Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionenering, m. m., dels ock i ämnet väckt motion, i vad propositionen och motionen hänvisats till lagutskott.
1961-05-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1961:47, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionenering, m. m., dels ock i ämnet väckt motion, i vad propositionen och motionen hänvisats till lagutskott.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
1
Nr 47
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionenering,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion, i
vad propositionen och motionen hänvisats till lagutskott.
Genom en den 10 mars 1961 dagtecknad proposition, nr 80, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag om redareavgift för
sjöfolks pensionering,
dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Propositionen har, såvitt angår anslag till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt, hänvisats till statsutskottet.
I övrigt har propositionen hänvisats till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås viss omläggning av den vid handelsflottans pensionsanstalt
bedrivna särskilda sjöfolkspensioneringen i syfte att anpassa
denna till den allmänna tilläggspensioneringen. Förslaget innebär att sjöfolkspensioneringen
i betydligt högre grad än hittills inriktas på manskap
som kvarstannar längre tid i yrket. Även utländska sjömän berättigas under
vissa förhållanden till sjömanspension. Nuvarande befälspensionering
inom pensionsanstalten föreslås skola upphöra. Pensionsbeloppen föreslås
väsentligt höjda för dem som enligt det nya systemet kan tillgodoräkna sig
lång seglationstid.
Beträffande finansieringen föreslås att de pensionsavgifter (hyresavgifter),
som för närvarande erlägges av de ombordanställda, slopas. Nuvarande
redareavgift ersättes enligt förslaget av en kollektivt beräknad sådan
avgift, utgående efter 2,8 procent av kontantlönen till svenska och utländska
sjömän i manskapsställning. För närmast följande budgetår utgår avgiften
övergångsvis efter 2,1 procent. Avgiftsskyldigheten föreslås reglerad
i särskild lag om redareavgift för sjöfolks pensionering, avsedd att ersätta
nu gällande lag i ämnet.
Det hittillsvarande statsbidraget (f. n. 1,6 milj. kronor) till pensioneringen
föreslås skola avvecklas.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 11
2
Andra lagutskottets utlåtande nr tf år 1961
Det nya pensionssystemet föreslås med vissa övergångsanordningar träda
i tillämpning den 1 juli 1961.
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
lag om redareavgift för sjöfolks pensionering
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Redare skall i den omfattning nedan sägs erlägga avgift (redareavgift)
för beredande av pension enligt grunder, som bestämmas av Konungen och
riksdagen, åt sjömän, vilka såsom manskap varit för utrikes fart påmönstrade
svenskt handelsfartyg.
Till manskapet skall vid tillämpningen av denna lag hänföras sjöman,
som antagits av redaren eller befälhavaren och icke tillhör fartygs- eller
maskinbefälet eller är radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare.
Med handelsfartyg förstås fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande eller till annat ändamål, som äger gemenskap med
handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller dykning.
2 §.
Redareavgift erlägges för sjöman tillhörande manskapet och utgår med två
och åtta tiondels procent av sjömannens lön för tid, under vilken han varit
för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Med lön förstås kontant
lön för ordinarie arbetstid utan annat tillägg än tjänsteår stillägg.
3 §.
Konungen äger förordna, att viss personalgrupp tillhörande manskapet
skall vid tillämpningen av denna lag likställas med fartygs- och maskinbefälet
samt radiotelegrafist och ekonomiföreståndare.
4 §•
Erforderliga föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock skall redareavgift, som
erlägges för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962, beräknas efter två
och en tiondels procent av sjömannens lön.
Genom lagen upphäves lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om avgifter för
sjöfolks pensionering.
I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning av
densamma väckta motionen nr 630 i första kammaren av herrar Gorthon och
Schmidt. I motionen hemställes att statsbidrag skall utgå med oförändrat be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
3
lopp, 1 600 000 kronor, till pensioneringskostnaderna inom handelsflottans
pensionsanstalt samt att redareavgiften skall fastställas till 1,5 procent av
sjömannens lön. Beträffande motiveringen till motionärernas hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.
Den redogörelse, som härefter lämnas för propositionen, upptar vad föredragande
departementschefen anfört i propositionen. I fråga om gällande bestämmelser
samt det utredningsförslag och den promemoria, som legat till
grund för propositionen, ävensom remissyttrandena över dessa får utskottet
hänvisa till propositionen s. 4—43.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har anfört:
»Sedan gammalt åtnjuter sjömännen en särställning i pensionshänscende.
