Utlåtande i anledning av motion angående placeringen av bensinstationer. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare av herrar Haglund och Asp väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 601.
1961-04-06 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1961:17, Utlåtande i anledning av motion angående placeringen av bensinstationer. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare av herrar Haglund och Asp väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 601.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av motion angående placeringen av bensinstationer.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare av
herrar Haglund och Asp väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 601.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta »att byggnadsnämnder
inom planlagda områden samt vägförvaltningarna i övrigt vid riks- och länsvägar
fastställer bensinstationernas placering».
Det närmare innehållet i motionerna redovisas i huvudsak nedan.
I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar har utlåtanden inhämtats av
byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i
Uppsala län. Länsstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden av vägförvaltningen
och länsarkitekten i länet. På begäran av utskottet har yttrande
därjämte avgivits av Svenska petroleum institutet och Föreningen för allmän
hälsovård. Yttrande har därjämte inkommit från Sveriges bensinhandlares
riksförbund.
Inledning
Vid detaljerad planläggning, dvs. inom områden för stadsplan eller byggnadsplan,
anges numera regelmässigt i planerna den mark som avses för bensinstationer.
Byggnadsnämnderna torde genom sin prövning av ärenden om
byggnadslov enligt 54 § byggnadsstadgan ha en långt gående bestämmanderätt
i fråga om placeringen av bensinstationer inom planlagt område, ej blott
vid nybyggnad utan även då fråga väckts om ändring till bensinstation av
tidigare för annat ändamål uppförd lokal samt beträffande inrättande av enstaka
bensinpumpar utan särskild stationsbyggnad.
Utom planlagt område föreligger icke motsvarande prövningsrätt för byggnadsnämnd
i den mån inrättandet av bensinstation icke är att hänföra till
sådant uppförande eller anordnande av fabriksbyggnad eller byggnad för annan
industriell rörelse, varom sägs i 65 § byggnadsstadgan. Placeringen kan
således bär ske på ett friare sätt. De inskränkningar som kan föreligga torde
huvudsakligast hänföra sig till frågor om igångsättningstillstånd på platser
där sådant tillstånd enligt lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
erfordras, till frågor om byggnadernas placering i förhållande till vägbanan
(se 33 § lagen om allmänna vägar) och till frågor om utfartsväg i särskilda
fall (se 31 a § samma lag).
Markområde för bensinstation utmed allmän väg kan med nuvarande ly
-
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 17
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961
delse av 2 § lagen om allmänna vägar ieke innefattas i begreppet väg. Någon
möjlighet för väghållaren att erhålla sådan mark med vägrätt och därmed
att erhålla inflytande på frågan om bensinstationernas placering föreligger
således icke.
Interpellation år 1960
Till svar på en av herr Haglund i andra kammaren framställd interpellation,
avseende bl. a. frågan huruvida förslag om ny utredning angående bensinhandeln
eller om begränsning av byggnadsverksamheten på bensinhandelns
område kunde förväntas, påpekade statsrådet och chefen för handelsdepartementet
den 28 maj 1960 bl. a., att under tvåårsperioden 1958—1959
enligt länsarbetsnämnderna nybyggts i det närmaste 400 bensinstationer till
en byggnadskostnad av ca 41 miljoner kronor, vartill kom en del ombyggnadskostnader.
Statsrådet fann detta vara stora siffror men framhöll, att den
omfattande byggnationen måste ses som ett element i det allmänna ställningstagandet
till oljehandeln. Statsrådet, som ansåg det vara mycket viktigt
att utvecklingen även i fortsättningen noggrant följdes så att åtgärder kunde
vidtagas om så skulle visa sig nödvändigt, förklarade sig icke vara beredd
att f. n. medverka till någon ändring av rådande förhållanden.
Motionen
Motionärerna hävdar, att en mera planlös investering än byggandet av
bensinstationer icke finnes i vårt land. Utredningar och undersökningar angående
utnyttjandet av bensinstationerna i hl. a. Lund har enligt motionärerna
visat, att endast hälften av stationernas kapacitet tas i anspråk vid
den högsta timmens belastning. En begränsning av stationsbyggandet utmed
riks- och länsvägar på landsbygden anser motionärerna än mer befogad
än en begränsning i städer och samhällen. 1 motionen föreslås, att »väglörvaltningarna,
i samband med nybyggnader, finge lov att lösa mark för
bensinstationer, i likhet med vad som är fallet för till exempel rastplatser».
De tomter, som får användas för bensinstationer, bör enligt motionärerna
upptagas i vägplanerna. För planlagda områden föreslås i motionerna, att
kommunala myndigheter i samarbete med vägförvaltningarna skall bestämma
antalet bensinstationer och stationernas placering.
Yttrandena
Eu helt negativ inställning till motionens syfte intar endast Svenska petroleum
institutet. Övriga yttranden ansluter sig i större eller mindre utsträckning
till motionärernas uppfattning men utmynnar i rekommendation om
utredning eller hänvisning till redan pågående utredningar.
Svenska petroleum institutet jämför förhållandena år 1960 och år 1939
och hävdar, att i motorfordon år 1960 investerat kapital skulle kräva en
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 ur 1!)(>1 3
avsevärd stegring av antalet serviceplatser för att läget skulle vara jämförbart
med förhållandena år 1939. Institutet uppger, att år 1939 i landet
fanns ca 13 000 försäljningsställen för bensin, varav ca 1 400 var servicestationer,
medan huvudantalet utgjordes av singelpumpar, samt att antalet
motorfordon då uppgick till ca 250 000. Vid utgången av år 1960 hade enligt
institutet antalet försäljningsställen nedgått till ca 11 000, av vilka ca 3 500
utgjorde fullständigt utrustade servicestationer, medan antalet motorfordon
stigit till 1 200 000. Institutet hävdar vidare, att den åberopade utredningen
om bensinstationer i Lund är ensidig och mindre sakkunnig samt felaktig
såtillvida att i utredningen räknats med ett personbilantal per den 1/1 1961
av 3 900, medan den faktiska siffran varit 6 500. Påståendet att endast hälften
av stationernas kapacitet las i anspråk vid högsta belastning är enligt
institutet ett missförstånd, då denna siffra avser antalet påfyllningsplatser,
av vilka en välutrustad station måste hålla sig med minst fyra. Institutet anför
vidare.
Inom petroleumbranschen är det en allmän uppfattning, att det icke finns
några byggnadsföretag, som är så påpassade av myndigheterna som just bensinstationsbyggen.
Sedan åtskilliga år tillbaka är bensinstationsområden
medtagna i stadsplanerna, och det är mycket svårt att få några utvidgningar
till stånd. Utefter riksvägarna regleras bensinstationsbyggen av trafiksäkerhetssynpunkter,
vilket gör att tillgången på lämpliga tomter blir begränsad.
Det är teoretiska överväganden i dylika sammanhang, som medfört de ur
såväl oljeföretagens som kundernas synpunkt irrationella s. k. bensinstationsgatorna
i Arboga, Nyköping, Uppsala, Örebro m. fl. platser.
Det stora flertalet nya bensinstationer tillkommer genom privata initiativ
men med ekonomiskt stöd av resp. oljeföretag. Varje projekt granskas med
största noggrannhet av experter på ekonomi och marknadsundersökningar
— såväl aktuellt som för framtiden — plantekniska analyser, vattenvård
in. in. Genomsnittskostnaden för en bensinstation är ej 250 000:— kr. utan
betydligt lägre, trots att de är bättre utrustade än förut bl. a. med föreskrivna
personal utrymmen.
Den normala omsättningen per bensinstation har också ökat kontinuerligt
och kan beräknas fortsätta att stiga, även om nuvarande byggnadstakt
bibehålies. Detta faktum utesluter icke, att vissa lokala överinvesteringar
kunnat konstateras. Eftersom detta minst av allt är i oljeföretagens intresse,
vidtages åtgärder för att undvika sådana felspekulationer. Den ordning, som
i dag råder, ger oljeföretagen möjligheter att bygga ut sina servicenät, så att
motoristerna kan få en rationell service och fordonen ett allt bättre omhändertagande.
Det borde vara i samhällets intresse, att denna utveckling
får fortsätta.
Institutet hävdar, att den fria konkurrensen är till fördel för såväl dagens
som morgondagens motorister och hemställer, att motionen måtte lämnas
utan åtgärd.
Byggnadsstyrelsen hänvisar bl. a. till den utredning som pågår genom 1960
års vägsakkunniga och anser att motionen f. n. icke bör föranleda någon
4
Tredje lagutskottet utlåtande nr 17 dr 1961
vidare åtgärd. Styrelsen framhåller vidare som en omständighet av intresse,
att enligt en inom kommerskollegium i februari 1961 verkställd utredning
med förslag till förordning om brandfarliga varor byggnadsnämnd avses att
tilläggas långt gående befogenheter som tillståndsgivande myndighet.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner också, att enär frågan är föremål
för särskild utredning motionen icke bör föranleda någon vidare åtgärd.
Styrelsen yttrar.
