Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av strandlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 372 i första kammaren av herr Berg, Gunnar, och nr 433 i andra kammaren av herr Wachtmeister m. fl.

1961-04-18 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:20, Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av strandlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 372 i första kammaren av herr Berg, Gunnar, och nr 433 i andra kammaren av herr Wachtmeister m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av strandlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 372 i första kammaren av herr Berg, Gunnar,

och nr 433 i andra kammaren av herr Wachtmeister m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att Riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär en översyn av strandlagen, så att bättre skydd för

stränderna erhålles mot olika slags exploatering».

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver utlåtanden

inhämtats från byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Hallands län. Envar

länsstyrelse har vid sitt utlåtande fogat yttrande av länsarkitekten i länet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har vidare bilagt yttranden från överlantmätaren

och vägförvaltningen i länet. På begäran av utskottet har yttrande

därjämte avgivits av Svenska naturskyddsföreningen.

Inledning

Strandlagens huvudsakliga innehåll

Strandlagen utfärdades den 30 maj 1952 (nr 382) och innehåller väsentligen

följande. För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad

och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag äger länsstyrelsen förordna,

att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd (1 § första st. första p.). Sådant förordnande skall avse landoch

vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300

meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd (1 § andra st.).

Med bebyggelse avses icke blott uppförande av helt ny byggnad utan även

ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål

än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, samt grävnings- och

andra förberedelsearbeten för bebyggelse (1 § första st. andra p.). Den som

lider inskränkning i bebyggelserätten tillerkännes viss rätt till ersättning

därför av allmänna medel (3 §). Enligt 2 § gäller vissa regler om anordnande

av grind eller annan genomgång genom hindrande stängsel m. m. Kostnader

för sådan genomgång skall i princip utgå av allmänna medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 3 avd. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

Innehållet i och tillkomsten av bestämmelserna i 1 § tredje stycket strandlagen, m. m.

Det stadgande, mot vilket motionärerna främst riktar sin kritik, nämligen

1 § tredje stycket strandlagen, har följande lydelse.

Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i

godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse

som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller

den allmänna samfärdseln.

Bestämmelsen överensstämmer så gott som helt med vad som tidigare

gällt enligt den s. k. provisoriska strandlagen, d. v. s. lagen den 15 december

1950 (nr 639) om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Stadgandets första led mötte vid de båda lagarnas tillkomst i stort sett

icke några invändningar. Strandutredningen anförde i sitt den 9 oktober

1951 avgivna betänkande, SOU 1951:40, vilket lagts till grund för strandlagen,

bl. a. följande i denna del (se prop. 187/1952, s. 59).

---undantagen överensstämma i huvudsak med vad som gäller enligt

den provisoriska lagen, dock med den skillnaden att i sistnämnda lag

område som ingår i fastställd generalplan icke undantagits. Anledningen till

avvikelsen är att det för utredningen framstått såsom angeläget att förhindra

att beträffande ett och samma område både förbud enligt strandlagen och

något av byggnadslagens bebyggelsereglerande planinstitut —• däribland

även generalplanen — komma att tillämpas. Utredningen bar även för avsikt

att föreslå en ersättningsregel som något avviker från byggnadslagens

motsvarande för planfallen gällande regel. Särskilt med hänsyn härtill bör

naturligtvis bebyggelsereglering samtidigt enligt båda lagarna icke äga rum.

Att område ingående i fastställd generalplan icke uttryckligen upptagits

bland undantagen från den provisoriska lagens tillämpning berodde på att

detta ansågs onödigt. I propositionen 223/1950 anförde departementschefen

härom (s. 76) att det måste anses ligga i sakens natur att länsstyrelserna

icke komme att meddela byggnadsförbud med stöd av denna lag, om de intressen

vilka lagen avsåge att skydda redan vore beaktade på annat sätt.

Någon egentlig motsättning på denna punkt mellan den provisoriska lagen

och utredningens förslag föreligger alltså icke.

Föredragande departementschefen yttrade härom följande i sagda proposition

187/1952 med förslag till strandlag (s. 61).

Enighet råder därom att den planerade lagstiftningen lika litet som den

provisoriska strandlagen bör gälla beträffande område som ingår i fastställd

stadsplan eller byggnadsplan och ej heller beträffande område som ingår i

godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Däremot kan det vara tveksamt, om man i lagtexten bör uppställa

ett uttryckligt undantag för områden som ingå i fastställd generalplan.

Visserligen torde icke några betänkligheter i detta avseende behöva uppstå

på den grund att, såsom i ett remissyttrande framhållits, en fastställd generalplan

kan tänkas avse att klargöra endast exempelvis vissa vägfrågor. 1

ett sådant fall torde nämligen de markområden som äro belägna mellan de

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

3

angivna vägarna icke kunna anses ’ingå’ i planen. Med hänsyn till att någon

generalplan ännu icke fastställts och att erfarenheterna beträffande detta

institut följaktligen äro mycket begränsade kunde man däremot måhända

rikta den invändningen mot utredningens förslag i denna del, att man icke

med säkerhet vet, om blivande fastställda generalplaner komma att innehålla

annat än mera vaga riktlinjer rörande dispositionen av olika i planen ingående

strandområden. Emellertid torde man kunna utgå från att en generalplan,

som omfattar områden vilka belagts med byggnadsförbud enligt

den planerade strandlagstiftningen, icke kommer att fastställas med mindre

den utformats på ett sådant sätt, att behörig hänsyn tagits till de intressen

som strandlagstiftningen vill skydda. På grund härav anser jag mig kunna

biträda utredningens förslag att undantaga även dylika planområden från

strandlagstiftningen.

De i sista punkten av ovan citerade bestämmelse stadgade undantagen

från tillämpligheten av förbud enligt strandlagen blev emellertid under de

olika lagarnas förarbeten föremål för en delvis kritisk diskussion. Beträffande

de synpunkter som härutinnan framfördes vid lagförslagens remissbehandling

hänvisas till prop. 223/1950 s. 52—53 och prop. 187/1952 s. 63—64.

