Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vissa stadganden i vägtrafikförordningen, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 368 i första kammaren av herrar Lundström och Edström samt nr 427 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm m. fl.

1961-11-28 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1961:68, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vissa stadganden i vägtrafikförordningen, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 368 i första kammaren av herrar Lundström och Edström samt nr 427 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

1

Nr 68

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vissa

stadganden i vägtrafikförordningen, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 368 i första kammaren av

herrar Lundström och Edström samt nr 427 i andra kammaren av herr

Carlsson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har framlagts vissa förslag till ändringar

och kompletteringar av gällande trafiklagstiftning. Motionärerna har

sålunda föreslagit,

1) att vägmärke som tillkännager förbud mot omkörning mellan motordrivna

fordon obligatoriskt uppsättes jämväl vid vägens högra kant,

2) att förbudet att stanna eller uppställa fordon vid vägkorsning inom

ett avstånd av tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant samt

inom ett område av tio meter före övergångsställe för gående inskränkes

till sex meter från ytterkanten respektive övergångsstället,

3) att omkörning -— med iakttagande av nödig försiktighet — skall få

ske till vänster inom tättbebyggt område på gata med dubbla, markerade

körbanor i trafikriktningen,

4) att en uppmjukning av vänsterregeln sker på så sätt, att trafiken på

starkt trafikerade leder i städerna skall kunna framgå utan att lämna från

vänster kommande fordon företräde och att en dylik »led med företrädesrätt»

utmärkes med särskilt vägmärke, lämpligen utformat som ett diagonalställt

vägnummermärke,

5) att vänsterregeln upphäves beträffande trafik, som från enskild väg

passerar eller svänger in på allmän väg,

6) att dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustat med en

på vänstra, främre stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad

skylt med texten »Släp»,

7) att fordon, som i mörker uppställts å väg utom tättbebyggt område,

utmärkes med förvarnande tecken, samt

8) att den nu föreskrivna skyldigheten att ha cykel utrustad med belysnings-

och reflexanordningar vid färd på väg under mörker utsträckes

till att gälla även vid färd under dager.

Med hänvisning till dessa förslag har motionärerna hemställt, att riksdagen

måtte beträffande förslaget under 7) anhålla hos Kungl. Maj:t om

skyndsam utredning och beträffande övriga förslag besluta sådana änd1—3029

61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 68

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

ringar i vägtrafikordningen och vägmärkeskungörelsen, som erfordras för

de av motionärerna förordade reformerna.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionen 1:368.

över motionerna har utskottet, såvitt de avser förslagen under 2), 3)

och 5), i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd.

Utskottet har därjämte berett Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, Folkrörelsernas motorförbund, Kungliga automobilklubben,

Motormännens riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund

tillfälle att avgiva yttranden över motionerna i dessa delar. De tre sistnämnda

har därvid avgivit yttrande genom sitt gemensamma organ Motororganisationernas

samarbetsdelegation.

Placering av vägmärken vid omkörningsförbud

Gällande bestämmelser

Enligt 12 § kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken m. m.

skall förbudsmärken uppsättas vid vänstra vägkanten i körriktningen räknat.

Förbudsmärken som anger begränsad hastighet skall, då det icke användes

endast för upprepat tillkännagivande av gällande förbud, uppsättas

på allmän väg jämväl vid högra vägkanten. Om sä finnes erforderligt,

skall detta ske även i fråga om annat förbudsmärke. Där icke annat betingas

av förhållandena på platsen, skall märket uppsättas vinkelrätt mot

vägen och på ett avstånd av högst tre meter från körbanans kant. Märket

skall vidare uppsättas vid den plats på vägen, där förbudet tar sin början,

dock att till förberedande upplysning om att förare nalkas plats på vägen,

där förbud tar sin början, förbudsmärke må användas med därunder

anbragt tilläggstavla, angivande avståndet till den plats, som förbudet

avser.

Historik

I samband med tillkomsten av den allmänna hastighetsbegränsningen

inom tättbebyggda områden 1955 företogs den ändringen i vägmärkeskungörelsen,

att förbudsmärken angående begränsad hastighet skulle placeras

icke som tidigare endast vid den vänstra vägkanten utan jämväl vid den

högra. Ändringen torde ha föranletts av uttalanden av Kungliga automobilklubben

och Motormännens riksförbund i samband med remissbehandlingen

av det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda betänkandet.

I samband därmed företogs jämväl den justeringen av vägmärkeskungörelsen,

att även andra förbudsmärken, om så befanns erforderligt,

skulle uppsättas vid både den vänstra och den högra vägkanten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

3

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande som det nu

förevarande. Yrkandet avslogs av riksdagen med följande i andra lagutskottets

utlåtande nr 63 intagna motivering:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i föreskrifter, utfärdade den 21

maj 1959, stadgat, att ett flertal särskilt angivna vägmärken, däribland

förbudsmärke avseende omkörning, skall såvitt angår motorväg och fyrfilig

väg anbringas såväl vid vägens vänstra som dess högra sida eller, i förekommande

fall, på mittremsa eller mittrefuge. I yttrande över motionerna

har styrelsen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för motsvarande föreskrifter

beträffande tvåfilig väg. Utskottet är av samma uppfattning. Det

måste nämligen i stor utsträckning bli beroende på lokala förhållanden,

huruvida uppsättande av märke på båda sidor av vägen kan anses erforderligt.

För sådana fall finns redan föreskrift i vägmärkeskungörelsen. Härtill

kommer att uppsättande av dubbla märken skulle förorsaka stora kostnader

samt att dessa knappast torde komma att motsvara nyttan av åtgärden.

Förbud att stanna eller uppställa fordon inom visst avstånd från vägkorsning

och övergångsställe för gående

Gällande bestämmelser

Med stannande av fordon avses själva åtgärden att bringa ett i gång

varande fordon till stillastående. Uppställning betecknar fordonets kvarstående.

Även ett aldrig så kort stillastående är att betrakta som uppställning.

Uppställning som icke blott pågår tillfälligt under kortare tid för

åkandes av- eller påstigning, för av- och pålastning av gods eller för liknande

ändamål är att bedöma som parkering.

I 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ges den allmänna

bestämmelsen att fordon icke får på väg stannas eller uppställas

på sådan plats eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom

eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. I 2 mom. stadgas att stannande

eller uppställning på väg icke får äga rum — utan att trafikförhållandena

föranleder det — bl. a. vid vägkorsning inom ett avstånd av tio

meter från korsande körbanas närmaste ytterkant samt på tydligt markerat

övergångsställe för gående eller inom ett område av tio meter före

övergångsstället. Har fordon på grund av motorfel eller av annan sådan

orsak blivit stående på nu nämnd plats, åligger det föraren att snarast avlägsna

det från körbanan. I rättspraxis har förbudet att stanna vid vägkorsning

ansetts gälla vid s. k. T-korsning jämväl på den sida av den genomgående

vägen, som befinner sig längst bort från den anslutande vägen.

Historik

I 1936 års vägtrafikstadga fanns icke några särbestämmelser om förbud

mot stannande och uppställning i anslutning till vägkorsning och över
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

gångsställe. Sådana bestämmelser intogs emellertid icke sällan i lokala trafikföreskrifter.

1943 års utredningsman, som hade att inom kommunikationsdepartementet

biträda med utredning och förslag i fråga om revision av 1936 års

vägtrafikstadga m. m., föreslog i sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU

1944:18) att vissa bestämmelser, som förekom i skilda lokala trafikreglementen,

skulle intagas i vägtrafikstadgan för att undvika att reglerna på

olika orter blev av alltför skiftande natur. Bland dessa bestämmelser var

uppställningsförbud vid gatukorsning inom ett avstånd av sex meter från

korsande körbanas närmaste ytterkant samt inom ett område av tio meter

framför övergångsställe för gående.

1944 års trafikförfattningssakkunniga upptog i sitt år 1948 avgivna betänkande

med förslag till vägtrafikförordning m. in. (SOU 1948:34) bestämmelsen

om stannande- och uppställningsförbud framför övergångsställe

oförändrad men utvidgade förbudsområdet framför vägkorsning till

tio meter. De sakkunniga motiverade icke de föreslagna bestämmelserna på

annat sätt än att förbud mot stannande och uppställning erfordrades på

sådana platser, där stannande och uppställning regelmässigt kunde antagas

utgöra en fara eller ett otillbörligt hinder för trafiken.

I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning

m. m. upptogs i huvudsak de bestämmelser, som de sakkunniga

föreslagit i hithörande avseenden. Föredragande departementschefen uttalade,

att förbudet mot stannande eller uppställning framför övergångsställe

för gående syftade till att skapa fri sikt över sådant övergångsställe, men

att bestämmelsen naturligen icke var avsedd att utgöra hinder mot att

stanna fordon för att lämna företräde åt gående.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i framställning till Kungl. Maj :t

den 18 mars 1961 förordat att länsstyrelse och stadsmyndighet skall medgivas

möjlighet att utfärda lokal trafikföreskrift om undantag från de nuvarande

bestämmelserna om uppställningsförbud i vägkorsning. Förslaget

tar närmast sikte på sådana T-korsningar, där den genomgående vägen är

förhållandevis bred, men torde kunna avse även andra fall under förutsättning

att framkomlighet och sikt icke försämras.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att en minskning av förbudsområdet från tio

till sex meter skulle ge ett tillskott i varje gatukorsning med parkeringstillåtna

gator av parkeringsutrymme om 32 meter, d. v. s. teoretiskt åtta

platser. De anför att motiveringen för den nuvarande bestämmelsen är, att

bussar och större lastfordon skall få tillräckligt utrymme att svänga om

gathörnen. Enligt motionärerna utgör emellertid fordon uppställda nära

vägkorsningar hinder för trafik med större fordon endast i korsningar mellan

mycket smala gator. På sådana gator råder i allmänhet parkeringsförbud.

Å icke parkeringsförbjudna gator, skulle vid en sänkning av avstån
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

5

det från tio till sex meter vid behov förbudsområdet kunna utsträckas tin

tio meter och detta förhållande markeras genom målning av kantstenen.

Remissyttrandena

Beträffande detta förslag har remissinstanserna delade meningar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker att syftet med ifrågavarande

regler är att sikten och framkomligheten icke skall hindras. Enligt

styrelsens mening förekommer fall där några nackdelar i fråga om

sikt eller hinder för trafik av en uppmjukning av bestämmelsen beträffande

vägkorsning icke skulle behöva ifrågakomma. I detta sammanhang erinrar

styrelsen om sin ovannämnda framställning till Kungl. Maj:t, som i huvudsak

angår de speciella förhållandena i T-korsningar. Beträffande tiometersregeln

framför övergångsställe anser emellertid styrelsen sig icke

kunna förorda någon uppmjukning, i varje fall icke i vad avser annat fordon

än cykel, moped eller annan motorcykel. Styrelsen avstyrker därför

motionsyrkandet i vidare mån än vad som framgår av det sagda. För ett

sådant ställningstagande talar också den omständigheten att man nu är sysselsatt

med att söka förenhetliga den nordiska vägtrafiklagstiftningen och

att de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende skiljer sig från de

danska och norska reglerna.

Statens trafiksäkerhetsråd avstyrker förslaget, enär ett genomförande

av detsamma skulle avsevärt försämra siktförhållandena. Bådet anser

också att det ur trafiksäkerhetssynpunkt är ett intresse att parkering i

största möjliga utsträckning sker annorstädes än på gatorna.

Folkrörelsernas motorförbund avstyrker också förslaget. Beträffande

tio-metersregeln vid vägkorsning anför förbundet:

Vi vill i detta sammanhang anföra, att de skäl som motiverade tio-metersregelns

införande fortfarande är aktuella, enär dels väg- och gatukorsningar

på de flesta platser inte breddats och dels utvecklingen gått därhän

att fordonen tenderar att bli längre och längre, varför gott svängningsutrymme

behövs. Dessutom skulle ett införande av sex-metersregel

ytterligare försvåra fordonsförarnas möjligheter att erhålla fri sikt i korsningarna,

vilket som konsekvens skulle få att trafiksäkerheten försämrades.

Att, som i motionen föreslås, genom lokala trafikföreskrifter m. m.

laborera med olika avstånd, anser vi skulle få till följd osäkerhet och förvirring

bland fordonsförarna, vilka nu genom de generella bestämmelserna

väl känner till tio-metersregeln.

Siktförhållandena vid övergångsställe kräver också enligt förbundet en

parkeringsfri zon på tio meter.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och Motororganisationernas

samarbetsdelegation understryker vikten av att åtgärder vidtages

för att underlätta parkering i städerna. Eftersom motionärernas förslag

icke torde påverka trafiksäkerheten i negativ riktning, tillstyrker de

motionerna i denna del.

2—3029 61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 68

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 är 1961

Omkörning

Gällande bestämmelser

Enligt 47 § 1 mom. vägtrafikförordningen skall omkörning av annan

vägtrafikant än gående ske till höger, dock att omkörning av spårvagn

skall, då spårens läge medger det, äga rum till vänster. I 2 mom. stadgas

förbud mot omkörning där sikten är skymd, strax före eller i vägkorsning och

skarp kurva, samt strax före eller å backkrön eller obevakat, tydligt markerat

övergångsställe för gående. Utan hinder av dessa bestämmelser får emellertid

enligt 4 mom. förare av fordon, som föres i körfil passera fordon i

attnan körfil före eller i vägkorsning såväl till höger som till vänster. Filkörning

före vägkorsning kan förekomma antingen på grund av lokal trafikföreskrift

i markerade körbanor eller där på grund av trafikens intensitet

spontan filkörning utbildats. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande

av nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger

till höger, eller vars förare tydligt förbereder sådan sväng.

Omkörning till vänster då fordonen framgår i körfiler får således enligt

vägtrafikförodningens bestämmelser icke ske annorstädes än före eller i

vägkorsning. Av avgöranden i rättspraxis torde emellertid kunna utläsas

att omkörning till vänster icke föranleder ansvar, då till följd av trafiktätheten

fordonen är inordnade i jämsides löpande kolonner. Frågan angående

omkörning till vänster i körfil vid mindre tät trafik och utan anslutning

till vägkorsning har icke varit föremål för prövning i högsta instans.

Historik

Bestämmelser om omkörning till vänster i körfil i anslutning till vägkorsning

saknades i 1936 års vägtrafikstadga. De infördes genom propositionen

nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning m. m.

och betingades enligt föredragande departementschefens uttalande »av

hänsynen till intresset av trafikens smidiga avveckling».

Motionerna

Motionärerna framhåller, att det är mycket vanligt i stadstrafik med

omkörning till vänster även utan anslutning till vägkorsning på sådana

gator där plats finns för flera jämsides körande fordon. Framför allt sker

detta på gator med dubbla körbanor för trafik i samma riktning, åtskilda

med streckad markering, i sådana fall då det i den högra filen körande

fordonet på långt avstånd från vägkorsning intagit denna fil för att förbereda

högersväng. Eftersom detta körsätt enligt motionärerna är mest trafiksäkert

och ökar framkomligheten i tät trafik, bör det legaliseras. Tillstånd

till omkörning till vänster bör dock begränsas till att avse omkörning

inom tättbebyggt område på gator med dubbla markerade körbanor

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

7

i samma körriktning. Bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift

att den omkörande skall iakttaga nödig försiktighet.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser med undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

är positivt inställda till motionerna i denna del.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hyser den uppfattningen, att några

nämnvärda fördelar av att lagfästa den praxis som utvecklat sig icke torde

stå att vinna. Genom en sådan regel skulle osäkerhet uppkomma, då förare

av fordon i högerfil önskar föra sitt fordon över i vänsterfil. Styrelsen avstyrker

därför förslaget.

Statens trafiksåkerhetsråd ansluter sig i allt väsentligt till motionärernas

uppfattning och finner det otillfredsställande att närmare bestämmelser

i dessa avseenden saknas. Därigenom skapas enligt rådets mening osäkerhet

hos trafikanterna och framkallas fara för trafikolyckor. Hur bestämmelserna

bör utformas fordrar emellertid närmare överväganden. Rådet

tillstyrker därför att motionärernas förslag göres till föremål för utredning.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Folkrörelsernas

motorförbund och Motororganisationernas samarbetsdelegation understryker

att det i motionerna angivna körsättet i stor utsträckning tillämpas

i praktiken till fördel för en smidigare avveckling av trafiken och utan

att trafiksäkerheten blir eftersatt. Organisationerna tillstyrker därför motionerna

i denna del.

Uppmjukning av vänsterregeln

Gällande bestämmelser

Trafikregler för korsande möte återfinnes i 48 § vägtrafikförordningen.

Huvudregeln är att, då ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, föraren

av det fordon, som bär det andra fordonet på sin vänstra sida, skall

lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Härmed fritages dock icke

någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet vid passerande av

eller färd in på korsande eller anslutande väg. Detta skall särskilt gälla

den, som från väg med ringa trafik kommer in på väg med livlig trafik.

Från huvudregeln göres emellertid tre viktiga undantag. För det första

åligger det fordonsförare, som ämnar passera eller eljest köra in på huvudled,

att dessförinnan stanna fordonet samt lämna företräde åt fordon på

huvudleden, för det andra skall förare, som ämnar köra in på motorväg,

lämna företräde åt fordon på denna, och för det tredje skall förare, som

från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område vill

passera eller svänga in på väg, lämna företräde åt fordon på vägen. Här
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 är 1961

utöver gäller vissa undantag som sammanhänger med att spårvagn, militärtrupp,

begravningståg och annan procession samt utryckningsfordon

då så påkallas, skall om möjligt lämnas fri väg. Det må tilläggas, att genom

lokal trafikföreskrift skyldighet kan stadgas för förare att, innan han kör

in på väg, som icke är huvudled, stanna sitt fordon. Genom en sådan föreskrift,

sättes icke enligt gällande bestämmelser vänsterregeln ur spel. Av

rättspraxis torde dock kunna utläsas, att förare i sådant fall i allmänhet

skall lämna företräde för den på den korsande vägen framgående trafiken.

Historik

1943 års utredningsman föreslog i sitt betänkande beträffande reglerna

för korsande möte bl.a., att den som färdades på enskild väg skulle

lämna företräde åt den som färdades på allmän väg samt att oberoende

av vägarnas karaktär alltid skulle gälla att den som svängde in på annan

väg skulle lämna företräde åt den som färdades rakt fram.

1944 års trafikförfattningssakkunniga upptog emellertid icke dessa förslag

i sitt betänkande. Beträffande förslaget om företräde för den som

färdades på allmän väg invändes nämligen, att trafikanter ofta hade svårt

att skilja allmän väg från enskild väg, ävensom att enskild väg stundom

hade större trafikbelastning än korsande allmän väg. Mot förslaget om företräde

för den som färdades rakt fram anmärktes, att den förordade regeln

var omöjlig att praktisera exempelvis i en likvinklig Y-formig vägförgrening

samt att den knappast var rimlig i en T-korsning, där så gott som all

trafik var svängande.

I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning

in. m. upptogs icke heller de här nämnda förslagen. Föredragande

departementschefen fann dem på ovan angivna skäl icke lämpliga. Däremot

kunde enligt hans mening övervägas ett stadgande om att utom tättbebyggt

område förare, vilken från väg av betydelse endast för lokaltrafiken ville

korsa större väg eller svänga in på denna, skulle lämna företräde åt fordon

på den större vägen, såvida med hänsyn till förhållandena på platsen förstnämnda

vägs egenskap av biväg var uppenbar. Ett sådant stadgande borde

dock enligt departementschefens mening icke införas, eftersom man borde

undvika att göra reglerna om förkörsrätt alltför invecklade.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag med förslag till ändringar i

vägtrafikförordningen in. m. föreslogs undantaget från västerregeln vid utfart

från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område. I

anledning av propositionen väcktes motionen 11:434, i vilken föreslogs införande

av ett nytt begrepp, »genomfartsled», samt i anslutning härtill sådant

tillägg till reglerna om korsande möte att förare som ämnade köra in

på genomfartsled ålades att lämna företräde åt fordon på denna.

Föredragande departementschefen hade i propositionen redan tagit ställning

till frågan om genomfartsleder och uttalade därvid i samband med

förslaget till undantag från vänsterregeln:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

Måhända skulle det kunna övervägas att utvidga bestämmelsen till en

allmän regel om företräde för den, som färdas på väg med starkare trafik,

i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare trafik. Med en

dylik utformning skulle bestämmelsen emellertid i praktiken sätta vänsterregeln

ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser.

Jag är väl medveten om att många kunniga och hänsynsfulla förare i viss

utsträckning tillämpar eu dylik princip utan stöd i författningen men anser,

med hänsyn till nyssnämnda följdverkningar, icke lämpligt att en bestämmelse

i ämnet inflyter i vägtrafikförordningen.

Andra lagutskottet avstyrkte förslaget om införande av genomfartsleder

i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20. Utskottet anförde bl.a.

