrihet.

Det återstår härefter att ta ställning till frågan, huruvida propositionens

förslag bör genomföras eller den nuvarande regeln om tredjedelsreduktion

bör bibehållas. Även andra lösningar kan tänkas, t. ex. den motionsledes

framförda, att reduktionen bör sätta in först vid tredubbla basbeloppet.

Såsom utskottet ovan framhållit varierar behoven av pensionsskydd hos

dem som har inkomst av annat förvärvsarbete, liksom deras förmåga att

betala de med pensioneringen förenade avgifterna. Uppenbarligen saknar

en del företagare behov av ett bättre pensionsskydd än det som enligt gällande

regler kan tillförsäkras dem. Det kan inte heller uteslutas, att vissa av

dem kan få svårigheter att rå med avgifterna. Man kan därför hysa tveksamhet

om lämpligheten av att genom ändringar i reglerna om beräkning

av pensionsgrundande inkomst förbättra pensionsskyddet med åtföljande

högre avgifter. Av departementschefens yttrande framgår, att även han

ifrågasatt lämpligheten av en sådan åtgärd. Att han likväl framlagt sitt

förslag måste ses mot bakgrunden av de starka opinionsyttringar som under

senare tid framkommit för en sådan ändring. Vidare ger det ökade

antalet aktiebolagsbildningar stöd för antagandet, att det är ett utbrett

önskemål, att förevarande skillnad i beräkningssättet beträffande pensionsgrundande

inkomst undanröjes.

Ett genomförande av det i propositionen framlagda förslaget får därför

förutsättas vara i överensstämmelse med önskemålen hos det stora flertalet

av dem som skulle beröras av ändringen. Den ökning av pensionsavgifterna

som förslaget innebär ter sig inte heller avskräckande. På en inkomst av

20 000 kr. skulle ökningen i avgifter vid ett avgiftsuttag om tio procent stanna

vid 400 kr. om året, allt beräknat i 1957 års penningvärde. Såsom framgår

av vad departementschefen anfört kan man dessutom knappast tänka

sig någon annan lösning, som skulle kunna tillfredsställa de framställda

önskemålen. En höjning av den gräns, vid vilken tredjedelsreduktionen börjar

tillämpas, skulle sålunda endast förminska men inte avlägsna de orättvisor

som ansetts förenade med nu gällande regler. På grund härav finner

sig utskottet böra tillstyrka propositionens förslag. Detta innebär, att utskottet

avstyrker dels det i motionerna 1:627 och 11:737 framställda yrkandet

om att nu gällande regel om tredjedelsreduktion tills vidare skall

behållas i avbidan på att bestämmelser om valfrihet av förut behandlad innebörd

införts, dels ock yrkandet i motionerna I: 502 och II: 593 om höjning

av gränsen beträffande tredjedelsreduktionen. Genom utskottets ställningstagande

måste förevarande, i motionerna 1:51 och 11:67, 1:367 och

II: 426 samt I: 509 och II: 595 upptagna yrkanden liksom förevarande yrkande

i motionerna 1:501 och 11:586, i den mån det avser likställande

av inkomst av annat förvärvsarbete med anställningsinkomst, anses tillgodosedda.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

I övrigt har de i propositionen framlagda förslagen och de av departementschefen

i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit utskottet anledning

till erinran eller särskilt uttalande.

Eftersom de i propositionen framlagda förslagen bl. a. berör 48 § sjukförsäkringslagen,

som upptar bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring

för studerande, har utskottet funnit lämpligt

att i förevarande sammanhang behandla motionerna I: 281 och II: 235

om höjning av maximibeloppet för denna försäkring.

Enligt gällande regler kan den som till följd av studier eller annan utbildning,

som beräknas pågå minst ett halvt år, inte eller endast i ringa utsträckning

ägnar sig åt förvärvsarbete, genom frivilliga avgifter försäkra

sig så att han erhåller sjukpenning på 3, 4, 5 eller 6 kronor för dag eller

sjukpenningtillägg på 1, 2 eller 3 kronor för dag. Det sammanlagda sjukpenningbeloppet

får inte överstiga 6 kronor för dag.

Motionärerna har yrkat, att sjukpenningbeloppets maximum måtte höjas

till 8 kronor. Såsom motivering för yrkandet har motionärerna framhållit,

att en avsevärd försämring i penningvärdet ägt rum sedan nuvarande

maximibelopp fastställdes 1953.

I proposition till fjolårets riksdag föreslogs en höjning av maximibeloppet

beträffande den frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg för hemmafruar

m. fl. från 6 till 8 kronor per dag. Andra lagutskottet, som i sitt av

riksdagen godkända utlåtande biträdde propositionen, anförde bland annat,

att det var angeläget att en höjning av sjukpenningbeloppets maximum

kom till stånd.