Sjömansyrkets påfrestningar och yrkets allmänna karaktär har ansetts motivera,
att sjömän, som seglat i utrikes fart, i form av pension får stöd till
sin försörjning från tidigare ålder än den, när den allmänna socialförsäkringen
träder till. Sjöfolkspensioneringen utgör sålunda ett led i det sociala
välfärdssystem, som särskilt omgärdar sjömansyrket.
De centrala bestämmelserna om sjöfolkspensioneringen upptages numera
i 1943 års lag om avgifter för sjöfolkspensionering samt i reglementet av
1944 för handelsflottans pensionsanstalt. Pensionssystemet innefattar en
obligatorisk ålderspensionsförsäkring av svenskt befäl och manskap, som
tjänstgör i utrikes fart. För befälskategorien, till vilken i detta sammanhang
även räknas radiotelegrafister och ekonomiföreståndare, utgår pensionen
livsvarigt från 60 års ålder. Manskapspensionen utgår från 55 år till 67
år och — ifråga om mera befarna sjömän — med ett lägre belopp för tid
därefter.
För rätt till befäls- eller manskapspension erfordras en seglationstid av
minst 36 månader.
Finansieringen av pensionerna sker genom avgifter, som erlägges av de
ombordanställda och redarna, samt genom statsbidrag.
Handelsflottans pensionsanstalt handhar även viss frivillig pensionering.
I samband med genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen
tillkallade jag, med stöd av vederbörligt bemyndigande, särskild utredningsman
med uppdrag att jämte experter utreda pensionsanstaltens ställning
och verksamhet efter det pensionsreformen verkställts. Utredningsmannen
avgav i början av fjolåret betänkande med förslag till en omdaning i flera
viktiga hänseenden av pensionsanstaltens verksamhet. Såsom tidigare redovisats
riktades emellertid sådan kritik mot förslaget, att detta icke utan viss
överarbetning kunde läggas till grund för proposition i ämnet, överarbetningen
har numera ägt rum, och nytt förslag rörande den framtida pensio
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
neringen av sjömän har framlagts i en inom handelsdepartementet utarbetad
promemoria.
Promemorians förslag förutsätter — liksom utredningsmannens —- att det
även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen föreligger behov
av att kunna bereda sjöfolk pension från lägre ålder än den vanliga
pensionsåldern. Tillkomsten av tilläggspensioneringen bör emellertid medföra,
att den särskilda sjöfolkspensioneringen utformas såsom en kompletterande
pension för tiden före den allmänna pensionsåldern. I promemorian
understrykes att sjöfolkspensioneringen framdeles bör förbehållas de kategorier
sjöfolk, som har påtagligt behov av ekonomiskt stöd i denna form,
nämligen manskap med lång seglationstid.
Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag och promemorian
har behovet av särskild pensionsanordning för sjöfolk
icke ifrågasatts från något håll. Huvudtanken att pensioneringen helt skall
inriktas på sjömän med långvarig sjötjänst bakom sig har allmänt godtagits.
För egen del kan jag i huvudsak biträda promemorians synpunkter på
frågan om behovet för framtiden av särskild pensionering av sjömän. Det
kan kanske visserligen — såsom skett i Sveriges redareförenings yttrande
—• göras gällande att sjömansyrkets förhållanden under senare tid ändrats
och att de fysiska påfrestningarna icke längre på samma sätt som förr framstår
som markanta i jämförelse med andra yrkesområden. Å andra sidan
kan icke bortses från att sjömansyrket alltjämt utsätter sina utövare för
speciella påfrestningar såväl fysiskt som psykiskt. Bland dem som varaktigt
ägnar sig åt yrket hör till vanligheten, att de tvingas i förtid lämna
yrket till följd av försämrad hälsa eller på grund av att föreskrivna krav
på god syn, färgsinne och hörsel icke längre uppfylles. Dessa sjömän är
erfarenhetsmässigt, bl. a. på grund av svårigheterna att i ett yrke till lands
tillgodogöra sig yrkeskunskaperna från sjömanstjänsten, i särskild grad
handikappade på den allmänna arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill och
till att en särskild sjömanspensionering funnits sedan avsevärd tid tillbaka
finner jag en sådan pensionering motiverad även för framtiden.
