Utlåtande i anledning av motioner angående byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän väg, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 513 i första kammaren av herr Georg Carlsson m. fl. samt nr 604 i andra kammaren av herrar Larsson i Norderön och Wahrendorff.
1961-04-06 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1961:16, Utlåtande i anledning av motioner angående byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän väg, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 513 i första kammaren av herr Georg Carlsson m. fl. samt nr 604 i andra kammaren av herrar Larsson i Norderön och Wahrendorff.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1961
1
]Sr 16
Utlåtande i anledning av motioner angående byggande av anslutningsväg
vid omläggning av allmän väg, m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 513 i första kammaren av herr Georg Carlsson m. fl. samt
nr 604 i andra kammaren av herrar Larsson i Norderön och Wahrendorff.
I motionerna hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
”anhålla om utredning och förslag rörande frågorna om ordnande av anslut - ningsväg vid anläggning av allmän väg och om ersättning för ekonomisk förlust
till följd av omläggning eller indragning av allmän väg”.
En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas här nedan.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Motionernas innehall.
Motionärerna anför.
De äldre allmänna vägarna ha vanligtvis en slingrande sträckning, som nära
ansluter till bebyggelsen. Vid ombyggnad måste en sådan väg ges en rakare
linjeföring och kommer därför att ligga ett stycke från de gårdar och gårdsgrupper,
som den förut passerat. Detta är till fördel ej endast för trafiken utan
ibland även för bebyggelsen, som därigenom kanske fredas från genomgående
intensiv biltrafik. I de flesta fall indrages den gamla vägen från allmänt underhåll
enligt bestämmelserna i 8 § väglagen.
I de punkter där den nya och den gamla vägen skilja sig från eller korsa
varandra ombyggas anslutningarna av vägförvaltningen om så erfordras av
trafiksäkerhetsskäl eller annan orsak. Däremot utför vägförvaltningen inga nya
anslutningar emellan de nämnda punkterna. Att döma av vissa rättsfall torde
nämligen skyldighet härtill icke föreligga.
Det skulle emellertid många gånger vara till fördel att så skedde. Genare och
bekvämare förbindelse mellan bebyggelsen och den nya vägen skulle kunna
erhållas, och vissa delar av den gamla vägen skulle bli obehövliga, varigenom
det enskilda vägunderhållet skulle minska i omfattning. Olägenheterna för den
berörda bygden av den gamla vägens indragande från allmänt underhåll skulle
sålunda bli mindre, d. v. s. mindre orsak till missnöje med uträtning av allmänna
vägar — särskilt bygdevägar — skulle föreligga.
Av sistnämnda skäl bör det enligt motionärernas mening åvila vägförvaltningarna
att anordna och bekosta de nya anslutningarna. Vidare borde i arbets
-
Bihang till riksdagens protokoll 1061. 0 samt. 3 avd. Nr 16
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1961
planer för vägars ombyggnad angivas var och hur de olika anslutningarna skall
utföras. En bestämmelse därom i lag eller författning synes motionärerna motiverad.
Yidare anföres.
Vid omläggning av allmän väg inträffar ej sällan att fastigheter belägna
invid den gamla vägen minska i värde till följd av omläggningen. Orsaken härtill
kan vara enbart det längre avståndet till allmän väg men också andra, t. ex.
att fastigheten blir förpliktigad att i betydande utsträckning svara för underhåll
av enskild väg. Av sistnämnda skälet är det angeläget att förutnämnda
spörsmål angående enskild anslutningsväg löses på sådant sätt att det ekonomiska
intrånget till följd av vägomläggningen blir så litet som möjligt.
För ekonomisk förlust, som förorsakas av omläggning eller nedläggning av
allmän väg, utgår enligt gällande rätt ej ersättning. Markägare som lider sådan
förlust får således själv bära denna. Enligt vår mening finns det anledning att
ifrågasätta, om en sådan ordning är konsekvent.
Enligt gällande lag skall ersättning utgå för det intrång, som markägare
åsamkas då mark tages i anspråk för allmän väg. Om tillkomsten av vägen därvid
bedömes vara till nytta för markägaren, jämkas ersättning i motsvarande
mån. Med hänsyn härtill synes rätt till ersättning för förlust till följd av indragning
eller omläggning av allmän väg vara befogad. Det kan inte anses riktigt
att fastighetsägare, vilkens fastighet genom omläggning eller nedläggning av
allmän väg erhåller sämre ekonomiskt läge, icke äger rätt till ersättning härför,
medan å andra sidan den, vilkens fastighet erhåller ett förbättrat ekonomiskt
läge, måste gälda detta genom jämkning av ersättningen för det intrång som
skett.
Gällande rätt m. m.
