Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m.m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1961-03-23 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1961:11, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m.m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m.m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 10 februari 1961 dagtecknad proposition, nr 47, vilken
hänvisats till statsutskottet såvitt avser ett under rubriken Vissa anslag ur
kyrkofonden m. m. upptaget förslag om anslag under åttonde huvudtiteln,
och i övrigt till lagutskott, varvid propositionen behandlats av tredje lagutskottet
såvitt avser under nämnda rubrik upptagna förslag om anslag ur
kyrkofonden och i övrigt av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden, föreslagit riksdagen, så vitt nu är i fråga, medgiva att
vissa här nedan närmare angivna anslag måtte utgå ur kyrkofonden.
I samband med propositionen har utskottet behandlat dels de till lagutskott
hänvisade likalydande motionerna nr 561 i första kammaren av herr
Eskilsson m. fl. och nr 668 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön
m. fl., dels ock de likalydande motionerna nr 562 i första kammaren av
herr Eskilsson m.fl. och nr 667 i andra kammaren av herr Neländer m.fl.
i vad dessa motioner hänvisats till lagutskott.
I motionerna I: 561 och II: 668 hemställes, »att riksdagen måtte — utöver
de av departementschefen föreslagna anslagen till svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse — till avlöning av Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräst i Hamburg anvisa 18 500 kronor att utgå ur kyrkofonden
efter förmedling av Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och enligt de
närmare instruktioner, som Kungl. Maj.-t kan komma att meddela.»
Motionerna I: 562 och II: 667 avse bidrag till den vid Sköndalsinstitutet
bedrivna verksamheten. I motionerna hemställes, såvitt nu är i fråga, »om
undersökning i syfte att ur kyrkofonden kunna tilldela Sköndalsinstitutet
anslag för» avlönandet av den vid institutet anställde direktorn.
En närmare redogörelse för motionerna lämnas här nedan.
Propositionens huvudsakliga innehåll i nu förevarande del
Förslag framlägges om en höjning av representationsbidragen till biskoparna.
Avlöningsbidragen till sjömanspräster föreslås uppräknade med
hänsyn till ökade lönekostnader. För anlitande av biträde inom ecklesiastik
1
— Biharig till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. S avd. Nr 11
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
departementet vid handläggningen av kyrkliga frågor föreslås, att ett anslag
av 50 000 kronor anvisas för nästa budgetår. Kostnaderna för stiftskansliutredningen
föreslås till viss del gäldas av kyrkofondsmedel. Förslag framlägges
om vissa ändringar beträffande dövprästorganisationen samt anordnande
av utbildning för blivande dövpräster. Vidare föreslås särskilda
bidrag ur kyrkofonden utgå för budgetåret 1961/62 till kyrkomusikerutbildningen
vid Sköndalsinstitutet samt till svenska kyrkans representation vid
Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Delhi.
För underhållsarbeten i Göteborgs domkapitels lokaler föreslås att ett
belopp å 3 000 kronor får utgå ur kyrkofonden.
En närmare redogörelse för de olika i propositionen behandlade frågorna
lämnas i punkterna 1—8 här nedan. Motionerna behandlas i anslutning till
de punkter i propositionen, till vilka motionerna anknyter.
1. Biskoparnas representationsbidrag
Under erinran om att de årliga representationsbidragen varit oförändrade
sedan 1952 föreslås i propositionen (s. 22) en höjning av bidragen från
9 000 kronor till 18 000 kronor för ärkebiskopen, från 5 000 till 10 000 kronor
för biskopen i Lunds stift och från 3 000 kronor till 6 000 kronor för
annan biskop.
2. Avlöningsbidrag till sjömanspräster
A. Propositionen
Ur kyrkofonden utgår för närvarande till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
jämlikt 6 § andra stycket 4) kyrkofondslagen elva bidrag, vart och
ett å 16 800 kronor, för avlönande av präster, som är anställda i styrelsens
tjänst i utlandet.
Sjömansvårdsstyrelsens framställning om anslagshöjning
Styrelsen har upprepat en tidigare gjord framställning om bidrag till
avlönande av ytterligare två sjömanspräster. Vidare har styrelsen anhållit
om viss höjning av bidragsbeloppen.
Kammarkollegiet har avstyrkt bifall till sjömansvårdsstyrelsens framställning
om ökning av antalet bidrag men tillstyrkt viss höjning av bidragsbeloppen.
Kollegiet har vidare framhållit önskvärdheten av att möjligheterna
för ett nordiskt samarbete på förevarande område närmare prövas i
syfte att vinna kostnadsbesparing.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
Frågan om bidrag till Evangeliska fosterlandsstiftelsen
för avlönande av sjömanspräster
I anledning av väckta motioner om bidrag ur kyrkofonden till avlönande
av Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräster i Hamburg, Liibeck
och Liverpool anförde tredje lagutskottet i utlåtande nr 19 år 1960 följande.
Den verksamhet, som utövas genom de i utlandet stationerade sjömansprästerna
är enligt utskottets mening förtjänt av allt stöd och varm uppskattning.
Detta gäller verksamheten bland såväl sjömän som andra svenskar
i utlandet. Att verksamheten fyller ett starkt behov framgår även av
det siffermaterial, som redovisats i motionerna. Värdet av verksamheten
påverkas enligt utskottets mening icke av om den bedrives genom svenska
kyrkans sjömans vårdsstyrelse eller genom annat trossamfund än svenska
kyrkan. Starka skäl talar därför för bifall till yrkandet i motionerna om
anslag ur kyrkofonden. Med hänsyn till det sätt, varpå kyrkofonden tillkommit,
och fondens ändamål anser utskottet det emellertid tveksamt,
huruvida anslag ur fonden kan utgå till ett enskilt samfund som Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. Stiftelsens organisation och förvaltning är sålunda
icke underkastad kontroll eller insyn genom vare sig statlig eller
kyrklig myndighet.