I olika sammanhang har jag haft tillfälle att understryka vikten av god
rekrytering till sjömansyrket. Betydelsefullt är att de, som visar sig lämpliga
för yrket, stimuleras kvarstanna och bidraga till att skapa en stabil och
yrkesskicklig sjömanskår. De senaste reformerna på sjöfartsområdet har
till stor del varit inriktade på att söka häva den nuvarande instabiliteten
inom sjömanskåren och höja dess kvalitet yrkesmässigt. Här må erinras
hl. a. om särbestämmelser för sjömän på beskattningens område, de nya
sjöarbetstidsreglerna och det av fjolårets riksdag godkända förslaget rörande
förbättrad hälsotjänst bland sjömän. Den särskilda sjöfolkspensioneringen
har enligt min mening en viktig uppgift att fylla i detta sammanhang. En
väl avvägd pension, som utgår från den levnadsålder, när försörjningssvårigheterna
inom sjömansyrket i allmänhet gör sig märkbara, hör kunna
verka i önskvärd riktning och minska de betänkligheter hos många sjömän
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
mot att fortsätta i yrket, som sammanhänger med bekymmer för ålderdomsförsörjningen.
Såsom understrukits i promemorian bör pensionsförmånerna
i ett pensionssystem med detta syfte i långt högre grad än nu är
fallet koncentreras till den kategori sjöfolk, som kan räkna lång seglationstid.
Beträffande den personella omfattningen av pensionssystemet
innefattar promemorians förslag en begränsning av pensioneringen till att
avse enbart manskap. Samtidigt föreslås — i principiell överensstämmelse
med vad som gäller inom den allmänna tilläggspensioneringen — att pensionsförmånerna
även skall kunna komma utlänning i manskapsklass till
del. Såsom förutsättning härför gäller enligt förslaget att utlänningen vid
uppnådd pensionsålder varit mantalsskriven i riket senast från och med
det kalenderår, under vilket han fyllt 50 år.
Utvidgningen av pensioneringen att gälla även utlänningar har allmänt
godtagits och jag vill tillstyrka en sådan utökning av pensionsskyddet. Villkoren
för utlännings rätt till sjömanspension synes i viss anknytning till
vad som i detta hänseende gäller i fråga om rätt till allmän tilläggspension
böra utformas på sätt i promemorian föreslås. Promemorians förslag om
krav på mantalsskrivning överensstämmer med vad utredningsmannen i
denna del föreslagit. Jag är icke beredd förorda att man — såsom ifrågasatts
från pensionsanstalten — slopar kravet på mantalsskrivning.
Beträffande befälets ställning inom det blivande pensionssystemet måste
beaktas, att sjöfolkspensioneringen allt sedan år 1943 — när riksdagen godkände
grunderna till gällande pensionsanordning —- praktiskt taget helt inriktats
på att tillgodose manskapets behov av pension. De förbättringar, som
sedan genomförts, har enbart avsett manskapspensioneringen. Bakgrunden
härtill är att befälskategorierna redan i slutet av 1930-talet kollektivavtalsvägen
träffade överenskommelse om pensionering i särskilda pensionskassor.
Utvecklingen har medfört, att befälspensionerna från pensionsanstalten
numera utgår med jämförelsevis små belopp. Även om dessa, såsom framhållits
av befälsorganisationerna, icke saknar betydelse som tillskott till
ålderdomsförsörjningen, måste häremot vägas de betydande olägenheter —
påpekade såväl av utredningsmannen som i promemorian — vilka är förbundna
med att inom pensionsanstalten vidmakthålla denna understödsverksamhet.
Det synes även värt framhålla, att ett bibehållande av nuvarande
befäl spensionering skulle strida mot den tidigare uttalade grundtanken
att framdeles koncentrera anstaltens pensioneringsverksamhet till
den kategori sjömän, för vilken verksamheten framstår såsom särskilt betydelsefull.
Jag anser mig därför böra biträda förslaget, att befälspensioneringen
inom pensionsanstalten skall uppror a. Till vissa avvecklingsspörsmål
i samband härmed avser jag att återkomma.
Vad i övrigt gäller manskapspensioneringens omfattning är jag icke beredd
att förorda något avsteg från den nuvarande principen att all utrikes fart
kvalificerar till pension. Jag kan följaktligen icke biträda handelsflottans
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
pensionsanstalts förslag att från pensioneringen utesluta sjömän, påmönstrade
fartyg under 100 bruttoton. Jag är ej heller beredd föreslå, att pensioneringen
i enlighet med förslag av Rederiföreningen för mindre fartyg utvidgas
till skeppare, som är ägare eller delägare i mindre fartyg. Denna
grupp har icke tidigare varit inordnad i pensionssystemet.
Vad gäller avvägningen av förmånssystemet föreslås i promemorian
att nuvarande pensionsålder vid 55 år bibehålies. För sjöman, som icke
kvalificerat sig för pension från denna ålder, öppnas möjlighet att erhålla
pension senast från 60 års ålder. Kravet på seglationstid skärpes betydligt.
