Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående avlösning av vissa servitut. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 81 i första kammaren av herr Erik Svedberg m. fl. och nr 102 i andra kammaren av fru Thunvall.

1961-05-04 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:22, Utlåtande i anledning av motioner angående avlösning av vissa servitut. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 81 i första kammaren av herr Erik Svedberg m. fl. och nr 102 i andra kammaren av fru Thunvall.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av motioner angående avlösning av vissa

servitut.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 81 i första kammaren av herr Erik Svedberg

m. fl. och nr 102 i andra kammaren av fru Thunvall.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes att i samband med proposition

i anledning av lagberedningens förslag till jordabalk måtte utarbetas

ett tillägg till servitutslagen i syfte att vidga möjligheterna att få till stånd

utbrytning av vissa servitut, vilka innefattar rätt till skogsfång och mulbete.

En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas här nedan.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen

samt servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län.

Gällande rätt

Allmänt om servitut

Servitut är ett besvär, som till förmån för en viss fastighet, ofta benämnd

den härskande, lägges å en annan fastighet, vilken brukar benämnas den

tjänande fastigheten. Ett servitut kan innebära många olika saker, t. ex. att

ägaren av den tjänande fastigheten är underkastad en inskränkning i sitt

förfogande över fastigheten eller att ägaren av den härskande fastigheten

har en viss rätt att begagna sig av den andra fastigheten. Såsom exempel

på servitut av sistnämnda slag kan nämnas de som innefattar rätt till skogsfång

eller mulbete.

Servitutets uppgift är att utjämna de med fastigheternas rättsliga särskiljande

förenade olägenheterna. Genom servitut kan från varandra fristående

fastigheter i viss mån komplettera varandra.

För bildande av servitut finnes två vägar. Den ena består däri att parterna,

de berörda fastigheternas ägare, träffar avtal om bildande av servitut.

Sådana servitut benämnes också rättshandlingsservitut. Servitut kan även

bildas tvångsvis genom beslut av myndighet. Till denna grupp — även kallad

jorddelnings- eller tvångsservituten — hör främst sådana servitut som

vid jorddelningsförrättning lägges å fastighet genom beslut av förrättnings
Bilxang

till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 3 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

mannen. En i viss mån fristående grupp utgöres av de av ålder gällande

servituten.

Servitut är i regel icke begränsade till viss tid men detta kan stundom

vara fallet. Härför erfordras dock uttrycklig bestämmelse.

Gällande bestämmelser om servitut återfinnes främst i lagen den H juni

1907 om servitut (Serv L). Viktiga bestämmelser i ämnet finnes även i inteckningsförordningen

den 16 juni 1875, i lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet (JDL) och i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i

stad (FBL).

På yrkande av den tjänande fastighetens ägare kan servitut av domstol

förklaras förfallet. Såsom villkor härför gäller att servitutet till följd

av ändrade förhållanden blivit onyttigt (7 § Serv L). Är ej servitutet onyttigt

men är nyttan ringa i förhållande till den börda servitutet innebär vid brukandet

av den tjänande fastigheten, må domstol på yrkande av den tjänande

fastighetens ägare förordna att servitutet skall avlösas. I sådant

fall utgår ersättning i penningar (7 § Serv L).

Servitut kan även upphöra genom utbrytning enligt regler i fastighetsbildningslagstiftningen

(1 kap. 21 § och 20 kap. 3 § JDL samt 6 kap.

12 § FBL). Vederlag för servitutsrätten utgår i dessa fall i form av mark.

Servitutet ersättes alltså av äganderätt till viss del av den fastighet som belastas

av servitutet.

Huruvida servitut kan bringas att upphöra genom avtal har i viss

mån ansetts tveksamt, i vart fall efter tillkomsten av JDL. I sitt år 1960

avgivna betänkande (SOU 1960: 25 s. 402) uttalar emellertid lagberedningen,

att det knappast synes vara omstritt att gällande rätt för normalfallen

respekterar avtalsfrihet på ifrågavarande område. Enligt beredningens uppfattning

är någon ändring härvidlag icke påkallad. Om servitut upphör genom

avtal står det givetvis parterna fritt att avtala huruvida ersättning skall

utgå och, om så skall ske, huruvida ersättningen skall utgå i mark eller

penningar.

För en grupp av servitut gäller emellertid enligt 7 a § servitutslagen väsentliga

inskränkningar i rätten att genom avtal bringa servitut att upphöra.

Stadgandet avser sådana servitut som innefattar rätt till skogsfång

eller mulbete och som ej är till tiden begränsade, varit av ålder gällande

eller tillkommit före jorddelningslagens ikraftträdande genom avtal i samband

med bildandet av den fastighet till vars förmån servitutet gäller. Beträffande

dylika servitut gäller att medgivande från ägaren till den härskande

fastigheten att servitutet må helt eller delvis upphöra är utan verkan

med mindre medgivandet godkänts av domstol. Sådant godkännande kan

meddelas endast i vissa i lagrummet angivna fall. Av dessa är i detta sammanhang

av intresse att godkännande kan meddelas »om servitutet ersättes

med äganderätt till område, som kan sammanläggas med den fastighet till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1961

3

vars förmån servitutet gäller och som prövas svara mot den förmån servitutet

innebär». En av domstol godkänd överenskommelse mellan den härskande

och den tjänande fastighetens ägare enligt vilken servitutet skall

upphöra och ersättas med äganderätt till visst område kan i viss mån sägas

motsvara en utbrytning enligt jorddelningslagstiftnignen.