Enligt utskottets mening bör det, trots nu angivna betänkligheter, icke
möta hinder att tillfredsställa det mycket angelägna behov, som motionärernas
yrkande om anslag ur kyrkofonden avser att fylla. Flera lösningar
är här tänkbara. En sådan vore att ställa ökade medel till förfogande för
svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse med medgivande för styrelsen att i
viss utsträckning bidraga även till kostnaderna för sjömansvård, som bedrives
genom andra samfund än svenska kyrkan. Vilken lösning som än väljes
torde krävas ändringar i gällande författningar eller utfärdande av nya
sådana. På grund härav synes det ej nu kunna komma i fråga att för tillgodoseende
av sjömans vårdens behov medgiva anslag ur kyrkofonden utöver
vad i propositionen föreslagits. Utskottet förväntar emellertid, att
Kungl. Maj:t före framläggandet av anslagsäskandena för budgetåret
1961/62 överväger de spörsmål, som är förenade med det i motionerna
framställda yrkandet, och att vid de ställningstaganden, som därefter kan
följa, beaktas vad utskottet här ovan anfört.
Riksdagen beslöt giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Över vad riksdagen sålunda anfört har, efter remiss, yttranden avgivits
av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
statskontoret och kammarkollegiet.
Sjömansvårdsstyrelsen hyser den uppfattningen, att det med hänsyn till
den verksamhet, som bedrives vid Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanskyrkor,
i och för sig vore motiverat, att bidrag ur kyrkofonden skulle
kunna påräknas till präst, anställd vid under stiftelsen lydande sjömanskyrka.
Mot bakgrunden av omfattningen av den verksamhet sjömansvårdsstyrelsen
för närvarande själv utövar i 29 utländska hamnar samt det förhållandet,
att det sammanlagda kyrkofondsbidraget under en lång följd av
år motsvarat ungefär tio procent av styrelsens totala utgifter för sin verksamhet,
finner styrelsen det vara rimligt, att ett, bidrag ur kyrkofonden till
i*
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömansvård utgår med ungefär samma
procent av stiftelsens totala utgiftssumma för sin sjömansvård. Styrelsen
förklarar sig beredd att, om så anses lämpligt, förmedla vederbörande kyrkofondsbidrag
men önskar i sådant fall klara instruktioner beträffande
bidragsf örmedlingen.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som finner det angeläget att betona,
att sällskapet är ett evangelisk-lutherskt missionssällskap inom svenska kyrkan,
tillstyrker bidrag ur kyrkofonden enligt motionärernas förslag och har
icke något att erinra mot att bidraget förmedlas genom svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse.
Statskontoret finner med hänsyn till att stiftelsen i princip måste betraktas
som en enskild kyrklig sammanslutning starka principiella betänkligheter
möta mot att med kyrkofondsmedel bidraga till de i stiftelsens tjänst
anställda sjömansprästerna. Enligt kyrkofondslagen får kyrkofonden endast
användas »för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes». Enligt statskontorets
mening kan med kyrkligt ändamål i detta sammanhang endast
avses sådan kyrklig verksamhet, som bedrives inom svenska kyrkans ram
och av dess organ.
Om emellertid bidrag rent principiellt anses böra utgå till avlönande av
stiftelsens sjömanspräster, bör likväl beslut om sådant bidrag enligt statskontorets
mening inte fattas utan att en allmän bedömning gjorts av angelägenhetsgraden
vad gäller de hamnar, där stiftelsens präster är verksamma,
och de hamnar, där präster i sjömans vårdsstyrelsens tjänst finnes anställda.
Kammarkollegiet uttalar i huvudsak följande.
Det måste betecknas såsom en för kyrkofonden hittills i stort sett främmande
uppgift att lämna bidrag till en enskild kyrklig sammanslutning. Den
föreliggande frågan har därför stor principiell vikt. Många andra enskilda
kyrkliga sammanslutningar eller anstalter finnes, vilka fullgör för kyrkan
synnerligen betydelsefulla uppgifter utan att åtnjuta något stöd från kyrkofonden.
I detta hänseende må särskilt framhållas diakoniväsendet.
Utom det avvägningsproblem, som berörts av statskontoret, nämligen
frågan om icke vissa av sjömansvårdsstyrelsens arbetsstationer, för vilka
något avlöningsbidrag ur kyrkofonden icke beräknats, borde äga företräde
framför någon av fosterlandsstiftelsens nu till understöd föreslagna arbetsstationer,
anmäler sig sålunda även problemet om en rätt avvägning, i vad
gäller ett eventuellt understöd från kyrkofonden, mellan fosterlandsstiftelsens
sjömansvård och den verksamhet till gagn för kyrkan, som bedrives
av andra enskilda kyrkliga sammanslutningar eller anstalter. Ytterst framställer
sig frågan, huruvida icke kyrkliga ändamål, som faller inom ramen
för kyrkofondens nuvarande uppgifter, i ett eller annat avseende kan anses
otillräckligt tillgodosedda och därför bör komma i åtanke, innan fonden
iklädes för densamma hittills främmande engagemang.
Av det anförda synes närmast följa, att ett slutligt ställningstagande till
det ifrågasatta bidraget ur kyrkofonden till fosterlandsstiftelsens sjömanspräster
icke kan ske utan en ingående utredning av de antydda avvägningsproblemen
samt över huvud kyrkofondens rättsliga ställning och de uppgifter,
som med hänsyn härtill kan åläggas fonden.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
Det synes knappast rimligt att medan anslag ur kyrkofonden — med
visst undantag — för närvarande ej utgår till avlöning av vid diakonianstalterna
anställda präster, vilka har full kompetens för församlingstjänst inom
svenska kyrkan med rätt till prästerlig tjänstårsberäkning, bidrag ur fonden
skulle utgå till hos fosterlandsstiftelsen anställda sjömanspräster, vilka ej
innehar sådan kompetens. Enligt vad under hand inhämtats uppgick fosterlandsstiftelsens
utgifter för sjömansprästernas verksamhet 1959 till 171 025
kronor, vilka utgifter för år 1960 beräknats öka med 12 000 kronor. Om
bidrag ur kyrkofonden till denna verksamhet skulle fastställas i förhållande
till den totala kostnaden i anslutning till vad sjömans vårdsstyrelsen härutinnan
föreslagit, skulle bidraget komma att motsvara föga mer än ett av de
avlöningsbidrag som för närvarande utgår till sjömansvårdsstyrelsen. Det
torde knappast böra ifrågakomma att för en så begränsad anslagsfråga företaga
en utredning av den omfattning, som här ifrågasatts. Varken de i saken
väckta motionerna eller handlingarna i övrigt i ärendet synes för övrigt
klart ge vid handen, att fosterlandsstiftelsen har något mera trängande behov
av särskilt understöd för ifrågavarande verksamhet. Om ett sådant
behov likaväl skulle visas föreligga synes följdriktigast, att anslag härför får
utgå på riksstaten såsom tidigare varit fallet beträffande den av svenska
kyrkan bedrivna sjömansvården m.m. i utländska hamnar. De skäl, som
på sin tid föranledde överförandet av anslaget för sistnämnda verksamhet
från riksstaten till kyrkofonden, saknar nämligen i det väsentliga giltighet
för fosterlandsstiftelsens del.
Departementschefen
Någon saklig skillnad kan visserligen inte anses föreligga mellan den sjömansvård,
som bedrives av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, och den
som handhaves av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, men då stiftelsen har
karaktär av enskild sammanslutning blir frågan om bidrag ur kyrkofonden
till avlönande av sjömanspräster i fosterlandsstiftelsens tjänst en fråga av
principiell betydelse, som bör lösas endast i samband med en grundligare
utredning av hela spörsmålet om kyrkofondens användningsområde. I likhet
med kammarkollegiet anser jag inte att före varan de fråga motiverar en
utredning av så omfattande slag.
Härtill kommer också, såsom myndigheterna framhållit, att frågan om
bidrag ur kyrkofonden till fosterlandsstiftelsens sjömansvård måste vägas
mot övriga anspråk på bidrag ur fonden. Vid avvägning av föreliggande
framställningar om anslag ur fonden har jag inte funnit mig böra tillstyrka
någon ökning av antalet avlöningsbidrag till sjömanspräster. Framställningen
om bidrag till fosterlandsstiftelsens sjömansvård torde därför redan
av detta skäl inte böra föranleda någon åtgärd.
I likhet med vad som tidigare skett bör däremot en viss uppräkning av
nu utgående elva avlöningsbidrag till sjömansprästerna ske med hänsyn
till de ökade lönekostnaderna. Jag tillstyrker för egen del den av sjömansvårdsstyrelsen
begärda höjningen av bidragsbeloppen från och med
nästa budgetår till 18 500 kronor, vilket innebär en kostnadsökning av
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
sammanlagt 18 700 kronor för kyrkofonden. Vidare förordar jag, att retroaktivt
tillägg till de nuvarande avlöningsbidragen får utgå för tiden den
1 januari 1960—den SO juni 1961 med ett avrundat belopp av 1 700 kronor
per bidrag eller tillhopa likaledes 18 700 kronor.
B. Motionerna
I motionerna (I: 561 och II: 668) lämnas först en kortfattad redogörelse
för propositionens innehåll i fråga om anslag ur kyrkofonden till avlönande
av Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräster. Med anledning av att
kammarkollegiet ifrågasatt stiftelsens behov av understöd för sin sjömansvård
erinras om att all verksamhet som bedrives av stiftelsen bekostas
genom frivilliga gåvor. Vidare anföres:
Dessutom måste framhållas, att frågan om sjömansvårdens överlåtande
till Svenska kyrkans sjömans vårdsstyrelse av ekonomiska skäl, förelåg till
behandling 1960 inom Evangeliska fosterlandsstiftelsens styrelse, som dock
beslöt att tills vidare fortsätta denna verksamhet. En viss förhoppning var
därvid knuten till en positiv lösning av de i riksdagen väckta motionerna
om bidrag till avlöning av sjömansprästerna i Hamburg, Liibeck och Liverpool.
Departementschefens uttalande, att stiftelsens anspråk på anslag ur kyrkofonden
måste vägas mot övriga anspråk på bidrag ur fonden och hans
därvid gjorda hänvisning till att han icke funnit sig böra tillstyrka någon
ökning av antalet avlönings bidrag till sjömanspräster inom svenska kyrkans
sjömansvård har föranlett motionärerna uttala, att den åberopade omständigheten
icke kan ha någon avgörande betydelse. Som motivering anföres
följande.
Om bidrag ej hindras av principiella skäl och den av stiftelsen bedrivna
sjömansvården ur sakliga synpunkter måste anses likvärdig med den som
bedrives av sjömansvårdsstyrelsen — vilket departementschefen vitsordat
— synes anslagsgivningen böra bero på en avvägning mellan sjömansvårdens
behov å de olika platserna. Om verksamheten i exempelvis Hamburg
därvid befinnes vara av större värde än verksamheten i någon hamn,
där sjömansvårdsstyrelsen har en präst stationerad, synes anslaget till verksamheten
i Hamburg böra äga företräde.
Till komplettering av de i 1960 års motioner lämnade upplysningarna angående
omfattningen av den i Hamburg bedrivna verksamheten lämnas den
uppgiften att antalet besökande ökat från 25 228 år 1959 till 29 352 år 1960.
Vidare anför motionärerna.
I den principiella frågan om anslag ur kyrkofonden till enskilda kyrkliga
sammanslutningar av typ Evangeliska fosterlandsstiftelsen synes det oss
otillfredsställande, att departementschefen icke velat taga ställning eller
ansett sig kunna verkställa en klarläggande utredning. Oavsett detta synes
det oss emellertid som om departementschefen, utan att för den skull taga
ställning till principfrågan, i propositionen anvisat en framkomlig väg även
för lösning av nu förevarande fråga. Departementschefen har behandlat
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
frågan om anslag till Svenska diakonsällskapet för viss verksamhet vid
Sköndalsinstitutet. I denna fråga har från remissmyndigheterna — bland
annat kammarkollegiet — gjorts samma principiella invändningar som mot
anslag till Evangeliska fosterlandsstiftelsen för dess sjömans vård. Departementschefen
har emellertid funnit den vid nämnda institut bedrivna utbildningen
av kyrkomusiker intaga en sådan särställning, att anslag ur kyrkofonden
kan utgå.
I den mån man kan tala om en särställning, torde detta gälla även den
sjömansvård, som bedrives av stiftelsen. Diakonsällskapet synes — detta
torde vitsordas av departementschefen — ej intaga annan ställning än
Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Ett slopande av verksamheten för utbildningen
av kyrkomusikerna i fråga skulle uppenbarligen framtvinga en motsvarande
utbildning genom något kyrkans organ. På samma sätt skulle ett
slopande av den verksamhet fosterlandsstiftelsen bedriver i Hamburg med
all säkerhet framtvinga att fråga uppkommer om verksamhetens övertagande
av sjömans vårdsstyrelsen.
Slutligen uttalas i motionerna att den av Evangeliska fosterlandsstiftelsen
i Hamburg bedrivna verksamheten är den som i första hand bör ifrågakomma
till anslag.
3. Anslag till anlitande av biträde vid handläggningen av kyrkliga ärenden
Av skäl som närmare redovisas i propositionen (s. 26) föreslås i denna del
en sänkning av det nu utgående anslaget från 60 000 kronor till 50 000
kronor.
4. Kostnaderna för stiftskansliutredningen
Departementschefen anför.
Från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga har till bestridande av kostnaderna för den numera
avslutade stiftskansliutredningen utgått 142 630 kronor 91 öre. I enlighet
med hittills tillämpad praxis i fråga om utredningar beträffande sådana
ändamål, som bekostas ur kyrkofonden, bör i förevarande fall en del av utredningskostnaderna
slutligt gäldas av kyrkofonden. Med hänsyn till den
fördelning av driftutgifterna för stiftskansliorganisationen, som regelmässigt
sker mellan statsverket och kyrkofonden, föreslår jag, att 60 procent av
nämnda utredningskostnader bestrides av fonden. Från denna bör således
till nyssnämnda anslag under åttonde huvudtiteln överföras ett belopp av
85 578 kronor eller i runt tal 86 000 kronor.
5. Underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet i Göteborg
De föreslagna underhållsarbetena beräknas draga en kostnad av i runt
tal 6 000 kronor. Då domkyrkan saknar medel för att bestrida dessa kost
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
nåder föreslås, att kostnaderna enligt hittills tillämpade grunder och i enlighet
med den mening som uttryckts av statskontoret och kammarkollegiet
fördelas lika mellan statsverket och kyrkofonden. Förslag framlägges därför
om anslag ur kyrkofonden med 3 000 kronor.
6. Dövprästorganisationen m. m.
Gällande bestämmelser rörande de dövas religiösa omvårdnad återfinnes i
kungörelsen den 20 maj 1938 (nr 345) angående dövstumpräster. Enligt
denna kungörelse skall riket vara indelat i fem dövprästdistrikt med en
präst inom varje distrikt. Det närmare överinseendet över verksamheten
utövas av fem olika domkapitel, ett för varje distrikt. Kungörelsen innehåller
vidare, bland annat, bestämmelser om behörighet till dövprästbefattning
samt om tillsättningsförfarandet.
I en vid 1958 års kyrkomöte avgiven motion, nr 28, påtalades olägenheterna
av den rådande decentraliseringen på detta område samt restes krav
på medinflytande för de döva vid tillsättning av dövpräst. I motion nr 29
vid samma kyrkomöte behandlades vidare frågan om underlättande för
präst att skaffa sig erforderlig utbildning för behörighet som dövpräst samt
frågan om lönesättningen för dövprästerna. Andra tillfälliga utskottet anslöt
sig i betänkande nr 6 till motionärernas yrkanden och uttalade även, att
med hänsyn till såväl kyrkoherdes för döva behov av tjänstebiträde och
vikarie som till rekryteringen av kyrkoherdetjänsterna ett visst adjunktssystem
kunde tänkas ifrågakomma. Kyrkomötet anhöll i skrivelse den 23
september 1958, nr 6, dels om en allmän översyn av lagstiftningen rörande
de dövas omvårdnad i religiöst hänseende, dels om åtgärder, ägnade att underlätta
möjligheterna för präst att skaffa sig sådan utbildning som fordras
för behörighet att uppehålla befattning såsom kyrkoherde för döva, dels ock
att befattningen såsom kyrkoherde för döva måtte placeras lägst i lönegrad
Ao 24.
Kyrkomötets skrivelse har varit föremål för remissbehandling varjämte
inom ecklesiastikdepartementet utarbetats förslag till utbildningsplan för
blivande präster för döva. Angående innehållet i avgivna remissyttranden
och innebörden av den framlagda utbildningsplanen hänvisas till propositionen
(s. 28—30).
Departementschefen
I samband med att det blivit aktuellt att återbesätta ett par tjänster som
kyrkoherde för döva har frågan om rekryteringen av dessa prästtjänster
kommit i blickpunkten och kyrkomötet har påtalat de svårigheter som här
föreligger. Det främsta hindret för rekrytering utgör otvivelaktigt det krav
som måste uppställas på förtrogenhet med de dövas speciella situation och
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
deras uttrycksmedel, särskilt åtbördsspråket. Starka skäl talar för att åtgärder
bör vidtagas för att underlätta för präster, som kan vilja ägna sig
åt verksamhet bland de döva, att skaffa sig lämplig utbildning härför.
Kyrkomötets förslag i denna del har tillstyrkts i remissyttrandena.
Inom ecklesiastikdepartementet har förslag utarbetats rörande lämplig
uppläggning av utbildningen för blivande präster för döva. Detta förslag,
---som innebär en åtta månaders specialutbildning, delvis förlagd
till dövlärarseminariet, anser jag mig kunna biträda. Utöver den undervisning,
som meddelas vid dövlärarseminariet, fordras kompletterande
undervisning, främst i åtbördsspråket och dess speciella användning vid
kyrkliga förrättningar. Kostnaderna för denna särskilda undervisning torde
kunna beräknas till cirka 13 000 kronor per elev, då det i allmänhet endast
blir fråga om utbildning av en enstaka präst åt gången. Tidvis torde intervallerna
mellan utbildningstillfällena bli ganska långa. Till utbildningskostnaderna
kommer vidare kostnaden för lön åt präst under utbildningstiden,
något som tycks mig väsentligt, då rekryteringen helst bör ske bland präster
med några års erfarenhet av församlingsarbete. Ifrågavarande ersättning
bör bestämmas enligt i huvudsak samma grunder, som gäller för ersättning
åt deltagare i praktisk lärarkurs. Ordinarie präst bör åtnjuta ersättning för
mistad lön under tjänstledighet för utbildningen. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utforma de närmare bestämmelserna härvidlag ävensom
att på ansökning i varje enskilt fall besluta om ersättning, som nu
sagts, och anvisa övriga erforderliga medel för utbildning varom här är
fråga. Här avsedda kostnader torde — liksom kostnaderna för dövprästorganisationen
i stort — böra åvila kyrkofonden och enligt angivna grunder
utgå jämlikt 6 § andra stycket 9) kyrkofondslagen.
Såsom anordnare och huvudman för denna specialutbildning synes
lämpligen den inom svenska kyrkans diakonistyrelse arbetande kyrkliga
nämnden för döva kunna fungera. Nämnden, i vilken ingår företrädare för
de döva, har under hand förklarat sig villig härtill. Den torde med hänsyn
till sina övriga arbetsuppgifter lätt kunna överblicka uppkommande rekryteringsbehov
och vid lämplig tidpunkt hos Kungl. Maj:t göra framställning
om anvisande av medel till utbildning av intresserade präster. Givetvis förutsättes
detta ske i nära samråd med vederbörande domkapitel och dövlärarseminariet.
I samband med inrättandet av den här föreslagna utbildningen för blivande
dövpräster torde också 1938 års förutnämnda kungörelse bli föremål
för översyn. Någon ändring i den nuvarande organisationen med fem kyrkoherdar
i var sitt distrikt finner jag inte skäl att föreslå. Däremot anser jag
mig böra tillmötesgå önskemålet om en effektivare samordning av den nuvarande
verksamheten genom en centralisering av tillsynen till ett enda
domkapitel. Inseendet över kyrkoherden för döva i Stockholms distrikt
ankommer alltsedan år 1938 på domkapitlet i Uppsala och överflyttades
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
således inte till Stockholms domkapitel, när Stockholms stift senare bildades.
Med hänsyn till den mindre arbetsbelastningen vid domkapitlet i
Stockholm föreslår jag nu, att inseendet över samtliga kyrkoherdar för döva
skall utövas av detta domkapitel. För att vinna bättre samordning bör
vidare en årlig sammankomst med kyrkoherdarna för döva få hållas. Kostnaderna
härför kan beräknas uppgå till cirka 1 000 kronor och torde få
bestridas ur det för kyrkoherdarna för döva under åttonde huvudtiteln beräknade
anslaget till reseersättningar m. m. i omkostnadsstaten för domkapitlen
och stiftsnämnderna m. m.
Inrättandet av en särskild prosttjänst finner jag inte motiverat vid den
organisation jag nu förordat. Vid översynen av gällande bestämmelser torde
det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i vilken form de döva bör
beredas visst medinflytande vid tillsättning av tjänst som kyrkoherde för
döva. Beträffande kyrkoherdarnas löneställnmg vill jag slutligen erinra om
att dessa tjänster enligt beslut vid fjolårets riksdag uppflyttats från lönegrad
Ao 22 till Ao 23 från och med innevarande budgetår. Någon ytterligare
lönegradsuppflyttning är jag inte beredd att förorda.
Det torde fa ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,
som föranledes av vad jag här förordat.
7. Bidrag till viss utbildning vid Sköndalsinstitutet
A. Propositionen
Vid Sköndalsinstitutet i Stockholm utbildar Svenska diakonsällskapet
diakoner ävensom i övrigt män och kvinnor för kyrkligt och samhälleligt
socialt arbete. Institutet omfattar — förutom en sjukvårdarskola — diakonskolan,
vid vilken utbildningen bedrives dels i form av en allmän kurs
av förberedande slag, dels såsom fackutbildning på fyra olika linjer, nämligen
församlingslinje, social linje, kyrkokameral linje och från och med läsåret
1959/60 kyrkomusikalisk linje. Vid sistnämnda linje meddelas såväl den
kyrkomusikaliska som den pedagogiska utbildning, som fordras för behörighet
till kyrkokantorstjänst. Antalet elever vid denna linje utgjorde första
läsåret 4 och är innevarande läsår 6.
Motioner vid 1960 års riksdag
I två likalydande motioner till 1960 års riksdag (I: 597 och II: 737) hemställdes,
att riksdagen måtte bevilja Svenska diakonsällskapet ett anslag
av 50 000 kronor ur kyrkofonden för budgetåret 1960/61 samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t förorda, att bidrag till lärarlönerna vid Sköndalsinstitutet
i fortsättningen i största möjliga utsträckning finge utgå efter samma normer
som för övriga jämförbara enskilda utbildningsanstalter. Motionerna
föranledde icke någon riksdagens åtgärd (rskr 294). I det till grund för riksdagens
beslut liggande utlåtandet av statsutskottet (nr 118) uttalades, att
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
man inte borde taga ställning till frågan om statsbidrag till lärarlönerna vid
Sköndalsinstitutet förrän frågan om diakoniens framtida inriktning och
ställning inom svenska kyrkan blivit bättre klarlagd. Denna principiella
ståndpunkt hindrade dock enligt utskottets mening inte, att en viss utbildningsgren
vid institutet, vars ställning vore mera entydig, kunde erhålla
stöd ur exempelvis kyrkofonden. Utskottet tänkte därvid i första hand
på den utbildning av kyrkokantorer, som sker vid institutet. Utskottet, som
inte var berett att tillstyrka ytterligare anslag ur kyrkofonden budgetåret
1960/61 för nya ändamål, förutsatte likväl, att departementschefen vid
kommande avvägning av framställningar om bidrag ur kyrkofonden till
verksamhet, som gagnar kyrkan i dess helhet, också skulle uppmärksamma
ifrågavarande utbildning vid Sköndalsinstitutet.