För rätt till pension fordras enligt promemorians förslag minst 72 månaders
tjänst. För att få pension från den tidigare pensionsåldern, 55 år, fordras
att sjömannen har minst 120 månaders seglation bakom sig. Systemet
medger även möjlighet att uppskjuta pensionsuttaget intill fyllda 60 år för
att förbättra pensionsförmånerna. Pensionsnivån höjes avsevärt. Vid seglationstider
om 350 månader eller däröver skulle årlig pension under tiden
55 67 år utgå med omkring 7 000 kronor, beräknat med utgångspunkt från
nuvarande löneläge inom sjömansyrket.
Grundlinjerna i det föreslagna förmånssystemet har av remissinstanserna
lämnats orubbade. Vissa förslag till jämkningar har dock framförts. Enligt
redareföreningens mening är den föreslagna kvalifikationstiden 72 månader
för kort. Även i annat avseende önskar föreningen en skärpning av
kvalifikationskraven. Sålunda föreslås, att de, vilka icke seglat viss tid efter
fyllda 45 år, skall uteslutas från pensionsrätt. Vidare föreslås såsom villkor
för pension, atf sjömannen under större delen av sin aktiva tid mellan
16 och 55 år tjänstgjort såsom manskap. Svenska sjöfolksförbundet uttalar
sig i motsatt riktning och finner fordringarna på seglationstid väl höga.
Från sjöfartsstyrelsens sida har föreslagits en minskning av intjänandetiden.
Självfallet är avvägningen av förmånssystemet vansklig att göra. För egen
del är jag emellertid icke beredd att utöka kvalifikationstiden utöver vad
som föreslagits. Sättes gränsen vid 72 månader uppnås i praktiken, att sjömän
först efter 8—9 års yrkesutövning blir berättigade till pension. Mera
betydande pensioner uppnås givetvis först efter åtskilliga års ytterligare seglation.
En förlängning av kvalifikationstiden är följaktligen icke påkallad
av syftet alt inrikta pensioneringen på dem, som kvarstannar i yrket. Däremot
synes en sådan skärpning av kraven, som från redarhåll begärts, kunna
menligt inverka på den rekryteringsfrämjande effekten av pensionssystemet.
Å andra sidan torde några vägande skäl knappast kunna andragas för
eu minskning av de föreslagna kraven för erhållande av pension. Vad i promemorian
i detta avseende föreslagits finner jag sålunda böra godtagas.
Den minskning av intjänandetiden, som bl. a. sjöfartsstyrelsen ifrågasatt,
torde icke kunna genomföras utan att besvärande olägenheter uppstår. Redan
enligt det i promemorian framlagda förslaget intjänas pension efter en
förhållandevis hög procentsats. Detta medför vissa oundvikliga olägenheter
av tröskelnatur. Förkortas intjänandetiden ytterligare skulle dessa olägenheter
öka avsevärt. Visserligen lär väl knappast fler än ett relativt fåtal sjö
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
män komma att kunna åberopa tillräcklig seglationstid för att uppnå maximal
pension. Det förtjänar dock påpekas, att pensionsanstalten för närvarande,
efter vad statistiskt framgår, kan redovisa ett mindre antal pensionärer
av manskapsklass, som vid fyllda 55 år fullgjort mer än 330 seglationsmånader.
Uppnås större stabilitet inom yrket torde den enskilde sjömannens
seglationstider per år komma att i genomsnitt förlängas. I samma
mån förbättras möjligheterna att före 55-årsåldern intjäna pension. Vid
mina överväganden har jag därför icke funnit skäl frångå vad i promemorian
föreslagits angående pensionsintjänandet. Jag kan följaktligen icke heller
biträda redareföreningens förslag om sänkning av pensionsnivån.
Den reformering av förmånssystemet som jag nu förordat siktar till en
betydande uppräkning av pensionsförmånerna. Systemet är så utformat, att
det omedelbart får verkan för de äldre sjömän i tjänst, vilka har erforderlig
kvalifikationstid bakom sig. Däremot har icke föreslagits någon förbättring
av de pensioner, vilka helt regleras enligt den äldre ordningen och vilka
följaktligen i stor utsträckning tillkommer personer som har en förhållandevis
kort seglationstid bakom sig. Fråga om uppräkning av dessa pensioner
har emellertid väckts under remissbehandlingen. Jag är visserligen
medveten om att i åtskilliga fall ifrågavarande pensionsbelopp är mycket
blygsamma. En generell uppräkning av äldre förmåner innebär emellertid
en avsevärd finansiell belastning på tillgängliga resurser och måste vägas
mot den nedskärning av förmånssystemet enligt den nya ordningen som
skulle bli följden av uppräkningen. Mot bakgrunden härav har jag icke ansett
mig böra förorda att fondmedel tages i anspråk för bättrande av pensioneringen
enligt de äldre bestämmelserna.
