Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
1961-05-16 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1961:48, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 4S år 1961
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6i8), dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 23 mars 1961 dagtecknad proposition, nr 130, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648).
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen
A. vid riksdagens början väckta motioner:
de likalydande motionerna nr 49 i första kammaren av herr Ohlsson,
Ebbe, och fru Gärda Svenson och nr 65 i andra kammaren av herrar Dartin
och Nordgren om temporär hastighetsbegränsning för motorfordon,
de likalydande motionerna nr 274 i första kammaren av herr Hermansson
och nr 247 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl. om viss allmän
hastighetsbegränsning,
motionen nr 156 i första kammaren av herrar Elowsson, Nils, och
Kristiansson om allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.
B. i anledning av propositionen väckta motioner:
de likalydande motionerna nr 659 i första kammaren av herr Sveningsson
och nr 785 i andra kammaren av fru Kristensson.
Till utskottet har inkommit skrift från Svenska omnibusägareförbundet.
Det vid propositionen fogade förslaget till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
liar följande lydelse.
1—2358 81 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 48
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
Förslag
till
Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas dels att 3 § 6 inom., G § 1 mom., 27 § 6 inom.,
51 § 1 mom., 56 § 4 och 5 inom., 61 § 1 mom., 65 § 1, 2 och 6 mom. samt 67
och 69 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att till 56 § nämnda förordning skall
fogas ett nytt moment, betecknat 6 mom., på sätt nedan angives, dels ock
att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 24 a §, jämte
föregående överskrift, allt på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
3
6 mom. På buss, som är byggd
för befordran av flera än 30 personer
(passagerare) utöver föraren,
och på lastbil, vars totalvikt överstiger
7 ton, skall, därest Kungl.
Maj.t så förordnar, finnas instrument,
som på ett varaktigt sätt upptecknar
dels vid varje tidpunkt under
färd bilens hastighet, dels körtiden,
dels ock den tillryggalagda
våglängden (färdskrivare). Uppteckningen
skall av bilens ägare bevaras
under ett år. Det åligger bilens ägare
och förare att på anmodan överlämna
av honom innehavda uppteckningar
till besiktningsman eller polisman
eller i övrigt till den myndighet
Konungen förordnar.
Färdskrivaren skall------
(Föreslagen lydelse)
§•
6 mom. På buss, som är byggd
för befordran av flera än 30 personer
(passagerare) utöver föraren,
och på lastbil, vars totalvikt överstiger
7 ton, skall, därest Konungen
så förordnar, finnas instrument,
som på ett varaktigt sätt upptecknar
dels vid varje tidpunkt under färd
bilens hastighet, dels körtiden, dels
ock den tillryggalagda våglängden
(färdskrivare). Uppteckningen skall
av bilens ägare förses med anteckningar
i enlighet med vad därom bestämmes
av myndighet som Konungen
förordnar samt bevaras under
ett år. Det åligger bilens ägare
och förare att på anmodan överlämna
av lionom innehavda uppteckningar
till besiktningsman eller
polisman eller i övrigt till den myndighet
Konungen förordnar.
---statens provningsanstalt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
3
(Gällande lydelse)
6
1 mom. Släpvagn, som diages av
bil, skall vara försedd med
a) tillfredsställande kopplingsanordning;
b)
om släpvagnen är avsedd för
personbefordran, effektiv broms,
som kan manövreras från fotbroms
eller motsvarande anordning på dragande
bil och, såvitt angår annan
släpvagn un påhängsvagn, är så beskaffad,
att släpvagnen inbromsas
vid brott på kopplingsanordningen;
c) om släpvagnen är avsedd för
personbefordran eller dess tjänstevikt
överstiger 400 kilogram, broms,
som kan på sluttande mark kvarhålla
släpvagnen, även om denna
frånkopplats bilen;
d) antingen luftringar eller ock
andra ringar eller band av beskaffenhet,
som godkänts av den myndighet
Konungen därtill förordnar;
e) baktill dels lykta, varigenom
på släpvagnen anbragts registrerings-,
interims- eller saluvagnsskylt,
som avser bilen, kan så belysas
med vilt sken, att den under
mörker lätt avläses (skyltlykta),
dels tvä på samma höjd, eu på vardera
sidan av fordonet, anbragta
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Släpvagn, som dragés av
bil, skall vara försedd med
a) tillfredsställande kopplingsanordning;
b)
om släpvagnen är avsedd för
personbefordran eller dess totalvikt
överstiger 750 kilogram, effektiv
broms, som kan manövreras från
fotbroms eller motsvarande anordning
på dragande bil och är så beskaffad,
att släpvagnen automatiskt
inbromsas vid brott på kopplingsanordningen;
dock att automatisk
bromsverkan ej erfordras i fråga
om tvåhjulig husvagn eller mindre
bagagevagn, därest den är försedd
med tillförlitlig reservkoppling, bestående
av exempelvis kedja eller
stållina;
c) om släpvagnen är avsedd för
personbefordran eller dess tjänstevikt
överstiger 400 kilogram, broms
som kan på sluttande mark kvarhålla
släpvagnen, även om denna
frånkopplats bilen, och som kan
manövreras från släpvagnen- eller,
där denna ej är avsedd för personbefordran,
från plats vid sidan av
densamma;
d) antingen luftringar eller ock
andra ringar eller band av beskaffenhet,
som godkänts av den myndighet
Konungen därtill förordnar;
e) baktill dels lykta, varigenom
på släpvagnen anbragt registrerings-,
interims- eller saluvagnsskylt,
som avser bilen, kan så belysas
med vitt sken, att den under
mörker lätt avläses (skyltlykta),
dels två på samma höjd, en på vardera
sidan av fordonet, anbragta
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4<S är 19(>1
(G ältande lydelse)
lyktor, som kunna visa rött sken
bakåt (baklyktor), dels lykta, som
vid användning av fotbroms eller
motsvarande anordning på dragande
bil visar rött eller gult sken bakåt
(stopplykta), dels ock två på samma
höjd, en på vardera sidan av fordonet,
anbragta reflexanordningar,
som vid belysning återkasta rött
sken bakåt; och få lyktor och reflexanordningar
kombineras; samt
f) stänkskydd, bestående av
stänkskärmar eller däremot svarande
anordningar; stänkskydd erfordras
dock icke på chassi och ej heller
på sådan släpvagn för godsbefordran,
varest skyddet finnes medföra
avsevärd olägenhet med hänsyn t ill
släpvagnens konstruktion och ändamål.
Vad i detta moment stadgas om
broms, skyltlykta, baklyktor och
stopplykta skall icke gälla släpvagn,
som vid eldfara användes av brandväsendet.
(Föreslagen lydelse)
lyktor, som kunna visa rött sken
bakåt (baklyktor), dels lykta, som
vid användning av fotbroms eller
motsvarande anordning på dragande
bil visar rött eller gult sken bakåt
(stopplykta), dels ock två på
samma höjd, en på vardera sidan av
fordonet, anbragta reflexanordningar,
som vid belysning återkasta
rött sken bakåt; och få lyktor och
reflexanordningar kombineras; samt
f) stänkskydd, bestående av
slänkskärmar eller däremot svarande
anordningar; stänkskydd erfordras
dock icke på chassi och ej heller
på sådan släpvagn för godsbefordran,
varest skyddet finnes medföra
avsevärd olägenhet med hänsyn till
släpvagnens konstruktion och ändamål.
Släpvagn, som skall vara försedd
med broms avsedd att manövreras
från dragande bil, må ej kopplas till
annan bil ån sådan som är försedd
med anordningar, vilka möjliggöra
tillkoppling av släpvagnens bromssystem
ntan menlig inverkan på bilens
eget bromssystem.
Vad i detta moment stadgas om
broms, skyltlykta, baklyktor och
stopplykta skall icke gälla släpvagn,
som vid eldfara användes av brandväsendet.
Undantag från vad i detta
moment stadgas om broms må jämväl
i andra fall medgivas av myndighet,
som Konungen bestämmer.
Särskild kopplingsbesiktning
24 a §.
Har Konungen förordnat, att
släpvagnar av visst slag skola un
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr ''iS år 1961
.)
(Gällande lydelse)
27
6 inom. Kontrollbesiktning av
fordon, för vilket turistvagnslicens
utfärdats, avser att utröna, huruvida
fordonet är i sådant skick, som stadgas
i 2—4 samt (> §§, dock att fordonet
icke behöver vara försett med
mer än en baklykta samt att bil ej
heller behöver uppfylla föreskrifterna
i 3 § 1 mom. h), 1) och in) om
körriktningsvisare, sätt för kopplingsanordnings
fästande och liastighetsmätare
eller föreskrifterna i 3 §
2 mom. tredje och fjärde styckena
om förarhytt och andra utrymmen
för driftspersonal samt om förbud
mot vissa anordningar. Därest fordonet
befimies vara i föreskrivet
skick, skall besiktningsmannen på
licensen teckna bevis därom.
