Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående upphävande av 31 § lagen om allmänna vägar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 82 i första kammaren av herr Sveningsson och nr 101 i andra kammaren av herr Stiernstedt.

1961-04-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:14, Utlåtande i anledning av motioner angående upphävande av 31 § lagen om allmänna vägar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 82 i första kammaren av herr Sveningsson och nr 101 i andra kammaren av herr Stiernstedt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr llf år 1961

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av motioner angående upphävande av 31 §

lagen om allmänna vägar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 82 i första kammaren av herr Sveningsson och

nr 101 i andra kammaren av herr Stiernstedt.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes — med huvudsaklig motivering

att 31 § lagen om allmänna vägar är otidsenlig och att däri stadgat

förfarande är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt — att riksdagen

måtte för sin del besluta, att nämnda lagrum skall upphöra att gälla.

De närmare skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande redovisas

i huvudsak nedan.

över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från Göta hovrätt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt länsstyrelserna i Östergötlands, Värmlands och Västemorrlands län.

Gällande rätt och historik

31 § lagen den SO juni 191^.3 om allmänna vägar har följande lydelse.

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord

eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med fastighetens

ägare icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej

upplåtelse av sådan rätt finnes lända ägaren till märkligt men, äger bestämma,

att upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att

föreskriva, i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas

samt till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,

som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller

stentäkt.

Vägsynenämnd skall, enligt 54 § lagen om allmänna vägar, bestå av ordförande

och två ledamöter och utses för varje vägnämndsområde samt för

stad, där väg finnes, och stadsliknande samhälle, som är väghållare. Medan

vägnämndema, som är kommunalvalda, har till uppgift att på olika sätt

verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses,

kan vägsynenämndemas uppgift huvudsakligen sägas vara att avgöra vissa

tvister mellan väghållare och fastighetsägare (se 29—31, 33, 36, 39 och

76 §§ nyssnämnda lag). Enligt 55 § samma lag förordnas ordförande och

en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för envar av dem av länsstyrelsen,

medan en ledamot jämte suppleant för honom väljes, inom väg
Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr llf

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

nämndsområde av vägnämnden samt i stad eller stadsliknande samhälle av

den myndighet, som utövar dess beslutanderätt.

Besvär över beslut av vägsynenämnd prövas av länsstyrelsen, varifrån

talan fullföljes till regeringsrätten.

Rätten för väghållare att taga väghållningsämne å annans mark står

kvar sedan natura väghållningens tid. 25 kap. 12 § byggningabalken stadgade

: ”Till landsväg må sand och ris tagas.” Enligt 1891 års väglag (33 §) ankom

det på häradsrätt att avgöra tvist mellan jordägare och väghållare angående

platsen för utövandet av rätten att taga väglagningsämnen samt

angående ersättningens belopp.

Den s. k. vägkommissionen ansåg i sitt år 1916 framlagda förslag till

ny väglag, att alla bestämmelser om hämtning av väghållningsämnen borde

utsöndras ur väglagen och, vad anginge annan mark än kronans, inrymmas

i expropriationslagstiftningen. Ej heller 1920 års vägsakkunniga intog i

sitt förslag några stadganden i fråga om rätt att taga väghållningsämnen.

1929 års vägsakkunniga, vilkas förslag lagts till grund för 1934 års väglagstiftning,

fann däremot (se SOU 1932: 21 s. 92), att väghållare genom

bestämmelser i väglagen borde beredas möjlighet att i en enklare ordning

än den i fråga om expropriation föreskrivna förskaffa sig grus och andra

ämnen, av vilka han har behov för fullgörande av sin skyldighet att bygga

och underhålla väg. De sakkunniga fann det i 1891 års väglag anvisade förfarandet

inför häradsrätt vara tidsödande och dyrbart och ansåg ett snabbare

och billigare förfarande kunna åstadkommas genom att bestämmanderätten

anförtroddes den av de sakkunniga föreslagna vägnämnden.

