Utlåtande i anledning av motioner om ändring i bestämmelserna angående folkbokföring av patienter i familjevård. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 284 i första kammaren av herrar Birke och Kaijser samt nr 255 i andra kammaren av fru Lewén-Eliasson.
1961-03-23 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1961:12, Utlåtande i anledning av motioner om ändring i bestämmelserna angående folkbokföring av patienter i familjevård. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 284 i första kammaren av herrar Birke och Kaijser samt nr 255 i andra kammaren av fru Lewén-Eliasson.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av motioner om ändring i bestämmelserna
angående folkbokföring av patienter i familjevård.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 284 i första kammaren av herrar Birke och Kaijser
samt nr 255 i andra kammaren av fru Lewén-Eliasson.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan ändring i folkbokföringsförordningen
att vistelse å familjevårdshem icke måtte föranleda mantalsskrivning
i den kommun där hemmet är beläget.
Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtats yttranden från socialstyrelsen och statistiska centralbyrån varjämte
Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle avgiva yttrande.
En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas här nedan.
Gällande rätt
Enligt 36 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1966 skall fysisk
person mantalsskrivas i det distrikt och å den fastighet, där han den 1
november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd. Beträffande
kyrkobokföring gäller enligt 13 § 1 mom. samma förordning såsom huvudregel
att envar skall kyrkobokföras i den församling, där han är bosatt, och
enligt 2 mom. i samma paragraf skall en person, bortsett från vissa undantagsfall,
anses bosatt å den fastighet, där han regelmässigt vistas.
I 14 § folkbokföringsförordningen göres vissa undantag från huvudregeln
i 13 § 9 mom. Undantagen avser personer som intages å sjukvårdsinrättning
eller ålderdomshem eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller
straffanstalt. För dessa fall föreskrives, att intagningen ej skall medföra
förändring i avseende å vederbörandes kyrkobokföring, såvida icke under
tiden sådana förhållanden inträffar, att han på grund därav bort, därest han
ej varit intagen å inrättningen eller anstalten, annorstädes kyrkobokföras.
I 22 § socialhjälpslagen lämnas föreskrifter angående ersättningsskyldighet
mellan kommuner för jämlikt 12 § utgiven socialhjälp till i riket
mantalsskriven svensk medborgare. Huvudregeln är att kostnaderna för
dylik socialhjälp skall bäras av den kommun, där den som erhållit hjälpen
är mantalsskriven för det år hjälpen utgivits.
Bihang till riksdagens protokoll 1061. 9 samt. 3 avd. Nr 12
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
Emellertid har i förstnämnda paragraf i socialhjälpslagen jämväl intagits
undantagsbestämmelser för att under vissa angivna omständigheter upphäva
mantalsskrivningens verkan i fråga om ersättningsskyldigheten mellan
kommunerna. Av dessa undantagsbestämmelser avser punkt a) svensk medborgare,
som, efter att ha varit intagen å bland annat sjukvårdsinrättning,
genom inrättningens försorg för fortsatt vård överlämnats till enskilt hem
eller vårdhem under villkor, att han fortfarande skall stå under inrättningens
tillsyn, d.v.s. just de patienter som avses i motionerna. Dessa skall enligt
folkbokföringsförordningen mantalsskrivas i den kommun där de är bosatta,
d.v.s. där det enskilda hem och vårdhem, till vilket de överlämnats, är beläget.
I dessa fall äger emellertid mantalsskrivningskommunen för socialhjälp
utgiven jämlikt 12 § socialhjälpslagen erhålla ersättning av den
kommun, där hjälptagaren senast mantalsskrivits på annan grund än sådan
vistelse eller inackordering i enskilt hem eller vårdhem, som kommit till
stånd på sätt ovan angivits.
Nyssnämnda undantagsbestämmelse i 22 § socialhjälpslagen avser enbart
socialhjälp enligt 12 § samma lag, d.v.s. sådan socialhjälp som det enligt lag
åligger kommun att utgiva (s.k. obligatorisk socialhjälp). För socialhjälp
som utges enligt 13 § samma lag (s.k. frivillig socialhjälp) finnes ingen
motsvarande undantagsbestämmelse.
I detta sammanhang måste uppmärksammas även lagen den 30 juni 1947
om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Enligt
denna lag åligger det kommunen att svara för viss del av kostnaderna för
folkpensionsförmåner (tilläggspensioner, hustrutillägg, vårdtillägg och kommunala
bostadstillägg samt indextillägg till grundpensioner och hustrutilllägg)
som utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade
personer. Denna lag innehåller icke något stadgande av motsvarande
innebörd som nämnda undantagsbestämmelse i 22 § socialhjälpslagen.
Motionerna
Motionärerna anför följande.