Utbrytning av servitut kan enligt jorddelningslagen ske dels i samband

med laga skifte (1 kap. 21 §) och dels genom särskild förrättning

(20 kap. 3 §). Förutsättningarna för att utbrytning skall kunna ske är icke

helt överensstämmande enligt de båda lagrummen. Beträffande skogsfångsoch

mulbetesservitut gäller enligt 1 kap. 21 § att utbrytning kan ske på

yrkande av ägaren till den härskande eller den tjänande fastigheten. Såsom

enda förutsättning gäller att utbrytningen kan ske utan någons förfång.

Övriga slag av servitut kan utbrytas endast på yrkande av den tjänande

fastighetens ägare.

Vad åter angår utbrytning enligt 20 kap. 3 § jorddelningslagen — vilket

stadgande avser enbart skogsfångs- och mulbetesservitut — gäller att sådan

kan ske på yrkande av den tjänande fastighetens ägare om det finnes medföra

nytta och kunna ske utan någons förfång. Den härskande fastighetens

ägare har däremot mindre möjligheter att få till stånd utbrytning. Enligt

lagrummets ursprungliga lydelse tillkom honom sådan rätt endast i det fall

att servitutet äventyrades. Genom lag den 24 april 1931 ändrades emellertid

paragrafens lydelse och den härskande fastighetens ägare fick rätt att påkalla

utbrytning även i andra fall än då servitutet äventyrades men med

den viktiga inskränkningen att servitutet ej får ha tillkommit genom avtal.

Även i detta fall gäller såsom förutsättning att utbrytningen medför nytta

och kan ske utan någons förfång. Beträffande avtalsservituten gäller alltså

— bortsett från fall då servitutet äventyras — att utbrytning kan ske endast

på yrkande av den tjänande fastighetens ägare.

Beträffande område där i stället för jorddelningslagen lagen om fastighetsbildning

i stad är tillämplig gäller enligt 6 kap. 12 § sistnämnda lag att

utbrytning kan ske under samma förutsättningar som före 1931 års ändring

gällde enligt 1 kap. 21 § jorddelningslagen. Den härskande fastighetens

ägare kan alltså få till stånd utbrytning endast om servitutet äventyras.

(Jfr NJA II 1931 s. 508).

Vid utbrytning av servitut enligt fastighetsbildningslagstiftningen gäller

enligt 1 kap. 21 §, fjärde stycket, jorddelningslagen att vederlaget i vissa

fall skall tilläggas den härskande fastigheten såsom del av denna. Dessa fall

avser av ålder gällande servitut, servitut som tillkommit genom laga delning

och servitut som tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av den

härskande fastigheten. Om servitutet eljest tillkommit genom avtal skall

vederlaget utläggas såsom avstyckad ägovidd från den tjänande fastigheten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

Motionernas innehåll

Motionärerna erinrar om den inom jordbruket pågående rationaliseringen

och strävandena att skapa stora och bärkraftiga brukningsdelar men betonar

att trots detta enighet torde råda därom att även stödjordbruken har sitt

berättigande. Beträffande många stödjordbruk eller »självägande torp» gäller

enligt motionärernas mening, att de har liten skogsareal eller helt saknar

skog men att de i stället har skogsrättigheter från angränsande hemman,

d. v. s. rätt till skogsfång och mulbete till fastighetens behov. Dylika servitut

uppges ofta vålla irritation och stridigheter.

Efter redogörelse för innehållet i 7 a § servitutslagen anföres vidare.

I lagberedningens förslag till Jordabalk m. m. (SOU 1960: 24) förbjudes

framtida upplåtelse av skogsfångsservitut. För avveckling av dylika servitut

föreslås tillämpning av nu gällande lag. En torpägare, som vill ha servitutsrätten

ersatt med ett motsvarande markområde, kan alltså få detta

endast under förutsättning av att ägaren till hemmanet, som besväras av

servitutet, går med på ett utbyte och ansöker om förrättning i ärendet. Om

hemmanets ägare i sin tur vill ha servitutet avvecklat, kräves det torpägarens

medgivande. Ett dylikt skiftande av skogsrättighet mot ägomark

borde dock med domstols medverkan kunna äga rum därest en av parterna,

antingen ägaren till den fastighet som har förmån av servitutet eller den

som besväras av detsamma ansöker därom. För att hindra uppkomsten av

olämpliga fastighetsbildningar skulle dock förutsättas, att avstyckning av

skogsmark från hemman för sammanläggning med torps eller stödjordbruks

ägor godkändes av lantmäterimyndighet och lantbruksnämnd.

Motionerna utmynnar i en hemställan,

»att det, i samband med att lagberedningens förslag till Jordabalk m. m.

förelägges riksdagen, utarbetas ett tillägg till nu gällande servitutslag, syftande

till att ge ägare av fastighet, som besväras av servitut, eller fastighet,

som har förmån av ett dylikt enligt § 7 a lagen om servitut och som innefattar

rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter

och som ej är till tiden begränsat, varit av ålder gällande eller tillkommit

före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den

fastighet till vars förmån det gäller, rätt att få servitutet ersatt med ett

markområde av motsvarande värde, i den mån domstol finner, sedan lantmäterimyndighet

och lantbruksnämnd yttrat sig, att detta främjar en väl

avvägd fastighetsbildning i bygden.»

Tidigare ändringsförslag m. m.

Före jorddelningslagens ikraftträdande

Frågor av ungefär samma innebörd som den i förevarande motioner upptagna

har tidigare i åtskilliga sammanhang diskuterats. Här torde icke vara

påkallat att i detalj redovisa vad därvid förekommit men det kan nämnas

att riksdagen i anledning av motion hade att redan år 1915 yttra sig i ämnet

(jfr NJA II 1926 s. 794 ff.) och att frågan var föremål för uppmärksam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

5

het under förarbetena till jorddelningslagen (se t. ex. 1911 års förslag av

kommittén för revision av skiftesstadgan och därmed sammanhängande

författningar, skifteslagstiftningskommissionens förslag år 1918, jordstyckningskommissionens

förslag år 1920, olika departementspromemorior och

yttranden av lagrådet).