Till frågan om grupplivförsäkring, som upptagits i sjöfolksförbundets
yttrande, är jag icke beredd att i detta sammanhang taga ställning. En sådan
försäkringsform torde i vart fall icke lämpligen kunna inlemmas i den
obligatoriska pensionsförsäkring som nu är i fråga.
Frågan om samordningen av pensionsförmånerna med andra socialförsäkringsförmåner
torde böra lösas i enlighet med vad som föreslagits av utredningsmannen
och i promemorian.
Vid övergången till det nya pensionssystemet bör, i
överensstämmelse med promemorians förslag, gälla att dessförinnan intjänad
pension skall utgå enligt dittills gällande bestämmelser. Person tillliöhande
befälskalegorien, som förvärvat rätt till befälspension, bör följaktligen
utfå sin pension enligt den gamla ordningen.
I detta sammanhang vill jag taga upp den av fartygsbefälsföreningen berörda
frågan om återbetalning i vissa fall av erlagda hyresavgifter till befäl,
som icke förvärvat pensionsrält i pensionsanstalten. Sådan återbetalning synes
kunna ifrågasättas i sådana fall, där någon tillhörande befälsgruppen
under den äldre ordningen erlagt hyresavgift men icke hunnit tjänstgöra
tillräckligt lång tid före omläggningen för att komma i åtnjutande av manskaps-
eller befälspension. Det framstår såsom stötande, att sådana avgiftsmedel,
vilka inbetalats under förutsättning att de skulle bidraga till eu framtida
befälspension, efter det alt möjligheterna till sådan pensionering bort
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr tf år 1961
tagits skola behållas fonderade av anstalten för att därigenom stödja finansieringen
av annan pensionering. Jag vill därför förorda, att i dylika
fall förtida återbetalning av hyresavgifter skall kunna ske efter ansökan.
Jag anser däremot icke omläggningen av pensionssystemet motivera, att
man i andra fall medger restitution av erlagda pensionsavgifter, något som
för övrigt skulle strida mot vedertagna principer på detta område.
Beträffande finansieringen av sjömanspensioneringen
skiljer sig promemorians förslag från gällande ordning främst däri, att de
ombordanställdas egna avgifter slopats och redareavgiften givits formen av
en kollektivavgift beräknad i förhållande till de utbetalda kontantlönerna
till svenskt och utländskt manskap på varje fartyg i utrikes fart. I likhet
med utredningsmannens förslag bygger promemorians utformning av finansieringen
på förutsättningen att statsbidrag även framdeles skall utgå
med oförändrat belopp, 1,6 milj. kronor årligen.
Vid remissbehandlingen har erinran icke gjorts mot förslaget att grunda
avgiftsfinansieringen helt på kollektiva redareavgifter, och för egen del finner
jag denna lösning innebära en väsentlig rationaliseringsvinst.
Vad gäller det hittillsvarande bidraget av allmänna medel har, såsom förut
nämnts, från såväl statskontoret som pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket
kritik riktats mot förslaget att sjömanspensioneringen även
framdeles skulle äga rum med stöd av statsbidrag. Maskinbefälsförbundet
här ur rättvisesynpunkt angripit tanken, att det statsbidrag, som hittills utgått
till såväl manskaps- som befälspensioneringen, skulle oförändrat tagas
i anspråk för den tillämnade manskapspensioneringen.
Statsbidragsfrågan torde i första hand få bedömas med hänsyn till de förutsättningar,
som föreligger att med andra medel än skattemedel finansiera
den föreslagna pensioneringen.
Enligt de i promemorian redovisade beräkningarna skulle det föreslagna
pensionssystemet i kommande fullfunktionsstadium belastas med årliga
pensionsutgifter om ungefär 5,5 milj. kronor. Finansieringen avses skola ske
efter fördelningsmetod, varvid tills vidare tilläggspensionsfonden och efter
avvecklingen av nuvarande hyresavgiftspensionering, återstående del av hyresavgiftsfonden
skall utgöra stödfond. I fullfunktionsstadiet beräknas stödfonden
uppgå till 80—90 milj. kronor, vilket kan antagas motsvara premiereservmässig
täckning för pensionsutfästelserna. Ränteinkomsten av fonden
uppskattas till 2,7 milj. kronor. Utöver statsbidraget — 1,6 milj. kronor
— förutsättes sålunda i promemorian att redareavgifterna inbringar
1,2 milj. kronor (2,7 -f- 1,6 -f- 1,2 = 5,5). Med beaktande av en viss säkerhetsmarginal
föreslås i promemorian att redareavgiften bestämmes till
1,5 procent av kontantlönerna till svenskt och utländskt manskap i utrikes
fart. Eftersom den sammanlagda kontantlönesumman kan uppskattas till
cirka 100 milj. kronor per år, torde den föreslagna redareavgiften komma
att inbringa omkring 1,5 milj. kronor årligen.
