Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om nya ersättningsbestämmelser vid ändring av kraftledning i samband med vägomläggning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 515 i första kammaren av herr Jonasson och nr 608 i andra kammaren av herr Wahrendorff.

1961-03-06 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:18, Utlåtande i anledning av motioner om nya ersättningsbestämmelser vid ändring av kraftledning i samband med vägomläggning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 515 i första kammaren av herr Jonasson och nr 608 i andra kammaren av herr Wahrendorff.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottet utlåtande nr 18 år 1961

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av motioner om nya ersättningsbestämmelser

vid ändring av kraftledning i samband med vägomläggning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 515 i första kammaren av herr Jonasson

och nr 608 i andra kammaren av herr Wahrendorff.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning i syfte att ersätta nu gällande

bestämmelser angående kraftledningsägares skyldighet i vissa fall att

bekosta ändring av kraftledning med tillämpliga bestämmelser i lagen om

allmänna vägar i enlighet med vad i motionen anförts».

Motionernas närmare innehåll redovisas i huvudsak nedan.

Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föTeskriver

utlåtanden inhämtats från kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen samt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På begäran av utskottet har yttrande

därjämte avgivits av Landsbygdens elnämnd.

Gällande bestämmelser

De grundläggande föreskrifterna rörande starkströmsanläggningar återfinnes

i den — efter ett flertal ändringar under årens lopp — alltjämt gällande

ursprungliga lagen på området, nämligen lagen den 27 juni 1902, nr

71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Enligt lagens

15 § äger Konungen meddela de närmare föreskrifter vilka må erfordras

med avseende å sådana anläggningars utförande och skötsel.

Med stöd av bl. a. nämnda stadgande har senast utfärdats kungörelsen

den 15 november 1957, nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar

(ändr. i här ej aktuellt avseende genom SFS 559/1958). 4 kap. 6 § nämnda

kungörelse har följande lydelse.

Erfordras att starkströmsledning som framdragits inom område för allmän

väg ändras i följd av att vägen igenlägges, förbättras eller så omlägges

att vägen, där ledningen berör denna, till någon del behålles inom sitt dittillsvarande

område, skall ledningens innehavare på egen bekostnad vidtaga

ändringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. .Vr 18

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961

Motsvarande kungörelser har tidigare utfärdats år 1902, år 1916 och år

1939. Bestämmelse om fördelning mellan väghållare och lcdningsinnehavare

av kostnad för ändring av ledning inom område för allmän väg tillkom

först genom 1916 års kungörelse (se SFS 173/1916 § 1 punkt 6). Denna

bestämmelse ändrades genom kungörelsen SFS 153/1936. Ändringens innebörd

synes icke klart kunna utläsas av författningstexten. Med något skiftande

språklig utformning kvarstår bestämmelsen sedan sistnämnda år i

sak oförändrad.

På grund av de till de särskilda kungörelserna utfärdade övergångsbestämmelserna

synes, åtminstone teoretiskt sett, tidigare bestämmelser alltjämt

kunna komina i tillämpning. För att åskådliggöra de svårigheter som

kan möta vid avgörande av sådana frågor skall här beröras innehållet i de

olika övergångsbestämmelserna.

1916 års kungörelse föreskrevs i nu aktuellt avseende ej skola gälla beträffande

elektriska anläggningar till vars utförande och nyttjande Kungl.

Maj :t dessförinnan meddelat tillstånd. I samband med 1936 års kungörelse

stadgades, att i fråga om ändring av starkströmsledning till följd av vägomläggning,

varom vederbörande länsstyrelse före kungörelsens ikraftträdande

meddelat beslut, dittills gällande bestämmelser skulle lända till efterrättelse.

Genom 1939 års kungörelse (SFS 200/1939) upphävdes 1902 och

1916 års kungörelser, dock skulle beträffande anläggning, till vilkens utförande

tillstånd meddelats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna,

tidigare gällande bestämmelser i bl. a. nu aktuellt hänseende alltjämt äga

tillämpning, övergångsbestämmelserna i kungörelsen år 1957 slutligen upphäver

stadgan 1939, dock att beträffande anläggning, till vilkens utförande

tillstånd meddelats före kungörelsens ikraftträdande, i st. f. bl. a. 4 kap. äldre

bestämmelser skall äga tillämpning, så länge tillståndet gäller.

De bestämmelser i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar, vartill motionärerna

hänvisar, återfinnes i 19 §. Denna bestämmelse föreskriver bl.a.,

att för upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av

vägens byggande eller begagnande, fastighetens ägare är berättigad till

ersättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att

ersättning ej skall lämnas, samt att enahanda rätt till ersättning för intrång

tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i

avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att de kostnader för ändring av kraftledning

som ledningsinnehavare på grund av ovan redovisade bestämmelser är skyldig

bekosta kan bli mycket omfattande, åtminstone sett i förhållande till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr IS dr 1961

3

vederbörandes ekonomiska bärkraft. Detta gäller enligt motionärerna främst

i de fall, då ledningen löper parallellt med vägen en längre sträcka och är

belägen inom vägområdet. Om vägen breddas, sägs det, kan ledningsägaren

bli skyldig att bekosta flyttning av hela ledningen en lång sträcka, kanske

kilometervis, vilket för en mindre distributionsförening kan bli mycket betungande.

Den omständigheten att skyldigheten är beroende av tidpunkten

för dom eller fastställelse för vägföretaget respektive koncession för ledningen

anser motionärerna har vållat särskild irritation och gjort ifrågavarande

bestämmelser mer svårförståeliga.

Motionärerna finner vidare bestämmelserna stå i viSs strid med 19 § lagen

om allmänna vägar och ifrågasätter, om inte den speciella regleringen

av ledningsägares skyldighet att bekosta ändring av ledning borde utgå

och ersättas av nämnda lag. I motionen framhålles, att i de fall väghållare

har att bekosta ändring av ledning, hans skyldigheter gentemot ledningsägaren

torde regleras efter väglagens principer. För ernående av likformighet

på området och med hänsyn till dels omfattningen av vägomläggningar

och vägbreddningar dels att förhållandena nu är helt annorlunda än när

berörda skyldigheter för ledningshållare fastställdes, finner motionärerna

en sådan ändring befogad.

Yttranden

Kommcrskotlegium anser, att hittillsvarande principer bör bibehållas.

Yrkandet om utredning biträdes däremot av vattenfallsstyrelsen och av

Landsbygdens elnämnd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner en ändring

i ett bestämt avseende påkallad.

Kommerskollegium anför.

Enligt kollcgii mening ansluta såväl 19 § väglagen som 4 kap. 6 § starkströmskungörelsen

till gällande rättsgrundsatser. Inom svensk rätt har den

s. k. prioritetsprincipen godtagits och det har endast i undantagsfall förekommit

att den frångåtts (se t. ex. 5 § 1902 års ellag). Mot denna bakgrund

synes det kollegium naturligt att väghållaren får bekosta sådan ändring

av framdragen starkströmlcdning, som föranleds av att väghållaren för

byggande eller ombyggnad av väg tager i anspråk mark, liggande utanför

befintligt vägområde. Lika naturligt är att, om starkströmsledningen framdragits

inom område för allmän väg, t. ex. utmed vägdiket, ledningens innehavare

får bekosta de ändringar av ledningen som sedermera påkallas

i samband med att vägen igenlägges, förbättras eller omlägges; innehavaren

borde vid framdragandet av ledningen haft klart för sig att han icke

var först på platsen och att han ej rimligen kan göra anspråk på att väghållaren

skall bekosta de åtgärder han måste vidtaga när väghållaren vill

förfoga över marken för vägändamål. På grund av det anförda kan kollegium

icke finna, att väglagens och starkströmskungörelsens bestämmelser

strida mot varandra.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961

En annan sak är att det vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna

för en ledningsinnchavare kan framstå som oskäligt att han kan bli

tvingad att lägga ned stora kostnader t. ex. för en flyttning av ledningen på

långa sträckor i samband med en vägbreddning. Ledningen har måhända

under längre tid befunnit sig på vägens område, därvid denna omständighet

fallit i glömska. Han har naturligen svårt att förstå det rimliga i att exempelvis

ett angränsande distributionsföretag får ersättning i samband med

samma vägbreddning, därför att detta företags ledningar råka befinna sig

utanför vägområdet eller på den sida av vägen som icke beröres av breddningen.

En omarbetning av starkströmskungörelsen eller väglagen i syfte att genomföra

en ordning, enligt vilken ledningsinnehavare alltid skulle kunna

få ersättning av väghållaren för ändringskostnader, kan komma att leda till

att väghållaren icke medgiver lednings framdragande över område för

allmän väg under annan förutsättning än att väghållaren befrias från skyldighet

att framdeles betala sådan kostnad. Ej heller lärer en lagändring

hindra Kungl. Maj :t såsom koncessionsmyndighet att som villkor för koncession

uppställa att koncessionshavaren skall svara för kostnader av detta

slag.

Sammanfattningsvis får kollegium soin sin mening anföra, att tillräckliga

skäl för ett frångående av prioritetsprincipen här icke föreligger. Skulle

det emellertid anses önskvärt att hithörande frågor närmare utredas, anser

kollegium att uppdraget bör överlämnas till 1956 års vägmarksersättningskommitté

eller 1960 års vägsakkunniga.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att genom de vid skilda tillfällen utfärdade

kungörelserna och övergångsbestämmelserna härtill icke kunnat undvikas,

att oklarhet i vissa hänseenden kommit att råda angående vilka bestämmelser

som för de olika anläggningarna är gällande och även beträffande

frågan hur bestämmelserna rätteligen bör tillämpas. Styrelsen anför

vidare.

Motionärerna ha framhållit, alt kostnaderna för kraftdistributörerna ofta

bli betungande. Så är särskilt fallet beträffande omläggningskostnaderna

vid genomfartsleder, där flyttning av kabelnät och gatubelysning ofta måste

företagas. Med hänsyn till den allt snabbare expanderingen av vägnätet,

ökade materialpriser och stigande arbetslöner växa kostnaderna för kraftleverantörerna

för arbeten av dessa slag, och Vattenfallsstyrelsen har liksom

Svenska Elverksföreningen sedan åtskilliga år konstaterat, att kostnaderna

för arbeten av dessa slag blivit alltmer betungande för kraftdistributörerna,

något som i än högre grad kan gälla de mindre distributionsföretagen. En

mera rättvis kostnadsfördelning emellan vägintresset och kraftintresset

har därvid befunnits angelägen.

Genom att såsom motionärerna angivit tolknings- och tillämpningssvårigheter

förefinnas och genom att olika bestämmelser gälla bl. a. beroende

på tidpunkten för beslut om vägföretag resp. koncession för ledning, föreligger

ett stort behov av översyn av dessa bestämmelser. Att såsom motionärerna

föreslagit ersätta förefintliga spccialbestämmelser genom en hänvisning

till § 19 i lagen om allmänna vägar torde icke vara tillfyllest för

eu varaktig lösning av dessa frågor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961

5

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1960 ha särskilda

sakkunniga tillkallats för att verkställa översyn av lagstiftningen om elektriska

anläggningar in. in., varvid enligt direktiven översynen jämväl skulle

avse de författningar, som innehålla tillämpningsföreskrifter till 1902 års

lag eller andra bestämmelser i anslutning till denna.

Vattenfallsstyrelsen förordar, att ifrågavarande bestämmelser bl. a. i

kungörelsen om elektriska starkströmsanläggningar göres till föremål för

översyn, lämpligen av ovan angivna särskilt tillkallade sakkunniga, och förutsätter

därvid, att kraftintressenterna beredas tillfälle att inför de sakkunniga

framlägga mera detaljerade synpunkter på de av motionärerna angivna

frågorna.

Landsbygdens elnämnd yttrar.

Principiellt kan anföras, att kostnaden för en ledningsomläggning av

förenämnt slag icke bör falla på väghållaren, om vägföretaget föregått

sträckningen av elledningen. Vidare kan sägas, att del icke varit i väghållarens

intresse att ledningarna dragits fram efter vägen. Att så skett kan

ha föranletts av kostnadsbesparande skäl. Å andra sidan torde vara uppenbart,

att innebörden av bestämmelsen i många fall kan bli synnerligen betungande

för Iedningsägaren, t. ex. vid flyttning av ledning en längre sträcka.

För en mindre distributionsförening kan ett sådant fall komma att

innebära en brydsam ekonomisk situation. Problemet skulle också kunna

betraktas från den utgångspunkten att flyttning av en redan befintlig ledning

icke innebär någon som helst vinning för ledningsinnehavaren. Uppmärksammas

bör jämväl att vägföretaget i regel bekostas av allmänna medel

eller i betydande utsträckning åtnjuter bidrag av allmänna medel.

Under åberopande av det anförda biträder elnämnden motionärernas hemställan

om en utredning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 maj 1916 om elektriska starkströmsanläggningar

förändrades icke genom lagen om vägrätt, som tillkom år 1930,

och ej heller har kungörelsen den 5 maj 1939 förändrats till sin lydelse

genom lagen om allmänna vägar den 30 juni 1943. Ledningshavare är på

grund härav icke likställd med nyttjanderättshavare enligt 19 § väglagen.

Anledningen torde vara den att det ansetts att ledningshavaren med sin vanligen

stora ekonomiska bärkraft i de i kungörelsen angivna fallen skulle

kunna bestrida kostnaderna för ledningens förändring. Starkströmskungörelsens

bestämmelser har följaktligen tillämpats för alla fastställda vägföretag.

För vägföretag, som jämlikt 15 § väglagen icke fastställts, har ledningshavaren

jämställts med övriga nyttjanderättshavare varvid 19 § i väglagen

tillämpats.

Föreskrifterna i kungörelsen bereder ej någon svårighet för bestämmandet

av vein det åligger att vid korsning av ledning med väg betala uppkommande

kostnader för ändring av ledning. Med hänsyn till Kominerskollegii

föreskrifter, att högspänningslcdning såvitt möjligt bör vara belägen på ett

avstånd av minst ledningsstolpens höjd över marken från vägbanans kant,

förekommer det mycket sällan att innehavare av högspänningslcdning behöver

betala kostnaderna för ändring av parallellt med vägen framdragen

ledning. T vissa fall har det förekommit att eu parallellt med nya vägen fram
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961

dragen lågspänningsledning måst ändras och fördelningen av kostnaderna

varit svårbedömbara på grund av att gamla vägen framgått i kurvor och

krökar och dennas vägområde således gått ut och in i det nya vägområdet.

I sådana fall har de totala kostnaderna fördelats mellan ledningshavaren

och väghållaren efter den längd de båda vägområdena beröra resp. icke

beröra varandra. Någon svårighet att fördela kostnaderna mellan ledningshavaren

och väghållaren, eller att avgöra vem som skall betala kostnaderna.

bär icke uppstått och tvister härom av sådan storleksordning att de måst

avgöras av domstol har icke förekommit.

På senare tid har det emellertid i allt större utsträckning förekommit,

där kronan är väghållare, att städer, samhällen och elektriska föreningar

såväl inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område som i tätbebyggda

samhällen i övrigt, med väghållarens tillstånd, framdragit gatu- eller vägbelysningsledningar.

Dessa ledningar, som huvudsakligen tillkommit för

främjande av trafiken, bli vanligen raserade vid vägens omläggning och

eftersom gamla och nya vägområdena alltid beröra varandra, har ledningsägaren

skyldighet att själv beskosta ändringen, vilket oftast blir betungande

för ledningsägaren och i synnerhet för de föreningar, som bildats enbart

med uppgift att åstadkomma vägbelvsning genom samhälle.

Beträffande städer, som äro väghållare, har i förarbetena till kungörelsen

om väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknandc samhällen den

27 maj 1960 (SFS 374/1960) uttalats den meningen, att det sedan gammalt

ansetts föreligga rätt för stad eller samhälle att i gata inom stadsplanelagt

område nedlägga ledningar av olika slag och att vid ändring av sådan ledning

tillhörande väghållaren (staden) äldre rätt skall gälla. Härav följer

att de städer som äro väghållare och samtidigt ledningshavare för belysningsledningslcdningarna

för gatan få upptaga kostnaderna för ändringen

av ledningen bland kostnaderna för vägföretaget till vilket statsbidrag utgår.

De städer och samhällen som äro väghållare åtnjuta således en fördel

framför de städer och samhällen där kronan är väghållare, enbart av den

anledningen att de samtidigt äro såväl väghållare som ledningshavare.

Den nackdel som drabbar ägare av starkströmsledning för belysning av

vägen där kronan är väghållare i förhållande till de städer, som är egna

väghållare, torde kunna undanröjas genom ändring i Kungl. Maj:ts kungörelse

den 15 nov. 1957 (SFS 601/1957) på så sätt att väghållare ålägges

skyldighet att svara för kostnaderna för ändring av starkströmsledning, som

framdragits för väg- eller gatubelvsningsändamål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961

7

Utskottet

Med hänsyn till avfattningen av de tidigare nämnda kungörelserna av

åren 1936, 1939 och 1957 järnte därtill utfärdade övergångsbestämmelser

torde — såvitt annat ej framgår av koncessionen för ledningen — bestämmelsen

i sistnämnda författning angående fördelning mellan väghållare och

ledningsinnehavare av kostnad för ändring av kraftledning i samband med

vägomläggning äga tillämpning beträffande alla vägföretag som fastställts

fr. o. m. dagen för ikraftträdandet av 1936 års kungörelse, eller den 1 juli

1936.

Enligt utskottets mening synes denna bestämmelse böra tolkas så, att

därest det ursprungliga vägföretaget fastställts först sedan koncession å ledningen

meddelats väghållaren under alla förhållanden har att svara för

kostnad för ändring av ledningen till följd av vägens omläggning. Har däremot

vägföretaget föregått ledningen, torde bestämmelsen i huvudsak innebära,

att ledningsinnehavaren har att bära sådan kostnad till följd av vägens

omläggning som hänför sig till ändring av ledningen inom den ursprungliga

vägens område. (Här bortses från att i koncessionen annat kan

ha föreskrivits.) Därest denna tolkning är riktig, innebär det, såsom även

kommerskollegium hävdar, att den s. k. prioritetsprincipen är gällande på

området.

Som framgår av den tidigare redogörelsen tillerkänner 19 § lagen om allmänna

vägar innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende

å fastighet, varifrån skett upplåtelse för allmän väg, viss rätt till ersättning,

dock under förutsättning, bl. a., att denna rätt upplåtits innan

marken togs i anspråk för vägen. Därest, som motionärerna förordar, detta

stadgande skulle tillämpas i stället för bestämmelsen i 1957 års kungörelse

skulle synbarligen ledningsinnehavaren härmed icke komma i en bättre

ställning.

De före år 1936 gällande bestämmelserna blir att tillämpa allenast i fält

då berörda vägföretag fastställts före den 1 juli 1936. Dessa bestämmelsers

innebörd synes kunna lämna utrymme för olika tolkningar och även frågan

om vilka bestämmelser som för olika fall skall gälla förefaller svåröverskådlig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid framhållit, att avgöranden

av denna art numera ytterst sällan kommer i fråga.

Ovan angivna tolkning av bestämmelsen i 1957 års kungörelse torde icke

vara given. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande jämte för utskottet

tillgängliga, av styrelsen utfärdade anvisningar för vägbyggnad kan tyda på

att styrelsen i visst avseende har en annan mening om stadgandets innebörd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och särskilt vattenfallsstyrelsens yttrande

ger vid handen, att svårigheter även i övrigt möter vid bestämmelsens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961

praktiska tillämpning. Att tidigare bestämmelser, i den mån de blir att beakta,

ger anledning till tolknings- och tillämpningssvårigheter har redan berörts.

Härtill kommer, att en ändring av nu gällande regler kan synas påkallad

i fråga om ledning för väg- och gatubelysning i enlighet med vad vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen påpekat.

Nu anförda förhållanden föranleder enligt utskottets mening, att bestämmelserna

bör bli föremål för översyn. Härvid , torde böra beaktas de särskilda

synpunkter som i motionerna framförts rörande de mindre distributionsföretagens

svårigheter att i vissa fall bära de med ledningsändringarna

förenade kostnaderna. Vid bedömande av frågan huruvida nu gällande principer

för fördelning av förevarande kostnader mellan väghållare och ledningshavare

bör ändras, lär icke kunna bortses från de omständigheter

kommerskollegium i sitt yttrande avslutningsvis framfört, innebärande att

en ändring i enlighet med motionernas syfte i viss mån kan förfela sitt ändamål.

Utskottet vill emellertid icke taga ställning i denna fråga förrän de

synpunkter som kan göra sig gällande övervägts vid en allsidig utredning.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda annan riksdagens

åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte hemställa om en översyn av bestämmelserna angående

skyldighet för innehavare av starkströmsledning att

bekosta ändring av ledningen vid omläggning m. m. av allmän

väg.

Stockholm den 6 mars 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Grym, Göran Karlsson*, Georg Carlsson,

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson*, Wirmark och Gunnar Pettersson*;
från

andra kammaren: herrar Levin, Svenning, Grebäck, Hamrin i

Kalmar*, fru Ekroth, herrar Hammarberg, Tobé* och Palm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961

610548

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:161 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om nya ersättningsbestämmelser vid ändring av kraftledning i samband med vägomläggning. a1 i texten