(Föreslagen lydelse)
dergå särskild kopplingsbcsiktning,
må efter utgången av
tid, som angives i förordnandet, sådan
släpvagn ej dragas av bil, med
mindre, bilen och släpvagnen samtidigt
inställts hos besiktningsman
och släpvagnen av denne godkänts
för koppling till bilen.
Rörande besiktning som nu avses
skola bestämmelserna i 2i § 2 och 3
mom. äga motsvarande tillämpning.
Det av besiktningsmannen utfärdade
intyget skall medföras under
färd med släpvagnen och skall på
tillsägelse uppvisas för besiktningsman
eller polisman. Intyget skall
vara i sådant skick, att det kan avläsas
utan svårighet.
§•
(i inom. Kontrollbesiktning av
fordon, för vilket turistvagnslicens
utfärdats, avser att utröna, huruvida
fordonet är i sådant skick, som
stadgas i 2—4 samt 6 §§.
Utan hinder av vad i första
stycket sägs skall vid där avsedd besiktning
iakttagas
att fordonet icke behöver vara
försett med mer än en baklykta;
att bil icke behöver uppfylla föreskrifterna
i 3 § 1 mom. h), 1) och
in) om körriktningsvisare, sätt för
kopplingsanordnings fästande och
hastighetsmätare eller föreskrifterna
i 3 § 2 mom. tredje och fjärde
styckena om förarhytt och andra utrymmen
för driftspersonal samt om
förbud mot vissa anordningar; samt
att släpvagn, vilken icke är avsedd
för personbefordran, ej behöver
vara försedd med sådan broms
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
anordning, som avses i 6 § 1 mom.
första stycket b).
Därest fordonet befinnes vara i
föreskrivet skick, skall besiktningsmannen
på licensen teckna bevis
därom.
51 §.
1 mom. Då fordon-----— — dylik släpvagn.
I stället — — —---är anordnad.
Fordon, som-------
På fordon —--—----god
På fordon får under färd icke
framåt visas annat än vitt eller gult
sken, såvida ej annat blivit i särskild
ordning föreskrivet eller medgivet.
Vad här stadgas avser icke
körriktningsvisare.
56
4 mom. Bestämmelserna i denna
paragraf skola icke gälla utryckningsfordon,
då det användes vid
utryckning, och ej heller annat fordon,
då det användes vid eldfara för
jus framåt,
tid.
På fordon får under färd icke
framåt visas annat än vitt eller gult
sken, såvida ej annat blivit i särskild
ordning föreskrivet eller medgivet.
På fordon får ej nyttjas belys
n ingsan ordning med blinkande
sken, med mindre tillstånd därtill
meddelats av Konungen eller myndighet
som Konungen därtill förordnat.
Vad här stadgas avser icke körriktningsvisare.
§•
4 mom. På Konungen ankommer
att meddela de ytterligare föreskrifter
angående högsta hastighet,
som med hänsyn till särskilda förhållanden
må för viss tid finnas påkallade
beträffande riket i dess helhet
eller del därav. Där annat icke
angivits i föreskriften, innebär denna
ej ändring av annan i denna förordning
eller med stöd därav meddelad
föreskrift om lägre hastighet.
5 mom. Bestämmelserna i denna
paragraf och med stöd därav meddelade
föreskrifter skola icke gälla
utryckningsfordon, då det användes
vid utryckning, och ej heller annat
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år t »tit
(Gällande lydelse)
brandväsendets räkning eller av polis-
eller tullpersonal, läkare, barnmorska
eller veterinär i brådskande
yrkesutövning.
5 inom. Om myndighets befogenhet
att göra undantag från bestämmelserna
i denna paragraf
stadgas i 61 och 63 §§.
(Föreslagen lydelse)
fordon, då det användes vid eldfara
för hrandväsendets räkning eller av
polis- eller tullpersonal, läkare,
barnmorska eller veterinär i brådskande
yrkesutövning.
6 inom. Om myndighets befogenhet
att göra undantag från bestämmelserna
i denna paragraf och
med stöd däran meddelade föreskrifter
stadgas i 61 och 63 §§.
61 §.
1 mom. Del tillkommer-------av trafiken.
Såvitt angår------g/ sägs.
Länsstyrelsen äger föreskriva Länsstyrelsen äger föreskriva
lägre eller högre hastighet än som lägre eller högre hastighet än som
tillätes i 56 §. tillätes i 56 § 1—3 mom. Av Ko
nungen
med stöd av 56 § 4 mom.
meddelad föreskrift angående högsta
hastighet utgör ej hinder för länsstyrelsen
att föreskriva lägre hastighet.
Väg må______väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
65 §.
1 mom. Brukas fordon----
Den, som icke efterkommer vad
i 3 § 6 mom. sägs om skyldighet att
bevara uppteckning eller att på anmodan
överlämna sådan uppteckning,
straffes med dagsböter.
■ 2 inom. Brukas motordrivet fordon
eller släpfordon i strid mot 11 §,
12 § 1 mom. eller 13 § 1 inom. eller
mot bestämmelse, som meddelats
med stöd av 27 § 1 inom., eller mot
27 § 2 eller 3 inom., eller brukas
fordonet i strid mot förbud, som
—--förenad därmed.
Den, som icke efterkommer vad
i 3 § 6 inom. sägs om skyldighet att
göra anteckningar på färdskrivaruppteckning,
att bevara uppteckningen
eller att på anmodan överlämna
sådan uppteckning, straffes
med dagsböter.
2 mom. Brukas motordrivet fordon
eller släpfordon i strid mot 11 §,
12 § 1 inom., 13 § 1 inom. eller 24 a
§ första stycket eller mot bestämmelse,
som meddelats med stöd av 27 §
1 inom., eller mot 27 § 2 eller 3
inom., eller brukas fordonet i strid
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
meddelats enligt 22 eller 23 §, vare mot förbud, som meddelats enligt
ägaren förfallen till dagsböter. 22 eller 23 §, vare ägaren förfallen
till dagsböter.
6 mom. Den, som —-----med dagsböter.
Till samma-----— sjätte stycket.
Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 inom. tredje
stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.
fjärde stycket eller 4 mom., 21 § 2
mom. första stycket a—d), samma
moment första stycket e), såvitt angår
tjänstevikt, bredd, maximilast
och största antal passagerare, eller
andra stycket eller 3 mom. eller 27 §
4 mom. sjätte stycket eller 5 mom.
fjärde stycket, straffes med böter,
högst trehundra kronor.
Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje
stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.
fjärde stycket eller 4 inom., 21 § 2
inom. första stycket a—d), samma
moment första stycket e), såvitt angår
tjänstevikt, bredd, maximilast
och största antal passagerare, eller
andra stycket eller 3 mom. eller
24 a § tredje stycket, 27 § 4 mom.
sjätte stycket eller 5 mom. fjärde
stycket, straffes med böter, högst
trehundra kronor.
67
Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §
1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om
signalering i 47 § 3 mom. första
stycket eller föreskrifterna i 48 § 1
eller 3 inom., 49 § 2 eller 4 inom.,
52 § 2 mom., 53 §, 54 § 2 eller 4
inom., 55 § 1 mom. eller 2 mom.
första stycket, 56 § eller 57 § 2 mom.
tredje stycket eller 3 eller 4 mom.
Med böter, -—
Förseelse mot
Befordras med
§•
Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41
§ 1 mom. eller 2 inom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 inom.
tredje stycket, föreskrifterna om
signalering i 47 § 3 mom. första
stycket eller föreskrifterna i 48 § 1
eller 3 inom., 49 § 2 eller 4 inom.,
52 § 2 inom., 53 §, 54 § 2 eller 4
inom., 55 § 1 inom. eller 2 mom.
första stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom.
eller 57 § 2 mom. tredje stycket eller
3 eller 4 inom. Till samma straff
dömes den, som överträder föreskrift,
meddelad med stöd av 56 §
4 mom.
— 3 mom.
— — trehundra kronor.
--och vilja.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
(G älland c Ig delse)
69
Om den, som ertappats med att
under färd icke hava medhaft körkort
eller, i förekommande fall,
handling, som avses i 10 § 6 inom.,
12 § 2 eller 4 inom., 13 § 4 inom.,
27 § 4 inom. eller 57 § 2 inom. fjärde
stycket, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet
eller åklagare styrker, att han
vid tiden för förseelsen innehaft
gällande körkort eller sådan handling,
som nyss sagts, och omständigheterna
giva vid handen, alt förseelsen
haft sin grund i ett tillfälligt
förbiseende, vare han fri från ansvar.
