Utlåtande i anledning av motioner angående avlösning av vissa servitut. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 81 i första kammaren av herr Erik Svedberg m. fl. och nr 102 i andra kammaren av fru Thunvall.
1961-05-04 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1961:22, Utlåtande i anledning av motioner angående avlösning av vissa servitut. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 81 i första kammaren av herr Erik Svedberg m. fl. och nr 102 i andra kammaren av fru Thunvall.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av motioner angående avlösning av vissa
servitut.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 81 i första kammaren av herr Erik Svedberg
m. fl. och nr 102 i andra kammaren av fru Thunvall.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes att i samband med proposition
i anledning av lagberedningens förslag till jordabalk måtte utarbetas
ett tillägg till servitutslagen i syfte att vidga möjligheterna att få till stånd
utbrytning av vissa servitut, vilka innefattar rätt till skogsfång och mulbete.
En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas här nedan.
över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen
samt servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län.
Gällande rätt
Allmänt om servitut
Servitut är ett besvär, som till förmån för en viss fastighet, ofta benämnd
den härskande, lägges å en annan fastighet, vilken brukar benämnas den
tjänande fastigheten. Ett servitut kan innebära många olika saker, t. ex. att
ägaren av den tjänande fastigheten är underkastad en inskränkning i sitt
förfogande över fastigheten eller att ägaren av den härskande fastigheten
har en viss rätt att begagna sig av den andra fastigheten. Såsom exempel
på servitut av sistnämnda slag kan nämnas de som innefattar rätt till skogsfång
eller mulbete.
Servitutets uppgift är att utjämna de med fastigheternas rättsliga särskiljande
förenade olägenheterna. Genom servitut kan från varandra fristående
fastigheter i viss mån komplettera varandra.
För bildande av servitut finnes två vägar. Den ena består däri att parterna,
de berörda fastigheternas ägare, träffar avtal om bildande av servitut.
Sådana servitut benämnes också rättshandlingsservitut. Servitut kan även
bildas tvångsvis genom beslut av myndighet. Till denna grupp — även kallad
jorddelnings- eller tvångsservituten — hör främst sådana servitut som
vid jorddelningsförrättning lägges å fastighet genom beslut av förrättnings
Bilxang
till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 3 avd. Nr 22
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
mannen. En i viss mån fristående grupp utgöres av de av ålder gällande
servituten.
Servitut är i regel icke begränsade till viss tid men detta kan stundom
vara fallet. Härför erfordras dock uttrycklig bestämmelse.
Gällande bestämmelser om servitut återfinnes främst i lagen den H juni
1907 om servitut (Serv L). Viktiga bestämmelser i ämnet finnes även i inteckningsförordningen
den 16 juni 1875, i lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet (JDL) och i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i
stad (FBL).
På yrkande av den tjänande fastighetens ägare kan servitut av domstol
förklaras förfallet. Såsom villkor härför gäller att servitutet till följd
av ändrade förhållanden blivit onyttigt (7 § Serv L). Är ej servitutet onyttigt
men är nyttan ringa i förhållande till den börda servitutet innebär vid brukandet
av den tjänande fastigheten, må domstol på yrkande av den tjänande
fastighetens ägare förordna att servitutet skall avlösas. I sådant
fall utgår ersättning i penningar (7 § Serv L).
Servitut kan även upphöra genom utbrytning enligt regler i fastighetsbildningslagstiftningen
(1 kap. 21 § och 20 kap. 3 § JDL samt 6 kap.
12 § FBL). Vederlag för servitutsrätten utgår i dessa fall i form av mark.
Servitutet ersättes alltså av äganderätt till viss del av den fastighet som belastas
av servitutet.
Huruvida servitut kan bringas att upphöra genom avtal har i viss
mån ansetts tveksamt, i vart fall efter tillkomsten av JDL. I sitt år 1960
avgivna betänkande (SOU 1960: 25 s. 402) uttalar emellertid lagberedningen,
att det knappast synes vara omstritt att gällande rätt för normalfallen
respekterar avtalsfrihet på ifrågavarande område. Enligt beredningens uppfattning
är någon ändring härvidlag icke påkallad. Om servitut upphör genom
avtal står det givetvis parterna fritt att avtala huruvida ersättning skall
utgå och, om så skall ske, huruvida ersättningen skall utgå i mark eller
penningar.
För en grupp av servitut gäller emellertid enligt 7 a § servitutslagen väsentliga
inskränkningar i rätten att genom avtal bringa servitut att upphöra.
Stadgandet avser sådana servitut som innefattar rätt till skogsfång
eller mulbete och som ej är till tiden begränsade, varit av ålder gällande
eller tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande genom avtal i samband
med bildandet av den fastighet till vars förmån servitutet gäller. Beträffande
dylika servitut gäller att medgivande från ägaren till den härskande
fastigheten att servitutet må helt eller delvis upphöra är utan verkan
med mindre medgivandet godkänts av domstol. Sådant godkännande kan
meddelas endast i vissa i lagrummet angivna fall. Av dessa är i detta sammanhang
av intresse att godkännande kan meddelas »om servitutet ersättes
med äganderätt till område, som kan sammanläggas med den fastighet till
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1961
3
vars förmån servitutet gäller och som prövas svara mot den förmån servitutet
innebär». En av domstol godkänd överenskommelse mellan den härskande
och den tjänande fastighetens ägare enligt vilken servitutet skall
upphöra och ersättas med äganderätt till visst område kan i viss mån sägas
motsvara en utbrytning enligt jorddelningslagstiftnignen.