I anledning av nämnda motion år 1915 uttalade jordbruksutskottet, att

utskottet —- med hänsyn till önskvärdheten, icke minst ur skogsvårdssynpunkt,

att så vitt möjligt avlägsna de intressemotsatser, som skapats av

flertalet då gällande, olämpligt avfattade husbehovsavtal — för sin del fann

avlösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord erbjuda det verksammaste

medlet härför, men att utskottet å andra sidan icke ville bestrida,

att någon begränsning i tillämpligheten av sådant vitsord för den servitutsberättigade

parten under vissa omständigheter kunde anses önskvärd eller

påkallad av avtalets beskaffenhet.

Skifteslagstiftningskommissionens förslag (år 1918) innebar en ändring

i förhållande till äldre rätt. Kommissionen föreslog nämligen, att den härskande

fastighetens ägare skulle erhålla utbrytningsvitsord då hans servitutsrätt

äventyrades. Däremot ansåg kommissionen, att utbrytningsvitsord

i allmänhet ej borde tillkomma den härskande fastighetens ägare. I motiveringen

härför anfördes bl. a. följande (se NJA II 1926 s. 795 ff.).

Förhållandet kan vara att en person väl vill överlåta en mindre del av sin

fastighet jämte t. ex. skogsfångsrätt å återstoden men icke ett större område.

Gåves nu den servitutsberättigade oinskränkt utbrytningsvitsord, löpte

säljaren i det anförda exemplet risken att, kanske omedelbart efter överlåtelsen,

mötas av ett utbrytningsyrkande. Detta synes icke billigt och kan

hava den verkan att mången önskvärd överlåtelse, t. ex. för egnahemsbildande,

icke kommer till stånd. I fråga om äldre upplåtelser framträder obilligheten

i än högre grad.

Bortsett från mindre jämkningar av närmast formell natur kom jorddelningslagen

att vila på de grundsatser som uttryckts redan i 1911 års förslag,

dock med det tillägg beträffande rätt till utbrytning i fall då servitutsrätten

äventyras, som föreslagits av skifteslagstiftningskommissionen år

1918. Vid riksdagsbehandlingen år 1926 av förslaget till jorddelningslag

väcktes emellertid två motioner (1:233 och 11:358), vari hemställdes, att

20 kap. 3 § måtte erhålla sådan lydelse, att utbrytningsvitsord tillkom ägaren

av den härskande fastigheten — förutom i de fall då servitutet äventyrades

— i fall då servitutet varit av ålder gällande. Första särskilda utskottet

fann (uti. nr 1/1926 s. 83 o. ff.) de av skifteslagstiftningskommissionen

åberopade skälen mot att tillerkänna ägaren av den härskande fastigheten

utbrytningsvitsord icke äga tillämplighet beträffande vissa av motionärerna

berörda servitut, nämligen sådana som av kronan förbehållits vissa

fastigheter vid försäljning till skatte av rekognitionsskog. Utskottet hän
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

visade till den s. k. åbokommitténs betänkande i ämnet år 1919 och förklarade

sig dela denna kommittés uppfattning om lämpligheten av en avlösning

av ifrågavarande rättigheter. Om utbrytningsvitsordet på visst sätt begränsades

ansåg utskottet, att berättigade intressen ej behövde trädas för nära.

Då emellertid i ärendet icke förelåg sådan utredning, att utskottet ansåg sig

kunna föreslå riksdagen lagbestämmelser i ämnet, hemställde utskottet

(a. uti. s. 221) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

utredning bl. a. i vad mån rätt att erhålla utbrytning av i motionerna avsedda

servitut må tillkomma ägaren av den härskande fastigheten. Riksdagen

följde utskottets förslag.

1931 års ändring i 20 kap. 3 § jorddelningslagen

Den av riksdagen år 1926 begärda utredningen uppdrogs åt de sakkunniga

för utredning av frågan om lagstiftning rörande ägogränser m. m., vilka år

1929 avgav betänkande i ämnet. De sakkunniga — byråchefen Johan Hamrin

och hovrättsrådet Peter von Ehrenheim — stannade i olika meningar.

Hamrin fann övervägande skäl tala för att i allo likställa den härskande

fastighetens ägare med den tjänande fastighetens i avseende å rätten att påkalla

utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte, von Ehrenheim

fann skäl saknas att vidtaga någon ändring i de då gällande bestämmelserna

i frågan. Om likväl någon ändring skulle anses påkallad ansåg han, att

utvidgningen borde begränsas till att gälla servitut, som besväras av rekognitionsskog

bildade hemman. I samband med remiss till lagrådet den 14

juli 1930 av ett förslag till ändring i 20 kap. 3 § jorddelningslagen anförde

chefen för justitiedepartementet (statsrådet Gärde) följande (NJA II: 1931

s. 506 o. ff).

Otvivelaktigt tala goda skäl för ett vidgat utbrytningsvitsord för ägaren

av den härskande fastigheten. Den långt gående ägogemenskap, som skogsfångs-

och mulbetesservitut innebära, är i allmänhet icke till gagn för någondera

ägaren. För servitutshavaren kunna i allt fall svårigheter av skilda

slag alltför ofta möta vid servitutets utövande. I de ej sällan förekommande

fall, då ett skogsfångsservitut innebär rätt att ''efter anvisning’ erhålla virke

till husbehov och det sålunda tillkommer den tjänande fastighetens ägare

att bestämma platsen för avverkningen och virkets beskaffenhet, kan en för

andras berättigade intressen oförstående ägare till den tjänande fastigheten

lätteligen i hög grad förringa servitutets värde. Ett praktiskt användbart

medel att tillvarataga sin rätt torde knappast stå servitutshavaren till buds.

