Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

1961-05-16 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:48, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4S år 1961

1

Nr 48

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition

med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 6i8), dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1961 dagtecknad proposition, nr 130, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,

anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen

fogat förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den

28 september 1951 (nr 648).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet

väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 49 i första kammaren av herr Ohlsson,

Ebbe, och fru Gärda Svenson och nr 65 i andra kammaren av herrar Dartin

och Nordgren om temporär hastighetsbegränsning för motorfordon,

de likalydande motionerna nr 274 i första kammaren av herr Hermansson

och nr 247 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl. om viss allmän

hastighetsbegränsning,

motionen nr 156 i första kammaren av herrar Elowsson, Nils, och

Kristiansson om allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 659 i första kammaren av herr Sveningsson

och nr 785 i andra kammaren av fru Kristensson.

Till utskottet har inkommit skrift från Svenska omnibusägareförbundet.

Det vid propositionen fogade förslaget till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

liar följande lydelse.

1—2358 81 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961

Förslag

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den

28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas dels att 3 § 6 inom., G § 1 mom., 27 § 6 inom.,

51 § 1 mom., 56 § 4 och 5 inom., 61 § 1 mom., 65 § 1, 2 och 6 mom. samt 67

och 69 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels att till 56 § nämnda förordning skall

fogas ett nytt moment, betecknat 6 mom., på sätt nedan angives, dels ock

att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 24 a §, jämte

föregående överskrift, allt på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3

6 mom. På buss, som är byggd

för befordran av flera än 30 personer

(passagerare) utöver föraren,

och på lastbil, vars totalvikt överstiger

7 ton, skall, därest Kungl.

Maj.t så förordnar, finnas instrument,

som på ett varaktigt sätt upptecknar

dels vid varje tidpunkt under

färd bilens hastighet, dels körtiden,

dels ock den tillryggalagda

våglängden (färdskrivare). Uppteckningen

skall av bilens ägare bevaras

under ett år. Det åligger bilens ägare

och förare att på anmodan överlämna

av honom innehavda uppteckningar

till besiktningsman eller polisman

eller i övrigt till den myndighet

Konungen förordnar.

Färdskrivaren skall------

(Föreslagen lydelse)

§•

6 mom. På buss, som är byggd

för befordran av flera än 30 personer

(passagerare) utöver föraren,

och på lastbil, vars totalvikt överstiger

7 ton, skall, därest Konungen

så förordnar, finnas instrument,

som på ett varaktigt sätt upptecknar

dels vid varje tidpunkt under färd

bilens hastighet, dels körtiden, dels

ock den tillryggalagda våglängden

(färdskrivare). Uppteckningen skall

av bilens ägare förses med anteckningar

i enlighet med vad därom bestämmes

av myndighet som Konungen

förordnar samt bevaras under

ett år. Det åligger bilens ägare

och förare att på anmodan överlämna

av lionom innehavda uppteckningar

till besiktningsman eller

polisman eller i övrigt till den myndighet

Konungen förordnar.

---statens provningsanstalt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961

3

(Gällande lydelse)

6

1 mom. Släpvagn, som diages av

bil, skall vara försedd med

a) tillfredsställande kopplingsanordning;
b)

om släpvagnen är avsedd för

personbefordran, effektiv broms,

som kan manövreras från fotbroms

eller motsvarande anordning på dragande

bil och, såvitt angår annan

släpvagn un påhängsvagn, är så beskaffad,

att släpvagnen inbromsas

vid brott på kopplingsanordningen;

c) om släpvagnen är avsedd för

personbefordran eller dess tjänstevikt

överstiger 400 kilogram, broms,

som kan på sluttande mark kvarhålla

släpvagnen, även om denna

frånkopplats bilen;

d) antingen luftringar eller ock

andra ringar eller band av beskaffenhet,

som godkänts av den myndighet

Konungen därtill förordnar;

e) baktill dels lykta, varigenom

på släpvagnen anbragts registrerings-,

interims- eller saluvagnsskylt,

som avser bilen, kan så belysas

med vilt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta),

dels tvä på samma höjd, eu på vardera

sidan av fordonet, anbragta

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Släpvagn, som dragés av

bil, skall vara försedd med

a) tillfredsställande kopplingsanordning;
b)

om släpvagnen är avsedd för

personbefordran eller dess totalvikt

överstiger 750 kilogram, effektiv

broms, som kan manövreras från

fotbroms eller motsvarande anordning

på dragande bil och är så beskaffad,

att släpvagnen automatiskt

inbromsas vid brott på kopplingsanordningen;

dock att automatisk

bromsverkan ej erfordras i fråga

om tvåhjulig husvagn eller mindre

bagagevagn, därest den är försedd

med tillförlitlig reservkoppling, bestående

av exempelvis kedja eller

stållina;

c) om släpvagnen är avsedd för

personbefordran eller dess tjänstevikt

överstiger 400 kilogram, broms

som kan på sluttande mark kvarhålla

släpvagnen, även om denna

frånkopplats bilen, och som kan

manövreras från släpvagnen- eller,

där denna ej är avsedd för personbefordran,

från plats vid sidan av

densamma;

d) antingen luftringar eller ock

andra ringar eller band av beskaffenhet,

som godkänts av den myndighet

Konungen därtill förordnar;

e) baktill dels lykta, varigenom

på släpvagnen anbragt registrerings-,

interims- eller saluvagnsskylt,

som avser bilen, kan så belysas

med vitt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta),

dels två på samma höjd, en på vardera

sidan av fordonet, anbragta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 4<S är 19(>1

(G ältande lydelse)

lyktor, som kunna visa rött sken

bakåt (baklyktor), dels lykta, som

vid användning av fotbroms eller

motsvarande anordning på dragande

bil visar rött eller gult sken bakåt

(stopplykta), dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan av fordonet,

anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött

sken bakåt; och få lyktor och reflexanordningar

kombineras; samt

f) stänkskydd, bestående av

stänkskärmar eller däremot svarande

anordningar; stänkskydd erfordras

dock icke på chassi och ej heller

på sådan släpvagn för godsbefordran,

varest skyddet finnes medföra

avsevärd olägenhet med hänsyn t ill

släpvagnens konstruktion och ändamål.

Vad i detta moment stadgas om

broms, skyltlykta, baklyktor och

stopplykta skall icke gälla släpvagn,

som vid eldfara användes av brandväsendet.

(Föreslagen lydelse)

lyktor, som kunna visa rött sken

bakåt (baklyktor), dels lykta, som

vid användning av fotbroms eller

motsvarande anordning på dragande

bil visar rött eller gult sken bakåt

(stopplykta), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan av

fordonet, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta

rött sken bakåt; och få lyktor och

reflexanordningar kombineras; samt

f) stänkskydd, bestående av

slänkskärmar eller däremot svarande

anordningar; stänkskydd erfordras

dock icke på chassi och ej heller

på sådan släpvagn för godsbefordran,

varest skyddet finnes medföra

avsevärd olägenhet med hänsyn till

släpvagnens konstruktion och ändamål.

Släpvagn, som skall vara försedd

med broms avsedd att manövreras

från dragande bil, må ej kopplas till

annan bil ån sådan som är försedd

med anordningar, vilka möjliggöra

tillkoppling av släpvagnens bromssystem

ntan menlig inverkan på bilens

eget bromssystem.

Vad i detta moment stadgas om

broms, skyltlykta, baklyktor och

stopplykta skall icke gälla släpvagn,

som vid eldfara användes av brandväsendet.

Undantag från vad i detta

moment stadgas om broms må jämväl

i andra fall medgivas av myndighet,

som Konungen bestämmer.

Särskild kopplingsbesiktning

24 a §.

Har Konungen förordnat, att

släpvagnar av visst slag skola un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ''iS år 1961

.)

(Gällande lydelse)

27

6 inom. Kontrollbesiktning av

fordon, för vilket turistvagnslicens

utfärdats, avser att utröna, huruvida

fordonet är i sådant skick, som stadgas

i 2—4 samt (> §§, dock att fordonet

icke behöver vara försett med

mer än en baklykta samt att bil ej

heller behöver uppfylla föreskrifterna

i 3 § 1 mom. h), 1) och in) om

körriktningsvisare, sätt för kopplingsanordnings

fästande och liastighetsmätare

eller föreskrifterna i 3 §

2 mom. tredje och fjärde styckena

om förarhytt och andra utrymmen

för driftspersonal samt om förbud

mot vissa anordningar. Därest fordonet

befimies vara i föreskrivet

skick, skall besiktningsmannen på

licensen teckna bevis därom.

(Föreslagen lydelse)

dergå särskild kopplingsbcsiktning,

må efter utgången av

tid, som angives i förordnandet, sådan

släpvagn ej dragas av bil, med

mindre, bilen och släpvagnen samtidigt

inställts hos besiktningsman

och släpvagnen av denne godkänts

för koppling till bilen.

Rörande besiktning som nu avses

skola bestämmelserna i 2i § 2 och 3

mom. äga motsvarande tillämpning.

Det av besiktningsmannen utfärdade

intyget skall medföras under

färd med släpvagnen och skall på

tillsägelse uppvisas för besiktningsman

eller polisman. Intyget skall

vara i sådant skick, att det kan avläsas

utan svårighet.

§•

(i inom. Kontrollbesiktning av

fordon, för vilket turistvagnslicens

utfärdats, avser att utröna, huruvida

fordonet är i sådant skick, som

stadgas i 2—4 samt 6 §§.

Utan hinder av vad i första

stycket sägs skall vid där avsedd besiktning

iakttagas

att fordonet icke behöver vara

försett med mer än en baklykta;

att bil icke behöver uppfylla föreskrifterna

i 3 § 1 mom. h), 1) och

in) om körriktningsvisare, sätt för

kopplingsanordnings fästande och

hastighetsmätare eller föreskrifterna

i 3 § 2 mom. tredje och fjärde

styckena om förarhytt och andra utrymmen

för driftspersonal samt om

förbud mot vissa anordningar; samt

att släpvagn, vilken icke är avsedd

för personbefordran, ej behöver

vara försedd med sådan broms
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anordning, som avses i 6 § 1 mom.

första stycket b).

Därest fordonet befinnes vara i

föreskrivet skick, skall besiktningsmannen

på licensen teckna bevis

därom.

51 §.

1 mom. Då fordon-----— — dylik släpvagn.

I stället — — —---är anordnad.

Fordon, som-------

På fordon —--—----god

På fordon får under färd icke

framåt visas annat än vitt eller gult

sken, såvida ej annat blivit i särskild

ordning föreskrivet eller medgivet.

Vad här stadgas avser icke

körriktningsvisare.

56

4 mom. Bestämmelserna i denna

paragraf skola icke gälla utryckningsfordon,

då det användes vid

utryckning, och ej heller annat fordon,

då det användes vid eldfara för

jus framåt,

tid.

På fordon får under färd icke

framåt visas annat än vitt eller gult

sken, såvida ej annat blivit i särskild

ordning föreskrivet eller medgivet.

På fordon får ej nyttjas belys

n ingsan ordning med blinkande

sken, med mindre tillstånd därtill

meddelats av Konungen eller myndighet

som Konungen därtill förordnat.

Vad här stadgas avser icke körriktningsvisare.

§•

4 mom. På Konungen ankommer

att meddela de ytterligare föreskrifter

angående högsta hastighet,

som med hänsyn till särskilda förhållanden

må för viss tid finnas påkallade

beträffande riket i dess helhet

eller del därav. Där annat icke

angivits i föreskriften, innebär denna

ej ändring av annan i denna förordning

eller med stöd därav meddelad

föreskrift om lägre hastighet.

5 mom. Bestämmelserna i denna

paragraf och med stöd därav meddelade

föreskrifter skola icke gälla

utryckningsfordon, då det användes

vid utryckning, och ej heller annat

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år t »tit

(Gällande lydelse)

brandväsendets räkning eller av polis-

eller tullpersonal, läkare, barnmorska

eller veterinär i brådskande

yrkesutövning.

5 inom. Om myndighets befogenhet

att göra undantag från bestämmelserna

i denna paragraf

stadgas i 61 och 63 §§.

(Föreslagen lydelse)

fordon, då det användes vid eldfara

för hrandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare,

barnmorska eller veterinär i brådskande

yrkesutövning.

6 inom. Om myndighets befogenhet

att göra undantag från bestämmelserna

i denna paragraf och

med stöd däran meddelade föreskrifter

stadgas i 61 och 63 §§.

61 §.

1 mom. Del tillkommer-------av trafiken.

Såvitt angår------g/ sägs.

Länsstyrelsen äger föreskriva Länsstyrelsen äger föreskriva

lägre eller högre hastighet än som lägre eller högre hastighet än som

tillätes i 56 §. tillätes i 56 § 1—3 mom. Av Ko
nungen

med stöd av 56 § 4 mom.

meddelad föreskrift angående högsta

hastighet utgör ej hinder för länsstyrelsen

att föreskriva lägre hastighet.

Väg må______väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

65 §.

1 mom. Brukas fordon----

Den, som icke efterkommer vad

i 3 § 6 mom. sägs om skyldighet att

bevara uppteckning eller att på anmodan

överlämna sådan uppteckning,

straffes med dagsböter.

■ 2 inom. Brukas motordrivet fordon

eller släpfordon i strid mot 11 §,

12 § 1 mom. eller 13 § 1 inom. eller

mot bestämmelse, som meddelats

med stöd av 27 § 1 inom., eller mot

27 § 2 eller 3 inom., eller brukas

fordonet i strid mot förbud, som

—--förenad därmed.

Den, som icke efterkommer vad

i 3 § 6 inom. sägs om skyldighet att

göra anteckningar på färdskrivaruppteckning,

att bevara uppteckningen

eller att på anmodan överlämna

sådan uppteckning, straffes

med dagsböter.

2 mom. Brukas motordrivet fordon

eller släpfordon i strid mot 11 §,

12 § 1 inom., 13 § 1 inom. eller 24 a

§ första stycket eller mot bestämmelse,

som meddelats med stöd av 27 §

1 inom., eller mot 27 § 2 eller 3

inom., eller brukas fordonet i strid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

meddelats enligt 22 eller 23 §, vare mot förbud, som meddelats enligt

ägaren förfallen till dagsböter. 22 eller 23 §, vare ägaren förfallen

till dagsböter.

6 mom. Den, som —-----med dagsböter.

Till samma-----— sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 inom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 mom., 21 § 2

mom. första stycket a—d), samma

moment första stycket e), såvitt angår

tjänstevikt, bredd, maximilast

och största antal passagerare, eller

andra stycket eller 3 mom. eller 27 §

4 mom. sjätte stycket eller 5 mom.

fjärde stycket, straffes med böter,

högst trehundra kronor.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 21 § 2

inom. första stycket a—d), samma

moment första stycket e), såvitt angår

tjänstevikt, bredd, maximilast

och största antal passagerare, eller

andra stycket eller 3 mom. eller

24 a § tredje stycket, 27 § 4 mom.

sjätte stycket eller 5 mom. fjärde

stycket, straffes med böter, högst

trehundra kronor.

67

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.

tredje stycket, föreskrifterna om

signalering i 47 § 3 mom. första

stycket eller föreskrifterna i 48 § 1

eller 3 inom., 49 § 2 eller 4 inom.,

52 § 2 mom., 53 §, 54 § 2 eller 4

inom., 55 § 1 mom. eller 2 mom.

första stycket, 56 § eller 57 § 2 mom.

tredje stycket eller 3 eller 4 mom.

Med böter, -—

Förseelse mot

Befordras med

§•

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41

§ 1 mom. eller 2 inom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 inom.

tredje stycket, föreskrifterna om

signalering i 47 § 3 mom. första

stycket eller föreskrifterna i 48 § 1

eller 3 inom., 49 § 2 eller 4 inom.,

52 § 2 inom., 53 §, 54 § 2 eller 4

inom., 55 § 1 inom. eller 2 mom.

första stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom.

eller 57 § 2 mom. tredje stycket eller

3 eller 4 inom. Till samma straff

dömes den, som överträder föreskrift,

meddelad med stöd av 56 §

4 mom.

— 3 mom.

— — trehundra kronor.

--och vilja.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961

(G älland c Ig delse)

69

Om den, som ertappats med att

under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall,

handling, som avses i 10 § 6 inom.,

12 § 2 eller 4 inom., 13 § 4 inom.,

27 § 4 inom. eller 57 § 2 inom. fjärde

stycket, senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker, att han

vid tiden för förseelsen innehaft

gällande körkort eller sådan handling,

som nyss sagts, och omständigheterna

giva vid handen, alt förseelsen

haft sin grund i ett tillfälligt

förbiseende, vare han fri från ansvar.

(Föreslagen Ig de Is c)

§•

Om den, som ertappats med att

under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall,

handling, som avses i 10 § 6 inom.,

12 § 2 eller 4 inom., 13 § 4 mom., 24

a § tredje stgeket, 27 § 4 inom. eller

57 § 2 inom. fjärde stycket, senast

å tredje söckendagen därefter hos

vederbörande polismyndighet eller

åklagare styrker, att han vid tiden

för förseelsen innehaft gällande körkort

eller sådan handling, som nyss

sagts, och omständigheterna giva

vid handen, att förseelsen haft sin

grund i ett tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

Denna förordning träder i kraft såvitt angår 6 § 1 inom. första och tredje

styckena samt 27 § 6 mom. den 1 juli 1962 och i övrigt den 1 juli 1961. Bestämmelserna

i 6 § 1 mom. första stycket skola icke äga tillämpning å släpvagn,

som undergått besiktning eller för vilken typintyg utfärdats före den

1 juli 1962.

Propositionens huvudsakliga innehåll in. ni.

Det i propositionen upptagna författningsförslaget innebär bl. a. dels

skärpning av gällande bestämmelser om bromsutrustning på vissa släpvagnar,

dels förbättring av kontrollen över kopplingsanordningar på bilar

och bildragna släpvagnar genom utvidgning av hesiktningsskyldigheten,

itels reglering av frågan om användning av blinkljus såsom varningsanordningar

på fordon, dels ock införande av vissa nya bestämmelser om tillfälliga

hastighetsbegränsningar för motorfordon.

I det följande kommer av propositionens innehåll alt redovisas endast

de huvudsakliga delarna av vad föredragande departementschefen, statsrådet

Skoglund, yttrat. Beträffande övriga delar av propositionen, såsom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr iS år 19til

redogörelser för gällande bestämmelser och remissyttranden, hänvisas till

propositionen.

De i motionerna framställda yrkandena redovisas i avsnittet om tillfälliga

hastighetsbegränsningar för motorfordon.

Bromsanordningar pa vissa motorfordon och släpvagnar

Departementschef eu:

»Jämsides med bilismens expansion har under de senaste årtiondena

mycket stora framsteg gjorts inom fordonstekniken. Särskilt hastigheten

och prestationsförmågan i övrigt hos fordonen har ökat väsentligt. Utvecklingen

i dessa hänseenden motsvarades till eu början icke helt av sådana

förbättringar på fordonen, som är av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt,

såsom beträffande bromsar, fordonsbelysning m. m. Glädjande

nog synes emellertid allmänhetens och fordonsfabrikanternas intresse med

tiden ha kommit att mera inriktas på spörsmål av betydelse för trafiksäkerheten.

Numera pågår på detta område eu betydande forskning och utvecklingsverksamhet,

som avsatt tydliga resultat i bättre och säkrare

fordon.

I detta läge är det av vikt, att de författningsbestämmelser, som reglerar

fordonens utrustning ur säkerhetssynpunkt, hålles aktuella, så att de svarar

mot vad utvecklingen kräver. Det förtjänar emellertid framhållas, atl

det icke alltid är möjligt att leda utvecklingen enbart genom skärpning

av gällande bestämmelser. De krav, som uppställes, måste vara sådana,

alt de på rådande tekniska utvecklingsstadium kan uppfyllas utan att

orsaka alltför tyngande kostnader. Med hänsyn till bilismens och bilindustriens

internationella karaktär är det vidare av stor betydelse, alt de

bestämmelser, som i vårt land meddelas angående fordonens beskaffenhet

och utrustning, i huvudsak överensstämmer med vad som gäller i övriga

europeiska länder.

De svenska bestämmelserna om fordons beskaffenhet och utrustning är

så utformade, att i den grundläggande författningen, vägtrafikförordningen,

uppräknas de anordningar, som skall finnas. Men deras beskaffenhet

angives blott i allmänna ordalag (»effektiv», »effektivt verkande»

e. d.). I vissa fall kompletteras dock bestämmelserna med föreskrift att

anordning skall vara av beskaffenhet som godkänts av den myndighet

Konungen därtill förordnar eller annan föreskrift av huvudsakligen samma

innebörd. Prövning, huruvida en viss anordning kan godtagas eller

icke, ankommer i första hand på de tjänstemän hos statens bilinspektion,

som verkställer typbesiktningar, registreringsbesiktningar och andra i vägtrafikförordningen

föreskrivna besiktningar. Till ledning för sitt bedömande

har dessa tjänstemän att tillgå anvisningar och rekommendationer,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande ur b8 år t Sill

utfärdade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. 1 viss utsträckning kan

hithörande frågor också bli föremål för prövning av domstol t. ex. i mål

om ansvar eller skadestånd.

Det system, som jag nu beskrivit, har i huvudsak fungerat väl. Eftersom

de nya fordon, som inställts till besiktning, i stort sett brukat motsvara

vedertagen internationell standard, har den skärpning av besiktningspraxis,

som efter hand föranletts av utvecklingen, kunnat genomföras

utan större motsättningar i förhållande till fabrikanter, importörer

och fordonsägare. Anpassningen av de svenska besiktningsreglerna efter

gällande internationella överenskommelser och rekommendationer har så
o
ledes

kunnat ske utan att författningarna behövt ändras och utan de anpassningssvårigheter,

som lätt blir töljden av omfattande författningsändringar.

Någon anledning att övergå till eu mera detaljerad reglering i själva

vägtrafikförordningen av frågorna om fordons beskaffenhet och utrustning

föreligger således icke. Det bör även i fortsättningen få ankomma

på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens bilinspektion att successivt

anpassa sin praxis till de skärpta krav, som sammanhänger med den

tekniska utvecklingen.

Givetvis bör dock i mån av behov tillses, att bestämmelserna i vägtrafikförordningen

ger erforderligt underlag för eu sådan anpassning av praxis

till vedertagen internationell standard, som jag här förordat. I vissa hänseenden,

speciellt beträffande belysningsanordningar, har sådan översyn

ägt rum vid två tillfällen på senare år, nämligen åren 1955 och 1958. Bestämmelserna

har därvid skärpts avsevärt och kan numera icke sägas släpa

efter i förhållande till motsvarande bestämmelser i andra länder. Någon

liknande översyn har icke skett i fråga om kraven på fordonens bromsutrustning.

Det synes lämpligt alt den nu kommer till stånd.

Vad först angår bilar och motorcyklar framgår av den tidigare lämnade

redogörelsen, att bestämmelserna i vägtrafikförordningen och svensk besiktningspraxis

i huvudsak överensstämmer med vad som i 1949 års konvention

och 1957 års rekommendation förutsatts skola tillämpas faeträffande

fordon i internationell trafik. Endast på ett par punkter kan del

möjligen ifrågasättas, om gällande bestämmelser är tillräckliga. .lag syftar

härvid närmast på den bestämmelse i 1957 års rekommendation, som går

ut på att fordon med servobroms för vakuum eller tryckluft skall ha alarminrättning,

vilken avger ljud- eller ljussignaler, när det tillgängliga energiförrådet

ej medger effektiv inbromsning. Enligt uppgift har det emellertid

hittills av de svenska besiktningsmyndigheterna ansetts självklart, att

till servobromsutrustning hör en tryckmätare, och fordonen är i praktiken

undantagslöst utrustade med sådan. Inom de organ, som hos ECB handlägger

fordonsfrågor, har del varit föremål för viss diskussion, huruvida

enbart tryckmätare kan godtagas såsom alarmanordning. Numera torde

uppfattningen snarast vara den, att tryckmätare bör godtagas, om den är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr iS år 1961

försedd med markering utvisande lägsta lämpliga tryck. Med hänsyn liärlill

samt då det vanligen är ytterst enkelt alt anbringa eu dylik markering

och detta i regel också göres, synes det i nuvarande läge icke vara påkallat

att införa någon särskild bestämmelse i detta ämne. — Eu annan fråga

gäller den skärpning av de internationella reglerna, som föreslagits i det

år 1960 framlagda utkastet till nya bromsbestämmelser. Förslaget går

bl. a. ut på att fordon med Ire axlar skall kunna bromsas över samtliga

hjulaxlar och att fordon med flera än Ire axlar skall kunna bromsas över

tre fjärdedelar av antalet hjulaxlar. F. n. kräves icke mera, än att driftbromsen

skall verka på två tredjedelar av axlarna. Eftersom förslaget

icke slutbehandlats, synes det emellertid för tidigt att nu taga ståndpunkt

till detsamma. Därest fråga framdeles skulle uppkomma om en skärpning

av praxis på denna punkt, torde man för övrigt ha anledning utgå från att

skärpningen kan genomföras successivt ulan författningsändring.

Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om bromsutrustning på släpvagnar

kan däremot knappast betecknas som tillfredsställande. De motsvarar

nätt och jämnt den standard, som 1949 års konvention förutsätter

för fordon i internationell trafik, och uppfyller icke de krav som senare

rekommenderats av organ inom ECE och som tillämpas i ett stort antal

till konventionen anslutna länder. Eu reform av bestämmelserna framstår

därför som starkt motiverad. Teoretiskt sett skulle skärpningen av bestämmelserna

kunna begränsas att avse fordon i internationell trafik, eftersom

konventionen och de i anslutning till denna gjorda rekommendationerna

syftar endast på sådan trafik. I praktiken är det emellertid knappast

möjligt alt ha speciella regler för fordon, som nyttjas i dylik trafik.

Bortsett härifrån kan det icke anses försvarligt ur trafiksäkerhetssynpunkt

alt för trafik inom landet ha regler, vilka i elt så vitalt hänseende som

beträffande bromsutrustningen icke motsvarar vanlig internationell standard.

Bestämmelserna i ämnet bör således — liksom hittills — vara enhetliga

i den mening att de icke gör någon skillnad mellan fordon i nationell

och fordon i internationell trafik.

Den största bristen i nuvarande bromsbestämmelser för släpvagnar är

att de icke innefattar någon föreskrift om driftbroms på annan släpvagn

än sådan, som är avsedd för personbefordran. De i 56 § vägtrafikförordningen

förekommande bestämmelserna om fartbegränsning för fordonskombinationer

utan tillfredsställande bromsutrustning får ses mot bakgrund

härav. Beträffande sistnämnda bestämmelser bör framhållas hl. a.

att del i praktiken visat sig mycket svårt alt kontrollera, all de verkligen

efterleves.

Vid eu revision av författningsbestämmelserna på här berörda område

hör främst beaktas kravet på att släpvagnarna — även sådana som är avsedda

för godsbefordran — utrustas med driftbroms. Tiden synes nu vara

mogen att införa en bestämmelse om att släpvagn, vars totalvikt över
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 ur 1961

stiger 750 kg, skall vara försedd med driftbroms. Driftbroms bör därjämte

— liksom nu — krävas på släpvagn med totalvikt understigande

750 kg, om den är avsedd för personbefordran. Del förtjänar framhållas,

att nytillverkade släpvagnar — med undantag för vissa campingvagnar

och lättare bagagevagnar — nästan alltid är försedda med driftbroms och

att införandet av den nu skisserade regeln därför icke behöver medföra

några långtgående konsekvenser i kostnadshänseende.

Vad angår driftbromsens beskaffenhet bör —• efter mönster av nuvarande

bestämmelser om släpvagnar för personbefordran stadgas, att

bromsen skall kunna manövreras från fotbroms eller motsvarande anordning

på den dragande bilen. Mera tveksamt är, om skäl föreligger att beträffande

samtliga här avsedda fordonstyper uppställa krav på att bromsen

skall automatiskt sättas i funktion vid brott på kopplingsanordningen

mellan dragfordonet och släpvagnen. Enligt gällande internationella bestämmelser

fordras detta blott om släpfordonets maximilast överstiger 3,5

ton. I det år 1960 framlagda förslaget till nya internationella regler har

emellertid gränsen salts vid en total vikt av 750 kg, och lör släpvagn som

dragés av vanlig personbil bar uppställts ett generellt krav på sådan automatisk

bromsverkan som nyss nämnts. Med hänsyn till att bromsanordningarna

på nya släpvagnar i regel är av den automatiskt verkande typen

torde några alltför betydande praktiska svårigheter icke behöva uppstå,

därest i vägtrafikförordningen upplages en allmän bestämmelse om att

driftbromsen skall vara av denna typ. Undantag härifrån torde doek i

överensstämmelse med internationella regler — böra göras i tråga om

tvåhjulig husvagn och mindre bagagevagn, som jämte vanlig koppling är

försedd med reservkoppling. Såsom reservkoppling bör godtagas t. ex. väl

fästad kedja eller stållina. Det nuvarande undantaget för påhängsvagn

torde däremot — med hänsyn till innehållet i 1957 års rekommendation —

böra bortfalla.

Bestämmelserna om parkeringsbroms bör i enlighet med 1957 års rekommendation

kompletteras med föreskrift om att bromsen skall kunna

manövreras inifrån släpvagnen, om denna är avsedd för personbefordran,

och eljest från plats vid sidan av släpvagnen.

Även om eu släpvagn fyller de nu angivna kraven, är därmed icke avgjort,

att den lämpar sig att kopplas till vilken bil som helst. I de fall då

krav uppställts på att släpvagnen skall vara försedd med broms, som kan

manövreras från den dragande bilen, bör bilens bromssystem givetvis vara

sådant, att det möjliggör tillkoppling av släpvagnens bromssystem, utan

att bilens eget bromssystem försvagas eller eljest utsättes för funktionsstörningar.

Härvid är bl. a. att observera det i 1957 års rekommendation

uttalade önskemålet, alt dragfordonet bör vara utrustat med anordning,

som förhindrar att bromsanordningen sättes ur funktion i händelse eu

pneumatisk ledning mellan dragfordonet och släpvagnen slites av till följd

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 4cS år 19til

av brott på kopplingsanordningen. För att tillgodose de krav, som ur nu

angivna synpunkter bör uppställas på eu fordonskombination, bestående

av dragbil och en eller flera släpvagnar, bör i vägtrafikförordningen inflyta

eu bestämmelse om alt släpvagn, som enligt de nyss föreslagna nya

bromsbestämmelserna skall vara försedd med broms avsedd att manövreras

från dragande bil, icke får kopplas till annan bil än sådan, som är försedd

med anordningar vilka möjliggör tillkoppling av släpvagnens bromssystem

utan menlig inverkan på bilens eget bromssystem.

Vad nu sagts om bromsutrustning på släpvagn syftar endast på sådan

släpvagn, som är avsedd att kopplas till bil. För släpvagnar, som kopplas

till andra fordon, t. ex. till traktorer, är en skärpning av gällande bestämmelser

icke lika aktuell med hänsyn bl. a. till gällande begränsning av

fordonens konstruktiva hastighet. Denna fråga torde därför få anstå för

att lösas framdeles i annat sammanhang. Ej heller synes det påkallat att

nu ändra bestämmelserna om släpslädar och efterfordon.

En så pass betydande skärpning av bromsbestämmelserna som den här

skisserade kan troligen icke genomföras helt utan modifikationer. Man

kan sålunda icke bortse från möjligheten, att svårigheter kan uppkomma

vid tillämpning av de skärpta bestämmelserna på släpfordon avsedda för

speciella ändamål. För att möta dylika svårigheter bör författningen ge

möjlighet att göra undantag från bromsbestämmelserna för fordon av vissa

typer eller för vissa särskilda fordon. Det lorde få ankomma på Kungl.

Maj :t att bestämma, vilken eller vilka myndigheter som skall äga medgiva

dylika undantag.

Vidare bör en viss tid få förflyta, innan skärpningen träder i kraft.

Eftersom fabrikanter och tillverkare i allmänhet icke torde hålla mera

betydande lager av släpvagnar, lärer emellertid längre anstånd än ett år

icke erfordras. De nya reglerna bör alltså kunna träda i kraft den 1 juli

1962. De bör vidare icke tillämpas i fråga om fordon, som besiktigas eller

för vilka typintyg utfärdas före sagda dag. — Vad nu sagts om tidpunkten

för de nya reglernas ikraftträdande avser icke det föreslagna förbudet att

koppla släpfordon till annan bil än sådan, som har ett för ändamålet lämpat

bromssystem. Bestämmelsen i detta ämne torde böra träda i kraft

redan den 1 juli 1961.

De nya bestämmelserna bör infogas bland de i 6 § vägtrafikförordningen

upptagna föreskrifterna om släpvagnar. Detta innebär bl. a. att

straffbestämmelserna i 65 § 1 mom. samt 3 mom. andra och tredje styckena

nämnda förordning blir tillämpliga å förseelser mot bestämmelserna

i fråga. Någon ny straffbestämmelse erfordras alltså icke. -— Vidare bör

i 27 § 6 mom. vägtrafikförordningen göras en ändring av innebörd, att

fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, undantages från vissa av de

nya bestämmelserna om bromsanordningar.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 19til

15

Kopplingsanordningar på vissa motorfordon och släpvagnar

Departementschefen:

»På sätt framgår av den nu lämnade redogörelsen verkställdes år 1955

en viss översyn av bestämmelserna om kopplingsanordningar på bilar och

släpvagnar. Intresset knöt sig emellertid därvid främst till det från militärt

håll framförda önskemålet att av beredskapsskäl få till stånd en standardisering

av kopplingsanordningarna, låt vara att även trafiksäkerhetssynpunkter

åberopades. De åtgärder som vid nämnda tidpunkt — med

stöd av dåvarande erfarenheter — kom till stånd, kan enligt min mening

i dagens läge icke anses tillräckliga för att tillgodose trafiksäkerhetens

krav.

Ett av de önskemål, som ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår som mest

aktuella, är att åvägabringa en bättre kontroll över fordonsbeståndet. Därvid

tilldrar sig beståndet av släpvagnar och speciellt den viktiga detalj,

som kopplingsanordningarna utgör, särskilt stort intresse. Den främsta

anledningen härtill är att dessa anordningar oftast är utsatta för mycket

stark nedslitning.

Vad beträffar kopplingsanordningar är det vidare en mycket betydelsefull

fråga, vilka normer som bör tillämpas för bedömande av anordningarnas

hållfasthet och lämplighet för användning på fordon av skilda slag. I anslutning

härtill aktualiseras också spörsmålet, om det för att tillämpa

dylika normer är nödvändigt att införa ett system med förhandsprövning

i form av typgodkännande eller godkännande av vissa fabrikat.

Med stöd av Kung]. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 9 december

1960 särskilda sakkunniga alt inom kommunikationsdepartementet

verkställa utredning angående periodisk kontrollbesiktning av motorfordon

och släpfordon. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 10 februari 1961

utvidgades utredningsuppdraget att avse samtliga de föreskrifter, som från

trafiksäkerhetssynpunkt bär gälla med avseende å beskaffenheten och kontrollen

av kopplingsanordningar för släpfordon, ävensom de bestämmelser

i övrigt rörande dylika kopplingsanordningar, som kan påkallas ur

nämnda synpunkt. Jämsides med denna utredning pågår inom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen viss utredning för att klarlägga, vilka krav som

i tekniskt hänseende bör uppställas på kopplingsanordningar för fordon

av olika slag. Först då dessa utredningar slutförts torde det vara möjligt

att slutligt reglera frågan om kopplingsanordningarnas beskaffenhet och

kontrollen över kopplingsanordningar. Detta utesluter dock icke, att det

kan vara möjligt och lämpligt att redan nu, i anslutning till de av mig

förordade ändringarna i bromsbestämmelserna, vidtaga sådana ändringar

i bestämmelserna om kopplingsanordningar, som icke är ägnade att föregripa

resultatet av utredningarna.

EU spörsmål, som härvid tilldrar sig särskilt intresse, gäller möjlig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961

lieterna att öva kontroll över att släpvagn icke kopplas till annan bil än

sådan, som har lämpligt avpassad kopplingsanordning och i övrigt är lämplig

som dragfordon för eu släpvagn av det slag, varom fråga är.

Det i 6 § vägtrafikförordningen uppställda kravet på att släpvagn, som

dragés av bil, skall vara försedd med tillfredsställande kopplingsanordning,

torde bl. a. innebära att kopplingsanordningen på släpvagnen skall

passa till kopplingsanordningen på bilen. Till stöd härför kan åberopas

jämväl bestämmelsen i 55 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen

om att fordon, som dragés av motordrivet fordon, skall vara kopplat på

ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. De materiella bestämmelserna

i ämnet synes sålunda väl svara mot behovet. Däremot är

det icke lika väl beställt med kontrollen över att bestämmelserna iakttages

i praktiken. Vid typbesiktningar och registreringsbesiktningar av

bilar och släpvagnar kontrolleras visserligen att kopplingsanordningarna

helt allmänt sett är tillfredsställande. Men godkännandet avser endast

bilen eller släpvagnen som sådan och icke lämpligheten av att koppla den

till annat fordon av viss typ. Kontroll över att fordon icke sammankopplas

på ett olämpligt sätt sker f. n. icke i annan form än genom flygande inspektion.

De tekniska spörsmål, som det gäller att ta ställning till, fordrar

emellertid ofta speciell sakkunskap, vilken i regel icke finns tillgänglig

vid flygande inspektioner. Den förutsätter dessutom en mera ingående

granskning än som vanligen kan ske i samband med dessa. Det torde

bland dem, som sysslar med 1''ordonskontroll och därmed sammanhängande

frågor, vara en allmänt omfattad åsikt, att förseelser mot de på området

gällande bestämmelserna är vanliga men att de icke beivras annat än i

undantagsfall. Förhållandet är ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen

otillfredsställande. Det framstår som ett viktigt önskemål att få till stånd

en mera effektiv tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad.

För att komma till rätta med det nu behandlade spörsmålet räcker det

icke med att bestämmelser införes om standardisering av kopplingsanordningar

eller om periodisk efterbesiktning eller annan liknande kontroll

av fordonsbeståndet. Vad som fordras är en helt ny typ av besiktningar,

som går ut på att fastställa, om viss släpvagn är lämpad att kopplas till

viss bil, jämte förbud mot att låta släpvagn dragas av bil med mindre

dylik besiktning ägt rum och fordonen därvid godkänts för koppling till

varandra.

Ett hinder för genomförande av en ordning sådan som den nu skisserade

består emellertid i att statens bilinspektion icke förfogar över tillräckliga

resurser att verkställa erforderliga besiktningar. Enligt preliminär

uppskattning skulle för ett konsekvent genomförande av systemet

erfordras omkring 31 000 besiktningar, vilket — även med hänsyn tagen

till att flertalet förrättningar sannolikt blir föga tidskrävande —• är avsevärt

mera än vad som kan genomföras inom rimlig tid med inspektionens

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ''t8 år 1901 17

nuvarande personalresurser utan att andra, lika angelägna arbetsuppgifter

eftersättes.

Den omständigheten att systemet med samtidig besiktning av dragfordon

och släpvagn icke lämpligen kan genomföras totalt och i ett sammanhang

behöver dock icke hindra, att det införes successivt i en takt, som

står i lämpligt förhållande till förefintliga personalresurser vid bilinspektionen.

Därvid hör besiktningsskyldighet först införas i fråga om sådana

kategorier av släpfordon, vid vilkas användning det erfarenhetsmässigt är

av särskilt stor vikt att kopplingsanordningarna är väl tillpassade och hålles

i gott skick. Främst torde härvid böra ifrågakomma vissa typer av vagnar,

vilka kan lastas så, att tyngden till avsevärd del kommer att vila

på kopplingen och därigenom utsätter denna för särskilt stora påfrestningar.

En annan kategori, som bör uppmärksammas, är släpvagnar med

stela kopplingar, som lätt utsättes för knäckning. Vidare bör hänsyn tagas

till släpvagnarnas storlek och lastförmåga.

Enligt mitt bedömande innebär det skisserade besiktningssystemet, som

under hand diskuterats med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, så stora

fördelar ur säkerhetssynpunkt, att det snarast bör genomföras i den utsträckning,

som är möjlig. Härigenom vinnes bl. a. att en viss översyn

utan dröjsmål kommer till stånd av kopplingsanordningarna på sådana

släpvagnar, som medför särskilt stora olycksrisker. Detta är av särskilt

stort värde i nuvarande situation, då allvarliga brister konstaterats föreligga

på detta område. Vidare blir det möjligt att öva kontroll över efterlevnaden

av den föreslagna nya bestämmelsen om förbud i vissa fall att

koppla släpvagn till annan bil än sådan, som har passande bromsutrustning

för anslutning av släpvagnens bromssystem.

Det grundläggande stadgandet om besiktningsskyldighet bör — liksom

äldre bestämmelser av denna karaktär — få sin plats i vägtrafikförordningen.

För att möjliggöra en smidig anpassning efter tillgängliga resurser

torde däremot föreskrifter om tidpunkten för besiktningsskyldighetens inträde

böra meddelas av Ivungl. Maj :t i särskild kungörelse. — I vägtrafikförordningen

bör vidare införas nödiga föreskrifter om besiktningens ändamål

och om förfarandet vid besiktning. För att efterlevnaden av bestämmelserna

skall kunna kontrolleras torde därjämte böra föreskrivas skyldighet

för fordonsförare att under färd medföra intyg rörande verkställd

besiktning. Detaljbestämmelserna i detta ämne synes lämpligen kunna

utformas efter förebild av andra bestämmelser i vägtrafikförordningen om

skyldighet att medföra vissa handlingar, t. ex. körkort.

Bestämmelserna om de av mig förordade besiktningarna — för vilka

det synes lämpligt att använda benämningen »särskilda kopplingsbesiktningar»

— torde böra inflyta under särskild rubrik såsom eu ny paragraf

i vägtrafikförordningen närmast efter de i 24 § förekommande bestämmelserna

om kontrollbesiktning. Den nya paragrafen far sålunda

2—2358 01 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 4S

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 4S år 19111

beteckningen 24 a §. I 65 § 2 inom. första stycket vägtrafikförordningen

torde böra upptagas en bestämmelse, varigenom förseelse, bestående i brukande

av släpvagn utan föreskriven besiktning, belägges med dagsböter.

Underlåtenhet att under färd medföra besiktningsintyg synes böra upptagas

bland de förseelser, som enligt tredje stycket av 6 mom. i samma

paragraf skall straffas med böter högst trehundra kronor. Vidare erfordras

ett tillägg till 69 § vägtrafikförordningen rörande straffrihet i vissa

fält för den som av tillfälligt förbiseende underlåter att medföra besikiningsiutyg

och som inom viss kortare tid efter förseelsen visar upp sådant

intyg för polismyndighet eller åklagare.

De nya bestämmelserna i vägtrafikförordningen bör träda i kraft den

1 juli 1961. Därest så sker, torde kungörelse med närmare föreskrifter

om besiktningsskyldigheten kunna utfärdas i början av juli och besiktningar

i viss omfattning komma till stånd redan under senare hälften av

år 1961.»

Användande av blinkljus såsom varningsanordning på fordon

Departementschefen:

»Blinkande ljus är en typ av varningsanordning, som hittills använts

ganska sparsamt. På fasta anordningar förekommer det huvudsakligen endast

vid järnvägskorsningar, färjlägen och rörliga broar. Härjämte har man

numera i viss omfattning börjat använda blinkande gult sken i den rödgul-gröna

färgserien på trafikfyrar. Vidare nyttjas blinkande gult sken

såsom varningstecken vid vägarbeten. På fordon har blinkljus allmänt

kommit till användning för att utmärka ändring av körriktning men i

övrigt nyttjats endast i speciella fall, t. ex. på vissa utryckningsfordon.

Ett blinkande sken är otvivelaktigt ägnat att tilldraga sig betydligt större

uppmärksamhet i trafiken än ett fast sådant. Dess verkan som varningsanordning

är därför mycket god. Del kan rent av sägas, att blinkljuset i

detta hänseende står i särklass bland de anordningar, som lämpar sig för

användning under mörkerförhållanden. Emellertid bör det icke användas

i så stor omfattning, att dess varnande effekt därigenom avtrubbas. En alltför

riklig förekomst av blinkljus skulle säkerligen verka högst irriterande

på fordonsförare och andra trafikanter. Blinkljuset bör enligt min mening

reserveras för användning i särskilda fall, då påtagligt behov av dylik markering

föreligger.

Från nu angiven synpunkt torde icke finnas något att erinra mot all

blinkljus såsom 1. n. användes för att utmärka väghållningsfordon, vilka

under pågående arbete framföres på ett sätt, som icke är tillåtet för trafikanter

i allmänhet. Även i en del andra liknande fall, då särskilda försiktighetsmått

är påkallade för alt undvika fara för trafiken, bör blinkljus

kunna få nyttjas såsom varningsanordning på fordon. Väg- och vatten
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961

19

byggnadsstyrelsen har i sin framställning lämnat exempel på ett par sådana

fall. På sätt framgår av det förut anförda bör emellertid i princip

eftersträvas en ganska stor restriktivitet vid användning av dylika anordningar.

Av nu anförda skäl bör i vägtrafikförordningen införas en särskild bestämmelse,

som innebär förbud att använda blinkande ljus på fordon utan

särskilt tillstånd. Bestämmelsen bör inflyta i 51 § 1 mom. vägtrafikförordningen

såsom ett tillägg till sista stycket i momentet och torde lämpligen

kunna utformas på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit. Eftersom

förseelse mot 51 § vägtrafikförordningen är belagd med straff enligt

(57 § tredje stycket samma förordning, erfordras icke någon särskild straffbestämmelse.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles vidtaga erforderlig

följdändring i vägtrafikkungörelsen.

Den nya bestämmelsen synes böra träda i kraft den 1 juli 1961.»

Viss komplettering av bestämmelserna om färdskrivare

Departementschefen :

»Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lardskrivare tillkom år

1955. De har visat sig vara till nytta i flera olika hänseenden. Den omständigheten

att hastigheten registreras kontinuerligt innebär helt naturligt

en maning till föraren att iakttaga gällande hastighetsbestämmmelser.

Instrumentet ger också möjlighet att kontrollera förarnas körtid och därigenom

hindra överträdelser av gällande bestämmelser om arbetstidens begränsning.

Vidare möjliggöres eu ur beskattningssynpunkt angelägen

kontroll över brännoljeförbrukningen. Även fordonsägarna har nytta av

instrumentet bl. a. genom att det möjliggör bättre kontroll över hur fordonet

begagnas och därigenom främjar rationalisering av transporterna.

För att färdskrivaren skall fylla sin uppgift fordras emellertid att bestämmelserna

om dess användning och om redovisning av de verkställda

färdskrivaruppteckningarna noggrant iakttages. I regel torde de också efterlevas

på ett tillfredsställande sätt. En del försummelser förekommer dock

på sina håll. Vidare — och detta är allvarligare — händer det ibland, att

fordonsägare eller fordonsförare av någon anledning, t. ex. begången överträdelse

av trafikreglerna eller föreskrifterna om arbetstidens begränsning,

avsiktligt underlåter att efterkomma bestämmelserna. Efterlevnaden

av bestämmelserna måste därför tryggas genom straffhot.

I ändamål att tillgodose behovet av straffbestämmelser vidtogs samtidigt

med tillkomsten av bestämmelserna om färdskrivare i 3 § vägtrafikförordningen

eu viss ändring jämväl i 65 § nämnda förordning, varigenom förseelse

mot de nya bestämmelserna belädes med straff. I de senare tillkomna

tillämpningsbestämmelserna bar emellertid influtit en del föreskrifter, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr ''t8 år 19111

saknar straffsanktion. Vissa av dessa föreskrifter är av sådan karaktär, att

det utan straffbestämmelser är svårt att vidmakthålla nödig effektivitet i

kontrollen. Närmare bestämt syftar jag på föreskrifterna om skyldighet att

förse färdskrivaruppteckningarna med anteckningar för identifiering av

fordon, förare och tidpunkt för upptagningen. Bristen på straffbestämmelser,

som tryggar efterlevnaden av dessa viktiga föreskrifter, är ägnad att

orsaka allvarliga olägenheter, något som bl. a. påtalats från fackligt håll.

.lag förordar dels att i 3 § C mom. vägtrafikordningen intages föreskrift

om skyldighet för ägare av fordon, som skall vara försett med färdskrivare,

att förse färdskrivaruppteckningarna med anteckningar i enlighet med vad

därom bestämmes av myndighet, som Kungl. Maj:t förordnar, dels ock att

i 65 § 1 mom. andra stycket samma förordning får inflyta en bestämmelse,

varigenom underlåtenhet att efterkomma förstnämnda bestämmelse belägges

med dagsböter. Bestämmelserna bär träda i kraft den 1 juli 1961.»

Tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon

Departementschefen :

»I diskussionen kring trafiksäkerhetsfrågor framföres icke sällan åsikten

att en allmän hastighetsbegränsning skulle vara ett av de effektivaste

medlen i kampen mot trafikolyckorna. Frågor om införande av hastighetsbegränsning

har också under det sista årtiondet flera gånger varit föremål

för övervägande av Kungl. Maj:t och riksdagen. Är 1955 infördes en generell

maximering av hastigheten inom tättbebyggda områden till 50 km i

timmen. Däremot har man hittills avvisat tanken på en allmän hastighetsbegränsning

inom de icke tättbebyggda delarna av riket.

Frågan om hastighetsfaktorns inverkan på olycksfrekvensen och på trafikolyckornas

svårighetsgrad bar under senare år tilldragit sig mycket stort

intresse utomlands. I flera länder, bl. a. Frankrike och Västtyskland, har

försök gjorts med temporära hastighetsbegränsningar i syfte bl. a. att så

långt möjligt utröna hastighetens betydelse som olycksorsak. Denna utländska

försöksverksamhet har med stort intresse följts av de svenska

myndigheter och organisationer som har att vaka över och främja trafiksäkerheten.

I syfte att erhålla ett vidgat underlag för bedömningen av behovet

och värdet i nuvarande situation av motsvarande försök i vårt land

tillkallade jag med Kungl. Maj :ts bemyndigande under sommaren 1960 en

utredning med uppgift att insamla och bearbeta erfarenheterna från de utländska

försöken med hastighetsbegränsning. Utredningen väntas kunna

framlägga resultatet av sin undersökning i maj eller juni 1961.

Under november 1960 nådde olyckssiffran sin i vårt land hittills största

höjd för månad. Den synnerligen allvarliga ökningen av antalet olycksfall

var givetvis ägnad att inge starka farhågor inför den väntade ansvällningen

av trafiken och det enligt erfarenheten ofta riskabla väglaget i sam
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 4S ur 1''Jtil

band med jul- och nyårshelgerna. Det framstod i delta läge icke som försvarligt

att i avbidan på erfarenheter från utländska försök med tillfälliga

hastighetsbegränsningar uppskjuta genomförandet av ett dylikt försök även

i vårt land. Kungl. Maj:t beslöt därför på min hemställan utfärda kungörelse

angående tillfällig hastighetsbegränsning under en period omfattande

helgerna omkring årsskiftet 1960—1961. Såsom tidigare nämnts uppmanades

i samband därmed myndigheter och organisationer att noga följa försöket

och att insamla material till bedömande av hastighetsbegränsningens

verkningar.

Erfarenheterna av det första försöket med tillfällig hastighetsbegränsning

bedömdes i ljuset av inkomna yttranden vara av den natur att även

om några säkra slutsatser icke kunde dragas rörande arten och graden av

fartbegränsningens medverkan till den konstaterade minskningen av antalet

olyckor — ytterligare försök borde göras. Med anledning härav har

Kungl. Maj :t i mars detta år beslutat utfärda kungörelse innehållande föreskrifter

om hastighetsbegränsning under eu tidsperiod, omfattande bl. a.

påskhelgen 1961.

Emellertid lärer det icke vara möjligt att på grundval av endast två försök

bilda sig en säker uppfattning i fråga om hastighetsfaktorns inverkan

på olycksfrekvensen och olyckornas svårighetsgrad. För detta ändamål tarvas

ett grundligt studium, baserat på en serie försök. Av särskilt intresse

är i detta sammanhang det förhållandet att minskningen av antalet olycksfall

under fartbegränsningsperioden till den ojämförligt största delen hänförde

sig till de svårare olyckorna. Förhållandet är ägnat att ge näring

åt tanken att olyckorna i allmänhet blivit lindrigare än om hastighetsbegränsningen

icke genomförts. Alt med siffror belägga riktigheten av en

dylik hypotes är helt naturligt icke görligt. Genom iakttagelser vid upprepade

försök efter eu på förhand noga övervägd metod erbjudes emellertid

möjligheter att via brett upplagda jämförelser komma närmare svaret

på frågan om hastighetsfaktorns roll i denna del.

Det förtjänar framhållas, att man i Danmark helt nyligen, under hänvisning

till bl. a. de svenska erfarenheterna, vidtagit eu lagändring i syfte

att möjliggöra tillfälliga hastighetsbegränsningar.

Med hänsyn till behovet att i vårt land framdeles upprepa försöken

med tillfälliga hastighetsbegränsningar synes det lämpligt att bestämmelser

i ämnet får inflyta i vägtrafikförordningen i form av ett allmänt hållet

stadgande enligt vilket det skall ankomma på Kungl. Maj:t alt meddela

de föreskrifter angående högsta hastighet som med hänsyn till särskilda

förhållanden må för viss tid finnas påkallade beträffande riket i dess

helhet eller visst område därav. För tydlighets skull bör tillika föreskrivas

att sådan av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift cj innebär ändring

i eller upphävande av annan i vägtrafikförordningen eller med stöd därav

meddelad föreskrift om lägre hastighet såvida annat icke uttryckligen an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1961

givits i samband med föreskriftens meddelande. Stadgandet torde lämpligen

kunna inrymmas i 56 § vägtrafikförordningen såsom ett nytt moment

med beteckningen 4 mom. Nuvarande 4 och 5 mom. erhåller sålunda de

ändrade beteckningarna 5 mom. resp. 6 mom. Texten i dessa två moment

bör i samband härmed jämkas något för att utmärka, att där stadgade

undantag för utryckningsfordon m. in. gäller även vid tillfällig hastighetsbegränsning

som föreskrivits av Kungl. Maj:t med stöd av 4 mom. Härjämte

bör till stadgandet i 61 § vägtrafikförordningen, som handlar bl. a.

om länsstyrelsens befogenhet att reglera färdhastigheten genom lokala trafikföreskrifter,

togas ett tillägg av innebörd, att länsstyrelsen för tid, då

tillfällig hastighetsbegränsning gäller på grund av Kungl. Maj ris förordnande,

väl kan föreskriva lägre men ej högre hastighet än som angives i

förordnandet. Vidare bör 67 § första stycket vägtrafikförordningen, som

bl. a. innehåller stadgande om straff för överträdelse av hastighetsbestämmelserna

i 56 §, ändras så, att detta stadgande utsträckes till att gälla överträdelse

av föreskrift om tillfällig hastighetsbegränsning. Straffet blir

dagsböter.

.lag vill i detta sammanhang tillägga, att jag avser att senare denna dag

föreslå Kungl. Majri att tillsätta en särskild utredning i anslutning till

de fortsatta försök med tillfällig hastighetsbegränsning som avses komma

att äga rum vid instundande påskhelg och eventuellt även senare i år. Utredningens

uppgift blir att förbereda och följa försöken samt att på grundval

av de successivt vunna och bearbetade erfarenheterna lägga fram förslag

till den vidare försöksverksamhet som må finnas påkallad i syfte att

erhålla konkreta hållpunkter för bedömande av eu tillfällig hastighetsbegränsnings

inverkan på olycksfrekvensen samt olyckornas typ och svårighetsgrad.

Utredningen bör tillika utveckla och redovisa de metoder efter

vilka iakttagelser från försöken bör insamlas, grupperas och analyseras

för att nå detta syfte.

Utredningen förutsättes kunna slutföras i sådan tid att dess förslag

kan avges senast under oktober innevarande år. Därest förslaget skulle

innebära fortsatt försöksverksamhet, blir det utredningens uppgift att följa

densamma och bearbeta de ytterligare erfarenheter som därvid må vinnas

samt att inkomma med därav föranledda tilläggs- eller ändringsförslag.

Utredningsarbetet bör inom ramen för det sålunda angivna syftet i

första hand inriktas på att bringa klarhet i fråga om den effekt som eu

tillfällig hastighetsbegränsning kan ge vid olika maximihastighet och under

varierande betingelser i avseende å trafiktäthet, trafikens sammansättning,

vägförhållanden, klimattyp samt fartbegränsningsperiodens längd. Uppmärksamhet

måste emellertid även ägnas behovet av att vinna närmare

kännedom om återverkningarna även i andra hänseenden av eu hastighetsbegränsning,

såsom i fråga om köbildning och därmed sammanhängande

förändringar i framkomligheten på vägarna, trafikintensitet, trafik
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 dr 1961

rytm och medelresehastighet. Vad särskilt medelresehastigheten angår anmäler

sig bl. a. även spörsmålet om hastighetsbegränsningens inverkan på

befordringstider och transportkostnader samt eljest i transportekonomiskt

avseende. Förbises hör icke heller intresset av att vinna närmare erfarenheter

beträffande möjligheter och metoder att med tillgängliga resurser

säkerställa efterlevnaden av meddelade bestämmelser om tillfällig hastighetsbegränsning.

Vid planläggningen av de fortsatta försöken med tillfällig hastighetsbegränsning

skall självfallet hänsyn tagas till de erfarenheter, som vunnits

av liknande försök utomlands. Den utredning, som tillkallats för detta

ändamål, beräknas, såsom förut nämnts, komma att lämna sin redogörelse

före instundande sommar. Om dessa försök torde dock redan på grundval

av hittills tillgängliga upplysningar kunna sägas, att de till stor del burit

improvisationens prägel och därför endast i begränsad omfattning torde

kunna läggas till grund för den systematiska planläggning, varom här är

fråga. Med den omfattning, uppläggning och inriktning som den av mig

föreslagna utredningen kommer att få kan den sålunda förväntas bli av

betydelse även på det internationella planet.

En utredning av nu angiven art kan sägas gälla frågor som till stor

del faller inom området för den verksamhet som bedrives av statens trafiksäkerhetsråd.

Med hänsyn till omfattningen och arten av den undersökning

varom här är fråga synes det emellertid mera ändamålsenligt att uppdraget

lämnas åt en särskild utredning än alt det anförtros en institution

som huvudsakligen har karaktären av statligt forskningsråd. Givet är

emellertid, att utredningsarbetet bör bedrivas i nära samverkan med rådet

och med utnyttjande av den erfarenhet och sakkunskap, som rådet äger.

Samverkan bör vidare äga rum med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens väginstilut, statspolisintendenten, NTF och motororganisationerna.

Det är dessutom angeläget att under utredningsarbetets och försöksverksamhetens

gång ett utbyte av erfarenheter sker med de övriga nordiska

länderna, varvid även möjligheten till en samordning av de svenska försöken

med dem som anordnas i Danmark torde böra undersökas.»

Midivnernu

I motionerna I: till ocli II: tiö hemslällcs, »all riksdagen mätte i skrivelse

till Kungl. Maj:l anhålla all Kungl. Maj:l måtte vidtaga åtgärder för införandet

av eu temporär hastighetsbegränsning enligt de riktlinjer som

föreslagits i motionen».

I motionerna 1: 274 och //: 247 hemställes, »all riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:l måtte anhålla om förslag till att eu hastighetsgräns av DO km

i limmen införes under den närmaste tiden för alla större helger samt för

eu viss längre sammanhängande period under sommaren».

I motionen 1: 156 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1901

till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t från den 1 juli 1961 i försökssyfte

genomför en hastighetsbegränsning för motorfordon i trafik till 80

km per timme under ett år och att fri hastighet vid omkörning får gälla

under samma tid».

I motionerna I: 659 och II: 785 hemställes, att riksdagen måtte »avstyrka

Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 130 att i vägtrafikförordningen införa

bestämmelser om tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon

samt uttala, att Kungl. Maj:t intill utgången av 1962 må företa försök med

tillfälliga hastighetsbegränsningar».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisar

utskottet till motionerna 11:65, 11:217, I: 156 och 11: 785.

Utskottet

Den i förevarande proposition föreslagna skärpningen av bestämmelserna

om bromsutrustning på släpvagnar innebär i princip att släpvagn,

vars totalvikt överstiger 750 kg, skall vara försedd med driftbroms. Därjämte

skall liksom nu släpvagn avsedd för personbefordran vara försedd

med sådan broms, även om vagnens totalvikt icke överstiger 750 kg. Dessa

regler står i överensstämmelse med internationella rekommendationer och

synes utskottet ändamålsenliga. Enligt utskottets mening kan man emellertid

icke bortse från att svårigheter kan uppkomma vid tillämpning av

de skärpta bestämmelserna på släpfordon avsedda för speciella ändamål.

Utskottet finner det därför väl motiverat, att den föreslagna författningen

ger möjlighet att göra undantag från de skärpta reglerna för fordon av

vissa typer eller för vissa särskilda fordon.

I propositionen föreslås införande av en ny typ av fordonsbesiktningar,

s. k. särskilda kopplingsbesiktningar, som går ut på att fastställa om viss

släpvagn är lämplig att koppla till den avsedda bilen. Ett sådant system

med samtidig besiktning av dragfordon och släpvagn, där särskild uppmärksamhet

ägnas kopplingsanordningens beskaffenhet, är enligt utskottets

mening att hälsa med tillfredsställelse från trafiksäkerhetssynpunkt.

Departementschefen har framhållit, att systemet med hänsyn till

bilinspektionens otillräckliga resurser icke kan genomföras totalt och i ett

sammanhang. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att besiktningarna

kommer till stånd så snart som möjligt.

Propositionen innehåller vidare förslag om att i vägtrafikförordningen

införa ett allmänt hållet stadgande enligt vilket det skall ankomma på

Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter angående högsta hastighet som

med hänsyn till särskilda förhållanden må för viss tid finnas påkallade

beträffande riket i dess helhet eller visst område därav. I motionerna I: 659

och II: 785 hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen i denna del

men uttala, att Kungl. Maj:t intill utgången av 1962 får företa försök med

tillfälliga hastighetsbegränsningar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1981 25

Erfarenheterna av de hittills gjorda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar

är — även om några säkra slutsatser ännu icke kan dragas

rörande fartbegränsningens inverkan på antalet och arten av inträffade

trafikolyckor — sådana att försöken bör fortsättas. För att möjliggöra eu

säker bedömning i fråga om hastighetsfaktorns inverkan på olycksfrckvensen

och olyckornas svårhetsgrad krävs enligt utskottets mening en

serie försök, som göres till föremål för ett grundligt studium. Med hänsyn

till behovet att upprepa försöken är det lämpligt att bestämmelse i ämnet

införes i vägtrafikförordningen på sätt föreslagits i propositionen. Utskottet

kan därför icke biträda yrkandet i motionerna I: 659 och II: 785 om avslag

å propositionen i denna del.

I motionerna 1:49 och 11:65 hemställes, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för införandet

av temporär hastighetsbegränsning på försök under perioder som

icke understiger en månad.

I motionerna 1: 274 och 11: 247 hemställes, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till att en hastighetsgräns av 90 km

i timmen införes under den närmaste tiden för alla helger samt för en viss

längre sammanhängande period under sommaren.

I motionen I: 156 hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t från den 1 juli 1961 i försökssyfte

genomför hastighetsbegränsning för motorfordon till 80 km i timmen

under ett år och att fri hastighet vid omkörning får gälla under samma tid.

De fortsatta försök med tillfälliga hastighetsbegränsningar, som utskottet

ovan uttalat sig för och som därest så finnes lämpligt synes kunna

äga rum även innan det föreslagna tillägget i vägtrafikförordningen trätt

i kraft, bör enligt utskottets mening anordnas på sådant sätt att de i möjligaste

mån bringar klarhet om den effekt i fråga om trafiksäkerheten som

en hastighetsbegränsning har vid olika maximihastighet och under växlande

betingelser i avseende på trafiktäthet, trafikens sammansättning, vägförhållanden

och klimattyp. Uppmärksamhet hör också ägnas åt verkningar

i andra hänseenden av en hastighetsbegränsning, såsom i fråga om förändringar

i framkomligheten på vägarna. För att förhindra att tillfälliga omständigheter

alltför mycket påverkar resultaten av försöken synes det önskvärt,

att fartbegränsningsperioderna icke göres alltför korta. Det kan i detta

sammanhang ifrågasättas om icke vägar av viss beskaffenhet, såsom t. ex.

motorvägar, hör undantagas från fartbegränsning vid något eller några

försök. Ett sådant undantagande synes såvitt avser motorvägar kunna ske

utan att särskilda vägmärken uppsältes.

Den sålunda skisserade försöksverksamheten kräver att försöken med

hastighetsbegränsningar kontinuerligt utformas på grundval av de efter

band vunna erfarenheterna. Med hänsyn härtill finner utskottet icke lämpligt

alt, såsom hemställts i förevarande motioner, närmare uttala sig för

viss hastighetsgräns eller viss längd på fartbegränsningsperioden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961

De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden

av föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har

icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att riksdagen i anledning av propositionen, nr 130,

måtte, med avslag å motionerna I: 659 och II: 785 såvitt däri

yrkats avslag å de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen,

såsom sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad

utskottet anfört;

B. att förevarande motioner

1. I: 659 och II: 785,

2. I: 49 och II: 65,

3. 1: 274 och II: 247 samt

4. I: 156,

i den män de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

under A. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

^Stockholm den 16 maj 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, fru HamrinThorell,

fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Magnusson, Eric Carlsson

och Virgin*;

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,

herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm*, Johansson i Södertälje, Fredriksson,

Gustavsson i Alvesta* och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I

av herr Virgin och fröken Wetterström, vilka ansett,

a) att det avsnitt å s. 25 i utskottets yttrande, som börjar med orden

»Erfarenheterna av» och slutar med orden »på fartbegränsningsperioden»,

bort ersättas med text av följande lydelse.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1961 27

»Erfarenheterna av de hittills gjorda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar

är — även om några säkra slutsatser ännu icke kan dragas

rörande fartbegränsningens inverkan på antalet och arten av inträffade

trafikolyckor — sådana att försöken bör fortsättas. För att möjliggöra en

säker bedömning i fråga om hastighetslaktorns inverkan på olycksfrckvensen

och olyckornas svårhetsgrad krävs enligt utskottets mening en

serie försök, som göres till föremål för ett grundligt studium.

Även om det sålunda föreligger ett klart behov av att upprepa försöken,

och detta på så sätt att de ger en allsidig belysning av problemet, borde så

i fortsättningen liksom hittills kunna ske ulan att särskilda föreskrifter

intages i vägtrafikförordningen. Det torde tvärtom vara lämpligt, att sedan

ytterligare erfarenheter vunnits om hastighetsbegränsningars betydelse för

trafiksäkerheten, riksdagen då får tillfälle att taga ställning till de lagändringar,

som med anledning härav kan bliva erforderliga. Utskottet finner

sig därför böra biträda yrkandet i motionerna 1:659 och II: 785 om avslag

å propositionen i denna del. Skäl finnes icke att, såsom hemställts i motionerna

1:49 och 11:65, 1:274 och 11:247 samt 1:156, närmare uttala sig

för viss hastighetsgräns eller viss längd på fartbegränsningsperioden vid

de fortsatta försöken.»

b) att utskottet under A. bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av propositionen, nr 130, måtte,

med bifall till motionerna I: 659 och II: 785 såvitt däri yrkats

avslag å de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen,

såsom sin mening giva Ivungl. Maj:t till känna vad utskottet

anfört;»

II

av fröken Nordström, herrar Eric Carlsson och Wiklund i Stockholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:321 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 a1 i texten