Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition dels med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954

1961-11-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:64, Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition dels med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961

1

Nr 64

Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition dels med

förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30

april 1954 (nr 193), dels ock angående godkännande

av internationell konvention om fripassagerare.

Genom en den 28 april 1961 dagtecknad proposition, nr 166, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen

dels att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i utlänningslagen

den 30 april 1954 (nr 193),

dels ock att godkänna internationell konvention om fripassagerare av den

10 oktober 1957.

Texten till konventionen har såsom bilaga (Bil. A) fogats till propositionen.

Beträffande denna text får utskottet hänvisa till nämnda bilaga.

Lagförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 18, 19, 55 och 71 §§ utlänningslagen den 30

april 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, in- 1) om han icke, då så fordras, in
nehar

pass och tillstånd att inresa i nehar pass och tillstånd att inresa i

riket samt, därest han ämnar besöka riket samt, därest han ämnar besöka

Danmark, Finland eller Norge, jäm- Danmark, Finland, Island eller Norväl

tillstånd att inresa dit; ge, jämväl tillstånd att inresa dit;

2) om han-------upplysningar; eller

3) om han----------att inresa.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 64

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må ock avvisas,

1) om han kan antagas komma att

sakna erforderliga medel för sin vistelse

här i riket eller, därest han ämnar

besöka Danmark, Finland eller

Norge, för sin vistelse därstädes ävensom

för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle

här i riket eller i Danmark,

Finland eller Norge och det skäligen

kan antagas att han icke kommer

att ärligen försörja sig;

3) om han------— eller utförsel;

1) om han kan antagas komma

att sakna erforderliga medel för sin

vistelse här i riket eller, därest han

ämnar besöka Danmark, Finland, Island

eller Norge, för sin vistelse därstädes

ävensom för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle

här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge och det

skäligen kan antagas att han icke

kommer att ärligen försörja sig;

4) om han tidigare inom eller

utom riket blivit dömd till frihetsstraff

och det skäligen kan befaras

att han kommer att här i riket eller

i Danmark, Finland eller Norge fortsätta

brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans

föregående verksamhet eller eljest

skäligen kan befaras att han kommer

att här i riket eller i Danmark, Finland

eller Norge bedriva sabotage,

spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.

Utlänning må jämväl, på begäran

av den centrala ntlänningsmyndigheten

i Danmark, Finland eller Norge,

avvisas i annat fall, om det kan

antagas att han eljest begiver sig till

det land, som framställt sådan begäran.

Vad i

4) om han tidigare inom eller utom

riket blivit dömd till frihetsstraff och

det skäligen kan befaras att han

kommer att här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge

fortsätta brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans

föregående verksamhet eller eljest

skäligen kan befaras att han kommer

att här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge bedriva

sabotage, spioneri eller olovlig underättelseverksamhet.

Utlänning må jämväl, på begäran

av den centrala utlänningsmyndigheten

i Danmark, Finland, Island eller

Norge, avvisas i annat fall, om det

kan antagas att han eljest begiver sig

till det land, som framställt sådan

begäran.

eller bosättningstillstånd.

55 §.

Utlänning som —-----— finnes lämpligast.

Vad i första stycket sägs utgör icke Vad i första stycket sägs utgör icke

hinder för att utlänning, som ankom- hinder för att utlänning, som ankommit

till riket från Danmark, Finland mit till riket från Danmark, Finland,

eller Norge, i enlighet med överens- Island eller Norge, i enlighet med

kommelse, som Konungen träffat överenskommelse, som Konungen

med sagda länder, befordras till nå- träffat med sagda länder, befordras

got av dem. till något av dem.

71 §.

Konungen meddelar — — —---— politisk flykting.

Efter avtal med främmande stat

om behandling av fripassagerare äger

Konungen stadga avvikelser från be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1961

3

(Gällande lydelse.)

Om utlämning

(Föreslagen lydelse.)

stämmelserna i denna lag ävensom

meddela de föreskrifter som i övrigt

erfordras för tillämpning av avtalet.