(Föreslagen Ig de Is c)
§•
Om den, som ertappats med att
under färd icke hava medhaft körkort
eller, i förekommande fall,
handling, som avses i 10 § 6 inom.,
12 § 2 eller 4 inom., 13 § 4 mom., 24
a § tredje stgeket, 27 § 4 inom. eller
57 § 2 inom. fjärde stycket, senast
å tredje söckendagen därefter hos
vederbörande polismyndighet eller
åklagare styrker, att han vid tiden
för förseelsen innehaft gällande körkort
eller sådan handling, som nyss
sagts, och omständigheterna giva
vid handen, att förseelsen haft sin
grund i ett tillfälligt förbiseende,
vare han fri från ansvar.
Denna förordning träder i kraft såvitt angår 6 § 1 inom. första och tredje
styckena samt 27 § 6 mom. den 1 juli 1962 och i övrigt den 1 juli 1961. Bestämmelserna
i 6 § 1 mom. första stycket skola icke äga tillämpning å släpvagn,
som undergått besiktning eller för vilken typintyg utfärdats före den
1 juli 1962.
Propositionens huvudsakliga innehåll in. ni.
Det i propositionen upptagna författningsförslaget innebär bl. a. dels
skärpning av gällande bestämmelser om bromsutrustning på vissa släpvagnar,
dels förbättring av kontrollen över kopplingsanordningar på bilar
och bildragna släpvagnar genom utvidgning av hesiktningsskyldigheten,
itels reglering av frågan om användning av blinkljus såsom varningsanordningar
på fordon, dels ock införande av vissa nya bestämmelser om tillfälliga
hastighetsbegränsningar för motorfordon.
I det följande kommer av propositionens innehåll alt redovisas endast
de huvudsakliga delarna av vad föredragande departementschefen, statsrådet
Skoglund, yttrat. Beträffande övriga delar av propositionen, såsom
10 Andra lagutskottets utlåtande nr iS år 19til
redogörelser för gällande bestämmelser och remissyttranden, hänvisas till
propositionen.
De i motionerna framställda yrkandena redovisas i avsnittet om tillfälliga
hastighetsbegränsningar för motorfordon.
Bromsanordningar pa vissa motorfordon och släpvagnar
Departementschef eu:
»Jämsides med bilismens expansion har under de senaste årtiondena
mycket stora framsteg gjorts inom fordonstekniken. Särskilt hastigheten
och prestationsförmågan i övrigt hos fordonen har ökat väsentligt. Utvecklingen
i dessa hänseenden motsvarades till eu början icke helt av sådana
förbättringar på fordonen, som är av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt,
såsom beträffande bromsar, fordonsbelysning m. m. Glädjande
nog synes emellertid allmänhetens och fordonsfabrikanternas intresse med
tiden ha kommit att mera inriktas på spörsmål av betydelse för trafiksäkerheten.
Numera pågår på detta område eu betydande forskning och utvecklingsverksamhet,
som avsatt tydliga resultat i bättre och säkrare
fordon.
I detta läge är det av vikt, att de författningsbestämmelser, som reglerar
fordonens utrustning ur säkerhetssynpunkt, hålles aktuella, så att de svarar
mot vad utvecklingen kräver. Det förtjänar emellertid framhållas, atl
det icke alltid är möjligt att leda utvecklingen enbart genom skärpning
av gällande bestämmelser. De krav, som uppställes, måste vara sådana,
alt de på rådande tekniska utvecklingsstadium kan uppfyllas utan att
orsaka alltför tyngande kostnader. Med hänsyn till bilismens och bilindustriens
internationella karaktär är det vidare av stor betydelse, alt de
bestämmelser, som i vårt land meddelas angående fordonens beskaffenhet
och utrustning, i huvudsak överensstämmer med vad som gäller i övriga
europeiska länder.
De svenska bestämmelserna om fordons beskaffenhet och utrustning är
så utformade, att i den grundläggande författningen, vägtrafikförordningen,
uppräknas de anordningar, som skall finnas. Men deras beskaffenhet
angives blott i allmänna ordalag (»effektiv», »effektivt verkande»
e. d.). I vissa fall kompletteras dock bestämmelserna med föreskrift att
anordning skall vara av beskaffenhet som godkänts av den myndighet
Konungen därtill förordnar eller annan föreskrift av huvudsakligen samma
innebörd. Prövning, huruvida en viss anordning kan godtagas eller
icke, ankommer i första hand på de tjänstemän hos statens bilinspektion,
som verkställer typbesiktningar, registreringsbesiktningar och andra i vägtrafikförordningen
föreskrivna besiktningar. Till ledning för sitt bedömande
har dessa tjänstemän att tillgå anvisningar och rekommendationer,
11
Andra lagutskottets utlåtande ur b8 år t Sill
utfärdade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. 1 viss utsträckning kan
hithörande frågor också bli föremål för prövning av domstol t. ex. i mål
om ansvar eller skadestånd.
Det system, som jag nu beskrivit, har i huvudsak fungerat väl. Eftersom
de nya fordon, som inställts till besiktning, i stort sett brukat motsvara
vedertagen internationell standard, har den skärpning av besiktningspraxis,
som efter hand föranletts av utvecklingen, kunnat genomföras
utan större motsättningar i förhållande till fabrikanter, importörer
och fordonsägare. Anpassningen av de svenska besiktningsreglerna efter
gällande internationella överenskommelser och rekommendationer har så
o
ledes
kunnat ske utan att författningarna behövt ändras och utan de anpassningssvårigheter,
som lätt blir töljden av omfattande författningsändringar.
Någon anledning att övergå till eu mera detaljerad reglering i själva
vägtrafikförordningen av frågorna om fordons beskaffenhet och utrustning
föreligger således icke. Det bör även i fortsättningen få ankomma
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens bilinspektion att successivt
anpassa sin praxis till de skärpta krav, som sammanhänger med den
tekniska utvecklingen.
Givetvis bör dock i mån av behov tillses, att bestämmelserna i vägtrafikförordningen
ger erforderligt underlag för eu sådan anpassning av praxis
till vedertagen internationell standard, som jag här förordat. I vissa hänseenden,
speciellt beträffande belysningsanordningar, har sådan översyn
ägt rum vid två tillfällen på senare år, nämligen åren 1955 och 1958. Bestämmelserna
har därvid skärpts avsevärt och kan numera icke sägas släpa
efter i förhållande till motsvarande bestämmelser i andra länder. Någon
liknande översyn har icke skett i fråga om kraven på fordonens bromsutrustning.
Det synes lämpligt alt den nu kommer till stånd.
Vad först angår bilar och motorcyklar framgår av den tidigare lämnade
redogörelsen, att bestämmelserna i vägtrafikförordningen och svensk besiktningspraxis
i huvudsak överensstämmer med vad som i 1949 års konvention
och 1957 års rekommendation förutsatts skola tillämpas faeträffande
fordon i internationell trafik. Endast på ett par punkter kan del
möjligen ifrågasättas, om gällande bestämmelser är tillräckliga. .lag syftar
härvid närmast på den bestämmelse i 1957 års rekommendation, som går
ut på att fordon med servobroms för vakuum eller tryckluft skall ha alarminrättning,
vilken avger ljud- eller ljussignaler, när det tillgängliga energiförrådet
ej medger effektiv inbromsning. Enligt uppgift har det emellertid
hittills av de svenska besiktningsmyndigheterna ansetts självklart, att
till servobromsutrustning hör en tryckmätare, och fordonen är i praktiken
undantagslöst utrustade med sådan. Inom de organ, som hos ECB handlägger
fordonsfrågor, har del varit föremål för viss diskussion, huruvida
enbart tryckmätare kan godtagas såsom alarmanordning. Numera torde
uppfattningen snarast vara den, att tryckmätare bör godtagas, om den är
12
Andra lagutskottets utlåtande nr iS år 1961
försedd med markering utvisande lägsta lämpliga tryck. Med hänsyn liärlill
samt då det vanligen är ytterst enkelt alt anbringa eu dylik markering
och detta i regel också göres, synes det i nuvarande läge icke vara påkallat
att införa någon särskild bestämmelse i detta ämne. — Eu annan fråga
gäller den skärpning av de internationella reglerna, som föreslagits i det
år 1960 framlagda utkastet till nya bromsbestämmelser. Förslaget går
bl. a. ut på att fordon med Ire axlar skall kunna bromsas över samtliga
hjulaxlar och att fordon med flera än Ire axlar skall kunna bromsas över
tre fjärdedelar av antalet hjulaxlar. F. n. kräves icke mera, än att driftbromsen
skall verka på två tredjedelar av axlarna. Eftersom förslaget
icke slutbehandlats, synes det emellertid för tidigt att nu taga ståndpunkt
till detsamma. Därest fråga framdeles skulle uppkomma om en skärpning
av praxis på denna punkt, torde man för övrigt ha anledning utgå från att
skärpningen kan genomföras successivt ulan författningsändring.
Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om bromsutrustning på släpvagnar
kan däremot knappast betecknas som tillfredsställande. De motsvarar
nätt och jämnt den standard, som 1949 års konvention förutsätter
för fordon i internationell trafik, och uppfyller icke de krav som senare
rekommenderats av organ inom ECE och som tillämpas i ett stort antal
till konventionen anslutna länder. Eu reform av bestämmelserna framstår
därför som starkt motiverad. Teoretiskt sett skulle skärpningen av bestämmelserna
kunna begränsas att avse fordon i internationell trafik, eftersom
konventionen och de i anslutning till denna gjorda rekommendationerna
syftar endast på sådan trafik. I praktiken är det emellertid knappast
möjligt alt ha speciella regler för fordon, som nyttjas i dylik trafik.
Bortsett härifrån kan det icke anses försvarligt ur trafiksäkerhetssynpunkt
alt för trafik inom landet ha regler, vilka i elt så vitalt hänseende som
beträffande bromsutrustningen icke motsvarar vanlig internationell standard.
Bestämmelserna i ämnet bör således — liksom hittills — vara enhetliga
i den mening att de icke gör någon skillnad mellan fordon i nationell
och fordon i internationell trafik.
Den största bristen i nuvarande bromsbestämmelser för släpvagnar är
att de icke innefattar någon föreskrift om driftbroms på annan släpvagn
än sådan, som är avsedd för personbefordran. De i 56 § vägtrafikförordningen
förekommande bestämmelserna om fartbegränsning för fordonskombinationer
utan tillfredsställande bromsutrustning får ses mot bakgrund
härav. Beträffande sistnämnda bestämmelser bör framhållas hl. a.
att del i praktiken visat sig mycket svårt alt kontrollera, all de verkligen
efterleves.
Vid eu revision av författningsbestämmelserna på här berörda område
hör främst beaktas kravet på att släpvagnarna — även sådana som är avsedda
för godsbefordran — utrustas med driftbroms. Tiden synes nu vara
mogen att införa en bestämmelse om att släpvagn, vars totalvikt över
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 ur 1961
stiger 750 kg, skall vara försedd med driftbroms. Driftbroms bör därjämte
— liksom nu — krävas på släpvagn med totalvikt understigande
750 kg, om den är avsedd för personbefordran. Del förtjänar framhållas,
att nytillverkade släpvagnar — med undantag för vissa campingvagnar
och lättare bagagevagnar — nästan alltid är försedda med driftbroms och
att införandet av den nu skisserade regeln därför icke behöver medföra
några långtgående konsekvenser i kostnadshänseende.
Vad angår driftbromsens beskaffenhet bör —• efter mönster av nuvarande
bestämmelser om släpvagnar för personbefordran stadgas, att
bromsen skall kunna manövreras från fotbroms eller motsvarande anordning
på den dragande bilen. Mera tveksamt är, om skäl föreligger att beträffande
samtliga här avsedda fordonstyper uppställa krav på att bromsen
skall automatiskt sättas i funktion vid brott på kopplingsanordningen
mellan dragfordonet och släpvagnen. Enligt gällande internationella bestämmelser
fordras detta blott om släpfordonets maximilast överstiger 3,5
ton. I det år 1960 framlagda förslaget till nya internationella regler har
emellertid gränsen salts vid en total vikt av 750 kg, och lör släpvagn som
dragés av vanlig personbil bar uppställts ett generellt krav på sådan automatisk
bromsverkan som nyss nämnts. Med hänsyn till att bromsanordningarna
på nya släpvagnar i regel är av den automatiskt verkande typen
torde några alltför betydande praktiska svårigheter icke behöva uppstå,
därest i vägtrafikförordningen upplages en allmän bestämmelse om att
driftbromsen skall vara av denna typ. Undantag härifrån torde doek i
överensstämmelse med internationella regler — böra göras i tråga om
tvåhjulig husvagn och mindre bagagevagn, som jämte vanlig koppling är
försedd med reservkoppling. Såsom reservkoppling bör godtagas t. ex. väl
fästad kedja eller stållina. Det nuvarande undantaget för påhängsvagn
torde däremot — med hänsyn till innehållet i 1957 års rekommendation —
böra bortfalla.
Bestämmelserna om parkeringsbroms bör i enlighet med 1957 års rekommendation
kompletteras med föreskrift om att bromsen skall kunna
manövreras inifrån släpvagnen, om denna är avsedd för personbefordran,
och eljest från plats vid sidan av släpvagnen.
Även om eu släpvagn fyller de nu angivna kraven, är därmed icke avgjort,
att den lämpar sig att kopplas till vilken bil som helst. I de fall då
krav uppställts på att släpvagnen skall vara försedd med broms, som kan
manövreras från den dragande bilen, bör bilens bromssystem givetvis vara
sådant, att det möjliggör tillkoppling av släpvagnens bromssystem, utan
att bilens eget bromssystem försvagas eller eljest utsättes för funktionsstörningar.
Härvid är bl. a. att observera det i 1957 års rekommendation
uttalade önskemålet, alt dragfordonet bör vara utrustat med anordning,
som förhindrar att bromsanordningen sättes ur funktion i händelse eu
pneumatisk ledning mellan dragfordonet och släpvagnen slites av till följd
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 4cS år 19til
av brott på kopplingsanordningen. För att tillgodose de krav, som ur nu
angivna synpunkter bör uppställas på eu fordonskombination, bestående
av dragbil och en eller flera släpvagnar, bör i vägtrafikförordningen inflyta
eu bestämmelse om alt släpvagn, som enligt de nyss föreslagna nya
bromsbestämmelserna skall vara försedd med broms avsedd att manövreras
från dragande bil, icke får kopplas till annan bil än sådan, som är försedd
med anordningar vilka möjliggör tillkoppling av släpvagnens bromssystem
utan menlig inverkan på bilens eget bromssystem.
Vad nu sagts om bromsutrustning på släpvagn syftar endast på sådan
släpvagn, som är avsedd att kopplas till bil. För släpvagnar, som kopplas
till andra fordon, t. ex. till traktorer, är en skärpning av gällande bestämmelser
icke lika aktuell med hänsyn bl. a. till gällande begränsning av
fordonens konstruktiva hastighet. Denna fråga torde därför få anstå för
att lösas framdeles i annat sammanhang. Ej heller synes det påkallat att
nu ändra bestämmelserna om släpslädar och efterfordon.
En så pass betydande skärpning av bromsbestämmelserna som den här
skisserade kan troligen icke genomföras helt utan modifikationer. Man
kan sålunda icke bortse från möjligheten, att svårigheter kan uppkomma
vid tillämpning av de skärpta bestämmelserna på släpfordon avsedda för
speciella ändamål. För att möta dylika svårigheter bör författningen ge
möjlighet att göra undantag från bromsbestämmelserna för fordon av vissa
typer eller för vissa särskilda fordon. Det lorde få ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma, vilken eller vilka myndigheter som skall äga medgiva
dylika undantag.
Vidare bör en viss tid få förflyta, innan skärpningen träder i kraft.
Eftersom fabrikanter och tillverkare i allmänhet icke torde hålla mera
betydande lager av släpvagnar, lärer emellertid längre anstånd än ett år
icke erfordras. De nya reglerna bör alltså kunna träda i kraft den 1 juli
1962. De bör vidare icke tillämpas i fråga om fordon, som besiktigas eller
för vilka typintyg utfärdas före sagda dag. — Vad nu sagts om tidpunkten
för de nya reglernas ikraftträdande avser icke det föreslagna förbudet att
koppla släpfordon till annan bil än sådan, som har ett för ändamålet lämpat
bromssystem. Bestämmelsen i detta ämne torde böra träda i kraft
redan den 1 juli 1961.
De nya bestämmelserna bör infogas bland de i 6 § vägtrafikförordningen
upptagna föreskrifterna om släpvagnar. Detta innebär bl. a. att
straffbestämmelserna i 65 § 1 mom. samt 3 mom. andra och tredje styckena
nämnda förordning blir tillämpliga å förseelser mot bestämmelserna
i fråga. Någon ny straffbestämmelse erfordras alltså icke. -— Vidare bör
i 27 § 6 mom. vägtrafikförordningen göras en ändring av innebörd, att
fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, undantages från vissa av de
nya bestämmelserna om bromsanordningar.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 19til
15
Kopplingsanordningar på vissa motorfordon och släpvagnar
Departementschefen:
»På sätt framgår av den nu lämnade redogörelsen verkställdes år 1955
en viss översyn av bestämmelserna om kopplingsanordningar på bilar och
släpvagnar. Intresset knöt sig emellertid därvid främst till det från militärt
håll framförda önskemålet att av beredskapsskäl få till stånd en standardisering
av kopplingsanordningarna, låt vara att även trafiksäkerhetssynpunkter
åberopades. De åtgärder som vid nämnda tidpunkt — med
stöd av dåvarande erfarenheter — kom till stånd, kan enligt min mening
i dagens läge icke anses tillräckliga för att tillgodose trafiksäkerhetens
krav.