Invändningarna föranledde följande uttalanden av föredragande departementschefen

i de två nämnda propositionerna.

Prop. 223/1950 s. 77—78: I promemorian har föreslagits, att byggnadsförbud

som meddelats med stöd av lagen icke skulle utgöra hinder för uppförande

av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets, skogsbrukets,

fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov. Några remissinstanser

ha hävdat, att detta undantag vore alltför vidsträckt och ha i stället

föreslagit, att dispens skulle krävas jämväl för sådan bebyggelse, men att

det vid prövningen av dispensansökan skulle särskilt beaktas om byggnaden

vore erforderlig för något av de angivna behoven. Jag vill icke bestrida,

att vissa skäl kunna åberopas till stöd för denna mera stränga linje, men

jag anser dock övervägande skäl tala för den i promemorian föreslagna lösningen.

I detta hänseende må bland annat framhållas, att lagen ju endast

avses skola gälla under jämförelsevis kort tid samt att spörsmålet får omprövas

under den blivande utredningen, vid vilken särskilt bör beaktas

huruvida några försök att kringgå bestämmelsen visa sig ha skett under den

provisoriska lagens giltighetstid.

Prop. 187/1952 s. 64—65: Det synes mig icke gärna kunna råda någon tvekan

om att friluftsintresset i princip bör vika för en bebyggelse som avser att

tillgodose försvaret, jordbruket eller vissa andra därmed jämställda intressen.

Denna principiella inställning behöver dock icke nödvändigtvis leda

till att cn dylik bebyggelse får ske helt okontrollerat inom strandområdena.

Det skulle med andra ord icke vara orimligt att på denna punkt tänka sig eu

skärpning av utredningens förslag i överensstämmelse med vad som yrkats

av några remissinstanser. Detta till trots finner jag mig likväl, om än med

någon tvekan, icke böra förorda eu sådan skärpning. Avgörande för mig bar

härvid varit att kontrollen i många fall skulle kunna väntas medföra onödigt

krångel och att fördelarna av densamma knappast kunna väntas komma

alt överväga nackdelarna. Jag vill därför förorda, alt den planerade lagstiftningen

i likhet med den provisoriska strandlagen alls icke kommer att omfatta

bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogssköt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

seln eller den allmänna samfärdseln. Skulle det sedermera i praktiken visa

sig, att denna undantagsregel missbrukas, torde spörsmålet få omprövas.

I de utlåtanden över förenämnda propositioner, som avgivits av tredje

lagutskottet (nr 29/1950 och nr 27/1952), behandlades icke särskilt de bestämmelser,

varom nu är fråga, i annan mån än att i det senare utlåtandet

den närmare utformningen av lagtexten i visst avseende diskuterades i anslutning

till framställda motionsyrkanden.

De spörsmål som väckts genom nu förevarande motioner har icke heller

senare behandlats av riksdagen.

Provningen av vägföretag

Då, såsom nedan framgår, motionärerna särskilt fäst uppmärksamheten

vid det allmänna vägnätets inverkan på de intressen strandlagen avser att

skydda, skall här beröras den prövning som föregår byggande av allmän väg.

Jämlikt 14 § lagen om allmänna vägar skall, där ej Konungen annorlunda

förordnar, bl. a. fråga om byggande av väg prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med länsstyrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i annan mening än länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas

till Konungens prövning. Innan väg bygges, skall enligt huvudregeln i

15 § samma lag arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställelse för

granskning, fastställas av myndighet som nyss nämnts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beslut om fastställande av arbetsplan för väg kan jämlikt

65 § lagen om allmänna vägar genom besvär av den som är missnöjd med

beslutet bringas under Kungl. Maj :ts prövning. Närmare föreskrifter om

upprättande av arbetsplaner återfinnes i stadgan den 30 juni 1943 ang. behandlingen

av vissa vägfrågor (vägstadgan), 15—27 §§. Av dessa stadganden

framgår bl. a., att såväl vid arbetsplans utarbetande som sedan densamma

upprättats utrymme beretts för allmänna och enskilda intressen som

kan beröras av vägföretaget att göra sig gällande, samt att länsstyrelsen tillerkänts

väsentligt inflytande på planens utformning.

Möjligheter vid sidan av strandlagen att hindra bebyggelse å strandområden

Här skall endast erinras om viss annan lagstiftning, enligt vilken i särskilda

fall möjlighet till kontroll över bebyggelse å strandområden kan

föreligga. I den mån aktuell mark ingår i område för stadsplan eller byggnadsplan

enligt byggnadslagstiftningen kan uppenbarligen reglering av bebyggelsen

ske i relativt stor utsträckning. Även inom ramen för generalplaneinstitutet

är en viss reglering möjlig. Vidare kan enligt 86 och 122 §§

byggnadslagen nybyggnadsförbud meddelas för område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan under särskilda förutsättningar, varav här är

av intresse att förbud kan utfärdas om naturskönhet, växtlighet eller andra

särskilda naturförhållanden så påkallar. I den mån speciella naturskydds
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

intressen gör sig gällande kan även fridlysning och förbud enligt naturskyddslagen

komma i fråga. Slutligen kan nämnas fastighetsbildningslagstiftningens

regler till förhindrande av ur bebyggelsesynpunkt olämpliga

avstyckningar.

Motionerna

Motionärerna finner undantagsbestämmelserna i 1 § tredje stycket strandlagen

allvarligt hämma lagstiftningens syfte och anför.