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser

71 § den 1 januari 1962 och i

övrigt den dag Konungen förordnar.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring i utlänningslagen i syfte att möjliggöra

Sveriges anslutning till den i Bryssel år 1957 avslutade internationella konventionen

om fripassagerare ävensom godkännande av konventionen,

föreslås ändring i samma lag i anledning av Islands planerade tillträde till

1957 års överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de inlernordiska

gränserna. Lagändringarna föreslås träda i kraft, i förstnämnda

hänseende den 1 januari 1962 och i övrigt den dag Konungen förordnar.

Den redogörelse, som härefter lämnas för propositionen, upptar endast

vad föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anfört. I fråga om

redogörelse för gällande rätt och remissyttranden hänvisas till propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, har anfört:

»Det råder icke tvivel om att fripassagerarfrågan är ett allvarligt problem

inom sjöfarten. Den åtstramning av invandringspolitiken som under de senaste

decennierna ägt rum i många länder har medfört ökade svårigheter

för fartygsbefälhavarna att sätta i land sådana personer, som söker ta sig

från ett land till ett annat såsom fripassagerare på fartyg; lagstiftningen i

de olika länderna är i allmänhet så utformad, att fripassagerare avvisas och,

om de landstiger, återföres till fartyget. Närvaron av fripassagerare ombord

på ett fartyg kan medföra betydande olägenheter, särskilt som det ej sällan

rör sig om personer som på grund av kriminalitet eller annan asocialitet

söker sig en ny uppehållsort. Det måste anses synnerligen angeläget att en

internationell reglering av fripassagerarfrågan kommer till stånd.

En möjlighet till sådan reglering har öppnats genom den konvention om

fripassagerare som nu föreligger. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

tar konventionen emellertid ej sikte på åtgärder, som avser att hind
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6''r år 1961

ra obehöriga från att ta sig ombord på fartyg, och den ger inga regler om

hur fripassageraren skall behandlas under färden. Konventionen reglerar

endast frågan om möjligheterna att sätta en fripassagerare i land från det

fartyg, på vilket han smugit sig ombord, och att vidaresända honom till

hans hemland eller annat land. Härom stadgas i konventionen, att befälhavare

å fartyg, som är registrerat i fördragsslutande stat eller seglar under

sådan stats flagga, äger avlämna fripassagerare i första lämpliga hamn

i fördragsslutande stat som fartyget anlöper efter det att fripassageraren

anträffats. Denna stat äger vidarebefordra fripassageraren till annan stat

enligt grunder som närmare anges i konventionen. Fartygets redare skall i

princip vara skyldig att stå för kostnaderna för fripassagerarens underhåll

efter avlämnandet och för återsändandet.

Konventionen har sålunda fått en ganska begränsad räckvidd. Det finns

också, enligt vad som upplysts, anledning att antaga, att flera av de stora

sjöfartsnationerna icke kommer att ansluta sig till konventionen. Med hänsyn

härtill kan det måhända ifrågasättas, om konventionen i någon större

grad kommer att avhjälpa de olägenheter som fripassagerarna medför för

sjöfarten. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian i ämnet

har man emellertid från flera håll betonat konventionens värde ur sociala

och humanitära synpunkter.

De invändningar mot svensk anslutning till konventionen som framkommit

hänför sig främst till de olägenheter som en sådan kan antagas föra

med sig för den svenska utlänningskontrollen. Det har sålunda, med hänsyn

till att flera av de större sjöfartsnationerna lär komma att stanna utanför

konventionen, framhållits att antalet fripassagerare som enligt konventionens

regler avlämnas här i landet sannolikt kommer att bli högre än vad

som skulle ha blivit fallet vid en mer allmän internationell anslutning till

konventionen. Det är ofrånkomligt — har det vidare påpekats — att många

av dem icke kommer att kunna sändas åter till annan stat, antingen därför

att de är politiska flyktingar eller statslösa eller därför att deras medborgarskap

icke kan utrönas.

Med anledning av dessa invändningar må framhållas, att konventionen

innehåller stadgande, att minst tio stater skall ha anslutit sig till konventionen,

innan denna träder i kraft. Även om vissa stora sjöfartsnationer

stannar utanför konventionen, synes det ej vara anledning befara, att de

väntade olägenheterna med hänsyn till utlänningskontrollen skall komma

att väga över de fördelar som är förenade med en anslutning till konventionen.

I den mån fripassagerarna utgör politiska flyktingar står det för

övrigt i överensstämmelse med riktlinjerna för den svenska utlänningspolitiken

att en fristad skall kunna beredas dem här i landet.

Eftersom de nordiska staterna numera bildar ett gemensamt passkontrollområde

med lika regler för kontroll av utlänningars inresa och utresa,

är det för Sveriges ståndpunktstagande till konventionen av betydelse, vilken

ställning de övriga nordiska länderna intar. Vid samråd som ägt rum

mellan representanter för de nordiska ländernas regeringar har det visat

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år t961

sig, att man i Danmark och Norge önskar ansluta sig till konventionen,

medan man från finsk sida visat en mera tveksam hållning men förklarat

sig icke ha någon erinran mot att övriga nordiska stater biträder konventionen.

Även om fullständig nordisk anslutning ej kan påräknas, anser jag

att den positiva inställningen till konventionen från dansk och norsk sida

är ett starkt skäl för att Sverige ansluter sig till konventionen.

På grund av det anförda vill jag förorda, att fripassagerarkonventionen

biträdes av Sverige.

Jag övergår härefter till frågan om den lagstiftning som erfordras beträffande

fripassagerarfrågan och som är påkallad vid svensk anslutning

till konventionen.

Till en början må framhållas att tillämpning av konventionen icke torde

bli aktuell i fall då fripassagerare som ankommer till riket, vare sig det

sker med svenskt eller utländskt fartyg, är svensk medborgare, på grund

av sitt svenska medborgarskap är nämligen denne under alla omständigheter

berättigad att inresa i riket, och av allmänna rättsgrundsatser torde

också följa att han på befälhavarens anmodan är skyldig att lämna fartyget.

Är fripassageraren utlänning regleras för närvarande hans rätt att inresa

i riket av de bestämmelser i utlänningslagen, som i allmänhet är tilllämpliga

i fråga om utlännings inresa, samt av vissa specialbestämmelser

i samma lag som rör det fallet att utlänning ankommer till riket med fartyg

eller luftfartyg. Enligt 18—19 §§ utlänningslagen kan icke önskvärda

utlänningar vid ankomsten till riket på särskilt angivna grunder avvisas;

avvisning skall enligt 55 § i regel verkställas på det sättet att vederbörande

befordras till det land varifrån han ankommit. Beträffande fripassagerare

föreligger i allmänhet avvisningsskäl, t. ex. att han saknai

pass eller är kriminellt eller socialt belastad, och beslut om avvisning meddelas

då i vanlig ordning. Verkställighet sker emellertid i allmänhet icke

enligt den angivna huvudregeln utan enligt en särskild bestämmelse i 56 §

första stycket, som avser fall då utlänning ankommit hit med fartyg eller

luftfartyg. I normala fall innebär denna bestämmelse att fripassageraren

återföres till fartyget. Enligt 56 § andra stycket gäller bestämmelsen dock

icke om fartyget skall avgå till land, där flyktingen löper risk att bli utsatt

för politisk förföljelse m. m.

Konventionen medför förpliktelse för Sverige att i fall, da det fartyg med

vilket fripassageraren ankommer är registrerat i konventionsstat eller seglar

under sådan stats flagga, icke tillämpa de berörda specialbestämmelserna

i 56 § utan i stället de regler om återsändande som upptagits i artikel 3

i konventionen.

Lämpligast synes vara att de särskilda bestämmelser som sålunda skall

gälla i förhållande till konventionsstater får meddelas av Kungl. Maj :t. Erforderlig

fullmakt för Kungl. Maj:t att utfärda sådana bestämmelser torde

böra upptagas i 56 § såsom tredje stycke.

I samband med utfärdandet av dylika regler bör även upptagas föreskrift

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961

om skyldighet för befälhavare att avlämna sådan rapport med för honom

kända uppgifter om fripassagerarens medborgarskap in. m., som avses i

artikel 2 punkt 2 i konventionen.

Konventionen innehåller såsom förut nämnts även bestämmelser om skyldighet

för redaren att svara för kostnaderna för fripassagerarens underhåll

efter avlämnandet och för återsändandet. Även i detta hänseende torde

Kungi. Maj:t få meddela erforderliga föreskrifter.

Rörande behandling av ärende om avvisning av fripassagerare bör i övrigt

tillämpas utlänningslagens regler. Framför allt märkes att vissa bestämmelser

i 5o, 54 och 58 §§ om skydd för politisk flykting skall vara tillämpliga.

Anmärkas ma att konventionen i artikel 5 punkt 2 ålägger konventionsstat

att vid prövning av fråga om återsändande av fripassagerare helt

allmänt taga hänsyn till de skäl som fripassageraren må åberopa till stöd

för att han icke skall återsändas till hamn eller stat som avses i konventionen.

Hos oss tar man emellertid i avvisningsärende städse hänsyn till

samtliga omständigheter, och någon uttrycklig föreskrift i berörda hänseende

beträffande just fripassagerare torde icke vara erforderlig.

Till de regler i utlänningslagen som enligt det anförda är tillämpliga vid

sidan av de av konventionen föranledda föreskrifterna hör vidare ett stadgande

i 60 § att om svårighet möter vid verkställighet eller det är tvivelaktigt

huru verkställighet skall ske, ärendet skall underställas den centrala utlänningsmyndigheten,

d. v. s. utlänningskommissionen. Det får förutsättas

att dylikt underställande blir regel då det gäller avvisning av fripassagerare.

Tillämpliga är vidare reglerna i 35—38 §§ om särskilda tvångsåtgärder. Vid

behov skall sålunda fripassagerare som skall återsändas enligt konventionens

bestämmelser tagas i förvar eller ställas under uppsikt enligt de närmare

föreskrifterna i berörda lagrum.

Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att fripassagerare, i fall då

vederbörande svenska myndighet enligt de anförda reglerna är beredd att

mottaga honom, är skyldig att på befälhavarens anmodan lämna fartyget.

Vad hittills anförts har avsett frågan om avlämning av fripassagerare i

hamn i Sverige. Konventionen innebär även att befälhavare på svenskt fartyg i

vissa fall skall äga att avlämna fripassagerare i hamn i annan konventionsstat.

I överensstämmelse med vad nyss anförts får, i fall då myndighet i den främmande

staten enligt konventionen förklarar sig beredd att mottaga fripassageraren,

befälhavaren anses i princip äga påfordra att fripassageraren lämnar

fartyget. Enligt allmänna rättsgrundsatser lär dock denna befogenhet ej

kunna utövas, då särskilda skäl talar däremot, såsom att fripassageraren i

den stat varom fråga är skulle riskera att bli utsatt för politisk förföljelse

eller lida nöd. Ett allmänt stadgande i denna riktning har upptagits i artikel

5 punkt 2. Att reglera denna fråga i lag synes icke vara erforderligt.

Enligt vad förut anförts träder konventionen i kraft först efter det att

tio stater ratificerat den, och tidpunkten för ikraftträdandet är därför för

närvarande oviss. Den föreslagna lagändringen kan dock träda i kraft oberoende

av konventionen. Jag föreslår, att den får träda i kraft den 1 januari

1962. J

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 6k är 1961

Som jag berört inledningvis har även i annat sammanhang aktualiserats

vissa ändringar i utlänningslagen. Sedan Nordiska rådet vid sin åttonde session

i Reykjavik 1960 i en rekommendation (nr 3) uttalat sig för Islands

anslutning till överenskommelsen den 12 juli 1957 om upphävande av passkontrollen

vid de internordiska gränserna, har nämligen Islands regering beslutat

vidtaga åtgärder för att få till stånd en sådan anslutning. Övriga nordiska

länder har ställt sig positiva till Islands anslutning till passkontrollöverenskommelsen.