Utskottet vill för sin del uttala, att tillskapande av ett sådant institut,

som motionärerna avser, knappast skulle bli av något större värde vid sidan

om det nu existerande huvudledsbegreppet. De väsentligaste olägenheterna

med att ge trafiken på en genomfartsled absolut företräde framför anslutande

trafik är att en sådan ordning medför hinder för den lokala trafiken,

särskilt å tider då livlig trafik råder på genomfartsleden. Detta har

medfört att man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser

i städerna. Berörda olägenheter skulle bli lika stora vid en tillämpning

av de av motionärerna föreslagna reglerna. En nackdel med förslaget är

därjämte att det skulle nödvändiggöra tillförandet av ytterligare ett vägmärke

till vår redan tidigare stora flora på området. Allmänheten skulle

också få svårt att hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att

gälla i avseendet.

Fråga om tillskapande av genomfartsleder väcktes ånyo i motioner till

1960 års riksdag. Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt

av riksdagen i denna del godkända utlåtande nr 63 anförde, att de vid

1958 års A-riksdag åberopade skälen alltjämt var bärande och att utskottet

på grund därav icke kunde tillstyrka motionsyrkandet.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, som i remissyttrande över motionerna

vid 1960 års riksdag avstyrkte förslaget om genomfartsleder, har

emellertid i sin förenämnda framställning till Kungl. Maj :t den 18 mars

1961 föreslagit införande av en bestämmelse om företräde för genomfartstrafik

inom tättbebyggt område. Förslaget innebär, att stoppskyldighet icke

skall gälla före infart å huvudled inom tättbebyggt område, såvida inte

länsstyrelse eller stadsmyndighet särskilt förordnat om sådan stoppskyldighet.

Sådan huvudled skall utmärkas med sedvanligt huvudledsmärke,

en på spetsen ställd triangel, men till skillnad från huvudleder utom tättbebyggt

område icke med skylt om stopplikt. I detta sammanhang må

nämnas att styrelsen vidare föreslagit, att stoppskyldighet, som av länsstyrelse

eller stadsmyndighet införts vid annan väg än huvudled, alltid

skall vara förknippad med skyldighet att lämna företräde åt trafiken på

den andra vägen.

1 ett interpellationssvar den 18 maj 1961 erinrade chefen för kommunikationsdepartementet

om tendensen att uppmjuka vänsterregeln på vissa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

större gator i städerna och anförde att skäl på grund därav förelåg för en

översyn av reglerna i vägtrafikförordningen om korsande möte. Han uppgav

att väg och vattenbyggnadsstyrelsens framställning efter sedvanlig remissbehandling

skulle överlämnas till den nordiska trafikkommittén för

vidare behandling, varvid bestämmelserna om korsande möte torde bli föremål

för diskussion i syfte att få fram enhetliga regler i de nordiska länderna.

M*tionrrna

Motionärerna anser det vara av vital betydelse för framkomligheten i

trafiken att genomfartsleder med hög kapacitet skapas, så länge kringfarter

runt samhällena icke kunnat ordnas. Åtgärden att införa huvudleder

i städerna anser de icke praktiskt lämplig, eftersom den därmed följande

stoppskytdigheten vållar onödiga komplikationer. Mot argumentet att anordnande

av genomfartsleder skulle utgöra hinder för den lokala trafiken

särskilt vid rusningstid talar de goda erfarenheterna dels från existerande

huvudleder och dels från länder där genomfartsleder anordnats.

Motionärerna finner det vidare orimligt, att fordon, som exempelvis

färdas på en länsväg med relativt stark genomgående trafik, skall lämna

företräde åt trafik, som kommer från vänster från en mindre byväg. Vänsterregeln

bör därför enligt deras mening upphävas beträffande trafik, som

kommer från enskild väg. Att en väg är enskild framgår, anför de, som

regel av vägbredd och utformning av korsningen. Särskilt vägmärke för att

markera den föreslagna bestämmelsen erfordras därför icke.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har, såvitt angår detta avsnitt, haft att yttra sig

endast om förslaget att upphäva vänsterregeln beträffande trafik, som

kommer från enskild väg.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande avstyrker motionerna i

denna del under åberopande av de skäl som anfördes mot förslaget i samband

med vägtrafikförordningens tillkomst. De båda sistnämnda framhåller

därjämte, att beträffande särskilt farliga korsningar mellan allmän

och enskild väg kan det resultat motionärerna syftar till uppnås genom

lokal trafikföreskrift om stopplikt för trafiken på den enskilda vägen.

Folkrörelsernas motorförbund finner det lämpligt, att enskild väg intages

bland undantagen från vänsterregeln. Förbundet anser emellertid att

behov av anvisningar för trafikanterna härom stundom kan föreligga och

anför:

Många gånger kan dock en enskild väg vara livligt trafikerad, varför

fordonsförare som ej är bosatta i trakten lätt kan få den uppfattningen att

vägen är allmän. För att undvika förvirring och olyckstillbud i sådana situa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961 It

tioner anser vi, i motsats till motionärerna, att markering av företrädesrätten

på den korsande vägen måste vidtagas, exempelvis genom uppsättande

av stoppskyltar på de enskilda vägarna, invid vägkorsningarna. Dock

torde ett sådant förfaringssätt endast behöva tillämpas där tveksamhet

råder hos trafikanten om huruvida den väg han färdas på är allmän eller

enskild. Det torde kunna uppdragas åt länsstyrelserna i respektive län att

hesluta om på vilka vägar dylik markering erfordras.

Matororganisationernas samarbet sdelegation anser, att frågan om en

uppmjukning av vänsterregeln bör hänskjutes till den utredning, som har

till uppgift att överse vägtrafiklagstiftningen, för att få frågan belyst i ett

större sammanhang.

Skylt om släpfordon

Gällande bestämmelser och historik

Bestämmelser om skyltar på motordrivna fordon och släpfordon är intagna

i 21 § vägtrafikförordningen. Varken i denna paragraf eller i något

annat stadgande föreskrives skyldighet att ha dragfordon, till vilket kopplats

släpfordon, försett med skylt, som anger detta förhållande.

Vid remissbehandlingen av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings år 1954

avgivna betänkande föreslogs i yttranden av bland annat Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Kungliga aut o mobilklubb en och statens biltrafiknämnd,

att det på något sätt framifrån borde utmärkas, huruvida ett fordon

var försett med släpvagn. Den förstnämnda organisationen föreslog en markering

på dragfordonets främre vänstra sida i form av ett lysande »S» oeh

biltrafiknämnden föreslog ett märke i form av en triangulär gul belysning

över förarhytten och en extra lykta baktill.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda

betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen

inte förslagen, enär de och andra under remissbehandlingen väckta förslag

enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar och

överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i sammanhanget.

Frågan om skyldighet att utrusta dragfordon med tillkopplad släpvagn

med skylt med texten »Släp» var i anledning av motioner föremål för prövning

av 1960 års riksdag. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen

i detta avseende godkända utlåtande nr 63 motionsyrkandet. Utskottet anförde:
Utskottet

har icke kunnat erhålla några uppgifter, av vilka slutsatser

kan dragas angående frekvensen av olyckor av det slag motionärerna åsyftar.