Enligt utskottets mening talar samma skäl för en höjning av förmånerna

inom den frivilliga studerandeförsäkringen. Denna försäkringsform har

fått en relativt ringa omfattning. Det är troligt, att ett högre maximum för

sjukpenningtillägget kommer att göra försäkringen mera lockande och därigenom

bidraga till ökad anslutning. Även från denna synpunkt är en höjning

önskvärd. Höjningen bör genomföras den 1 januari 1962.

På samma sätt som skedde vid höjningen av maximibeloppet för sjukpenningtillägg

till hemmafruförsäkringen bör det införas ett övergångsstadgande

om dispens från de för den frivilliga försäkringen i 49 § sjukförsäkringslagen

stadgade ålders- och liälsovillkoren för dem som omedelbart

före ikraftträdandet hade försäkring av ifrågavarande slag och som

inom sex månader från ikraftträdandet anmäler att de önskar övergå till

högre sjukpenning eller sjukpenningtillägg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag å följande motionsyrkanden,

nämligen

1) det i motionerna I: 502 och II: 593 upptagna yrkandet;

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Andra lagutskottets utlåtande nr bo år 1961

2) det i motionerna I: 623 och II: 741 upptagna yrkandet

om särskild representant för det allmänna i socialförsäkringsprocessen;
3)

det i motionerna 1:626 och 11:738 upptagna yrkandet;
4)

det i motionerna I: 627 och II: 737 under II. upptagna

yrkandet;

5) de i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandena,

såvitt de innebär avslag å de i propositionen framlagda

förslagen om sjukförsäkringens lokala organisation;

6) det i motionen II: 744 upptagna yrkandet att den s. k.

tvåtredjedelsregeln skall bibehållas såsom en valmöjlighet

vid sidan av det i propositionen framlagda förslaget; samt

7) de i motionen 11:745 under A. b)—e) upptagna yrkandena,

såvitt de hänvisats till lagutskott,

I. måtte — med förklaring att riksdagen i anledning av motionerna I: 281

och II: 235 funnit att, utöver vad som föreslagits i propositionen, viss ändring

bör ske i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring —

för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget till ändring

i nämnda lag med de ytterligare ändringar att ingressen, 48 § och övergångsbestämmelserna

erhåller nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade

lydelser.

Ingress

(Kungl. Maj.ts förslag)

Härigenom förordnas beträffande

lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring, dels att 61—68, 80,

86—88 och 112—120 §§ skola upphöra

att gälla, dels att 3, 4, 9, 15,

16, 18, 31, 33, 39, 41, 42, 55—58,

60, 69—72, 75, 76, 78, 79, 81—85,

89, 92—94, 97, 99, 103, 104, 109 och

111 §§ skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att i 5,

6, 19, 27, 34, 37, 40, b6—b9, 52, 53,

59, 73, 74, 77, 90, 91, 95, 98, 101,

102, 105, 107 och 108 §§ orden »allmän

sjukassa» och »centralsjukkassa»

eller former av dessa ord skola

ersättas med ordet »sjukkassa» eller

motsvarande former härav, dels

att omedelbart efter 77 § skall in
-

(Utskottets förslag)

Härigenom förordnas beträffande

lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring, dels att 61—68, 80,

86—88 och 112—120 §§ skola upphöra

att gälla, dels att 3, 4, 9, 15, 16,

18, 31, 33, 39, 41, 42, b8, 55—58,

60, 69—72, 75, 76, 78, 79, 81—85,

89, 92—94, 97, 99, 103, 104, 109 och

111 §§ skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att i 5,

6, 19, 27, 34, 37, 40, b6, b7, b9, 52,

53, 59, 73, 74, 77, 90, 91, 95, 98,

101, 102, 105, 107 och 108 §§ orden

»allmän sjukkassa» och »centralsjukkassa»

eller former av dessa ord

skola ersättas med ordet »sjukkassa»

eller motsvarande former härav,

dels att omedelbart efter 77 §

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Kungl. Maj:ts förslag)

föras en ny paragraf, betecknad

77 a §, av den lydelse bär nedan angives,

dels att överskrifterna omedelbart

före 61, 86, 112 och 118 §§ skola

utgå ur lagen, dels ock att omedelbart

framför 77 a § skall införas en

ny överskrift av nedan angiven lydelse.

(Utskottets förslag)

skall införas en ny paragraf, betecknad

77 a §, av den lydelse här nedan

angives, dels att överskrifterna

omedelbart före 61, 86, 112 och 118

§§ skola utgå ur lagen, dels ock att

omedelbart framför 77 a § skall införas

en ny överskrift av nedan angiven

lydelse.

48 §.