Uppenbarligen är det ock ett allmänt intresse, att den anledning till strider

och misshälligheter, ett servitut kan innebära, blir bragt ur världen.

Å andra sidan möta betänkligheter mot att, såsom en av de ägogränssakkunniga

föreslagit, medgiva ägaren av den härskande fastigheten vidgat

utbrytningsvitsord beträffande samtliga slag av skogsfångs- och mulbetesservitut.

Vad först angår de av ålder bestående servituten —- vilka huvudsakligen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

7

finnas å rekognitionsskogshemman och vissa staten tillhöriga skogar —

hava de invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts

emot vidgat utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens ägare, icke

avseende å nu ifrågavarande servitut. Möjligen skulle man i fråga om servitut,

som åvila staten tillhöriga skogar, kunna så till vida hysa betänkligheter

mot utsträckt utbrytningsvitsord, som det måhända borde tillkomma

de myndigheter, som förvalta skogarna, att bestämma i vad mån utbrytning

av skogarna åvilande servitut lämpligen bör ske. För min del finner jag det

emellertid mindre lämpligt att staten såsom jordägare i förevarande hänseende

tillerkänner sig en av sakens natur knappast betingad särställning.

Såväl kammarkollegiet som lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen hava

också tillstyrkt förslag, enligt vilka den servitutsberättigade skulle äga påkalla

utbrytning av varje av ålder gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut.

Vidkommande åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut

äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord

för ägaren av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med

grundsatsen om avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga

tilltalande, om den härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart

efter ett servituts tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett servitut

kan hava tillskapats just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt

område av en fastighet. Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte helt

åsidosättas. Åt dessa och liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen

givit uttryck, då den avstyrkte vidsträcktare utbrytningsvitsord

åt ägaren av den härskande fastigheten, och jämväl 1926 års riksdag

synes hava givit sin anslutning till denna uppfattning, då den beträffande

nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av dess skrivelse, icke ifrågasatte

någon ändring. Kammarkollegiet har på denna punkt funnit en åtskillnad

böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och yngre sådana samt från

denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare utbrytningsvitsord borde

gälla i fråga om servitut, som upplåtits före d. 1 jan. 1876 — det vill säga

sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej erfordras inteckning — varemot

servitut, som tillkommit senare, skulle vara uteslutna från dylikt vitsord.

Onekligen intaga de äldre avtalsservituteten en viss särställning. Deras

karaktär av en från den tjänande fastigheten gjord upplåtelse är mindre

framträdande, och den rätt, servitutet innebär, framstår fastmera såsom ett

utflöde av äganderätten till den härskande fastigheten. Vid dem kunna ock

i högre grad än beträffande senare tillkomna servitut ändrade förhållanden

hava inträtt, som påkalla en lämpligare anordning för tillgodoseende av det

med servitutet avsedda ändamålet. Huru vägande dessa synpunkter än

kunna vara, synas de mig dock icke uppväga de betänkligheter mot vidgat

utbrytningsvitsord, som, enligt vad förut framhållits, ur principiell synpunkt

möta. Den av kollegiet i fråga om tidpunkten för upplåtelserna föreslagna

gränsen eller d. 1 jan. 1876 måste i varje fall anses som godtycklig,

och några skäl för just denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så

väsentligt olika behandling mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt,

och sådana, som upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke.

Det enda av kammarkollegiet för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen

angelägenheten att bringa servitut, som icke blivit på betryggande

sätt publicerade, att upphöra, torde ej kunna till mätas större vikt, då i varje

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

fall ändock komme att finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som

icke vore upptagna i fastighetsböckerna. Ej heller för någon annan såsom

gräns lämplig tidpunkt torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant

förhållande och då försiktigheten bjuder att lika litet i fråga om äldre som

yngre servitut tillåta rubbning av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen

stannat vid den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende

nu icke bör göras i fråga om avtalsservitut.

Vad slutligen beträffar de skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka utan

stöd av lag kunna hava uppkommit vid laga delning, stå uppenbarligen de,

vilka tillkommit vid ägostyckning, avtalsservituteten ganska nära. De principiella

invändningarna mot utbrytning av avtalsservitut på den berättigades

yrkande måste dock anses göra sig mindre starkt gällande vid dessa servitut.

Ur praktisk synpunkt torde, på sätt kammarkollegiet ock förmenat, några

betänkligheter icke behöva hysas mot att giva den härskande fastighetens

ägare rätt att påkalla utbrytning i fråga om alla vid laga delning tillkomna

servitut.

I enlighet med nu angivna grunder torde sådan ändring böra vidtagas i

20 kap. 3 § jorddelningslagen, att ägare av härskande fastighet i avseende

å utbrytningsvitsord likställes med ägare av tjänande fastighet, dock att servitut,

som tillkommit genom avtal, ej må på hans yrkande utbrytas, med

mindre det visas, att servitutet äventyras.

Den av departementschefen sålunda föreslagna ändringen förelädes riksdagen

i proposition nr 6/1931. Sedan riksdagen bifallit propositionen utfärdades

lag i ämnet den 24 april 1931. Lagrummet i fråga har därefter

icke undergått något förändring

Motioner vid 1934- års riksdag

Vid 1934 års riksdag väcktes motioner (I: 141 och II: 296), vari hemställdes

om sådan ändring av jorddelningslagens bestämmelser angående utbrytning

av servitut att den härskande fastighetens ägare erhöll samma

rätt att begära utbrytning som ägaren av den tjänande fastigheten. Motionerna

hänvisades till andra lagutskottet, som i ärendet avgav utlåtande

nr 21/1934.

Av den utredning som företogs i ärendet må här intagas följande.