Utbrytning av servitut kan enligt jorddelningslagen ske dels i samband
med laga skifte (1 kap. 21 §) och dels genom särskild förrättning
(20 kap. 3 §). Förutsättningarna för att utbrytning skall kunna ske är icke
helt överensstämmande enligt de båda lagrummen. Beträffande skogsfångsoch
mulbetesservitut gäller enligt 1 kap. 21 § att utbrytning kan ske på
yrkande av ägaren till den härskande eller den tjänande fastigheten. Såsom
enda förutsättning gäller att utbrytningen kan ske utan någons förfång.
Övriga slag av servitut kan utbrytas endast på yrkande av den tjänande
fastighetens ägare.
Vad åter angår utbrytning enligt 20 kap. 3 § jorddelningslagen — vilket
stadgande avser enbart skogsfångs- och mulbetesservitut — gäller att sådan
kan ske på yrkande av den tjänande fastighetens ägare om det finnes medföra
nytta och kunna ske utan någons förfång. Den härskande fastighetens
ägare har däremot mindre möjligheter att få till stånd utbrytning. Enligt
lagrummets ursprungliga lydelse tillkom honom sådan rätt endast i det fall
att servitutet äventyrades. Genom lag den 24 april 1931 ändrades emellertid
paragrafens lydelse och den härskande fastighetens ägare fick rätt att påkalla
utbrytning även i andra fall än då servitutet äventyrades men med
den viktiga inskränkningen att servitutet ej får ha tillkommit genom avtal.
Även i detta fall gäller såsom förutsättning att utbrytningen medför nytta
och kan ske utan någons förfång. Beträffande avtalsservituten gäller alltså
— bortsett från fall då servitutet äventyras — att utbrytning kan ske endast
på yrkande av den tjänande fastighetens ägare.
Beträffande område där i stället för jorddelningslagen lagen om fastighetsbildning
i stad är tillämplig gäller enligt 6 kap. 12 § sistnämnda lag att
utbrytning kan ske under samma förutsättningar som före 1931 års ändring
gällde enligt 1 kap. 21 § jorddelningslagen. Den härskande fastighetens
ägare kan alltså få till stånd utbrytning endast om servitutet äventyras.
(Jfr NJA II 1931 s. 508).
Vid utbrytning av servitut enligt fastighetsbildningslagstiftningen gäller
enligt 1 kap. 21 §, fjärde stycket, jorddelningslagen att vederlaget i vissa
fall skall tilläggas den härskande fastigheten såsom del av denna. Dessa fall
avser av ålder gällande servitut, servitut som tillkommit genom laga delning
och servitut som tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av den
härskande fastigheten. Om servitutet eljest tillkommit genom avtal skall
vederlaget utläggas såsom avstyckad ägovidd från den tjänande fastigheten.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
Motionernas innehåll
Motionärerna erinrar om den inom jordbruket pågående rationaliseringen
och strävandena att skapa stora och bärkraftiga brukningsdelar men betonar
att trots detta enighet torde råda därom att även stödjordbruken har sitt
berättigande. Beträffande många stödjordbruk eller »självägande torp» gäller
enligt motionärernas mening, att de har liten skogsareal eller helt saknar
skog men att de i stället har skogsrättigheter från angränsande hemman,
d. v. s. rätt till skogsfång och mulbete till fastighetens behov. Dylika servitut
uppges ofta vålla irritation och stridigheter.
Efter redogörelse för innehållet i 7 a § servitutslagen anföres vidare.
I lagberedningens förslag till Jordabalk m. m. (SOU 1960: 24) förbjudes
framtida upplåtelse av skogsfångsservitut. För avveckling av dylika servitut
föreslås tillämpning av nu gällande lag. En torpägare, som vill ha servitutsrätten
ersatt med ett motsvarande markområde, kan alltså få detta
endast under förutsättning av att ägaren till hemmanet, som besväras av
servitutet, går med på ett utbyte och ansöker om förrättning i ärendet. Om
hemmanets ägare i sin tur vill ha servitutet avvecklat, kräves det torpägarens
medgivande. Ett dylikt skiftande av skogsrättighet mot ägomark
borde dock med domstols medverkan kunna äga rum därest en av parterna,
antingen ägaren till den fastighet som har förmån av servitutet eller den
som besväras av detsamma ansöker därom. För att hindra uppkomsten av
olämpliga fastighetsbildningar skulle dock förutsättas, att avstyckning av
skogsmark från hemman för sammanläggning med torps eller stödjordbruks
ägor godkändes av lantmäterimyndighet och lantbruksnämnd.
Motionerna utmynnar i en hemställan,
»att det, i samband med att lagberedningens förslag till Jordabalk m. m.
förelägges riksdagen, utarbetas ett tillägg till nu gällande servitutslag, syftande
till att ge ägare av fastighet, som besväras av servitut, eller fastighet,
som har förmån av ett dylikt enligt § 7 a lagen om servitut och som innefattar
rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter
och som ej är till tiden begränsat, varit av ålder gällande eller tillkommit
före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den
fastighet till vars förmån det gäller, rätt att få servitutet ersatt med ett
markområde av motsvarande värde, i den mån domstol finner, sedan lantmäterimyndighet
och lantbruksnämnd yttrat sig, att detta främjar en väl
avvägd fastighetsbildning i bygden.»
Tidigare ändringsförslag m. m.
Före jorddelningslagens ikraftträdande
Frågor av ungefär samma innebörd som den i förevarande motioner upptagna
har tidigare i åtskilliga sammanhang diskuterats. Här torde icke vara
påkallat att i detalj redovisa vad därvid förekommit men det kan nämnas
att riksdagen i anledning av motion hade att redan år 1915 yttra sig i ämnet
(jfr NJA II 1926 s. 794 ff.) och att frågan var föremål för uppmärksam
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
5
het under förarbetena till jorddelningslagen (se t. ex. 1911 års förslag av
kommittén för revision av skiftesstadgan och därmed sammanhängande
författningar, skifteslagstiftningskommissionens förslag år 1918, jordstyckningskommissionens
förslag år 1920, olika departementspromemorior och
yttranden av lagrådet).