Förslaget i denna del mötte viss kritik vid remissbehandlingen. Från ett

par håll hävdades, att jordägare bör vara berättigad att få ersättningsfrågan

prövad av expropriationsnämnd eller domstol. Kammarkollegiet ansåg

rätt att taga ämnen till vägs byggande böra tvångsvis kunna förvärvas

allenast genom expropriation men fann sig —- under förutsättning att i

lagen angavs att juridisk sakkunskap skall vara representerad i vägnämnden

— icke behöva hysa ”en eljest befogad” tveksamhet mot tillrådligheten

av de föreslagna bestämmelserna vad angick tagande av väghallningsämnen

till underhåll av väg.

I propositionen nr 21/1934 med förslag till lag om allmänna vägar m. m.

förklarade sig departementschefen (s. 144) dela de sakkunnigas uppfattning

i fråga om rätt för väghållare att förskaffa sig ämnen erforderliga för

underhåll av väg men ansåg beträffande rätt att till byggande av väg taga

grus m. m. å annans mark i likhet med kammarkollegiet sådan rätt böra

kunna förvärvas allenast genom expropriation.

Vid lagrådsbehandlingen fann tre ledamöter av rådet tillräckliga skäl icke

föreligga att för väghållarens räkning anordna det föreslagna särskilda förfarandet.

De inom lagrådet framförda invändningarna (se NJA II 1935

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr llf år 1961

3

s. 114—115) föranledde emellertid ej ändring i förslaget. Ifrågavarande bestämmelser

intogs i 42 § av 1934 års väglag.

Detta stadgande inflöt utan närmare motivering i sak oförändrat i 31 §

nu gällande väglag.

Vad ovan sagts angående tidigare gällande lagstiftning avser icke rätt

att taga väghållningsämnen från kronan tillhörig mark. För sådan rätt har

gällt och gäller alltjämt särskilda bestämmelser.

Motionerna

Motionärerna betecknar innehållet i 31 § väglagen som ett uppseendeväckande

avsteg från gällande regler om förfarandet vid andra med expropriation

jämförbara upplåtelser av rätt till fast egendom. Bestämmelsen

betecknas som otillfredsställande i följande två avseenden.

”För det första finns det ur samhällets synpunkt icke någon anledning att

tvinga i princip vilken fastighetsägare som helst, som på sin mark har tillgång

till jord, sand, sten eller grus, att avstå sådant material till väghållarna.

Alla de nämnda nyttighetema torde alltid finnas att köpa på allmänna

marknaden. Förhållandena voro naturligtvis annorlunda vid den tidpunkt,

då bestämmelsen tillkom (1891). Då var väghållaren ofta beroende av att

kunna ta väghållningsmaterial i vägens närhet. Med bilismens och teknikens

utveckling är så ej längre förhållandet. — För det andra är själva förfarandet

ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande utformat. Här föreligger

en form av expropriation, där flera av de garantier som eljest tillförsäkrats

den enskilde vid sådana förfoganden saknas. Vägsynenämnden, som

vid oenighet bestämmer villkoren för exploateringen, har en sammansättning

som gör att väghållarens synpunkter ofta måste sammanfalla med

nämndens, eller i varje fall med dess majoritets. Hur oförvitliga vägsynenämndens

ledamöter än må vara, utgör redan det förhållandet att detta

organ står väghållaren så nära en fara för objektiviteten i deras bedömanden.

Härtill kommer att besvär över nämndens avgöranden prövas, icke av

domstol utan av en administrativ myndighet, som även i andra avseenden

är starkt engagerad i vägplaneringsfrågor. Först i högsta instans komma

frågorna under domstols ögon.”

Motionärerna anser att, om möjligheten för väghållare att tvångsvis erhålla

rätt att taga väghållningsämnen skall bibehållas, förfarandet bör ordnas

så att bättre garantier skapas för tillvaratagande av den enskildes rätt.

Ett regelrätt expropriationsförfarande liksom då väghållningsmaterial

skall tagas i anspråk för byggande av allmän väg finner motionärerna ligga

närmast till hands. I vilket fall som helst, hävdas det, bör ersättningsfrågorna

avgöras av domstol.