Servitut, bestående i rätt till skogsfång eller mulbete, syntes förekomma

huvudsakligen i de norrländska länen. För Västernorrlands del kunde

antalet lägenheter, som innehade servitutsrätt, med säkerhet angivas till

ett femsiffrigt tal. — Beträffande nyttan av servitut kom olika uppfattningar

till synes. — Utbrytning av servitut, som tillkommit genom särskilt

avtal utan samband med upplåtelse av fastigheten, kunde ur jorddelningssynpunkt

föranleda avsevärda nackdelar. Det utbrutna området

kom nämligen att bilda särskild fastighet utan någon samhörighet med den

fastighet för vilkens nytta servitutet bildats. Om de båda fastigheterna ej

sammanlades fanns ingen garanti för att de i fortsättningen skulle komma

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

9

att sambrukas och då det utbrutna området i regel torde sakna förutsättningar

att bestå såsom självständig fastighet, skulle föga önskvärda fastighetsbildningar

kunna uppstå.

Utskottet uttalade bl. a. följande.

Vid behandling år 1931 av förslag till ändrade bestämmelser rörande rätt

för den härskande fastighetens ägare att erhålla utbrytning av servitut utan

samband med skifte anförde utskottet, att ett stadgande, som tillerkände

den härskande fastighetens ägare samma rätt som den tjänande fastighetens

ägare att påkalla sådan utbrytning, icke väl skulle låta förena sig

med grundsatsen om avtals förbindande verkan. Gentemot invändning

därom, att den tjänande fastighetens ägare trots att servitutsavtal ingåtts

dock tillerkänts rätt att under vissa förhållanden påkalla dylik ubrytning,

hade utskottet framhållit, att befogad anmärkning mot en sådan bestämmelse

icke kunde göras, då en utbrytning alltid för den servitutsberättigade

medförde, att den relativt svagare servitutsrätten utbyttes mot den starkare

äganderätten.--— Utöver vad utskottet år 1931 anfört kunde

framhållas, att fastighetsägarna icke torde våga inlåta sig på servitutsupplåtelser,

om möjlighet förefunnes därtill, att den servitutsberättigade

när som helst kunde få servitutsrätten upphävd och ersatt med äganderätt

till viss mark. De yttranden som i anledning av motionerna vid 1934 års

riksdag avgivits av lantmäterstyrelsen ävensom av flertalet överlantmätare

i riket funne utskottet bestyrka, att vad utskottet år 1931 anfört fortfarande

ägde giltighet. I motionerna eller i övriga yttranden av överlantmätare

hade ej heller anförts skäl, som kunde föranleda utskottet att ändra sin år

1931 intagna ståndpunkt.

Mot utlåtandet anfördes reservationer, i vilka diskuterades olika alternativ

till lagändringar i syfte att bereda servitutshavarna ökat skydd.

Reservanterna önskade en utredning med detta syfte och uttalade, att en

sådan eventuellt kunde ske genom sociala jordutredningens försorg.

Första kammaren biföll utskottets hemställan under det att andra kammaren

följde ett i anslutning till reservationerna framställt yrkande.

Sociala jordutredningens förslag år 193i

I ett den 15 december 1934 avgivet betänkande (SOU 1934:55) angående

skogsfångs- och mulbetesservitut framlade sociala jordutredningen ett förslag

till viss ändrad lagstiftning angående sådana servitut. Utredningen

konstaterade, att verkställd undersökning givit vid handen, att antalet

skogsfångs- och mulbetesservitut alltjämt var mycket stort, särskilt i Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län, samt att det endast i mycket få

fall förekommit att den härskande fastighetens ägare berättigats få servitutet

utbrutet på den grund att servitutet äventyrats.

Härefter anfördes.

Att därav draga den slutsatsen, att sådant äventyrande av servitut, som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

lagen förutsätter såsom villkor för utbrytning, ej varit för handen jämväl

i andra fall, lärer näppeligen vara riktigt. Tillkomsten av den nya skogsvårdslagen

har visserligen i hög grad bidragit till att förhindra skogsskövling

och planlös avverkning, men det torde ligga i sakens natur, att till och med

vidtagande av skogsvårdande avverkningar mången gång kan åtminstone

för några tiotal år framåt äventyra utövningen av skogsfångsservitut. Genom

dylika åtgärder minskas ej sällan även värdet av rätten att taga vindfallen

och torr skog. I varje fall kan vidtagande av sådana åtgärder tvinga den

härskande fastighetens ägare att taga sitt husbehov på långt avlägsna skiften.

Att utbrytning av servitut icke förekommit i större utsträckning torde

i viss mån bero dels därav, att ägaren av den tjänande fastigheten träffat

avtal med ägaren av den härskande fastigheten, varigenom utbrytningsanledningen

tillfälligtvis bortfallit, dels ock därav, att de omständigheter,

som föranleda rätt till utbrytning, varit svåra att fastställda. En orsak har

även uppgivits vara, att, även om det kunde ådagaläggas att servitutet i

verkligheten äventyrades, det likväl understundom kan vara fördelaktigare

för den härskande fastighetens ägare att tåla inskränkning i servitutsrättens

utövning än att påkalla servitutets utbrytning i vederlagsmark. Möjligheten

att tillgodose det behov, för vilket servitutet tillkommit, kan trots inskränkningen

bliva större i det förra fallet än i det senare.

Med hänsyn till det stora antal servitutsupplåtelser, som alltjämt hava

giltighet, torde det få anses vara av stor betydelse att tillse, att de små lägenheter,

varom här är fråga, på ett betryggande sätt komma i åtnjutande

av de rättigheter, som tillagts dem för deras fullständigande, och att i samband

därmed önskvärd reda åvägabringas rörande servitutsförhållandena.

Efter en redogörelse för de skäl som tidigare i skilda sammanhang åberopats

mot att utsträcka rätten för den härskande fastighetens ägare att erhålla

utbrytning av servitut utan samband med laga skifte uttalade utredningen.

Vidare har anförts, att det måste för den tjänande fastighetens ägare

synas obilligt, att utbrytning skulle kunnat framtvingas i fråga om ett servitut,

som han upplåtit ofta nog utan någon nämnvärd ersättning. Ett servitut,

bestående i rättighet att taga vindfällen och avfall samt bete för ett

par kor, torde i allmänhet ej bereda den tjänande fastigheten något större

avbräck, men skulle rättigheten förvandlas till äganderätt till vissa hektar

skogs- och ängsmark, kunde avståendet av marken komma att för den tjänande

fastigheten medföra en vida kännbarare uppoffring än som avsetts

i det ingångna avtalet. Att medgiva alla ägare av servitut, som tillkommit

genom avtal, rätt till utbrytning därför att några, helt säkert ett ringa

antal, befarades få sin servitutsrätt äventyrad, synes vara en obillighet.

Härjämte har anförts, att full likställighet beträffande utbrytning av servitut

mellan den tjänande och den härskande fastighetens ägare säkerligen

komme att medföra, att servitutsinstitutet i framtiden icke komme till

användning, enär ingen fastighetsägare skulle våga inlåta sig på några

sevitutsupplåtelser med vetskap om, att servitutsförhållandet kunde hävas

när som helst av den, till vars förmån servitutet inrättats. Vidare har

anförts, att skogsservitut till sin natur vore sådant, att det i allmänhet icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

11

utan förfång kunde utbytas mot ett markområde, som i värde motsvarade

servitutet. En rättighet exempelvis att låta de kreatur, som kunde vinterfödas

på en fastighet, beta på annan fastighets skog, kunde i regel icke utan

olägenhet utbytas mot äganderätten till en begränsad del av denna skog,

enär därav skulle följa, att den härskande fastigheten finge en del av sin

betesrätt omvandlad i virkesproducerande kapitaltillgång.

Utredningen ansåg, att de skäl av skilda slag som anförts mot införande

i lagstiftningen av vidgat utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens

ägare var av den styrka, att dylik åtgärd icke kunde under dåvarande

förhållanden förordas. Emellertid ansåg utredningen, att skogsfångs- och

mulbetesservituten var i behov av ökat skydd och i denna del framlades

därför vissa förslag till ändringar i 1923 års skogsvårdslag och i servitutslagen.

Förslagen resulterade — såvitt avser servitutslagen — i vissa år

1936 genomförda ändringar i 4 och 5 §§ denna lag samt tillägg av en ny,

såsom 5 a § betecknad paragraf.

Tillkomsten av 7 a § servitutslagen

Sociala jordutredningen avgav den 12 juni 1936 ett betänkande (SOU

1936: 26) med förslag till revision av lagstiftningen angående avstyckning

m. m. I betänkandet upptogs även vissa frågor om servitut, särskilt frågan

om möjlighet att genom avtal bringa servitut att upphöra. Utredningens förslag

i denna del föranledde införandet genom lag den 30 april 1937 av 7 a §

i servitutslagen. Innebörden av detta stadgande —- som delvis återgivits i

motionerna — är att rätten att genom avtal bringa skogsfångs- och mulbetesservitut

att upphöra i viss mån begränsats. Om ett icke tidsbegränsat

servitut av denna beskaffenhet varit av ålder gällande eller tillkommit före

den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet

till vars förmån servitutet gäller kan servitut avtalsvis bringas att upphöra

endast om vissa förutsättningar föreligga. Avtalsfriheten har begränsats av

hänsyn till jordpolitiska skäl. Till belysning av de överväganden som låg till

grund för utredningens förslag må ur betänkandet (s. 54 o. ff.) citeras följande.

Enligt undersökning, som sociala jordutredningen verkställt, har det på

senare tid förekommit, att trävarubolag och hemmansägare i Norrland såsom

ägare av stamfastigheter i stor utsträckning träffa avtal med ägare av

servitutsberättigade avsöndrade lägenheter om upphörande av skogsfångsoch

mulbetesservitut, vanligen mot vederlag i penningar, vilket vederlag i

vissa fall uppgått till över 3 000 kronor. Härvid har understundom bestämts,

att servitutet skall fortfarande gälla under viss tid eller under nuvarande

ägarens livstid. Därest inteckning beviljats till tryggande av rättighetens

bestånd, torde inteckningen i allmänhet hava dödats.

Skogsfångs- och mulbetesservitut, som av ålder varit gällande eller som

före jorddelningslagcns ikraftträdande tillkommit i samband med avskil
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1961

jandet av den fastighet, till vars förmån det gäller, torde undantagslöst hava

upplåtits för att fullständiga en eljest skoglös fastighet. Servitutsrätten får

således anses vara av stor betydelse för densamma, enär fastigheten utan

servitutet icke skulle hava tillgång till de skogsprodukter, som äro nödvändiga

för jordbruksdriften. Med hänsyn därtill att servituten i allmänhet

bildats i samband med jordavsöndringar och således tillkommit utan skiftesmyndighets

medverkan, är det uppenbart, att servitutsbestämmclserna

stundom erhållit ett innehåll, som, tillämpat efter ordalagen, kan under nuvarande

tid visa sig mindre lämpligt. Detta torde vara förklaringen till att

skogsbolagen och andra skogsägare, ehuru ett normalt utövande av servituten

icke kunna vara till nämnvärt förfång för den tjänande fastigheten,

likväl ansett det vara av vikt att återköpa servitutsrättigheterna och få servituten

dödade.