I anledning av nämnda motion år 1915 uttalade jordbruksutskottet, att
utskottet —- med hänsyn till önskvärdheten, icke minst ur skogsvårdssynpunkt,
att så vitt möjligt avlägsna de intressemotsatser, som skapats av
flertalet då gällande, olämpligt avfattade husbehovsavtal — för sin del fann
avlösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord erbjuda det verksammaste
medlet härför, men att utskottet å andra sidan icke ville bestrida,
att någon begränsning i tillämpligheten av sådant vitsord för den servitutsberättigade
parten under vissa omständigheter kunde anses önskvärd eller
påkallad av avtalets beskaffenhet.
Skifteslagstiftningskommissionens förslag (år 1918) innebar en ändring
i förhållande till äldre rätt. Kommissionen föreslog nämligen, att den härskande
fastighetens ägare skulle erhålla utbrytningsvitsord då hans servitutsrätt
äventyrades. Däremot ansåg kommissionen, att utbrytningsvitsord
i allmänhet ej borde tillkomma den härskande fastighetens ägare. I motiveringen
härför anfördes bl. a. följande (se NJA II 1926 s. 795 ff.).
Förhållandet kan vara att en person väl vill överlåta en mindre del av sin
fastighet jämte t. ex. skogsfångsrätt å återstoden men icke ett större område.
Gåves nu den servitutsberättigade oinskränkt utbrytningsvitsord, löpte
säljaren i det anförda exemplet risken att, kanske omedelbart efter överlåtelsen,
mötas av ett utbrytningsyrkande. Detta synes icke billigt och kan
hava den verkan att mången önskvärd överlåtelse, t. ex. för egnahemsbildande,
icke kommer till stånd. I fråga om äldre upplåtelser framträder obilligheten
i än högre grad.
Bortsett från mindre jämkningar av närmast formell natur kom jorddelningslagen
att vila på de grundsatser som uttryckts redan i 1911 års förslag,
dock med det tillägg beträffande rätt till utbrytning i fall då servitutsrätten
äventyras, som föreslagits av skifteslagstiftningskommissionen år
1918. Vid riksdagsbehandlingen år 1926 av förslaget till jorddelningslag
väcktes emellertid två motioner (1:233 och 11:358), vari hemställdes, att
20 kap. 3 § måtte erhålla sådan lydelse, att utbrytningsvitsord tillkom ägaren
av den härskande fastigheten — förutom i de fall då servitutet äventyrades
— i fall då servitutet varit av ålder gällande. Första särskilda utskottet
fann (uti. nr 1/1926 s. 83 o. ff.) de av skifteslagstiftningskommissionen
åberopade skälen mot att tillerkänna ägaren av den härskande fastigheten
utbrytningsvitsord icke äga tillämplighet beträffande vissa av motionärerna
berörda servitut, nämligen sådana som av kronan förbehållits vissa
fastigheter vid försäljning till skatte av rekognitionsskog. Utskottet hän
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
visade till den s. k. åbokommitténs betänkande i ämnet år 1919 och förklarade
sig dela denna kommittés uppfattning om lämpligheten av en avlösning
av ifrågavarande rättigheter. Om utbrytningsvitsordet på visst sätt begränsades
ansåg utskottet, att berättigade intressen ej behövde trädas för nära.
Då emellertid i ärendet icke förelåg sådan utredning, att utskottet ansåg sig
kunna föreslå riksdagen lagbestämmelser i ämnet, hemställde utskottet
(a. uti. s. 221) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning bl. a. i vad mån rätt att erhålla utbrytning av i motionerna avsedda
servitut må tillkomma ägaren av den härskande fastigheten. Riksdagen
följde utskottets förslag.
1931 års ändring i 20 kap. 3 § jorddelningslagen
Den av riksdagen år 1926 begärda utredningen uppdrogs åt de sakkunniga
för utredning av frågan om lagstiftning rörande ägogränser m. m., vilka år
1929 avgav betänkande i ämnet. De sakkunniga — byråchefen Johan Hamrin
och hovrättsrådet Peter von Ehrenheim — stannade i olika meningar.
Hamrin fann övervägande skäl tala för att i allo likställa den härskande
fastighetens ägare med den tjänande fastighetens i avseende å rätten att påkalla
utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte, von Ehrenheim
fann skäl saknas att vidtaga någon ändring i de då gällande bestämmelserna
i frågan. Om likväl någon ändring skulle anses påkallad ansåg han, att
utvidgningen borde begränsas till att gälla servitut, som besväras av rekognitionsskog
bildade hemman. I samband med remiss till lagrådet den 14
juli 1930 av ett förslag till ändring i 20 kap. 3 § jorddelningslagen anförde
chefen för justitiedepartementet (statsrådet Gärde) följande (NJA II: 1931
s. 506 o. ff).
Otvivelaktigt tala goda skäl för ett vidgat utbrytningsvitsord för ägaren
av den härskande fastigheten. Den långt gående ägogemenskap, som skogsfångs-
och mulbetesservitut innebära, är i allmänhet icke till gagn för någondera
ägaren. För servitutshavaren kunna i allt fall svårigheter av skilda
slag alltför ofta möta vid servitutets utövande. I de ej sällan förekommande
fall, då ett skogsfångsservitut innebär rätt att ''efter anvisning’ erhålla virke
till husbehov och det sålunda tillkommer den tjänande fastighetens ägare
att bestämma platsen för avverkningen och virkets beskaffenhet, kan en för
andras berättigade intressen oförstående ägare till den tjänande fastigheten
lätteligen i hög grad förringa servitutets värde. Ett praktiskt användbart
medel att tillvarataga sin rätt torde knappast stå servitutshavaren till buds.
Uppenbarligen är det ock ett allmänt intresse, att den anledning till strider
och misshälligheter, ett servitut kan innebära, blir bragt ur världen.
Å andra sidan möta betänkligheter mot att, såsom en av de ägogränssakkunniga
föreslagit, medgiva ägaren av den härskande fastigheten vidgat
utbrytningsvitsord beträffande samtliga slag av skogsfångs- och mulbetesservitut.
Vad först angår de av ålder bestående servituten —- vilka huvudsakligen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
7
finnas å rekognitionsskogshemman och vissa staten tillhöriga skogar —
hava de invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts
emot vidgat utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens ägare, icke
avseende å nu ifrågavarande servitut. Möjligen skulle man i fråga om servitut,
som åvila staten tillhöriga skogar, kunna så till vida hysa betänkligheter
mot utsträckt utbrytningsvitsord, som det måhända borde tillkomma
de myndigheter, som förvalta skogarna, att bestämma i vad mån utbrytning
av skogarna åvilande servitut lämpligen bör ske. För min del finner jag det
emellertid mindre lämpligt att staten såsom jordägare i förevarande hänseende
tillerkänner sig en av sakens natur knappast betingad särställning.
Såväl kammarkollegiet som lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen hava
också tillstyrkt förslag, enligt vilka den servitutsberättigade skulle äga påkalla
utbrytning av varje av ålder gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut.
Vidkommande åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut
äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord
för ägaren av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med
grundsatsen om avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga
tilltalande, om den härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart
efter ett servituts tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett servitut
kan hava tillskapats just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt
område av en fastighet. Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte helt
åsidosättas. Åt dessa och liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen
givit uttryck, då den avstyrkte vidsträcktare utbrytningsvitsord
åt ägaren av den härskande fastigheten, och jämväl 1926 års riksdag
synes hava givit sin anslutning till denna uppfattning, då den beträffande
nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av dess skrivelse, icke ifrågasatte
någon ändring. Kammarkollegiet har på denna punkt funnit en åtskillnad
böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och yngre sådana samt från
denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare utbrytningsvitsord borde
gälla i fråga om servitut, som upplåtits före d. 1 jan. 1876 — det vill säga
sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej erfordras inteckning — varemot
servitut, som tillkommit senare, skulle vara uteslutna från dylikt vitsord.
Onekligen intaga de äldre avtalsservituteten en viss särställning. Deras
karaktär av en från den tjänande fastigheten gjord upplåtelse är mindre
framträdande, och den rätt, servitutet innebär, framstår fastmera såsom ett
utflöde av äganderätten till den härskande fastigheten. Vid dem kunna ock
i högre grad än beträffande senare tillkomna servitut ändrade förhållanden
hava inträtt, som påkalla en lämpligare anordning för tillgodoseende av det
med servitutet avsedda ändamålet. Huru vägande dessa synpunkter än
kunna vara, synas de mig dock icke uppväga de betänkligheter mot vidgat
utbrytningsvitsord, som, enligt vad förut framhållits, ur principiell synpunkt
möta. Den av kollegiet i fråga om tidpunkten för upplåtelserna föreslagna
gränsen eller d. 1 jan. 1876 måste i varje fall anses som godtycklig,
och några skäl för just denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så
väsentligt olika behandling mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt,
och sådana, som upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke.
Det enda av kammarkollegiet för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen
angelägenheten att bringa servitut, som icke blivit på betryggande
sätt publicerade, att upphöra, torde ej kunna till mätas större vikt, då i varje
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
fall ändock komme att finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som
icke vore upptagna i fastighetsböckerna. Ej heller för någon annan såsom
gräns lämplig tidpunkt torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant
förhållande och då försiktigheten bjuder att lika litet i fråga om äldre som
yngre servitut tillåta rubbning av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen
stannat vid den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende
nu icke bör göras i fråga om avtalsservitut.
Vad slutligen beträffar de skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka utan
stöd av lag kunna hava uppkommit vid laga delning, stå uppenbarligen de,
vilka tillkommit vid ägostyckning, avtalsservituteten ganska nära. De principiella
invändningarna mot utbrytning av avtalsservitut på den berättigades
yrkande måste dock anses göra sig mindre starkt gällande vid dessa servitut.
Ur praktisk synpunkt torde, på sätt kammarkollegiet ock förmenat, några
betänkligheter icke behöva hysas mot att giva den härskande fastighetens
ägare rätt att påkalla utbrytning i fråga om alla vid laga delning tillkomna
servitut.
I enlighet med nu angivna grunder torde sådan ändring böra vidtagas i
20 kap. 3 § jorddelningslagen, att ägare av härskande fastighet i avseende
å utbrytningsvitsord likställes med ägare av tjänande fastighet, dock att servitut,
som tillkommit genom avtal, ej må på hans yrkande utbrytas, med
mindre det visas, att servitutet äventyras.
Den av departementschefen sålunda föreslagna ändringen förelädes riksdagen
i proposition nr 6/1931. Sedan riksdagen bifallit propositionen utfärdades
lag i ämnet den 24 april 1931. Lagrummet i fråga har därefter
icke undergått något förändring
Motioner vid 1934- års riksdag
Vid 1934 års riksdag väcktes motioner (I: 141 och II: 296), vari hemställdes
om sådan ändring av jorddelningslagens bestämmelser angående utbrytning
av servitut att den härskande fastighetens ägare erhöll samma
rätt att begära utbrytning som ägaren av den tjänande fastigheten. Motionerna
hänvisades till andra lagutskottet, som i ärendet avgav utlåtande
nr 21/1934.
Av den utredning som företogs i ärendet må här intagas följande.
Servitut, bestående i rätt till skogsfång eller mulbete, syntes förekomma
huvudsakligen i de norrländska länen. För Västernorrlands del kunde
antalet lägenheter, som innehade servitutsrätt, med säkerhet angivas till
ett femsiffrigt tal. — Beträffande nyttan av servitut kom olika uppfattningar
till synes. — Utbrytning av servitut, som tillkommit genom särskilt
avtal utan samband med upplåtelse av fastigheten, kunde ur jorddelningssynpunkt
föranleda avsevärda nackdelar. Det utbrutna området
kom nämligen att bilda särskild fastighet utan någon samhörighet med den
fastighet för vilkens nytta servitutet bildats. Om de båda fastigheterna ej
sammanlades fanns ingen garanti för att de i fortsättningen skulle komma
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
9
att sambrukas och då det utbrutna området i regel torde sakna förutsättningar
att bestå såsom självständig fastighet, skulle föga önskvärda fastighetsbildningar
kunna uppstå.
Utskottet uttalade bl. a. följande.
Vid behandling år 1931 av förslag till ändrade bestämmelser rörande rätt
för den härskande fastighetens ägare att erhålla utbrytning av servitut utan
samband med skifte anförde utskottet, att ett stadgande, som tillerkände
den härskande fastighetens ägare samma rätt som den tjänande fastighetens
ägare att påkalla sådan utbrytning, icke väl skulle låta förena sig
med grundsatsen om avtals förbindande verkan. Gentemot invändning
därom, att den tjänande fastighetens ägare trots att servitutsavtal ingåtts
dock tillerkänts rätt att under vissa förhållanden påkalla dylik ubrytning,
hade utskottet framhållit, att befogad anmärkning mot en sådan bestämmelse
icke kunde göras, då en utbrytning alltid för den servitutsberättigade
medförde, att den relativt svagare servitutsrätten utbyttes mot den starkare
äganderätten.--— Utöver vad utskottet år 1931 anfört kunde
framhållas, att fastighetsägarna icke torde våga inlåta sig på servitutsupplåtelser,
om möjlighet förefunnes därtill, att den servitutsberättigade
när som helst kunde få servitutsrätten upphävd och ersatt med äganderätt
till viss mark. De yttranden som i anledning av motionerna vid 1934 års
riksdag avgivits av lantmäterstyrelsen ävensom av flertalet överlantmätare
i riket funne utskottet bestyrka, att vad utskottet år 1931 anfört fortfarande
ägde giltighet. I motionerna eller i övriga yttranden av överlantmätare
hade ej heller anförts skäl, som kunde föranleda utskottet att ändra sin år
1931 intagna ståndpunkt.
Mot utlåtandet anfördes reservationer, i vilka diskuterades olika alternativ
till lagändringar i syfte att bereda servitutshavarna ökat skydd.
Reservanterna önskade en utredning med detta syfte och uttalade, att en
sådan eventuellt kunde ske genom sociala jordutredningens försorg.
Första kammaren biföll utskottets hemställan under det att andra kammaren
följde ett i anslutning till reservationerna framställt yrkande.
Sociala jordutredningens förslag år 193i
I ett den 15 december 1934 avgivet betänkande (SOU 1934:55) angående
skogsfångs- och mulbetesservitut framlade sociala jordutredningen ett förslag
till viss ändrad lagstiftning angående sådana servitut. Utredningen
konstaterade, att verkställd undersökning givit vid handen, att antalet
skogsfångs- och mulbetesservitut alltjämt var mycket stort, särskilt i Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län, samt att det endast i mycket få
fall förekommit att den härskande fastighetens ägare berättigats få servitutet
utbrutet på den grund att servitutet äventyrats.
Härefter anfördes.
Att därav draga den slutsatsen, att sådant äventyrande av servitut, som
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
lagen förutsätter såsom villkor för utbrytning, ej varit för handen jämväl
i andra fall, lärer näppeligen vara riktigt. Tillkomsten av den nya skogsvårdslagen
har visserligen i hög grad bidragit till att förhindra skogsskövling
och planlös avverkning, men det torde ligga i sakens natur, att till och med
vidtagande av skogsvårdande avverkningar mången gång kan åtminstone
för några tiotal år framåt äventyra utövningen av skogsfångsservitut. Genom
dylika åtgärder minskas ej sällan även värdet av rätten att taga vindfallen
och torr skog. I varje fall kan vidtagande av sådana åtgärder tvinga den
härskande fastighetens ägare att taga sitt husbehov på långt avlägsna skiften.
Att utbrytning av servitut icke förekommit i större utsträckning torde
i viss mån bero dels därav, att ägaren av den tjänande fastigheten träffat
avtal med ägaren av den härskande fastigheten, varigenom utbrytningsanledningen
tillfälligtvis bortfallit, dels ock därav, att de omständigheter,
som föranleda rätt till utbrytning, varit svåra att fastställda. En orsak har
även uppgivits vara, att, även om det kunde ådagaläggas att servitutet i
verkligheten äventyrades, det likväl understundom kan vara fördelaktigare
för den härskande fastighetens ägare att tåla inskränkning i servitutsrättens
utövning än att påkalla servitutets utbrytning i vederlagsmark. Möjligheten
att tillgodose det behov, för vilket servitutet tillkommit, kan trots inskränkningen
bliva större i det förra fallet än i det senare.
Med hänsyn till det stora antal servitutsupplåtelser, som alltjämt hava
giltighet, torde det få anses vara av stor betydelse att tillse, att de små lägenheter,
varom här är fråga, på ett betryggande sätt komma i åtnjutande
av de rättigheter, som tillagts dem för deras fullständigande, och att i samband
därmed önskvärd reda åvägabringas rörande servitutsförhållandena.
Efter en redogörelse för de skäl som tidigare i skilda sammanhang åberopats
mot att utsträcka rätten för den härskande fastighetens ägare att erhålla
utbrytning av servitut utan samband med laga skifte uttalade utredningen.
Vidare har anförts, att det måste för den tjänande fastighetens ägare
synas obilligt, att utbrytning skulle kunnat framtvingas i fråga om ett servitut,
som han upplåtit ofta nog utan någon nämnvärd ersättning. Ett servitut,
bestående i rättighet att taga vindfällen och avfall samt bete för ett
par kor, torde i allmänhet ej bereda den tjänande fastigheten något större
avbräck, men skulle rättigheten förvandlas till äganderätt till vissa hektar
skogs- och ängsmark, kunde avståendet av marken komma att för den tjänande
fastigheten medföra en vida kännbarare uppoffring än som avsetts
i det ingångna avtalet. Att medgiva alla ägare av servitut, som tillkommit
genom avtal, rätt till utbrytning därför att några, helt säkert ett ringa
antal, befarades få sin servitutsrätt äventyrad, synes vara en obillighet.
Härjämte har anförts, att full likställighet beträffande utbrytning av servitut
mellan den tjänande och den härskande fastighetens ägare säkerligen
komme att medföra, att servitutsinstitutet i framtiden icke komme till
användning, enär ingen fastighetsägare skulle våga inlåta sig på några
sevitutsupplåtelser med vetskap om, att servitutsförhållandet kunde hävas
när som helst av den, till vars förmån servitutet inrättats. Vidare har
anförts, att skogsservitut till sin natur vore sådant, att det i allmänhet icke
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
11
utan förfång kunde utbytas mot ett markområde, som i värde motsvarade
servitutet. En rättighet exempelvis att låta de kreatur, som kunde vinterfödas
på en fastighet, beta på annan fastighets skog, kunde i regel icke utan
olägenhet utbytas mot äganderätten till en begränsad del av denna skog,
enär därav skulle följa, att den härskande fastigheten finge en del av sin
betesrätt omvandlad i virkesproducerande kapitaltillgång.
Utredningen ansåg, att de skäl av skilda slag som anförts mot införande
i lagstiftningen av vidgat utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens
ägare var av den styrka, att dylik åtgärd icke kunde under dåvarande
förhållanden förordas. Emellertid ansåg utredningen, att skogsfångs- och
mulbetesservituten var i behov av ökat skydd och i denna del framlades
därför vissa förslag till ändringar i 1923 års skogsvårdslag och i servitutslagen.
Förslagen resulterade — såvitt avser servitutslagen — i vissa år
1936 genomförda ändringar i 4 och 5 §§ denna lag samt tillägg av en ny,
såsom 5 a § betecknad paragraf.
Tillkomsten av 7 a § servitutslagen
Sociala jordutredningen avgav den 12 juni 1936 ett betänkande (SOU
1936: 26) med förslag till revision av lagstiftningen angående avstyckning
m. m. I betänkandet upptogs även vissa frågor om servitut, särskilt frågan
om möjlighet att genom avtal bringa servitut att upphöra. Utredningens förslag
i denna del föranledde införandet genom lag den 30 april 1937 av 7 a §
i servitutslagen. Innebörden av detta stadgande —- som delvis återgivits i
motionerna — är att rätten att genom avtal bringa skogsfångs- och mulbetesservitut
att upphöra i viss mån begränsats. Om ett icke tidsbegränsat
servitut av denna beskaffenhet varit av ålder gällande eller tillkommit före
den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet
till vars förmån servitutet gäller kan servitut avtalsvis bringas att upphöra
endast om vissa förutsättningar föreligga. Avtalsfriheten har begränsats av
hänsyn till jordpolitiska skäl. Till belysning av de överväganden som låg till
grund för utredningens förslag må ur betänkandet (s. 54 o. ff.) citeras följande.
Enligt undersökning, som sociala jordutredningen verkställt, har det på
senare tid förekommit, att trävarubolag och hemmansägare i Norrland såsom
ägare av stamfastigheter i stor utsträckning träffa avtal med ägare av
servitutsberättigade avsöndrade lägenheter om upphörande av skogsfångsoch
mulbetesservitut, vanligen mot vederlag i penningar, vilket vederlag i
vissa fall uppgått till över 3 000 kronor. Härvid har understundom bestämts,
att servitutet skall fortfarande gälla under viss tid eller under nuvarande
ägarens livstid. Därest inteckning beviljats till tryggande av rättighetens
bestånd, torde inteckningen i allmänhet hava dödats.
Skogsfångs- och mulbetesservitut, som av ålder varit gällande eller som
före jorddelningslagcns ikraftträdande tillkommit i samband med avskil
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1961
jandet av den fastighet, till vars förmån det gäller, torde undantagslöst hava
upplåtits för att fullständiga en eljest skoglös fastighet. Servitutsrätten får
således anses vara av stor betydelse för densamma, enär fastigheten utan
servitutet icke skulle hava tillgång till de skogsprodukter, som äro nödvändiga
för jordbruksdriften. Med hänsyn därtill att servituten i allmänhet
bildats i samband med jordavsöndringar och således tillkommit utan skiftesmyndighets
medverkan, är det uppenbart, att servitutsbestämmclserna
stundom erhållit ett innehåll, som, tillämpat efter ordalagen, kan under nuvarande
tid visa sig mindre lämpligt. Detta torde vara förklaringen till att
skogsbolagen och andra skogsägare, ehuru ett normalt utövande av servituten
icke kunna vara till nämnvärt förfång för den tjänande fastigheten,
likväl ansett det vara av vikt att återköpa servitutsrättigheterna och få servituten
dödade.
Statsmakterna hava under de senaste årtiondena strävat efter att å ena
sidan förhindra bildandet av ofullständiga jordbrukslägenheter och å andra
sidan att i fråga om redan bildade lägenheter på olika sätt komplettera
desamma, om de befinnas vara ofullständiga. Statsmakterna hava dessutom
velat förhindra att från en bestående lämpligt sammansatt fastighet område
avskiljes, varigenom fastigheten blir ofullständig. Dessa strävanden
måste givetvis i hög grad motverkas, i fall skogsägarna alltjämt skola hava
möjlighet att återköpa de skogsfångs- och mulbetesservitut, som tillkommit
för att fullständiga de smärre jordbrukslägenheterna. Likaväl som lagen
reglerar de fall, då den vederlagsmark, som tillägges en fastighet vid servitutsutbrytning,
får frånskiljas denna fastighet, böra regler finnas för de
fall då själva servitutet får skiljas från fastigheten. Härtill kommer, att
enär vid utlämnande av egnahemslån åt lägenhetsägare hänsyn givetvis
tagits till de servitutsförmåner, som tillkomma lägenheten, en återförsäljning
av servitutet kan komma att i väsentlig mån försämra kreditobjektet
och måhända föranleda egnahemslånets uppsägning.---För en
mindre jordbrukare ligger det givetvis stor frestelse att medverka till servitutets
upphörande däri, att han utan nämnvärd uppoffring kan komma
i besittning av kontanta medel till efter hans ekonomiska förhållanden
betydande belopp. Detta gäller särskilt i de fall, då han själv tillförsäkras
att under livstiden få tillgodogöra sig den rätt servitutsavtalet innehåller.
Det måste därför vara ett verkligt statsintresse att genom lagstiftning söka
i görligaste mån förhindra, att de nu ifrågavarande servituten genom avtal
bringas att upphöra. Sådana bestämmelser böra lämpligen få sin plats i
servitutslagen och torde böra upptagas i en särskilt paragraf, betecknad
7a§.
Utredningens förslag i nyss redovisade del föranledde proposition (nr
232) till 1937 års riksdag. Angående det i den förslagna 7 a § angivna fallet
att servitutet ersättes med äganderätt till visst område som kan sammanläggas
med den härskande fastigheten anförde departementschefen bl. a.
följande.
Vid sidan av utbrytningen enligt jorddelningslagen torde vidare böra
bibehållas viss möjlighet att, oberoende av de förutsättningar som finnas
stadgade för detta förfarandes tillämpning och de regler som eljest gälla
därom, låta ett servitut ersättas med äganderätt till område.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
13
Framhållas må särskilt, att fall kunna tänkas ej sällan förekomma, då det
vore fördelaktigt att uttaga vederlagsjorden från annan fastighet än den
tjänande, något som emellertid ej går för sig vid utbrytning enligt jorddelningslagen.
-—■ För servituts ersättande med område genom det nu ifrågasatta
förfarandet lärer böra krävas, att vederlaget i övrigt fyller samma
anspråk som enligt 9 kap. 7 § första stycket nämnda lag stadgats i fråga om
utbrytning, eller att området skall svara mot den förmån servitutet innebär.
Vidare bör, såsom motsvarighet till bestämmelsen att vederlaget vid
utbrytning skall tilläggas den härskande fastigheten som del av denna,
för åtgärdens godkännande i nu förevarande fall förutsättas att vederlagsjorden
skall kunna sammanläggas med den härskande fastigheten, och servitutet
får icke anses ha upphört förrän sammanläggningen genomförts.
Riksdagen lämnade det genom propositionen framlagda lagförslaget utan
erinran (andra lagutskottet uti. nr 32/1937).
Lagberedningen
Lagberedningen har i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk in. m.
(SOU 1960:24—26) ej behandlat de nu aktuella servituten i annan mån
än att vidare upplåtelser av servitut innefattande rätt till skogsfång förbjudits
och att upplåtelser av mulbetesservitut gjorts tillåtliga allenast med
stöd av ägofredslagstiftningen. I fråga om avvecklingen av redan bestående
servitut av ifrågavarande karaktär har förutsatts att den nuvarande lagstiftningen
i huvudsak skall äga fortsatt giltighet.
Uttalanden i samband med förlängning av giltighetstiden för vissa servitut
Ett stort antal av de i Norrland gällande skogsfångs- och mulbetesservituten
är tidsbegränsade. Sådana servitut torde ej kunna utbrytas enligt
jorddelningslagen och av 7 a § servitutslagen framgår att ej heller detta
stadgande är tillämpligt å dessa servitut. Servitut av denna beskaffenhet
synes därför ej vara av större intresse i förevarande sammanhang. Vissa
av de överväganden som gjorts i samband med att giltighetstiden för sådana
servitut förlängts (se härom lagarna den 6 december 1946 och den 4 december
1959 om förlängning av tiden för vissa servitut) kan dock här vara förtjänta
av uppmärksamhet.
Såväl år 1946 som år 1959 framhölls sålunda att servituten i fråga är
till hinder för rationaliseringsverksamhet av olika slag. Norrlandskommittén
uttalade 1947, att servituten var av så besvärande natur att en rationell
jordfördelning var praktiskt taget omöjlig att genomföra med mindre servituten
avvecklades. Då 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning år 1957
föreslog (SOU 1957: 8), att giltighetstiden för de med 1946 års lag avsedda
servituten skulle förlängas med tio år anfördes såsom skäl att den yttre
rationalisering — särskilt i form av skogskomplettering — som förutsatts
skola avhjälpa de olägenheter som kunde följa av servitutens upphörande,
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
icke fortskridit i den takt som varit önskvärd. Från lantmäteristyrelsen
framhölls de hinder för arronderingsförbättringar i skogsmarken som
följer av servitut innefattande rätt till skogsfång. Vid den år 1959 beslutade
förlängningen förutsattes att frågan om avveckling av dessa servitut skulle
erhålla sin lösning vid fastighetsbildningskommitténs arbete på en ny
fastighetsbildningslag. (Ang. riksdagens behandling av frågan om förlängning
av giltighetstiden för vissa servitut se bl. a. sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottets uti. nr 1/1946 samt tredje lagutskottets uti. nr. 11/1959
och 25/1959).
Remissyttrandena
Lantmäteristyrelsen anser, att den av motionärerna upptagna frågan icke
kan ses isolerad utan äger samband såväl med förutsättningarna i allmänhet
för servitutsutbrytning som med värderingssystemets uppbyggnad.
Under åberopande av att frågan är föremål för utredning inom 1954 års
fastighetsbildningskoinmitté föreslår styrelsen att motionerna överlämnas
till denna kommitté för att tagas under övervägande i dess fortsatta arbete.
Kammarkollegiet biträder lantmäteristyrelsens förslag.
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om utbrytning av servitut
anför servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtland
län följande.
Såsom av det anförda framgår är syftet med motionärernas hemställan i
väsentliga delar tillgodosett genom nu gällande lagstiftning. För tillämpning
av stadgandet i 7 a § 2. servitutslagen kräves frivillig överenskommelse mellan
ägaren av den tjänande och ägaren av den härskande fastigheten. Om
sådan överenskommelse ej träffas, äger endera kontrahenten under de i
jorddelningslagen angivna förutsättningarna påkalla utbrytning av servitutet
jämlikt sistnämnda lag. Det lär ej kunna ifrågakomma att vid sidan av
detta utbrytningsinstitut anordna ett särskilt, genom servitutslagen reglerat
utbrytningsförfarande mot endera kontrahentens vilja utan frågan torde
vara den, om det finnes anledning att vidga möjligheten till utbrytning,
jämlikt jorddelningslagen.
De väckta motionerna giva närmast anledning till övervägande, om ägaren
av den härskande fastigheten jämväl ifråga om avtalsservitut bör äga
utbrytningsvitsord på enahanda villkor som ägaren av den tjänande fastigheten
samt om möjlighet bör öppnas att taga vederlagsjorden från annan
fastighet än den tjänande. Dessa frågor äro emellertid avhängiga av det
kanske än vidsträcktare problemet, hur i framtiden skall förfaras med de nu
befintliga skogsservituten. Det är ju en tämligen allmän åsikt, att skogsservituten
äro till förfång för en rationell skogsvård, och detsamma torde ej
så sällan vara förhållandet med de småparceller, som bildas genom utbrytning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
15
Under hänvisning till att ifrågavarande problemkomplex lär vara föremål
för utredning bland annat inom 1954 års fastighetsbildningskommitté avstyrker
servitutsnämnden det av motionärerna föreslagna tillägget till
servitutslagen.
Utskottet
Av den föregående redogörelsen framgår, att de mest omfattande och viktigaste
bestämmelserna om utbrytning av servitut återfinnes i jorddelningslagen.
Dessa bestämmelser är av den innebörd, att motionärernas önskemål
i viss mån måste anses redan tillgodosett. Rätten för den härskande fastighetens
ägare att påkalla utbrytning är dock mindre vidsträckt än motionärerna
synas önska. Till denna fråga anser sig dock utskottet icke nu kunna
taga ställning.
Det i motionerna framställda yrkandet är — uppfattat efter ordalagen —
uppenbarligen av den beskaffenhet att detsamma icke kan föranleda någon
riksdagens åtgärd. Med hänsyn till vad ovan anförts och ehuru samtliga
med utbrytning av servitut förenade frågor är föremål för utredning och
överväganden inom 1954 års fastighetsbildningskommitté kan utskottet dock
ansluta sig till det av lantmäteristyrelsen och kammarkollegiet framförda
förslaget att motionerna måtte överlämnas till nämnda kommitté.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 81 och II: 102 icke måtte föranleda
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att motionerna jämte
detta utlåtande överlämnas till 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Stockholm den 4 maj 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Johansson
i öckerö, Jansson i Benestad, Hammarberg, Svanberg och Turesson.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961
Reservation
av herrar Ebbe Ohlsson, Åkesson, Ernst Olsson, Nyberg, Johansson i öckerö,
Jansson i Benestad och Turesson, vilka ansett att utskottets utlåtande under
rubriken »Utskottet» bort ha följande lydelse:
»Av den föregående redogörelsen framgår, att de mest omfattande och
viktigaste bestämmelserna om utbrytning av servitut återfinnes i jorddelningslagen,
vilket emellertid synes ha undgått motionärernas uppmärksamhet.
Dessa bestämmelser är av den innebörd, att motionärernas önskemål
i viss mån måste anses sedan länge tillgodosedda. Rätten för den härskande
fastighetens ägare att påkalla utbrytning är dock mindre vidsträckt än motionärerna
synes önska.
Det i motionerna framställda yrkandet är — uppfattat efter ordalagen —
uppenbarligen av den beskaffenhet, att detsamma icke kan föranleda någon
som helst riksdagens åtgärd. Med hänsyn till vad ovan anförts och till att
samtliga med utbrytning av servitut förenade frågor är föremål för utredning
och överväganden inom 1954 års fastighetsbildningskommitté skulle
kunna övervägas att överlämna motionerna till denna kommitté. Motionerna
innehåller emellertid inga upplysningar eller synpunkter utöver vad som
måste förutsättas redan vara väl känt för kommittén. Utskottet finner därför
ej anledning föreslå att motionerna överlämnas till kommittén.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 81 och II: 102 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1961
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1961:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om tillverkning av sprit och vin, m. m. a1 i texten