Med hänvisning till att icke någon f. n. verksam kommitté synes ha i

uppdrag att reformera 31 § allmänna väglagen hemställes i motionerna,

”att riksdagen måtte för sin del besluta att 31 § lagen om allmänna vägar

skall upphöra att gälla”.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1^ år 1961

Yttranden

Göta hovrätt och länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig positiva till

motionernas syfte och förordar, att den väckta frågan göres till föremål

för utredning. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker, att ifrågavarande

bestämmelse överses. Styrelsen har emellertid en något annan

inställning till frågan än motionärerna och anser att översynen bör avse

dels frågan huru uttagande av såväl vägbyggnads- som vägunderhållsmaterial

samt ersättning härför lämpligen bör regleras — därvid styrelsen

förordar ett förenklat expropriationsförfarande — dels frågan om huru rätten

till röjning, uppsättande av snöskärmar o. d. bör bestämmas. Länsstyrelserna

i Värmlands och Västernorrlands län finner motionärernas invändningar

mot stadgandet ej bärande och avstyrker motionerna. Samma uppfattning

företräder väg förvaltningarna i Östergötlands och Västernorrlands

län, vilka avgivit särskilda, vid respektive länsstyrelses utlåtande fogade

yttranden.

Göta hovrätt uttalar, att de erinringar som under förarbetena riktades

emot motsvarande bestämmelse i 1934 års väglag nu mera än då synes vara

berättigade, och fortsätter:

.Med tanke på utvecklingen på vägväsendets område vill hovrätten ifrågasätta

om överhuvud numera behov föreligger av ett tvångsförfarande för

tagande av material till underhåll av allmän väg; tillgängliga uppgifter om

omfattningen av vägsynenämndemas verksamhet synes tyda på att detta

icke är fallet. Skulle det vid en utredning, som är nödvändig för att kunna

besvara denna fråga, visa sig att ett sådant behov föreligger, synes detta

behov fullt ut tillgodoses i den ordning, som angives i lagen om expropriation

i dess nuvarande lydelse (1 § p. 2 och 6), och några särbestämmelser

således icke vara erforderliga. Som skäl för den nuvarande särbestämmelsen

torde icke kunna åberopas, att man behöver ett snabbare förfarande

än vid expropriation, ty vägsynenämnds beslut kan överklagas — till länsstyrelsen

och regeringsrätten — och någon möjlighet såsom vid expropriation

att medgiva omedelbart besittningstagande finnes ej. Hovrätten tillstyrker

alltså att en utredning i motionernas syfte kommer till stånd.

Samtliga remissinstanser gör vissa uttalanden angående den hittillsvarande

omfattningen av vägsynenämndemas ifrågavarande

verksamhet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför sålunda:

Vägsynenämndema ha alltsedan tillkomsten av 1943 års väglag icke anlitats

i någon nämnvärd omfattning. I vad avser rätt till materialtäkt och

ersättning härför har under femårsperioden 1956—1960 förekommit sammanlagt

13 fall som hänskjutits till vägsynenämnd för avgörande. Av dessa

hänför sig tio fall till två län. Totala antalet uppgörelser om materialtäkt

kan för en medelstor vägförvaltning beräknas uppgå till ungefär 20 å 30

uppgörelser per år.--— Det övervägande antalet fall av materialtäkts

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1^ år 1961

5

förvärvande sker efter frivillig överenskommelse mellan väghållaren och

markägaren. I det fåtal fall, som påkallat vägsynenämnd, har det vanligen

varit svårigheterna att överenskomma om ersättning för det uttagna materialet

som påkallat frågans hänskjutande och har endast ett mycket litet

antal fall förekommit, då vägsynenämnd påkallats på grund av svårighet

för väghållaren att erhålla rätt att taga väghållningsmaterial.

Enligt yttrandena av länsstyrelsen och vägförvaltningen i Östergötlands

län finnes inom länet 14 vägsynenämnder, av vilka flertalet ej torde haft

något enda ärende att handlägga under de senaste tio åren, och har vägförvaltningen

enligt vad som kunnat utrönas endast i ett fall efter vägväsendets

förstatligande behövt anlita vägsynenämnd för att erhålla tillgång till

viss grusförekomst.

I en länsstyrelsens i Värmlands län utlåtande bilagd promemoria från

vägförvaltningen i samma län har sedan år 1955 endast i sju fall fråga om

materialtäkt hänskjutits till vägsynenämnd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att, såvitt kunnat utrönas,

ifrågavarande bestämmelse ej behövt tillämpas i länet sedan tillkomsten

av nu gällande allmänna väglag.

