Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vägtrafikförordningens stadgande om avstånd mellan fordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 271 i första kammaren av herr Edström samt nr 236 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.
1961-10-24 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1961:55, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vägtrafikförordningens stadgande om avstånd mellan fordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 271 i första kammaren av herr Edström samt nr 236 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961
1
Nr 55
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vägtrafikförordningens
stadgande om avstånd mellan fordon.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 271 i första kammaren av herr Edström
samt nr 236 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att den i 45 § 1 mom.
vägtrafikförordningen för tyngre fordon föreskrivna bestämmelsen om visst
avstånd till framförvarande fordon vid färd utom tättbebyggt område måtte
utsträckas att gälla samtliga motorfordon.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 236.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens
trafiksäkerhetsråd. Utskottet har därjämte berett Folkrörelsernas motorförbund,
Kungliga automobilklubben, Motormännens riksförbund och
Motorförarnas helnykterhetsförbund tillfälle att yttra sig över motionerna.
De tre sistnämnda har därvid avgivit yttrande genom sitt gemensamma
organ Motororganisationernas samarbetsdelegation.
Gällande bestämmelser
Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 innehåller i 47 § 3 mom.
regler om hur omkörning skall tillgå och i 45 § 1 mom. regler om avstånd
till framförvarande fordon i syfte att undgå påkörning. Enligt förstnämnda
stadgande åligger det bland annat fordonsförare, som blivit uppmärksamgjord
på förestående omkörning, att hålla till vänster och sakta farten, så
att föraren av det omkörande fordonet får möjlighet att förfoga över tillräckligt
utrymme på vägen. Enligt det sistnämnda stadgandet skall avståndet
mellan två fordon avpassas så, att fara för påkörning inte föreligger,
om det framförvarande fordonet stannas eller dess hastighet minskas. I syfte
att motverka olycksriskerna i samband med omkörning stadgas vidare i 45 §
1 mom. för de fall då fordon, vars hastighet enligt 56 § är begränsad till 60
kilometer i timmen eller därunder, utom tättbebyggt område föres efter
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 55 ‘
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961
annat fordon, att avståndet till det framförvarande fordonet skall, när förhållandena
inte påkallar annat, anpassas så, att omkörande fordon utan fara
kan föras in mellan fordonen. Fordon med sålunda begränsad hastighet är
dels bussar och lastbilar med totalvikt överstigande 2,5 ton, dels ock med
visst undantag bilar med tillkopplat fordon samt fordon med band eller
hjulringar av järn eller annat hårt material.
Historik
Bestämmelsen att hastighetsbegränsade fordon skall hålla sådant avstånd
till framförvarande fordon, att en omkörande utan fara kan svänga in mellan
fordonen, har sitt ursprung i ett av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
framlagt förslag. I sitt år 1957 avgivna betänkande »Trafiksäkerhet II»
konstaterade utredningen, att en omkörning ofta omöjliggjordes eller försvårades
av att framförvarande fordon höll ett alltför kort inbördes avstånd
till varandra. Särskilt påtagligt gällde detta beträffande de stora tunga
lastbilarna, vilkas förare ofta hade en tydlig tendens att vilja följa tätt efter
varandra. Efter mönster av vissa i USA och Danmark förekommande bestämmelser
föreslog utredningen en bestämmelse av innehåll att, då fordon
vilkas maximihastighet var begränsad till 60 kilometer i timmen eller därunder
utom tättbebyggt område fördes efter varandra, avståndet till det
framförvarande fordonet skulle, när förhållanden medgav det, avpassas så,
att en omkörande utan fara kunde svänga in mellan fordonen. Undantaget
skulle avse exempelvis sådana fall då fordonen gick fram med låg hastighet i
Jånga köer.
Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande tillstyrktes förslaget
allmänt. I åtskilliga yttranden, bland annat från länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län, vägförvaltningen i
Södermanlands län, landsfogden i Gotlands län, Kungliga automobilklubben,
Motorförarnas helnykterhetsförbund, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska
lokaltrafikföreningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Svenska
lasttrafikbibigareförbundet, ifrågasattes om icke regeln lämpligen borde utsträckas
att gälla alla fordon eller åtminstone flera kategorier av fordon
än dem som omfattades av utredningens förslag. Statspolisintendenten ansåg,
att regeln borde gälla alla fordon, som färdades med påtagligt lägre hastighet
än andra vägfarande, och Stockholms läns avdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler uttalade sig för att regeln borde gälla oavsett det framförvarande
fordonets beskaffenhet.
I proposifionen nr 69 till 1958 ars A-riksdag med förslag till ändringar i
vägtrafikförordningen förklarade föredragande departementschefen, statsrådet
Skoglund, utredningens förslag väl motiverat. Enligt hans mening talade
emellertid starka skäl för att regeln vidgades att avse varje fordon,
som fördes efter annat fordon med påtagligt lägre hastighet än annan på vägen
fi amgaende trafik. Däremot var han icke beredd att utan närmare undersökningar
förorda en utvidgning av regeln att gälla fordon i allmänhet
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961
3
när de framfördes med normal hastighet. Formuleringen »Då fordon, vars
hastighet enligt 56 § är begränsad till 60 kilometer i timmen eller därunder,
utom tällbebyggt område föres efter annat sådant fordon» i utredningens
förslag ersattes därför i propositionen med formuleringen »I fall då fordon
utom tättbebyggt område föres efter annat fordon med avsevärt lägre hastighet
än övrig å vägen framgående trafik».
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, anslöt sig i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 20 till den tanke, som låg bakom förslaget,
men uttryckte tveksamhet inför detsamma med hänsyn till den utformning
den föreslagna författningstexten fått. Utskottet anförde:
Regeln skall enligt förslaget gälla blott fordon som framföres efter annat
fordon med avsevärt lägre hastighet än övrig på vägen framgående trafik. I
och för sig torde det kunna sägas, att regeln med lika stor rätt — med utgångspunkt
från vissa bedömningsgrunder kanske med större rätt — borde
gälla för de fall att fordonen framföres med normal hastighet. Ur denna
synpunkt är bestämmelsens utformning mindre logisk och rent av ägnad
alt verka vilseledande. Vidare måste uttrycket »avsevärt lägre hastighet
än övrig å vägen framgående trafik» betraktas som högst diffust och ägnat
alt leda till osäkerhet och konflikter vid tillämpningen. Departementschefen
har förklarat, att han icke är beredd att utan närmare undersökningar
förorda en utvidgning av regeln till att gälla fordon i allmänhet,
när de framföres med normal hastighet. Bakom detta yttrande torde främst
ligga farhågor för att en sådan utvidgning skulle föra med sig icke önskvärda
konsekvenser i fråga om utsträckningen av de fordonsköer, som
vid toppbelastningstid är att finna främst i närheten av större tätorter, och
därigenom förvärra olägenheterna med avseende å den bristande kapaciteten
hos trafiklederna under rusningstid. De nämnda olägenheterna torde
kunna tänkas bli än mera betydande, och utskottet är icke heller berett
tillstyrka en sådan utvidgning. Det torde över huvud — om man skall
utgå från en annan gränsdragning än den utredningen föreslagit i fråga
om vilka fordon, som skall beröras av bestämmelsen — vara ytterst svårt
att få till stånd en tillfredsställande utformning av densamma, såvida den
icke skall göras generellt tillämplig för alla fordon. Även i andra hänseenden
än vad nu berörts är den föreslagna utformningen mindre lycklig. Så torde
exempelvis bestämmelsen, trots sin ordalydelse, icke avse att träffa del fall,
då omkörning av det framförvarande fordonet avvaktas. Mot bakgrunden av
det anförda vill utskottet förorda, att bestämmelsen utgår och att man
även i fortsättningen litar till propaganda och upplysning för att hos motorfordonsförarna
inpränta lämpligheten av att under vissa förhållanden
lämna sådant utrymme till framförvarande fordon, att en omkörning underlättas.
För övrigt torde det praktiska resultat, som bestämmelsen avser
att åvägabringa, ernås om alla vägtrafikanter iakttar den i vägtrafikförordningen
meddelade föreskriften att sakta farten, när de uppmärksammat
tillämnad omkörning. Därest någon föreskrift i ämnet över huvud skall meddelas
i vägtrafikförordningen torde den åtminstone tills vidare böra inskränkas
till att omfatta tyngre och långsammare fordon i enlighet med utredningens
förslag.
I förordningen den 16 maj 1958 om ändring i vägtrafikförordningen (SFS
222/1958) inskränktes i enlighet med utskottets uttalande bestämmelsen att
gälla endast för hastighetsbegränsade fordon, som fördes efter annat fordon.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961
Motionerna
Motionärerna framhåller, att den nuvarande bestämmelsen har avseende
endast å de tyngre fordonen. Förare av personbilar kan därav dra den slutsatsen,
att de icke är ålagda skyldighet att underlätta bakomvarandes omkörning
genom att hålla tillräckligt avstånd. En skärpning av bestämmelsen
framstår därför som väl motiverad och skulle enligt motionärernas mening
dessutom motverka den olycksrisk för seriekrockar, som uppstår då för
korta avstånd hålles i fordonsköer.
Remissyttrandena
Motionärernas förslag biträdes icke av någon av remissinstanserna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner det sålunda mindre lämpligt att
införa en föreskrift av så generell natur och anför:
En bestämmelse av den föreslagna innebörden synes med nödvändighet
behöva innehålla undantag med avseende på sådana bakomvarande fordon,
vars förare påbörjat eller avvaktar tillfälle till omkörning. Eftersom vid kontroll
av åtlydnaden av föreskriften om visst avstånd i åtskilliga fall föraren
till sitt friande kan förmodas komma att anföra sådant skäl, som nyss sagts,
torde i praktiken bestämmelsen ej komma att få avsedd effekt. I varje fall
måste övervakningen av föreskriftens efterlevnad komma att medföra betydande
svårigheter.
Visserligen får förmodas att motionärerna ej avsett att bestämmelsen
skall avse tillfällen, då fordonsköer bildas vid tät trafik. Svårigheter kan
emellertid det oaktat befaras uppstå att undgå försök till omkörning mellan
fordon i fordonsköer i åtskilliga fall. Det må ock erinras om att bestämmelsen
kommer att medföra risk för utdragning av sådana fordonsköer, som
bildas även vid mindre tät trafik, till men för åtskilliga fordonsförare, vars
färdtider kommer att icke oväsentligt förlängas.
Enligt styrelsens mening kan emellertid övervägas, då det för ökad framkomlighet
på vägarna är angeläget att söka undvika uppkomsten av fordonsköer,
om nuvarande regel kan utsträckas till att omfatta även det fordon
av annat slag, som följer närmast efter sådant tyngre fordon, som nu
avses med den ifrågavarande bestämmelsen.
Statens trafiksäkerhetsråd anser, att någon utvidgning av tillämpningsområdet
för den i motionerna berörda bestämmelsen icke bör komma i fråga
och anför, efter att först ha redogjort för departementschefens och andra
lagutskottets uttalanden vid bestämmelsens tillkomst, följande:
Av motionerna framgår icke klart huruvida den önskade bestämmelsen
avses skola gälla endast fordon som framföres med lägre hastighet än normalt
eller om alla fordon oavsett hastigheten skola omfattas av regeln. Om
avsikten är den förstnämnda kan mot förslaget resas samma invändningar
som andra lagutskottet framförde mot departementschefens förslag år 1958.
Om avsikten —• vilket förefaller mest troligt —- är att bestämmelsen skall
vara helt generell uppkommer inga svåra gränsdragningsproblem men där
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961
emot kan befaras, att densamma kommer att vålla trafikstockningar framför
allt i närheten av större tätorter. Så länge bestämmelsen gäller enbart tyngre
fordon, vilkas hastighet är begränsad, vållas ej samma komplikationer. Dessutom
måste framhållas, att riskerna i samband med omkörningar är väsentligt
större då det omkörda fordonet är ett tungt, ofta med släpvagn försett,
fordon.