Sjukkassemedlem, vilken till följd

av studier eller annan utbildning,

som beräknas pågå minst ett halvt

år, icke eller endast i ringa utsträckning

ägnar sig åt förvärvsarbete,

äger hos den sjukkassa han tillhör

genom frivilliga avgifter försäkra sig

för erhållande av sjukpenning eller

tillägg till den sjukpenning, som han

äger uppbära på grund av den obligatoriska

försäkringen. Sjukpenning,

som nu avses, må utgöra tre, fyra,

fem eller sex kronor för dag. Sjukpenningtillägg,

som nyss sagts, må

utgöra en, två eller tre kronor för

dag, dock högst det av dessa belopp,

som motsvarar skillnaden mellan sex

kronor och sjukpenningen på grund

av den obligatoriska försäkringen.

Sjukkassemedlem, vilken till följd

av studier eller annan utbildning,

som beräknas pågå minst ett halvt

år, icke eller endast i ringa utsträckning

ägnar sig åt förvärvsarbete,

äger hos den sjukkassa han tillhör

genom frivilliga avgifter försäkra

sig för erhållande av sjukpenning

eller tillägg till den sjukpenning,

som han äger uppbära på grund av

den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenning, som nu avses, må utgöra

tre, fyra, fem, sex, sju eller

åtta kronor för dag. Sjukpenningtillägg,

som nyss sagts, må utgöra

en, två, tre, fyra eller fem kronor

för dag, dock högst det av dessa belopp,

som motsvarar skillnaden mellan

åtta kronor och sjukpenningen

på grund av den obligatoriska för
-

säkringen.

Sjukpenning eller — —----hel sjukpenning.

Å sjukpenning------ — 25 §§ sägs.

Den i — —-----motsvarande tillämpning.

övergångsbestämmelser

Denna lag------— juli 1961.

I samband —---—--följande iakttagas.

1. Beträffande klagan — — —---av försäkringsdomstolen.

2. Centralsjukkassa skall — —--— -— allmänna sjukkassa.

3. Enligt äldre-----— äldre lydelse.

4. Ordinarie ombudsmöte — -—• •— ---bestämmelser tillämpas.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 45

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

5. Styrelseledamöter och------november 1961.

6. De enligt-----— år 1962.

7. Den som vid utgången av år 1961

år frivilligt försäkrad enligt 48 § äger

utan hinder av vad i 49 § första stycket

är stadgat rätt att, i den mån de

nya bestämmelserna så medgiva,

övergå till högre sjukpenning eller

sjukpenningtillägg, såvida framställning

därom göres senast den 30

juni 1962.

II. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

försäkringsdomstol;

III. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring;
IV.

måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag

om besvär över försäkringsrådets beslut;

V. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående

ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän

tilläggspension, varigenom jämväl motionerna 1:51 och 11:67, det i motionerna

1:367 och 11:426 under 3. upptagna yrkandet samt motionerna

I: 509 och II: 595 får anses tillgodosedda och besvarade;

VI. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för

allmän tilläggspension;

VII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående

uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

m. in.; samt

VIII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget angående

ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen

framlagda författningsförslag, nämligen

I. förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om

moderskapshjälp;

II. förslaget till lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter

och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen;
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 139

III. förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare;

IV. förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 21 maj

1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande

arbetsanställning;

V. förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 29 augusti

1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som

icke äro bosatta i riket; samt

VI. förslaget till reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets

fonder;

C. att riksdagen måtte — med bifall till det i motionerna

1:623 och 11:741 upptagna yrkandet rörande socialförsäkringsbolagens

rätt att meddela yrkesskadeförsäkring, det i motionerna I: 628 och II: 740

upptagna yrkandet samt det i motionen II: 745 under A. a) upptagna yrkandet

— avslå Kungl. Maj :ts begäran, att riksdagen måtte för sin del fatta

principiellt beslut om att bolag, som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

icke efter utgången av år 1965 skall äga meddela försäkring enligt

nämnda lag;

D. att riksdagen måtte — med avslag å det i motionerna

I: 623 och II: 741 upptagna yrkandet rörande riktlinjerna för den framtida

handläggningen av pensionsärenden, det i motionerna I: 625 och II: 739

upptagna yrkandet samt det i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandet

rörande tillsättningen av ledamöter i pensionsdelegation — förklara

sig godtaga de av departementschefen i propositionen angivna riktlinjerna

för den framtida ordningen för handläggning inom de allmänna sjukkassorna

av ärenden rörande folkpension och allmän tilläggspension m. m.;

samt

E. att följande motioner, nämligen

1) I: 281 och II: 235;

2) I: 501 och II: 586, såvitt de behandlats i förevarande

utlåtande;

3) I: 502 och II: 593;

4) I: 627 och II: 737;

5) I: 629 och II: 743; samt

6) II: 744,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Carlqvist1, fru Gärda Svenson* 1 2, fröken Nordström1, herrar Lars Larsson2,

Edström2, Ivaijser2, Söderquist2, Virgin1, Nyman1 och Thorsten Larsson1;
från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg1,

Rimmerfors2, Odhe1*, Bengtsson i Varberg2, fröken Sandell2, herrar

Wiklund i Stockholm1*, Johansson i Södertälje2, Fredriksson2, fru Eriksson

i Ängelholm1, herrar Björkman1*, Gustavsson i Alvesta, Svensson i Kungälv1*

och Hamilton2.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 I den del som avser frivillig sjukpenningförsäkring för studerande.