Den i promemorian föreslagna finansieringsplanen och de beräkningar
varå den vilar har — frånsett kritiken i fråga om statsbidraget — i stort
sett godtagits under remissbehandlingen.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
Försäkringsinpektionen har emellertid betonat osäkerheten i antagandena
framför allt rörande seglationstiden och frekvensen av utlänningar i det föreslagna
pensionssystemet. Inspektionen har framhållit nödvändigheten av
att kontinuerligt följa utvecklingen för att i god tid kunna sätta in erforderliga
förstärkningsåtgärder.
Det avsevärda fondkapital, som för närvarande stöder finansieringen av
pensionsanstaltens verksamhet, har till följd, att statsbidraget icke längre
har den betydelse för pensionssystemets ekonomiska stabilitet, som bidraget
hade när det i början av 1950-talet bestämdes till nuvarande belopp. Med
hänsyn härtill och till de synpunkter, som kommit till uttryck i yttrandena
från statskontoret, pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket, anser jag
mig icke böra biträda förslaget, att statsbidrag i fortsättningen skall utgå.
Ett bortfall av statsbidraget torde böra kompenseras med en ökning av redareavgiften.
Då det synes tillfyllest att avgiftsuttaget i början begränsas till
vad som enligt promemorians beräkningar är oundgängligt, nämligen (1,6 -f1,
2 =) 2,8 milj. kronor, motsvarande 2,8 procent av utgående kontantlöner,
bör redareavgiften bestämmas att utgå efter denna procentsats. Jag förutsätter,
att en kontinuerlig översyn av den ekonomiska utvecklingen inom
pensionssystemet äger rum. Visar det sig vid denna översyn att justeringar
i avgiftsuttaget är påkallade, bör sådana snarast komma till stånd.
Avvecklingen av statsbidraget till sjömanspensioneringen bör ske i två
etapper. För nästa budgetår synes statsbidrag böra utgå av sådan storlek,
att rederinäringens avgiftsbörda under nämnda budgetår bibehållits i stort
sett oförändrad vid drygt 2 milj. kronor. Detta motiverar en medelsanvisning
av 700 000 kronor på riksstaten för budgetåret 1961/62. Därefter bör
statens bidrag till sjömanspensioneringen helt upphöra.
Vad angår administrationen av sjömanspensioneringen
har statskontoret och pensionsstyrelsen ifrågasatt om inte utbetalningen av
sjömanspensionerna bör ske genom delegationen för pensionsutbetalning.
Pensionsstyrelsen har erinrat om lämpligheten att administrativt anknyta
pensioneringen till statens pensionsanstalt.
Frågan om administrativ samordning av sjömanspensioneringen med den
allmänna tilläggspensioneringen har närmare diskuterats såväl av utredningsmannen
som i promemorian. Förslag till sådan samordning har emellertid
icke framlagts, utan handelsflottans pensionsanstalt har bibehållits
vid de administrativa uppgifterna med pensioneringen. I promemorian uttalas,
att erfarenheterna från administrationen av den allmänna tilläggspensioneringen
synes böra avvaktas innan frågan om en samordning på detta
område upptages till prövning.
Enligt min mening hade det varit önskvärt att redan i detta sammanhang
ställning hade kunnat tagas till formerna för administrering av sjömanspensioneringen.
Ytterligare överväganden i denna fråga torde dock vara erforderliga.
I avvaktan härå synes promemorians förslag i denna del nu böra
godtagas.
Rörande organisationen av handelsflottans pensionsanstalt samt statsanslagen
till anstaltens avlöningar och omkostnader vill jag erinra om att jag
10
Andra lagutskottets utlåtande nr tf år 1961
vid anmälan av årets statsverksproposition, bilagan 12, punkten 27, anförde
att de i departementspromemorian framlagda förslagen icke påkallade några
egentliga ändringar i anstaltens personella organisation. För att kunna tillgodose
det behov av tillfällig personalförstärkning, som kunde komma att
uppstå vid förslagens genomförande, beslöt emellertid Kungl. Maj :t på mitt
förslag att inhämta bemyndigande att i erforderlig mån medgiva överskridande
av den i pensionsanstaltens avlöningsstat uppförda anslagsposten
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.