Statsmakterna hava under de senaste årtiondena strävat efter att å ena

sidan förhindra bildandet av ofullständiga jordbrukslägenheter och å andra

sidan att i fråga om redan bildade lägenheter på olika sätt komplettera

desamma, om de befinnas vara ofullständiga. Statsmakterna hava dessutom

velat förhindra att från en bestående lämpligt sammansatt fastighet område

avskiljes, varigenom fastigheten blir ofullständig. Dessa strävanden

måste givetvis i hög grad motverkas, i fall skogsägarna alltjämt skola hava

möjlighet att återköpa de skogsfångs- och mulbetesservitut, som tillkommit

för att fullständiga de smärre jordbrukslägenheterna. Likaväl som lagen

reglerar de fall, då den vederlagsmark, som tillägges en fastighet vid servitutsutbrytning,

får frånskiljas denna fastighet, böra regler finnas för de

fall då själva servitutet får skiljas från fastigheten. Härtill kommer, att

enär vid utlämnande av egnahemslån åt lägenhetsägare hänsyn givetvis

tagits till de servitutsförmåner, som tillkomma lägenheten, en återförsäljning

av servitutet kan komma att i väsentlig mån försämra kreditobjektet

och måhända föranleda egnahemslånets uppsägning.---För en

mindre jordbrukare ligger det givetvis stor frestelse att medverka till servitutets

upphörande däri, att han utan nämnvärd uppoffring kan komma

i besittning av kontanta medel till efter hans ekonomiska förhållanden

betydande belopp. Detta gäller särskilt i de fall, då han själv tillförsäkras

att under livstiden få tillgodogöra sig den rätt servitutsavtalet innehåller.

Det måste därför vara ett verkligt statsintresse att genom lagstiftning söka

i görligaste mån förhindra, att de nu ifrågavarande servituten genom avtal

bringas att upphöra. Sådana bestämmelser böra lämpligen få sin plats i

servitutslagen och torde böra upptagas i en särskilt paragraf, betecknad

7a§.

Utredningens förslag i nyss redovisade del föranledde proposition (nr

232) till 1937 års riksdag. Angående det i den förslagna 7 a § angivna fallet

att servitutet ersättes med äganderätt till visst område som kan sammanläggas

med den härskande fastigheten anförde departementschefen bl. a.

följande.

Vid sidan av utbrytningen enligt jorddelningslagen torde vidare böra

bibehållas viss möjlighet att, oberoende av de förutsättningar som finnas

stadgade för detta förfarandes tillämpning och de regler som eljest gälla

därom, låta ett servitut ersättas med äganderätt till område.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

13

Framhållas må särskilt, att fall kunna tänkas ej sällan förekomma, då det

vore fördelaktigt att uttaga vederlagsjorden från annan fastighet än den

tjänande, något som emellertid ej går för sig vid utbrytning enligt jorddelningslagen.

-—■ För servituts ersättande med område genom det nu ifrågasatta

förfarandet lärer böra krävas, att vederlaget i övrigt fyller samma

anspråk som enligt 9 kap. 7 § första stycket nämnda lag stadgats i fråga om

utbrytning, eller att området skall svara mot den förmån servitutet innebär.

Vidare bör, såsom motsvarighet till bestämmelsen att vederlaget vid

utbrytning skall tilläggas den härskande fastigheten som del av denna,

för åtgärdens godkännande i nu förevarande fall förutsättas att vederlagsjorden

skall kunna sammanläggas med den härskande fastigheten, och servitutet

får icke anses ha upphört förrän sammanläggningen genomförts.

Riksdagen lämnade det genom propositionen framlagda lagförslaget utan

erinran (andra lagutskottet uti. nr 32/1937).

Lagberedningen

Lagberedningen har i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk in. m.

(SOU 1960:24—26) ej behandlat de nu aktuella servituten i annan mån

än att vidare upplåtelser av servitut innefattande rätt till skogsfång förbjudits

och att upplåtelser av mulbetesservitut gjorts tillåtliga allenast med

stöd av ägofredslagstiftningen. I fråga om avvecklingen av redan bestående

servitut av ifrågavarande karaktär har förutsatts att den nuvarande lagstiftningen

i huvudsak skall äga fortsatt giltighet.

Uttalanden i samband med förlängning av giltighetstiden för vissa servitut

Ett stort antal av de i Norrland gällande skogsfångs- och mulbetesservituten

är tidsbegränsade. Sådana servitut torde ej kunna utbrytas enligt

jorddelningslagen och av 7 a § servitutslagen framgår att ej heller detta

stadgande är tillämpligt å dessa servitut. Servitut av denna beskaffenhet

synes därför ej vara av större intresse i förevarande sammanhang. Vissa

av de överväganden som gjorts i samband med att giltighetstiden för sådana

servitut förlängts (se härom lagarna den 6 december 1946 och den 4 december

1959 om förlängning av tiden för vissa servitut) kan dock här vara förtjänta

av uppmärksamhet.

Såväl år 1946 som år 1959 framhölls sålunda att servituten i fråga är

till hinder för rationaliseringsverksamhet av olika slag. Norrlandskommittén

uttalade 1947, att servituten var av så besvärande natur att en rationell

jordfördelning var praktiskt taget omöjlig att genomföra med mindre servituten

avvecklades. Då 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning år 1957

föreslog (SOU 1957: 8), att giltighetstiden för de med 1946 års lag avsedda

servituten skulle förlängas med tio år anfördes såsom skäl att den yttre

rationalisering — särskilt i form av skogskomplettering — som förutsatts

skola avhjälpa de olägenheter som kunde följa av servitutens upphörande,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

icke fortskridit i den takt som varit önskvärd. Från lantmäteristyrelsen

framhölls de hinder för arronderingsförbättringar i skogsmarken som

följer av servitut innefattande rätt till skogsfång. Vid den år 1959 beslutade

förlängningen förutsattes att frågan om avveckling av dessa servitut skulle

erhålla sin lösning vid fastighetsbildningskommitténs arbete på en ny

fastighetsbildningslag. (Ang. riksdagens behandling av frågan om förlängning

av giltighetstiden för vissa servitut se bl. a. sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottets uti. nr 1/1946 samt tredje lagutskottets uti. nr. 11/1959

och 25/1959).

Remissyttrandena

Lantmäteristyrelsen anser, att den av motionärerna upptagna frågan icke

kan ses isolerad utan äger samband såväl med förutsättningarna i allmänhet

för servitutsutbrytning som med värderingssystemets uppbyggnad.

Under åberopande av att frågan är föremål för utredning inom 1954 års

fastighetsbildningskoinmitté föreslår styrelsen att motionerna överlämnas

till denna kommitté för att tagas under övervägande i dess fortsatta arbete.

Kammarkollegiet biträder lantmäteristyrelsens förslag.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om utbrytning av servitut

anför servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtland

län följande.

Såsom av det anförda framgår är syftet med motionärernas hemställan i

väsentliga delar tillgodosett genom nu gällande lagstiftning. För tillämpning

av stadgandet i 7 a § 2. servitutslagen kräves frivillig överenskommelse mellan

ägaren av den tjänande och ägaren av den härskande fastigheten. Om

sådan överenskommelse ej träffas, äger endera kontrahenten under de i

jorddelningslagen angivna förutsättningarna påkalla utbrytning av servitutet

jämlikt sistnämnda lag. Det lär ej kunna ifrågakomma att vid sidan av

detta utbrytningsinstitut anordna ett särskilt, genom servitutslagen reglerat

utbrytningsförfarande mot endera kontrahentens vilja utan frågan torde

vara den, om det finnes anledning att vidga möjligheten till utbrytning,

jämlikt jorddelningslagen.

De väckta motionerna giva närmast anledning till övervägande, om ägaren

av den härskande fastigheten jämväl ifråga om avtalsservitut bör äga

utbrytningsvitsord på enahanda villkor som ägaren av den tjänande fastigheten

samt om möjlighet bör öppnas att taga vederlagsjorden från annan

fastighet än den tjänande. Dessa frågor äro emellertid avhängiga av det

kanske än vidsträcktare problemet, hur i framtiden skall förfaras med de nu

befintliga skogsservituten. Det är ju en tämligen allmän åsikt, att skogsservituten

äro till förfång för en rationell skogsvård, och detsamma torde ej

så sällan vara förhållandet med de småparceller, som bildas genom utbrytning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

15

Under hänvisning till att ifrågavarande problemkomplex lär vara föremål

för utredning bland annat inom 1954 års fastighetsbildningskommitté avstyrker

servitutsnämnden det av motionärerna föreslagna tillägget till

servitutslagen.

Utskottet

Av den föregående redogörelsen framgår, att de mest omfattande och viktigaste

bestämmelserna om utbrytning av servitut återfinnes i jorddelningslagen.

Dessa bestämmelser är av den innebörd, att motionärernas önskemål

i viss mån måste anses redan tillgodosett. Rätten för den härskande fastighetens

ägare att påkalla utbrytning är dock mindre vidsträckt än motionärerna

synas önska. Till denna fråga anser sig dock utskottet icke nu kunna

taga ställning.

Det i motionerna framställda yrkandet är — uppfattat efter ordalagen —

uppenbarligen av den beskaffenhet att detsamma icke kan föranleda någon

riksdagens åtgärd. Med hänsyn till vad ovan anförts och ehuru samtliga

med utbrytning av servitut förenade frågor är föremål för utredning och

överväganden inom 1954 års fastighetsbildningskommitté kan utskottet dock

ansluta sig till det av lantmäteristyrelsen och kammarkollegiet framförda

förslaget att motionerna måtte överlämnas till nämnda kommitté.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 81 och II: 102 icke måtte föranleda

annan riksdagens åtgärd än att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att motionerna jämte

detta utlåtande överlämnas till 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Stockholm den 4 maj 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Johansson

i öckerö, Jansson i Benestad, Hammarberg, Svanberg och Turesson.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1961

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson, Åkesson, Ernst Olsson, Nyberg, Johansson i öckerö,

Jansson i Benestad och Turesson, vilka ansett att utskottets utlåtande under

rubriken »Utskottet» bort ha följande lydelse:

»Av den föregående redogörelsen framgår, att de mest omfattande och

viktigaste bestämmelserna om utbrytning av servitut återfinnes i jorddelningslagen,

vilket emellertid synes ha undgått motionärernas uppmärksamhet.

Dessa bestämmelser är av den innebörd, att motionärernas önskemål

i viss mån måste anses sedan länge tillgodosedda. Rätten för den härskande

fastighetens ägare att påkalla utbrytning är dock mindre vidsträckt än motionärerna

synes önska.

Det i motionerna framställda yrkandet är — uppfattat efter ordalagen —

uppenbarligen av den beskaffenhet, att detsamma icke kan föranleda någon

som helst riksdagens åtgärd. Med hänsyn till vad ovan anförts och till att

samtliga med utbrytning av servitut förenade frågor är föremål för utredning

och överväganden inom 1954 års fastighetsbildningskommitté skulle

kunna övervägas att överlämna motionerna till denna kommitté. Motionerna

innehåller emellertid inga upplysningar eller synpunkter utöver vad som

måste förutsättas redan vara väl känt för kommittén. Utskottet finner därför

ej anledning föreslå att motionerna överlämnas till kommittén.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 81 och II: 102 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.»

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1961

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1961:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om tillverkning av sprit och vin, m. m. a1 i texten