Framställning av Svenska diakonsällskavet om anslag
Direktionen för Svenska diakonsällskapet har, under åberopande av nyss
refererade utlåtande, anhållit om anslag för budgetåret 1961/62 till den vid
Sköndalsinstitutet bedrivna utbildningen.
I anledning av nyssnämnda framställning har kammarkollegiet avgivit
yttrande, varvid kollegiet erinrat om att frågan om diakoniens ställning och
dess inorganiserande i svenska kyrkan länge varit aktuell och att, bland
annat, 1953 års kyrkomöte gjort framställning om utredning av hela denna
fråga, vilken alltjämt vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Synnerlig
återhållsamhet vore motiverad i fråga om varje åtgärd som med avseende
på spörsmålet om finansieringen av diakonianstalternas verksamhet kunde
innebära ett föregripande av en blivande utredning. Kammarkollegiet anför
vidare följande.
Utan en dylik utredning synes de principiella konsekvenserna av ett bifall
till framställningen svårligen kunna överblickas. Det ifrågasättes nämligen
här, att kyrkofondens användningsområde skulle utvidgas till att omfatta
för fondens hittillsvarande ändamål i stort sett främmande uppgifter.
Kyrkofonden har sålunda — frånsett ett nu utgående obetydligt avlöningsbidrag
till diakonianstalterna — icke förut tagits i anspråk för understödjande
av verksamheten vid dessa anstalter. Ett bifall till framställningen
skulle skapa ett prejudikat, som måhända kunde åberopas som stöd för
ansökningar om anslag även från andra diakonianstalter. Vidare bör beaktas,
att kyrkofonden hittills över huvud icke avsetts skola bestrida utbildningskostnader.
Prästutbildningen vid de teologiska fakulteterna, för att
taga det viktigaste exempelet, bekostas sålunda av statsmedel.
På grund av det anförda anser kollegiet sig icke kunna tillstyrka bifall till
föreliggande framställning, i vad den avser bidrag ur kyrkofonden för Sköndalsinstitutet.
Departementschefen
Inledningsvis vill jag erinra om att frågan om en inorganisering av diakonien
i kyrkan i sig rymmer ett flertal detaljfrågor. Det gäller sålunda spörs
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
mål såsom skapandet av ett officiellt centralt organ för diakonien, vidare
frågan om diakonianstalternas framtida ställning, diakoniarbetarnas anställningsförhållanden
och slutligen även frågor om gränsdragningen för diakonatet,
diakonvigningens innebörd m. m. Med anledning av en vid 1958 års
kyrkomöte ånyo väckt motion om utredning fann kyrkomötet det också
angeläget att begränsa frågekomplexet till att främst avse frågan om ett
centralorgan för diakonien. Denna fråga hänsköts till kyrkomötets utredningsnämnd
och torde sålunda komma att aktualiseras vid nästa kyrkomöte.
Beträffande de övriga frågorna i detta sammanhang, vill jag understryka,
att diakonien utgör en gren av den frivilliga kyrkliga verksamheten, vilken
i likhet med mission och sjömansvård huvudsakligen uppbäres av kyrkfolkets
offervilja. Den bör också av naturliga skäl ha stor frihet att anpassa
sina verksamhetsformer till de krav på kristen människovärd, som kan
resas under skiftande samhällsförhållanden. De enskilda diakonianstalternas
ställning, utbildningens utformning och diakoniarbetarnas arbetsvillkor bör
därför enligt min mening inte bli föremål för en närmare reglering från statsmakternas
sida. I vissa av de berörda frågorna kring diakonatet råder också
delade meningar inom kyrkan. Ett fortsatt klarläggande av diakoniens uppgifter
och formerna för dess fastare anknytning till församlingslivet bör
därför ankomma på kyrkans egna organ.
Som en konsekvens av denna uppfattning har Kungl. Maj:t nyligen beslutit
lämna de av 1941 och 1953 års kyrkomöten gjorda framställningarna
om utredning av berörda frågor utan vidare åtgärd.
Mot denna bakgrund är jag inte heller beredd att tillstyrka ansökningen
om bidrag av allmänna medel till Sköndalsinstitutets utbildning av diakoniarbetare.
Jag vill även erinra om de ekonomiska konsekvenser ett bifall till
diakonsällskapets ansökning skulle få med hänsyn till att likartad utbildning
bedrives också vid fyra diakonissanstalter.
I likhet med statsutskottet vid fjolårets riksdag finner jag emellertid, att
den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet i viss mån intar en särställning.
Den utbildning, som där med stöd av Kungl. Maj:ts medgivande
den 8 maj 1959 bedrives, avser nämligen att ge behörighet till den nya typ
av kyrkomusikertjänster, kyrkokantorstjänster, som inrättats genom 1958
års kyrkomusikerreform. Vid sidan av Sköndalsinstitutet finns inte någon
läroanstalt, som meddelar både de kyrkomusikaliska och de musikpedagogiska
kunskaper, som fordras för dessa tjänster. Då det sålunda här är fråga
om en utbildning för reguljära tjänster som kyrkomusiker, anser jag mig
inte böra motsätta mig ett visst bidrag till kostnaderna härför. Tillkomsten
av ett sådant bidrag torde inte stå i strid med de principiella synpunkter jag
i det föregående anfört rörande diakonien och utbildningen av diakoniarbetare.
Jag finner inte heller, att några avgörande principiella skäl kan anföras
mot att anlita kyrkofondsmedel till bestridande av kostnader för sådan spe
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
ciell, för vissa kyrkliga tjänster betydelsefull utbildning, som inte ordnas
genom det allmännas försorg. Med hänsyn till utbildningens syfte bör sålunda
här ifrågasatt bidrag enligt min mening kunna utgå ur kyrkofonden.
Det bör upptagas med ett avrundat belopp som, med utgångspunkt i att
kyrkomusikerutbildningen vid institutet under budgetåret 1961/62 får den
av diakonsällskapets direktion förutsatta omfattningen, torde bestämmas
till 50 000 kronor.
Jag föreslår sålunda, att för budgetåret 1961/62 jämlikt 6 § andra stycket
9) kyrkofondslagen anvisas ett anslag av högst 50 000 kronor såsom bidrag
till kostnaderna för den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma i vilken utsträckning
och på vilka villkor anslaget skall få tagas i anspråk för ändamålet.
B. Motionerna
I motionerna (I: 562 och II: 667) lämnas följande uppgifter angående den
vid Sköndalsinstitutet bedrivna verksamheten.
Kostnaderna för den vid institutet bedrivna kyrkomusikaliska utbildningen
uppgår till 75 000 kronor. Det i propositionen föreslagna anslaget å 50 000
kronor täcker därför icke kostnaderna för denna utbildning. — Vid institutet
bedrives även en omfattande social utbildningsverksamhet och en kyrkokameral
utbildningsverksamhet. Inklusive eleverna på den kyrkomusikaliska
linjen har institutet innevarande läsår 152 studerande. — Utbildningen
på den sociala linjen är en socionomutbildning, vilken allmänt erkänts
såsom kvalificerad och likvärdig med socialinstitutets. — Kostnaderna för
institutets verksamhet har hittills helt bekostats av medel, som institutet
erhållit genom kollekter och gåvor. Under senare år har institutet emellertid
fått vidkännas avsevärda underskott för sin utbildningsverksamhet. Underskotten
hade åren 1958 och 1959 uppgått till 94 293 respektive 120 660
kronor. Exklusive den kyrkomusikaliska linjen kunde underskottet för år
1960 beräknas till cirka 129 000 kronor. — Diakonsällskapet har i sin tjänst
anställda tre prästerliga befattningshavare, varav en är direktor för sällskapets
verksamhet, vilken bedrives enligt av Kungl. Maj:t fastställda stadgar,
en är studierektor för utbildningsverksamheten och en har att jämte de
övriga deltaga i pastoralvården vid sällskapets sjukhem, att deltaga i viss
undervisning vid skolan och att ansvara för institutets bibliotek. — Angående
pastoralvården uppges, att densamma utgöres av enskild själavård,
gudstjänster, andaktsstunder, konfirmationsundervisning, kyrkliga förrättningar
av olika slag samt anordnande av församlingsaftnar m. m.
Vidare upplyses, att diakonsällskapet såsom bidrag till direktors lön ur
kyrkofonden årligen erhåller 2 000 kronor och att direktor enligt stadgarna
skall vara präst i svenska kyrkan.
Till stöd för yrkandet om ytterligare anslag ur kyrkofonden anföres.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
De arbetsuppgifter, som åligger direktor motsvarar i väsentlig grad en
församlingsprästs arbetsuppgifter i en större församling. Vi anser därför
motiverat att det bidrag till direktors lön, som redan utgår från kyrkofonden,
utökas att täcka hela lönebeloppet och att således bidrag ur kyrkofonden
bör kunna utgå till avlöning i varje fall av direktor samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om en undersökning i detta avseende.
8. Övriga frågor om anslag ur kyrkofonden
Angående framställda yrkanden och remissyttrande hänvisas till propositionen
(s. 34—35).
Departementschefeji
Någon höjning av det nu utgående årliga bidraget å 35 000 kronor till
Lutherska världsförbundets svenska sektion är jag inte beredd att tillstyrka.
Kostnaderna för resebidrag åt delegater vid olika kyrkliga konferenser
m. m. i utlandet brukar regelmässigt bestridas från det särskilda anslaget ur
kyrkofonden till extra utgifter, varom stadgas i 6 § andra stycket 9) lagen
om kyrkofond och som från och med den 1 juli 1960 tills vidare utgår med
60 000 kronor för budgetår. För svenska kyrkans representation vid Kyrkornas
världsråds generalförsamling i New Dehli torde emellertid de erforderliga
resebidragen komma att sammanlagt uppgå till ett så stort belopp,
att det svårligen kan bestridas inom ramen av ett oförändrat extra utgiftsanslag
utan att menligt inkräkta på andra angelägna behov, som bör tillgodoses
ur detta anslag. I enlighet med de av mig i proposition nr 101 till
1960 års riksdag förordade grunderna torde därför jämlikt 6 § andra stycket
9) kyrkofondslagen till bestridande av kostnaderna för här avsedda resebidrag
böra anvisas ett särskilt engångsbelopp vid sidan av anslaget till extra
utgifter. Detta belopp synes mig böra fastställas till 25 000 kronor. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta rörande de bidrag
som skall utgå härur.
9. Kungl. Maj:ts förslag
I anslutning till departementschefens anföranden under punkterna 1—8
här ovan har Kungl. Maj:t, såvitt här är i fråga, i propositionen föreslagit,
att riksdagen måtte,
dels medgiva,
a) att från och med den 1 juli 1961 tills vidare representationsbidrag
må utgå till ärkebiskopen med 18 000 kronor,
till biskopen i Lunds stift med 10 000 kronor och till
annan biskop med 6 000 kronor för år räknat;
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
b) att ur kyrkofonden må till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
utgå dels ytterligare avlöningsbidrag för
tiden den 1 januari 1960—den 30 juni 1961 med tillhopa
18 700 kronor, dels årligen från och med budgetåret 1961/62
tills vidare elva bidrag om 18 500 kronor för avlönande
enligt gällande grunder av präster, som är anställda i styrelsens
tjänst i utlandet;
c) att för anlitande av biträde vid handläggningen inom
vederbörande statsdepartement av kyrkliga ärenden må för
budgetåret 1961/62 ur kyrkofonden utgå högst 50 000 kronor;
d)
att från kyrkofonden må till åttonde huvudtitelns
reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga överföras ett belopp av 86 000 kronor;
e) att ur kyrkofonden må från och med den 1 juli 1961
tills vidare enligt av mig förordade grunder dels utgå ersättning
åt präst, som genomgår utbildning till präst för
döva, dels ock bestridas kostnaderna för anordnande av
sådan utbildning;
f) att ur kyrkofonden må för budgetåret 1961/62 utgå
bidrag till Svenska diakonsällskapet med högst 50 000 kronor
till bestridande av kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet;
g) att ur kyrkofonden må till resekostnader m. m. för
svenska kyrkans representanter vid Kyrkornas världsråds
generalförsamling i New Dehli hösten 1961 utgå bidrag av
25 000 kronor;
h) att ur kyrkofonden må för underhållsarbeten i lokalerna
för domkapitlet i Göteborg utgå ett belopp av 3 000
kronor;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring
i prästlönereglementet, som föranledes av vad som
föreslagits under punkten a), samt i övrigt vidtaga de författningsändringar
och utfärda de bestämmelser, som föranledes
av vad departementschefen i det föregående förordat.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de i förevarande del
av propositionen framlagda förslagen.