De av motionärerna berörda frågorna är ej direkt reglerade i lagen den 30
juni 1913 om allmänna vägar. Lagen innehåller emellertid en avdelning, som
bär rubriken ”Om enskilda utfartsvägar” och i denna avdelning upptages
(31 a—c §§) bestämmelser som har visst intresse i förevarande sammanhang.
Bestämmelserna tillkom år 1947 och trädde i kraft den 1 januari 1948. Till
grund för bestämmelserna låg ett av 1942 års stadsplaneutredning avgivet förslag
till byggnadslag m. m. (SOU 1945:15) samt en i anledning därav avgiven
proposition (nr 131/1947).
Bestämmelserna innehåller i korthet följande.
Om så befinnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest
av särskilda skäl, äger länsstyrelse förordna, att enskild väg ej må anslutas till
allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg
ej vidare må användas för ändamålet (31 a §). Kan till följd av sådant förordnande
fastighet, som haft utfartsväg till allmän väg, icke erhålla lämplig utfart
till sådan väg utan avsevärd kostnad för anläggning av ny eller ändrad väg för
ändamålet, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren för
sagda kostnad. Väghållaren, d. v. s. i regel staten eller en stad, äger själv bygga
nödig utfartsväg och äger härvid, i den män det erfordras, göra gällande den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1961
3
rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar, som tillkommer
ägare av fastighet för vars räkning vägen bygges (31 b § första stycket). Om
förordnande innebärande förbud mot utfart föranleder avsevärt men vid nyttjande
av fastighet, som haft utfartsväg till den allmänna vägen, är ägaren
berättigad till ersättning härför (31 b § andra stycket). Skulle förordnandet
föranleda synnerligt men är ägaren berättigad fordra att fastigheten skall
lösas (31 c §).
Av dessa bestämmelser och uttalanden vid deras tillkomst framgår bl. a.
följande.
Då en allmän väg gives ändrad sträckning eller indrages, kan detta vara till
förfång för de fastigheter, vilka varit belägna vid eller haft utfart till den allmänna
vägen. Någon ersättning för den skada fastigheterna härigenom lider
utgår icke enligt gällande rättspraxis. Om sålunda, t. ex., en affär är belägen
vid en allmän väg, som omlägges med påföljd att affärsläget försämras, kan
innehavaren ej härpå grunda någon rätt till skadestånd. Ej heller är en fastighetsägare,
som nödgas bygga ut en enskild väg för att få anslutning till den
allmänna vägen i dess nya sträckning eller söka sig utfart på annat sätt, i allmänhet
berättigad till ersättning härför. Ett förordnande enligt 31 a § kan
emellertid medföra att anläggandet av den nya eller ändrade anslutningsvägen
förorsakar fastighetsägaren extra kostnader. I sådant fall utgår ersättning enligt
31 b § men endast för de ökade kostnader som följer av det med stöd av 31 a §
meddelade förbudet. Ersättning utgår jämväl i fall då sådant förbud avser eu
redan befintlig väg. Beträffande fastigheter som tillkommit före den nya lagstiftningens
ikraftträdande gäller vissa undantagsbestämmelser som i någon
mån ökar förutsättningarna för rätt att erhålla ersättning till följd av förordnande
enligt 31 a §.
Av intresse är dessutom 19 § ovannämnda lag. Enligt detta lagrum är en
fastighetsägare som upplåter mark till väg i regel berättigad till ersättning för
upplåtelsen och för annat intrång som förorsakas av vägens byggande eller
begagnande. Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten skall
ersättningen jämkas med hänsyn därtill.
Sistnämnda bestämmelse innebär att de fastigheter som avstår mark för
vägens framdragande får betala för den nytta de kan ha av vägen, under det
att fastigheter som ej avstår mark men ändock har nytta av vägen ej behöver
erlägga någon ersättning därför.
Bestämmelsen i fråga har ytterst hämtats från expropriationslagstiftningen.
I 9 § expropriationslagen stadgas nämligen att om eu del av en fastighet exproprieras
och expropriationen eller den exproprierade delens användande föranleder
skada eller intrång å den återstående delen men i annat hänseende jämväl
nytta för densamma, skall ersättning för sådant men gäldas endast i den mån
det överstiger nyttan.
Innebörden av denna bestämmelse i expropriationslagen är att avräkningen
med hänsyn till nytta ej kan ske annat än beträffande ersättning för skada eller
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1961
intrång på restfastighet. Löseskillingen för den exproprierade marken får icke
minskas av denna anledning. Avräkning torde ej heller få ske på fastighetsägarens
personliga ersättning. Det föreligger alltså viss principiell skillnad
mellan de ifrågavarande bestämmelserna i 19 § lagen om allmänna vägar och
9 § expropriationslagen. Detta föranledde år 1955 riksdagen att hos Kungl.
Maj:t anhålla om en sådan översyn av 19 § lagen om allmänna vägar att regeln
om avräkning för uppkommen nytta bringades i närmare överensstämmelse med
9 § expropriationslagen (tredje lagutskottets uti. nr 31). Uppdraget att verkställa
översynen lämnades till vägmarksersättningskommittén som i en den 13
juni 1960 avgiven promemoria (stencilerad) förordade en sådan ändring av
stadgandet i fråga, att dess innehåll skulle komma att i förevarande del motsvara
9 § expropriationslagen.
I propositionen nr 61 vid innevarande riksdag har framlagts vissa förslag i
frågor som varit föremål för vägmarksersättningskommitténs utredningsarbete.
Den av kommittén föreslagna ändringen av 19 § lagen om allmänna vägar har
emellertid icke föranlett något Kungl. Maj:te förslag. Skälen härtill har utförligt
utvecklats i propositionen. Departementschefen har därvid angivit skäl för
och emot den föreslagna ändringen men ansett det omöjligt att taga slutlig
ståndpunkt i frågan innan resultatet föreligger av den utredning angående
expropriationslagstiftningen som för närvarande pågår och som bl. a. har till
uppgift att undersöka, om det genom en reform av expropriationslagens regler
om avräkning av nytta mot skada är möjligt att i större eller mindre omfattning
åt staten och kommunerna förbehålla sådan värdestegring, som uppkommer
genom allmänna företag.
Remissyttrande
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller inledningsvis betydelsen av att
den genomgående trafiken på mera trafikerade vägar kan framgå utan att alltför
mycket störas av tillstötande trafik. Enligt styrelsens uppfattning måste
därför — utan att vägens funktion med avseende å den mera lokalt betonade
trafiken åsidosättes — antalet anslutningspunkter mellan enskild väg och allmän
i möjligaste mån begränsas vid ombyggnad av äldre vägar. En av anledningarna
till att en väg måste byggas om kunde för övrigt ofta vara att vägen i sin gamla
sträckning ej erbjöd en tillfredsställande trafiksäkerhet på grund av ett alltför
stort antal anslutningar.
Vidare anföres.
Motionärerna har berört möjligheten att genom en ny anslutning, belägen
mellan den gamla vägslingans ändpunkter, göra viss del av den gamla vägen
obehövlig. Styrelsen har ingen erinran häremot under förutsättning att avkall
härigenom icke måste ske i fråga om trafiksäkerheten.
I motionen uttalas, att i arbetsplan borde angivas, var och hur de olika anslutningarna
skulle utföras. Såsom motionärerna även framhållit kan detta emel
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1961
5
lertid ej ske med hänsyn till väglagstiftningens nuvarande utformning. Detta
spörsmål liksom i motionerna berörda frågor om ekonomisk gottgörelse m. m.
bör emellertid prövas i samband med den översyn av väglagstiftningen, som
skall utföras av 1960 års vägsakkunniga. Under sådana förhållanden synes
motionerna för närvarande icke böra föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet
Den i motionerna berörda frågan om anslutningsvägar är enligt utskottets
mening förtjänt av uppmärksamhet. Anläggandet av nya sådana vägar skulle
många gånger kunna medföra betydande fördelar, såväl ur ekonomiska synpunkter
som ur trafiksäkerhetssynpunkt. Utskottet finner det därför lämpligt
att frågan närmare utredes genom 1960 års vägsakkunnigas försorg.
Frågan om ekonomisk gottgörelse för förluster till följd av omläggning eller
indragning av allmän väg är mycket komplicerad, särskilt med hänsyn till sambandet
med annan likartad lagstiftning, främst expropriationslagstiftningen.
Det synes därför nödvändigt att före ett slutligt ställningstagande avvakta bl. a.
resultatet av den pågående utredningen om översyn av expropriationslagstiftningen.
Detta synes emellertid icke hindra att frågan — åtminstone ur speciellt
vägtekniska synpunkter — utredes även genom 1960 års vägsakkunnigas försorg.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner 1:513 och II: 604 icke måtte föranleda
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer, att motionerna, jämte detta utlåtande
överlämnas till 1960 års vägsakkunniga.
Stockholm den 6 april 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Grym, Göran Karlsson*, Georg Carlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson*, Wirmark och Gunnar Pettersson*;
från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Andersson i
Ryggestad, Carlsson i Stockholm, Wachtmeister*, Grebäck, Hammarberg och
Tobé*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm, R. W. Statlanders Tryckeri, 1961.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:159 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner: angående byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän väg, m. m. a1 i texten