Ett av de önskemål, som ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår som mest
aktuella, är att åvägabringa en bättre kontroll över fordonsbeståndet. Därvid
tilldrar sig beståndet av släpvagnar och speciellt den viktiga detalj,
som kopplingsanordningarna utgör, särskilt stort intresse. Den främsta
anledningen härtill är att dessa anordningar oftast är utsatta för mycket
stark nedslitning.
Vad beträffar kopplingsanordningar är det vidare en mycket betydelsefull
fråga, vilka normer som bör tillämpas för bedömande av anordningarnas
hållfasthet och lämplighet för användning på fordon av skilda slag. I anslutning
härtill aktualiseras också spörsmålet, om det för att tillämpa
dylika normer är nödvändigt att införa ett system med förhandsprövning
i form av typgodkännande eller godkännande av vissa fabrikat.
Med stöd av Kung]. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 9 december
1960 särskilda sakkunniga alt inom kommunikationsdepartementet
verkställa utredning angående periodisk kontrollbesiktning av motorfordon
och släpfordon. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 10 februari 1961
utvidgades utredningsuppdraget att avse samtliga de föreskrifter, som från
trafiksäkerhetssynpunkt bär gälla med avseende å beskaffenheten och kontrollen
av kopplingsanordningar för släpfordon, ävensom de bestämmelser
i övrigt rörande dylika kopplingsanordningar, som kan påkallas ur
nämnda synpunkt. Jämsides med denna utredning pågår inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen viss utredning för att klarlägga, vilka krav som
i tekniskt hänseende bör uppställas på kopplingsanordningar för fordon
av olika slag. Först då dessa utredningar slutförts torde det vara möjligt
att slutligt reglera frågan om kopplingsanordningarnas beskaffenhet och
kontrollen över kopplingsanordningar. Detta utesluter dock icke, att det
kan vara möjligt och lämpligt att redan nu, i anslutning till de av mig
förordade ändringarna i bromsbestämmelserna, vidtaga sådana ändringar
i bestämmelserna om kopplingsanordningar, som icke är ägnade att föregripa
resultatet av utredningarna.
EU spörsmål, som härvid tilldrar sig särskilt intresse, gäller möjlig
-
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
lieterna att öva kontroll över att släpvagn icke kopplas till annan bil än
sådan, som har lämpligt avpassad kopplingsanordning och i övrigt är lämplig
som dragfordon för eu släpvagn av det slag, varom fråga är.
Det i 6 § vägtrafikförordningen uppställda kravet på att släpvagn, som
dragés av bil, skall vara försedd med tillfredsställande kopplingsanordning,
torde bl. a. innebära att kopplingsanordningen på släpvagnen skall
passa till kopplingsanordningen på bilen. Till stöd härför kan åberopas
jämväl bestämmelsen i 55 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen
om att fordon, som dragés av motordrivet fordon, skall vara kopplat på
ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. De materiella bestämmelserna
i ämnet synes sålunda väl svara mot behovet. Däremot är
det icke lika väl beställt med kontrollen över att bestämmelserna iakttages
i praktiken. Vid typbesiktningar och registreringsbesiktningar av
bilar och släpvagnar kontrolleras visserligen att kopplingsanordningarna
helt allmänt sett är tillfredsställande. Men godkännandet avser endast
bilen eller släpvagnen som sådan och icke lämpligheten av att koppla den
till annat fordon av viss typ. Kontroll över att fordon icke sammankopplas
på ett olämpligt sätt sker f. n. icke i annan form än genom flygande inspektion.
De tekniska spörsmål, som det gäller att ta ställning till, fordrar
emellertid ofta speciell sakkunskap, vilken i regel icke finns tillgänglig
vid flygande inspektioner. Den förutsätter dessutom en mera ingående
granskning än som vanligen kan ske i samband med dessa. Det torde
bland dem, som sysslar med 1''ordonskontroll och därmed sammanhängande
frågor, vara en allmänt omfattad åsikt, att förseelser mot de på området
gällande bestämmelserna är vanliga men att de icke beivras annat än i
undantagsfall. Förhållandet är ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen
otillfredsställande. Det framstår som ett viktigt önskemål att få till stånd
en mera effektiv tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad.
För att komma till rätta med det nu behandlade spörsmålet räcker det
icke med att bestämmelser införes om standardisering av kopplingsanordningar
eller om periodisk efterbesiktning eller annan liknande kontroll
av fordonsbeståndet. Vad som fordras är en helt ny typ av besiktningar,
som går ut på att fastställa, om viss släpvagn är lämpad att kopplas till
viss bil, jämte förbud mot att låta släpvagn dragas av bil med mindre
dylik besiktning ägt rum och fordonen därvid godkänts för koppling till
varandra.
Ett hinder för genomförande av en ordning sådan som den nu skisserade
består emellertid i att statens bilinspektion icke förfogar över tillräckliga
resurser att verkställa erforderliga besiktningar. Enligt preliminär
uppskattning skulle för ett konsekvent genomförande av systemet
erfordras omkring 31 000 besiktningar, vilket — även med hänsyn tagen
till att flertalet förrättningar sannolikt blir föga tidskrävande —• är avsevärt
mera än vad som kan genomföras inom rimlig tid med inspektionens
Andra lagutskottets utlåtande nr ''t8 år 1901 17
nuvarande personalresurser utan att andra, lika angelägna arbetsuppgifter
eftersättes.
Den omständigheten att systemet med samtidig besiktning av dragfordon
och släpvagn icke lämpligen kan genomföras totalt och i ett sammanhang
behöver dock icke hindra, att det införes successivt i en takt, som
står i lämpligt förhållande till förefintliga personalresurser vid bilinspektionen.
Därvid hör besiktningsskyldighet först införas i fråga om sådana
kategorier av släpfordon, vid vilkas användning det erfarenhetsmässigt är
av särskilt stor vikt att kopplingsanordningarna är väl tillpassade och hålles
i gott skick. Främst torde härvid böra ifrågakomma vissa typer av vagnar,
vilka kan lastas så, att tyngden till avsevärd del kommer att vila
på kopplingen och därigenom utsätter denna för särskilt stora påfrestningar.
En annan kategori, som bör uppmärksammas, är släpvagnar med
stela kopplingar, som lätt utsättes för knäckning. Vidare bör hänsyn tagas
till släpvagnarnas storlek och lastförmåga.
Enligt mitt bedömande innebär det skisserade besiktningssystemet, som
under hand diskuterats med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, så stora
fördelar ur säkerhetssynpunkt, att det snarast bör genomföras i den utsträckning,
som är möjlig. Härigenom vinnes bl. a. att en viss översyn
utan dröjsmål kommer till stånd av kopplingsanordningarna på sådana
släpvagnar, som medför särskilt stora olycksrisker. Detta är av särskilt
stort värde i nuvarande situation, då allvarliga brister konstaterats föreligga
på detta område. Vidare blir det möjligt att öva kontroll över efterlevnaden
av den föreslagna nya bestämmelsen om förbud i vissa fall att
koppla släpvagn till annan bil än sådan, som har passande bromsutrustning
för anslutning av släpvagnens bromssystem.
Det grundläggande stadgandet om besiktningsskyldighet bör — liksom
äldre bestämmelser av denna karaktär — få sin plats i vägtrafikförordningen.
För att möjliggöra en smidig anpassning efter tillgängliga resurser
torde däremot föreskrifter om tidpunkten för besiktningsskyldighetens inträde
böra meddelas av Ivungl. Maj :t i särskild kungörelse. — I vägtrafikförordningen
bör vidare införas nödiga föreskrifter om besiktningens ändamål
och om förfarandet vid besiktning. För att efterlevnaden av bestämmelserna
skall kunna kontrolleras torde därjämte böra föreskrivas skyldighet
för fordonsförare att under färd medföra intyg rörande verkställd
besiktning. Detaljbestämmelserna i detta ämne synes lämpligen kunna
utformas efter förebild av andra bestämmelser i vägtrafikförordningen om
skyldighet att medföra vissa handlingar, t. ex. körkort.
Bestämmelserna om de av mig förordade besiktningarna — för vilka
det synes lämpligt att använda benämningen »särskilda kopplingsbesiktningar»
— torde böra inflyta under särskild rubrik såsom eu ny paragraf
i vägtrafikförordningen närmast efter de i 24 § förekommande bestämmelserna
om kontrollbesiktning. Den nya paragrafen far sålunda
2—2358 01 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 4S
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 4S år 19111
beteckningen 24 a §. I 65 § 2 inom. första stycket vägtrafikförordningen
torde böra upptagas en bestämmelse, varigenom förseelse, bestående i brukande
av släpvagn utan föreskriven besiktning, belägges med dagsböter.
