Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående lagstiftning om mäklar verksamhet. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 508 i första kammaren av herr Siegbahn m. fl. samt nr 591 i andra kammaren av herr Källenius.

1961-11-14 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:62, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående lagstiftning om mäklar verksamhet. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 508 i första kammaren av herr Siegbahn m. fl. samt nr 591 i andra kammaren av herr Källenius.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

l

Nr 62

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående

lagstiftning om mäklar verksamhet.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 508 i första kammaren av herr Siegbahn

m. fl. samt nr 591 i andra kammaren av herr Källenius.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande lagstiftning i första

hand avseende fastighetsmäklarverksamheten men eventuellt även utsträckt

att omfatta annan därmed jämförlig mäklarverksamhet.»

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 508.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från Svea hovrätt. Yttranden har därjämte på utskottets

begäran avgivits av Sveriges fastighetsmäklares riksförbund, Föreningen

Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund.

Näringsrättslig reglering av mäklarverksamheten

Gällande bestämmelser

Fastighetsmäklarnas näringsrättsliga ställning är främst reglerad genom

kungörelsen den 30 juni 1947 om auktorisation av fastighetsmäklare, vilken

trädde i tillämpning den 1 oktober samma år.

Auktorisation av fastighetsmäklare, som gäller för en tid av fem år, meddelas

av handelskammare (1 och 6 §§). I 2 § uppställs krav på vissa personliga

kvalifikationer för den som önskar erhålla auktorisation. Envar som

yrkesmässigt utövar fastighetsmäklarverksamhet kan få auktorisation, om

han 1) fyllt 25 år; 2) under minst två år varit verksam som fastighetsmäklare

samt vunnit för yrket nödig erfarenhet och skicklighet; ävensom 3) gjort

sig känd för redbarhet och även i övrigt befinnes lämplig. Den som är omyndig

eller i konkurstillstånd må ej auktoriseras. Såsom ytterligare villkor för

auktorisation må handelskammare enligt 3 § föreskriva, att fastighetsmäklare

skall ställa säkerhet till ett belopp av högst 25 000 kronor för ersättningsskyldighet,

som mäklaren kan komma att ådraga sig i sin yrkesutövning.

I 5 § stadgas, att handelskammaren innan ansökan om auktorisation

slutligen prövas, bör inhämta upplysningar om sökanden från myndigheter,

organisationer eller enskilda.

t—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 2 avd. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

Handelskammaren åligger, enligt 7 §, att tillse att auktoriserad fastighetsmäklare

redbart och nitiskt utför honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttager

god affärssed. För utövande av tillsynen må handelskammaren föreskriva,

att mäklare skall minst vartannat år förete av auktoriserad revisor

eller godkänd granskningsman utfärdat intyg över verkställd granskning av

mäklarens rörelse. Mäklaren är i övrigt skyldig att lämna handelskammaren

de uppgifter som eljest erfordras för tillsynen, att föra de böcker över

mottagna uppdrag som handelskammaren finner anledning bestämma, ävensom

att för granskare som utsetts av handelskammaren hålla tillgängliga

handelsböcker, korrespondens och övriga affärshandlingar.

För olämplig mäklare kan handelskammaren, enligt stadgande i 8 § återkalla

auktorisationen. Vid fall av mindre försumlighet kan varning tilldelas

den försumlige av handelskammaren. Enligt 13 § straffas den, som obehörigen

utgiver sig att vara auktoriserad fastighetsmäklare, med dagsböter.

Annan mäklares näringsrättsliga ställning regleras bl. a. genom Kungl.

Maj:ts förnyade mäklareordning den 9 juni 1893. Enligt denna må i städerna

antagas mäklare för att biträda vid köp och försäljning av varor, fartyg eller

andelar däri, växlar och andra värdepapper samt vid uppgörande av avtal

om försträckning, hyra, arrende och försäkring samt andra likartade avtal.

Mäklare skall antagas av stadens handels- och sjöfartsnämnd varom anmälan

skall göras till magistraten, som för den antagne utfärdar förordnande.