Det förefaller dock utskottet troligt, att de flesta olyckor, där cyklister

eller mopedistcr påkörts av släpfordon, haft sin grund i andra omständigheter

iin bristande insikt om det omkörande fordonets längd. Enär en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

lagstiftning av föreslaget innehåll icke heller ur andra synpunkter torde

ha någon mera trafiksäkerhetsfrämjande effekt, finner utskottet inte skäl

biträda förslaget.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att allvarlig fara uppstår för cyklister och mopedister,

när de omköres av lastbilar med släp, personbilar med husvagnar

och liknande fordonskombinationer. Kopplingsanordningarna är ofta

så långa, att den omkörde redan när den dragande bilen passerat får uppfattningen,

att omkörningen är avslutad och utkörning från vägkanten

kan ske utan risk. Ett effektivt medel att förebygga sådana olyckshändelser

skulle vara en skylt med texten »Släp», placerad på dragfordonets främre

vänstra stänkskärm.

Förvarnande tecken för i mörker uppställt fordon

Gällande bestämmelser

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är som tidigare

nämnts meddelade i 49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951. I

paragrafens 1 mom. stadgas, att fordon inte får stannas eller uppställas

på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller

egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes, samt att stannande

och uppställning såvitt möjligt skall ske på vänstra sidan av vägen. I 2

mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning på väg inte utan

att trafikförhållandena det föranleder får äga rum på motorväg annorstädes

än på parkeringsplats och inte heller i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten

är skymd. Vidare föreskrives att, om fordon på grund av motorfel eller av

annan sådan orsak blivit stående på plats som nu nämnts, det åligger föraren

att snarast avlägsna det från körbanan.

Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,

har föreskrift meddelats i 51 § nämnda förordning. I föreskriften, som inte

gäller det fall då fordonet uppställts på parkeringsplats och inte heller då

tillfredsställande vägbelysning är anordnad, angives i huvudsak, att fordonet

skall vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med

vad som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg. Bestämmelsen

innebär för bil väsentligen, att två framlyktor eller särskilda parkeringslyktor

och vidare två röda baklyktor skall vara tända samt att bilen

skall vara försedd med två på samma höjd anbragta reflexanordningar,

som återkastar rött sken bakåt. Samma regler gäller i stort sett för traktor.

Tvåhjulig motorcykel, moped och trampcykel behöver inte ha mer än

en framlykta, en baklykta och en reflexanordning. Släpfordon och efterfordon

skall ha två röda baklyktor tända samt vara försedda med två re
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

flexanordningar, som återkastar rött sken bakåt. Å släpfordon och efterfordon,

som icke är kopplat till bil eller traktor, skall därutöver finnas belysnings-

eller reflexanordning, som utsänder eller reflekterar vitt eller

gult ljus framåt.

Historik

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts

på väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då genomförda

ändringen låg det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda

betänkandet. Vid remissbehandlingen av detta erinrade Kungliga

automobilklubben, att Förenta Nationernas ekonomiska kommission för

Europa (ECE) framfört förslag om portabelt varningsmärke med reflexanordning

att medföras i lastbilar. Klubben ansåg för sin del lämpligt med

en bestämmelse om att alla bilar, traktorer och motorredskap skulle vara

utrustade med ett sådant märke eller annan jämförbar signalanordning,

t. ex. uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig lystid.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda

betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen

inte förslaget, enär detta och andra under remissbehandlingen väckta förslag

enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar

och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i

sammanhanget.

Vid 1959 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande om förvarningstecken,

som de nu förevarande, i syfte att minska antalet mörkerolyckor.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 13 efter att först ha redogjort för gällande bestämmelser bl. a. följande:
Utskottet

anser i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet,

att ansträngningarna att minska antalet av de av motionärerna

avsedda olyckorna i första hand bör inriktas på att förmå fordonsförarna

att iaktta skyldigheten att föra bort fordonen från körbanan. De

gällande bestämmelserna är enligt utskottets mening väl ägnade att verka

i denna riktning. Utöver vad ovan sagts om dessa bestämmelser vill utskottet

erinra om möjligheterna att genom lokala föreskrifter stadga förbud

att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för olyckor erfarenhetsmässigt

är stor. Sådana förbud bör efter hand som parkeringsplatser

inrättas i anslutning till vägarna kunna meddelas i allt större utsträckning.

De åtgärder, som under senare år vidtagits för att minska antalet mörkerolyckor,

har föregåtts av noggranna utredningar och utan tvivel varit

ändamålsenliga. Det synes utskottet tveksamt, om mycket står att vinna

med ytterligare utredningar i ämnet. I varje fall är utskottet inte berett

att tillstyrka en utredning med syfte att förvarningstecken skall bli obligatoriska

beträffande alla slag av motorfordon. Däremot torde det vara lämpligt,

om utvecklingen beträffande mörkerolyckorna fortlöpande följdes av

statens trafiksäkerhetsråd eller annan lämplig myndighet. Det skulle så
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

lunda vara av värde om det statistiska materialet kunde utökas och bearbetas,

så att man kunde få fram säkert underlag för ytterligare åtgärder

mot mörkerolyekorna. En sådan undersökning skulle måhända visa, att

skäl finns att införa skyldighet att — i enlighet med vad som lär gälla i

några andra europeiska länder — under mörker utmärka vissa slag av

fordon på det sätt motionärerna tänkt sig.

Avskrift av riksdagens skrivelse i anledning av utskottets utlåtande har

av Kungl. Maj:t överlämnats till statens trafiksäkerhetsråd med uppdrag

att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företaga den av riksdagen

förordade undersökningen.

Mot ion erna

Motionärerna framhåller, att stillastående fordon på väg under mörker

utgör en särskild fara i trafiken. De anser att bestämmelserna om fordonsbelysning

i sådana situationer är otillräckliga och anför som skäl härför:

a) att ljuset från baklyktor och reflektorer icke varslar om att ett fordon

står stilla,

b) att det icke med hjälp av nämnda ljus är möjligt att snabbt och säkert

uppskatta avståndet till det stillastående fordonet,

c) att baklyktorna och reflektorerna icke är synliga, om fordonet av någon

anledning blivit stående i skarp kurva, bakom backkrön eller på annan

plats, där sikten är skymd,

d) att baklyktorna kan ha satts ur funktion genom t. ex. haveri eller annan

trafikolycka,

e) att ljuset från baklyktor och reflektorer tillfälligt kan skymmas av

fordonets förare, passagerare eller andra vägtrafikanter.

Som ytterligare ett riskabelt trafikhinder framhåller motionärerna fordonslast,

som fallit ner på körbanan och som ej markeras med vare sig

ljus- eller reflexanordning.

Motionärerna yttrar i fortsättningen, att förvarningsmarkering av stillastående

fordon och därmed jämförliga trafikhinder anses vara det säkraste

sättet att förebygga av dessa hinder orsakade påkörningsolyckor. De

erinrar om att arbetsutskottet för förhindrande av trafikolyckor inom ECE

för sådant ändamål rekommenderat användning av en triangelformad tavla

av lämplig storlek, försedd med röd bård av reflekterande material, vilken

skulle placeras på körbanan på tillräckligt avstånd bakom fordonet, samt

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat att varningstecknet skulle

utgöras av en av stavar sammansatt triangel med omkring 45 cm sida,

belagd med reflexmaterial. Motionärerna fortsätter:

Ett flertal länder i Europa har i princip anslutit sig till ovannämnda rekommendationer

av ECE:s arbetsutskott, och Holland, Västtyskland,

Frankrike, Belgien och Italien har i lagstiftning fastställt skyldighet att

under vissa förutsättningar, olika för olika länder, utmärka på väg stillastående

fordon med förvarnande tecken.

Trafikförhållandena i vårt land motiverar skärpta lagbestämmelser för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

att förebygga påkörningsolyckor, då motorfordon står uppställda på körbanan

i mörker. Här kan såsom ogynnsamma faktorer framhållas den långa

tid av året som mörkertrafik äger rum i de norra delarna av vårt land.

Otaliga exempel kan framdras från krönikan över vägtrafikolyckor, där

påkörning skett bakifrån i mörker av bilister, som inte kunnat observera

ett stillastående fordon.

Priset för en fullgod varningstriangel är lågt, ca 8—10 kr., varför ett

obligatoriskt anskaffande icke kan anses vara en nämnvärd börda för bilisten,

i varje fall icke sett i relation till värdet för trafiksäkerheten.

Då frågan om sättet för utsättandet jämte andra hithörande problem kan

vara komplicerad att lösa, föreslås att en undersökning genomföres om

bästa sättet att förvarna för fordon, som i mörker är uppställt på väg

utanför tättbebyggt område.

Belysnings- och reflexanordningar på cykel

Gällande bestämmelser

Regler om belysnings- och reflexanordningar på cykel återfinns i 7 §

vägtrafikförordningen. Enligt denna gäller, att cykel vid cykling under

mörker skall vara försedd med dels framtill en lykta, som visar gult eller

vitt sken av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall kunna föras på betryggande

sätt och som, därest den har bländande sken, snabbt kan avbländas

på tillfredsställande vis, dels ock baktill en lykta, som visar rött

sken bakåt, och reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken

bakåt. Det tillätes dock att baklykta och reflexanordning kombineras.

Vissa regler gives också i samma paragraf för fordon, som kopplats vid

sidan av eller efter cykel. Även dessa har tillämpning endast vid cykling

under mörker.

Historik

Enligt den ursprungliga lydelsen av vägtrafikförordningen skulle cykel

vid cykling under mörker vara utrustad baktill antingen med lykta, som

visade rött sken bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning återkastade

rött sken.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag föreslogs emellertid den

skärpningen av bestämmelserna, att cykel baktill skulle vara försedd såväl

med baklykta som reflexanordning. Till grund för propositionen låg det av

1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda betänkandet. Vid remissbehandlingen

av detta framhölls i yttrande från statspolisintendenten,

att den föreslagna bestämmelsen troligen på sina håll icke kom att lända

till efterrättelse. I syfte att möjliggöra ökad kontroll yrkades därför en sådan

jämkning av bestämmelsen, att cyklar, som brukades på väg — oavsett

om det skedde i mörker eller icke — skulle vara försedda med lykta och

reflexanordning haktill. Liknande synpunkter framfördes även av andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

remissinstanser. Propositionen följde emellertid inte förslagen, enär de enligt

föredragande departementschef en fordrade för sitt förverkligande undersökningar

och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till

stånd i sammanhanget.

Vid behandlingen av propositionen anförde andra lagutskottet i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 34 att det mot förslaget kunde anföras

huvudsakligen kostnadsskäl. Utskottet ville icke motsätta sig, att den föreslagna

bestämmelsen infördes i vägtrafikförordningen, men ansåg, att

Kungl. Maj :t borde överväga, om det icke kunde anstå tills vidare med

ikraftträdandet. Vid en sådan anordning skulle man nämligen enligt utskottets

mening ha anledning räkna med att baklykta kom att ingå i standardutrustningen

på nya cyklar och att bruket av baklykta alltså efter

hand blev mera allmänt. Bestämmelsen kunde sedan vid lämplig tidpunkt

sättas i kraft.

Kungl. Maj.l följde emellertid inte riksdagen, utan den föreslagna bestämmelsen

trädde i kraft den 1 juli 1956, såsom förordats i propositionen.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner i vilka bl. a. hemställdes att skyldigheten

att ha cykel försedd med ljus- och reflexanordningar skulle utvidgas

att gälla även vid färd under dagsljus. Andra lagutskottet anförde

i sitt utlåtande nr 63 att en sådan utvidgning framstod som ur trafiksäkerhetssynpunkt

önskvärd. Mot en sådan reform talade visserligen att

kostnaden för anskaffandet av sådan utrustning för många cyklister, som

ofta hörde till de ekonomiskt mindre bärkraftiga trafikanterna, kunde framstå

som väl betungande. Med hänsyn till det stora antalet mörkerolyckor,

vari cyklar var inblandade, syntes det emellertid utskottet — om även med

viss tveksamhet — som skälen för förslaget vägde över. Utskottet tillstyrkte

därför bifall till förslaget. I en vid utlåtandet fogad reservation

avstyrktes emellertid förslaget med följande motivering:

Med hänsyn till att det för närvarande torde finnas omkring 300 000

cyklar som saknar belysningsanordning och då dessa torde vara avsedda

att endast användas för färd under dagen och särskilt då under den ljusa

årstiden, finner utskottet det inte vara tillräckligt motiverat att av hänsyn

till trafiksäkerheten ålägga cyklisterna den merkostnad som en särskild

belysningsanordning medför.

\ kamrarnas behandling av utskottsutlåtandet bifölls reservationen

i törsta kammaren med 69 röster mot 51 och i andra kammaren med

131 röster mot 46. Ett i samma utlåtande tillstyrkt förslag att utvidga

förenämnda skyldighet beträffande mopeder vann emellertid kamrarnas

bifall.

Motionerna

Motionärerna anför, att ett viktigt steg mot ökad trafiksäkerhet under

mörker togs 1955, då det föreskrevs att cyklister vid färd under mörker

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år J96t

17

skulle ha fordonet försett med såväl baklyse som reflexer. Enligt motionärerna

nonchaleras denna bestämmelse emellertid i stor utsträckning.

De fortsätter:

En starkt bidragande orsak till cyklisternas nonchalans mot trafikbestämmelserna

torde vara att möjligheten till effektiv övervakning är

starkt beskuren, så länge cyklar vid färd under dagsljus icke har skyldighet

att föra belysnings- och reflexanordningar. När fordonskontroller —

såsom vanligen sker — anordnas under dagen, saknas möjlighet att ingripa

mot bristande utrustning i nämnda fall, och föraren kan icke åläggas

skyldighet att rätta till hristfälligheten. Nackdelarna ur kontrollsynpunkt

är uppenbara.

För att man skall komma till rätta med dessa nackdelar anser motionärerna,

att föreskriften bör utsträckas att gälla även vid färd under dagsljus.

Enar kostnaden för anskaffande av en fullgod generatordriven belysningsutrustning

uppgår till 25—30 kronor, kan den knappast bli betungande

för någon.

Utskottet

Förevarande motioner innehåller ett flertal förslag till ändringar och

kompletteringar av gällande trafiklagstiftning.

Enligt vägmärkeskungörelsen skall förbudsinärken uppsättas vid vägens

vänstra vägkant i körriktningen räknat. Förbudsmärken som anger hastighetsbegränsning

skall uppsättas på allmän väg jämväl vid högra vägkanten.

Om så finnes erforderligt, skall detta ske även i fråga om annat förbudsmärke.

Motionärerna har föreslagit att märke som anger förbud mot

omkörning obligatoriskt skall uppsättas på allmän väg vid såväl den

vänstra som den högra vägkanten.

Fråga av samma innehåll var föremål för riksdagens behandling förra

året. Därvid erinrades om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreskrivit,

att förbudsmärke avseende omkörning skulle såvitt angick motorväg och

fyrfilig väg anbringas jämväl vid den högra vägkanten eller i förekommande

fall på mittremsa eller mittrefuge. Riksdagen ansåg, att tillräckliga skäl icke

förelåg för motsvarande föreskrifter beträffande tvåfilig väg. Det måste

nämligen, framhölls det, i stor utsträckning bli beroende på lokala förhållanden,

huruvida uppsättande av märke på båda sidor av vägen kunde anses

erforderligt, och för sådana fall fanns redan föreskrift i vägmärkeskungörelsen.

Riksdagen anförde också att kostnaden för uppsättande av dubbla

märken knappast torde komma att motsvara nyttan av åtgärden.

De skäl som sålunda åberopades mot förslaget finner utskottet alltjämt

bärande, varför utskottet avstyrker motionerna i denna del.

I vägtrafikförordningen stadgas förbud att stanna eller uppställa

fordon — utan att trafikförhållandena föranleder det — vid vägkors
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

ning inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant

samt på tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom

ett område av 10 meter före övergångsstället. Syftet med förbudet är framför

allt att bereda bussar och större lastfordon tillräckligt utrymme att

svänga om gathörnen samt att skapa goda siktförhållanden i vägkorsningar

och vid övergångsställen.

Motionärerna har hemställt att ifrågavarande förbudsområde skall inskränkas

till 6 meter, varigenom betydligt ökat parkeringsutrymme skulle

kunna utvinnas.

Otvivelaktigt utgör fordon, som uppställes nära vägkorsningar, ett hinder

för svängande trafik i synnerhet med större fordon. Detta gäller icke endast,

såsom motionärerna påstått, i korsningar mellan mycket smala gator utan

även i ett stort antal korsningar mellan relativt hreda gator, där körbanorna

ofta är avdelade med refuger, trafikdelarmärken eller liknande. Med den

utveckling, som alltsedan bestämmelsernas tillkomst 1951 pågått mot allt

längre fordonskombinationer, framstår det numera ur synpunkten att

åstadkomma en god trafikframkomlighet i städerna som än mer befogat

med förbud att stanna och uppställa fordon i närheten av vägkorsningar.

Redan med hänsyn härtill kan utskottet icke tillstyrka motionärernas förslag

i denna del. Därtill kommer att ett genomförande av detsamma skulle

medföra försämrade siktmöjligheter, en omständighet som mot bakgrunden

av det stora antalet trafikolyckor i gatukorsningar talar starkt emot en

uppmjukning av gällande bestämmelser.

Även ett genomförande av motionärernas förslag beträffande övergångsställe

för gående skulle inverka negativt på siktförhållandena. Redan den

gällande bestämmelsen kan i vissa fall, särskilt då det framför övergångsstället

uppställda fordonet utgöres av en bred lastbil, framstå som väl

knappt tilltagen. Utskottet avstyrker därför även detta förslag.

Motionärerna har vidare tagit upp frågan om ändrade regler för omkörning

inom tättbebyggt område på gata med dubbla markerade körbanor

i trafikriktningen och föreslagit att omkörning på sådan gata med iakttagande

av nödig försiktighet skall få ske till vänster.

Enligt gällande regler får omkörning under förutsättning att fordonen

framgår i körfiler ske till vänster endast före eller i vägkorsning. Denna

regel gäller dock såväl när filkörning förekommer på grund av lokal trafikföreskrift

i markerade körbanor som när spontan filkörning utbildats på

grund av trafikens intensitet. Vidare kan av rättspraxis utläsas att omkörning

till vänster icke föranleder ansvar, då till följd av trafiktätheten fordonen

är inordnade i jämsides löpande kolonner. Motionärernas förslag har

därför avseende främst på omkörningar som företages vid mindre tät trafik

utan anslutning till vägkorsning.

Det ligger i sakens natur att omkörningar till vänster är ägnade att fram
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

kalla viss osäkerhet i trafiken. Då trafiken är mycket tät, kan väl riskerna

för olyckor antagas vara mycket små liksom då omkörningen sker i samband

med filkörning i vägkorsning. Något annorlunda ställer det sig vid

mindre tät trafik, då omkörning företages utan anslutning till vägkorsning.

Det är visserligen riktigt att trafikanterna utbildat en praxis med omkörningar

till vänster även under dessa förhållanden och att detta körsätt

fungerat i huvudsak väl till fördel för framkomligheten i de större städerna.

Å andra sidan kan man icke bortse från att vissa mindre lämpliga former

av omkörning till vänster också äger rum i sådana fall, t.ex. då luckor i omväxlande

den högra och den vänstra körfilen utnyttjas för omkörningar

med följd att ständiga byten av fil sker såväl till höger som till vänter.

Ett sådant körsätt måste inverka störande på andra trafikanter och därigenom

utgöra en viss risk ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Mot takgrunden av den praxis som numera råder finner utskottet emellertid

lämpligt att reglerna angående rätten att företaga omkörning till

vänster göres till föremål för översyn. Utskottet är dock medvetet om att

det är förbundet med vissa svårigheter att klart ange gränserna för en utvidgad

rätt att köra om till vänster. Därvid må blott erinras om att den av

motionärerna föreslagna avgränsningen »inom tättbebyggt område» icke är

ensamt användbar, så länge man ej löst problemet med en för trafikanterna

helt klar markering av sådant område. Frågan om rätten att köra om till

vänster sammanhänger med problemet angående filkörning i dess helhet.

Enligt vad utskottet inhämtat skall denna fråga behandlas inom den nordiska

kommitté, som har till uppgift att utarbeta förslag till gemensam

vägtrafiklagstiftning för de nordiska länderna. Utskottet finner det därför

lämpligt att den översyn utskottet ovan förordat sker i anslutning härtill.

Motionärerna har föreslagit att en uppmjukning av vänsterregeln

sker på så sätt, att trafiken på starkt trafikerade leder i städerna skall kunna

framgå utan att lämna från vänster kommande fordon företräde och att en

dylik »led med företrädesrätt» utmärkes med särskilt vägmärke, lämpligen

utformat som ett diagonalställt vägnummermärke. De har vidare föreslagit

att vänsterregeln upphäves beträffande trafik, som från enskild väg passerar

eller svänger in på allmän väg.

Frågan om införande av leder med företrädesrätt, genomfartsleder, har

vid upprepade tillfällen och senast 1960 varit föremål för riksdagens behandling.

Därvid har uttalats att institutet genomfartsled knappast skulle

bli av något större värde vid sidan om det existerande huvudledsbegreppet.

Att ge trafiken på huvudled absolut företräde framför anslutande trafik

hade, anfördes det, den olägenheten att en sådan ordning medförde

hinder för den lokala trafiken, särskilt å tider, då livlig trafik rådde på

huvudleden, vilket fått till följd afl man i stor utsträckning icke velat införa

huvudledsbestämmelser i städerna. Olägenheterna skulle bli lika stora

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

vid en tillämpning av regler om genomfartsleder. Vidare ansågs förslaget

ha den nackdelen, att det nödvändiggjorde tillförandet av ytterligare ett

vägmärke till den redan tidigare stora floran på området och att allmänheten

skulle få svårt att hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma

att gälla vid korsande möten. Med hänsyn härtill avvisades motionsförslagen.

Även frågan om upphävande av vänsterregeln vid utfart från enskild väg

har tidigare varit föremål för överväganden. Vid tillkomsten av vägtrafikförordningen

avvisades sålunda en sådan föreskrift med den motiveringen

att enskild väg stundom hade större trafikbelastning än korsande allmän

väg och att trafikanterna ofta hade svårt att skilja enskild väg från allmän

väg. Vidare ansågs det att man borde undvika att göra reglerna om förkörsrätt

alltför invecklade.

De skäl som sålunda i tidigare sammanhang åberopats mot de av motionärerna

framlagda förslagen äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet.

Härtill kommer att det syfte motionärerna eftersträvar i vart fall vid

särskilt besvärliga korsningar mellan allmän och enskild väg kan uppnås

genom att stopplikt föreskrives för trafiken å den enskilda vägen. Utskottet

avstyrker därför motionerna i dessa delar.

Enligt motionärerna uppstår allvarlig fara för cyklister och mopedister,

då de omköres av dragfordon med tillkopplad släpvagn. Genom att kopplingsanordningarna

ofta är långa, kan nämligen den omkörde redan när

dragbilen passerat få den uppfattningen, att omkörningen är avslutad och

att utkörning från vägkanten kan ske utan risk. Till förebyggande av

olyckshändelser på grund av sådant missförstånd har motionärerna föreslagit,

att dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustat med en

på främre vänstra stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad

skylt med texten »Släp».

Jämväl denna fråga var föremål för prövning av 1960 års riksdag. Förslaget

avvisades därvid med den motiveringen, att de flesta olyckor där

cyklister och mopedister påkörts av släpfordon sannolikt haft sin grund

i andra omständigheter än bristande insikt om det omkörande fordonets

längd samt att en lagstiftning av föreslaget innehåll icke heller ur andra

synpunkter torde få någon mera trafiksäkerhetsfrämjande effekt. Enligt

utskottets mening saknas skäl för ett ändrat ställningstagande. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

Motionärerna har vidare föreslagit att frågan om förvarnande tecken

för i mörker uppställt fordon göres till föremål för utredning. Enligt

gällande regler är det förbjudet att ha sitt fordon stående på väg, där

tillfredsställande vägbelysning saknas, om inte fordonet har tänd parkeringsbelysning

fram och bak och är försett med röda reflexanordningar

baktill. Motionärerna anser att dessa föreskrifter är otillräckliga för att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

förhindra påkörning bakifrån av stillastående fordon under mörker. Enligt

deras mening bör skyldighet föreligga att dessutom utmärka fordonet med

ett förvaringstecken, lämpligen en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänd triangelforinad metallram, belagd med rött reflexmaterial och avsedd

att placeras vid vägkanten på något avstånd bakom fordonet.

Mörkerolyckorna utgör otvivelaktigt ett betydande problem, och stor uppmärksamhet

har under senare år ägnats åt att söka minska riskerna för

sådana olyckor. Bestämmelserna om fordonens utrustning med belysningsoch

reflexanordningar har sålunda successivt skärpts. De gående har rekommenderats

att förse sig med lykta eller reflexer eller att bära ljusa

kläder. Vägbelysningarna har förbättrats, och åtskilliga större vägar har

utrustats med särskilda parkeringsplatser och vitmålade kantlinjer. I anslutning

därtill har genom lokala trafikföreskrifter i ökad omfattning stadgats

förbud att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för

olyckor erfarenhetsmässigt är stor.

Trots dessa åtgärder inträffar fortfarande många olyckor, som har sin

grund däri att fordonsförare vid färd under mörker icke i tid varseblir ett

framförvarande stillastående fordon. Anledningarna därtill kan vara att det

parkerade fordonets baklyse inte fungerar eller att baklyktor och reflexer

skymmes av personer, som uppehåller sig bakom fordonet, eller av

last som fallit ner på vägen. Vidare kan fordonet ha tvingats stanna,

t. ex. på grund av motorfel, strax bakom en kurva eller ett backkrön utan

möjlighet för föraren att — såsom vägtrafikförordningen föreskriver —

föra fordonet av körbanan. I sådana fall skulle enligt utskottets mening

någon form av förvarningsmarkering verksamt bidraga till att minska

riskerna för påkörningsolyckor, enär den bakomvarande trafikanten därigenom

får bättre möjlighet att verkställa inbromsning eller omkörning. För

lösning av frågan om den lämpligaste utformningen av ett sådant tecken

samt villkoren och sättet för dess uppställande fordras viss utredning. Enligt

utskottets åsikt bör en sådan utan tidsutdräkt komma till stånd och

lämpligen genomföras i samarbete med de nordiska länderna för att överensstämmande

bestämmelser på detta område skall kunna tillskapas.

Enligt gällande regler skall cykel vid färd under mörker vara försedd

med vissa belysnings- och reflexanordningar, nämligen framtill en

lykta, som visar gult eller vitt sken av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln

skall kunna föras på betryggande sätt, samt baktill en lykta, som visar rött

sken, och reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken bakåt.

I motionerna framhålles att dessa bestämmelser i stor utsträckning nonchaleras.

En bidragande orsak härtill torde enligt motionärerna vara, att möjligheten

till effektiv övervakning är starkl beskuren, eftersom utrustningen

inte behöver finnas vid färd under dagsljus. När fordonskontroller anordnas

under dagen, vilket vanligen sker, kan ingripanden inte göras i anledning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

av bristfällig utrustning. Motionärerna föreslår därför, att skyldigheten att

ha cykel utrustad med belysnings- och reflexanordningar utsträckes att

gälla även vid färd under dagsljus.

Samma fråga var föremål för riksdagens behandling förra hösten. Riksdagen

avstyrkte därvid förslaget under anförande att kostnaden för anskaffandet

av belysningsutrustning för många cyklister, som ofta hörde till de

ekonomiskt mindre bärkraftiga trafikanterna, kunde framstå som väl betungande

samt att ett stort antal cyklar, omkring 300 000, saknade sådan

utrustning och var avsedda att användas endast vid färd under dagen. Enligt

utskottets mening har därefter icke förekommit något som bör föranleda

till ett ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker därför motionerna

i denna del.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 368

och II: 427, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört angående

1) omkörning och

2) förvarnande tecken för i mörker uppställt fordon; samt

B. att motionerna i övriga delar icke måtte föranleda någon

riksdagens utgärd.

Stockholm den 28 november 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson*,

fru Svenson*, herr Birke, fröken Nordström, herrar Lars Larsson och Eric

Peterson;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Rimmerfors, fröken

Wetterström, herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm, Wahrendorff*, fru

Eriksson i Ängelholm och herr Sundelin*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1961. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:390 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten