Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vägtrafikförordningens stadgande om avstånd mellan fordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 271 i första kammaren av herr Edström samt nr 236 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.

1961-10-24 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:55, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vägtrafikförordningens stadgande om avstånd mellan fordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 271 i första kammaren av herr Edström samt nr 236 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961

1

Nr 55

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vägtrafikförordningens

stadgande om avstånd mellan fordon.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 271 i första kammaren av herr Edström

samt nr 236 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att den i 45 § 1 mom.

vägtrafikförordningen för tyngre fordon föreskrivna bestämmelsen om visst

avstånd till framförvarande fordon vid färd utom tättbebyggt område måtte

utsträckas att gälla samtliga motorfordon.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 236.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens

trafiksäkerhetsråd. Utskottet har därjämte berett Folkrörelsernas motorförbund,

Kungliga automobilklubben, Motormännens riksförbund och

Motorförarnas helnykterhetsförbund tillfälle att yttra sig över motionerna.

De tre sistnämnda har därvid avgivit yttrande genom sitt gemensamma

organ Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Gällande bestämmelser

Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 innehåller i 47 § 3 mom.

regler om hur omkörning skall tillgå och i 45 § 1 mom. regler om avstånd

till framförvarande fordon i syfte att undgå påkörning. Enligt förstnämnda

stadgande åligger det bland annat fordonsförare, som blivit uppmärksamgjord

på förestående omkörning, att hålla till vänster och sakta farten, så

att föraren av det omkörande fordonet får möjlighet att förfoga över tillräckligt

utrymme på vägen. Enligt det sistnämnda stadgandet skall avståndet

mellan två fordon avpassas så, att fara för påkörning inte föreligger,

om det framförvarande fordonet stannas eller dess hastighet minskas. I syfte

att motverka olycksriskerna i samband med omkörning stadgas vidare i 45 §

1 mom. för de fall då fordon, vars hastighet enligt 56 § är begränsad till 60

kilometer i timmen eller därunder, utom tättbebyggt område föres efter

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 55 ‘

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961

annat fordon, att avståndet till det framförvarande fordonet skall, när förhållandena

inte påkallar annat, anpassas så, att omkörande fordon utan fara

kan föras in mellan fordonen. Fordon med sålunda begränsad hastighet är

dels bussar och lastbilar med totalvikt överstigande 2,5 ton, dels ock med

visst undantag bilar med tillkopplat fordon samt fordon med band eller

hjulringar av järn eller annat hårt material.

Historik

Bestämmelsen att hastighetsbegränsade fordon skall hålla sådant avstånd

till framförvarande fordon, att en omkörande utan fara kan svänga in mellan

fordonen, har sitt ursprung i ett av 1953 års trafiksäkerhetsutredning

framlagt förslag. I sitt år 1957 avgivna betänkande »Trafiksäkerhet II»

konstaterade utredningen, att en omkörning ofta omöjliggjordes eller försvårades

av att framförvarande fordon höll ett alltför kort inbördes avstånd

till varandra. Särskilt påtagligt gällde detta beträffande de stora tunga

lastbilarna, vilkas förare ofta hade en tydlig tendens att vilja följa tätt efter

varandra. Efter mönster av vissa i USA och Danmark förekommande bestämmelser

föreslog utredningen en bestämmelse av innehåll att, då fordon

vilkas maximihastighet var begränsad till 60 kilometer i timmen eller därunder

utom tättbebyggt område fördes efter varandra, avståndet till det

framförvarande fordonet skulle, när förhållanden medgav det, avpassas så,

att en omkörande utan fara kunde svänga in mellan fordonen. Undantaget

skulle avse exempelvis sådana fall då fordonen gick fram med låg hastighet i

Jånga köer.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande tillstyrktes förslaget

allmänt. I åtskilliga yttranden, bland annat från länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län, vägförvaltningen i

Södermanlands län, landsfogden i Gotlands län, Kungliga automobilklubben,

Motorförarnas helnykterhetsförbund, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska

lokaltrafikföreningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Svenska

lasttrafikbibigareförbundet, ifrågasattes om icke regeln lämpligen borde utsträckas

att gälla alla fordon eller åtminstone flera kategorier av fordon

än dem som omfattades av utredningens förslag. Statspolisintendenten ansåg,

att regeln borde gälla alla fordon, som färdades med påtagligt lägre hastighet

än andra vägfarande, och Stockholms läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler uttalade sig för att regeln borde gälla oavsett det framförvarande

fordonets beskaffenhet.

I proposifionen nr 69 till 1958 ars A-riksdag med förslag till ändringar i

vägtrafikförordningen förklarade föredragande departementschefen, statsrådet

Skoglund, utredningens förslag väl motiverat. Enligt hans mening talade

emellertid starka skäl för att regeln vidgades att avse varje fordon,

som fördes efter annat fordon med påtagligt lägre hastighet än annan på vägen

fi amgaende trafik. Däremot var han icke beredd att utan närmare undersökningar

förorda en utvidgning av regeln att gälla fordon i allmänhet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961

3

när de framfördes med normal hastighet. Formuleringen »Då fordon, vars

hastighet enligt 56 § är begränsad till 60 kilometer i timmen eller därunder,

utom tällbebyggt område föres efter annat sådant fordon» i utredningens

förslag ersattes därför i propositionen med formuleringen »I fall då fordon

utom tättbebyggt område föres efter annat fordon med avsevärt lägre hastighet

än övrig å vägen framgående trafik».

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, anslöt sig i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 20 till den tanke, som låg bakom förslaget,

men uttryckte tveksamhet inför detsamma med hänsyn till den utformning

den föreslagna författningstexten fått. Utskottet anförde:

Regeln skall enligt förslaget gälla blott fordon som framföres efter annat

fordon med avsevärt lägre hastighet än övrig på vägen framgående trafik. I

och för sig torde det kunna sägas, att regeln med lika stor rätt — med utgångspunkt

från vissa bedömningsgrunder kanske med större rätt — borde

gälla för de fall att fordonen framföres med normal hastighet. Ur denna

synpunkt är bestämmelsens utformning mindre logisk och rent av ägnad

alt verka vilseledande. Vidare måste uttrycket »avsevärt lägre hastighet

än övrig å vägen framgående trafik» betraktas som högst diffust och ägnat

alt leda till osäkerhet och konflikter vid tillämpningen. Departementschefen

har förklarat, att han icke är beredd att utan närmare undersökningar

förorda en utvidgning av regeln till att gälla fordon i allmänhet,

när de framföres med normal hastighet. Bakom detta yttrande torde främst

ligga farhågor för att en sådan utvidgning skulle föra med sig icke önskvärda

konsekvenser i fråga om utsträckningen av de fordonsköer, som

vid toppbelastningstid är att finna främst i närheten av större tätorter, och

därigenom förvärra olägenheterna med avseende å den bristande kapaciteten

hos trafiklederna under rusningstid. De nämnda olägenheterna torde

kunna tänkas bli än mera betydande, och utskottet är icke heller berett

tillstyrka en sådan utvidgning. Det torde över huvud — om man skall

utgå från en annan gränsdragning än den utredningen föreslagit i fråga

om vilka fordon, som skall beröras av bestämmelsen — vara ytterst svårt

att få till stånd en tillfredsställande utformning av densamma, såvida den

icke skall göras generellt tillämplig för alla fordon. Även i andra hänseenden

än vad nu berörts är den föreslagna utformningen mindre lycklig. Så torde

exempelvis bestämmelsen, trots sin ordalydelse, icke avse att träffa del fall,

då omkörning av det framförvarande fordonet avvaktas. Mot bakgrunden av

det anförda vill utskottet förorda, att bestämmelsen utgår och att man

även i fortsättningen litar till propaganda och upplysning för att hos motorfordonsförarna

inpränta lämpligheten av att under vissa förhållanden

lämna sådant utrymme till framförvarande fordon, att en omkörning underlättas.

För övrigt torde det praktiska resultat, som bestämmelsen avser

att åvägabringa, ernås om alla vägtrafikanter iakttar den i vägtrafikförordningen

meddelade föreskriften att sakta farten, när de uppmärksammat

tillämnad omkörning. Därest någon föreskrift i ämnet över huvud skall meddelas

i vägtrafikförordningen torde den åtminstone tills vidare böra inskränkas

till att omfatta tyngre och långsammare fordon i enlighet med utredningens

förslag.

I förordningen den 16 maj 1958 om ändring i vägtrafikförordningen (SFS

222/1958) inskränktes i enlighet med utskottets uttalande bestämmelsen att

gälla endast för hastighetsbegränsade fordon, som fördes efter annat fordon.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961

Motionerna

Motionärerna framhåller, att den nuvarande bestämmelsen har avseende

endast å de tyngre fordonen. Förare av personbilar kan därav dra den slutsatsen,

att de icke är ålagda skyldighet att underlätta bakomvarandes omkörning

genom att hålla tillräckligt avstånd. En skärpning av bestämmelsen

framstår därför som väl motiverad och skulle enligt motionärernas mening

dessutom motverka den olycksrisk för seriekrockar, som uppstår då för

korta avstånd hålles i fordonsköer.

Remissyttrandena

Motionärernas förslag biträdes icke av någon av remissinstanserna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner det sålunda mindre lämpligt att

införa en föreskrift av så generell natur och anför:

En bestämmelse av den föreslagna innebörden synes med nödvändighet

behöva innehålla undantag med avseende på sådana bakomvarande fordon,

vars förare påbörjat eller avvaktar tillfälle till omkörning. Eftersom vid kontroll

av åtlydnaden av föreskriften om visst avstånd i åtskilliga fall föraren

till sitt friande kan förmodas komma att anföra sådant skäl, som nyss sagts,

torde i praktiken bestämmelsen ej komma att få avsedd effekt. I varje fall

måste övervakningen av föreskriftens efterlevnad komma att medföra betydande

svårigheter.

Visserligen får förmodas att motionärerna ej avsett att bestämmelsen

skall avse tillfällen, då fordonsköer bildas vid tät trafik. Svårigheter kan

emellertid det oaktat befaras uppstå att undgå försök till omkörning mellan

fordon i fordonsköer i åtskilliga fall. Det må ock erinras om att bestämmelsen

kommer att medföra risk för utdragning av sådana fordonsköer, som

bildas även vid mindre tät trafik, till men för åtskilliga fordonsförare, vars

färdtider kommer att icke oväsentligt förlängas.

Enligt styrelsens mening kan emellertid övervägas, då det för ökad framkomlighet

på vägarna är angeläget att söka undvika uppkomsten av fordonsköer,

om nuvarande regel kan utsträckas till att omfatta även det fordon

av annat slag, som följer närmast efter sådant tyngre fordon, som nu

avses med den ifrågavarande bestämmelsen.

Statens trafiksäkerhetsråd anser, att någon utvidgning av tillämpningsområdet

för den i motionerna berörda bestämmelsen icke bör komma i fråga

och anför, efter att först ha redogjort för departementschefens och andra

lagutskottets uttalanden vid bestämmelsens tillkomst, följande:

Av motionerna framgår icke klart huruvida den önskade bestämmelsen

avses skola gälla endast fordon som framföres med lägre hastighet än normalt

eller om alla fordon oavsett hastigheten skola omfattas av regeln. Om

avsikten är den förstnämnda kan mot förslaget resas samma invändningar

som andra lagutskottet framförde mot departementschefens förslag år 1958.

Om avsikten —• vilket förefaller mest troligt —- är att bestämmelsen skall

vara helt generell uppkommer inga svåra gränsdragningsproblem men där
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961

emot kan befaras, att densamma kommer att vålla trafikstockningar framför

allt i närheten av större tätorter. Så länge bestämmelsen gäller enbart tyngre

fordon, vilkas hastighet är begränsad, vållas ej samma komplikationer. Dessutom

måste framhållas, att riskerna i samband med omkörningar är väsentligt

större då det omkörda fordonet är ett tungt, ofta med släpvagn försett,

fordon.

Trafiksäkerhetsrådet uttalar avslutningsvis, att rådet i likhet med andra

lagutskottet vid 1958 års riksdag anser, att det åsyftade praktiska resultatet

kan ernås, därest gällande regler för omkörning iakttages.

Folkrörelsernas motorförbund anser också, att ett genomförande av motionärernas

förslag skulle få till följd långa fordonsköer utom tättbebyggt

område och därmed försämrad framkomlighet på vägarna och minskad trafiksäkerhet.

Förbundet avstyrker därför motionerna.

Motororganisationernas samarbetsdelegation efterlyser statistiskt grundmaterial,

som visar i vad mån avsaknaden av den av motionärerna föreslagna

bestämmelsen varit bidragande till uppkomsten av olyckor.

Utskottet

I syfte att motverka olycksriskerna i samband med omkörning stadgas i

45 § 1 mom. vägtrafikförordningen att fordon, vars hastighet är begränsad

till 60 kilometer i timmen eller därunder, skall utom tättbebyggt område i

princip hålla sådant avstånd till framförvarande fordon, att en omkörande

utan fara kan svänga in mellan fordonen. Under anförande att förare av icke

liastighetsbegränsade fordon, framför allt förare av personbilar, på grund

av bestämmelsens utformning kan få den uppfattningen att de icke är

skyldiga att underlätta bakomvarandes omkörning genom att att hålla s. k.

omkörningslucka, hemställes i förevarande motioner att regeln utvidgas att

gälla alla slag av motorfordon. En sådan skärpning skulle enligt motionärernas

mening därjämte motverka den risk för seriekrockar, som uppstår

då för korta avstånd hålles i fordonsköer.

I samband med tillkomsten av ifrågavarande regel 1958 uttalade såväl

föredragande departementschefen som riksdagen, att det icke var lämpligt

att utvidga regeln att gälla fordon i allmänhet. Bakom detta ställningstagande

låg främst farhågor att en sådan utvidgning skulle medföra förlängning

av de fordonsköer, som vid tät trafik uppstår i synnerhet i närheten av

större tätorter, och därigenom ytterligare försvåra framkomligheten på vägarna.

Dessa farhågor framstår numera med hänsyn till den under senare

år kraftigt ökade trafiktätheten som är mer välgrundade, och ett genomförande

av motionärernas förslag torde medföra risk för långa fordonsköer

även på relativt stort avstånd från tätorterna. Därtill kommer att en bestämmelse

av den föreslagna innebörden icke kan få avseende på sådana bakomvarande

fordon, vars förare avvaktar tillfälle till omkörning. Vid kontroll

av bestämmelsens efterlevnad kan befaras att föraren av det bakomvarande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961

fordonet även utan rätt åberopar att han inväntar lämpligt tillfälle att köra

om. Då ett sådant påstående i många fall torde vara svårt att vederlägga,

kommer övervakningen av bestämmelsens efterlevnad att medföra betydande

svårigheter. Samma invändning kan visserligen resas mot den redan existerande

föreskriften men gör sig icke där gällande med samma styrka. De

hastighetsbegränsade fordonen har nämligen just på grund av föreskrifterna

om maximihastighet icke lika stora möjligheter att företaga omkörningar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet icke skäl biträda motionärernas

förslag. Den minskning av risken för olyckor i samband med

omkörning, som motionerna syftar till, kan för övrigt uppnås om alla bilister

iakttar den redan gällande regeln att hålla till vänster och sakta farten,

när de uppmärksammat förestående omkörning. Vidare må erinras'' om att

motionernas syftemål att motverka risk för seriekrockar i fordonsköer redan

tillgodoses genom den generella föreskriften i vägtrafikförordningen att

avståndet mellan två fordon skall avpassas så, att fara för påkörning ej

föreligger, om det framförvarande fordonet stannas eller dess hastighet

minskas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:271 och 11:236, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 oktober 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Kaijser, Eric Peterson och Thorsten

Larsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

Rimmerfors*, Odhe*, Bengtsson i Varberg, fru Gunne*, herrar Johansson

i Södertälje och Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611005

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.