Strandlagen gäller alltså icke för bebyggelse som erfordras för försvaret,

jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln. Dessa

undantag torde i de flesta fall vara helt motiverade, i synnerhet om ingreppen

är av den karaktär, att det ej blir fråga om alltför omfattande exploatering

av stränderna, men i vissa fall leder dessa undantag till mycket

betydande olägenheter. Allvarligast ur dessa synpunkter torde framdragandet

av allmänna och enskilda vägar vara. Ofarligast i detta avseende är

väl de enskilda vägarna, som ju i allmänhet icke byggas för någon mera omfattande

snabb trafik. En allmän väg kan däremot helt ta stranden i anspråk

eller skära av den hårt och brutalt från ovanförliggande natur och landskap

och hindra de rekreationssökande att nå kontakt med vattnet. Denna

utveckling är mycket allvarlig och oroende med hänsyn till vägnätets

snabba utveckling. Se vidare »Vägplan för Sverige» (SOU 1951: 1).

En annan faktor som begränsar strandlagstiftningens värde är enligt

motionärerna, att länsstyrelserna bl. a. på grund av medelsbrist tvingas

bevilja dispenser och medgiva bebyggelse å områden, som rätteligen helt

borde undantagas.

Motionärerna går även in på frågan om en översiktlig planläggning av

våra strandområden och yttrar.

Vid de livliga diskussioner, som på sin tid föregick strandlagens antagande,

betonades att värdet av våra strandområden vore så stort ur

rekreationssynpunkt, alt de borde göras till föremål för en grundlig inventering

och därefter planläggning. På så sätt kunde man få klarhet

om vilka strandområden som verkligen på lång sikt borde skyddas mot

exploatering. Man räknade med att en översiktlig planläggning skulle

kunna ske genom länsstyrelsernas försorg. Sådan planläggning har dock

endast kunna ske i mycket ringa omfattning på grund av brist på medel

och personal. Strandlagsförbudet innebär egentligen ett tillståndstvång

i avbidan på att en planläggning i stort medhinnes. Nu gällande regel att

förbudet upphävs, då stadsplan eller byggnadsplan fastställes, ger lätt till

följd, att de stora sammanhangen i strandskyddet förloras.

Motionärerna finner det oroande, att fortsatt exploatering av stränderna

sker i en tid, då genom ökad lagstadgad ledighet allt fler människor söker

sig till lämpliga tillflyktsorter för fritidsvistelse. Enligt motionärerna är

det »ett samhällsintresse av utomordentlig vikt att exploateringen av våra

strandområden icke genom olika åtgärder tillätes fortgå på ett sådant sätt,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

att de blir otjänliga för friluftsliv, samtidigt som landskaps- och naturvårdsvärdena

spolieras».

Yttrandena

Endast Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker helt motionärernas

hemställan. Länsstyrelsen i Blekinge län finner problemet om markexploateringen

vid framdragande av allmänna vägar böra övervägas av 1960 års

naturvårdsutredning och länsarkitekten i samma län förordar, att direktiven

för nämnda utredning utvidgas till att omfatta den översyn av strandlagen,

som kan vara betingad av naturvårdsutredningens resultat. Länsarkitekten

i Stockholms län anser åtgärder påkallade för att säkerställa

tillräckliga medel för ersättning åt markägarna och finner det även kunna

tänkas vara motiverat med förbud mot väganläggningar, därvid främst avses

enskilda vägar. I övrigt vinner de i motionerna anförda skälen för en översyn

av strandlagen icke stöd i de inkomna yttrandena.

Vissa allmänna synpunkter på den väckta frågan anföres i yttrandena.

Från flera håll vitsordas sålunda det förhållandet, att en växande

fritid jämte höjd standard medför såväl att fritidsbebyggelsen utmed stränderna

ökar som att allt större skaror av rekreationsbehövande söker sig

till stränderna för bad och andra former av friluftsliv, och betonas, att

detta leder till svårlösta problem. Något allmänt uttalande om i vad mån

bestämmelserna i strandlagen visat sig ägnade att möjliggöra en tillfredsställande

lösning på dessa problem har emellertid lämnats allenast av

byggnadsstyrelsen, som anför.

Någon sammanfattande redogörelse för erfarenheterna från strandlagstiftningens

tillämpning har hittills icke lämnats. Med ledning av de inblickar

som styrelsen haft tillfälle att erhålla från olika delar av fältet har styrelsen

emellertid kommit till den uppfattningen att strandlagen otvivelaktigt

varit av mycket stor betydelse för strävandena att åt allmänheten trygga

tillgången till platser för bad och friluftsliv. Dess syfte att möjliggöra anordnande

av friluftsbad och reserverat som allmänheten kunnat utnyttja

samt att söka bevara sammanhängande strandarealer av orörd natur såsom

fritidsområden för dem som vilja idka friluftsliv torde i väsentliga delar ha

uppnåtts.

Enligt byggnadsstyrelsens mening torde de brister i den nuvarande strandlagstiftningen,

som motionärerna anser föreligga, mera vara att hänföra till

bristande insikter om dess möjligheter och rätta tillämpning än till författningens

utformning.

Angående omfattningen av hittills meddelade förbud

framgår av yttrandena följande.

Länsarkitekten i Stockholms län uppger.

De nuvarande byggnadsförbudsområdena enligt strandlagen ha i Stockholms

län tillkommit i ett sammanhang genom beslut den 31 december

1952 och ett tilläggsbeslut den 7 maj 1953. Man hade då i detta län ännu

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961 7

icke tillgång till den nya ekonomiska kartan i skala 1: It) 000. Man valde att

inom särskilda strandpartier — ibland små områden och ibland ganska

långa sträckor, ävensom öar eller ögrupper — utfärda förbuden mera

schematiskt, där förbudsområdenas djup över allt bestämdes till 100 meter

från strandlinjen. Områdena angavs på kartor i skala 1:50 000 och redovisades

i en särskild förteckning där man med ord sökte möjligast entydigt

bestämma områdenas början och slut vid stranden. I beslutet intogs också

vissa allmänna undantag omkring befintliga byggnader och inom fastigheter

under 1 hektar. En viss inskränkning i undantagen har numera föreslagits

av länsarkitekten och är föremål för länsstyrelsens handläggning.

Länsarkitekten i Blekinge län meddelar, att i detta län förordnanden enligt

1 § strandlagen utfärdats i stor utsträckning.

Av länsstgrelsen i Hallands län upplyses slutligen.

Inom Hallands län är hela kuststräckan mot havet belagd med byggnadsförbud

enligt strandlagen med undantag för stadsplane- och byggnadsplaneområden.

Förbudsområdets bredd å land varierar mellan 100 och 300

meter. Även beträffande ett stort antal insjöar inom länet har förbud jämlikt

1 § strandlagen meddelats, därvid förbudsområdets bredd å land bestämts

till 50 eller 100 meter och i ett fall 150 meter. Strandlagsförbud utmed

vattendrag har däremot hittills endast i mindre utsträckning tillämpats

inom länet.

De speciella frågor som upptagits till behandling i de avgivna

utlåtandena framgår i huvudsak av det följande.

Frågan om vägarna och strandskyddet har berörts i så gott

som samtliga yttranden.

Naturskgddsföreningen anför ett aktuellt exempel på detta problem och

yttrar.

Föreningen vill som ett aktuellt exempel omnämna den tilltänkta motorvägen

i norra Halland, speciellt områdena mellan Varberg och Kungsbacka.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har planerat att på en sträcka

av ca en mil lägga vägen direkt invid kusten mellan By och ölmevalla och

Kungsbackaån. Flera östligare alternativ finns, vilka dock blir mellan

5—1''() procent dyrare. Den berörda sträckningen drabbar stränder som är

av stor betydelse för landskapsbild samt fauna och flora liksom ur rekreationssynpunkt.

Ur landskapssynpunkt måste vägen alltid komma att på

ett onaturligt sätt bryta den naturliga enhet som stranden bildar mot de

ovanför liggande markerna, samtidigt som vägen avstänger folk från

att för rekreation på ett enkelt sätt nå själva strandområdet för bad och

båtsport eller strövtåg och naturstudier. Beträffande faunan kan nämnas,

att området sedan länge är känt för ett rikt och intressant djurliv, särskilt

som rastlokal för sädgäss. Sädgässen slår till på strandängarna från slutet av

september och håller till där till i början av maj med undantag för den

kallaste tiden vid nyår. 700—1 000 gäss brukar normalt rasta inom området.

Det gäller här nästan hela den skandinaviska stammen av skogssädgäss.

Förstörs rast- och övervintringslokalerna, tvingas gässen vidare mot Danmark

och England, där de är utsatta för en intensiv jakt. I Halland är de

totalfredade. Några andra strandängar av betydenhet till vilka de kan söka

sig torde inte finnas inom dessa delar av Halland. Strandängsområdena —

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

Hallands största — hyser vidare en rik flora. Ur rent naturvetenskapliga

synpunkter och av hänsyn till landets växt- och djurvärld — finner föreningen

det uppenbart, att kustalternativet ej bör komma till utförande.

För vissa delar av de aktuella områdena gäller i övrigt byggnadsförbud

jämlikt 122 § byggnadslagen och för andra delar strandlagsförbud;

sådant har utfärdats för hela kuststräckan i Fjärås socken. För de markägare

som genom strandlags- och byggnadsförbuden tvingats avstå från att

exploatera sina markområden för sommarstugebebyggelse måste det framstå

som en stor orättvisa och inkonsekvens, om områdena nu i stället skulle

få tas i anspråk för en motorväg. Föreningen vill alltså i denna del livligt

understryka motionärernas åsikt.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner markexploateringen vid framdragande

av allmänna vägar kunna medföra ett allvarligt hot mot välbelägna och för

friluftslivet viktiga strandområden och uppger, att detta problem aktualiserats

inom länet bl. a. i diskussion rörande riksvägens sträckning på vissa

kustavsnitt. Länsstyrelsen anser därför, att det bör uppdragas åt 1960 års

naturvårdsutredning att taga hithörande problem under övervägande.

Enligt byggnadsstyrelsen är det obestridligt, att det på sina håll förekommit

och alltjämt förekommer att sträckningen och utformningen av en väg

sker utan tillbörlig hänsyn till naturskyddet och landskapsbilden samt att

även strandlagsintressena i det sammanhanget blivit åsidosatta. Styrelsen

framhåller emellertid, att man under senare tid synes ha ägnat större

uppmärksamhet åt dessa problem, och det bör enligt styrelsens mening

kunna förutsättas, att så sker även i fortsättningen.

Samtliga övriga instanser som yttrat sig i denna fråga hänvisar till gällande

bestämmelser angående förfarandet vid upprättande av vägplaner

och förmenar, att dessa bestämmelser innefattar en garanti för att de intressen

som skall tillgodoses genom strandlagen beaktas även i vägplanerna.

Härvid pekas främst på det förhållandet att samma myndighet -— länsstyrelsen

— som förordnar om förbud enligt strandlagen har ett väsentligt

inflytande på arbetsplanerna för de allmänna vägarna. Vidare framhålles,

att kommunala organ, intresserade organisationer m. fl. har möjlighet

att framställa erinringar i samband med utarbetandet av arbetsplanerna

för de allmänna vägarna ävensom att överklaga beslut om fastställelse

av sådana planer. Synpunkter av denna art har framförts av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, av länsstyrelsen i Stockholms län jämte överlantmätaren,

länsarkitekten och vägförvaltningen i samma län, samt av länsstyrelsen

och länsarkitekten i Hallands län.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför ytterligare.

Styrelsen vill framhålla, att man inom Väg- och vattenbyggnadsverket är

angelägen om att vid den översiktliga vägplaneringen ej spoliera fritidsområden

utmed stränderna. Dessa synpunkter beaktas även vid upprättande

av region- och generalplaner. Strandlagens syfte att hindra exploatering av

stränderna tillgodoses därför i hög grad av de vägplanerande myndigheterna.

De av motionärerna framförda önskemålen att strandområde ej skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961 9

få tagas i anspråk för vägbyggnader torde sålunda i största möjliga omfattning

redan ha realiserats.

EU förbud att inom strandområde, för vilket länsstyrelsen meddelat förordnande

jämlikt 1 strandlagen, bygga allmänna vägar skulle i princip ej

medföra någon ändring av de riktlinjer som redan nu tillämpas för planeringen

av nya allmänna vägar. I enstaka fall skulle emellertid ett dylikt

förbud kunna få olyckliga konsekvenser, nämligen då det visat sig omöjligt

att låta vägen gå fram på annat ställe än utmed stranden — vilket varit fallet

med exempelvis den nya Vätternleden.

Motionärerna har, som av den tidigare redogörelsen framgår, riktat viss

kritik mot att undantag från strandlagsförbud stadgats för bebyggelse

som erfordras för försvaret, jordbruket och andra

därmed jämställda ändamål. Denna kritik har icke föranlett

någon särskild kommentar i yttrandena, frånsett att Naturskyddsföreningen

ansett dessa undantag kunna leda till betydande olägenheter och funnit

det vara utomordentligt värdefullt, om strandlagen kunde utsträckas till

att även gälla mot nämnda slags anläggningar.

Den i motionerna berörda frågan om länsstyrelsernas dispensgiv

ning har behandlats i flera yttranden. Det har därvid från några

håll framhållits, att motionärernas uppfattning om tillgången på penningmedel

för ersättning enligt strandlagen icke är riktig. Sålunda har byggnadsstyrelsen

anfört följande.

Motionärernas uppgift att medelsbrist skulle framtvinga dispenser torde

bero på ett missförstånd. Anslaget till ersättningar på grund av förbud mot

bebyggelse in. m. inom vissa strandområden som alltsedan strandlagstiftningens

tillkomst funnits upptagen å sjätte huvudtiteln är ett förslagsanslag

och kan således utan begränsning överskridas. Länsstyrelserna har

visserligen hittills varit mycket försiktiga med att vid dispensprövningen

beträffande byggnadsföretag fatta sådana beslut som kunnat få ekonomiska

konsekvenser för statsverket, och belastningen å anslaget har även varit

tämligen blygsam. De på anslaget anvisade beloppen har emellertid — utan

särskild återhållsamhet — fortlöpande anpassats efter den konstaterade

faktiska åtgången. Styrelsen anser sig härvidlag böra betona att betänkligheterna

inför att åsamka statsverket kostnader givetvis icke får dominera

i så hög grad att väsentliga värden för naturskydd och friluftsliv till följd

därav spolieras.

Liknande påpekande angående anslaget har gjorts av länsstyrelserna i

Stockholms och Hallands län.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Blekinge län sagt sig ha i några få fall

nödgats lämna tillstånd till viss bebyggelse även inom sådana strandområden

som i betydande utsträckning nyttjas av allmänheten och följaktligen

bort undantagas för bebyggelse, vilken dispensgivning sammanhängt

med det av motionärerna påtalade förhållandet, alt penningmedel ej ställts

till förfogande för utgivande av ersättning till markägare.

Jämväl länsarkitekten i samma län synes liksom länsarkitekten i Stock
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

holms län vara av den uppfattningen, att tillgängliga penningmedel nu är

otillräckliga, och att en ändring i detta förhållande är påkallad för att dispens

skall kunna vägras i den omfattning som erfordras.

Länsarkitekterna i Blekinge och Hallands län anför beträffande dispensfrågan

vidare bl. a., att dispens ofta kunnat medgivas, sedan enighet nåtts

om placering av byggnaden i fråga på ett ur strandskyddssynpunkt lämpligare

sätt än i dispensansökningen begärts.

Omfattningen av tillståndsgivningen och principerna för meddelande av

dispenser belyses ytterligare av följande uttalanden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Vad denna länsstyrelse beträffar har i samtliga fall prövats huruvida

dispens kunnat medgivas utan att det intresse förbudet avsett att tillgodose

blivit i någon högre grad eftersatt. I samtliga fall då fråga varit om områden

av något mera betydande intresse ur fritidssynpunkt har ansökan

om dispens avslagits. Dessa beslut har i flertalet fall, märkligt nog, icke

föranlett ersättningsyrkanden. Av de cirka tjugu ärenden där ansökan avslagits

har hittills endast i fem begärts någon ersättning. Av dessa har två

kunnat lösas genom överenskommelse. Att hittills så få markägare anhållit

om ersättning torde i många fall bero på bristande insikt beträffande de

möjligheter härtill som lagen erbjuder. Allt eftersom kännedomen härom

sprids kommer det allmänna att få vidkännas större utgifter.

Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig i många fall ha kunnat bevilja

sökta dispenser från gällande byggnadsförbud utan att olägenheter härigenom

uppkommit. Detta har avsett fall då byggnadsförbuden berört strandområden

med låg besöksfrekvens, vilka icke uppfyller de anspråk, som turister

vanligen ställer på sådana områden. Förbuden har då tillkommit till

förmån för fastighetsägare på landsbygden, som på grund av tomtens belägenhet

saknar tillgång till strand.

Länsstyrelsen i Hallands län upplyser, att varje dispensärende föregås

av noggrann undersökning och att endast om det konstateras, att det önskade

byggnadsföretaget icke kommer att motverka syftet med strandlagsförbudet,

dispens meddelas.

Spörsmålet om strandområdenas inventering och planläggning

beröres också i flera yttranden.

Naturskyddsföreningen betonar vikten av att en grundlig inventering

och planläggning genom länsstyrelsernas försorg snarast kommer till stånd

och uttalar, att bristen på medel och personal för planläggningen snarast

måste avhjälpas. I detta sammanhang anför föreningen vidare.

Föreningen vill---nämna att, enligt vad den har sig bekant, utred
ningsmannen

i 1960 års naturvårdsutredning i skrivelser till länsstyrelserna

har anhållit om hjälp med en inventering av nu tillgängliga och för

framtiden erforderliga områden för naturvårds- och fritidsändamål. Utredningsmannen

har särskilt nämnt strandlagen och begärt uppgift på vilka

områden inom länen som belagts med strandlagsförbud. Vidare har han

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1061

11

anhållit om uppgifter om när ersättningar utbetalats för mistad bebyggelserätt

och i vilken mån dispenser lämnats från utfärdade förbud.

Byggnadsstyrelsen uttalar.

I vad avser den av motionärerna berörda frågan om strandområdenas

inventering och planläggning är styrelsen för sin del av den uppfattningen

att man inom flertalet län torde ha kommit rätt långt med inventeringen.

Som resnltat därav har också i stor utsträckning förbud utfärdats enligt

strandlagen, och i en del fall har även planläggning kommit till stånd. Det

är utan vidare självklart att man vid en sådan planläggning skall beakta

det syfte som legat bakom ett tidigare meddelat strandlagsförbud.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Motionärerna diskuterar---frågan om översiktlig planläggning för

att få klarhet i vilka strandområden som på lång sikt borde skyddas mot exploatering.

Denna fråga torde snarare avse lagens tillämpning än dess utformning.

Länsstyrelsen vill dock framhålla, att frågan upptogs av länsstyrelsen

i samband med den strandinventering som låg till grnnd för länsstyrelsens

beslut om »strandlagsförbud». Utredningen avslutades under våren

1956. Denna översiktsplan har sedan legat till grund för och följts vid utarbetandet

av regionplanen för stockholmstrakten. Vidare har denna översiktsplan

överlämnats till kommunerna för att vara dem till hjälp vid den

kommunala planeringen och då i första hand vid upprättandet av generalplaner.

Länsstyrelsen har anmodat skärgårdskommunerna att skyndsamt

upprätta sådana planer. Vissa äro redan färdigställda och i övrigt torde de

vara under utarbetande.

Motionärerna anföra vidare att nu gällande x-egel om att byggnadsförbud

enligt strandlagen upphävs, då byggnadsplan eller stadsplan fastställts, lätt

ger till följd att de stora sammanhangen i strandskyddet förloras. Som

överlantmätaren framhåller, torde emellertid dessa olägenheter snarare

bero på hur planläggningen bedrives än av nyssnämnda regel.

Länsarkitekten i Blekinge län andrager.

Motionärerna anser att en grundlig inventering av rikets strandområden

borde verkställas samt att strandlagsförbud egentligen innebär ett tillståndstvång

i avbidan på att en planläggning i stort medhinnes. »Nu gällande

regel att förbudet upphävs, då stadsplan eller byggnadsplan fastställes,

ger lätt till följd, att de stora sammanhangen i strandskyddet förloras».

Det medgives att denna risk ofta föreligger. I regel är det väl emellertid

så, att upprättande av fritidsbyggnadsplan för ett visst strandavsnitt i allra

högsta grad beaktar de grundförutsättningar, på vilka strandlagen vilar.

Så har i vart fall alltid skett här i länet. I regel förlägges väl bebyggelseområdena

minst ett tomtdjup ifrån stranden, och man räknar med att hela

strandremsan skall kvarligga intakt. Felet när det gäller tillkomsten av

byggnadsplaner för fritidsområden utmed stränderna synes emellertid

vara, att kommunerna visat sig likgiltiga härför. Kommunerna intresserar

sig i regel endast för byggnadsplaneområden, vilka ge årsbebyggelse till

resultat med ty åtföljande inom kommunen mantalsskrivna skattebetalare.

Det hör till undantagen att en kommun går i författning om upprättande

av byggnadsplan för fritidsområde. Ett större hänsynstagande till

de av motionärerna framförda tankegångarna borde medföra, alt kommu
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

nens skyldighet att upprätta byggnadsplan borde vara för handen över lag

även för all form av fritidsbebyggelse. Om så vore förhållandet skulle detaljplanering

enligt byggnadslagen bli allt vanligare för strandområdena. Enligt

länsarkitektens mening skulle därvid bättre hänsyn kunna tagas till

strandlagens och naturskyddslagens ämnesområden.

Länsarkitekten i Hallands län yttrar.

För Hallands läns del har upprättats en översiktlig plan över strandområdena

med anledning av föreskrifterna i nuvarande strandlag. Därvid

har strandområdena mot havet inventerats och ett omfattande analysarbete

beträffande bad- och friluftslivet inom länet företagits. Denna utredning

är för närvarande föremål för slutjustering före tryckning.

Slutligen har i några yttranden förordats, att vissa i motionerna

icke berörda problem angående skyddet för strandområdena

bör upptagas till övervägande. Sådana önskemål har framförts

av länsstyrelserna och länsarkitekterna i Stockholm, Blekinge och

Hallands län enligt följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har, på förordnande av länsarkitekten i

samma lån, föreslagit att strandlagen kompletteras med möjlighet att meddela

förbud mot brygga inom område, för vilket byggnadsförbud enligt denna

lag gäller, ävensom att därinom förordna om förbud mot schaktning

och trädfällning. Länsarkitekten har närmare utvecklat sin uppfattning

på följande sätt.

Exempelvis 100 meter och även 300 meter är ute i naturen icke något

avsevärt stort mått. Det är långt ifrån orimligt och har för övrigt redan

förekommit vid strandlagsområden i detta län att man byggt huset ovanför

förbudsområdets övre gräns och så ordnat sin privata brygga med bojar

och båtar vid stranden nedanför. Hugger man så ut skogen, verkar det

hela som en ganska vanlig strandtomt. I exempelvis en liten skärgårdsvik,

värd att bevara som en naturlig natthamn för friluftsfolket, bryter ett sådant

arrangemang stämningen och kan förstöra praktiskt taget hela värdet

av strandlagsområdet. Däremot böra möjligheter givetvis finnas för

allmänna badbryggor e. d.

En del strandlagsområden finns i kanten av grusåsar med risk för att

grustag kan på ett för friluftslivet olämpligt sätt komma till stånd där. Det

synes osäkert om naturskyddslagens möjligheter kan vara ett tillräckligt

skydd i sådana fall.

Då det icke är ovanligt att förbudsområdena enligt strandlagen kan komma

att inarbetas som parkområden i kommande detaljplaner, synes det

rimligt att man där beredes åtminstone samma möjligheter till skydd mot

olämplig åverkan på terräng och vegetation som inom partier med byggnadsförbud

i avvaktan på detaljplan. Antingen bör därför länsstyrelsen beredas

möjlighet att utfärda förbud mot schaktning eller trädfällning inom strandlagens

byggnadsförbudsområden eller också bör möjlighet till sådant förbud

inarbetas i lagen så att det automatiskt sammankopplas med byggnadsförbudet.

Det senare torde vara att föredraga.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

Länsstgrelsen i Blekinge län uttrycker beträffande de områden i länet

som beröres av strandlagen vissa farhågor för framtiden och befarar, att

det ökade friluftslivet torde komma att medföra en skärpning av motsättningarna

mellan allmänhetens och de enskilda markägarnas intressen. Möjligheten

att genom en strandlagsreform utjämna dessa motsättningar synes

länsstyrelsen begränsade och länsstyrelsen förordar i stället att tillgången

på lämpliga fritidsområden säkerställes genom markköp i kommunal

och statlig regi. Länsstyrelsen anser det härvid vara av grundläggande

betydelse, att en intresseavvägning kommer till stånd med särskilt beaktande

av de natur- och kulturvärden som står på spel, och föreslår, att dessa

avvägningsfrågor upptages till behandling i samband med 1960 års naturvårdsutrednings

översyn av naturskyddslagstiftningen.

Länsarkitekten i samma län påpekar en särskild omständighet, som enligt

hans mening aktualiserar en översyn av strandlagen, i det han anför.

Vidkommande prövningen av fritidsstugornas utformning i och för sig

bör uppmärksamheten fästas på en detalj i sammanhanget. I Blekinge finnas

utomplansbestämmelser fastställda för hela länet. Detta har vid skilda

tillfällen väckt uppmärksamhet och kritiserats inom andra län, men ur de

synpunkter strandlagens bestämmelsekomplex avhandlar har förekomsten

av dessa vidsträckta utomplansområden varit av stor betydelse. Inom utomplansområde

erfordras nämligen byggnadslov även för uppförande av en

fritidsstuga, och kommunens byggnadsnämnd har på så sätt haft möjlighet

att övervaka och lägga till rätta vad som sker. Detta gäller alltså även de

stugor, vilka ligger utanför strandlagsförordnandena. Nu är emellertid att

märka, att de äldre utomplansbestämmelserna överlag upphöra att gälla

den 1 januari 1964. Ur de synpunkter strandlagen har att företräda kan

med starkt fog hävdas att en härav betingad översyn av strandlagsbestämmelserna

borde övervägas.

Länsstyrelsen i Hallands län ansluter sig till en av länsarkitekten i länet

uttalad uppfattning, att möjlighet bör öppnas att med strandlagens hjälp

skydda stränder från bebyggelse till större bredd än vad som för närvarande

är fallet. Länsstyrelsen upplyser, att den samma dag som dess yttrande till

utskottet avlåtits i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt, att åtgärder

måtte vidtagas för sådan ändring i 1 § andra stycket strandlagen att där angivna

avstånd, 300 meter, när särskilda omständigheter därtill föranleder

må kunna utsträckas förslagsvis till längst 600 meter.

Utskottet

Den särskilda lagstiftningen till strändernas skydd har nu — genom

strandlagen av år 1952 och dess föregångare, den s. k. provisoriska strandlagen,

vilken väsentligen byggde på de principer som kommit till uttryck

i strandlagen — varit i kraft i drygt tio års tid. Efter en sådan tidsperiod

torde det i allmänhet vara möjligt att erhålla en relativt god överblick över

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

verkan av en lagstiftning. Eventuella brister i strandlagen bör nu i huvudsak

ha kommit till synes, och det förefaller naturligt om vissa problem utkristalliserats

som gör en översyn av lagen befogad.

Till dessa mera allmängiltiga synpunkter kommer vissa för strandlagstiftningen

speciella förhållanden som kan tala för en översyn av bestämmelserna.

Vid den provisoriska strandlagens tillkomst påpekades det alltmer

ökade jäktet inom samhällslivet över huvud taget och det bl. a. därav

följande ökade behovet av rekreation genom bad och friluftsliv, samtidigt

som det uttalades farhågor för en fortskridande monopolisering av våra

strandområden (se i prop. 223/1950 bl. a. departementschefens uttalande s.

70—71). Den utveckling, som då och vid tillkomsten av strandlagen förutsågs,

har fortgått i en takt, som snarast varit snabbare än vad man tidigare

kunnat vänta. Härtill har bidragit en rad omständigheter. En höjd levnadsstandard

har möjliggjort för allt flera att förvärva egna semesterboställen,

att inköpa motorfordon och att företaga semesterresor över huvud taget. Befolkningen

har blivit rörligare jämväl genom det allt snabbare och mer vittförgrenade

kommunikationsnätet. Införande i stor omfattning av fria sommarlördagar

och utvidgad rätt till lagstadgad semester har medfört ökad

fritid. En på många områden stegrad arbetsintensitet har ökat behovet av

vila och rekreation. Bl. a. angivna förhållanden har lett till att strandområdena

i allt större omfattning blivit eftertraktade både som objekt för exploatering

och som fritidsområden för en icke strandägande allmänhet, varigenom

det konfliktförhållande slrandlagen är avsedd att lösa skärpts. Det

kan synas motiverat att en undersökning företages, huruvida lagen motsvarar

de ökade krav som således numera ställts på densamma.