2 I samtliga delar utom den som avser frivillig sjukpenningförsäkring för studerande.

Reservationer

Med direkt anknytning till de i propositionen framlagda förslagen

I. vid 9 § förslaget till lag om försäkringsdomstol (avser ersättning till

part i anledning av personlig inställelse vid domstolen)

av fru Gärda Svenson, herrar Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka

ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande å s. 131, som börjar med orden

»Även enligt» och slutar med orden »förevarande motionsyrkande», bort

ersättas med text av följande lydelse.

»Även enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att part i de

med motionsyrkandet avsedda fallen erhåller ersättning av det allmänna för

sin inställelse. Enligt de bestämmelser som föreslås skola gälla för processen

vid försäkringsdomstolen skall domstolen pröva vilken betydelse parts

utevaro skall tillmätas i bevisavseende. Det kan inte uteslutas, att part av

ekonomiska skäl finner sig icke kunna efterkomma ett föreläggande att inställa

sig vid domstolen, något som ur utredningssynpunkt kan lända honom

till nackdel. En ledamot av lagrådet har också förordat, att i lagen om försäkringsdomstol

intages bestämmelser, som ger möjlighet att under vissa

närmare angivna förutsättningar tillerkänna part ersättning av allmänna

medel för inställelse vid domstolen.

Av de skäl som sålunda anförts finner utskottet nödvändigt, att beslut i

frågan om parts ersättning fattas redan i förevarande sammanhang. Ett sådant

beslut bör icke inverka hindrande för strävandena att efter pågående

utredning av besvärssalckunniga få till stånd en samlande lösning i fråga

om fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden i förvaltningsprocess.

Utskottet förordar, att i lagen om försäkringsdomstol bestämmelse intages

om att part, som förelagts att personligen inställa sig till muntlig handläggning

vid försäkringsdomstolen, skall erhålla ersättning av allmänna me
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

del för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan enligt vad

som är stadgat om sådan ersättning till vittne m. fl. Utskottet tillstyrker

således förevarande motionsyrkande.»

b) att utskottet med bifall till det i motionen II: 745 under A. d) upptagna

yrkandet bort hemställa, att 9 § lagen om försäkringsdomstol måtte erhålla

följande lydelse.

»9 §.

Förfarandet i----—-----— nedan stadgas.

Finnes erforderligt att part eller annan höres muntligen, äger domstolen

förordna därom. Till sådan handläggning skall part kallas; och må parten

föreläggas att inställa sig personligen vid äventyr att utevaro ej utgör hinder

för målets vidare handläggning och avgörande. Om så erfordras, skall till

part, vilken förelagts personlig inställelse, utgå ersättning av allmänna medel

för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan enligt vad som

är stadgat om sådan ersättning till vittne.

Vad i —----—----— stängda dörrar.»

II. vid utskottets hemställan under C (avser socialförsäkringsbolagens

framtid)

av herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, Lars Larsson, Bengtsson i

Varberg, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje och Fredriksson,

vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 121 börjar med orden

»Enligt utskottets» och å s. 123 slutar med orden »förevarande del», bort ersättas

med text av följande lydelse.

»Enligt utskottets mening talar de av departementschefen anförda skälen

entydigt för att yrkesskadeförsäkringen i framtiden koncentreras till de organ

som handhar sjukförsäkring och pensionering. De härmed förenade

administrativa fördelarna är uppenbarligen betydande, vare sig yrkesskadeförsäkringen

kvarstår som självständig försäkring eller blir ett komplement

till övriga socialförsäkringsgrenar. Med hänsyn härtill bör redan nu principbeslut

fattas om en sådan koncentration i framtiden. Härigenom erhåller

social försäkringsbolagen och dess personal i god tid varsel om de förestående

förändringarna och har möjlighet att planlägga avvecklingen av

rörelsen. På grund av vad sålunda anförts biträder utskottet det i propositionen

framlagda förslaget, att socialförsäkringsbolagen icke efter utgången av

år 1965 skall äga meddela försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Utskottet

avstyrker följaktligen förevarande motionsyrkanden.»

b) att utskottet under C. bort hemställa,

»att riksdagen måtte — med avslag å det i motionerna

I: 623 och II: 741 upptagna yrkandet rörande socialförsäk
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ringsbolagens rätt att meddela yrkesskadeförsäkring, det

i motionerna I: 628 och II: 740 upptagna yrkandet samt det

i motionen II: 745 under A. a) upptagna yrkandet — i enlighet

med Kungl. Maj :ts förslag besluta, att bolag, som

avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången

av år 1965 skall äga meddela försäkring enligt nämnda

lag».