Det är numera vanligt att patienter inom mentalsjukvården placeras i
familjevård. Detta gäller patienter som omhändertagits på statliga mentalsjukhus
men också genom landstingens motsvarande sjukvårdsinrättningar.
Ibland sker detta i rehabiliteringssyfte som ett första steg mot utskrivning
och återgång till produktionen. Betydligt oftare är det emellertid fråga om
varaktig vård under denna form, vilken inte sällan avbrytes för återintagning
på sjukvårdsinrättning.
Samtliga patienter i familjevård får regelbunden tillsyn av såväl läkare
som sköterska, och denna vårdform blir på så sätt ett värdefullt komplement
till den slutna mentalsjukvården.
Det har visat sig ändamålsenligt att söka dessa familjevårdshem ute på
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
3
landsbygden, där lämpliga arbetsuppgifter kan bjudas patienterna och där
man har tillräckligt rymliga bostäder för att ta emot vederbörande. Genom
myndigheternas tolkning av folkbokföringsförordningen synes detta emellertid
ha kommit att försvåras avsevärt. Det har sålunda hänt upprepade
gånger att familjevårdspatients hemkommun anfört besvär över mantalsskrivningen
och på detta sätt fått vederbörande överförd och mantalsskriven
i vistelsekommunen, d.v.s. där familjevårdshemmet finns. Besvär hos
länsstyrelse har avvisats med stöd av kommentarer till 14 § 6 mom. i folkbokföringsförordningen
och med åberopande av kammarrättsutslag från
1932 resp. 1944.
Genom den så tillämpade ordningen övergår ansvaret för kostnaderna
såväl i familjevårdshemmet som vid en eventuell återintagning på sjukhuset
till den kommun där familjevårdshemmet ligger. I de fall vederbörande
icke uppbär ersättning från sjukkassa eller har folkpension kan
dessa kostnader bli nog så kännbara och försvåra anskaffandet av lämpliga
hem och därigenom hindra utvecklingen av en vårdform som visat sig ändamålsenlig.
Remissyttranden
Socialstyrelsen hänvisar till undantagsbestämmelsen i 22 § socialhjälpslagen
och anser att denna bestämmelse tillgodoser det med motionerna avsedda
syftet. Samtidigt anmärkes emellertid, att motsvarande reglering
saknas beträffande vissa pensionsförmåner.
Landskommunernas förbund vitsordar i huvudsak riktigheten av vad
motionärerna anfört därom att myndigheternas tolkning av 14 § 6 mom.
folkbokföringsförordningen är ägnad att försvåra anskaffningen av lämpliga
familjevårdshem. Efter att ha konstaterat att 22 § socialhjälpslagen ger
den kommun där hemmet är beläget möjlighet att få ersättning för obligatorisk
socialhjälp påpekar förbundet att motsvarande möjligheter ej finns
då det gäller frivillig socialhjälp. Härefter anföres.
När behov av socialhjälp uppkommer för familjevårdspatienter torde
oftast just 13 § socialhjälpslagen vara tillämplig, och det ligger nära till
hands att socialnämnden i vistelsekommunen i dessa fall är mer än vanligt
restriktiv vid prövningen av hjälpbehovet. Detta är emellertid inte i och
för sig ägnat att försvåra anskaffningen av lämpliga familjevårdshem. Av
betydelse i sådant avseende är däremot att patientens mantalsskrivning i
den kommun, där familjevårdshemmet är beläget — de fall denna kommun
är en annan än den i vilken patienten var mantalsskriven före intagningen
— oftast medför att den nya mantalsskrivningskommunen får vidkännas
ökade utgifter i form av kommunal andel i kostnaderna för patientens folkpension.
Här ifrågavarande klientel åtnjuter i stor utsträckning folkpensionsförmån
av något slag, och med nuvarande grunder för fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen (i
regel faller mellan 50 och 60 procent av kostnaderna för inkomstprövade
folkpcnsionsförmåner på kommunerna) kan detta innebära en märkbar
ökning av den ekonomiska belastningen för mantalsskrivningskommunen.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
Familjevårdshemmen är till större delen belägna på landsbygden i mentalsjukhusens
och de större städernas omgivning, och det blir sålunda landskommunerna
inom dylika regioner som får mest känning av en sådan ökad
belastning. Nämnda förhållanden medför givetvis att invånarna i dessa kommuner
blir mindre benägna att medverka till upplåtande av hem för familjevård,
vilket försvårar anskaffningen av för denna vårdform lämpliga hem.