Underlåtenhet att under färd medföra besiktningsintyg synes böra upptagas
bland de förseelser, som enligt tredje stycket av 6 mom. i samma
paragraf skall straffas med böter högst trehundra kronor. Vidare erfordras
ett tillägg till 69 § vägtrafikförordningen rörande straffrihet i vissa
fält för den som av tillfälligt förbiseende underlåter att medföra besikiningsiutyg
och som inom viss kortare tid efter förseelsen visar upp sådant
intyg för polismyndighet eller åklagare.
De nya bestämmelserna i vägtrafikförordningen bör träda i kraft den
1 juli 1961. Därest så sker, torde kungörelse med närmare föreskrifter
om besiktningsskyldigheten kunna utfärdas i början av juli och besiktningar
i viss omfattning komma till stånd redan under senare hälften av
år 1961.»
Användande av blinkljus såsom varningsanordning på fordon
Departementschefen:
»Blinkande ljus är en typ av varningsanordning, som hittills använts
ganska sparsamt. På fasta anordningar förekommer det huvudsakligen endast
vid järnvägskorsningar, färjlägen och rörliga broar. Härjämte har man
numera i viss omfattning börjat använda blinkande gult sken i den rödgul-gröna
färgserien på trafikfyrar. Vidare nyttjas blinkande gult sken
såsom varningstecken vid vägarbeten. På fordon har blinkljus allmänt
kommit till användning för att utmärka ändring av körriktning men i
övrigt nyttjats endast i speciella fall, t. ex. på vissa utryckningsfordon.
Ett blinkande sken är otvivelaktigt ägnat att tilldraga sig betydligt större
uppmärksamhet i trafiken än ett fast sådant. Dess verkan som varningsanordning
är därför mycket god. Del kan rent av sägas, att blinkljuset i
detta hänseende står i särklass bland de anordningar, som lämpar sig för
användning under mörkerförhållanden. Emellertid bör det icke användas
i så stor omfattning, att dess varnande effekt därigenom avtrubbas. En alltför
riklig förekomst av blinkljus skulle säkerligen verka högst irriterande
på fordonsförare och andra trafikanter. Blinkljuset bör enligt min mening
reserveras för användning i särskilda fall, då påtagligt behov av dylik markering
föreligger.
Från nu angiven synpunkt torde icke finnas något att erinra mot all
blinkljus såsom 1. n. användes för att utmärka väghållningsfordon, vilka
under pågående arbete framföres på ett sätt, som icke är tillåtet för trafikanter
i allmänhet. Även i en del andra liknande fall, då särskilda försiktighetsmått
är påkallade för alt undvika fara för trafiken, bör blinkljus
kunna få nyttjas såsom varningsanordning på fordon. Väg- och vatten
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
19
byggnadsstyrelsen har i sin framställning lämnat exempel på ett par sådana
fall. På sätt framgår av det förut anförda bör emellertid i princip
eftersträvas en ganska stor restriktivitet vid användning av dylika anordningar.
Av nu anförda skäl bör i vägtrafikförordningen införas en särskild bestämmelse,
som innebär förbud att använda blinkande ljus på fordon utan
särskilt tillstånd. Bestämmelsen bör inflyta i 51 § 1 mom. vägtrafikförordningen
såsom ett tillägg till sista stycket i momentet och torde lämpligen
kunna utformas på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit. Eftersom
förseelse mot 51 § vägtrafikförordningen är belagd med straff enligt
(57 § tredje stycket samma förordning, erfordras icke någon särskild straffbestämmelse.
Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles vidtaga erforderlig
följdändring i vägtrafikkungörelsen.
Den nya bestämmelsen synes böra träda i kraft den 1 juli 1961.»
Viss komplettering av bestämmelserna om färdskrivare
Departementschefen :
»Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lardskrivare tillkom år
1955. De har visat sig vara till nytta i flera olika hänseenden. Den omständigheten
att hastigheten registreras kontinuerligt innebär helt naturligt
en maning till föraren att iakttaga gällande hastighetsbestämmmelser.
Instrumentet ger också möjlighet att kontrollera förarnas körtid och därigenom
hindra överträdelser av gällande bestämmelser om arbetstidens begränsning.
Vidare möjliggöres eu ur beskattningssynpunkt angelägen
kontroll över brännoljeförbrukningen. Även fordonsägarna har nytta av
instrumentet bl. a. genom att det möjliggör bättre kontroll över hur fordonet
begagnas och därigenom främjar rationalisering av transporterna.
För att färdskrivaren skall fylla sin uppgift fordras emellertid att bestämmelserna
om dess användning och om redovisning av de verkställda
färdskrivaruppteckningarna noggrant iakttages. I regel torde de också efterlevas
på ett tillfredsställande sätt. En del försummelser förekommer dock
på sina håll. Vidare — och detta är allvarligare — händer det ibland, att
fordonsägare eller fordonsförare av någon anledning, t. ex. begången överträdelse
av trafikreglerna eller föreskrifterna om arbetstidens begränsning,
avsiktligt underlåter att efterkomma bestämmelserna. Efterlevnaden
av bestämmelserna måste därför tryggas genom straffhot.
I ändamål att tillgodose behovet av straffbestämmelser vidtogs samtidigt
med tillkomsten av bestämmelserna om färdskrivare i 3 § vägtrafikförordningen
eu viss ändring jämväl i 65 § nämnda förordning, varigenom förseelse
mot de nya bestämmelserna belädes med straff. I de senare tillkomna
tillämpningsbestämmelserna bar emellertid influtit en del föreskrifter, som
20
Andra lagutskottets utlåtande nr ''t8 år 19111
saknar straffsanktion. Vissa av dessa föreskrifter är av sådan karaktär, att
det utan straffbestämmelser är svårt att vidmakthålla nödig effektivitet i
kontrollen. Närmare bestämt syftar jag på föreskrifterna om skyldighet att
förse färdskrivaruppteckningarna med anteckningar för identifiering av
fordon, förare och tidpunkt för upptagningen. Bristen på straffbestämmelser,
som tryggar efterlevnaden av dessa viktiga föreskrifter, är ägnad att
orsaka allvarliga olägenheter, något som bl. a. påtalats från fackligt håll.
.lag förordar dels att i 3 § C mom. vägtrafikordningen intages föreskrift
om skyldighet för ägare av fordon, som skall vara försett med färdskrivare,
att förse färdskrivaruppteckningarna med anteckningar i enlighet med vad
därom bestämmes av myndighet, som Kungl. Maj:t förordnar, dels ock att
i 65 § 1 mom. andra stycket samma förordning får inflyta en bestämmelse,
varigenom underlåtenhet att efterkomma förstnämnda bestämmelse belägges
med dagsböter. Bestämmelserna bär träda i kraft den 1 juli 1961.»
Tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon
Departementschefen :
»I diskussionen kring trafiksäkerhetsfrågor framföres icke sällan åsikten
att en allmän hastighetsbegränsning skulle vara ett av de effektivaste
medlen i kampen mot trafikolyckorna. Frågor om införande av hastighetsbegränsning
har också under det sista årtiondet flera gånger varit föremål
för övervägande av Kungl. Maj:t och riksdagen. Är 1955 infördes en generell
maximering av hastigheten inom tättbebyggda områden till 50 km i
timmen. Däremot har man hittills avvisat tanken på en allmän hastighetsbegränsning
inom de icke tättbebyggda delarna av riket.
Frågan om hastighetsfaktorns inverkan på olycksfrekvensen och på trafikolyckornas
svårighetsgrad bar under senare år tilldragit sig mycket stort
intresse utomlands. I flera länder, bl. a. Frankrike och Västtyskland, har
försök gjorts med temporära hastighetsbegränsningar i syfte bl. a. att så
långt möjligt utröna hastighetens betydelse som olycksorsak. Denna utländska
försöksverksamhet har med stort intresse följts av de svenska
myndigheter och organisationer som har att vaka över och främja trafiksäkerheten.
I syfte att erhålla ett vidgat underlag för bedömningen av behovet
och värdet i nuvarande situation av motsvarande försök i vårt land
tillkallade jag med Kungl. Maj :ts bemyndigande under sommaren 1960 en
utredning med uppgift att insamla och bearbeta erfarenheterna från de utländska
försöken med hastighetsbegränsning. Utredningen väntas kunna
framlägga resultatet av sin undersökning i maj eller juni 1961.
Under november 1960 nådde olyckssiffran sin i vårt land hittills största
höjd för månad. Den synnerligen allvarliga ökningen av antalet olycksfall
var givetvis ägnad att inge starka farhågor inför den väntade ansvällningen
av trafiken och det enligt erfarenheten ofta riskabla väglaget i sam
-
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 4S ur 1''Jtil
band med jul- och nyårshelgerna. Det framstod i delta läge icke som försvarligt
att i avbidan på erfarenheter från utländska försök med tillfälliga
hastighetsbegränsningar uppskjuta genomförandet av ett dylikt försök även
i vårt land. Kungl. Maj:t beslöt därför på min hemställan utfärda kungörelse
angående tillfällig hastighetsbegränsning under en period omfattande
helgerna omkring årsskiftet 1960—1961. Såsom tidigare nämnts uppmanades
i samband därmed myndigheter och organisationer att noga följa försöket
och att insamla material till bedömande av hastighetsbegränsningens
verkningar.
Erfarenheterna av det första försöket med tillfällig hastighetsbegränsning
bedömdes i ljuset av inkomna yttranden vara av den natur att även
om några säkra slutsatser icke kunde dragas rörande arten och graden av
fartbegränsningens medverkan till den konstaterade minskningen av antalet
olyckor — ytterligare försök borde göras. Med anledning härav har
Kungl. Maj :t i mars detta år beslutat utfärda kungörelse innehållande föreskrifter
om hastighetsbegränsning under eu tidsperiod, omfattande bl. a.
påskhelgen 1961.
Emellertid lärer det icke vara möjligt att på grundval av endast två försök
bilda sig en säker uppfattning i fråga om hastighetsfaktorns inverkan
på olycksfrekvensen och olyckornas svårighetsgrad. För detta ändamål tarvas
ett grundligt studium, baserat på en serie försök. Av särskilt intresse
är i detta sammanhang det förhållandet att minskningen av antalet olycksfall
under fartbegränsningsperioden till den ojämförligt största delen hänförde
sig till de svårare olyckorna. Förhållandet är ägnat att ge näring
åt tanken att olyckorna i allmänhet blivit lindrigare än om hastighetsbegränsningen
icke genomförts. Alt med siffror belägga riktigheten av en
dylik hypotes är helt naturligt icke görligt. Genom iakttagelser vid upprepade
försök efter eu på förhand noga övervägd metod erbjudes emellertid
möjligheter att via brett upplagda jämförelser komma närmare svaret
på frågan om hastighetsfaktorns roll i denna del.
Det förtjänar framhållas, att man i Danmark helt nyligen, under hänvisning
till bl. a. de svenska erfarenheterna, vidtagit eu lagändring i syfte
att möjliggöra tillfälliga hastighetsbegränsningar.
Med hänsyn till behovet att i vårt land framdeles upprepa försöken
med tillfälliga hastighetsbegränsningar synes det lämpligt att bestämmelser
i ämnet får inflyta i vägtrafikförordningen i form av ett allmänt hållet
stadgande enligt vilket det skall ankomma på Kungl. Maj:t alt meddela
de föreskrifter angående högsta hastighet som med hänsyn till särskilda
förhållanden må för viss tid finnas påkallade beträffande riket i dess
helhet eller visst område därav. För tydlighets skull bör tillika föreskrivas
att sådan av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift cj innebär ändring
i eller upphävande av annan i vägtrafikförordningen eller med stöd därav
meddelad föreskrift om lägre hastighet såvida annat icke uttryckligen an
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1961
givits i samband med föreskriftens meddelande. Stadgandet torde lämpligen
kunna inrymmas i 56 § vägtrafikförordningen såsom ett nytt moment
med beteckningen 4 mom. Nuvarande 4 och 5 mom. erhåller sålunda de
ändrade beteckningarna 5 mom. resp. 6 mom. Texten i dessa två moment
bör i samband härmed jämkas något för att utmärka, att där stadgade
undantag för utryckningsfordon m. in. gäller även vid tillfällig hastighetsbegränsning
som föreskrivits av Kungl. Maj:t med stöd av 4 mom. Härjämte
bör till stadgandet i 61 § vägtrafikförordningen, som handlar bl. a.
om länsstyrelsens befogenhet att reglera färdhastigheten genom lokala trafikföreskrifter,
togas ett tillägg av innebörd, att länsstyrelsen för tid, då
tillfällig hastighetsbegränsning gäller på grund av Kungl. Maj ris förordnande,
väl kan föreskriva lägre men ej högre hastighet än som angives i
förordnandet. Vidare bör 67 § första stycket vägtrafikförordningen, som
bl. a. innehåller stadgande om straff för överträdelse av hastighetsbestämmelserna
i 56 §, ändras så, att detta stadgande utsträckes till att gälla överträdelse
av föreskrift om tillfällig hastighetsbegränsning. Straffet blir
dagsböter.
.lag vill i detta sammanhang tillägga, att jag avser att senare denna dag
föreslå Kungl. Majri att tillsätta en särskild utredning i anslutning till
de fortsatta försök med tillfällig hastighetsbegränsning som avses komma
att äga rum vid instundande påskhelg och eventuellt även senare i år. Utredningens
uppgift blir att förbereda och följa försöken samt att på grundval
av de successivt vunna och bearbetade erfarenheterna lägga fram förslag
till den vidare försöksverksamhet som må finnas påkallad i syfte att
erhålla konkreta hållpunkter för bedömande av eu tillfällig hastighetsbegränsnings
inverkan på olycksfrekvensen samt olyckornas typ och svårighetsgrad.
Utredningen bör tillika utveckla och redovisa de metoder efter
vilka iakttagelser från försöken bör insamlas, grupperas och analyseras
för att nå detta syfte.
Utredningen förutsättes kunna slutföras i sådan tid att dess förslag
kan avges senast under oktober innevarande år. Därest förslaget skulle
innebära fortsatt försöksverksamhet, blir det utredningens uppgift att följa
densamma och bearbeta de ytterligare erfarenheter som därvid må vinnas
samt att inkomma med därav föranledda tilläggs- eller ändringsförslag.
Utredningsarbetet bör inom ramen för det sålunda angivna syftet i
första hand inriktas på att bringa klarhet i fråga om den effekt som eu
tillfällig hastighetsbegränsning kan ge vid olika maximihastighet och under
varierande betingelser i avseende å trafiktäthet, trafikens sammansättning,
vägförhållanden, klimattyp samt fartbegränsningsperiodens längd. Uppmärksamhet
måste emellertid även ägnas behovet av att vinna närmare
kännedom om återverkningarna även i andra hänseenden av eu hastighetsbegränsning,
såsom i fråga om köbildning och därmed sammanhängande
förändringar i framkomligheten på vägarna, trafikintensitet, trafik
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 dr 1961
rytm och medelresehastighet. Vad särskilt medelresehastigheten angår anmäler
sig bl. a. även spörsmålet om hastighetsbegränsningens inverkan på
befordringstider och transportkostnader samt eljest i transportekonomiskt
avseende. Förbises hör icke heller intresset av att vinna närmare erfarenheter
beträffande möjligheter och metoder att med tillgängliga resurser
säkerställa efterlevnaden av meddelade bestämmelser om tillfällig hastighetsbegränsning.
Vid planläggningen av de fortsatta försöken med tillfällig hastighetsbegränsning
skall självfallet hänsyn tagas till de erfarenheter, som vunnits
av liknande försök utomlands. Den utredning, som tillkallats för detta
ändamål, beräknas, såsom förut nämnts, komma att lämna sin redogörelse
före instundande sommar. Om dessa försök torde dock redan på grundval
av hittills tillgängliga upplysningar kunna sägas, att de till stor del burit
improvisationens prägel och därför endast i begränsad omfattning torde
kunna läggas till grund för den systematiska planläggning, varom här är
fråga. Med den omfattning, uppläggning och inriktning som den av mig
föreslagna utredningen kommer att få kan den sålunda förväntas bli av
betydelse även på det internationella planet.
En utredning av nu angiven art kan sägas gälla frågor som till stor
del faller inom området för den verksamhet som bedrives av statens trafiksäkerhetsråd.
Med hänsyn till omfattningen och arten av den undersökning
varom här är fråga synes det emellertid mera ändamålsenligt att uppdraget
lämnas åt en särskild utredning än alt det anförtros en institution
som huvudsakligen har karaktären av statligt forskningsråd. Givet är
emellertid, att utredningsarbetet bör bedrivas i nära samverkan med rådet
och med utnyttjande av den erfarenhet och sakkunskap, som rådet äger.
Samverkan bör vidare äga rum med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens väginstilut, statspolisintendenten, NTF och motororganisationerna.
Det är dessutom angeläget att under utredningsarbetets och försöksverksamhetens
gång ett utbyte av erfarenheter sker med de övriga nordiska
länderna, varvid även möjligheten till en samordning av de svenska försöken
med dem som anordnas i Danmark torde böra undersökas.»
Midivnernu
I motionerna I: till ocli II: tiö hemslällcs, »all riksdagen mätte i skrivelse
till Kungl. Maj:l anhålla all Kungl. Maj:l måtte vidtaga åtgärder för införandet
av eu temporär hastighetsbegränsning enligt de riktlinjer som
föreslagits i motionen».
I motionerna 1: 274 och //: 247 hemställes, »all riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:l måtte anhålla om förslag till att eu hastighetsgräns av DO km
i limmen införes under den närmaste tiden för alla större helger samt för
eu viss längre sammanhängande period under sommaren».
I motionen 1: 156 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1901
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t från den 1 juli 1961 i försökssyfte
genomför en hastighetsbegränsning för motorfordon i trafik till 80
km per timme under ett år och att fri hastighet vid omkörning får gälla
under samma tid».
I motionerna I: 659 och II: 785 hemställes, att riksdagen måtte »avstyrka
Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 130 att i vägtrafikförordningen införa
bestämmelser om tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon
samt uttala, att Kungl. Maj:t intill utgången av 1962 må företa försök med
tillfälliga hastighetsbegränsningar».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisar
utskottet till motionerna 11:65, 11:217, I: 156 och 11: 785.
Utskottet
Den i förevarande proposition föreslagna skärpningen av bestämmelserna
om bromsutrustning på släpvagnar innebär i princip att släpvagn,
vars totalvikt överstiger 750 kg, skall vara försedd med driftbroms. Därjämte
skall liksom nu släpvagn avsedd för personbefordran vara försedd
med sådan broms, även om vagnens totalvikt icke överstiger 750 kg. Dessa
regler står i överensstämmelse med internationella rekommendationer och
synes utskottet ändamålsenliga. Enligt utskottets mening kan man emellertid
icke bortse från att svårigheter kan uppkomma vid tillämpning av
de skärpta bestämmelserna på släpfordon avsedda för speciella ändamål.
Utskottet finner det därför väl motiverat, att den föreslagna författningen
ger möjlighet att göra undantag från de skärpta reglerna för fordon av
vissa typer eller för vissa särskilda fordon.
I propositionen föreslås införande av en ny typ av fordonsbesiktningar,
s. k. särskilda kopplingsbesiktningar, som går ut på att fastställa om viss
släpvagn är lämplig att koppla till den avsedda bilen. Ett sådant system
med samtidig besiktning av dragfordon och släpvagn, där särskild uppmärksamhet
ägnas kopplingsanordningens beskaffenhet, är enligt utskottets
mening att hälsa med tillfredsställelse från trafiksäkerhetssynpunkt.
Departementschefen har framhållit, att systemet med hänsyn till
bilinspektionens otillräckliga resurser icke kan genomföras totalt och i ett
sammanhang. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att besiktningarna
kommer till stånd så snart som möjligt.
Propositionen innehåller vidare förslag om att i vägtrafikförordningen
införa ett allmänt hållet stadgande enligt vilket det skall ankomma på
Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter angående högsta hastighet som
med hänsyn till särskilda förhållanden må för viss tid finnas påkallade
beträffande riket i dess helhet eller visst område därav. I motionerna I: 659
och II: 785 hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen i denna del
men uttala, att Kungl. Maj:t intill utgången av 1962 får företa försök med
tillfälliga hastighetsbegränsningar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1981 25
Erfarenheterna av de hittills gjorda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar
är — även om några säkra slutsatser ännu icke kan dragas
rörande fartbegränsningens inverkan på antalet och arten av inträffade
trafikolyckor — sådana att försöken bör fortsättas. För att möjliggöra eu
säker bedömning i fråga om hastighetsfaktorns inverkan på olycksfrckvensen
och olyckornas svårhetsgrad krävs enligt utskottets mening en
serie försök, som göres till föremål för ett grundligt studium. Med hänsyn
till behovet att upprepa försöken är det lämpligt att bestämmelse i ämnet
införes i vägtrafikförordningen på sätt föreslagits i propositionen. Utskottet
kan därför icke biträda yrkandet i motionerna I: 659 och II: 785 om avslag
å propositionen i denna del.
I motionerna 1:49 och 11:65 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för införandet
av temporär hastighetsbegränsning på försök under perioder som
icke understiger en månad.
I motionerna 1: 274 och 11: 247 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till att en hastighetsgräns av 90 km
i timmen införes under den närmaste tiden för alla helger samt för en viss
längre sammanhängande period under sommaren.
I motionen I: 156 hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t från den 1 juli 1961 i försökssyfte
genomför hastighetsbegränsning för motorfordon till 80 km i timmen
under ett år och att fri hastighet vid omkörning får gälla under samma tid.
De fortsatta försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar, som utskottet
ovan uttalat sig för och som därest så finnes lämpligt synes kunna
äga rum även innan det föreslagna tillägget i vägtrafikförordningen trätt
i kraft, bör enligt utskottets mening anordnas på sådant sätt att de i möjligaste
mån bringar klarhet om den effekt i fråga om trafiksäkerheten som
en hastighetsbegränsning har vid olika maximihastighet och under växlande
betingelser i avseende på trafiktäthet, trafikens sammansättning, vägförhållanden
och klimattyp. Uppmärksamhet hör också ägnas åt verkningar
i andra hänseenden av en hastighetsbegränsning, såsom i fråga om förändringar
i framkomligheten på vägarna. För att förhindra att tillfälliga omständigheter
alltför mycket påverkar resultaten av försöken synes det önskvärt,
att fartbegränsningsperioderna icke göres alltför korta. Det kan i detta
sammanhang ifrågasättas om icke vägar av viss beskaffenhet, såsom t. ex.
motorvägar, hör undantagas från fartbegränsning vid något eller några
försök. Ett sådant undantagande synes såvitt avser motorvägar kunna ske
utan att särskilda vägmärken uppsältes.
Den sålunda skisserade försöksverksamheten kräver att försöken med
hastighetsbegränsningar kontinuerligt utformas på grundval av de efter
band vunna erfarenheterna. Med hänsyn härtill finner utskottet icke lämpligt
alt, såsom hemställts i förevarande motioner, närmare uttala sig för
viss hastighetsgräns eller viss längd på fartbegränsningsperioden.
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden
av föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har
icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A. att riksdagen i anledning av propositionen, nr 130,
måtte, med avslag å motionerna I: 659 och II: 785 såvitt däri
yrkats avslag å de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen,
såsom sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört;
B. att förevarande motioner
1. I: 659 och II: 785,
2. I: 49 och II: 65,
3. 1: 274 och II: 247 samt
4. I: 156,
i den män de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
^Stockholm den 16 maj 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, fru HamrinThorell,
fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Magnusson, Eric Carlsson
och Virgin*;
från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,
herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm*, Johansson i Södertälje, Fredriksson,
Gustavsson i Alvesta* och Tobé*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
I
av herr Virgin och fröken Wetterström, vilka ansett,
a) att det avsnitt å s. 25 i utskottets yttrande, som börjar med orden
»Erfarenheterna av» och slutar med orden »på fartbegränsningsperioden»,
bort ersättas med text av följande lydelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1961 27
»Erfarenheterna av de hittills gjorda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar
är — även om några säkra slutsatser ännu icke kan dragas
rörande fartbegränsningens inverkan på antalet och arten av inträffade
trafikolyckor — sådana att försöken bör fortsättas. För att möjliggöra en
säker bedömning i fråga om hastighetslaktorns inverkan på olycksfrckvensen
och olyckornas svårhetsgrad krävs enligt utskottets mening en
serie försök, som göres till föremål för ett grundligt studium.
Även om det sålunda föreligger ett klart behov av att upprepa försöken,
och detta på så sätt att de ger en allsidig belysning av problemet, borde så
i fortsättningen liksom hittills kunna ske ulan att särskilda föreskrifter
intages i vägtrafikförordningen. Det torde tvärtom vara lämpligt, att sedan
ytterligare erfarenheter vunnits om hastighetsbegränsningars betydelse för
trafiksäkerheten, riksdagen då får tillfälle att taga ställning till de lagändringar,
som med anledning härav kan bliva erforderliga. Utskottet finner
sig därför böra biträda yrkandet i motionerna 1:659 och II: 785 om avslag
å propositionen i denna del. Skäl finnes icke att, såsom hemställts i motionerna
1:49 och 11:65, 1:274 och 11:247 samt 1:156, närmare uttala sig
för viss hastighetsgräns eller viss längd på fartbegränsningsperioden vid
de fortsatta försöken.»
b) att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av propositionen, nr 130, måtte,
med bifall till motionerna I: 659 och II: 785 såvitt däri yrkats
avslag å de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen,
såsom sin mening giva Ivungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört;»
II
av fröken Nordström, herrar Eric Carlsson och Wiklund i Stockholm.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:321 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 a1 i texten