III. vid utskottets hemställan under D (avser pensioneringens lokala

administration)

A. av fru Gärda Svenson, herrar Edström, Söderquist, Anderson i Sundsvall,

Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 127 börjar med orden

»Pensioner från» och å s. 128 slutar med orden »motsvarande delar», bort

ersättas med text av följande lydelse.

»Pensioner från den allmänna tilläggspensioneringen skall börja utges

fr. o. m. år 1963. Dessförinnan bör den reform på invalidpensioneringens

område, som nu är under utarbetande inom bl. a. 1958 års socialförsäkringskommitté,

ha antagits av riksdagen. Proposition härom torde dock inte

kunna föreläggas riksdagen förrän våren 1962. Otvivelaktigt kommer invalidpensionerna

i framtiden att bli av en helt annan omfattning än nu. Det

kan dessutom förutsättas, att invalidpensionerna blir beroende på den försäkrades

återstående arbetsförmåga. Bedömningen av invaliditetsgraden

torde därför i många fall bli svår och grannlaga. Det kan bli fråga om att

taga hänsyn till en råd omständigheter, som i det enskilda fallet inverkar

på försörjningsförmågan, såsom t. ex. arbetsförhållandena på bostadsorten

och möjligheterna till omskolning. En individuell prövning av den art, det

kan bli fråga om, bör knappast verkställas enbart av ett regionalt organ. Det

synes förutsätta medverkan av kommunalt organ med kännedom om de

lokala förhållandena.

Härtill kommer att något förslag angående folkpensioneringens finansiering

ännu icke föreligger. Sådant förslag torde icke kunna framläggas förrän

tidigast i samband med ovan berörda proposition om invalidpensioneringens

utformning. Skulle det definitiva förslaget komma att innebära att kommunerna

även i fortsättningen skall bidraga till kostnaderna för invalidpensioneringen,

framstår det som självklart att ett kommunalt organ skall

medverka vid prövningen.

Vad åter angår alternativet med en central prövning av samtliga invalidpensionsärenden

vill utskottet utöver de skäl däremot som departementschefen

anfört framhålla, att man inte torde kunna förutsätta att enhetligheten

i avgörandena blir i någon mera påfallande grad större vid detta

alternativ än enligt den i propositionen förordade ordningen. Man måste

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nämligen räkna med att efter de nya invalidpensionsreglernas ikraftträdande

antalet ärenden kommer att öka betydligt. Prövningen av ärendena skulle

då inte kunna koncentreras till en expertgrupp inom centralmyndigheten

utan måste uppdelas på flera sådana grupper med följd att enhetligheten

i avgörandena kan minskas. Vidare vill utskottet betona, att man som regel

inte förlägger avgörandena till en centralmyndighet, om ärendenas antal

motiverar en regional prövning och möjligheter finns att skapa lämpliga

regionala organ.

Utskottet delar alltså den i motionerna I: 623 och II: 741 framförda uppfattningen

att slutligt ställningstagande till pensioneringens lokala administration

icke bör ske, förrän lagförslag framlagts dels om utformningen

av invalidpensioneringen och dels om folkpensioneringens finansiering.

Tvingande skäl att dessförinnan genom principbeslut fastlåsa det prövningsförfarande,

som skall förekomma i samband med beviljandet av invalidpension,

föreligger enligt utskottets mening icke. Utskottet har däremot icke

kunnat biträda det i motionerna I: 625 och II: 739 framställda yrkandet om

central prövning av samtliga invalidpension särenden.»

b) att utskottet under D. bort hemställa,

»att riksdagen — med bifall till det i motionerna I: 623

och II: 741 upptagna yrkandet rörande riktlinjerna för den

framtida handläggningen av pensionsärenden samt med avslag

på det i motionerna I: 625 och II: 739 upptagna yrkandet

och det i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandet

rörande tillsättningen av ledamöter i pensionsdelegation

— måtte avslå det i propositionen framlagda förslaget om

att riksdagen måtte fatta principbeslut rörande riktlinjerna

för den framtida ordningen för handläggning inom de allmänna

sjukkassorna av ärenden rörande folkpension och

allmän tilläggspension m. m.»

B. av herrar Kaijscr och Hamilton, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 127 börjar med orden

»Såvitt utskottet» och å s. 128 slutar med orden »motsvarande delar», bort

ersättas med text av följande lydelse.

»Departementschefen anför i propositionen olika skäl som talar för att

prövningen av invalidpensionsärendena förlägges till regionala organ. Härigenom

uppnås en i och för sig eftersträvansvärd anknytning till sjukförsäkringen.

En dylik anordning är jämväl ägnad att medföra ett snabbare

avgörande av invalidpensionsärendena, något som också är önskvärt. Trots

bortfallet av inkomstprövningen kommer även i framtiden en utredning

angående den försäkrades inkomstförhållanden att vara av stor betydelse

vid avgörandet av dessa ärenden. Sådan utredning bör enligt utskottets me
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ning kunna tillföras ärendena genom pensionsdelegationerna — om så erfordras

i samarbete med de lokalt arbetande försäkringsnämnderna.

Obestridligen kommer invaliditetsbedömningen att bli avsevärt mera

komplicerad i framtiden med hänsyn såväl till de nya kategorier, som kommer

till bedömning efter införandet av tilläggspensioneringen och inkomstprövningens

slopande som till de ändrade grunderna för invaliditetsbedömning.

Avgörandet av de enskilda invaliditetsfallen kommer därför att kräva

särskild expertis. Därjämte föreligger vid decentraliserat avgörande risk

för att bedömningen icke blir enhetlig de olika delegationerna emellan.

Invaliditetsbedömningens större ekonomiska betydelse för den enskilde

— liksom för hela pensionssystemet — gör att än större vikt än tidigare

måste läggas på att de enskilda fallen blir föremål för en grundlig utredning.

Det tillskott av sakkunskap på det regionala planet som pensionsdelegationerna

innebär kommer säkerligen att medföra ökade möjligheter för detta.

Men dessa delegationer har icke tillgång till den erfarenhet och den mångsidiga

expertis som det centrala socialförsäkringsorganet besitter. Det synes

därför riktigt att det slutliga avgörandet av dessa ärenden företages centralt

inom riksförsäkringsverket. Att handläggningstiden härigenom i vissa fall

kan bli förlängd torde visserligen icke kunna förnekas. I allmänhet borde

dock avgörandena kunna fattas utan nämnvärd tidsutdräkt, om organisationen

inom riksförsäkringsverket anpassas efter nödvändigheten av snabba

beslut.

På grund av vad som sålunda anförts anser utskottet att pensioneringens

lokala administration bör uppbyggas i enlighet med de riktlinjer departementschefen

uppdragit dock med det undantaget att avgörandet av invalidpensionsärenden

i enlighet med vad som yrkats i motionerna 1:625 och

II: 739 skall företagas vid den centrala försäkringsmyndigheten (riksförsäkringsverket).

I enlighet härmed kan utskottet icke biträda förevarande,

i motionerna I: 623 och II: 741 upptagna yrkande.»

b) att utskottet under D. bort hemställa,

»att riksdagen måtte — med avslag å det i motionerna

1:623 och 11:741 upptagna yrkandet rörande riktlinjerna

för den framtida handläggningen av pensionsärendena och

det i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandet samt

med bifall till det i motionerna I: 625 och II: 739 upptagna

yrkandet — förklara sig godtaga de av departementschefen

i propositionen angivna riktlinjerna för den framtida ordningen

för handläggning inom de allmänna sjukkassorna av

ärenden rörande folkpension och allmän tilläggspension

m. m. med det undantaget, att invalidpensionsärendena bör

förberedas av pensionsdelegationerna inom sjukkassorna och

företagas till slutligt avgörande inom riksförsäkringsverket».

s. 145 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

145

Utan direkt anknytning till de i propositionen framlagda förslagen

IV. angående särskild partsrepresentation för det allmänna — ett allmänt

ombud — i socialförsäkringsprocessen

av fru Gärda Svenson, herrar Edström, Kaijser, Söderquist, Anderson i

Sundsvall, Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta och Hamilton, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 130 börjar med orden

»Emellertid anser» och å s. 131 slutar med orden »motsvarande delar», bort

ersättas med text av följande lydelse.

»Departementschefen synes i princip dela denna uppfattning, men anser

att man i uppbyggnadsskedet bör pröva ett enpartssystem med möjlighet

för den centrala myndigheten att underställa sina avgöranden försäkringsdomstolens

prövning.

Utskottet hyser den principiella uppfattningen att det är mindre lämpligt

att låta domstolen börja sitt arbete från ett utgångsläge som förutsättes

snart komma att ändras. Det förtjänar också framhållas, att domstolen från

början sannolikt kommer att få en relativt begränsad arbetsbörda, varför

tid skulle ha funnits att bygga upp ett både ur rättssäkerhets- och praktiska

synpunkter tillfredsställande tvåpartsförfarande.

En väsentlig vinst med ett omedelbart införande av tvåpartssystemet

skulle i övrigt ha varit att det föreslagna underställningssystemet hade kunnat

undvikas. Detta anses numera som ett föråldrat tillvägagångssätt, som

man i det moderna administrativa förfarandet söker undvika. Det vore enligt

utskottets mening mindre lyckligt om detta system — låt vara endast

övergångsvis — skulle införas vid den rättsliga prövningen i högsta instans

på socialförsäkringens område.