Den av motionärerna väckta frågan, som bl. a. är av utomordentligt stor
betydelse för vägnätets utformning icke minst ur trafiksäkerhetssynpunkt,
inrymmer dessutom en mängd problem som sammanhänger med behovet
av olika serviceanläggningar samt deras lokalisering. Det är uppenbart att
den nuvarande ordningen för meddelande av tillstånd för t. ex. anordnande
av bensinstationer icke är tillfredsställande, men det synes icke möjligt att
inom ramen för gällande lagstiftning kunna åstadkomma en rationell lösning
av hithörande problem. Detta har varit en av anledningarna till att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har begärt revidering av väglagstiftningen och den
av kommunikationsministern tillsatta kommittén, 1960 års vägsakkunniga,
har enligt meddelade direktiv även bensinstationsfrågan på sitt program.
Styrelsen påpekar även, att inom dess vägbyrå igångsatts förberedande
undersökningar syftande till en revidering av vissa år 1954 utarbetade anvisningar,
avsedda att tillämpas vid planering av bensinstationer och vissa
andra serviceanläggningar. Vissa underhandskontakter bar därvid enligt styrelsen
tagits med oljebolag och motororganisationer. Styrelsen avvaktar emellertid
de vägsakkunnigas utredning rörande bensinstationsfrågan före färdigställandet
av de nya anvisningarna.
Länsstyrelsen i Uppsala lån anser det angeläget, att de för samhällsplaneringen
ansvariga myndigheterna gives ökade befogenheter att förhindra anläggning
av bensinstationer på sådana ställen som med hänsyn till trafiktekniska
förhållanden, naturskyddssynpunkter m. m. är olämpliga. Detta
finner länsstyrelsen knappast kunna ske på annat sätt än genom införande
av skyldighet att söka länsstyrelsens tillstånd till anläggning av bensinstation
vid allmän väg. Länsstyrelsen förordar en översiktlig planering genom
myndigheternas försorg i samverkan med representanter för oljebolagen.
Frågan bör enligt länsstyrelsen göras till föremål för en enmansutredning.
Vägförvaltningen i Uppsala län finner byggnadsnämndernas nuvarande
befogenheter i frågan tillräckliga men delar motionärernas uppfattning »att
vägförvaltning (länsstyrelse, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen) bör bestämma
bensinstationers placering vid allmänna vägar». Förslaget att vägförvaltningen
i samband med byggande av väg skulle få lösa mark för bensinstationer
bör — främst beträffande vägar av motorvägs- och riksvägskaraktär
— enligt vägförvaltningen allvarligt övervägas. Vägförvaltningen framhåller,
att inom Uppsala län bensinstationer på de största vägarna de sista
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 11)61
o
åren tillkommit i så stor omfattning att de med hänsyn till ur trafiksynpunkt
ofta mindre lämplig lokalisering inverkar nedsättande på trafiksäkerhet och
framkomlighet.
Länsarkitekten i Uppsala län ansluter sig till motionärernas uppfattning
att bensinstationernas antal är alltför stort och framhåller som en nackdel
härav bl. a., att »det livsviktiga grundvattnet i åsarna, utmed eller på vilka
vägarna ofta löper, i onödan utsättes för faran att förstöras». Enligt länsarkitekten
bör översiktliga planer för bensinstationernas förläggning upprättas
inom länen av vägförvaltning och länsarkitektkontor i samråd med respektive
byggnadsnämnd och bör länsstyrelsen erhålla ökade rättsliga befogenheter
att avstyra genomförande av förslag till bensinstationer som uppenbart
har en olämplig förläggning eller ur allmänna synpunkter är överflödiga.
Föreningen för allmän hälsovård påpekar, att i vattenvårdskominitténs
år 1960 avgivna betänkande (SOU 1960: 38) vissa uppgifter redovisas, varav
framgår, att i praktiskt taget alla län förekommer grundvattenföroreningar
genom olja. Föreningen finner det angeläget, att behovet av att placera
bensinstation nära grundvattentäkt noggrant prövas, samt att i förekommande
fall krav uppställes på effektiva skyddsanordningar mot vattenförorening.
Som ett ytterligare stöd för motionsyrkandet anför föreningen,
att den föreslagna prövningen skulle öppna möjlighet att lösa den hygieniskt
viktiga toalettfrågan vid våra vägar. Föreningen ifrågasätter, huruvida
anläggandet av bensinstationer icke borde förenas med ett villkorsbetonat
krav på toalettanordningar för vägfarande inom anläggningen.
Sveriges bensinhandlares riksförbund slutligen instämmer i motionens
syfte och tillstyrker någon form av reglering, då det gäller byggandet av
bensinstationer. Förbundet anför.
SBR anser alt utbyggnadstakten vad det gäller bensinstationer under de
senaste åren varit alltför stor. Givetvis måste en planering för framtidens
bilism ske, men den byggnadstakt, som utvecklats på området, förefaller
SBR många gånger vara fullständigt planlös. Således nybyggdes under åren
1958 och 1959 icke mindre än 400 bensinstationer och utvecklingen fortsätter
i oförminskad takt. År 1938 fanns enligt en utredning, som verkställdes
av oljebolagens samarbetsorgan Svenska Petroleum Institutet 1 510 servicestationer.
Vi har i dag i landet närmare 4 000 välutrustade servicestationer.
Till detta kommer drygt 7 000 övriga försäljningsställen.
Del har från oljebolagens sida hävdats, att det totala antalet bensinstationer
har nedgått från ca 12 500 1938 till ca 11 000 år 1957. Även om dessa
siffror är riktiga, säger desamma ingenting angående kapacitetsutnyttjandet
vid anläggningarna. De anläggningar, som slopats, är nämligen så kallade
singelpumpar, som kan ses utanför lanthandelsaffärer och dylikt. Dessa
pumpar ha haft en mycket liten försäljningskapacitet, och det är endast
de mätare med den lägsta försäljningen, som naturligt nog nedlagts. Detta
torde framgå därav, att det ännu finns ca 7 000 sådana anläggningar i bruk
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år W61
Antages, att man vid en dylik pump haft en årsförsäljning om 5 000 liter,
betyder detta, att en modern servicestation med en försäljningskapacitet om
2 milj. liter per år, ersätter 400 sådana pumpar. 10 nybyggda sådana bensinstationer
säljer således lika mycket som 4 000 så kallade singelanläggningar.
Dessa siffror belyser kanske påståendet om en minskning av totala
antalet försäljningsställen.
Genomsnittligt betjänar landets försäljningsställen i dag endast drygt
100 bilar per år. Slås bilparken ut enbart på de fullständiga servicestationerna
och man således bortser från övriga 7 000 försäljningställen, innebär
detta att genomsnittet endast ligger vid ungefär 300 bilar per år och station.
SBR anser att en objektiv undersökning syftande till att normer för
ett rationellt utnyttjande av landets bensinstationer bör skapas. Därmed erhålles
den grund, som lämpligen kan användas då det gäller att bedöma,
hur stort antal besinstationer, som är nödvändigt för att tillfredsställande
och utan friktioner kunna betjäna den bilande allmänheten.
Utskottet
Förevarande motion innefattar i realiteten två skilda frågeställningar,
nämligen dels huruvida det totala antalet bensinstationer i landet bör begränsas,
dels huruvida samhället bör ges större inflytande på bensinstalionernas
lokalisering.
Svaret på den första frågan måste bli ett resultat av nationalekonomiska
överväganden som sammanhänger med problemet om ett rationellt utnyttjande
av samhällets resurser. Utskottet har ett alltför litet materiellt underlag
för att närmare ingå på detta spörsmål. De flesta remissyttranden
tyder emellertid på, att ur ekonomisk synpunkt olämpliga investeringar
inom denna näringsgren synes förekomma i icke obetydlig omfattning. Utskottet
förutsätter, att — såsom i den tidigare redogörelsen omnämnda interpellationssvar
även synes utvisa — utvecklingen på området följes med
uppmärksamhet.
Den andra sidan av problemet inrymmer, förutom rent plantekniska frågor,
främst överväganden av trafikleknisk och sanitär art jämte frågor om
tillgodoseende på lämpligt sätt av motorismens behov av service. Förhållandena
i dessa avseenden synes f.n. ge anledning till viss kritik. Att på
grund härav överlåta åt det allmänna att helt bestämma bensinstationernas
placering är utskottet icke berett att föreslå. En förbättring synes emellertid
angelägen, icke minst med hänsyn till den mycket viktiga grundvattenfrågan,
och någon form av planering utöver den som för närvarande är möjlig
torde böra övervägas. Särskilt gäller detta, såsom i flertalet remissyttranden
framhållits, bensinstationer vid läns- och riksvägar utanför planlagda
områden. En planering byggd på frivilliga överenskommelser med
berörda parter bör icke vara utesluten.
Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört synes den förordade ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1961
7
redningen falla inom ramen för det uppdrag som anförtrotts 1960 års vägsakkunniga.
Utskottet får på grund av det anförda hemställa,
att förevarande motion, 11:601, icke måtte föranleda annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj: t hemställa, att motionen jämte detta utlåtande
överlämnas till 1960 års vägsakkunniga.
Stockholm den 6 april 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Grym, Göran Karlsson*, Georg Carlsson,
Kristiansson, Ebhe Ohlsson, Åkesson*, Wirmark och Gunnar Pettersson*
;
från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Andersson i
Ryggestad, Carlsson i Stoekholm, Wachlmeisler*, Grebäck, Hamrin i Kalmar*
och Hammarberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:160 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner: angående byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän väg, m. m. a1 i texten