Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyddsarbetet inom försvaret, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av fru Carlqvist och nr 232 i andra kammaren av herr Henningsson m. fl.

1961-10-31 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:60, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyddsarbetet inom försvaret, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av fru Carlqvist och nr 232 i andra kammaren av herr Henningsson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

1

Nr 60

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyddsarbetet

inom försvaret, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av fru Carlqvist

och nr 232 i andra kammaren av herr Henningsson m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning beträffande skyddsarbetets

lämpliga organisation inom alla grenar av militär verksamhet i

fredstid, samt att reglerna för erhållande av skadeersättning vid inträffade

skador göres till föremål för grundlig översyn».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 232.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från överbefälhavaren. Denne har, innan yttrande

avgivits, hört cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt armétygförvaltningen,

arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen

och försvarets civilförvaltning.

Skyddsarbetet inom försvaret

Gällande bestämmelser

Gällande huvudförfattning på arbetarskyddets område är arbetarskyddslagen

den 3 januari 1949. Arbetarskyddslagen äger enligt huvudregeln i 1 §

tillämpning å varje rörelse eller särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare

användes till arbete för arbetsgivarens räkning. I lagen förstås med arbetstagare

envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till

denne vara att anse såsom särskild företagare.

I arbetarskyddslagen ges bl. a. allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall, vissa särskilda bestämmelser om arbetstiden

och dess förläggning samt om minderårigas och kvinnors användande

i arbete, bestämmelser om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare

för åstadkommande av sunda och säkra arbetsförhållanden å arbetsplatsen

— innebärande hl. a. att å mindre arbetsplatser skall bland arbetstagarna

utses ett eller flera skyddsombud och å större arbetsplatser finnas en av

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 60

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sammansatt skyddskommitté,

som har att liksom skyddsombuden verka för sundhet och säkerhet

i arbetet — samt bestämmelser om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare

beträffande skyddsanordningar.

I anslutning till arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelsen den 6 maj

1949 med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskyddskungörelsen).

Kungörelsen innehåller bl. a. föreskrift för arbetsgivare,

som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället, att uppdraga

åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsulent eller annan

anställd) att i arbetsgivarens ställe handlägga frågor rörande arbetets sundhet

och säkerhet.

Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen

utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende

och ledning av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.

Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och

dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen

å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda

befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektörer.

Arbetarskyddslagstiftningen är icke generellt tillämplig på statens verksamhet.

Sådan statlig verksamhet som är direkt hänförlig till rörelse och

viss liknande verksamhet, exempelvis den som utövas av statens järnvägar

och televerket, anses inbegripen under lagen. Den del av försvarets verksamhet,

som avser produktion, lagerhållning och distribution av varor av

olika slag, omfattas sålunda av lagen. Statens allmänna förvaltning och rättskipning

— den egentliga tjänstemannaverksamheten — inbegripes däremot

icke under lagen. Såsom exempel på sådan verksamhet kan nämnas

den del av försvarets verksamhet, som avser den egentliga militärtjänsten,

d. v. s. som väsentligen omfattar den militära utbildningen och därmed sammanhängande

övningar och arbeten. Vidare är att märka att lagen enligt

huvudregeln över huvud icke gäller sådant arbete som utföres av värnpliktig.

Värnpliktiga är nämligen icke att anse som arbetstagare i lagens mening.

Enligt särskild undantagsbestämmelse är lagen dock tillämplig å arbete, som

värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden, att lagen

skulle ägt tillämpning därå, om arbetet utförts av arbetstagare för arbetsgivares

räkning. Vissa bestämmelser i arbetarskyddslagen får också indirekt

betydelse även för den militära verksamheten. Varje tillverkare, försäljare

och upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall enligt

45 § arbetarskyddslagen tillse, att sådan anordning vid avlämnandet är försedd

med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande

säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Denna bestämmelse är allmängiltig och

skall sålunda gälla även vid leverans av maskin eller annan anordning, som

är avsedd att brukas i militär verksamhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

Beträffande den del av försvarets verksamhet, som icke omfattas av arbetarskyddslagstiftningen,

har utfärdats särskilda säkerhetsbestämmelser. Vad

gäller utformningen av dessa synes någon principiell skillnad icke föreligga

i jämförelse med motsvarande bestämmelser inom den civila sektorn av

samhället. Förutom generella säkerhetsföreskrifter finns sålunda detaljerade

bestämmelser för inaterielens användning, såväl beträffande vapen och ammunition

som maskiner, verktyg, fordon m. in. Dock må framhållas att

olycksanledningarna i det militära utbildningsarbetet icke är på samma sätt

typiserade som i det industriella arbetet, varför både föreskrifter och organisation

för skyddsarbetet vid militära övningar måste inriktas på större

bredd.

Säkerhetsbestämmelser är intagna i ett flertal olika militära reglementen.

Grundläggande föreskrifter om ansvar i samband med säkerhet och skyddsarbete

återfinns i av Kungl. Maj :t fastställt Tjånstereglemente för krigsmakten.

I detta föreskrives bl. a., att chef inom sitt ansvarsområde skall tillse,

att meddelade skydds- och säkerhetsföreskrifter följes och, om anledning

därtill föreligger, utfärda kompletterande bestämmelser, samt att envar

genom att noggrant iaktta meddelade föreskrifter skall medverka till att

olyckshändelser förebygges.

I handböcker som tilldelas varje soldat är vidare särskilda säkerhetsföreskrifter

inarbetade. Soldatinstruktion för armén Materiel innehåller t. ex.

inte endast beskrivning över materielen och dess handhavande utan även

en del allmänna säkerhetsföreskrifter beträffande handhavandet av stridsmedlen.

För marinens och flygvapnets del återfinns motsvarande föreskrifter

i Örlogsboken och Flygsoldatens bok. I dessa handböcker framhålles särskilt

att riskerna för olyckshändelser minskas genom kunskap om materielen

och dess handhavande, ansvarskänsla gentemot allmänhet, befäl, kamrater

och sig själv samt noggrannhet under all tjänst. Vidare föreskrives att

soldat är skyldig att medverka till att säkerheten icke eftersättes och utan

dröjsmål ingripa om han uppmärksammar något som kan äventyra denna.

Detaljerade säkerhetsbestämmelser för olika slag av eldvapen och tillhörande

ammunition, sprängmedel och tändmedel, minor, handgranater,

eldsprutor och annan militär materiel utarbetas regelmässigt, innan materielen

utlämnas för bruk bland de värnpliktiga. Sådana och andra säkerhetsbestämmelser

är för varje försvarsgren sammanförda i en av Kungl. Maj:t

fastställd säkerhetsinstruklion. Bestämmelserna i säkerhetsinstruktionerna

gäller för utbildningen i fred samt i viss mån under beredskaps- och krigstillstånd.

För vissa begränsade områden gäller särskilda säkerhetsinstruktioner.

Till belysning av säkerhetsinstruktionernas innehåll kan om säkerlxetsinstruktionen

för armén anföras bl. a. följande: Instruktionen innehåller

dels allmänna bestämmelser, gällande alla eldvapen och all ammunition,

dels särskilda bestämmelser för olika slag av vapen och ammunition. I instruktionen

ingår icke bestämmelser för det exercismässiga handbavandet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

av materielen. Sådana bestämmelser finns i stället i särskilda reglementen

och instruktioner. I säkerhetsinstruktionen framhålles, att det icke är möjligt

att ge sådana bestämmelser, att alla risker vid utbildning med och handhavande

av vapen och ammunition undanröjes. Därför åligger det var och

en att anmäla sådana iakttagelser eller händelser, som bedömes böra föranleda

ändring av eller tillägg till säkerhetsinstruktionen, samt att ingripa

då så från säkerhetssynpunkt bedömes vara påkallat, även om alla föreskrivna

säkerhetsåtgärder är vidtagna. Varje deltagare i militär övning kan

sålunda betraktas som ett skyddsombud. Därtill kommer att vid övningar,

som medför större risker, särskild säkerhetschef bör utses. Denne kan få sig

underställd säkerhetskontrollanter och säkerhetsposter. Säkerhetschefen är

ansvarig för säkerhetstjänsten och har befogenhet att omedelbart avbryta

övningen om säkerheten så kräver. Om olyckshändelse av större omfattning

inträffat, bestämmer chefen för armén om utredningen skall omhänderhas

av regementschefen eller överlämnas till skadekommission. Kommissionen

äger med viss modifikation rätt att enligt eget beprövande tillkalla speciell

expertis. Vid olyckshändelse med explosiv vara skall i regel kontakt tas med

sprängämnesinspektionen.

Historik

Vid 195b års riksdag hemställdes i två likalydande motioner om skyndsam

utredning och förslag till vidgat skydd för i militärtjänst under fredstid

ianspråktagen personal från bl. a. fysiska skador.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 46, avstyrkte utredningsyrkandet men uttalade, att det

givetvis var av största vikt att skyddet av den värnpliktiges personliga säkerhet

icke eftersattes. Utskottet förutsatte därför, att en fortlöpande uppmärksamhet

ägnades åt de viktiga frågor som ägde samband därmed.

Motionerna

Motionärerna ifrågasätter, om skyddsarbetet inom den militära verksamheten

bedrives så effektivt som verksamheten i sig själv kräver. De framhåller,

att arbetet inom den civila sektorn med att nedbringa antalet olyckor

på arbetsplatserna och rätta till hälsovådliga arbetsförhållanden numera

bedrives med stor intensitet och med gott resultat. Motionärerna förmenar,

att skyddsarbetet inom den militära sektorn ligger betydligt efter, även om

hänsyn tas till att denna gren av samhället är mycket mer farofylld.

Remissyttrandet

Överbefälhavaren avstyrker motionerna i denna del. I remissyttrandet

redogöres först för gällande militära reglementen angående skyddsarbetet

inom försvaret och därefter för vissa praktiska åtgärder i förebyggande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961 5

syfte, som kompletterar eller ansluter till dessa reglementen, nämligen följande:
1.

Grundutbildning: hanterande av vapen, verktyg m. m., konditionsträning,

brandskydds- och sjukvårdsutbildning m. m.

2. Särskild säkerhetsutbildning: undervisning i säkerhetsföreskrifter med

prov och förevisningar av vad som kan hända om föreskrifterna icke följs,

3. Fortlöpande ändringar av bestämmelser, som visar sig icke vara tillfyllest.

Härvid utnyttjas icke minst de erfarenheter som görs i det civila

skyddsarbetet.

4. Personlig säkerhetsutrustning ifrån den komplicerade och dyrbara

säkerhetsutrustningen för en flygförare till enkla anordningar såsom skydd

för öronen vid skjutning och sprängning samt beklädnadsutrustning av speciellt

slag som skydd mot kyla och väta.

5. Särskild säkerhetsutrustning såsom optiska och akustiska varnings-:

signaler.

6. Den särskilda vikt som vid utbildningen av befäl läggs vid omvårdnaden

om truppen.

överbefälhavaren anser att de i yttrandet omnämnda reglementena och

åtgärderna visar, att skyddsarbetet inom det svenska försvaret bedrives på

ett efter dess förutsättningar tillfredsställande sätt, varmed han dock icke

vill ha sagt att skyddsarbetet är fullkomligt. Föreskrifter, organisation och

åtgärder är därför fortlöpande föremål för kritisk granskning, varvid erfarenheter

såväl inom som utom krigsmakten utnyttjas. Om den militära

/erksamhetens krav på fältmässighet och beredskap skall upprätthållas, kan

ilock aldrig risken för olycksfall helt elimineras.

överbefälhavaren finner dessutom den av motionärerna begärda utredningen

svår att genomföra och anför:

Det gäller här ett fält med en mångfald olika områden, där utredningsförutsättningarna

skulle ställa hart när orimliga krav på utredarnas kompetens,

då specialkunskaper erfordras för varje område. Dessutom tillkommer

ständigt ny materiel och nya utbildningsformer, vilket gör att nya

skyddsåtgärder kontinuerligt måste vidtagas. Konsekvensen härav blir att

en utredning endast skulle uppnå temporära resultat — nya utredningar

skulle i så fall ständigt behöva påkallas.

Ersättning för skada under militärtjänstgöring

Gällande bestämmelser

Om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring

stadgas i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950. Genom

denna tillförsäkras värnpliktiga, stamanställda, hemvärnspersonal m. fl.

under tjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, vid skada till följd

av olycksfall samt eljest vid sjukdom ersättning av allmänna medel för

erforderliga kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård och läkemedel

ävensom för nödiga utgifter för resor. Med läkarvård likställes sjuk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

f>

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

gymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft

eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelats efter läkares

föreskrift. Ersättning skall också utgå för erforderliga kostnader för särskilda

hjälpmedel till lindrande av menliga följder av olycksfallet, såsom

kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. I nu nämnda hänseenden utgår

full ersättning för kostnaderna.

Den skadade kan vidare vara berättigad till sjukpenning eller livränta.

Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen

för olycksfallet, utgives sjukpenning från och med dagen efter sistnämnda

dag så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av denna med minst hälften. Sjukpenningen kompletteras med barntillägg

enligt gängse grunder. Har olycksfallet efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel,

utgives, dock ej för tid under vilken tjänstgöringen varar, livränta till den

skadade. Är skadad till följd av olycksfallet under längre tid ur stånd att

reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning och livränta med

vårdbidrag. Vid dödsfall skall begravningshjälp och livränta till vissa efterlevande

utgå enligt särskilda grunder.

Storleken av de belopp, med vilka sjukpenning och livränta skall utgå,

har gjorts beroende av den skadades civila sysselsättning och årsinkomst,

därvid dock en viss minimiinkomst fastställts. Den årliga arbetsförtjänsten

skall enligt militärersättningsförordningen beräknas i överensstämmelse

med stadgandena i yrkesskadeförsäkringslagen, dock att den årliga arbetsförtjänsten

för den, som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring,

icke får beräknas till lägre belopp än 5 000 kronor. Detsamma gäller för

stamanställd personal och heinvärnspersonal, då fråga är om ersättning för

tid efter det den skadade fyllt tjugo år eller om livränta till efterlevande. Av

reglerna i yrkesskadeförsäkringslagen må här nämnas, att därest den skadade

vid tiden för skadans inträffande ej uppnått 25 års ålder, hans sannolika

inkomst vid denna ålder skall läggas till grund för bestämmande av

livränta till honom för tid därefter. På motsvarande sätt beräknas hans livränta

för tiden från 21 till 25 års ålder och från 18 till 21 års ålder efter hans

sannolika inkomst vid 21 respektive 18 års ålder. Därigenom motverkas, att

livräntan beräknas efter den skadades inkomstförhållanden vid en tidpunkt,

då han på grund av sin ungdom icke uppnått full lön i sin civila sysselsättning.

Ehuru sjukpenning och livränta sålunda göres beroende av den skadades

civila sysselsättning och arbetsinkomst, utgår de dock icke med belopp, som

fullt ut motsvarar den skadades förlorade arbetsförtjänst. Sjukpenningens

storlek bestämmes av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med

hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra, och utgår med vissa i

särskild tabell angivna belopp, vilka överensstämmer med de belopp, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

enligt yrkesskadeförsäkringslagen skall utgå till arbetstagare. Vid fastställande

av ersättningsunderlag för beräkning av livränta medräknas årlig

arbetsförtjänst, som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den

del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre

fjärdedelar samt den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 15 000 kronor, tages överskjutande

belopp icke i beräkning. Livräntan utgår sedan, dock längst till 67 års ålder,

med viss del av ersättningsunderlaget, nämligen vid hel förlust av arbetsförmågan

med elva tolftedelar av ersättningsunderlaget, vid nedsättning av

arbetsförmågan med minst tre tiondelar med en mot graden av nedsättningen

svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med en tolftedel av

detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar

med den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot

graden av nedsättningen. För tiden efter 67 års ålder utgår livräntan med

tre fjärdedelar av den ursprungliga livräntan. Som exempel på de ersättningar

som utgår enligt militärersättningsförordningen kan nämnas, att vid

en årsinkomst av 7 200 kronor livräntan vid fullständig arbetsoförmåga

utgör 6 600 kronor. Vid en årsinkomst av 15 000 kronor är motsvarande livränta

11 000 kronor.

Det är att märka att ersättningarna jämlikt militärersättningsförordningen

utgår oavsett om vårdslöshet ligger viss person till last oeh även då

den skadade själv, t. o. m. genom grov vårdslöshet, förorsakat att skadan

inträffat.

Såsom framgår av redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen

erhåller den skadade icke full ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Han erhåller icke heller till någon del ersättning för s. k. ideell

skada, såsom ersättning för sveda och värk samt lyte. För resterande förlust

av arbetsförtjänst och för ideell skada är däremot den skadade berättigad

att enligt allmänna skadeståndsråttsliga regler söka utfå ersättning av

den som må vara skadeståndsskyldig gentemot honom.

Skadeståndsrätten vilar till stor del på oskrivna regler. Vissa kortfattade

stadganden finns i 6 kap. strafflagen. Beträffande innebörden av dessa stadganden

må bär anmärkas följande. I första hand utgår ersättning för ekonomisk

skada å sak eller person. Vid kroppsskada utgår även ideellt skadestånd

i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande

men. Viss annan ideell skada ersättes också. Rätt till skadestånd

föreligger endast, om den skadegörande handlingen skett med uppsåt eller

av vållande. När skadeståndsskyldighet föreligger, skall skadan i regel ersättas

till sitt fulla värde. Jämkning kan ske på grund av medvållande från

den skadelidandes sida samt när skadevållaren är otillräknelig eller underårig.

I enlighet med dessa regler kan således skadad värnpliktig tillerkännas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

skadestånd av annan person — befäl eller menig — under förutsättning att

denne uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakat skadan.

Någon ansvarighet för annans vållande — såsom ansvarighet för staten

vid vållande av militär personal — erkännes i princip icke i svensk rätt.

Undantag stadgas emellertid i vissa lagar t. ex. lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Enligt denna kan

värnpliktig, som skadats till följd av trafik med motorfordon, som tillhör

eller nyttjas av staten, vara berättigad att utfå skadestånd av dels föraren,

vanligen annan värnpliktig, och dels ägaren eller nyttjaren d. v. s. staten.

Förutsättning för skadeståndsrätt gentemot föraren är, att denne icke förmått

visa att han är fri från vållande. Ägaren eller nyttjaren är skadeståndsskyldig,

såframt han icke kan visa både att skadan icke förorsakats av bristfällighet

å bilen och att föraren ej förfarit vårdslöst. Här föreligger sålunda

ett ansvar för annans, nämligen förarens vållande.

Enligt rättspraxis utdömes också i betydande omfattning skadestånd på

grund av ansvar för annans vållande även när detta ej föranledes av särskilda

lagbestämmelser. Så anses t. ex. till ett mellan privata parter slutet

anställningsavtal höra, att arbetsgivaren skall svara ej blott för att material,

arbetsredskap och arbetsanordningar är, såvitt på honom ankommer, felfria

utan även för skada vållad av arbetsbefäl inklusive arbetsförmän eller av

arbetare som betrotts med en ur synpunkten av skaderisk för kamrater särskilt

viktig post, t. ex. kranskötare. Även om denna grundsats måhända icke

äger tillämpning helt generellt på alla områden av statlig verksamhet, kan

det dock anses fastslaget att den gäller, när fråga är om skada som drabbat

personal av olika kategorier i militärtjänst. Därvid har staten ålagts skadeståndsskyldighet

även i fall där den vållande förmannen haft så låg rang

som vicekorpral.

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att en värnpliktig som regel har

möjlighet att utfå skadestånd — utöver vad han bekommer enligt militärersättningsförordningen

— endast under den förutsättningen att skadan

föranletts av annan person genom uppsåt eller oaktsamhet. Staten är därvid

jämte den vållande skadeståndsskyldig som regel endast om den skadevållande

har ställning av befäl eller haft att fullgöra en ur risksynpunkt särskilt

ansvarsfull uppgift.

Historik

I de förenämnda vid 1954 års riksdag väckta motionerna hemställdes om

skyndsam utredning och förslag till vidgat skydd för i militärtjänst ianspråktagen

personal även från »ekonomiska eller andra följder av under

tjänsten iråkade olyckshändelser eller sjukdomar».

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt ovannämnda utlåtande utredningsyrkandet.

Utskottet ansåg emellertid att nuvarande praxis angående skade
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

stånd utöver militärersättningsförordningen kunde inge betänkligheter.

Efter redogörelse för praxis i de fall en värnpliktig skadats genom uppsåt

eller vårdslöshet från en person i befälsställning anförde utskottet:

Har skadan däremot vållats av menig värnpliktig blir denne i allmänhet

ensam skadeståndsskyldig, och statens ansvar är då begränsat till vad som

utgår enligt mililärersättningsförordningen. I dessa fall kan den skadades

rätt till ersättning utöver militärersättningsförordningen bli utan värde,

nämligen om den skadevållande icke har ekonomiska möjligheter att betala

ådömt skadestånd. Här föreligger enligt utskottets mening skäl att överväga

en ändring. Det bör emellertid framhållas, att en eventuell ändring kraver

hänsynstagande till det samband som rader mellan statens skadeståndsansvar

gentemot de värnpliktiga samt skadeståndsregler på andra områden,

såsom beträffande statens ansvarighet mot tredje man i anledning av värnpliktigs

vållande och beträffande arbetsgivaransvaret i allmänhet.

Utskottet förklarade att ett sådant övervägande krävde ingående utredning,

och utskottet var icke berett att taga ställning till på vilket sätt eller i

vilken omfattning ändringar kunde genomföras. Enligt utskottets mening

kunde frågan överlämnas till den då arbetande kommittén angående det

allmännas skadeståndsansvar.

Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar avlämnade i december

1958 ett betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig

verksamhet (SOU 1958: 43). I detta föreslås att staten eller kommunen skall

svara för skada som i statlig eller kommunal verksamhet vållas genom fel

eller försummelse, oavsett om den försumlige innehar överordnad ställning

eller ej. För vissa fall föreslås skadeståndsskyldighet, ändå att fel eller försummelse

ej föreligger. Dit hör bl. a. sådana fall där skada å person eller

egendom inträffat till följd av militär eller annan övning, om övningen på

grund av sin omfattning eller beskaffenhet innebär särskild fara för sådan

skada. Dessa regler har enligt utredningen formats med tanke närmast på

de fall då det allmänna i sin verksamhet åsamkar någon utomstående

tredje man — skada. När det gäller skadestånd till någon, vilken själv såsom

anställd, värnpliktig eller eljest är sysselsatt i verksamheten, föreslås att

nuvarande rättspraxis fortfarande skall gälla. Skadeståndsansvar skall således

föreligga endast under den förutsättningen, att felet eller försummelsen

ligger överordnad, förman eller någon därmed jämställd till last. Icke heller

skall den nämnda regeln om skadeståndsskyldighet oavsett vållande vid

militära och andra övningar gälla till förmån för den som själv deltager i

övningen. Kommittén har menat, att man så nära som möjligt bör anknyta

skadeståndsbestämmelserna i allmän verksamhet till vad som gäller för motsvarande

fall i privat verksamhet. När det gäller ersättning till dem som

skadats under militärtjänst, har kommittén ansett, att det allmänna bor i

annan ordning — såsom också skett genom militärersättningsförordningen

reglera de ersättningar som bör utgå vid olycksfall. Rent författningslekniskt

synes det kommittén uteslutet att vid sidan av militärersättnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1901

förordningen tillämpa ett objektivt ansvar i kommitténs lagförslag beträffande

samma personer som njuter ersättning enligt nämnda förordning.

Beträffande ersättning för skada ådragen under militärtjänst ansluter

således kommitténs förslag helt till nu gällande rätt.

Kommitténs betänkande har reraissbehandlats och är för närvarande föremål

för överväganden inom justitiedepartementet.

Motionerna

Motionärerna anser, att gällande regler för statens skadestånds&kyldighet

icke kan anses vara avpassade efter nutidens krav. I mål där domstolarna

avslagit av värnpliktiga framställda skadeståndskrav på grund av olycksfall

under militärtjänst har den värnpliktige ofta ansett sin rättskänsla så

kränkt, att psykiska lidanden blivit en följd.

Remissyttrandet

överbefälhavaren tillstyrker motionärernas hemställan om en grundlig

översyn av reglerna för erhållande av skadeersättning. En sådan översyn bär

enligt överbefälhavarens mening avse såväl bestämmelserna i militärersättningsförordningen

som reglerna i det av kommittén angående det allmännas

skadeståndsansvar framlagda lagförslaget.

Utskottet

I förevarande motioner ifrågasättes om skyddsarbetet inom den militära

verksamheten bedrives så effektivt som denna i sig själv kräver. Motionärerna

yrkar i anledning därav att skyddsarbetets lämpliga organisation inom

alla grenar av militär verksamhet göres till föremål för utredning.

För den del av försvarets verksamhet, som avser produktion, lagerhållning

och distribution av varor, gäller samma regler om arbetarskydd som

inom den civila sektorn, d. v. s. främst arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen.

I viss begränsad omfattning har denna lagstiftning

också tillämpning på arbete som därvid utföres av värnpliktig. För övriga

delar av försvarets verksamhet, alltså de som huvudsakligen omfattar den

militära utbildningen och därmed sammanhängande övningar oeh arbeten,

är däremot arbetarskyddslagstiftningen icke tillämplig. I stället gäller här

särskilda säkerhetsbestämmelser intagna i ett flertal olika militära reglementen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen är dessa bestämmelser

mycket omfattande och anpassade efter de särskilda faromoment, som är

förknippade framför allt med handhavandet av vapen och ammunition.

Kännedom om bestämmelsernas innehåll bibringas genom särskild undervisning

bland de värnpliktiga. Bestämmelserna är föremål för fortlöpande

granskning, varvid erfarenheter såväl utom som inom krigsmakten utnyttjas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

överbefälhavaren har i sitt yttrande över motionerna förklarat, att skyddsarbetet

inom försvaret bedrives på ett efter dess förutsättningar tillfredsställande

sätt. Vid utskottets behandling av motionerna har icke framkommit

något som motsäger denna uppfattning. Utskottet kan därför icke biträda

motionärernas yrkande. Det må dock understrykas, att det givetvis

är av största vikt att särskild uppmärksamhet ägnas åt skyddsarbetet i en

verksamhet, soin inrymmer så stora riskmoment för den enskilde som den

militära.

I motionerna görs vidare gällande att de bestämmelser, som reglerar ersättning

för skador ådragna under militärtjänst, är alltför begränsade. Motionärerna

hemställer därför att dessa regler göres till föremål för grundlig

översyn.

Bestämmelser om ekonomisk gottgörelse för skador ådragna under militärtjänst

återfinnes i militärersättningsförordningen. Enligt denna tillförsäkras

värnpliktiga, stamanställda in. fl. ersättning vid olycksfall och sjukdom

för läkarvård och läkemedel samt särskilda hjälpmedel. Vidare utgår

sjukpenning vid sjukdom och livränta vid invaliditet ävensom vid dödsfall

begravningshjälp och livränta till vissa efterlevande. Storleken av de belopp,

med vilka sjukpenning och livränta skall utgå, är beroende av den

skadades civila sysselsättning och årsinkomst. Sjukpenning bestämmes därvid

efter i stort sett samma normer som sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring. Livränta beräknas med viss andel — varierande allt

efter graden av invaliditet — av ett på särskilt sätt framräknat ersättningsunderlag.

För detta har, när det gäller bl. a. värnpliktiga, satts en minimigräns

av 5 000 kronor. Eljest beräknas detsamma med utgångspunkt från

vederbörandes årsförtjänst, varvid dock denna reduceras i den mån den

överstiger 7 200 kronor och icke medtages till den del den överstiger 15 000

kronor.

För det inkomstbortfall, som kan förorsakas av ett skadefall under militärtjänstgöring,

utgår således enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen

icke full kompensation. Det är emellertid att märka, att ersättning

enligt förordningen utgår oavsett om skadan förorsakats genom vårdslöshet

av annan person och även då den skadade själv t. o. m. genom grov

vårdslöshet förorsakat att skadan inträffat.

För den förlust av arbetsförtjänst, som icke ersättes genom militarersättningsförordningen,

samt för ersättning för ideell skada, såsom sveda och

värk, lyte eller annat stadigvarande men, är den skadade hänvisad att —

därest icke frivillig uppgörelse kan träffas — vid allmän domstol anhängiggöra

talan om skadestånd enligt allmänna skadeslåndsrättsliga regler.

Skadestånd kan därvid erhållas som regel endast under den förutsättningen

att skadan föranletts av annan person genom uppsåt eller oaktsainhet.

Staten är jämte den vållande skadeståndsskyldig vid vissa slag av

olycksfall, t. ex. de som orsakats i följd av trafik med motorfordon. I Övriga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961

fall är staten skadeståndsskyldig endast om den skadevållande haft ställning

av befäl eller haft att fullgöra en ur risksynpunkt särskilt ansvarsfull

uppgift.

Den rätt till ersättning som sålunda föreligger enligt civilrättsliga skadeståndsregler

kan i vissa fall bli utan värde, nämligen om staten icke är medansvarig

för skadeståndet och den skadevållande icke har ekonomiska möjligheter

att betala ådömt skadestånd. Riksdagen har i tidigare sammanhang

uttalat att här föreligger skäl att överväga en ändring i syfte att vidga området

för statens skadeståndsansvar gentemot värnpliktig. Någon anledning

att frångå denna uppfattning anser utskottet icke föreligga.

I samband med det föregående riksdagsuttalandet knöts förhoppningar

till att den då arbetande kommittén för det allmännas skadeståndsansvar

skulle framlägga förslag till ändrade regler. Det betänkande, som kommittén

avlämnat i december 1958 och som nu är föremål för överväganden inom

justitiedepartementet, innehåller också förslag till lagstiftning om skadestånd

i offentlig verksamhet. Detta omfattar bl. a. förslag till strikt skadeståndsansvar

för det allmänna i vissa fall, t. ex. vid militära övningar av

särskilt farlig beskaffenhet. Emellertid föreslås dessa regler bli tillämpliga

endast da skada förorsakats tredje man och icke då den, som själv i egenskap

av anställd, värnpliktig eller eljest varit sysselsatt i verksamheten, blivit

skadad. För dessa innebär förslaget ingen förändring i jämförelse med

nuvarande bestämmelser. Anledningen härtill är att kommittén funnit det

ur författningsteknisk synpunkt uteslutet att vid sidan av inilitärersättningsförordningen

införa ett strikt skadeståndsansvar för kronan i kommitténs

lagförslag till förmån för samma personer, som erhåller ersättning enligt

förordningen.

Med utgångspunkt från kommitténs uppfattning torde sålunda förbättring

av ersättningarna för skador ådragna under militärtjänstgöring böra

ske genom ändring av militärersättningsförordningens bestämmelser. Även

om utskottet icke är helt övertygat om riktigheten i kommitténs angivna

argumentering, finner utskottet dock, med hänsyn bl. a. till ovissheten om

förslag kommer att framläggas till lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar,

det lämpligast, att ifrågavarande förbättringar genomföres i

den ordningen. För sådana ändringar kräves ingående utredning, och utskottet

är icke berett att nu taga ställning till på vilket sätt eller i vilken

omfattning ändringar kan genomföras. Ett särskilt problem utgör härvid

den överensstämmelse, som sedan länge varit rådande mellan ersättningarna

för skador under militärtjänst och ersättningarna för yrkesskador.

Chefen för socialdepartementet har i år tillsatt en utredning med uppgift

att göra en översyn av lagstiftningen om yrkesskador. Utredningen skall

bl. a. undersöka möjligheterna till förbättring av yrkesskadeförsäkringsförmånerna.

Enär en omläggning av yrkesskadeförsäkringen påverkar de olika

författningar om ersättning av statsmedel som är knutna till yrkesskade
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961 13

försäkringslagstiftningen, främst militärersättningsförordningen, skall jämväl

denna lagstiftning behandlas av utredningen. Vid sådant förhållande anser

utskottet icke påkallat att begära en särskild utredning av ovannämnda

frågor. Utskottet anser det emellertid lämpligt att vad utskottet anfört om

förbättring av ersättningarna för skador under militärtjänstgöring bringas

till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

I: 270 och II: 232, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin

mening giva till känna vad utskottet anfört om ersättning

för skada under militärtjänst; samt

B. att motionerna i övrigt icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Carlqvist, fru Svenson*, fröken Nordström, herrar Virgin och Eric Peterson;
från

andra kammaren: herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar

Johansson i Södertälje, Björkman, Gustavsson i Alvesta, Svensson i

Kungälv, Carlsson i Huskvarna och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:358 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående skyddsarbetet inom försvaret, m. m. a1 i texten