Utskottet finner alltså i likhet med motionärerna att frågan om en särskild

partsrepresentant för det allmänna snarast bör bringas till sin lösning. Försäkringsdomstolen

skall emellertid enligt vad som föreslås i propositionen

träda i verksamhet redan den 1 juli innevarande år. Tiden intill dess medger

icke utrymme för de ytterligare överväganden av frågan, som kan erfordras

innan ett definitivt beslut fattas. Utskottet föreslår därför, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag i ärendet till innevarande

års höstriksdag i syfte att särskild partsrepresentant för det allmänna

må tillsättas och börja sin verksamhet med ingången av år 1962.»

b) att utskottet i anledning av motionerna I: 623 och II: 741 samt motionen

II: 745 bort hemställa,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om förslag till innevarande riksdags höstsession, att det allmänna

fr. o. in. år 1962 i försäkringsdomstolen skall företrädas

av en särskild partsrepresentant i enlighet med vad

lagrådet förordat».

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

V. angående valfrihet beträffande deltagande med inkomst av annat förvärvsarbete

vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst inom den allmänna

tilläggspensioneringen

av fru Gärda Svenson, herrar Edström, Kaijser, Söderquist, Anderson i

Sundsvall, Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta och Ilamilton, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 133 börjar med orden

»Utskottet tar» och å s. 134 slutar med orden »anses tillgodosedda», bort

ersättas med text av följande lydelse.

»Utskottet vill som sin mening framhålla, att regeln om den obligatoriska

tredjedelsreduktionen måste betraktas som en orättvisa mot stora grupper

av företagare och fria yrkesutövare, vilkas inkomster i huvudsak är att

hänföra till den egna arbetsinsatsen. Den under det senaste året framträdande

tendensen till en stark ökning av antalet aktiebolagsbildningar, varigenom

företagare som anställda i sina egna företag kan få räkna pension

som löntagare, torde utgöra bevis för att reduktionsregeln inte motsvarar

dessa företagares önskemål. Organisationer, som företräder företagare och

fria yrkesutövare, har på olika sätt givit till känna sitt intresse för möjligheterna

av en lika beräkning av den pensionsgrundande inkomsten för å ena

sidan löntagarna och å andra sidan företagarna och de fria yrkesutövarna.

Utskottet anser, att löneinkomst och företagarinkomst i lika mån bör ge

underlag för pensionsrätt. Härav framgår, att utskottet avstyrker det motionsledes

framförda yrkandet, att en obligatorisk tredjedelsreduktion skulle

bibehållas men sätta in först vid tredubbla basbeloppet.

Utskottet tar därefter upp frågan huruvida den enskilde skall ha valfrihet

att bestämma i vad mån hans inkomst av annat förvärvsarbete skall ingå

som pensionsgrundande i ATP-försäkringen.

De i propositionen föreslagna ändringarna har enligt departementschefen

dikterats av en önskan att såvitt möjligt tillmötesgå önskemålen från berörda

grupper. Departementschefen uttrycker även sin vilja att diskutera

varje positivt förslag till förbättringar av ATP, som kan förenas med reformens

principiella huvuddrag och som kan tänkas vinna bred anslutning

av dem som beröres och i de beslutande politiska instanserna. Som ett uttryck

för de önskemål, som i nämnda avseende finns hos företagargrupperna,

betraktar utskottet den framställning, som Riksförbundet Landsbygdens

folk gjort hos Kungl. Maj :t om utredning av de tekniska möjligheterna

för ökad valfrihet beträffande deltagandet med inkomst av annan

förvärvsverksamhet i den allmänna tilläggspensioneringen.

Många företagare, särskilt jordbrukare men också småindustri- och

hantverksidkare, måste investera betydande kapital i sina företag men har

det oaktat relativt små inkomster. I regel måste de i stor utsträckning

låna kapital till dessa investeringar. Härav följer, att de måste prestera

omfattande amorteringar, vilket minskar deras möjligheter att av de lö
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

pande inkomsterna avsätta medel för pensionsförsäkring. Utskottet håller

det för sannolikt, att vissa företagare under sådana förhållanden kan få

svårigheter att rå med avgifterna, om hela deras förvärvsinkomst obligatoriskt

skall inräknas som pensions- och avgiftsgrundande. Det amorteringssparande,

som dessa grupper måste fullgöra, skapar emellertid samtidigt

en bättre trygghet för ålderdomen och minskar sålunda behovet av

ATP-försäkring. I första hand behovet av ett efterlevande- och invaliditetsskydd

gör det dock i många fall angeläget, att sådana företagare beredes

möjligheter att vara med i försäkringen inom ramen för sina ekonomiska

resurser. Det varierande behovet av pensionsskydd liksom försäkringstagarnas

skiftande ekonomiska möjligheter att betala avgifterna till pensioneringen

nödvändiggör enligt utskottets mening, att viss valfrihet lämnas

företagarna att bestämma i vad mån deras inkomster av annat förvärvsarbete

skall ingå i försäkringen som pensionsgrundande.

Motionsledes har föreslagits, att beslut redan nu skulle fattas om valfrihet

mellan nuvarande tvåtredjedelsregel och de bestämmelser om full pensionsrätt,

som gäller för löntagarna. Såsom påtalats i motionen II: 744 får

emellertid tvåtredjedelsregeln inte effekt förrän över dubbla basbeloppet,

varför den erbjuder ringa valmöjlighet i lägre inkomstlägen. Det vore därför

enligt utskottets mening önskvärt, att det för dessa grupper av försäkrade

ges en möjlighet att välja ett lägre och därmed också billigare pensionsskydd.

Med hänsyn härtill anser utskottet, att frågan om valfrihet

för företagare mellan ytterligare pensionsnivåer bör utredas skyndsamt.

Det har motionsledes också förordats, att tvåtredjedelsregeln i avvaktan

på resultatet av nämnda utredning skulle bibehållas tills vidare som grund

för beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten av annan förvärvsverksamhet.

Den ovannämnda tendensen till ökning av antalet aktiebolagsbildningar,

som måste anses föranledd av olikheten i pensionsrätt, synes

emellertid motivera, att beslut redan nu fattas om att löneinkomst och företagarinkomst

i lika mån skall ge underlag för pensionsrätt. Med hänsyn

härtill tillstyrker utskottet den i propositionen föreslagna ordningen och

föreslår därjämte, att frågan om valfrihetens utformning skyndsamt utredes

i hela dess vidd.

Den utredning om utformningen av viss valfrihet mellan olika pensionsnivåer

för företagare, som utskottet ovan förordat, bör emellertid kunna

bedrivas så skyndsamt, att förslag kan föreläggas redan innevarande års

höstriksdag. Med vad utskottet sålunda förordat bör yrkandena i motionerna

I: 501 och II: 586, I: 026 och II: 738, I: 627 och II: 737 samt II: 744

om valfrihet för företagarna i fråga om pensionsnivåerna anses tillgodosedda.

»

b) att utskottet — med bifall till motionerna I: 501 och II: 586, såvitt de

behandlats i förevarandc utlåtande, motionerna I: 627 och II: 737 samt mo
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

tionen II: 744, såvitt de innehåller yrkanden om utredning och om förslag

rörande ökad valfrihet, ävensom i anledning av motionerna 1: 626 och

II: 738 — bort hemställa,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om så skyndsam utredning av frågan om valfrihet mellan

olika pensionsnivåer inom den allmänna tilläggspensioneringen

i enlighet med vad utskottet anfört, att förslag i frågan

kan föreläggas innevarande års höstriksdag».

s. 149 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 149

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Motioner ..................................... 2

De vid propositionen fogade författningsförslagen ...................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring .... 4

Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp ........ 32

Förslag till lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter

och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pen
sionsstyrelsen

.................................................... 33

Förslag till lag om försäkringsdomstol .............................. 34

Förslag till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring .... 39

Förslag till lag om besvär över försäkringsrådets beslut .............. 41

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för allmän tilläggspension

.................................................... 42

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän till
läggspension

.................................................... 46

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. . . 49

Förslag till lag angående ändring i lagen om folkpensionering ........ 51

Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare . . 55

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning ............ 57

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om sjukhjälp i

vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket ........ 59

Förslag till reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets

fonder .......................................................... 61

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 65

Inledning ............................................................ 66

De i propositionen framlagda förslagen ................................ 68

A. Allmänt ........................................................ 68

Departementschefen .............................................. 68

B. Frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida ställning inom socialförsäkringen

........................................................ 70

Administrationsnämnden .......................................... 70

Remissyttrandena ................................................ 71

Departementschefen .............................................. 73

Motioner ........................................................ 75

C. Socialförsäkringens lokala organisation ............................ 75

Departementschefen .............................................. 75

Motioner ........................................................ 87

D. Socialförsäkringens centrala administration ........................ 88

Departementschefen .............................................. 88

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Sid.

E. Socialförsäkringens högsta prövningsinstans, m.m................. 89

Departementschefen .............................................. 89

Lagrådet ........................................................ 100

Departementschefen ............... 106

Motioner ........................................................ 106

F. Pensionsgrundande inkomst ...................................... 107

Departementschefen .............................................. 107

Motioner ........................................................ 114

G. Folkpension till vissa utomlands bosatta, m.m....................... 116

Departementschefen .............................................. 116

H. Fickpengar till folkpensionärer .................................. 117

Departementschefen .............................................. 117

Motionsyrkande om höjning av maximibeloppet för frivillig sjukpenningförsäkring

för studerande .............................................. 118

Motionerna 1:281 och 11:235 ........................................ 118

Historik............................................................ 119

i; •

Utskottet ............................................................ 120

Yrkesskadeförsäkringens administration .............................. 120

Sjukförsäkringens lokala organisation ................................ 123

Merprestationerna .................................................. 125

Pensioneringens lokala organisation .................................. 126

Försäkringsdomstolen .............................................. 129

Pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen................ 131

Frivillig sjukpenningförsäkring för studerande ..... 135

Hemställan ........................................................ 135

Reservationer ........................................................ 140

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SI

204621

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:294 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till viss busstrafik m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 15 i texten