Trafiksäkerhetsrådet uttalar avslutningsvis, att rådet i likhet med andra
lagutskottet vid 1958 års riksdag anser, att det åsyftade praktiska resultatet
kan ernås, därest gällande regler för omkörning iakttages.
Folkrörelsernas motorförbund anser också, att ett genomförande av motionärernas
förslag skulle få till följd långa fordonsköer utom tättbebyggt
område och därmed försämrad framkomlighet på vägarna och minskad trafiksäkerhet.
Förbundet avstyrker därför motionerna.
Motororganisationernas samarbetsdelegation efterlyser statistiskt grundmaterial,
som visar i vad mån avsaknaden av den av motionärerna föreslagna
bestämmelsen varit bidragande till uppkomsten av olyckor.
Utskottet
I syfte att motverka olycksriskerna i samband med omkörning stadgas i
45 § 1 mom. vägtrafikförordningen att fordon, vars hastighet är begränsad
till 60 kilometer i timmen eller därunder, skall utom tättbebyggt område i
princip hålla sådant avstånd till framförvarande fordon, att en omkörande
utan fara kan svänga in mellan fordonen. Under anförande att förare av icke
liastighetsbegränsade fordon, framför allt förare av personbilar, på grund
av bestämmelsens utformning kan få den uppfattningen att de icke är
skyldiga att underlätta bakomvarandes omkörning genom att att hålla s. k.
omkörningslucka, hemställes i förevarande motioner att regeln utvidgas att
gälla alla slag av motorfordon. En sådan skärpning skulle enligt motionärernas
mening därjämte motverka den risk för seriekrockar, som uppstår
då för korta avstånd hålles i fordonsköer.
I samband med tillkomsten av ifrågavarande regel 1958 uttalade såväl
föredragande departementschefen som riksdagen, att det icke var lämpligt
att utvidga regeln att gälla fordon i allmänhet. Bakom detta ställningstagande
låg främst farhågor att en sådan utvidgning skulle medföra förlängning
av de fordonsköer, som vid tät trafik uppstår i synnerhet i närheten av
större tätorter, och därigenom ytterligare försvåra framkomligheten på vägarna.
Dessa farhågor framstår numera med hänsyn till den under senare
år kraftigt ökade trafiktätheten som är mer välgrundade, och ett genomförande
av motionärernas förslag torde medföra risk för långa fordonsköer
även på relativt stort avstånd från tätorterna. Därtill kommer att en bestämmelse
av den föreslagna innebörden icke kan få avseende på sådana bakomvarande
fordon, vars förare avvaktar tillfälle till omkörning. Vid kontroll
av bestämmelsens efterlevnad kan befaras att föraren av det bakomvarande
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1961
fordonet även utan rätt åberopar att han inväntar lämpligt tillfälle att köra
om. Då ett sådant påstående i många fall torde vara svårt att vederlägga,
kommer övervakningen av bestämmelsens efterlevnad att medföra betydande
svårigheter. Samma invändning kan visserligen resas mot den redan existerande
föreskriften men gör sig icke där gällande med samma styrka. De
hastighetsbegränsade fordonen har nämligen just på grund av föreskrifterna
om maximihastighet icke lika stora möjligheter att företaga omkörningar.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet icke skäl biträda motionärernas
förslag. Den minskning av risken för olyckor i samband med
omkörning, som motionerna syftar till, kan för övrigt uppnås om alla bilister
iakttar den redan gällande regeln att hålla till vänster och sakta farten,
när de uppmärksammat förestående omkörning. Vidare må erinras'' om att
motionernas syftemål att motverka risk för seriekrockar i fordonsköer redan
tillgodoses genom den generella föreskriften i vägtrafikförordningen att
avståndet mellan två fordon skall avpassas så, att fara för påkörning ej
föreligger, om det framförvarande fordonet stannas eller dess hastighet
minskas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:271 och 11:236, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 oktober 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Kaijser, Eric Peterson och Thorsten
Larsson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Rimmerfors*, Odhe*, Bengtsson i Varberg, fru Gunne*, herrar Johansson
i Södertälje och Gomér.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611005
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.