Det förslag till omläggning av sjömanspensioneringen som jag i det föregående
förordat föranleder icke för nästa budgetår till annan bedömning av anstaltens
personalbehov än den, som kommit till uttryck i statsverkspropositionen.
Det bör dock framhållas, att frågan härom i vart fall torde få omprövas
i samband med att slutlig ställning tages till frågan om formerna för
administrering av sjöfolkspensioneringen.
Såsom förut nämnts förekommer i pensionsanstalten en frivillig
pensionsförsäkring, som bedrives helt fristående från den obligatoriska
försäkringen. Med hänsyn till den ytterst ringa anslutningen till denna
försäkringsform har utredningsmannen föreslagit, att sådan pensionering
skall upphöra. Då något behov icke synes föreligga av den ifrågavarande försäkringsformen
biträder jag förslaget, att densamma slopas. Självfallet har
anstalten att infria sina förpliktelser på grund av skedda inbetalningar till
försäkringen.
Beträffande den särskilda pensionsförsäkringen av livbåtsmän
har, såsom tidigare redovisats, pensionsanstalten hemställt om bemyndigande
att träffa nytt avtal med Sjöräddningssällskapet i syfte att samordna
pensioneringen med den allmänna tilläggspensioneringen.
I samband med att anstalten framlagt principerna för pensioneringen enligt
det tillämnade avtalet har föreslagits, att nuvarande förpliktelse för
statsverket att fortlöpande svara för viss del av pensionskostnaderna ersättes
med ett bidrag i form av engångsbelopp.
I likhet med pensionsanstalten finner jag nuvarande överenskommelser
rörande pensionsförsäkringen för livbåtsmän böra ersättas av nytt avtal som
anpassar försäkringen efter den allmänna pensionsreformen. De riktlinjer
för utformningen av det nya avtalet som anstalten framlagt finner jag böra
godtagas.
Vad gäller frågan om bidraget av allmänna medel biträder jag pensionsanstaltens
mening att statens nuvarande bidragsskyldighet i fråga om pensioneringen
ersättes med ett engångsbelopp. Vid beräkningen av detta bör
beaktas, att staten dels häftar i skuld på grund av givna pensionsutfästelser
enligt gällande avtal dels åtagit sig förpliktelser med avseende å den framtida
pensioneringen av ifrågavarande personalgrupp. Med ledning av pensionsanstaltens
beräkningar torde sagda engångsbelopp böra bestämmas till
240 000 kronor.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
11
Utskottet
I propositionen föreslås en omläggning av den vid handelsflottans pensionsanstalt
bedrivna särskilda sjöfolkspensioneringen i syfte att anpassa
denna till den allmänna tilläggspensioneringen. Därjämte föreslås en i vissa
avseenden genomgripande rationalisering beträffande pensioneringens personella
omfattning, förmånssystem och finansiering. Strävandena har därvid
varit, att koncentrera pensionsförmånerna i högre grad än hittills till sjöfolk,
som har påtagligt behov av ekonomiskt stöd i sådan form, nämligen
manskap med mångårig sjötjänst bakom sig.
De förslag som innefattas i propositionen, i den del densamma behandlats
av andra lagutskottet, har icke givit utskottet anledning till uttalande
annat än i följande avseende.
För närvarande finansieras pensioneringen dels genom avgifter från sjömännen
(hyresavgifter) och redarna (redareavgifter) och dels genom bidrag
av allmänna medel, vartill kommer ränteavkastning å ett fondkapital. Hyresavgift
utgår med 6 procent och redareavgift med 3,5 procent av menig sjömans
lön. Avgift utgår dock endast för svenska sjömän. Statsbidraget uppgår
sedan budgetåret 1953/1954 till 1,6 milj. kronor per år. I propositionen
föreslås, att hyresavgifterna slopas och att statsbidraget avvecklas.
Redareavgiften ersättes enligt förslaget av en kollektivt beräknad sådan
avgift, som utgår med 2,8 procent av kontantlönen till svenska och utländska
sjömän i manskapsställning.
Vid remissbehandlingen av det förslag, som legat till grund för propositionen,
har icke gjorts någon erinran mot att grunda avgiftsfinansieringen
helt på kollektiva redareavgifter. Utskottet ansluter sig också till en sådan
omläggning.
