Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19A3

1961-04-18 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:21, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19A3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

1

Nr 2!

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19A3

(nr 431) om allmänna vägar, m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1961 dagtecknad proposition nr 61, vilken hänvisats

till jordbruksutskottet såvitt angår bemyndigande för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att avyttra fast egendom och i övrigt hänvisats till lagutskott

samt behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med hänvisning till nedanstående vid propositionen fogade lörfattningsförslag,

såvitt nu är i fråga,

dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget till lag angående tillägg till

lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar,

dels ock inhämtat riksdagens yttrande över förslaget till kungörelse angående

ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anslutning

till propositionen väckta motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna nr 573 i första kammaren av herr Olsson,

Erik, m. fl. och nr 681 i andra kammaren av herrar Larsson i Norderön och

Lindström;

2. de likalydande motionerna nr 574 i första kammaren av herr Svanström

och herr Andersson, Axel Emanuel, och nr 680 i andra kammaren av

herrar Gustavsson i Alvesta och Brandt i Sätila;

3. motionen nr 682 i andra kammaren av herr Tobé m. fl.

Motionernas innehåll redovisas närmare här nedan.

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1991. 9 samt. 3 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

Lag

angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar

skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av den lydelse som nedan

sägs.

19 a §.

För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande

eller begagnande, vare väghållaren berättigad påkalla ägoutbyte enligt lagen

om delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad.

I fråga om förrättningen skall, i tillämpliga delar, vad i dessa lagar är stadgat

om delägare gälla väghållaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungörelse

angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437)

Härigenom förordnas, att 15, 18, 27 och 38 §§ vägstadgan1 den 30 juni

1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Vid upprättande---oväsentliga jämkningar.

Där så finnes påkallat, skall särskild

utredning verkställas rörande

möjligheterna att genom ägoutbyte

eller annan ändring i fastighetsindelningen

avhjälpa eller minska intrång

till följd av vägföretaget.

18 §.

Under förrättning-----av vägen.

Är mark--- — alla tillgänglig.

Vid utredning, som avses i 15 §

andra stycket, bär samråd äga rum

med vederbörande markägare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

27 §.

Närmare anvisningar —---väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Rörande utredning, som avses i

15 § andra stycket, meddelas närmare

anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med lantbruksstyrelsen

och lantmäteristyrelsen.

38 §.

Arbetsplan skall---väg
Vad

i 15 och 17—25 §§ samt 26

första stycket stadgats skall i tilllämpliga

delar gälla jämväl med avseende

å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag

i stad, dock må arbetsplan

beträffande sådan väg, som

enligt fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan skall ingå i

trafikled eller annan allmän plats,

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställas utan att yttranden över

planen inhämtats eller avgivits på

sätt i 20 och 22 §§ sägs.

och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 §

första stycket och 27 § andra stycket

stadgats skall i tillämpliga delar gälla

jämväl med avseende å arbetsplan

beträffande vägbyggnadsföretag i

stad, dock må arbetsplan beträffande

sådan väg, som enligt fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan

skall ingå i trafikled eller annan

allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställas utan att yttranden

över planen inhämtats eller

avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1961.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att reglerna om ersättning för vägrättsupplåtelser

kompletteras med vissa särskilda bestämmelser för det fall, att intrång, som

åsamkas fastighet genom byggande eller begagnande av väg, kan undanröjas

eller minskas genom ägoutbyte. I sådant syfte framlägges förslag till lag om

tillägg till lagen om allmänna vägar (AVL) av innebörd, att väghållaren i

dylika fall får vitsord att påkalla lantmäteriförrättning enligt lagen om delning

av jord ä landet eller lagen om fastighetsbildning i stad. Vidare föreslås,

att i vägstadgan (VS) upptages bestämmelser, som inskärper angelägenheten

av alt väghållaren redan i samband med upprättande av arbetsplan för

vägbyggnadsföretag utreder möjligheterna att avhjälpa eller minska intrång

av vägen genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsbildningen. För att

befrämja frivilliga överenskommelser mellan vägmyndigheterna och vederbörande

markägare om undanröjande av intrång föreslås slutligen, att väg°ch

vatlenbyggnadsstyrelsen erhåller bemyndigande att på vissa villkor ingå

i och svara lör s. k. avtalsbyten utan att vara bunden vid någon viss värdegräns.

(I vad avser sistnämnda förslag bar propositionen, som redan nämnts,

hänvisats till jordbruksutskottet.)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

Inledning

Den 29 juni 1956 tillkallade dåvarande statsrådet Hjalmar Nilson, efter

vederbörligt bemyndigande, sakkunniga för att verkställa utredning angående

grunderna för bestämmande av ersättning för upplåtelse av vägmark

m. m. De sakkunniga — vilka antog benämningen vägmarksersättningskommittén

—- erhöll därvid även i uppdrag att verkställa av riksdagen i

skrivelse den 7 december 1955, nr 374, begärd översyn av 19 § lagen om

allmänna vägar. Till kommittén överlämnades sedemera också en framställning

från Riksförbundet Landsbygdens folk om vissa ändringar i 23 §

samma lag.

Kommittén, som ansett sig böra, innan uppdraget i övrigt slutföres, särskilt

redovisa sin ståndpunkt beträffande vissa speciella frågor, har i en den

13 juni 1960 dagtecknad promemoria behandlat dels vissa frågor om fastighetsreglering

i syfte att minska intrång genom anläggande av väg, dels frågan

om kvittning av intrång mot nytta, dels ock frågor om väckande av talan

i vägrättsmål och om ersättning för kostnader i dylika mål.

Över promemorian och därvid fogade författningsförslag har, efter remiss,

yttranden avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län,

1954 års fastighetsbildningskommitté, besvärssakkunniga, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Svenska stadsförbundet och Sveriges lantbruksförbund.

Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från flertalet

överlantmätare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat utlåtande

av lantbruksnämnden i länet, varjämte länsstyrelserna i Västmanlands

och Västerbottens län bifogat utlåtanden av vederbörande vägförvaltningar

och överlantmätare.

De i promemorian behandlade frågorna har därefter varit föremål för ytterligare

beredning inom kommunikationsdepartementet.

Lagrådsgranskningen

Förslaget till lag angående tillägg till lagen om allmänna vägar har varit

föremål för lagrådets granskning. Vissa därvid gjorda anmärkningar av närmast

redaktionell natur har beaktats i det genom propositionen framlagda

förslaget.

Gällande bestämmelser

Beträffande propositionens innehåll i denna del hänvisas till s. 7—8 i

propositionen.

De i vägmarksersättningskommitténs promemoria och propositionen behandlade

frågorna behandlas i det följande i skilda avsnitt. Motionerna upptages

i anslutning till de avsnitt vartill de närmast är att hänföra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

5

I. Fastighetsreglering för att minska intrång genom vägs anläggande

A. Propositionen

Beträffande det närmare innehållet i vägmarksersättningskommitténs förslag

i denna del och i avgivna remissyttranden hänvisas till sid. 8—15 i propositionen.

Departementschefen

Bestämmelserna i AVL om ersättning för markupplåtelse och annat intrång

är grundade på principen att ersättningen skall bestämmas att utgå

i penningar. Någon annan form för ersättning omtalas överhuvud icke i

AVL i detta sammanhang.

Omfattningen av det intrång, som uppkommer genom ett vägföretag, beror

emellertid icke sällan i väsentlig mån på hur arbetet utföres och kan

ibland avsevärt begränsas genom åtgärder från väghållarens sida. Vid ersättningens

bestämmande torde hänsyn i regel tagas till åtgärder, som väghållaren

vidtagit eller utfäst sig att vidtaga för att begränsa intrånget. Det

förekommer också, att den ersättningsberättigade åtager sig att själv vidtaga

åtgärd i sådant syfte. Även om något dylikt åtagande icke gjorts, framstår

det mången gång som naturligt att vid värderingen räkna med att intrånget

helt eller delvis kommer att avhjälpas av den ersättningsberättigade

samt att bestämma ersättningen med hänsyn härtill.

Sådant intrång genom vägföretag, som består i att en fastighets arrondering

försämras t. ex. genom att en eller flera delar av fastigheten skiljes

från denna, kan ibland helt eller delvis avhjälpas genom att väghållaren

ställer till förfogande annat markområde för komplettering av ifrågavarande

fastighet eller genom ägoutbyte mellan denna och andra fastigheter. Det

har vid utbyggandet av vägnätet icke sällan visat sig möjligt att åstadkomma

frivilliga uppgörelser av innebörd att väghållaren i stället för att betala

intrångsersättning lämnar medverkan i olika former till sådana ändringar

av den bestående fastighetsindelningen, som är ägnade att undanröja intrång

genom vägföretagen. Del är dock tveksamt, i vad mån vid ersättningsberäkningen

hänsyn kan tagas till möjligheterna att bota intrång genom

ändringar i fastighetsindelningen, därest vederbörande markägare icke vill

medverka härtill genom att göra ansökan om förrättning för ändamålet. I

praktiken lärer man, med tanke bl. a. på uppkommande bevissvårigheter,

icke böra räkna med att sådana hänsyn kan tagas annat än möjligen i

enkla och uppenbara fall.

Det är enligt min uppfattning en brist i gällande lagstiftning, att den icke

tar större hänsyn till möjligheten att bota uppkommande skador genom direkta

åtgärder utan helt inriktar sig på att ersättning skall utgå i penningar.

Penningersättning kan måhända utgöra en fullgod kompensation till den

nuvarande markägaren och andra rättsägare för deras aktuella förluster

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

i anledning av vägföretaget men hindrar icke att själva skadan blir bestående

för framtiden. Det förtjänar erinras, att de omfattande skador på fastighetsbeståndet,

som uppkom genom järnvägsbyggandet under 1800-talet,

ännu blott ofullständigt avhjälpts. Ur allmän synpunkt är det angeläget att

i den utsträckning, som är möjlig, verka för att den nu pågående utbyggnaden

av vägnätet icke får liknande ogynnsamma konsekvenser på längre

sikt.