Motionärernas uppfattning rörande väg hållarens behov av att

genom ett enklare förfarande än expropriation erhålla

tillgång till material för vägs underhåll har föranlett

följande uttalanden i yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför:

I vissa fall kan stora svårigheter för väghållaren föreligga att erhålla

tillgång till materialtäkt inom rimligt avstånd. Sådana fall kan inträffa

exempelvis vid intagning av enskild väg till allmänt underhåll eller inom

större skogsområden med endast en markägare. Därtill kommer att överenskommelse

om ersättning för materialuttaget kan vara svår att bestämma

i brist på jämförelsematerial. I sådana fall kan det vara av stort värde

för båda parter att kunna hänskjuta frågan till sådant organ, som utan allt

för stor tidsutdräkt eller kostnad kan avgöra rätt till samt villkor och ersättning

för uttag av väghållningsmaterial. Väglagen synes därför även i

framtiden böra innehålla bestämmelser, som bereder väghållaren möjlighet

att i enklare ordning än den i fråga om expropriation föreskrivna, förskaffa

sig väghållningsmaterial, som erfordras för vägunderhållet.

Vägförvaltningen i Östergötlands län finner det uppenbart, att väghållare

fortfarande — trots bilismens och teknikens utveckling — är beroende

av att för vägunderhållets fullgörande inom de begränsade medelsramar

som står till förfogande äga tillgång till materialförekomster, som kan utnyttjas

med minsta möjliga transportkostnad. Vägförvaltningen påpekar

vidare, att i ett flertal fall frivilliga underhandlingar om att till skäligt pris

få uttaga material underlättas därigenom att fastighetsägarna ägt känne
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11+ år 1961

dom om vägförvaltningens möjlighet att hänskjuta prisfrågan till vägsynenämnd.

Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig icke dela motionärernas

åsikt, att det med hänsyn till tillgången på material för vägunderhåll i allmänna

marknaden numera skulle saknas anledning att tvinga fastighetsägare

att avstå sådant material. Förhållandena är enligt länsstyrelsen mycket

olika inom skilda delar av landet. Inom bristområde skulle, säger länsstyrelsen,

säkerligen stora svårigheter uppstå att inom rimliga. avstånd

från förbrukningsplatsen erhålla tillgång till lämpliga materialintäkter,

om 31 § väglagen upphävdes.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län hänvisar till följande uttalande av

väg förvaltningen i länet.

Det allmänna vägnätet täcker med ett rutnät praktiskt taget hela landets

yta. Tillgången på grusmaterial av lämplig sammansattnmg vanerar avsevärt

och är i vissa områden påtagligt knapp. Det ar enligt vagforvaltnmgens

mening nödvändigt för att vägunderhållet skall kunna bedrivas rationellt

att möilighet finnes att tvångsvis ta i anspråk lämpligt vagmatenal, da

sådant icke genom frivillig överenskommelse kan erhållas. Att sasom mo ionl^Så

ÄrSIr helt slop! bestämmelserna H 31 skulle med säkerhet medföra

betydande transportkostnader, vilka i detta sammanhang maste ha

föras till helt improduktiva kostnader. . „

Motionärerna hänvisa till möjligheten att genoni expropnatioi^^

material där frivillig överenskommelse icke kan traffas. Därest grusfyn

digheter av tillräcklig storlek och enhetlig sammansättmngfunnesatttin
P

•» _____• i.____nvinm riq romnt TTMprt.al ot. el v do sfrustcisr som

inom Vasternorrlands ian utnyttjas iui ndmaLcummg ö f «

underhåll, är emellertid av så ringa storleksordning att det knappast skulle

vara rimligt att behöva tillgripa den mycket tidsödande och dyrbara Procedur,

som en expropriation innebär, för att få utnyttja ett sadant grus g.

Därtill kommer, att grustagens sammansättning ofta varierar^sa att ett

till synes lämpligt grustag snabbt kan forandras och tdlialligt. eller till

och med definitivt, icke kan utnyttjas for kross,grusframstaltamg. I ett

sådant läge är det alldeles uppenbart av vitalt intresse att ha möjlighet att

snabbt skaffa ersättning.

Angående rättssäkerhetssynpunkten anför remissinstanserna

följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar:

Av de under tidsperioden 1956—1960 till vägsynenämnd hänskjutna 13

fallen har i 7 fall besvär över nämndens avgörande!! provats av vederbörande

länsstyrelse. Av dessa besvär har endast ett föranlett länsstyrelsen

att göra ändring i villkoren för uttag medan fem besvär icke föranlett

någon ändring av nämndens beslut och ett annu icke avgjorts. I tre fall har

besvären fullföljts hos Kungl. Maj:t och i ett av dessa har Kungl. Maj .t

bestämt högre ersättning för uttaget material an lansstyrelsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1961

7

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Länsstyrelsen har sig icke bekant fall av brister i förfarandet som klart

kan hänföras till gällande bestämmelser. Länsstyrelsen kan därför icke

dela motionärernas åsikt att nu gällande förfarande kan anses ur rättssäkerhetssynpunkt

otillfredsställande. Skulle emellertid så anses vara fallet,

kan ifrågasättas om icke samma prövningsförfarande skulle kunna tilllämpas

som beträffande frågor om ersättning vid vägbyggnadsföretag. Enligt

23 § väglagen skall sådan ersättning, där ej överenskommelse om ersättning

träffats, underställas ägodelningsrättens prövning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner icke heller, att rättsskyddet

kan anses vara otillfredsställande reglerat enligt nu gällande ordning, och

framhåller, att länsstyrelsen enligt sin praxis förordnat enbart domare och

i ett fall en f. d. häradshövding till ordförande respektive suppleant för ordförande

i vägsynenämndema.

Utskottet

Som framgår av den tidigare redogörelsen hade den bestämmelse i 1934

års väglagstiftning som motsvarade 31 § i nu gällande lag om allmänna

vägar föregåtts av viss kritik under förarbetena. Inom lagrådet hade framhållits,

att bestämmelsen säkerligen varit behövlig på den tid då vägunderhållet

väsentligen fullgjordes in natura av jordägarna men hade en ringa

uppgift att fylla med de ändrade förhållanden som uppstått genom vägväsendets

och teknikens utveckling. Denna uppfattning har så till vida besannats

att enligt vad som framgår av i ärendet inhämtade yttranden den

nu gällande bestämmelsen åtminstone under senare år tillämpats i mycket

liten utsträckning.

Som skäl för stadgandets bibehållande har vissa remissinstanser gjort

gällande, bl. a., att det i särskilda fall kan vara av vikt för väghållaren att

utan tidsutdräkt få rätt att uttaga material för vägunderhåll fastställd.

Härutinnan bör emellertid bemärkas påpekandet i yttrandet från Göta hovrätt,

att beslut av vägsynenämnd kan överklagas i två instanser samt att

någon möjlighet såsom vid expropriation att medge omedelbart besittningstagande

ej föreligger.

De i motionerna framförda synpunkterna förtjänar otvivelaktigt beaktande.

Motionärernas hemställan, att riksdagen måtte omedelbart — och

således utan närmare utredning — för sin del besluta om upphävande av

ifrågavarande bestämmelse kan utskottet emellertid icke tillstyrka. Förutom

de överväganden som bör ske med hänsyn till vad i remissyttrandena

invänts mot motionärernas förslag torde, därest berörda stadgande skall

upphöra att gälla, frågan aktualiseras om vägsynenämndemas bibehållande

över huvud taget. Därest denna institution avskaffas bör, såsom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen anfört, ytterligare utredas hur frågor angå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

ende rätt till röjning vid väg, uppsättande av snöskärmar och de andra

ärenden med vilka nämnden haft att taga befattning framdeles skall regleras.

Utskottet vill alltså, utan att bestämt taga ställning till den genom

motionerna väckta frågan, förorda att densamma göres till föremål för utredning.

Utredningsuppdraget torde innefattas i de direktiv som lämnats

1960 års vägsakkunniga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 82 och II: 101, icke måtte

föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att motionerna jämte

detta utlåtande överlämnas till 1960 års vägsakkunniga.

Stockholm den 6 april 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Grym, Göran Karlsson*, Georg Carlsson,

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson*, Wirmark och Gunnar Pettersson*;
från

andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Andersson i

Ryggestad, Carlsson i Stockholm, Grebäck, Hammarberg, Tobé* och

Turesson.

• Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Alfa Boktr. AB, Sthlm 1961

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:157 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ökning av högsta tillåtna bredd å motorfordon. a1 i texten