I samband med att nyssnämnda överenskommelse blev gällande genomfördes

vissa därav föranledda ändringar i utlänningslagen. Sålunda skärptes

awisningsreglerna i 18 och 19 §§ så att utlänning kunde avvisas i Sverige

även om skälet härför endast hänförde sig till hans förhållande till Danmark,

Finland eller Norge. Vidare infördes i 55 § ett stadgande att eljest gällande

regler om verkställighet av avvisningsbeslut icke utgör hinder för att utlänning,

som ankommit från Danmark, Finland eller Norge, enligt överenskommelse

med dessa länder befordras till något av dem. Då Island blir part i passkontrollöverenskommelsen

bör nu berörda bestämmelser givetvis även omfatta

Island. Jag föreslår därför att 18, 19 och 55 §§ ändras i enlighet härmed.

Innan passkontrollöverenskommelsen kan träda i tillämpning såvitt avser

Island krävs ytterligare överläggningar mellan utlänningsmyndigheterna i de

nordiska länderna, varjämte åtskilliga administrativa åtgärder måste vidtagas.

Det är därför icke möjligt att nu ange någon bestämd dag, då överenskommelsen

kan bli gällande i förhållande till Island. Med hänsyn härtill

torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om ikraftträdandet av

ändringarna i 18, 19 och 55 §§ utlänningslagen.»

Lagrådet

Lagrådet har yttrat:

»Den ifrågavarande konventionen om fripassagerare innehåller vissa regler

om rätt för fartygs befälhavare att avlämna fripassagerare, verkställighet

av avvisningsbeslut och skyldighet att gälda kostnader för fripassagerares

underhåll och återsändande, vilka regler —■ efter införlivande med

vår lagstiftning —- komplettera eller ersätta bestämmelser i nu gällande utlänningslag.

Med det föreslagna, i ett nytt tredje stycke till 56 § utlänningslagen

upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t avses enligt motiveringen

till stadgandet att möjliggöra konventionens genomförande. Stadgandet anknyter

emellertid icke till konventionen och berör enbart verkställighet av

beslut om avvisning. Väl synes lämpligt, att bemyndigandet icke begränsas

till den nu föreliggande konventionen utan får gälla även beträffande annat

avtal i ämnet. Däremot lärer icke vara påkallat att utsträcka bemyndigandet

längre än som föranledes av sådant avtal; något skäl för att lämna

ett så långt gående medgivande som det föreslagna har i allt fall ej anförts i

remissprotokollet. Det åsyftade bemyndigandet torde alltså icke böra avse

annat än tillämpning av avtal med främmande stat; den närmare räck vid
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961

den av ett dylikt bemyndigande blir i så fall beroende av riksdagens medverkan

enligt § 12 regeringsformen vid ingåendet av överenskommelse med

främmande stat. Bemyndigandet bör å andra sidan icke begränsas till att

gälla meddelande av bestämmelser rörande verkställighet av awisningsbeslut

utan torde över huvud få omfatta utfärdande av föreskrifter, som

erfordras för tillämpning av ett ingånget avtal. Det stadgande som skall innehålla

bemyndigandet bör därför icke, såsom i det remitterade förslaget,

upptagas i den del av lagen som har rubriken Verkställighet utan i det avsnitt

som bär rubriken Särskilda bestämmelser, lämpligen i 71 §.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att — i stället för det föreslagna

stadgandet i 56 § tredje stycket — såsom ett nytt andra stycke i 71

§ upptages ett stadgande av innehåll att, efter avtal med främmande stat

om behandling av fripassagerare, Konungen äger stadga avvikelser från bestämmelserna

i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras

för tillämpning av avtalet.»

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot ifrågavarande lagförslag

och konvention. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr

166.

Stockholm den 7 november 1961

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel Svensson, fru

Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Virgin

och Thorsten Larsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,

fru Ekendahl, herr Bengtsson i Varberg, fru Gunne, herrar Fredriksson*,

Gustavsson i Alvesta* och Carlsson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611173

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:363 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl Maj:ts ''proposition dels med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den SO april 195fy a1 i texten