Det av kommittén framlagda förslaget rörande rätten till ersättning

för intrång, som kan upphävas eller minskas

genom fastighetsreglering, är inriktat just på de fall, då vederbörande

markägare av en eller annan orsak icke vill lämna sin medverkan

till att undanröja intrång, och går ut på att indirekt tvinga dem härtill

genom begränsning av rätten till ersättning. Förslaget har bl. a. den fördelen,

att det icke allt för radikalt bryter mot nuvarande ersättningsregler

utan i allt väsentligt innebär blott ett förtydligande och en vidare utbyggnad

av dessa. Det kan också förmodas, att regeln kan påverka markägarna

att i större utsträckning än nu är fallet acceptera förslag till frivilliga uppgörelser

i ersättningsfrågorna och därmed tjäna till att nedbringa väghållarnas

utgifter för intrångsersättningar. Ur dessa synpunkter måste förslaget

sålunda sägas innebära vissa fördelar. Emellertid är förslaget behäftat

med allvarliga brister, som gör att det i allt fall icke kan accepteras

som en slutgiltig lösning av hithörande frågor.

Till en början må framhållas det principiellt betänkliga i att låta en värderingsregel

av så allmän innebörd som den, varom nu är fråga, komma till

uttryck i en specialförfatlning av AVL:s karaktär, utan att motsvarande

regler upplages i andra författningar med liknande innehåll. I förevarande

fall torde man icke kunna helt bortse från att avsaknaden av bestämmelser

i ämnet i t. ex. expropriationslagen kan leda till en icke avsedd motsatstolkning

med mindre tilltalande praktiska resultat.

Vidare förtjänar framhållas, att — medan jorddelningslagstiftningen behandlar

fastigheternas utformning som en fråga av stort allmänt intresse

och uppställer garantier mot uppkomsten av olämpliga fastighetsbildningar

— förslaget utgår från att frågan blott rör storleken av den kontanta

intrångsersättning, som kan utgå under olika alternativ. Enligt nutida uppfattning

bör de statliga myndigheter, som handhar planläggning och utförande

av allmännyttiga anordningar, t. ex. vägar, icke ensidigt se till statens

ekonomiska intresse av att begränsa kostnaderna för företagen utan

därjämte beakta bl. a. samspelet med näringslivet i orten samt natur- och

kulturskyddsintressen, även om vissa kostnadsökningar uppkommer som

följd härav. Även markägaren torde få anses pliktig att i skälig omfattning

underordna sig dylika allmänna intressen. Nu antydda synpunkter får

framför allt betydelse i fall, då det gäller att i ett sammanhang vidtaga ändring

i fastighetsindelningen för att undanröja uppkommande intrång på

ett flertal fastigheter och valet därvid står mellan olika alternativ, som icke

är likvärdiga för alla berörda markägare. Förslaget lämnar icke nämnvärd

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

7

ledning för lösandet av härvid uppkommande spörsmål, vilka dock i många

fall utgör mycket väsentliga moment i ersättningsfrågorna.

Överhuvud synes förslaget underskatta de svårigheter, som ofta möter

vid avgörande, om en fastighetsreglerande åtgärd kan komma till stånd

och hur fastigheterna därvid bör utformas. Dessa frågor är sällan av den

art, att de kan anses slutgiltigt avgjorda ens om medgivanden erhållits

från alla de markägare, som direkt beröres av det aktuella vägföretaget.

Oftast herör de även ett större eller mindre antal andra markägare, och

härtill kommer de restriktioner på fastighetsbildningen, som pålagts av

hänsyn till allmänna intressen. Ibland kan det t. ex. hända, att en fastighetsreglerande

åtgärd anses böra samordnas med en av andra orsaker önskvärd

yttre rationalisering av lantbruket i orten eller eljest aktualiserar

spörsmål av större räckvidd. Av nu angivna skäl måste man förutse stora

svårigheter, när det gäller att i ett givet fall avgöra, huruvida och i vad mån

möjlighet föreligger att undanröja intrång genom ändring av fastighetsbildningen.

Avgörandet kan ju endast ske genom att domstolen vid värderingen

föregriper resultatet av en blivande lantmäteriförrättning. Sker detta,

riskerar man att förrättningen, då den sedermera kommer till stånd,

ger ett annat resultat än man utgått från vid värderingen och att värderingen

sålunda kommer att framstå som uppenbart oriktig. Stora krav torde

därför i praktiken komma att ställas på den utredning, som skall förebringas,

för att det skall kunna anses utrett, att intrång kan avhjälpas genom

ändring av fastighetsindelningen. I samma mån som kraven på bevisning

skärpes, minskas betydelsen av den föreslagna nya bestämmelsen. Det kan

rentav ifrågasättas, om bestämmelsen, bortsett från dess verkan som påtryckningsmedel

för åstadkommande av frivilliga uppgörelser, i praktiken

leder till avsevärt annat resultat än nuvarande regler.

Av nu anförda skäl kan jag icke förorda, att kommitténs förslag lägges

till grund för lagstiftning.

I betänkandet och flertalet remissyttranden har emellertid diskuterats

en annan alternativ lagstiftningsåtgärd, nämligen att väghållare erhåller

vitsord att själv begära förrättning för åstadkommande

av sådana ändringar i fastighetsindelningen, som föranledes av

önskemålet att bota intrång genom vägföretag. Detta förslag synes erbjuda

åtskilliga fördelar utan att medföra samma olägenheter som kommitténs

förut omnämnda förslag.

De allmänna vägarna tjänar visserligen i första hand ett samhälleligt

kommunikationsintresse men får regelmässigt också anses ha till ändamål

att betjäna kringliggande fastigheter. Bedömandet var vägen bör läggas och

hur den bör utföras grundas till stor del på överväganden var den gör mest

nytta och medför minst skada. En befogenhet för väghållaren att påkalla

förrättning för jämkning av fastighetsindelningen skulle betydligt öka möjligheterna

att planlägga vägföretagen på sådant sätt, att de nu angivna synpunkterna

blir tillgodosedda. Sådan befogenhet föreligger i regel i fråga

om enskild väg — som ju är en kommunikationsled av relativt sett mindre

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

vikt — beroende på att väghållarna tillika är markägare. Alt förrältningsvitsord

icke tillkommer väghållare beträffande allmän väg framstår också

som inkonsekvent i betraktande av att denne vid behov kan ta i anspråk

mark alldeles utan hänsyn till den bestående fastighetsindelningen och

därmed i praktiken helt rycka undan grunden för denna. Nutida vägföretag

är mycket dyrbara, och de allmänna vägarna representerar värdemässigt

en stor del av de sammanlagda investeringarna i bygden. Härtill kommer

angelägenheten av att icke onödigtvis, t. ex. på grund av en eller annan

markägares ibland mycket individuellt betonade ekonomiska intresse, låta

ett betydande fastighetsintrång kvarstå oavhjälpt. Hänsyn måste också tagas

till statens ekonomiska intresse av att intrångsersättningarna icke sättes

till högre belopp än som erfordras för att avhjälpa skadan.

Oftast torde markägarna i princip icke ha något att erinra mot att intrång

avhjälpes genom lämpliga åtgärder, t. ex. ägoutbyte, i stället för att

ersättning bestämmes att utgå i penningar. Fall kan dock givetvis förekomma,

då en erbjuden lösning icke är sådan, att markägaren vill acceptera

den. Det nyss skisserade förslaget innebär emellertid icke annat eller mera

än att fastighetsreglerande åtgärder kan genomföras mot en eller flera

markägares bestridande, om de förutsättningar är för handen, som enligt

jorddelningslagstiftningen gäller då annan fastighetsägare påkallat åtgärden

i sitt intresse, t. ex. för att förbättra sin ägoarrondering. Vägliållarens

intresse bör genomsnittligt sett icke anses vara av lägre valör än detta

markägarintresse. Man kan sålunda icke med fog påstå, att införandet av

vitsord för väghållare att påkalla lantmäteriförrättning skulle innebära ett

ensidigt betonande av allmänna intressen på bekostnad av enskilda sådana.

Det innebär i princip icke mera än att det allmänna intresset erkännes som

likaberättigat med markägarnas enskilda intressen.

Till stöd för förslaget att tillerkänna väghållare förrättningsvitsord kan

vidare åberopas, att denna metod redan införts och med gott resultat prövats

inom lagstiftningen om allmänna vägar. Enligt 31 a § AVL äger länsstyrelse

under vissa förutsättningar förordna, att enskild väg icke får anslutas

till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild

utfartsväg ej vidare får användas för ändamålet. I 31 b § samma lag finns

bestämmelser meddelade om skyldighet för väghållaren att utgiva ersättning

för skada i anledning av sådant förordnande som nu nämnts. Bland

ersättningsbestämmelserna har även intagits en föreskrift om rätt för väghållaren

att undanröja uppkommen skada genom att själv bygga utfartsväg.

Härvid äger väghållaren, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande,

göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda

vägar och att föra talan vid förrättningen, som tillkommer ägare av fastighet,

för vars räkning vägen bygges. — Det fall, som åsyftas i de nu refererade

bestämmelserna, synes väl jämförbart med det fall, då ett vägföretag

vållar intrång genom menlig inverkan på fastighetsförhållandena. Större

betänkligheter torde icke behöva möta mot införande av förrättningsvitsord

för väghållaren i det senare fallet än i det förra.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

9

Ett argument, soin talar mot införande av förrättningsvitsord, är däremot

att jorddelningslagstiftningen för närvarande är i sin helhet föremål

för översyn och att det måhända kan betecknas som mindre lämpligt att

föregripa resultatet av denna översyn genom partiella lagändringar. Det

måste emellertid antagas komma att dröja ännu en del år, innan en sådan

reform kan genomföras. Jag anser därför icke den pågående allmänna utredningen

på fastighetsbildningens område böra utgöra hinder för genomförande

av den nu aktuella, enligt min mening angelägna ändringen i AVL.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda ett tillägg till

AVL av innebörd, att väghållare i vissa fall erhåller rätt att påkalla lantmäteriförrättning

för undanröjande eller minskande av intrång, som uppstår

genom byggande eller begagnande av allmän väg. Emellertid vill jag

framhålla, att förslaget är ett provisorium och att slutlig ståndpunkt till

frågan hur allmänna intressen skall beaktas vid lantmäteriförrättningar får

tagas i samband med ställningstagandet till fastighetsbildningskommitténs

blivande förslag.

Vid utformningen av den nu förordade bestämmelsen om förrättningsvitsord

för väghållare torde böra iakttagas, att bestämmelsen icke bör sträcka

sig längre än till undanröjande eller minskande av sådant intrång, som

åsamkas fastigheten oavsett ägarens person. Förrättningsvitsord bör alltså

icke tillkomma väghållaren för undanröjande av sådant intrång, som endast

drabbar fastighetsägaren personligen, eller sådant intrång, som uppstår

för viss innehavare av nyttjanderätt eller annan sakrätt med avseende

å fastigheten. Däremot saknas anledning att göra undantag för intrång

genom själva markupplåtelsen. Ett sådant undantagande skulle i väsentlig

mån minska möjligheterna att avhjälpa de skador, som byggandet av allmän

väg kan förorsaka. De åtgärder, som kan komma i fråga för att minska

intrång genom själva markupplåtelsen, är av alldeles samma karaktär

som andra förbättringar av fastighetsindelningen. — Det kan ifrågasättas,

om förrättningsvitsordet bör avse endast ägoutbyte eller gälla även andra

lantmäteriförrättningar, t. ex. laga skifte och avstyckning. Även om vissa

skäl kan åberopas till stöd för en generellt hållen bestämmelse, torde det

dock ur praktisk synpunkt vara tillräckligt med ett vitsord till ägoutbyte.

Det torde icke vara lämpligt att utsträcka tillämpningsområdet längre än

som oundgängligen erfordras, särskilt då det ju är fråga om en provisorisk

åtgärd i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén kan komma

att framlägga. Jag förordar därför att bestämmelsens räckvidd begränsas

på sätt sist nämnts. — Bestämmelsen bör i övrigt konstrueras så, att

väghållaren erhåller en fullt självständig rätt alt oberoende av fastighetsägaren

påkalla förrättning och att därvid föra talan. Detta kommer, utan

att saken behöver närmare utvecklas i lagtexten, i förevarande sammanhang

att innebära att väghållaren äger framställa yrkanden, även om de

icke biträdes av fastighetsägaren, men alt hänsyn skall tagas också till fastighetsägarens

yrkanden i enlighet med de regler, jorddelningslagen innehåller.

I princip blir vid avgörande av tvistefrågor fastighelsintresset och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

icke vägintresset avgörande. Ingående av förening kommer att förutsätta

medverkan av både fastighetsägaren och väghållaren.

Den nu skisserade bestämmelsen synes böra inflyta i det avsnitt av AVL

(18—26 §§), som behandlar vägrättsupplåtelser och ersättningsfrågor i anslutning

till sådana upplåtelser. Närmare bestämt torde bestämmelsen böra

inskjutas närmast efter 19 § AVL såsom en ny paragraf med beteckningen

19 a §.

Bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1961. Några övergångsbestämmelser

synes icke erforderliga.

Vad härefter beträffar den av kommittén berörda frågan om skyldighet

för väghållare m. fl. att utreda möjligheterna

att minska intrång genom att vidtaga fastighetsreglerande

åtgärder innehåller de inledningsvis refererade bestämmelserna

i 15 och 17 §§ VS redan nu vissa föreskrifter i hithörande ämnen.

Därest väghållaren, såsom jag nyss föreslagit, får vitsord att begära förrättning

i syfte att minska intrång genom ägoutbyte, blir behovet av ytterligare

föreskrifter måhända icke fullt lika stort som om AVL i denna del utformats

enligt kommitténs förslag. I många fall måste det emellertid antagas

vara ägnat att befrämja samförstånd mellan väghållaren och markägaren,

om en grundlig utredning av intrångsfrågorna verkställes redan i anslutning

till upprättande av arbetsplan för vägen. Jag förordar därför att i

VS intages bestämmelser, som är ägnade att hos vägmyndigheterna inskärpa

att sådan utredning bör komma till stånd, när den kan anses påkallad. Bestämmelserna

synes emellertid icke vara av den natur, att de lämpligen bör

ta form av ett särskilt avsnitt i VS. Det synes tillräckligt att i 15 § VS, som

handlar om upprättande av arbetsplan, får inflyta en föreskrift av innebörd,

att särskild utredning i förekommande fall skall verkställas rörande

möjligheterna att genom ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen

avhjälpa eller minska intrång till följd av vägföretag. -— Det samråd,

som vid utredningen bör äga rum med vederbörande markägare, synes

kunna regleras genom en allmänt hållen bestämmelse i 18 § VS, vilken paragraf

i övrigt innehåller föreskrifter om markägares rätt att bli kallad till

och att närvara vid terrängundersökning för upprättande av arbetsplan. —

I 27 § VS bör inflyta en bestämmelse om utfärdande av tillämpningsföreskrifter

till det nya stadgandet i 15 §. Det synes mig lämpligast, att tillämpningsföreskrifterna

— som ju i första hand riktar sig till befattningshavarna

inom vägväsendet — utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter

samråd med lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. -—- Med den nu

föreslagna utformningen och placeringen av de nya bestämmelserna i VS

blir dessa i första hand tillämpliga blott på landsbygden. Till följd av hänvisningar

i 38 och 41 §§ VS kommer de emellertid i huvudsak att gälla

även inom städer och stadsliknande samhällen, vare sig väghållningen där

omhänderhaves av kommunalt rättssubjekt eller av kronan. Viss ändring

torde dock böra vidtagas i 38 § VS för att utmärka, att väg- ofch vatten
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

11

byggnadsstyrelsens nyssnämnda föreskrifter skall tillämpas även då stad

eller stadsliknande samhälle är väghållare.

De nu föreslagna ändringarna i VS bör träda i kraft samtidigt med den

nya 19 a § AVL eller alltså den 1 juli 1961.

B. Motionerna

Förslaget alt väghållare i vissa fall skall erhålla rätt att påkalla lantmäteriförrättning

för undanröjande eller minskande av intrång, som uppstår

genom byggande eller begagnande av allmän väg, har icke föranlett några

motionsyrkanden. I motionerna I: 57i och II: 680 — vilka behandlas närmare

i näsiföljande avsnitt här nedan — har dock i denna fråga anförts följande.

Det synes obestridligt att vägbyggnadsföretagen numera vållar större olägenheter

ur fastighetsbildningssynpunkt än tidigare. Det är angeläget att

dessa olägenheter så långt möjligt undanröjes. Av den anledningen kan vi

tillstyrka förslaget om att väghållare erhåller vitsord påkalla lantmäteriförrättning.

Det bör dock understrykas att en sådan ordning inte får leda

till att vägmyndigheterna befattar sig med fastighetsbildningsangelägenheter,

som inte är nödvändiga för eller orsakade av vägföretags genomförande.

Vidare påkallar ett sådant tillvägagångssätt enligt vår mening att

man genomför vägmarksersättningskommitténs förslag angående kvittning

av intrång mot nytta.

I motionerna I: 573 och II: 681 har upptagits en fråga som äger samband

med det föreslagna stadgandet i 19 § AVL, nämligen frågan om förrättningskostnaderna

vid ett av väghållaren påkallat ägoutbyte. Motionärerna hemställer,

att stadgandet kompletteras med en bestämmelse om att samtliga

kostnader för sådant ägoutbyte skall gäldas av väghållaren. Därvid anföres,

bland annat, följande:

I propositionen lämnas frågan vem som skall betala kostnaderna för ett av

väghållare påkallat ägoutbyte öppen. Det torde vara avsett att bestämmelserna

i 20 kap. 6 § jorddelningslagen, att kostnaderna för ägoutbyte skall

fördelas efter vad i varje fall av förrättningsmännen prövas skäligt, skall

tillämpas. Det bör emellertid vara klart att kostnaderna för ett sådant ägoutbyte

som påkallas av väghållare för att minska intrång, som åsamkas

fastighet genom vägs byggande eller begagnande, helt bör åvila väghållaren

och icke till någon del fastighetsägaren. Detta bör gälla samtliga kostnader,

således såväl ersättning enligt lantmäteri- eller mätningstaxa som

övriga kostnader, exempelvis för hantlangning och material.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

II. Kvittning av intrång mot nytta

A. Propositionen

Viss framställning av riksdagen

I en vid 1955 års riksdag väckt motion (II: 208) anhölls, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning av frågan om möjlighet

för markägare att utan avdrag för båtnad enligt 19 § AVL erhålla full

ersättning för det intrång utläggandet av allmän väg åsamkar denne.

Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr

31) anförde bl. a. följande:

Ersättningsregeln i 19 § AVL kan leda till resultat, som ter sig anmärkningsvärda.

Ofta innebär byggandet av en väg nytta icke endast för den

eller de fastigheter, över vilka vägen framdrages, utan även för närliggande

fastigheter. Denna nytta medför en motsvarande minskning av ersättningen

för markupplåtelsen och annat intrång i fråga om de förstnämnda fastigheterna.

Däremot behöver ej ägarna av övriga fastigheter i någon form ersätta

den nytta de får av vägen. Ett sådant resultat måste framstå som mindre

tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Å andra sidan torde nyttan i

många, kanske i de flesta fall, vara störst för den eller de fastigheter, över

vilka vägen framdrages. Detta gäller särskilt vid nyanläggning av väg. Den

av motionärerna antydda lösningen av problemet, nämligen att helt slopa

regeln om avräkning för den nytta vägen medför, synes därför icke kunna

förordas. Härtill kommer att en sådan ändring skulle påkalla översyn jämväl

av annan i förevarande avseende besläktad lagstiftning, där nyttan beaktas,

exempelvis expropriationslagen och byggnadslagen. Starkare skäl synes

då tala för den ändring av mera begränsad räckvidd, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslår, nämligen att ge regeln i allmänna väglagen

om avräkning för nyttan samma innehåll som motsvarande bestämmelse i

expropriationslagen. Enligt 9 § i sistnämnda lag skall, då en del av en fastighet

exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående delen

erläggas endast i den mån skadan eller intrånget överstiger den nytta

som kan uppkomma. Däremot får nyttan ej föranleda avdrag å löseskillingen

för själva den exproprierade marken. Situationen vid upplåtelse av vågrätt

synes så pass likartad med expropriation enligt expropriationslagen, att

det förefaller naturligt att ersättningsreglerna i princip erhåller samma innehåll.

I enlighet med det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av 19 § AVL i syfte

att bringa regeln om avräkning för uppkommen nytta i närmare överensstämmelse

med motsvarande stadgande i expropriationslagen. Denna hemställan

bifölls av riksdagen, vars beslut anmäldes i förutberörda skrivelse

den 7 december 1955, nr 374.

Kommittén

Till en början har kommittén framhållit, att enligt jämkningsregeln i 19 §

sista stycket AVL den båtnad som viss fastighet har av framdragandet utav

en allmän väg skall avräknas från ersättning som tillkommer samma fastig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

het i anledning av upplåtelse av mark till vägen och detta oavsett om ersättningen

hänför sig till själva markupplåtelsen eller avser annat intrång å fastigheten

till följd av företaget.

Till jämförelse med AVL har kommittén åberopat vissa stadganden i expropriationslagen,

byggnadslagen och vattenlagen. Härvid har framhållits,

att i 9 § expropriationslagen accepterats principen om kvittning av nytta

mot skada men att löseskillingen för den avstådda marken icke får tagas i

anspråk för kvittning. Byggnadslagen innehåller — enligt vad kommittén

framhållit — icke något allmänt stadgande om skyldighet att avräkna nytta

mot skada men innehåller däremot ett flertal bestämmelser (56—73 och

113 §§) om skyldighet för fastighetsägare att gottgöra det allmänna den

nytta i form av värdestegring på marken, som genomförandet av stadsplan

bereder honom. Ej heller vattenlagen innehåller någon uttrycklig bestämmelse

om kvittning av nytta mot skada vare sig vid prövning av vattenbyggnadsföretags

tillåtlighet eller vid bestämmandet av skadeersättningar,

men i förarbetena har förutsatts att kvittning i viss omfattning skall kunna

ske, i varje fall då företaget medtör nytta och skada för samma jord och

möjligen aven da skada asamkas ett jordområde och gagn beredes ett annat

område inom samma fastighet. Någon begränsning av kvittningens omfattning

sa att på motsvarande sätt som enligt 9 § expropriationslagen — den

På själva marken belöpande ersättningen privilegieras torde icke tillämpas

inom vattenrättsskipningen.

I och för sig ligger det enligt kommittén icke något för rättskänslan stötande

i att den nytta, som en markägare får av ett vägföretag, går i avräkning

mot den ei sättning, som tillkommer honom på grund av samma företag.

I synnerhet när fråga är om nyanläggning av väg kan nyttan bli avsevärd

för fastighetsägaren, ofta kanske t. o. in. mångdubbelt större än det

intiang som asamkas honom. Icke sällan upplåtes därför också mark för

allmän väg utan att någon ersättning betingas. Särskilt är detta fallet vid

anläggande av ödebygdsvägar. Omläggning av befintliga vägar medför däremot

icke samma påtagliga båtnad som nyanläggningar inom förut väglösa

områden. Vidare är det uppenbart alt tillkomsten av motorvägar och andra

stora trafikleder, där överfarter och väganslutningar måste inskränkas till

minsta möjliga, sällan medför några särskilda fördelar för de enskilda

fastigheter som är belägna utmed desamma. Vidare kommer frågan i ett annat

läge om man icke inskränker bedömningen till förhållandet mellan väghållaren

och markägaren. Nytta av en väganläggning kan ju uppkomma

ayen för andra fastigheter än dem, som avstått mark för vägen. Ibland kan

förstnämnda fastigheter t. o. in. ha större båtnad av företaget. Någon skyldighet

för fastighet, som icke upplåter mark för vägen, att betala för den nytta

fastigheten kan ha av företaget föreligger icke. Detta kan leda till ur rättvisesynpunkt

otillfredsställande följder. Likaså är det otillfredsställande att

i princip likartade problem regleras på olika sätt inom närbesläktade rättsområden.

Efter dessa allmänna uttalanden har kommittén upptagit och granskat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

olika teoretiskt tänkbara alternativ att lösa frågan om avräkning av nytta

mot skada vid beräkning av ersättning för skada genom vägföretag.

Ett alternativ är, enligt vad kommittén framhållit, att den eftersträvade

likformigheten olika markägare emellan åstadkommes icke genom att kvittningsmöjligheterna

begränsas utan genom att skyldigheten att betala för

uppkommen båtnad utsträckes till även andra fastigheter än dem, från

vilka mark för vägen tages i anspråk. En sådan utvidgning av markägarnas

betalningsskyldighet skulle icke vara unik inom lagstiftningen; bl. a. innebär

bestämmelserna i byggnadslagen en reglering efter dessa linjer. Spörsmålet

om en utvidgning av markägarnas skyldighet att betala för båtnad

av vägföretag sammanhänger emellertid med det vittomfattande problemet

rörande s. k. oförtjänt jordvärdestegring, och det bör icke komma i fråga

att på förevarande begränsade område genomföra en reglering med så omfattande

principiella konsekvenser.

En annan av kommittén diskuterad möjlighet är att helt slopa regeln om

avräkning för den nytta en väganläggning medför. Detta alternativ har

emellertid tredje lagutskottet för sin del avvisat, och kommittén har intagit

samma ståndpunkt.

En tredje möjlighet är att utforma en jämkningsregel, som går ut på att

avvägning skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Eftersom en dylik kvittningsregel lider av den betydande olägenheten att ge

föga ledning för parterna vid underhandlingar dem emellan och kan föranleda

en ökning av antalet fall som går till domstolsprövning, har emellertid

kommittén ansett att icke heller den nu angivna lösningen bör förordas.

Till sist har kommittén gått in på det förslag till lösning av frågan, som

riksdagen i sin skrivelse den 7 december 1955 närmast uttalat sig för, nämligen

att reglerna i AVL bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande

stadgande i expropriationslagen.

Härvid har kommittén genomgått motiven till den nuvarande bestämmelsen

i 19 § AVL och motsvarande äldre bestämmelse i 1930 års lag om

vägrätt. På grundval av undersökningen har kommittén som ett allmänt

omdöme uttalat, att den nuvarande kvittningsregelns tillkomsthistoria icke

lämnar något stöd för att bibehålla en från expropriationslagens motsvarande

bestämmelse avvikande reglering. Däremot har kommittén åberopat

vissa uttalanden, som gjordes i samband med tillkomsten av expropriationslagen.

Enligt dessa uttalanden borde jordägarens anspråk på full betalning

för den jord, som frånhändes honom, få anses vila på en fastare

grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk, som

byggdes på beräkningen om framtida skada eller vinst, vilket borde leda till

att de senare anspråken såsom i alla hänseenden likställda med fog kunde

kvittas mot varandra under det att de förra under alla förhållanden borde

tillgodoses utan avkortning. Detta skäl för utformning av jämkningsprincipen

kan enligt kommittén med samma fog åberopas då fråga är om ersättning

enligt AVL, oberoende av att marken icke avstås med äganderätt.

För att få en uppfattning huruvida en inskränkning av kvittningsmöjlig
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

15

heterna enligt 19 § AVL kan medföra ekonomiska konsekvenser för det

allmänna har kommittén införskaffat yttranden från landets samtliga vägförvaltningar.

Något siffermässigt exakt besked har därvid icke kunnat

erhållas. Yttrandena ger emellertid vid handen att kvittning icke förekommer

i större utsträckning. Sammanfattningsvis har kommittén som sin mening

uttalat, att det införskaffade materialet ger fog för slutsatsen att en

jämkning av 19 § AVL av ifrågasatt innebörd icke kommer att för det allmänna

medföra några ekonomiska verkningar av större omfattning.

Kommittén har avslutningsvis också diskuterat frågan, om den ifrågasatta

jämkningen av 19 § kan medföra konsekvenser för lagstiftningen i

övrigt, samt har därvid kommit till den uppfattningen, att en jämkning av

lagrummet med det begränsade syftet att bringa stadgandet i närmare överensstämmelse

med motsvarande bestämmelse i expropriationslagen knappast

väcker några principiella betänkligheter av betydelse. I detta sammanhang

har utredningen bl. a. åberopat ett uttalande av tredje lagutskottet

vid 1954 års höstriksdag (utlåtande nr 32). Utskottet, som i uttalandet avstyrkte

en väckt motion om allmän överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser,

framhöll därvid att, om det i särskilda fall kunde ifrågasättas,

huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning stode i god samklang

med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen tedde sig någorlunda

likartade, en viss översyn borde komma till stånd, och att ersättningsreglerna

på så sätt kunde i mån av behov successivt genomgås.

Kommittén har med hänsyn till det anförda förordat att den av riksdagen

ifrågasatta ändringen av 19 § AVL kommer till stånd. Vid stadgandets formulering

bör enligt kommitténs mening beaktas skillnaden mellan sådant

intrång, som drabbar »restfastighet» i form av försvårade brukningsförhållanden,

överflödigt byggnadsbestånd o. d., och sådana olägenheter, som vållas

fastighetsägaren personligen. Kvittningsregeln bör begränsas att avse det

fall att nyttan och skadan uppkommer för »restfastigheten», och uppkommande

värdeökning bör alltså icke få avräknas på ägarens personliga ersättning.

I anledning av vad sålunda anförts har kommittén upprättat och vid sin

promemoria fogat förslag till ändrad lydelse av 19 § tredje stycket AVL.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i nu förevarande fråga har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i flertalet yttranden. EU undantag utgör emellertid yttrandet

från hovrätten över Skåne och Blekinge, som anfört följande:

Enligt hovrättens mening är det ur allmänna synpunkter skäligt alt det

intrång som ett vägföretag innebär för viss fastighet får kvittas mot den

nytta företaget medför för fastigheten. Ersättningsreglerna i 19 § AVL synes

därför ha ett riktigt innehåll i detta hänseende.

Motivet till att kommittén likväl föreslår en ändring av dessa regler är att

även andra fastigheter än de som beröres av företaget kan ha nytta av detta

och alt ägaren till sådan fastighet icke kan åläggas att bidraga till företaget.

Såsom kommittén framhållit sammanhänger dock denna fråga med det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

vittomfattande problemet om indragning av oförtjänt jordvärdestegring till

stat eller kommun. Det har trots omfattande utredningar hittills icke lyckats

att åstadkomma en lösning av detta problem.

Av promemorian framgår emellertid att vid vägföretag kvittning icke förekommer

i större utsträckning. De av kommittén såsom motiv till lagändringen

åberopade rättvisesynpunkterna synes därför icke kunna tillmätas

en sådan betydelse alt de i övrigt lämpliga ersättningsreglerna i 19 § AVL

bör ändras. Den omständigheten att expropriationslagen har annat innehåll

utgör icke heller tillräckligt skäl för sådan ändring.

Hovrätten avstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

Departementschefen

Den av kommittén berörda frågan om kvittning av nytta mot

skada är i grunden ett spörsmål av mycket stor principiell räckvidd.

Jag biträder kommitténs uppfattning, att lagstiftningen på detta område

uppvisar åtskilliga brister. Sålunda kan — för att nämna ett exempel —- de

olikheter i ersättningshänseende, som råder mellan fastigheter, från vilka

mark behöver tagas i anspråk för ett allmännyttigt företag, och andra i

grannskapet belägna fastigheter, vilka på något sätt röner inverkan av företaget,

svårligen betecknas som sakligt grundade. Dessa ofullkomligheter i

värderingsreglerna bör emellertid icke ses som isolerade spörsmål, utan de

ingår i ett frågekomplex, som berör expropriationsrätten i dess helhet.

Vad särskilt angår den av kommittén föreslagna lagändringen kan till

stöd för denna åberopas jämväl att reglerna i expropriationslagen och reglerna

i AVL på förevarande punkt är av olika innehåll såtillvida som nyttan

av ett vägföretag vid tillämpning av expropriationslagen icke får avräknas

från den del av expropriationsersättningen, som utgör lösen för

själva marken, medan dylik avräkning däremot äger rum vid förvärv av

vägrätt enligt AVL. Eftersom det i princip står väghållaren fritt att välja

mellan expropriation och förvärv av vägrätt enligt AVL, måste det ur markägarens

synpunkt onekligen verka svårförklarligt, att olika ersättningsregler

skall gälla beroende på vilken metod som väljes. Argumentet förlorar

dock något i skärpa, om man betänker att markförvärven för de allmänna

vägarna i praktiken nästan alltid sker med vägrätt enligt AVL. Expropriation

kommer knappast i fråga annat än beträffande motorvägar och andra

större vägföretag, vid vilka förhållandet mellan nytta och skada regelmässigt

är sådant, att reduktion av löseskillingen med hänsyn till nyttan icke

blir aktuell.

Däremot finns en annan, betydande grupp av fall, då den av kommittén

föreslagna regeln skulle leda till väsentligt annat resultat än nuvarande

regler, nämligen då enskild väg förvandlas till allmän. Innebörden i sakligt

hänseende av att en väg sålunda intages till allmänt underhåll är i stort

sett endast att de enskilda väghållarna för framtiden helt befrias från väghållningskostnader.

Åtgärden medför således betydande nytta men knappast

någonsin skada för vederbörande fastighetsägare. Enligt min uppfattning

finns i sådana fall som det nu angivna knappast något sakligt skäl

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

17

för att fastighetsägarna skall erhålla ersättning för vägmärken, vilken ju

i allt fall skulle ha utnyttjats för vägändamål.

Även i andra fall kan förhållandena vara sådana, att ett anspråk från

markägarnas sida på ersättning för vägmark framstår som mindre skäligt.

Ofta är markägarna i själva verket huvudintressenter i vägföretaget, även

om detta verkställes i allmän regi. Ibland förhåller det sig rentav så, att

markägarna, om den allmänna vägen icke kommer till stånd, kan antagas

komma att själva bygga enskild väg. Dylika faktiska förhållanden i förening

med den nuvarande ersättningsregeln i AVL leder f. n. till att markägarna i

många fall frivilligt utan ersättning ställer mark till förfogande för nya

vägar. En regel med det av kommittén föreslagna innehållet skulle däremot

i många fall fördyra och försvåra genomförandet av angelägna vägföretag.

En jämförelse med de motsvarande bestämmelser, som gäller för anläggande

av gator i städer och stadsliknande samhällen, ger också vid handen,

att frågan om avräkning av nytta mot skada ännu icke är så genomarbetad,

att man kan uppnå en lösning, som ur alla synpunkter framstår

som skälig och lämplig. Förvärv av mark till gator sker visserligen i stor

utsträckning medelst expropriation, varvid ersättning utgår efter huvudsakligen

samma regler som vid expropriation av vägmark. I gengäld är

emellertid tomtägarna jämlikt 56—69 §§ byggnadslagen pliktiga att i efterhand

ersätta staden eller samhället gatumarken framför tomten intill

viss bredd och i vissa fall även att betala ersättning för gatubyggnadskostnaden.

Dessa lagregler motiveras av den nytta, som anläggandet av gator

generellt antages innebära för tomtägarna. Den omständigheten att man

vad angår landsbygden icke med lika generell giltighet kan utgå från att

fastighetsägarna har sådan nytta av vägen, att de bör betala ersättning för

vägmärken eller vägbyggnadskostnaderna, bör måhända icke utesluta att

hänsyn tages till nyttan åtminstone i den begränsade omfattning, som följer

av nuvarande ersättningsregler i AVL. I allt fall kan ifrågasättas, om

skäl föreligger att ytterligare vidga den klyfta, som råder mellan landsbygden

och städerna i förevarande hänseende.

Frågan om lämpligaste utformningen av reglerna i expropriationslagen

om avräkning av nytta mot skada är f. n. föremål för utredning genom särskilda

inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga i syfte bl. a. att

undersöka, om det genom en reform av dessa regler är möjligt att i större

omfattning åt staten och kommunerna förbehålla sådan värdestegring, som

uppkommer genom allmänna företag. Det är icke möjligt att, innan resultatet

av nämnda utredning föreligger, ta definitiv ståndpunkt till frågan,

vilka principer som i dessa hänseenden bör gälla inom väglagstiftningen.

Med hänsyn härtill och då kommitténs förslag i allt fall icke är ägnat att

utan betydande modifikationer läggas till grund för en lagstiftningsåtgärd,

anser jag mig icke kunna förorda någon ändring i AVL på förenämnda

punkt. Jag förutsätter emellertid, att frågan om en bättre anpassning av

reglerna i AVL till motsvarande regler i expropriationslagen kommer att

följas med uppmärksamhet och aktualiseras på nytt, så snart förhållandena

gör det möjligt.

2 11 i häng till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 21

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

B. Motionerna

I motionerna I: 574 och II: 680 yrkas sådan ändring av AVL att kvittning

av nytta mot skada i fråga om intrång som orsakas av allmän vägs byggande

eller begagnande ej må avse markersättning. Motionärernas förslag innebär

alltså ett genomförande av vägmarksersättningskommitténs förslag i denna

fråga.

Det bar redan nämnts, att motionärerna anser ett genomförande av förslaget

om vitsord för väghållare att i vissa fall påkalla ägoutbyte förutsätta

att nämnda kommittés förslag i fråga om kvittning genomföres. I motionerna

anföres vidare.

De sakkunniga bar som nämnts föreslagit att markersättning inte skall

kunna jämkas på grund av nytta. De motiveringar som därvid anförts måste

anses bärande. Enligt nuvarande ordning kommer en markägare, som nödgas

avstå mark till ett vägföretag, i ett sämre läge än annan markägare,

även om deras nytta av företaget är lika stor. De sakkunnigas förslag skulle

i viss mån utjämna denna skillnad.

De erinringar departementschefen gjort gentemot förslaget synes främst

gälla vissa befarade konsekvenser då enskild väg omvandlas till allmän väg.

Dessa farhågor kan emellertid inte anses välgrundade. De sakkunniga bär

gett sitt författningsförslag en sådan utformning att det inte torde möta

några svårigheter att uppnå rimliga lösningar. Innebörden i förslaget är nämligen

att ersättning för mark inte skall utgå, då det avtalats eller uppenbarligen

förutsatts att ersättning ej skall lämnas. När enskild väg intages till

allmänt underhåll, torde detta regelmässigt föregås av framställning från

den enskilde väghållaren. Såsom departementschefen framhållit måste det

anses som en fördel för de enskilda vägintressenlerna om vägen intages till

allmänt underhåll. Det förefaller inte troligt att intressenterna i sina strävanden

att uppnå denna fördel som villkor ställer att ersättning skall lämnas

av det allmänna för mark som redan tagits i anspråk för vägändamål. Ett

sådant tillvägagångssätt skulle givetvis försämra deras möjligheter att få

vägen omfattad av allmänt underhåll.

Inte heller kan departementschefens motivering accepteras, att expropriationsförfarandet

företrädesvis väljes i fall, då ingen nytta uppstår för markägarna

och jämkning av markersättningen av den anledningen inte kan komma

i fråga. 1 sådana fall är det givetvis i förevarande avseende likgiltigt om

expropriationslagen eller AVL tillämpas. Departementschefens sistnämnda

invändning är dessutom baserad på speciella fall av expropriationslagens

tillämpning och får inte leda till slutsatsen att det inte föreligger någon

skillnad mellan expropriationslagen och AVL. Såsom framhållits av de

sakkunniga föreligger en avsevärd skillnad i berörda ersättningshänseende.

De sakkunniga har jämväl framhållit att denna skillnad bör utjämnas.

Departementschefen har även framhållit, att utredningen angående möjligheterna

att i större omfattning åt staten och kommunerna förbehålla

sådan värdestegring som uppkommer genom allmänna företag bör avvaktas.

Enligt vår mening måste den ifrågasatta ändringen av AVL anses som

en relativt begränsad detalj i det omfattande och komplicerade spörsmål

som ovannämnda värdestegringsfråga utgör. I den mån ändringen kan tillmätas

betydelse i sammanhanget torde det närmast vara en fördel att AVL

och expropriationslagen blir mer likvärdiga på det sätt som vägmarksersättningskommittén

föreslagit.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

Ett genomförande av förslaget om ägoutbyte men inte av förslaget i fråga

om kvittning av nytta mot skada skulle leda till egendomliga konsekvenser.

Det är t. ex. inte ovanligt att två fastigheter får samma nytta av ett vägforetag,

varvid emellertid endast den ena nödgas avstå mark. Ersättning gen°m

äg0utbyte skulle för den sistnämnda fastigheten kunna bli synnerligen

oförmånligt om inte vägmarksersättningskommitténs förslag i kvittningsfragan

genomföres. Den lämnade ersättningsmarken skulle kunna jämkas

oeh bli av mindre omfattning och värde än den mark fastigheten nödgats

avstå till vägföretaget. Ur fastighetsbildningssynpunkt torde detta mera

sallan vara önskvärt. Om väghållare medges vitsord att påkalla förrättning

tor andrad fastighetsindelning bör detta därför följas av ett genomförande

av vägmarksersättningskommitténs förslag, så att icke markersättning kan

jamkas på grund av nytta.

Hl* Väckande av talan ocli ersättning för kostnader i vägrättsmål

A. Propositionen

Kommittén

I anledning av den inledningsvis omnämnda, den 4 januari 1957 dagtecknade

framställningen av RLF om vissa ändringar i AVL har kommittén

till behandling upptagit ytterligare två spörsmål, nämligen dels huruvida

det hör generellt åläggas väghållaren att ta initiativ till rättslig prövning av

frågor om ersättning i samband med vägrättsupplåtelser och dels huruvida

markägares rätt till ersättning för rättegångskostnader bör utvidgas att avse

utgifter som tillskyndats honom innan stämning utfärdats.

Beträffande frågan, vem som skall ta initiativ till rättegång rörande ersättningsfrågor,

har kommittén konstaterat, att den nuvarande regeln, enligt

vilken det regelmässigt ankommer på den, som fordrar ersättning, att göra

ansökning om stämning, gällde redan enligt 1930 års vägrättslag men i

namn da lag var kombinerad med en regel om kort preskriptionstid för

framstallande av ersättningsanspråk, vilken icke fått någon motsvarighet

i AVL. Kommittén har redovisat de bestämmelser, som i ämnet gäller på

andra närstående rättsområden, samt har framhållit, att det enligt flera expropriationsrättsliga

författningar, bl. a. expropriationslagen, vattenlagen

och lagen om enskilda vägar, ankommer på den som tar marken i anspråk

alt föranstalta om rättslig prövning av ersättningsanspråken. Däremot är

frågan i vissa andra författningar, exempelvis byggnadslagen, strandlagen,

naturskyddslagen och fornminneslagen, reglerad på ungefär samma sätt som

i AVL.

Vid övervägandet av frågan om ändring av AVL:s regler måste man enigt

kommitténs mening beakta, alt det största antalet ersättningsfall i samband

med vägrättsupplåtelser är av bagatellartad karaktär och att ersättningsfrågorna

till alldeles övervägande del löses genom godvilliga uppgörelser.

Enligt uppgifter, som kommittén införskaffat från vägförvaltningarna

. Stockholms, Kristianstads, Örebro och Västernorrlands län, har av 658

ersattningsfall 92,5 % reglerats genom godvillig uppgörelse mellan parterna,

2f Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. Sand. Nr 21

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

varav 82,5 % under samma år som upplåtelsen skedde och 10 % senare.

Domstolsprövning har påkallats endast i 1 % av fallen. Ersättningssumman

har understigit 1 000 kronor i 67 % av de 609 fall, då uppgörelse träffats.

Det kan enligt kommittén icke bortses från att, om väghållaren ålägges att

vid tvist föranstalta om rättslig prövning av ersättningsfrågor, markägarna

kan bli mer obenägna för godvilliga uppgörelser. En kompromisslösning av

innebörd att väghållaren får initiativskyldighet utom i bagatellfall skulle i

vissa lägen inbjuda till över- respektive underbud vid parternas förhandlingar

eller — om regeln utformas utan angivande av bestämd värdegräns

ge upphov till ytterligare tvister. Den nuvarande ordningen synes enligt

kommittén icke innebära någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt. Den

för markägarna förmånliga regeln om ersättning för rättegångskostnader gör

att ingen av ekonomiska skäl behöver tveka att anskaffa den utredning och

utföra den talan som verkligen är nödig för tillvaratagande av hans rätt,

och goda möjligheter finns numera att erhålla behövlig rättshjälp. Man torde

vidare med fog kunna hysa den förhoppningen att ju mer fullständiga och

allmänt godtagna de vanligen använda normerna för ersättningsberäkningen

kan göras — och det ingår i kommitténs uppdrag att modernisera dessa

normer — desto större garanti erhålles för ett rättvist resultat i varje enskilt

fall även utan domstolsprövning. Slutligen har framhållits, att vägförvaltningarna

alltid brukar på begäran tillhandahålla markägaren det utredningsmaterial

— kartor, arealuppgifter, jordregisterutdrag o. d. — som väghållaren

anskaffat i samband med upprättande av arbetsplanen. Det torde

kunna förutsättas att så kommer att bli fallet även i fortsättningen, utan

att skyldighet härutinnan behöver åläggas väghållaren i lag.

På grund av sina nu redovisade överväganden har kommittén ansett sig

icke böra förorda någon ändring på förevarande punkt av bestämmelserna

i AVL.

Beträffande frågan om ersättning för kostnader, som av markägare nedlägges

å ett vägrättsärende innan saken instämmes till domstol, har kommittén

framhållit, att förfarandet i samband med byggande av väg omfattar två

klart skilda led, nämligen dels ett administrativt förfarande, vid vilket vägbehovet

prövas och arbetsplan upprättas, och dels ett förfarande intör domstol,

avseende prövning av ersättningsfrågor. En liknande uppdelning av förfarandet

återfinnes i expropriationslagen, och det torde numera vara genom

rättsfall fastslaget, att goltgörelse i allmänhet icke kan i expropriationsmål

tillerkännas markägare för utgifter, som han haft under den administrativa

delen av förfarandet. Även vid tillämpning av vattenlagen, där en liknande

ordning i vissa fall gäller, har i praxis anspråk på kostnadsersättning ogillats

till den del kostnaderna hänfört sig till ärendets administrativa behandling.

I motiven till en år 1953 tillkommen författning med vattenrättsligt

innehåll har emellertid förutsatts, att kostnader för vissa åtgärder av administrativ

art skulle efter vattendomstolens prövning kunna hänföras till nödig

rättegångskostnad. Regler av liknande innehåll som i AVL återfinnes

vidare i byggnadslagen, lagen om enskilda vägar, strandlagen och natur
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

skyddslagen. Enligt utredningens mening kan en utvidgning av ersättningsbestämmelserna

i 23 § andra stycket AVL därför knappast undgå att få

konsekvenser inom ett flertal andra rättsområden, där motsvarande uppdelning

på ett administrativt förfarande och ett efterföljande domstolsförfarande

förekommer. Utredningen har vidare hänvisat till att frågan om

partskostnader i förvaltningsförfarandet f. n. är föremål för särskild utredning

genom besvärssakkunniga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att förevarande

framställning av RLE f. n. icke måtte föranleda någon åtgärd.

Remissyttrandena

Kommitténs uppfattning i fråga om initiativet till rättegång

i ersättningsfrågor har allmänt delats av de myndigheter och sammanslutningar,

som avgivit yttranden i ärendet. Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen

har framhållit som sin bestämda uppfattning, att skyldighet att taga

initiativ till rättegång icke bör åvila väghållaren, bl. a. därför att en regel

av motsatt innebörd otvivelaktigt skulle medföra en icke obetydlig ökning av

antalet rättegångar främst i bagatellmål. Den nuvarande ordningen innebär

enligt styrelsens uppfattning icke någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt.

Självfallet avser styrelsen att även i fortsättningen på begäran tillhandahålla

markägarna erforderligt utredningsmaterial.

Endast i yttrandet från RLF har en avvikande uppfattning kommit till

uttryck. Förbundet har förklarat sig vidhålla uppfattningen, att det bör

åligga väghållaren att inleda stämningsförfarande i fall, då frivillig överenskommelse

ej kan träffas. Kommitténs farhåga för att antalet processer

härigenom skulle öka kan förbundet icke dela. Enligt förbundet gäller frågan

endast om fastighetsägarna skall belastas med det merarbete, som

stämningsförfarandet medför beträffande grundläggande utredningar etc.

Vad väghållarna i praktiken gjort för att tillhandagå fastighetsägarna med

erforderligt utredningsmaterial har inskränkt sig till att de överlämnat

kartor över vägens sträckning, arealuppgifter, jordregisterutdrag etc. men

någon teknisk beskrivning över fastigheterna eller grundläggande värdering

har icke presterats. Det väsentliga arbetet vid iordningställande av

material är enligt förbundet just detta utredningsarbete.

Även beträffande frågan om kostnadsersättning har flertalet

remissorgan intagit samma ståndpunkt som kommittén.

RLF har emellertid i princip vidhållit sin framställning i saken. Sett ur

fastighetsägarnas synpunkt råder enligt RLF full överensstämmelse mellan

exempelvis det arbete fastighetsägare måste nedlägga vid behandling av

arbetsplan enligt väglagen och det arbete fastighetsägare har att prestera

i samband med tillåtlighetsfrågor enligt vattenlagen. I sistnämnda fall är

fastighetsägaren berättigad till ersättning men icke i det förra. Eftersom

kommittén uttalat den uppfattningen att en utvidgning av 23 § andra stycket

i den av förbundet önskade riktningen skulle få konsekvenser inom

andra rättsområden, har förbundet icke framställt något från förslaget av
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

vikande yrkande men har hemställt, att förbundets skrivelse den 4 januari

1957 måtte överlämnas till besvärssakkunniga för vederbörlig utredning.

Lantbruks styr elsen har visserligen icke funnit anledning till erinran mot

kommitténs ståndpunkt men har sagt sig vilja understryka angelägenheten

av att frågan åter tas upp till behandling så snart besvärssakkunnigas

emotsedda förslag ifråga om kostnader i förvaltningsförfarandet föreligger.

Besvärssakkunniga har anfört bl. a. följande:

Besvärssakkunniga avser för sin del att i det förslag till lag om förvaltningsförfarandet,

som de har under utarbetande, såsom huvudregel stadga,

att för part uppkommande kostnader i förvaltningsförfarandet skall bestridas

av parten själv. Härjämte ämnar de sakkunniga emellertid föreslå

en undantagsregel, som öppnar vissa möjligheter för''den enskilde att få

ersättning för havda kostnader. Om synnerlig anledning därtill förekommer,

förutsättes sålunda enskild part av allmänna medel skola tillerkännas

ersättning för kostnad å ärende, vilken skäligen varit påkallad för tillvaratagande

av hans rätt.

Sistnämnda regel kan tänkas bli tillämplig i ett administrativt vägmarksärende,

då sakägaren åsamkats oproportionerligt stora kostnader. Spörsmålet

om huruvida denna regel — om den antages — kan komma att visa

sig tillfyllest för det speciella område, varom nu är fråga, kan besvaras

först sedan erfarenhet vunnits om dess tillämpning. Det synes emellertid

icke uteslutet, att en specialreglering kan komma att bli påkallad, vilken

öppnar vidare möjligheter till ersättning än förutnämnda allmänna bestämmelse.

I den mån specialreglering visar sig behövlig, bör den dock

helst taga sikte på ärenden angående tvångsförfoganden över fast egendom

i gemen och icke begränsas till vägmarksärenden.

Besvärssakkunnigas arbete å en lag om förvaltningsförfarandet bygger

på förutsättningen, att allmänna regler först skall utformas och att på olika

områden erforderlig specialreglering därefter skall fogas till desamma. Då

kommitténs utredning icke ger vid handen, att behovet av kostnadsersättning

till sakägare i vägmarksärenden är så trängande, att omedelbara åtgärder

erfordras, torde beskrivna tillvägagångssätt vara lämpligt även beträffande

en lagstiftning om berörda kostnadsfrågor. Besvärssakkunniga

ha därför icke någon erinran mot vägmarksersättningskommitténs förslag,

att RLF:s framställning icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd.

Departementschefen

Beträffande frågan om väckande av talan i vägrättsmål delar

jag kommitténs uppfattning, att någon ändring av nu gällande lagregler

icke är påkallad.

Spörsmålet om ersättning för kostnader i vägrättsmål

sammanhänger uppenbarligen med det utredningsarbete, som bedrives av

besvärssakkunniga, på sådant sätt att resultatet av nämnda utredning bör

avvaktas. Handlingarna rörande RLF:s framställning i frågan jämte inkomna

remissyttranden torde överlämnas till de sakkunniga för att tagas

i övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

23

B. Motionerna

Frågan om väckande av talan i vägrättsmål har upptagits i motionerna

I: 574 och It: 680 samt i motionen II: 682. Motionärerna anser, att det bör

ankomma på väghållaren att ta initiativ till domstolsprövning i de fall då

uppgörelse ej kunnat träffas i godo, och hemställer att utskottet måtte utarbeta

för en sådan ändring erforderlig författningstext.

I motionen II: 682 anföres bland annat följande.

Det kan inte anses riktigt att t. ex. en markägare, på vars föranstaltande

vägen inte kommer till och som kanske inte ens har någon nytta av vägföretaget,

skall instämma tvisten om inte uppgörelse kan träffas på frivillig

väg. Rimligen bör en omvänd ordning gälla. När det allmänna genom vägföretag

tar mark i anspråk eller vållar annat intrång för den enskilde, hör

även det allmänna vara förpliktat att ta initiativ till domstolsprövning

om parterna inte kan komma överens på annat sätt. För en sådan ordning

talar främst omständigheten att det är väghållaren som gör intrånget och

därigenom orsakar tvisten. För den enskilde, som alltså inte kan betraktas

som tvistemålets egentlige upphovsman, är dessutom ingivande av stämning

en procedur som för honom ter sig betydligt besvärligare än för väghållaren.

Bl. a. kan stämningsförfarandet medföra betydande kostnader som

den enskilde själv måste stå för. Även om vägförvaltningarna tillhandahåller

kartor, arealuppgifter, jordregisterutdrag o. d. kvarstår kostnaderna

för teknisk beskrivning och grundläggande värdering. Dessa kostnader

måste — oavsett målets utgång — bestridas av den enskilde. Det allmänna

har i sin egenskap av väghållare helt andra möjligheter, bl. a. genom tillgång

till teknisk och juridisk sakkunskap, och lättare att få tillgång till

för stämningsförfarandet erforderligt grundmaterial m. m. Enligt vår mening

bör det allmänna, d. v. s. väghållaren, ta initiativ till domstolsprövning

i tvistemål rörande vägrättsfrågor.

Det må nämnas att grunderna för bestämmande av ersättning för vägmark

och annat intrång mycket nära överensstämmer med motsvarande

frågor vid skadereglering enligt vattenlagen och ersättning enligt expropriationslagen.

Enligt dessa lagar åligger det sökanden att svara för erforderliga

utredningar och föranstalta om domstolsprövning av frågorna.

Mot den ändring, som här förordats, har anförts att den skulle leda till

tvistemål i okynne. En sådan uppfattning får anses innebära en överdriven

farhåga. För de allra flesta enskilda torde risken för stämning och domstolsförfarande

te sig tillräckligt återhållande. Då vägmarkssakkunnigas

snart väntade normer för beräkning av ersättningar läggs fram, torde man

kunna förvänta att det verkligen föreligger särskild anledning då en markägare

vill föra en ersättningsfråga vidare till rättslig prövning.

Motionerna 1: 574 och II: 680 är av i stort sett samma innehåll som motionen

11:682. Beträffande farhågorna för okynnesrättegångar, som även i

förstnämnda motioner betecknas som överdrivna, anföres dessutom.

De enskilda torde föredra eu uppgörelse i godo. Möjligheten för väghållaren

att genom stämningsförfarande och domstolsprövning hävda sin rätt torde

utgöra en starkt återhållande faktor i fråga om tvistemål i okynne. De

enskilda torde i det rättsliga förfarandet inte så något i och för sig önskvärt.

Oss veterligt har inte heller den nuvarande bestämmelsen i lagen om

enskilda vägar lett till det okynnesförfarande man nu synes befara.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

Utskottet

Det stora utbyggnadsprogram för landets vägnät som delvis redan genomförts

men som till största delen fortfarande återstår att verkställa skapar

många problem. I förevarande proposition behandlas närmast vägföretagens

verkningar med avseende å fastighetsindelningen och vad därmed äger samband.

Motorismens krav på vägarnas beskaffenhet medför, att anläggandet

av nya vägar eller omläggning av redan befintliga vägar får till följd betydligt

allvarligare skadeverkningar än gångna tiders vägföretag och även efter

avslutad skadereglering kvarstår skador, t. ex. i form av försämrade

brukningsförhållanden. Utskottet delar helt departementschefens uppfattning

om att det är en brist i den nuvarande lagstiftningen att densamma enbart

inriktar sig på att ersättning skall utgå uteslutande i penningar och ej

tillräckligt beaktar möjligheten att bota uppkommande skador genom direkta

åtgärder i form av ändringar i den bestående fastighetsindelningen.

Förslaget om rätt för väghållare att i vissa fall påkalla

ägoutbyte är ett betydelsefullt steg i riktning mot att öka möjligheterna

att tillgodose det allmännas intressen i samband med skaderegleringar

till följd av vägföretag. Under förutsättning att väghållaren ej missbrukar

sina möjligheter synes några allvarligare erinringar ej vara att anföra mot

den förslagna ordningen, i synnerhet som densamma betecknas som ett

provisorium i avbidan på fastighetsbildningskommitténs under innevarande

år väntade förslag. Utskottet vill dock understryka, att den föreslagna ordningen

ej får föranleda att vägmyndigheterna befattar sig med andra fastighetsbildningsfrågor

än sådana som äger direkt samband med vägföretag.

Vidare måste betonas, att möjligheterna att genomföra ägoutbyte skall bedömas

enligt i fastighetsbildningslagstiftningen angivna grunder.

Den i motionerna I: 573 och II: 681 behandlade frågan om kostnader vid

förrättning för ägoutbyte, som påkallats av väghållare, har, som motionärerna

framhåller, ej särskilt behandlats i propositionen. Avfattningen av den

föreslagna 19 a § synes dock — särskilt med beaktande av ett av lagrådet

gjort uttalande — utvisa, att avsikten är att allmänna bestämmelser, d. v. s.

närmast 20 kap. 6 § jorddelningslagen, skall gälla. Detta innebär, att kostnaderna

skall fördelas efter vad förrättningsmännen prövar skäligt. Med

stöd av denna regel kan väghållaren åläggas att ensam svara för samtliga

kostnader. Vid förrättning av förevarande slag synes detta böra bli huvudregel

men möjlighet torde böra föreligga att i enstaka undantagsfall låta

andra sakägare bära någon del av kostnaderna. Så bör kunna ske t. ex. i

fall då ägoutbyte visserligen påkallats i anledning av vägföretaget men vid

förrättningen upptagits även andra frågor om ägoutbyte än sådana som

äger direkt samband med vägföretaget.

Motionerna bör alltså enligt utskottets mening ej föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Mot det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse angående ändring

i vägstadgan har utskottet ej funnit anledning till erinran.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

I fråga om kvittning av intrång mot nytta innebär propositionen,

att de av utskottet och riksdagen år 1955 uttalade önskemålen icke

vunnit beaktande. Departementschefen har anfört flera skäl för sitt beslut

att frångå vägmarksersättningskommitténs förslag, vilket tillgodosåg nämnda

önskemål. Samtliga dessa skäl har kritiserats i motionerna I: 574 och

II: 680. Enligt utskottets mening — som i denna del överensstämmer med

vissa av motionärerna gjorda uttalanden — borde det ej möta oöverstigliga

hinder att ge 19 § AVL en sådan utformning att syftet med de av riksdagen

uttalade önskemålen tillgodoses utan att samtidigt de av departementschefen

angivna verkningarna uppkommer. Det av departementschefen åberopade

argumentet att den av kommittén föreslagna lagändringen skulle ytterligare

vidga klyftan mellan de bestämmelser som gäller för å ena sidan vägar på

landsbygden och å andra sidan gator i städer och stadsliknande samhällen

måste emellertid tillmätas betydelse. Bestämmelserna om skyldighet för

markägare att deltaga i kostnaderna för byggande av gator m. in. torde beröras

av den utredning som f. n. pågår angående översyn av expropriationslagstiftningen,

vid vilken utredning även skall upptagas frågan om den s. k.

oförtjänta markvärdestegringen. Även om stadgandet i 19 § AVL skulle ändras

endast så till vida att det bringades i närmare överensstämmelse med

motsvarande stadgande i expropriationslagen — vilken ändring i och för

sig skulle vara av ganska begränsad principiell betydelse —- anser utskottet

det icke påkallat att genomföra densamma utan att avvakta resultatet av

bland annat nyssnämnda utredning.

På anförda skäl och då utskottet ej kan dela den i motionerna uttalade

åsikten att ett genomförande av förslaget om vitsord för väghållare att begära

ägoutbyte förutsätter en ändring av 19 § AVL, bör förevarande motioner

enligt utskottets mening icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet

förväntar emellertid att frågan om väglagstiftningens anpassning till

motsvarande stadgande i expropriationslagen upptages till övervägande så

snart pågående utredningar som berör detta spörsmål avslutats.

Frågan om väckande av talan i vägrättsmål har, såsom

av den tidigare redogörelsen framgår, ägnats en grundlig utredning av vägmarksersättningskommittén,

som emellertid ej funnit någon ändring i nu

gällande regler påkallad. Departementschefen har anslutit sig till denna uppfattning.

Bakom motionerna I: 574 och II: 680 samt II: 682 ligger den uppfattningen

att den som tager mark i anspråk eller eljest förorsakar intrång även bör

vara skyldig ta initiativ till domstolsprövning om parterna ej kan enas i ersättningsfrågan.

Då det gäller fall, där mark tages i anspråk med tvång,

kan denna uppfattning enligt utskottets mening ha visst fog för sig. I andra

fall däremot synes en motsatt ordning mera naturlig. Utskottet kan bär

hänvisa till ett uttalande av 1935 års vägsakkunniga i anslutning till 87 §

lagen om enskilda vägar. De sakkunniga ansåg det bäst överensstämma med

allmänna rättsprinciper, att den som skall tillösa sig vägrätt tar initiativet

till underhandlingar med de ersättningsberättigade och, om överenskommel
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

se ej kan träffas, instämmer tvisten. Med detta betraktelsesätt är det följdriktigt

att expropriationslagen och vattenlagen ålägger den som tar mark i

anspråk att anhängiggöra talan i ersättningsfrågan under det att t. ex.

strandlagen, som ju ej medför något ianspråktagande av mark, förutsätter

att den som önskar ersättning själv väcker talan därom. Det förfarande varigenom

väghållare tar mark i anspråk med vägrätt företer onekligen — ur

nu förevarande synpunkter — stora likheter med de fall då mark exproprieras

eller tages i anspråk enligt vattenlagen. Den olikheten föreligger dock

att väghållaren — i motsats till den exproprierande och kraftutbyggaren —

ej behöver väcka talan vid domstol för att kunna genomföra vägföretaget.

Till stöd för motionsyrkandena har även åberopats, att väghållaren har

tillgång till erforderlig expertis och lättare kan förebringa utredning av olika

slag. Detta är naturligtvis riktigt men genom tillmötesgående från väghållarens

sida kan markägaren — såsom kommittén påpekat och förutsatt

— beredas tillgång till hos väghållaren befintligt utredningsmaterial. Dessutom

torde markägaren, oavsett vilken part som väcker talan, tvingas att

verkställa viss utredning för att styrka sina anspråk eller vederlägga motpartens

påståenden.

Mot en ändring av gällande regler har kommittén främst åberopat, att

de flesta ersättningsfall är av bagatellartad karaktär och att ersättningsfrågorna

till alldeles övervägande del löses genom frivilliga uppgörelser samt

att en ändring kan göra markägarna mera obenägna att träffa uppgörelse i

godo. Sistnämnda skäl, vilket innebär att okynnesrättegångar skulle kunna

befaras, torde äga ett visst berättigande, åtminstone så till vida som

frekvensen av mål, vilka kommer under domstols prövning, påverkas av

vilken part som har skyldighet att ta initiativ till prövningen. Det kan dock

icke uteslutas, att ett större antal fall än de som nu prövas av domstol

skulle i och för sig vara förtjänta av en sådan prövning. Även om det är

önskvärt att kostnaderna för vägföretag i görligaste mån begränsas kan den

rådande ordningen icke anses önskvärd i den mån den påverkar markägare

att godtaga lägre ersättningsbelopp än som rätteligen bort utgå. Om en ändrad

lagstiftning skulle föranleda ett något ökat antal ersättningsmål vid

domstolarna skulle detta därför icke i och för sig behöva betyda att de nya

reglerna föranlett okynnesrättegångar. Utskottet delar motionärernas uppfattning

att faran för sådana rättegångar icke bör överdrivas. Såsom motionärerna

framhållit utgör bland annat motviljan mot alla former av rättegångar

ett avhållande moment. För övrigt finnes möjlighet att i samband

med en ändring av nu ifrågavarande regler ändra också bestämmelserna

om rättegångskostnader så att även dessa bestämmelser verkar återhållande

på processlystnaden.

Vad utskottet sålunda anfört innebär, att utskottet icke står främmande

för en lagändring sådan som den av motionärerna påkallade. Med hänsyn

främst till den ringa frekvensen mål av ifrågavarande slag och ersättningsbeloppens

i flertalet fall ringa storlek anser utskottet emellertid tillräckliga

skäl icke föreligga att genomföra den i motionerna I: 574 och II: 680 samt

11:682 föreslagna ändringen beträffande väckande av talan i ersättnings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

27

mål enligt AVL. Utskottet vill emellertid framhålla, att enligt de gällande

bestämmelserna (23 § AVL) väghållaren visserligen ej har skyldighet men

väl rättighet att ta initiativ till rättegång i mål av nu ifrågavarande art och

att det ofta kan vara i väghållarens intresse att ta sådant initiativ. Detta har

även förutsatts vid lagstiftningens tillkomst. Enligt utskottets mening skulle

det innebära en även ur motionärernas synpunkt tillfredsställande ordning

om väghållaren — utan att lagregeln i fråga ändras på sätt i motionerna

föreslagits — i större utsträckning utnyttjade möjligheten att själv väcka

talan. En sådan ordning kan även medföra vissa besparingar för väghållaren,

som därigenom kan undgå bland annat räntekostnader.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med avslag å följande motioner,

nämligen

a) I: 574 och II: 680 i vad däri yrkats ändring i bestämmelserna

om avräkning av intrång mot nytta i 19 § lagen

om allmänna vägar,

b) I: 573 och II: 681 i vilka med avseende å kostnaderna

för ägoutbyte yrkats visst tillägg till den såsom 19 a § betecknade

paragrafen i det genom propositionen framlagda

förslaget till lag angående tillägg till lagen om allmänna vägar,

och

c) de under a) angivna motionerna i övrigt ävensom motionen

II: 682, varigenom yrkats viss ändring i bestämmelserna

om väckande av talan i vägrättsmål i 23 § lagen om

allmänna vägar

I. måtte bifalla det genom propositionen framlagda förslaget

till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943

om allmänna vägar;

II. måtte lämna det vid propositionen fogade förslaget till

kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943

utan erinran.

Stockholm den 18 april 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Georg Carlsson, Kristiansson,

Åkesson*, Åke Larsson, Schött, Herbert Larsson och Wirmark*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Grebäck, Hammarberg, Tobé och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag C10585

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tillägg sstat II. till riksstaten för budgetåret 1960161, i vad a1 i texten