Vad som anförts i motionerna avser till stor del strandlagens tillämpning.

Mot själva lagen synes motionärerna väsentligen endast rikta den anmärkningen,

att det undantag som beträffande viss bebyggelse stadgats i 1 §

tredje stycket andra punkten strandlagen gjorts alltför vidsträckt. Ehuru

motionärernas kritik riktar sig mot undantagsbestämmelsen i dess helhet,

synes kritiken framförd främst utifrån den uppfattningen att jämväl vägbyggnadsföretag

ingår bland de uppräknade undantagen. Med uttrycket

»bebyggelse som erfordras för---den allmänna samfärdseln» avses

emellertid uppenbarligen ej vägbyggnadsföretag. Sådana beröres över huvud

icke av lagstiftningen. Frågan blir därför i stället, huruvida i strandlagen

bör införas bestämmelser till skydd mot exploatering av stränderna

för vägföretag.

Som jämväl motionärerna funnit torde någon lagstiftning emot byggande

av enskilda vägar å strandområden icke vara påkallad. Beträffande

de allmänna vägarna torde av den tidigare redogörelsen framgå, att genom

väglagstiftningen väl sörjts för alt bl. a. sådana intressen som skall tillgodoses

genom strandlagens bestämmelser skall vinna tillbörligt beaktande

vid utarbetande ^och fastställande av arbetsplan för allmän väg. Då det gi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961 15

vetvis ej är tänkbart att helt förbjuda, att strandområdena tas i anspråk

för vägbyggnader, synes det — med hänsyn särskilt till att strandlagens

tillämpning ankommer på länsstyrelserna, vilka tillika har ett väsentligt

inflytande på utformningen av det allmänna vägnätet — icke finnas anledning

förvänta, att en ändring av strandlagen i förevarande avseende skulle

medföra ett tillgodoseende av strandlagsintressena i större omfattning än

vad nu är fallet. Utskottet kan därför i likhet med flertalet remissinstanser

icke förorda en sådan ändring.

Motionerna berör i övrigt huvudsakligen medelstillgången för ersättningar

i samband med länsstyrelsernas dispensgivning samt inventeringen

och den översiktliga planeringen av våra strandområden.

I förstnämnda fråga vill utskottet, som även vissa remissinstanser gjort,

påpeka, att det anslag som för varje år upptages å riksstatens sjätte huvudtitel

under punkten »Ersättningar på grund av förbud mot bebyggelse m. m.

inom vissa strandområden» — och som för innevarande budgetår fastställts

till 25 000 kronor mot tidigare 10 000 kronor — är ett förslagsanslag. Tillgången

på medel är således icke maximerad till anslagets belopp. Mot bakgrunden

härav och av vad byggnadsstyrelsen i övrigt anfört i denna del

förefaller det anmärkningsvärt, att hos vissa myndigheter, som har att taga

befattning med strandlagens tillämpning — bland dem en länsstyrelse —- kan råda den uppfattningen att möjligheten att vägra dispens från strandlagsförbud

kan vara utesluten av brist på anslagsmedel.

En snar och grundlig inventering av strandområdena är, som motionärerna

anser, av avgörande betydelse för att syftet med strandlagstiftningen

skall kunna uppnås. Dröjsmål med en översiktlig planering och därmed

med utfärdande av strandlagsförbud kan, med hänsyn till den takt i vilken

exploateringen av våra stränder fortgår, äventyra möjligheterna att i erforderlig

utsträckning åt allmänheten reservera områden för bad och friluftsliv.

önskvärdheten av att i viss omfattning bevara större sammanhängande

områden fria från bebyggelse accentuerar behovet av en skyndsam planering.

Vad i detta ärende inhämtats ger emellertid ej stöd för uppfattningen

att inventeringsarbetet obehörigen fördröjes.

Motionärerna har, såvitt utskottet kunnat finna, icke påvisat något förhållande

som i och för sig påkallar, att strandlagens bestämmelser göres

till föremål för översyn. Ej heller kan enligt utskottets mening sägas, att

genom remissyttrandena eljest framkommit sådana brister i lagen att en

allmän översyn av bestämmelserna är motiverad. Vissa av de frågor som

särskilt väckts i yttrandena har ingående diskuterats i strandlagens förarbeten,

och skäl för ett ändrat ställningstagande synes ej nu föreligga.

Den utredning som kunnat inhämtas i ärendet är emellertid begränsad.

Med hänsyn härtill och till vad bär ovan inledningsvis anförts vill utskottet

— trots sin uppfattning att strandlagstiftningen i stort sett torde väl

fylla sin funktion — uttala sig för i första hand en närmare undersökning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

rörande lagstiftningens verkningar och i andra hand, därest undersökningens

resultat så påkallar, en översyn av strandlagens bestämmelser.

Vid undersökningen bör, såvitt möjligt, utredas vilka ekonomiska konsekvenser

strandlagstiftningen haft och kan komma att få.

Strandlagstiftningens särskilda problem synes till en del falla inom ramen

för det uppdrag som anförtrotts den år 1960 tillkallade utredningen rörande

naturskyddslagstiftningen m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att avgöra, huruvida den nu förordade undersökningen bör helt eller delvis

företagas av nämnda utredning eller om den bör bedrivas för sig eller eventuellt

upptagas i annat lämpligt sammanhang.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin

mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av

motionerna I: 372 och II: 433.

Stockholm den 18 april 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Georg Carlsson, Kristiansson,

Åkesson*, Åke Larsson, Schött, Herbert Larsson och Wirmark*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Wachtmeister, Mattsson, Hammarberg

och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 61

104166

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:200 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss översyn av strandlagen. s. 1 i texten