I motionen 1:630 hemställes däremot, att statsbidraget även i fortsättningen
skall utgå och för närmast följande budgetår med oförändrat belopp
samt att redareavgiften till följd därav fastställes till 1,5 procent.
Såsom departementschefen framhåller har statsbidraget icke längre den
betydelse för pensionssystemets ekonomiska stabilitet, som bidraget ursprungligen
hade. En icke ringa överbalansering av pensioneringens budget
har nämligen åstadkommit ett avsevärt fondkapital, som nu stöder finansieringen
av pensionsanstaltens verksamhet. Därtill kommer att, om redareavgiften
nedsättes till 1,5 procent, redarna skulle erhålla en minskning i sin
nuvarande avgiftsbelastning. Med hänsyn till dessa omständigheter och då
det i motionen icke framförts något godtagbart skäl för ett bibehållande av
statsbidraget finner utskottet sig böra biträda det i propositionen framlagda
finansieringsförslaget.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen — såvitt angår de delar av förevarande proposition,
nr 80, och motion, I: 630, som hänvisats till lagutskott
— måtte med avslag å motionen bifalla propositionen.
Stockholm den 4 maj 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, herrar Eric Carlsson, Kaijser* och Eric Peterson;
från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,
herr Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson i
Alvesta, Carlsson i Huskvarna, Carlsson i Göteborg och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
beträffande 2 § förslaget till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering
av herr Kaijser, vilken ansett
a) att det stycke å s. 11 i utskottets yttrande, som börjar med orden »Såsom
departementschefen» och slutar med orden »framlagda finansieringsförslaget»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Såsom i motionen framhålles kan statsbidraget ledas tillbaka till den
s. k. föringen. Denna innebar, att sjömännen ägde rätt att utan erläggande
av frakt eller tull föra med sig en viss kvantitet varor från utlandet. När
den fria föringen i dess betydelse av tullfrihet för av sjöman infört gods
upphävdes genom 1667 års sjölag, bestämdes i stället att varje sjöman vid
ankomst till svensk hamn skulle äga att vid tullverket uppbära ett visst belopp
i penningar i förhållande till det värde skepparen för varje läst betingat.
När slutligen 1862—1863 års riksdag biföll Kungl. Maj :ts förslag om
inrättande av en pensionsanstalt för sjömän, beslöts att kostnaderna för
denna delvis skulle bestridas genom föringen motsvarande anslag av tullmedeJ,
och anslagen höjdes sedermera under en lång tid på ett sätt som återspeglade
den utrikes gående flottans utveckling. Ett indragande av statsbidraget
till sjömanspensioneringen betyder sålunda att man utan egentlig
motivering helt tar bort den kompensation för föringens indragande som sedan
sekler ansetts vara motiverad.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1961
I motionen påpekas även att den tilläggspensionering soin nu finnes jämlikt
lagen om avgifter för sjöfolks pensionering av den 30 juni 1943 finansierats
genom redarnas avgifter och med statsbidrag. På basen av dessa båda
inkomstkällor har anstalten iklätt sig pensionsförpliktelser, som enligt en
departementspromemoria av den 29 december 1960 kan beräknas uppgå till
ca 80 miljoner kronor med ett kapitalvärde i dag av ca 50 miljoner kronor.
Mot detta står ett fonderat kapital av ett värde om 29,6 milj. kronor.
I departementspromemorian framhålles, att pensionsanstalten efter budgetåret
1960/61 behöver tillföras medel, vars samlade kapitalvärde nu utgör
lägst omkring (50 — 30) 20 milj. kronor om anstalten skall kunna fullgöra
sina förpliktelser i fråga om tilläggspensioneringen till förutvarande och nuvarande
sjömän på grund av hittills fullgjord tjänstgöring på sjön. Då anstalten
iklätt sig dessa förpliktelser under förutsättning av ett statsbidrag
synes det även av denna anledning berättigat att ett tills vidare oförändrat
statsbidrag skall utgå även i fortsättningen. Under sådana omständigheter
bör redareavgiften fastställas till 1,5 procent av sjömannens lön.»
b) att utskottet med bifall till motionen 1:630 i den del densamma behandlats
av lagutskott bort hemställa, att 2 § måtte erhålla följande lydelse:
»2 §.
Redareavgift erlägges för sjöman tillhörande manskapet och utgår med en
och fem tiondels procent av sjömannens lön för tid, under vilken han varit
för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Med lön förstås kontant
lön för ordinarie arbetstid utan annat tillägg än tjänsteårstillägg.»
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
010630
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:300 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts -proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 a1 i texten