I anledning av motionerna 1:561 och II: 668 angående anslag ur kyrkofonden
till avlöning av Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräst i
Hamburg vill utskottet ytterligare understryka den uppfattning åt vilken
utskottet givit uttryck i sitt utlåtande nr 19 år 1960. Det är därför med
beklagande utskottet konstaterat, att departementschefen ej funnit möjligt
att åtminstone i någon mån tillgodose de av utskottet år 1960 framförda
önskemålen. Ehuru utskottet inser, att den principiella frågan om
anslag till en sammanslutning av den natur Evangeliska fosterlandsstiftelsen
utgör kan vålla svårigheter, vill utskottet ifrågasätta om icke en lösning
som tillgodoser utskottets önskemål är möjlig. Utskottet vill därvid
särskilt framhålla, att ändamålet i fråga — främjande av sjömansvården
— utan tvekan faller inom ramen för de ändamål kyrkofonden anses kunna
tillgodose samt att sjömansvården i viss mån intager en särställning.
Beträffande frågan hur en sådan lösning, som nyss sagts, skall utformas
är utskottet icke berett att taga slutlig ställning. Utskottet framförde föregående
år den tanken att ökade medel kunde ställas till förfogande för
svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse med medgivande för styrelsen att i
viss utsträckning bidraga även till kostnaderna för sjömansvård som bedrives
genom andra samfund än svenska kyrkan. Av propositionen framgår
att sjömansvårdsstyrelsen icke har någon erinran mot ett sådant system.
Genom föreskrifter torde möjlighet finnas att bereda sjömansvårdsstyrelsen
insyn i de anslagna medlens användning. Det torde även vara
möjligt att föreskriva att avlöningsbidrag skall avse prästvigd befattningshavare.
En lösning enligt nu skisserade linjer skulle enligt utskottets mening
vara ägnad att i väsentliga avseenden undanröja de principiella hinder som
ansetts föreligga för bidrag ur kyrkofonden till Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Även andra lösningar än den nyss angivna torde stå till buds. I de vid
föregående års riksdag väckta motionerna i detta ämne upplystes sålunda
att samarbete förekommer mellan svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
och Evangeliska fosterlandsstiftelsen då det gäller sjömansvården. Enligt
utskottets mening borde det ej anses uteslutet med en sådan form av samverkan
att sjömansvårdsstyrelsen anställde — såvitt nu är i fråga — den för
sjömansvården i Hamburg erforderlige prästerlige befattningshavaren och
även ansvarade för vederbörandes lön, under det att verksamheten i övrigt
omhänderhades av Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Med ett sådant system
skulle det uppenbarligen ej möta principiella betänkligheter att anslå medel
ur kyrkofonden såsom bidrag till vederbörande sjömansprästs avlönande.
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
Huruvida en samverkan av detta slag är möjlig att genomföra är svårt för
utskottet att bedöma. Parternas egen inställning spelar här en avgörande
roll. Såvitt utskottet kan finna skulle emellertid en lösning enligt dessa
linjer vara till fördel, såväl för Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som skulle
få någon ekonomisk lättnad, som för sjömansvårdsstyrelsen, som — enligt
vad stiftelsen antytt — eljest står inför eventualiteten att behöva övertaga
hela det ekonomiska ansvaret för den av stiftelsen i bland annat Hamburg
bedrivna verksamheten. Huruvida sjömansvårdsstyrelsen på grund av ett
åtagande att svara för avlöningen av sjömansprästen i Hamburg bör erhålla
ytterligare bidrag ur kyrkofonden får givetvis prövas i vanlig ordning
— senast i samband med prövningen av anslagsfrågor inför budgetåret
1962/63 — men utskottet förutsätter att vid prövningen kommer att beaktas,
att ett sådant bidrag kan utgöra ett villkor för åtagandet och att,
om bidrag ej erhålles, verksamheten i fråga kan komma att helt upphöra
eller i ekonomiskt hänseende helt överflyttas på sjömansvårdsstyrelsen.
Av motionerna 1:562 och II: 667, i vad däri framställts yrkande om undersökning
angående möjligheterna att ur kyrkofonden kunna tilldela Sköndalsinstitutet
anslag för avlönande av den vid institutet anställde direktorn,
framgår att visst anslag ur kyrkofonden redan utgår såsom bidrag till direktors
lön. På grund härav skulle kunna göras gällande att hinder av principiell
natur ej möter mot att taga kyrkofondsmedel i anspråk för hela avlöningen
till direktor. Ett sådant betraktelsesätt synes dock utskottet icke riktigt. Den
vid Sköndalsinstitutet bedrivna verksamheten är, såsom framgår av den
föregående redogörelsen, av mångskiftande slag. Direktor har att i större
eller mindre utsträckning öva tillsyn över hela denna verksamhet, som emellertid
endast till en begränsad del kan sägas vara av sådan art att den faller
inom ramen för de ändamål kyrkofondsmedel anses böra tillgodose. Enligt
utskottets mening föreligger för närvarande icke skäl att verkställa en undersökning
med det av motionärerna angivna syftet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition i
den del densamma behandlats av tredje lagutskottet;
B. att motionerna I: 561 och II: 668 i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna I: 562 och II: 667 i vad desamma behandlats
av tredje lagutskottet icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald*, Grym, Göran Karlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Ernst Olsson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg*, fru Torbrink, herrar
Jansson i Benestad, Persson i Tandö, Hammarberg, Tobé och Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:150 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden rrv. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten