Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av maximihastigheten för vissa tunga fordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 280 i första kammaren av herrar Ringaby och Arvidson samt nr 243 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

1961-11-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:67, Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av maximihastigheten för vissa tunga fordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 280 i första kammaren av herrar Ringaby och Arvidson samt nr 243 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961

1

Nr 67

Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av maximihastigheten

för vissa tunga fordon.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 280 i första kammaren av herrar

Ringaby och Arvidson samt nr 243 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär en sådan ändring i vägtrafikförordningen att

maximihastigheten för tunga lastbilar och bussar höjs till 70 km/tim. och

för tung lastbil med släpvagn till 60 km/tim.».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 1:280.

Gällande bestämmelser

Någon bestämmelse om hastighetsbegränsning för motorfordon i allmänhet

utom tättbebyggt område finns icke. Inom tättbebyggt område får fordons

hastighet däremot icke överstiga 50 km i timmen. Enligt 46 § 1 mom.

vägtrafikförordningen skall dock fordons hastighet alltid anpassas till vad

trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver.

Särskilt åligger det förare av fordon att hålla en med hänsyn till förhållandena

tillräckligt låg hastighet i vissa närmare angivna fall, vid oklar sikt,

vid vägkorsning, i skarp kurva etc.

I 56 § förordningen ges vidare vissa bestämmelser om högsta tillåtna hastighet

för olika slag av fordon och fordonskombinationer. Bussar och lastbilar

med totalvikt — d. v. s. summan av fordonets tjänstevikt och maximilast

— överstigande 2,5 ton får sålunda icke föras med högre hastighet än 60

km i timmen, dock att hastigheten på mortorväg får uppgå till 80 km i timmen.

Har till bil — såväl personbil, buss som lastbil — kopplats fordon,

gäller också inskränkningar i maximihastigheten så snart släpvagnens totalvikt,

i vissa fall tjänstevikt, överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt.

Bil med en tillkopplad påhängsvagn får, om fordonen har sammanhängande

driftsbroms med verkan på samtliga hjul, föras med en hastighet

av högst 60 km i timmen. År släpvagnen icke av typen påhängsvagn, utgör

maximihastigheten 50 km i timmen, och detsamma gäller om fordonens

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 67

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961

sammanhängande driftsbroms icke verkar på alla hjul i fordonskombinationen.

I de fall då bil föres med två tillkopplade släpvagnar och fordonen

är utrustade med effektiv sammanhängande driftsbroms gäller en maximihastighet

av 40 km i timmen. För andra fordonskombinationer än de nu

nämnda är maximihastigheten 20—40 km i timmen beroende bl. a. på förhållandet

mellan bilens och släpfordonets bruttovikt. Fordon med band får

icke föras med högre hastighet än 20 km i timmen och fordon med hjulringar

av järn eller annat hårt material icke fortare än 10 km i timmen.

Bestämmelserna om maximihastighet för vissa fordon och fordonskombinationer

skall icke gälla utryckningsfordon, då det användes vid utryckning,

och icke heller annat fordon, då det användes vid eldfara för brandväsendets

räkning eller av polis- och tullpersonal, läkare, barnmorska eller

veterinär i brådskande yrkesutövning. Genom lokal trafikföreskrift, utfärdad

av länsstyrelse eller då det gäller stads område av poliskammare, magistrat

eller kommunalborgmästare, kan också beträffande viss allmän väg,

gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom

visst område föreskrivas undantag från bestämmelserna. Därvid kan fastställas

såväl högre som lägre maximihastighet.

Historik

I 1936 års vägtrafikstadga föreskrevs att buss och lastbil icke fick framföras

med högre hastighet än 50 km i timmen utom tättbebyggt område.

19ii års trafikförfattningssakkunniga föreslog, att hastighetsgränsen

skulle höjas till 60 km i timmen. Som skäl härför åberopade de den tekniska

utvecklingen i fråga om fordonens utrustning samt den fortskridande

förbättringen av vägnätet.

I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning

m. m. anslöt sig föredragande departementschefen till de sakkunnigas

förslag. Som motivering för en sådan höjning framhölls i propositionen

— utöver vad de sakkunniga anfört — att en höjning av den tillåtna

hastigheten på landsväg skulle medföra tidsvinster av stor betydelse ur

transportekonomisk synpunkt samt vidare att den lämpliga marschfarten

— d. v. s. den hastighet vid vilken motorn arbetar under gynnsammaste

förhållanden och fordonets kör- och väghållningsegenskaper i övrigt är

som bäst — hos bussar och lastbilar ofta låg över 50 km i timmen. Inom

andra lagutskottet, som behandlade propositionen, ifrågasattes om det ur

trafiksäkerhetssynpunkt och med hänsyn till vägarnas tillstånd var tillrådligt

att höja hastighetsgränsen. Utskottet anslöt sig emellertid till departementschefens

förslag i sitt utlåtande nr 30, vilket godkändes av riksdagen.

På initiativ av 1955 års riksdag undantogs från bestämmelsen om maximihastighet

sådana lastbilar och bussar, vilkas totalvikt icke översteg 2,5

ton. Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 34 att dessa lättare last
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961

3

bilar och bussar beträffande såväl konstruktion som vikt mer var att jämställa

med personbilar än med övriga lastbilar och bussar. Avgörande vikt

vid sitt ställningstagande fäste emellertid utskottet vid att ett sådant undantagande

skulle medföra den ur trafiksäkerhetssynpunkt mycket betydande

fördelen, att trafikströmmen på landsvägarna kom att flyta jämnare

med påföljd att omkörningarna, som alltid erbjöd särskilda faromoment,

kom att minska.

Vid 1958 års A-riksdag tillkom genom proposition nr 69 regeln att hastighetsgränsen

för de tyngre bussarna och lastbilarna vid färd på motorväg

skulle utgöra 80 km i timmen. Ett förslag från statens trafiksäkerhetsråd

att samma skulle gälla för bilar med tillkopplade fordon vann ej statsmakternas

bifall.

I samband med behandling vid 1959 års riksdag av propositionen nr 37

med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen väcktes motioner,

i vilka hemställdes om en allmän översyn av bestämmelserna om hastighetsbegränsning

för bilar med släpfordon. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 37 motionerna med den motiveringen att

Kungl. Maj :t och ansvariga myndigheter — i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— hade sin uppmärksamhet riktad på frågan i vad mån

det med hänsyn till belastningen på vägarna och trafiksäkerhetens krav var

möjligt att medgiva högre hastighet för fordon med släp än de gällande

maximihastigheterna och att det därför inte var erforderligt med något

initiativ från riksdagens sida.

Framställningar angående höjning av maximihastigheterna

Framställningar om höjning av den högsta medgivna hastigheten för bussar

och lastbilar har under senare år gjorts dels av Svenska lasttrafikbilägareförbundet

1956 och 1958 och dels av Svenska omnibusägareförbundet

1958. Dessa framställningar har varit föremål för remissbehandling, varvid

bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hörts. I yttrande den 31 mars 1958

förklarade styrelsen sig icke kunna tillstyrka en hastighetsökning för lastbilar

och bussar. Skälet härför var framför allt vägnätets standard. Styrelsen

ansåg att utvecklingen i detta avseende icke förmått hålla jämna steg

med fordonsbeståndets och fordonens utveckling. Vägarnas linjeföring i

plan och profil var 1958 fortfarande otillfredsställande på övervägande del

av vägnätet. Bärigheten var otillräcklig, vilket bl. a. medförde stora svårigheter

att hålla grusvägarna i godtagbart skick. Denna omständighet talade

enligt styrelsen särskilt starkt mot en höjning av hastigheten, eftersom

det visat sig att hastigheten hade stor inverkan på förslitningen av vägbanan.

Väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen har emellertid upptagit frågan om höjning

av den tillåtna hastigheten för tyngre lastbilar och bussar till förnyat

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961

övervägande. Detta har resulterat i att styrelsen i skrivelse den 18 maj

1960 till Kungl. Maj:t föreslagit en höjning av den för bussar och tyngre

lastbilar medgivna hastigheten till 70 km i timmen. Styrelsen har vidare

föreslagit samma höjning för bil, till vilken kopplats påhängsvagn, under

förutsättning att bilens och påhängsvagnens samtliga hjul är försedda med

effektiv från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrerbara

bromsar. För andra kombinationer av bil och tillkopplat fordon har styrelsen

icke funnit sig böra föreslå någon ändring av gällande hastighetsbestämmelser.

Anledningen till styrelsens ändrade ställningstagande är den icke oväsentliga

förbättring av det allmänna vägnätet på landsbygden, som genomförts

efter det styrelsen avgav det förenämnda yttrandet i mars 1958. Styrelsen

anför:

Styrelsen vill erinra om att de statliga investeringarna för väg- och brobyggnader

på landsbygden uppgår till omkring 320 milj. kronor år 1958

och 355 milj. kronor 1959. För år 1960 är anslaget till den ordinarie verksamheten

upptaget till 360 milj. kronor. Längden av belagda och oljegrusbehandlade

vägar har väsentligt ökats och utgjorde den 1 januari 1958

11 302 km, den 1/1 1959 13 550 km och den 1/1 1960 16 997 km, vilket motsvarar

12,2, 14,6 och 18,2 % av det totala vägnätet. Av det nuvarande riksvägnätet

är c:a 90 % försett med belagd eller oljegrusbehandlad vägbana.

Styrelsen anför vidare i skrivelsen, att högre hastighet för tyngre lastbilar

och bussar medför fördelar ur transportekonomisk synpunkt. Därutöver

framhåller styrelsen den betydelse, som en ökning av hastigheten kan

få i samband med de åtgärder som vidtages för att möjliggöra nedläggningen

av trafiksvaga järnvägslinjer. De olägenheter, som drabbar befolkningen

vid nedläggningen, kan motverkas genom insättandet av buss- och lastbilslinjer,

för vilka en högre medgiven hastighet skulle vara av stort värde på

de vägleder, där den högre hastigheten kan utnyttjas.

Styrelsen anser icke att en höjning av de tyngre fordonens hastighet skulle

inverka menligt på trafiksäkerheten. I detta avseende hänvisar styrelsen

till vissa undersökningar, som verkställts under överinseende av statens

trafiksäkerhetsråd. Den ena av dessa undersökningar utfördes på riksväg 1

mellan Salem och Södertälje under tiden den 8—It oktober 1957 och den

andra på samma väg mellan Pershagen och Svärta gård under tiden den

9—25 april 1958. Vid båda undersökningarna utfördes experimenten med

en tyngre omnibus, som framfördes med varierande hastigheter upp till 80

km i timmen. Båda undersökningarna genomfördes under mycket växlande

trafikförhållanden från extrem tättrafik på de smalare och krokigare delarna

av Stockholm—Södertäljevägen till mera normal och gles trafik på

omväxlande bättre och sämre partier av Södertälje—Nyköpingsvägen. Undersökningarna

avsåg att utreda hur stigande hastighet för tyngre fordon

inverkade dels på omkörningsfrekvensen och dels på omkörningssträckans

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961

5

längd ställd i relation till frisiktssträckans längd vid omkörningens början

med huvudvikten lagd på frisiktsförhållanden och därav betingade risker

för mötande fordon i skymd sikt. Undersökningarna var upplagda på olika

sätt men gav likartade resultat. Beträffande omkörningsfrekvensen visade

undersökningarna följande. Antalet aktiva omkörningar, d. v. s. då bussen

körde om, ökade vid höjning av bussens hastighet, dock obetydligt såvitt

angick omkörning av personbilar vid höjning av bussens hastighet från

60 till 70 km i timmen. Samtidigt minskade antalet passiva omkörningar,

d. v. s. då bussen blev omkörd. Räknat såväl på enbart passiva omkörningar

som på summan av passiva och aktiva omkörningar erhölls en mycket

markant nedgång i omkörningsfrekvensen vid ökning av hastigheten från

60 till 70 km i timmen. Även vid ökning från 70 till 80 km i timmen erhölls

en betydande sänkning av omkörningsfrekvensen, ehuru sänkningstakten

var något mindre i detta intervall. Beträffande den andra frågan visade

undersökningarna, att omkörningssträckan vid passiva omkörningar blev

längre med ökad hastighet hos bussen men att samtidigt en klar tendens

förelåg till ökade frisiktssträckor, eller med andra ord att förarna av de

omkörande fordonen nästan genomgående kompenserade den längre omkörningssträckan

genom att utföra omkörningarna på platser, där siktförhållandena

var fullt tillräckliga för ett genomförande av en riskfri omkörning.

På grund därav har man i redogörelsen för undersökningarna format den

slutsatsen, att det icke finns något som talar för att omkörningar av tyngre

fordon blir riskablare, om dessa får köra med en hastighet av 70—80 km

i timmen i stället för 60 km i timmen.

Statens trafiksäkerhetsråd, som avstyrkte Svenska lasttrafikbilägareförbundets

framställning om hastighetshöjning 1956, har i yttrande den 9 maj

1960 över förbundets samt Svenska omnibusägareförbundets framställningar

i samma sak 1958 i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen svängt

i sin uppfattning och tillstyrker numera en höjning av de tunga fordonens

maximihastighet till 70 km i timmen. Rådet åberopar i yttrandet såväl de

förenämnda undersökningarna som en på försommaren 1959 på vissa sträckor

av riksväg 1 företagen undersökning angående tunga fordons hastighetsanpassning.

Denna undersökning visade att högsta tillåtna hastighet —

60 km i timmen — överskreds på en icke hastighetsbegränsad sträcka med

mycket goda siktmöjligheter av nära 60 procent av de observerade tunga

fordonen. I några fall var hastighetsöverskridandena betydande. Vidare

konstaterades på en sträcka, där begränsning av hastigheten till 50 km i

timmen rådde, att endast 8 procent av de där observerade tunga fordonen

fördes med högre hastighet än 50 km i timmen. Vid studier slutligen, som i

samma sammanhang utfördes i en kurva, där begränsade siktmöjligheter

förelåg och som var belägen på en icke hastighetsbegränsad sträcka, framkom,

att samtliga observerade tunga fordon fördes val till vänster på körbanan

och att icke något av fordonen fördes med högre hastighet än att det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961

kunde ha stannats på den sträcka, över vilken föraren hade fri sikt. Slutsatserna

av dessa undersökningar sammanfattar rådet på följande sätt:

Rådets ovan återgivna studier har sålunda givit vid handen, att en höjning

av högsta tillåtna hastigheten för tunga fordon skulle medföra, att trafiken

komme att flyta lättare och att antalet omkörningssituationer skulle

minska väsentligt. Vidare har av undersökningarna rörande olycksriskerna

vid omkörningar av tunga fordon framgått, att övriga fordonsförare beaktar

det tunga fordonets högre hastighet samt anpassar plats och sätt för omkörningen

med hänsyn därtill. Enligt rådets mening synes det därför icke

finnas något belägg för antagandet, att omkörningarna skulle bli mer riskabla,

då de tunga fordonen framföres med en hastighet något överstigande

60 km/tim.

Av vad i det föregående omtalats framgår också, att förare av tunga fordon,

då de överträder gällande bestämmelser om högsta tillåtna hastighet

för sådana fordon, främst synes göra detta på vägsträckor, där överträdelsen

ej medför någon direkt fara ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt. Vidare

framgår, att respekten för gällande lokala hastighetsbegränsningar är betydligt

större än respekten för den generella bestämmelsen om högsta tilllåtna

hastighet för dessa fordon.

Man synes enligt rådets mening ej behöva befara, att, om en måttlig höjning

av högsta tillåtna hastigheten för tunga fordon skulle genomföras, dessa

fordon på små krokiga vägar skulle framföras med för höga hastigheter.

Resultaten från de i det föregående nämnda studierna talar nämligen för

att förarna av de tunga fordonen som regel anpassar hastigheten efter förhandenvarande

sikt och andra ur trafiksäkerhetssynpunkt relevanta förhållanden.

Ej heller synes det behöva befaras, att de tunga fordonen, efter en väl

avvägd höjning av högsta tillåtna hastigheten, överhuvudtaget skulle komma

att framföras med avsevärt högre hastigheter, än vad som redan nu är

fallet. Här må framhållas, att utförda studier i länder, där fri hastighet råder

även för tunga fordon, givit vid handen, att dessa fordon framföres där

med hastigheter, som i stort överensstämmer med de hastigheter, vilka för

närvarande tillämpas beträffande våra tunga fordon.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser får lastbilar och bussar, vilkas totalvikt

överstiger 2,5 ton, icke föras med högre hastighet än 60 km i timmen. På

motorväg får dock hastigheten uppgå till 80 km i timmen. För fordonskombinationer

gäller också i flertalet fall viss maximihastighet, varierande mellan

20 och 60 km i timmen beroende bl. a. på typen av släpfordon, bromsutrustning

och förhållandet mellan bilens och släpfordonets bruttovikt.

I förevarande motioner hemställes, att maximihastigheten för tunga lastbilar

och bussar höjes till 70 km i timmen och maximihastigheten för tung

lastbil med släpvagn till 60 km i timmen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i skrivelse till Kungl. Maj:t i maj 1960 föreslagit en höjning av den

för tyngre lastbilar och bussar medgivna hastigheten till 70 km i timmen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961

7

och samma höjning för bil med tillkopplad påhängsvagn, då fordonen har

sammanhängande driftsbroms med verkan på samtliga hjul. Förslaget har

motiverats framför allt med den förbättring av det allmänna vägnätet på

landsbygden, som genomförts under senare år, samt med de fördelar ur

transportekonomisk synpunkt en sådan höjning skulle medföra. Även statens

trafiksäkerhetsråd har i skrivelse till Kungl. Maj :t förra året tillstyrkt

en höjning av de tunga fordonens maximihastighet till 70 km i timmen. Till

grund för rådets ställningstagande ligger bl. a. undersökningar, som givit

vid handen att en höjning av hastigheten icke skulle inverka menligt på

trafiksäkerheten.

Med hänsyn till de skäl, som åberopats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och trafiksäkerhetsrådet, finner också utskottet det motiverat med

en höjning av maximihastigheten för de tunga fordonen. Genom en sådan

höjning skulle man dessutom vinna att trafikströmmen på landsvägarna

blev jämnare med följd att framkomligheten i synnerhet i närheten av tätorterna

ökade. Utskottet är däremot icke berett att utan närmare utredning

förorda att höjningen generellt bestämmes till 70 km i timmen. Det torde

nämligen icke vara uteslutet att höjningen beträffande vissa fordon och

vissa vägar kan göras något större. Vidare torde frågan om höjning av maximihastigheten

för olika slag av fordonskombinationer förutsätta viss utredning

angående bl. a. utvecklingen av fordonens bromsutrustning.

Utskottet har emellertid inhämtat, att frågan om höjning av maximihastigheten

för tunga fordon och fordonskombinationer för närvarande är föremål

för överväganden inom kommunikationsdepartementet. Den utredning

utskottet ovan efterlyst torde därför lämpligen kunna företagas i anslutning

härtill.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 280

och II: 243, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 21 november 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Svenson, herr Birke och fröken Nordström;
från

andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Rimmerfors,

fröken Wetterström, herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm, Wahrendorff

och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:378 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om luftföroreningarnas inverkan på människan samt om lagstiftning angående luftför a1 i texten