Som förutsättning för antagande stadgas bl. a. att mäklaren skall ha gjort sig

känd för redlighet samt anses äga noggrann kännedom om och förfarenhet i

de till mäklaryrket hörande göromålen. Mäklaren skall med redlighet, nit och

oväld fullgöra sina åligganden och äger icke själv idka handel med varor,

värdepapper eller annat eller deltaga i sådan handelsrörelse. Åsidosätter mäklaren

något som åligger honom enligt mäklareordningen eller begår han

eljest fel i utövningen av sin befattning är han förfallen till ansvar för ämbetsbrott

enligt strafflagens regler. Handels- och sjöfartsnämnden äger också

återkalla mäklaruppdraget, därest mäklaren icke längre motsvarar det honom

lämnade förtroendet och icke rättar sig efter skedd erinran. — Beträffande

skeppsmäklare innehöll den förnyade skeppsklarerarordningen

från 1893 vissa stadganden. I samband med tillkomsten av den nu gällande

skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934 uteslöts emellertid de bestämmelser

som hänförde sig till mäkleri utan att ersättas av några nya föreskrifter.

Det må anmärkas att enligt vissa uttalanden i den juridiska doktrinen de

enligt mäklarordningen antagna stadsmäklarna ävensom fondmäklare i allmänhet

icke är att betrakta som mäklare utan som kommissionärer, enär de

icke allenast förmedlar köp och försäljning utan själva ingår avtal visserligen

för uppdragsgivarens räkning men i eget namn.

I likhet med flertalet övriga rörelseidkare är den som yrkesmässigt driver

mäklarrörelse jämlikt 1 § bokföringslagen skyldig att föra böcker. Denna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

3

skyldighet innebär, att mäklaren skall över rörelsens gång föra dagbok och

de övriga handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet

erfordras i den löpande bokföringen. Han skall vidare i bokföringen

redovisa för sin ekonomiska ställning vid utgången av varje räkenskapsår

genom upprättande av bl. a. balansräkning. I följd av bokföringslagens

bestämmelser åligger det därjämte mäklare att taga kopior av handlingar,

som avsändes i rörelsen, ävensom att i ordnat skick förvara sådana

kopior liksom ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som har

betydelse för rörelsen.

Mäklare, som ämnar driva personlig mäklarrörelse, är jämlikt reglerna

i lagen angående handelsregister, firma och prokura skyldig att till införande

i det stadsvis och länsvis förda handelsregistret anmäla sin firma, d. v. s.

det namn, varunder rörelsen skall drivas. Om, såsom ofta sker, mäklarrörelsen

drives i aktiebolagsform, blir rörelsen i enlighet med aktiebolagslagens

regler registrerad i det för hela riket gemensamma aktiebolagsregistret.

Historik

Frågan om reglering av den yrkesmässiga fastighetsinäklarverksamheten

behandlades i en år 1946 av särskild utredningsman avlämnad promemoria

med förslag till kungörelse om auktorisation av fastighetsmäklare. Förslaget

ledde sedermera till den särskilda lagstiftning rörande fastighetsmäklare,

för vilken ovan redogjorts.

Beträffande utformningen av den tilltänkta lagstiftningen anförde utredningsmannen

i promemorian bl. a. följande:

I och för sig torde vissa fördelar kunna uppnås om i vårt land utövandet

av fastighetsmäklaryrket gjordes beroende av myndighets tillstånd. Olägenheterna

med ett sådant system skulle emellertid säkerligen överväga. Stora

svårigheter skulle möta att på detta område skapa klara och objektiva grunder

för tillståndsgivningen. Ett införande av mäklarmonopol skulle vidare

medföra svårigheter för allmänheten på avsides belägna orter och särskilt

på landsbygden. Det skulle ingalunda vara säkert, att där anlitade nämndemän

och andra skulle anses fylla de måhända ganska formella kompetenskrav,

som måste uppställas för beviljandet av tillstånd. Det må i detta sammanhang

också erinras om att advokatyrket, som ställer fordringar av helt

andra mått på sina utövare i fråga om utbildning och kunskaper än fastighetsmäklaryrket,

icke monopoliserats i vårt land.

Utredningsmannen anförde vidare, att vissa fördelar skulle vinnas genom

införandet av någon form av auktorisation utan sammanhang med ensamrätt

att utöva yrket, och framhöll bl. a. följande:

Sett på längre sikt kan auktorisationsförfarandet i avsevärd mån bidraga

till att från mäklarkåren rensa ut olämpliga element. Under förutsättning

att de auktoriserade fastighetsmäklarnas yrkesstandard hålles vid hög

nivå är det att förmoda, att köpare och säljare av fastigheter och andra

kunder i branschen i allt större utsträckning skall lära sig anlita dessa mäk1*

— Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 62

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

lare. Härigenom kommer utrymmet för de okunniga och eljest olämpliga

yrkesutövarnas verksamhet att minskas och en hel del av dessa kommer

måhända så småningom att finna marknaden mindre lönande och lämna

densamma. Ett allmänt förtroende för de auktoriserade mäklarna torde därjämte

komma att medföra att många av de icke auktoriserade mäklarna och

flertalet av nytillträdande yrkesutövare allvarligt vinnlägger sig om att bedriva

sin verksamhet så att de skall lyckas erhålla auktorisation.

Därefter har vid 1950, 1953, 1954 och 1959 års riksdagar yrkanden motionsvis

framförts om utredning och förslag till lagstiftning angående tillstånd

att utöva fastighetsmäklaryrket. En sådan lagstiftning borde enligt

motionärerna stadga, att särskilt tillstånd skulle erfordras för att få bedriva

yrkesmässig mäklarverksamhet samt att den som saknar sådant tillstånd vid

straffansvar icke skulle få uppbära provision vid förmedling av fastighetsköp

och att uppburen provision skulle vara förverkad.

Motionerna vid 1950 års riksdag behandlades av andra lagutskottet i dess

av riksdagen godkända utlåtande nr 6. Utskottet avstyrkte motionerna och

anförde bl. a.:

1947 års kungörelse om auktorisation av fastighetsmäklare trädde i kraft

den 1 oktober samma år och har således varit i tillämpning i allenast två och

ett halvt år. Vid dess tillkomst räknades med att verkningarna av densamma

finge ses på längre sikt. Några av remissinstanserna förutsåg också, att några

omedelbara verkningar av lagstiftningen icke kunde förväntas. Utskottet anser

därför — bortsett från de principiella betänkligheter, som utskottet hyser

mot att inom förevarande bransch tillskapa ett monopol, låt vara i modifierad

form — att tiden ännu ej är mogen att till omprövning företaga frågan om

revision av gällande regler i ämnet.

Jämväl motionerna vid 1953 års riksdag avstyrktes av andra lagutskottet

och lämnades av riksdagen utan åtgärd. Utskottet anförde i sitt av riksdagen

godkända utlåtande, nr 6, bl. a. följande:

Även om, såsom motionärerna framhålla, missförhållanden förekomma

inom fastighetsmäklarbranschen, bör dock icke bortses från de åtgärder till

åstadkommande av bättre förhållanden, som vidtagits och vidtagas. Av fastighetsmäklarnas

organisationer bedrives en tämligen omfattande undervisningsverksamhet.

En kår av dugliga och yrkesmedvetna fastighetsmäklare,

om vilken man genom annonsering och upplysning söker sprida kännedom,

har skapats. Jordbrukarnas organisationer ha på sina håll öppnat verksamhet

för förmedling av fastigheter och sprida bland sina medlemmar upplysning

härom. Genom den statliga auktorisationen gives en offentlig anvisning

på kompetenta yrkesutövare. Visst är, att kunskapen härom bland allmänheten

är otillräckligt spridd och att olämpliga mäklare i icke ringa utsträckning

anlitas. Verkningarna av de företagna åtgärderna kunna emellertid, såsom

framhölls i såväl betänkandet rörande införande av auktorisationsbestämmelser

som i en del däröver avgivna yttranden, väntas framträda först

på längre sikt.

Härtill kommer, att en lagstiftning, varigenom utövningen av fastighetsmäklaryrket

göres beroende av myndighets tillstånd, ter sig mindre lämplig.

Betänkligheter mot en dylik lagstiftning ha framhållits i det ovan återgivna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

uttalandet från det till grund för auktorisationskungörelsen liggande betänkandet.

Utskottet kan i stort sett ansluta sig till detta uttalande. I detta sammanhang

må framhållas, att i de av motionärerna åberopade fall, där tillstånd

fordras för rätten att utöva visst yrke — skrothandel, pantlånerörelse

samt fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet — förhållandena

ligga väsentligt annorlunda till än beträffande fastighetsinäklaryrket. Den

reglering och kontroll av skrothandel och pantlånerörelse, som skett i lag,

avser sålunda bland annat att försvåra avsättningen av tjuvgods, och i fråga

om fondbörsverksamhet föreligga så speciella problem, att den reglering,

som skett på detta område, svårligen kan ge stöd för slutsatser rörande reglering

av andra områden.

Även de motioner, som väcktes vid 195A års riksdag, blev i enlighet med

andra lagutskottets hemställan av riksdagen lämnade utan åtgärd. Utskottet

anförde i sitt utlåtande nr 38, att den förnyade prövning, som utskottet efter

inhämtande av remissyttranden underkastat frågan, icke givit utskottet anledning

att frångå sitt föregående år gjorda ställningstagande.

Motionerna vid 1959 års riksdag slutligen avslogs jämväl av riksdagen.

Andra lagutskottet åberopade i sitt utlåtande nr 28 de tidigare anförda skälen,

som enligt utskottets mening alltjämt var bärande. Utskottet erinrade

därjämte om att en väsentlig del av missförhållandena inom fastighetshandeln

syntes ligga utanför förmedlingsverksamhetens ram och därför knappast

skulle kunna motverkas av ett tillståndsförfarande. De missförhållanden,

som förekom, borde därför enligt utskottets mening kunna bekämpas

genom upplysning, varvid det var av värde att det fanns en kår av auktoriserade

fastighetsmäklare till allmänhetens tjänst.

Remissyttrandena

Svea hovrätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund

avstyrker lagstiftning, enligt vilken rätten att bedriva verksamhet

som fastighetsmäklare göres beroende av särskilt tillstånd. Advokatsamfundet

uttalar, att en dylik lagstiftning skulle innebära tillskapande av

ett monopol, samt fortsätter:

I princip skulle verksamhet som fastighetsmäklare icke få utövas av annan

än den som efter ansökan erhållit tillstånd därtill. Då det gäller utövande

av affärsverksamhet, varom här är fråga, skulle ett sådant monopol utgöra

ett markant avsteg från näringsfrihetens och den fria konkurrensens principer.

Om man beaktar att det inom affärslivet finns en mängd andra branscher,

där bristande yrkeskunskap eller bristande redbarhet hos näringsidkare

inom branschen kan innebära viss fara för allmänheten, utan att det

fördenskull ens satts i fråga att denna fara borde neutraliseras genom tillskapande

av ett monopol, skulle det onekligen framstå såsom egendomligt,

om man just inom nu ifrågavarande bransch skulle tillskapa ett sådant monopol.

Än egendomligare skulle förhållandet te sig mot bakgrunden av all statsmakterna

icke ens när det gäller den ur allmänhetens synpunkt långt mera

betydelsefulla verksamhet som hestår i yrkesmässigt lämnande av hjälp i

rättsliga angelägenheter velat acceptera någon form av monopol.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

Till det nyss anförda kommer det i motionerna omnämnda förhållandet

att det skulle möta stora svårigheter att skapa klara och objektiva grunder

för prövning av frågan huruvida i ett visst fall tillstånd att driva rörelse som

fastighetsmäklare bör meddelas. Om tillståndsprövningen skall kunna ske

på ett sätt som motsvarar syftet med den ifrågasatta lagstiftningen, skulle

den till icke ringa del böra innefatta en bedömning eller värdering av sökandens

moraliska kvalitet, och det ligger i sakens natur hur svårt det måste

vara både att erhålla tillförlitligt material för en sådan bedömning och att

verkställa bedömningen.

Ytterligare må framhållas de komplikationer som skulle bli en följd därav

att en näringsrättslig lagstiftning på området endast skulle avse yrkesmässig

verksamhet som fastighetsmäklare. Den tillfälliga verksamhet som utövas

av lokala förtroendemän, såsom nämndemän etc., skulle enligt motionärernas

mening tydligen böra undantagas från tillståndstvånget. Att i en eventuell

lag stadga undantag i fråga om vissa kommunala förtroendemän torde

icke kunna ifrågakomma, utan om undantag skall göras, torde detta böra

avse sådan verksamhet som icke kan betecknas som yrkesmässig. Gränsen

mellan »yrkesmässig» och »icke yrkesmässig» är emellertid flytande, och

när det gäller en sådan fråga som den huruvida viss verksamhet är olaglig

eller icke, är en så vag gränsdragning som den angivna föga tillfredsställande.

I detta sammanhang må nämnas att missförhållanden av den art som

omnämnts i motionerna kan förekomma även vid verksamhet, som kanske

icke är att beteckna som yrkesmässig. Skulle en näringsrättslig lagstiftning

om mäklarverksamhet komma till stånd, är det därför tänkbart att den icke

bör begränsas till att avse yrkesmässig verksamhet.

Sveriges fastighetsmäklares riksförbund anför, att förbundet under en

lång följd av år nedlagt mycket arbete på att medverka till sanering av fastighetshandeln

— dock utan större framgång. Förbundet finner det uppenbart

att varken gällande auktorisationsbestämmelser eller en intensifierad

upplysningskampanj kan åstadkomma en tillfredsställande lösning av problemet.

Förbundet tillstyrker därför motionerna.

Civilrättslig reglering av mäklarverksamheten

Gällande bestämmelser

Mäklarens uppgift är att förmedla slutande av avtal genom att sammanföra

parter, av vilka den ena vill köpa och den andra sälja samma fastighet eller

vara, eller av vilka den ena vill hyra och den andra uthyra en lägenhet, den

ena bortfrakta och den andra befrakta ett fartyg o. s. v. Det är denna sammanförande

verksamhet, som främst motiverar mäklarens anspråk på provision.

Ofta innefattar emellertid mäklarens arbete vida mera, såsom att

deltaga i arbetet med avtalets tillkomst och att därvid biträda parterna med

råd och upplysningar.

Till skillnad från åtskilliga utländska lagar saknas i svensk lagstiftning

så gott som varje reglering av den förmedlingsverksamhet som inom olika

näringsgrenar utövas av mäklare. Ett fåtal bestämmelser finns visserligen i

den förenämnda mäklareordningen. Sålunda stadgas där, att mäklare skall

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

över alla av honom slutade avtal med visst undantag upprätta och med sitt

namn underteckna slutsedel, med visst angivet innehåll, av vilken vardera

kontrahenten skall erhålla ett exemplar. Vidare är i mäklareordningen intaget

föreskrifter om den provision mäklaren är berättigad till, till storleken

beroende av mäklaruppdragets innehåll. Enär antalet mäklare antagna efter

mäklareordningens bestämmelser är ytterst ringa i förhållande till totala antalet

mäklare, är dessa bestämmelser numera av mycket liten betydelse.

Vissa andra lagar, främst lagen den 18 april 191A om kommission, handelsagentur

och handelsresande, som innehåller regler om vissa typer av merkantila

mellanhänder vid varuomsättningen, har analogivis betydelse även

för bedömandet av tvister, som uppkommer på mäklarområdet. Härigenom

är dock mäklarens juridiska ställning, hans rättigheter och skyldigheter,

icke tillnärmelsevis reglerade. De rättsprinciper som är gällande för mäklarinstitutet

grundar sig i stället på handelsbruk och annan sedvänja samt på

ett flertal avgöranden i rättspraxis. Handelsbruken kan emellertid växla dels

för olika näringsgrenar och dels för olika delar av landet. Vidare kan sägas

att rättsfallen, som angår mäklarområdet, är ganska svåröverskådliga.

Motionerna

Motionärerna anser att förhållandena beträffande fastighetsmäklarverksamheten

är klart otillfredsställande beroende bl. a. på att det i svensk lagstiftning

saknas någon reglering av rättsförhållandet mellan mäklaren och

fastighetsmarknadens övriga båda parter, säljare och köpare. Detta har

enligt motionärerna medfört ätt domstolarna belastas med ett stort antal

processer på detta område. Motionärerna fortsätter:

Bland de missförhållanden som för närvarande förekommer inom fastighetsmäklarverksamheten

må det räcka med att nämna några exempel. Ehuru

skriftliga kontrakt i viss utsträckning upprättas mellan mäklaren och hans

klient torde det vanligaste dock vara att ingenting nämns om kontraktsförhållandet

mellan parterna. Detta har bl. a. medfört att tvist ofta uppstår om

huruvida det är säljaren eller köparen eller bådadera som skall betala provision.

Vidare råder osäkerhet om med vilket belopp denna skall utgå. Betydligt

allvarligare är emellertid att det ofta inträffar att en part på fastighetsmarknaden

svävar i fullständig okunnighet om att en mäklare anser sig ha

fått ett uppdrag att sälja. Vid studium av tidigare rättsfall finner man exempel

på att ett tillfälligt samtal under en järnvägsresa e. d. av en mäklare påstås

ha grundlagt ett kontraktsförhållande och rätt till provision vid en kommande

försäljning. Ibland kan visserligen fastighetsägaren vara klar över att

ett muntligt uppdrag en gång förelegat, men då han sedan inte hört av mäklaren

på kanske ett år har han utgått från att uppdraget upphört. Då sedan

en köpare utan att åberopa mäklaren dyker upp och säger sig ha hört talas

om att fastigheten är till salu anger husägaren priset för denna utan tanke

på att han senare kan komma att få ett krav på provision.

Den allmänna osäkerhet som råder på detta område har också lett till

att åtskilliga rättstvister uppstått mellan olika mäklare om vem som skulle

anses berättigad till provision för en viss fastighetsförsäljning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

Motionärerna anser, att åtskilliga av de anförda missförhållandena skulle

kunna undanröjas, om det som förutsättning för uppkomsten av ett kontraktsförhållande

infördes krav på skriftligt avtal. Sådana avtal är sed på

andra områden, t. ex. hyresområdet, där enligt motionärerna jämförbara

förhållanden föreligger.

Remissyttrandena

Motionärernas förslag om utredning rörande lagstiftning om mäklarverksamheten

i nu behandlat avseende tillstyrkes av samtliga remissinstanser

med undantag av Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt anför, att bristen på lagbestämmelser vållar osäkerhet om

vad som är att anse som gällande rätt på detta område och därför orsakat

ett stort antal tvister. Hovrätten tillstyrker på grund därav en utredning,

varvid förhållandena inom fastighetsmäklarväsendet särskilt bör beaktas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det vara en brist att inga särskilda

bestämmelser reglerar rättsförhållandet mellan mäklaren och säljaren/köparen.

Föreningen framhåller att antalet processer på detta område

jämfört med rättstvister härrörande ur andra slag av affärstransaktioner

är förhållandevis betydande och vitsordar att det ofta är svårt att av förefintliga

rättsfall och den magra litteraturen i ämnet få fram några bestämda

riktlinjer för bedömandet. Den allmänna osäkerheten som råder på området

kan enligt föreningen innebära stora möjligheter för den mindre nogräknade

yrkesutövaren till skada för de ofta oerfarna säljarna/köparna. Föreningen

vill därför icke motsätta sig motionärernas utredningsförslag.

Sveriges fastighetsmäklares riksförbund anser sig ha större möjligheter

än någon annan att konstatera den rättsosäkerhet, som avsaknaden av lagstiftning

på området medför. Förbundet ansluter sig helt till de synpunkter,

som framförts i motionerna, och tillstyrker sålunda det framlagda utredningsyrkandet.

Sveriges advokatsamfund vitsordar i likhet med de övriga remissinstanserna

att vissa missförhållanden föreligger på mäklarområdet och finner det

naturligt att man såsom motionärerna frågar sig om det icke kunde vara

skäl att genom lagstiftning söka åstadkomma en förbättring. Advokatsamfundet

har emellertid vissa invändningar av principiell natur mot en sådan

lagstiftning och anför:

Önskvärdheten av särskild lagstiftning på detta område kan dock ingalunda

betecknas som oomtvistlig. Mäklarverksamhet är en form av affärsverksamhet.

Inom åtskilliga andra områden av affärslivet förekommer missförhållanden

av samma eller liknande art som inom mäklarverksamheten,

utan att det fördenskull på allvar ifrågasatts att man genom speciallagstiftning

skulle reglera det ena området efter det andra. Vidare bör beaktas att

de yrkesskickliga och ansvarskännande fastighetsmäklarna själva genom

sina organisationer utfört och utför ett mycket förtjänstfullt arbete för

höjande av yrkets standard och främjande av god affärssed inom ifråga
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

varande sektor av affärslivet. Det kan ifrågasättas om icke detta självsaneringsarbete,

som erhållit ett starkt stöd genom tillkomsten av 1947 års

kungörelse om auktorisation av fastighetsmäklare, i kanske än högre grad

än lagstiftning är ägnat att motverka de olämpliga företeelser som antytts i

motionerna.

Vad därefter gäller frågan om en civilrättslig lagstiftning rörande mäklar - verksamheten anför advokatsamfundet, att motionärerna icke närmare

angivit hur pass utförliga regler en sådan lagstiftning skulle innehålla.

Advokatsamfundet fortsätter:

I motionerna framställes endast ett mera preciserat önskemål, nämligen

att skriftligt avtal skulle krävas för att ett kontraktsförhållande över huvud

skulle anses ha uppkommit. Att just på förevarande område införa en regel

om skriftlig form såsom förutsättning för ett ingånget avtals giltighet står

emellertid i mindre god överensstämmelse med den allmänt vedertagna

regeln att även muntliga avtal skall hållas. Motionärernas hänvisning till vad

som gäller på hyresområdet, där enligt motionerna »jämförbara förhållanden

föreligger», innefattar enligt styrelsens mening icke något övertygande

argument. Styrelsen, som f. ö. har svårt att se vari det jämförbara skulle

ligga, vill sålunda erinra om att muntliga hyresavtal är fullt giltiga dels vid

upplåtande av lägenhet till nyttjande för tid understigande ett år, dels även

i övrigt, såvida ett uttryckligt eller tyst åsämjande mellan kontrahenterna

föreligger om att skriftlig form icke erfordras.

Bakom förslaget att för giltigheten av mäklaravtal skulle krävas skriftlig

form torde väsentligen ligga den uppfattningen att människor skulle tänka

sig bättre för, innan de undertecknar ett skriftligt avtal än vad de gör, nät de

endast uttalar sig muntligen. Något ligger det naturligtvis i denna uppfattning.

En eller annan rättegång om mäklarprovision skulle säkerligen undvikas,

om en mäklare icke hade rättslig möjlighet att till grund för ett provisionsanspråk

åberopa vissa måhända förhastade och icke tillräckligt

genomtänkta yttranden av den uppgivna inedkontrahenten. Å andra sidan

utgör ett krav på skriftlig form ingalunda någon garanti för vinnande av

materiellt mera tillfredsställande resultat. 1 och för sig ligger det icke något

stötande i att en person, som muntligen lämnat uppdrag åt en mäklare, blir

bunden av avtalet; om mäklaren mot bestridande icke kan styrka att avtal

träffats, kan han icke heller därå grunda några provisionsanspråk. Snarare

vore det stötande, om en person, som bevisligen lämnat ett alldeles klart

mäklaruppdrag, skulle kunna undandraga sig avtalets fullgörande under

hänvisning till att detsamma icke träffats i skriftlig form. Om ett krav på

skriftlig form uppställes, kommer man vidare icke ifrån alt söka lösa den

komplicerade frågan om verkan av sådana villkor till mäklarens eller till

inedkontrahentens favör — som bevisligen uppställts vid sidan om det skriftliga

avtalet. Det är icke lätt att lösa denna fråga på ett sätt som garanterar

största möjliga materiella rättvisa. Slutligen måste beaktas alt ett krav pa

skriftlig form sannolikt skulle leda till ett mycket omfattande bruk in

tryckta standardformulär. Det är som bekant förhållandevis lätt att få

människor att underteckna sådana formulär, och styrelsen är icke övertygad

om att den som särskilt ömmar för mäklarnas medkontrahenter skulle få

större anledning till tillfredsställelse med den utveckling vartill uppställandet

av ett krav på skriftig form skulle föranleda.

Styrelsen kan av nu angivna skäl icke tillstyrka införande av en lagregel

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

om skriftlig form såsom en nödvändig förutsättning för mäklaravtalets giltighet.

Icke heller i övrigt kan något påtagligt behov av en laglig reglering av

mäklaravtalet anses föreligga. I allt väsentligt skulle väl här bli fråga om

utformande av rättsregler av dispositiv karaktär, och man kan utgå ifrån

att dessa i stor utsträckning skulle ersättas av bestämmelser i avtal, framförallt

tryckta standardavtal.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om »utredning rörande lagstiftning i

första hand avseende fastighetsmäklarverksamheten men eventuellt utsträckt

att omfatta annan därmed jämförlig mäklarverksamhet». Av motionerna

framgår icke helt klart vad slag av lagstiftning motionärerna syftar

till. Utskottet har därför vid sin behandling av ämnet ingått såväl på frågan

om en näringsrättslig reglering som på frågan om en civilrättslig reglering

av mäklarverksamheten.

Bestämmelser av näringsrättsligt innehåll beträffande mäklare återfinnes

i 1947 års kungörelse om auktorisation av fastighetsmäklare och 1893 års

mäklareordning. Enligt den förstnämnda kan den som uppfyller vissa i

kungörelsen angivna kompetenskrav av handelskammare erhålla auktorisation.

Auktoriserad mäklare står under tillsyn av handelskammare. Den som

obehörigen utgiver sig för auktoriserad fastighetsmäklare straffas med dagsböter.

Enligt mäklareordningen kan i städerna antagas mäklare för att biträda

vid köp och försäljning av lös egendom samt vid uppgörande av avtal

om försträckning, hyra m. m. Sådan mäklare — stadsmäklare — antages av

stadens handels- och sjöfartsnämnd. Åsidosätter stadsmäklare något som

åligger honom enligt mäklareordningen eller begår han eljest fel i utövningen

av sin befattning är han förfallen till ansvar för ämbetsbrott enligt

strafflagens regler.

Efter tillkomsten av bestämmelserna om auktorisation av fastighetsmäklare

har vid upprepade tillfällen, senast år 1959, väckts motioner, som syftat

till att särskilt tillstånd skulle krävas för rätten att bedriva yrkesmässig

fastighetsmäklarverksamhet. Motionerna har i samtliga fall avslagits. Därvid

har anförts betänkligheter mot att inom branschen tillskapa ett monopol,

lat vara i modifierad form. Vidare har åberopats bl. a. att stora svårigheter

skulle möta att på detta område skapa klara och objektiva grunder

för tillståndsgivningen. Man har också framhållit, att fastighetsmäklarmonopol

skulle medföra svårigheter för allmänheten på avsides belägna

orter.

De sålunda anförda skälen, som enligt utskottets mening i stort sett äger

giltighet såväl beträffande fastighetsmäklare som andra slag av mäklare,

finner utskottet alljämt bärande. På grund därav kan utskottet icke tillstyrka

utredningen rörande en näringsrättslig reglering av mäklarverksamheten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

Till skillnad från vad som är fallet i åtskilliga utländska lagar saknas i

svensk lagstiftning så gott som varje civilrättslig reglering av den förmedlingsverksamhet,

som inom olika områden utövas av mäklare. Dennes rättigheter

och skyldigheter liksom rättsförhållandet i övrigt mellan mäklaren

och hans klienter grundar sig i stället på handelsbruk och annan sedvänja

samt på ett flertal avgöranden i rättspraxis. Avsaknaden av uttryckliga bestämmelser

i lag har föranlett att tvister angående mäklarförhållanden ofta

uppstått. Antalet processer på detta område jämfört med antalet rättstvister

härrörande ur andra slag av affärstransaktioner är förhållandevis betydande.

Frågor som därvid varit föremål för domstolarnas avgöranden är

bl. a. förutsättningarna för mäklaruppdragets uppkomst och bestånd, beskaffenheten

och effekten av mäklarens åtgärder för att rätt till provision

skall grundas samt provisionens storlek. Vissa fall har gällt vem som skall

betala mäklarens provision, köparen, säljaren eller båda, samt, då flera

mäklare varit inkopplade på uppdraget, vem av dem som har rätt att uppbära

provisionen.

Det torde vara klart, att ett stort antal av dessa processer aldrig skulle

kommit till stånd, om lagstiftning funnits i ämnet. Eftersom rättspraxis i

några avseenden varit vacklande och mängden av avgöranden gjort rättskomplexet

tämligen svåröverskådligt, har vidare uppstått en viss osäkerhet

om vad som är att anse som gällande rätt på detta område. Denna osäkerhet

försvårar naturligtvis mäklarnas arbete och kan av mindre nogräknade

yrkesutövare utnyttjas till skada för den i hithörande affärer oerfarne

säljaren eller köparen. Med hänsyn till dessa omständigheter vill utskottet i

likhet med Svea hovrätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges

fastighetsmäklares riksförbund tillstyrka en utredning rörande civilrättslig

lagstiftning om mäklarverksamheten. En sådan utredning synes i främsta

rummet böra beakta förhållandena inom fastighetsmäklarväsendet.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

I: 508 och II: 591, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om utredning rörande en civilrättslig lagstiftning om

mäklarverksamheten; samt

B. att motionerna i övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 14 november 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1961

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,

fru Svenson, herr Birke, fröken Nordström, herrar Lars Larsson och Nyman;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, fröken

Sandell, fru Gunne, herr Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm,

herrar Carlsson i Huskvarna och Gomér*.

» Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM St

107558

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:370 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om brandfarliga varor. a1 i texten