önskvärt är därför att gällande bestämmelser ändras på sådant sätt att
dessa olägenheter avlägsnas. Enklast torde detta ske på det av motionärerna
föreslagna sättet. Den kontrollerande familjevården synes i folkbokföringshänseende
böra likställas med sådan anstaltsvård, som omförmäles
i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen. För en sådan likställighet talar
för övrigt det förhållandet, att den som överflyttats till familjevård alltjämt
är inskriven som patient och står under anstaltens kontroll och tillsyn. Hans
mer eller mindre tillfälliga vistelse i familjevårdshemmet synes då inte
heller böra läggas till grund för mantalsskrivning.
Förbundet tillstyrker alltså det i motionerna framlagda förslaget.
Statistiska centralbyrån framhåller i sitt yttrande, att den fråga motionerna
avser redan är föremål för utredning genom uppbördsorganisationskommittén,
och anser därför att motionerna icke bör föranleda någon åtgärd.
I yttrandet anföres bl.a. följande.
Den av motionärerna berörda frågan har tidigare behandlats i socialvårdskommitténs
betänkande med utredning och förslag angående lag om
socialhjälp m.m. (SOU 1950: 11 s. 236 ff). Kommittén gick emellertid betydligt
längre än motionärerna och föreslog, att sådana särbestämmelser,
vartill motionärerna syftar, skulle tillämpas icke endast inom mentalsjukvården
utan för envar patient, som varit intagen på sjukvårdsanstalt och
överlämnats till enskilt hem för fortsatt vård. Vidare föreslog kommittén, att
motsvarande skulle gälla även för patient, som för vård mottagits i enskilt
hem utan föregående intagning å sjukvårdsanstalt. Slutligen ville
kommittén med enskilt hem jämställa av enskild person eller sammanslutning
ordnad vårdanstalt för sjuka.
Det spörsmål, som motionärerna belyst, utgör således endast en detaljfråga
i den del av socialvårdskommitténs förslag, som behandlade mantalsskrivningen
av personer som för vård vistades i enskilt hem.
På grund av att kommitténs förslag i dess helhet i vad det avsåg ändrade
regler för folkbokföringen ansågs vara i behov av prövning även ur andra
synpunkter än vad som kunde befinnas lämpligt för socialvården, lades
det icke till grund för lagstiftning i samband med antagandet av 1956 års
lag om socialhjälp (prop. 177/1955).
Frågan ligger nu under uppbördsorganisationskommitténs bedömande
i ett större sammanhang och bör enligt centralbyråns uppfattning icke
utbrytas och göras till föremål för särbehandling.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
5
Utskottet
Av den föregående redogörelsen framgår, att de av motionärerna berörda
bestämmelserna i folkbokföringsförordningen, såvitt avser socialhjälp som
utgivits enligt 12 § socialhjälpslagen, icke kan medföra de i motionerna
påtalade konsekvenserna. Beträffande socialhjälp som utgivits enligt 13 §
nyssnämnda lag ävensom vissa pensionskostnader kan samma bestämmelser
däremot medföra att den kommun, där familjevårdshemmet är beläget, belastas
med vissa utgifter, för vilka kommunen ej äger uppbära ersättning
från annan kommun.
I den mån ifrågavarande bestämmelser i folkbokföringsförordningen försvårar
anskaffandet av familjevårdshem är det enligt utskottets mening av
vikt att bestämmelserna snarast möjligt ändras eller att menliga följder
av dessa på annat sätt förhindras. Att klarlägga i vilken utsträckning de nu
gällande bestämmelserna har sådana menliga verkningar som nyss sagts
torde ej vara möjligt. Uppenbart är dock att en viss risk föreligger för en
sådan inverkan, och detta bör enligt utskottets mening föranleda att frågan
om författningsändringar närmare överväges. Därvid bör även avgöras huruvida
en ändring bör ske i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen — i
vilket fall ändringen får konsekvenser även för socialhjälp som utgives enligt
13 § socialhjälpslagen — eller om ändring bör ske enbart i lagen den
30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
Med hänsyn till omfattningen av det uppdrag som åvilar uppbördsorganisationskommittén
och förevarande frågas ganska begränsade räckvidd
föreligger enligt utskottets mening skäl att upptaga frågan till särskild behandling
utan samband med nämnda kommittés arbete på utformandet av
en ny folkboksföringsförfattning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna I: 284
och 11:255.
Stockholm den 23 mars 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald*, Grym, Kristiansson, Ebbe Ohlsson*,
Åkesson, Åke Larsson*, Ernst Olsson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg*, Persson i Tandö, Bengtsson
i Göteborg, Mattsson, fru Ekroth, herrar Hammarberg och Tobé.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
(..
ib
■V '' ■ V t
.. ■ • ‘ .htutllig
b -it: : • HlU -.p -ihioi
Isii
*». .1:: :
.
■ 2 ■
* >:. I /
i
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:151 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden rrv. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten