Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående värdebeständig placering av kyrkliga fonder. Tredje lagutskottet bär behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 108 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och nr 136 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

1961-05-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1961:23, Utlåtande i anledning av motioner angående värdebeständig placering av kyrkliga fonder. Tredje lagutskottet bär behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 108 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och nr 136 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av motioner angående värdebeständig placering

av kyrkliga fonder.

Tredje lagutskottet bär behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 108 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och

nr 136 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes ”att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte hemställa om en allsidig utredning angående kyrkliga fonders

placering på sätt, som skyddar dem mot värdeförlust i följd av ändringar

i penningvärdet”.

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver utlåtanden

inhämtats från statskontoret, Linköpings domkapitel och utredningen

rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. (ecklesiastika boställsutredningen).

På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska

pastoratens riksförbund.

Inledning

Utskottet vill till en början översiktligt redogöra för olika slag av kyrkliga

fonder och därvid beröra gällande regler för fondmedlens placering ävensom

angiva i vad mån frågan om medelsplaceringen upptagits i andra sammanhang.

Svårigheten att överblicka detta såvitt utskottet kunnat finna i stor utsträckning

ej närmare kartlagda område samt brist på faktiska uppgifter rörande storleken

av olika fonder m. m. gör att denna redogörelse icke kan göras fullständig och

uttömmande.

Kyrkofonden

Den största fond, varom här blir fråga, torde vara kyrkofonden. Dess behållning

uppgår till över 80 miljoner kronor.

Fonden bildades i samband med 1910 års prästlönereform och skulle jämlikt

1910 års kyrkofondslag utgöra en regulator vid utjämning pastoraten emellan

av deras kostnader för prästernas avlöning. Dess behållning uppgick, då den år

1914 upplades, till drygt 8 miljoner kronor. Den största ökningen av behåll
-

Bihang till riksdagens ''protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

ningen — med 50 miljoner kronor -—• belöper på tiden före tillkomsten av 1932

års kyrkofondslag. Genom lagstiftningen detta år åstadkoms, bl. a. genom införande

av den allmänna kyrkoavgiften, en bättre balans än tidigare mellan

fondens inkomster och utgifter. Fondens fortsatta ökning efter år 1932 beror

huvudsakligen på tillskott av fondmedel. Fonden består av dels kapitaltillgångar

av skiftande härkomst — bland tillskjutna fondmedel märkes de vid kyrkofondens

bildande överlämnade Prästerskapets löneregleringsfond och De ecklesiastika

boställenas skogsfond å tillhopa drygt 8 miljoner kronor, fonder å sammanlagt

drygt 1,7 miljon kronor, som tidigare varit avsedda för biskoparnas

avlönande och som överfördes då fonden år 1937 övertog ansvaret för biskoparnas

löner, ävensom Prästerskapets änke- och pupillkassa å drygt 30,7 miljoner

kronor, överlämnad i samband med omläggningen av prästerskapets familjepensionering

år 1942 -— dels ock medel härrörande från avkastning av kapitaltillgångarna,

från av pastoraten inbetalade avgifter och överskottsmedel ävensom

från årligen uppburen ersättning av statsverket för indraget tionde m. m.

Fondens inkomster för budgetåret 1959/60 uppgick till sammanlagt drygt

52,8 miljoner kronor, varav den allmänna kyrkoavgiften inbragte omkring 41

miljoner. Dess utgifter för samma tid utgjorde nära 55,8 miljoner kronor, varav

drygt 30,7 miljoner utbetalades såsom tillskott till pastoraten enligt bestämmelserna

i 7 § kyrkofondslagen.

Kyrkofonden förvaltas enligt 1 § kyrkofondslagen av statskontoret ”utan

sammanblandning med andra medel”.

För medelsplaceringen i denna förvaltning gäller de bestämmelser som meddelats

i ett kungl. brev den 31 augusti 1877 med vissa senare företagna smärre

jämkningar. Enligt placeringsbestämmelsema medges endast nominellt fixerade

placeringar. Sålunda medges placering i vissa obligationer och statsskuldförbindelser,

utlämnande av lån i viss utsträckning samt i avbidan på annan placering

insättning i bankinrättning med av Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.

Rätt till medelsplacering i aktier och förlagsbevis eller i fast egendom tillätes icke.

Frågan om en översyn av den statliga fondförvaltningen, närmast avseende

de statliga donationsfonderna och vissa i redovisningshänseende därmed likställda

fonder, har vid olika tillfällen aktualiserats av riksdagens revisorer, senast i den

till 1956 års riksdag avgivna berättelsen. Häri underströks, att frågan om reglerna

för fondmedlens placering borde ägnas särskild uppmärksamhet, och framhölls,

att den förändring i penningvärdet som inträffat inneburit, att det reella

värdet av de av statskontoret förvaltade fondema minskat avsevärt. På hemställan

av statsutskottet (uti. nr 94/1956) hemställde riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om utredning i det av revisorerna angivna syftet.

Samma år tillsattes en utredning, benämnd 1956 års fondutredning, med uppdrag,

bland annat, att upptaga frågan om de problem som sammanhänger med

den statliga förvaltningen av donationsfonder och i redovisningshänseende därmed

likställda fonder. För tidigare framställningar och utredning i ämnet redogöres

i direktiven för fondutredningen (se riksdagsberättelsen år 1957:1 Fi 38).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

3

I motion (nr 39) vid allmänna kyrkomötet år 1958 väcktes förslag om placering

till viss del av kyrkofondens medel i värdebeständiga objekt. I anledning

av motionen hemställde kyrkomötet (på grundval av första tillfälliga utskottets

betänkande nr 12) hos Kungl. Maj:t, bland annat, att åtgärder snarast skulle

vidtagas för placering av kyrkofondsmedel i aktier.

1956 års fondutredning har den 26 september 1959 framlagt ett delbetänkande

(SOU 1959:29), vari behandlats förvaltningen av donationsfonder och

övriga diverse medel hos statsmyndigheterna. I betänkandet har sammanfattningsvis

anförts, bland annat.

För de donationer och gåvomedel som omhänderhaves av statsmyndigheterna

har staten ett förvaltaransvar, som gör det angeläget att för medelsplaceringen

uppställes och tillämpas ändamålsenliga och sunda regler, ägnade att såvitt

möjligt reducera plaeeringsriskema. Därvid kan uppenbarligen icke bortses från

de nedslående erfarenheter av fondförvaltning i allmänhet, som under senare

årtionden gjorts och som huvudsakligen sammanhänger med försämringen av

penningvärdet. Medan tidigare den nominella förlustrisken ansetts vara den

väsentligaste placeringsrisken framstår i själva verket numera värdeförsämringsrisken

som det allvarligaste hotet mot fondernas fortbestånd. Iakttagandet av

den för all sund kapitalförvaltning uppställda regeln om riskfördelning förutsätter

under sådana förhållanden en liberalisering av tidigare placeringspraxis

så att denna omfattar åtminstone i viss utsträckning placering även i s. k. realvärden.

Utredningen har föreslagit en centralisering på frivillig väg av den statliga

donationsförvaltningen till statskontoret. Vidare förutsättes ett särskilt avräkningsförfarande

för de olika donationsmedel som kan komma att ingå i den

gemensamma fondförvaltningen. En mindre förstärkning av fondbyråns inom

statskontoret arbetskraft anses erforderlig för att den skall kunna möta den

utökning av fondförvaltningen som emotses. Som stöd för statskontoret vid avgörandet

av viktigare placeringsfrågor m. m. föreslås inrättande av ett expertråd

av tre personer.

På grundval av olika gällande placeringsbestämmelser har utredningen föreslagit

dels föreskrifter för placeringen av de medel som kommer att ingå i den

föreslagna gemensamma fonden, dels allmänna föreskrifter för de donationsfonder

som även framdeles kan komma att förvaltas separat. I fråga om den

gemensamma fonden föreslås, att dess tillgångar skall få placeras i aktier upp

till en fjärdedel av kapitalbehållningen. I övrigt bör enligt utredningen medges

placering i fullgoda obligationer, inteckningslån och vissa andra lån samt förlagsbevis,

varjämte placering i form av insättning i bank m. m. skall kunna

förekomma. Beträffande de donationsfonder som även framdeles skall förvaltas

separat har förordats i ett s. k. normalplaceringsreglemente mera begränsade

placeringsmöjligheter, däri bl. a. icke ingår förvärv av aktier. Tanken på medelsplacering

i form av fastighetsinnehav har av utredningen avvisats både såvitt

gäller den gemensamma fonden och de fonder för vilka normalplaceringsreglementet

skall gälla,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagictskottets utlåtande nr 23 år 1961

Beträffande övriga diversemedelsfonder, vartill utredningen hänför kyrkofonden,

lämnas i betänkandet följande principiella uttalande.

Det är givet, att det sällan kan förebäras sådana skäl, som anförts i fråga om

donationsfonderna, för en värdebeständig placering av de övriga diversemedelsfondema.

Tvärtom synes dessa medel ofta böra vara insatta på statsverkets

checkräkning. Då det gäller att finna en norm, efter vilken medelsplaceringen

skall bedömas, har fondmedlens samband med statsbudgeten, d. v. s. med skattemedel,

synts utredningen kunna tjäna som utgångspunkt. Det kan sålunda

anses ganska naturligt, att sådana fonder som härrör från riksstatsmedel förblir

oplacerade. I detta fallet kan man ofta jämföra en fond med behållningen på ett

reservationsanslag. ----Likaså förefaller det rimligt, att fonder bildade av

legala avgifter i allmänhet icke blir föremål för placering. Ju närmare fondmedlens

natur kommer donationsmedlens, d. v. s. ju större enskilt intresse som

knyter sig till dessa medel, desto starkare torde skälen för placering av medlen

vara.

Ehuru utredningen för vissa fall räknat med alternativet att tillföra jämväl

”Övriga diversemedel” den föreslagna gemensamma placeringsfonden för donationsmedel

hos statskontoret har beträffande kyrkofonden icke kunnat förordas

annan placering av dess medel än enligt normalplaceringsreglementet. Såsom

motivering härför har anförts, att förhållandet mellan staten och kyrkan befinner

sig under utredning och att härvid även kyrkofondens ställning torde bli prövad.

Remissbehandling av angivna betänkande har enligt inhämtad uppgift avslutats.

Ärendet är således nu beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Domkapitlens fonder

Under domkapitlens förvaltning står vissa kassor, stipendiemedel, donationsfonder

och andra stiftelser. Storleken av fonderna kan icke här närmare anges.

I ”Bihang 1” till ovannämnda betänkande av fondutredningen angives, att enligt

en uppskattad beräkning donationsfonds- och gåvomedelstillgångarna hos underförvaltningarna

uppgår till i runt tal 45 miljoner kronor och anges domkapitlen

som exempel på myndigheter, som redovisar relativt stora diversemedelstillgångar.

Enligt en annan källa (Hassler: Värdebeständig placering av kyrkans

fonder) redovisade domkapitlen den 30 juni 1959 fonder med ett sammanlagt

belopp av drygt 11 miljoner kronor.

För domkapitlens befattning med de sålunda förvaltade medlen gäller -— i

den mån ej är fråga om stiftelser, varå lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över

stiftelser är tillämplig, och det således ankommer på länsstyrelsen att tillse, att

medlen är nöjaktigt placerade — vissa bestämmelser i kungl. cirkulär d. 24/4

1788, d. 10/10 1806 och d. 13/7 1809. I den mån särskilda donationsbestämmelser

o. d. ej föreskriver annat torde — enligt eu inhämtad uppgift — placeringen

av fondmedel ske efter i huvudsak samma riktlinjer som gäller för statskontoret

i dess förvaltning av bl. a. kyrkofondsmedel. Enligt nyssnämnda verk av Hassler

förekommer emellertid numera i viss utsträckning placering även i aktier.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

5

Domkapitel är statlig myndighet. Den fondförvaltning som domkapitlen omhänderhar

omfattas således av det förslag som framlagts genom betänkandet

av 1956 års fondutredning.

Prästlönefonder och prästlönejordsfonder

Prästlönefondema uppgår — enligt vad som angives i direktiven till den år

1960 tillkallade utredningen rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen

m. m. — numera till omkring 75 miljoner kronor.

Prästlönefondema tillhör pastoraten och utgör — jämte löneboställen — en

pastoratens prästlönetillgång, varmed skall bestridas prästerskapets löner i enlighet

med vad som angives i 3 och 5 §§ lagen den 30 juni 1951 angående pastorats

deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslagen).

Dylik fond har i regel bildats av medel som antingen utgjort

vederlag för försäljning eller upplåtelse av boställsmark eller som bildats genom

kapitalisering av behållen skogsavkastning eller tillkommit genom donationer.

Enligt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen skall prästlönefond förvaltas av

pastoratet samt göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är stadgat. Bestämmelser

om placering av omyndigs penningmedel återfinnes i 15 kap. 1, 4,

5 och 6 §§ jämte KF den 21/11 1924 med särskilda bestämmelser om anbringande

av omyndigs medel. Bestämmelserna innebär i huvudsak, att de för en förmyndare

omedelbart tillåtna placeringsmöjligheterna begränsats till vissa angivna

objekt med nominellt säkrade värden. För placering på anna sätt — exempelvis

i aktier — kräves samtycke av överförmyndaren. Sådant samtycke må ej givas

med mindre särskilda skäl är därtill.

Vill pastorat placera fonds tillgångar på annat sätt än enligt föreskrifterna

angående omyndigs medel skall tillstånd därtill inhämtas av domkapitlet.

För att bibehålla prästlönefonderna värdebeständiga har införts lagen den

15 maj 1942 angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m., enligt

vilken prästlönefond i enlighet med de närmare bestämmelser Konungen meddelar

må användas till grundförbättring å boställe, tillhörande pastoratet, eller

till inköp av fastighet.

Är pastorats prästlönefondmedel otillräckliga för lokal placering i fastighet

inom pastoratet kan de sammanslås med medel tillhörande ett eller flera andra

pastorat och användas till inköp av fastighet — benämnd stifts prästlönefondshemman

— att förvaltas av stiftsnämnden för vederbörande pastorats räkning.

Prästlönefonder som sålunda skall användas för inköp av prästlönefondshemman

benämnes stifts prästlönejordsfond och förvaltas av stiftsnämnden. Om placering

av prästlönejordfond tillhöriga medel skall, enligt 8 § kungörelsen d. 11/12

1942 med föreskrifter rörande tillämpningen av nyssnämnda lag av den 15 maj

1942, gälla vad angående kyrkofondens medel är eller varder stadgat.

Frågan om vidgade möjligheter att placera prästlönefondsmedel har sedan

tillkomsten av 1942 års lagstiftning behandlats i skilda sammanhang. Härom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

hänvisas till tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956, avgivet i anledning

av väckta motioner angående placeringen av prästlönefondsmedel. I nämnda

utlåtande uttalade utskottet bland annat, att det torde vara obestridligt, att de

av riksdagen år 1942 antagna rekommendationerna för placering av prästlönefondemas

medel icke längre stod i god överensstämmelse med gällande lagstiftning

angående jordförvärv och ej heller med den allmänna målsättningen för

jordpolitik. Utskottet fann det emellertid i och för sig vara ett önskemål att

den försäljning av kyrklig jord, som äger rum, icke i större utsträckning än vad

som ovillkorligen hetingas av omständigheterna leder till omplacering av de

kyrkliga fondmedlen i mindre värdebeständiga objekt. I det förändrade läge,

vari frågan om prästlönefondemas värdebeständiga placering kommit, ansåg utskottet

att i princip måste godtagas inköp för dessa fonder av andra fastigheter

än jordbruks- eller skogsfastigheter. Utskottet framhöll vidare, att domkapitlen

äger en obegränsad frihet att medgiva pastoraten att placera fonder på annat

sätt än som föreskrives beträffande omyndigs medel, men påpekade, att domkapitlen

torde anse sig förhindrade att medgiva placering i större omfattning

av prästlönefonder i aktier. Utskottet uttalade för sin del, att sådan placering

”för närvarande” icke var att tillråda. Riksdagen gav som sin mening till känna

vad utskottet anfört.

Spörsmålet har vidare behandlats av 1957 års kyrkomöte, som i skrivelse till

Kungl. Maj:t framhållit angelägenheten av att det av riksdagen överlämnade

ärendet bedrives med största möjliga skyndsamhet. I det utskottsutlåtande, som

ligger till grund för skrivelsen (första tillfälliga utskottets betänkande nr 7),

förordas, att fondkapitalet i varje fall i viss utsträckning skall få placeras i

aktier.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1960 har tillkallats en

utredning rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. I utredningens

uppdrag ingår även frågan om placering av prästlönefondsmedel. I

direktiven för utredningen uttalas sålunda bl. a. följande.

Yad gäller spörsmålet om placering av prästlönefondsmedel finner jag vägande

skäl tala för den åsikt som kommit till uttryck i tredje lagutskottets utlåtande

1956:11. Såsom kammarkollegiet framhållit torde placering i andra

objekt än jord- eller skogsbruk förutsätta särskilda förvaltningsbestämmelser.

Sådana bör därför övervägas och utarbetas i förevarande sammanhang. Det

torde också bli erforderligt att, med utgångspunkt i framlagda utredningsförslag

om placering av fondmedel som är i det allmännas vård, söka kartlägga

lämpliga sätt att placera de särskilda fonder, varom här är fråga.

Församlingarnas fonder

Landets omkring 2250 församlingar torde sammantagna äga fondmedel till

mycket betydande belopp. Såsom exempel på fonder som här avses kan nämnas

gravfonder (avseende vård av viss grav), donationsfonder (för välgörande ändamål,

för kyrkans underhåll och prydande, för församlingsarbete etc.), skatte
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

7

regleringsfonder och fonderade försäljningsmedel för gravplatser. I åtskilliga

av fondema torde ingå såväl uttaxerade medel som donationsmedel. Enligt en

undersökning, redovisad i tidigare omnämnt arbete av Hassler, uppgick år 1954

ifrågavarande fonder i Linköpings stift till drygt 13 miljoner kronor.

Enligt 41 § e) lagen om församlingsstyrelse den 6 juni 1930 tillkommer det

kyrkorådet att vårda församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och

handhava de medel, som skall användas för nämnda ändamål. För medelsplaceringen

kan givetvis gälla särskilda i gåvobrev eller testamenten givna bestämmelser.

Beträffande vissa fonder — fonder som församlingen avsatt enligt 58 §

lagen om församlingsstyrelse — gäller enligt 54 § samma lag bestämmelsen i

61 § andra stycket kommunallagen, d. v. s. penningmedel, som ej erfordras för

nära förestående utbetalningar, skall för församlingens räkning insättas hos bank

eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto eller anbringas i

sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa

omyndigs medel.

Genom proposition nr 70 till årets riksdag har framlagts förslag till bl. a. ny

lag om församlingsstyrelse. Enligt förslaget (43 §) har kyrkorådet ”att handhava

församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans och församlingens

egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest

tillkommer annan”. Förslagets § 75 har följande lydelse.

Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens

nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras

och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola för

församlingens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger

utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel även

på annat sätt än nu sagts.

Den föreslagna bestämmelsen — som utgör en direkt motsvarighet till vad

om borgerlig kommuns medelsförvaltning stadgas i 61 § kommunallagen — är

sålunda enhetlig för alla medel som församlingsorganen innehar för församlingens

eller annans räkning.

Propositionen har hänvisats till konstitutionsutskottet.

Kyrkliga fonder i övrigt

Till kyrkans fonder torde räknas ett betydande antal här icke tidigare nämnda

fonder, såsom fonder förvaltade av diakonissanstaltema och av vissa stiftelser.

I den mån lagen om tillsyn över stiftelser är tillämplig — d. v. s. i fråga om

medel som anslagits att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett

bestämt ändamål — gäller tidigare nämnda föreskrifter om länsstyrelsens tillsyn

över medelsplaceringen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

Motionerna

Motionärerna betecknar frågan om värdebeständig placering av kyrkans fonder

som ett brännande problem inom den kyrkliga administrationen, av största

betydelse både för de lokala sammanhangen och för kyrkan i stort.

I motionerna påpekas storleksordningen av de sammantagna prästlönefondema

och av kyrkofonden och framhålles, att även av församlingarna förvaltade

gravfonder och av kyrkliga institutioner förvaltade donationsmedel tillhopa uppgår

till betydande belopp.

Till stöd för motionsyrkandet andrages vidare följande.

Gällande föreskrifter angående placeringen av dessa kapital — i den mån det

finns föreskrifter för fonder av skilda slag — är rätt varierande men har det

gemensamt, att medlen i regel skall placeras i fordringar med bestämt värde i

kronor. Det finns vissa möjligheter att få tillstånd att placera på annat sätt,

men dessa möjligheter har i praktiken icke utnyttjats i nämnvärd omfattning.

Det är uppenbart, att de kyrkliga fondema på grund av nu angivna förhållanden

är utsatta för en fortgående värdeförstöring. Detta länder ibland till

nackdel för de ändamål, för vilka fondmedlen är bestämda, men i stor utsträckning

medför förhållandet, att ändamål, som bort tillgodoses med fondavkastning,

i stället måste täckas med skattemedel. Det må vara tillräckligt att erinra om

att prästers och kyrkomusikers löner är reglerade och måste täckas genom församlingsavgifter

och allmän kyrkoavgift, dvs. ytterst genom den allmänna kommunalskatten,

i den mån kyrkofondens och prästlönefondemas avkastning ej

förslår därtill.

Det synes finnas skäl till att ta upp frågan om de kyrkliga fondernas placering

till utredning. Beträffande fonder, som förvaltas av staten, har en sådan

utredning ju redan igångsatts.

Yttrandena

Svenska pastoratens riksförbund framhåller det angelägna i önskemålet om

värdebeständig placering av kyrkliga fonder och tillstyrker varmt bifall till

motionerna.

Även övriga remissinstanser synes fästa stor vikt vid det väckta problemet

men pekar på redan vidtagna och pågående utredningar, därvid statskontoret

bestämt uttalar, att någon ytterligare utredning icke kan anses erforderlig.

Dessa remissinstansers yttranden innehåller i huvudsak följande.

I fråga om kyrkofonden hänvisas i yttrandena till det betänkande som

framlagts av 1956 års fondutredning och vartill Kungl. Maj:t ännu icke tagit

ställning.

Statskontoret har, enligt vad som upplyses i dess yttrande, i utlåtande över

nämnda betänkande biträtt utredningens förslag såvitt det berör kyrkofonden.

Ecklesiastika boställsutredningen uppger om kyrkofonden, bland annat, att

enligt lånekontot dess huvudsakligaste kapitaltillgångar är placerade: i obligationer

37,6 miljoner kronor, i inteckningslån 20,2 miljoner kronor, i kommunlån

3,8 miljoner kronor och i byggnadsförskott till pastoraten 12,5 miljoner kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

9

Vidare framhåller utredningen, att den enligt direktiven skall söka överblicka

investeringsbehov och lämpliga vägar för kapitalanskaffning vid egendomsförvaltningen,

och att då även väckt förslag om kyrkofondens medverkan härvidlag

kommer under dess bedömande. Utredningen säger sig ännu icke kunna uttala

sig om i vilken omfattning kyrkofondens medel kommer att engageras för ändamålet.

Domkapitlens fondförvaltning omfattas, påpekar Linköpings

domkapitel, av den utredning som företagits av 1956 års fondutredning. Domkapitlet

finner utredningens förslag för domkapitlens del närmast innebära, att

en frivillig anslutning till den föreslagna samförvaltningen tillrådes. Domkapitlet

konstaterar, att förslaget ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts slutliga

beslut, och uttalar som sin mening, att det är angeläget att bestämmelser snarast

tillskapas, som åt fondema ger icke blott nominell säkerhet utan även värdemässig

stabilitet. Statskontoret framhåller, att donationsmedel förvaltade av

domkapitel redan i nuläget kan placeras i aktier.

Beträffande prästlönefondsmedlen anför ecklesiastika boställsutredningen,

att den enligt direktiven har att verkställa utredning om prästlönefondsmedlens

placering och framlägga erforderliga författningsförslag och att

därvid också kommer i beaktande möjligheterna att använda fondmedlen vid

rationaliseringen av arrendejordbruket och skogsbruket vid de ecklesiastika löneboställena.

Jämväl statskontoret hänvisar till den sålunda påbörjade utredningen.

Linköpings domkapitel uttalar, att med hänsyn till den fortgående penningvärdeförsämringen

frågan om värdebeständig placering av prästlönefondsmedel bör

lösas ju förr dess hellre.

Om nu gällande bestämmelser i denna del och deras tillämpning har de nu

nämnda remissinstanserna avgivit utförliga yttranden. Linköpings domkapitel

har vidare uttalat sig i frågan hur medelsplaceringen lämpligen bör ske. I dessa

hänseenden innehåller yttrandena, bland annat, följande.

Statskontoret anför:

Spörsmålet om tillämpningen av här omförmälda bestämmelser har tidigare

varit föremål för statskontorets övervägande. I skrivelse till riksräkenskapsverket

den 21 februari 1951 anhöll nämligen domkapitlet i Uppsala om uttalande

bl. a. om huruvida domkapitlet skulle vara bundet av de snäva bestämmelserna

om omyndigs medel. Häröver anhöll riksräkenskapsverket om statskontorets

yttrande, vilket avgavs den 19 april 1951. Ämbetsverket erinrade för sin del,

att vid 1951 års riksdag motioner (1:92 och 11:127) väckts om placering av

omyndigs penningmedel och att första lagutskottet (nr 18) framhållit bl. a. att

nu gällande bestämmelser icke äro ovillkorligt bindande utan öppna möjlighet

att med överförmyndarens tillstånd ”i någon utsträckning övergå till placering

i realvärden”. För en ”mera allmän övergång till anbringande av omyndigas

medel i realtillgångar” ansåg utskottet däremot ”lagens ord icke lämna täckning”.

Vidare framhöll statskontoret följande: ”Under åberopande av vad sålunda

anförts får statskontoret uttala, att, därest särskilda bestämmelser icke medde
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

lats beträffande placering av ifrågavarande fondmedel, domkapitlet bör kunna

i viss utsträckning placera medlen i realtillgångar. Beträffande omfattningen

av dylik placering må erinras, att statskontoret städse plägat tillråda ett restriktivt

bedömande av framställningar från styrelser för stiftelser och inrättningar

om rätt att placera fondkapital i egna fastigheter eller i aktier. Anledningen

härtill har varit, att dylik placering är förenad med väsentligen andra och större

risker än placering i stats- och kommun- eller därmed jämförliga obligationer

eller i bottenlån i fastigheter och att därför särskilda krav måste ställas på en

placeringsverksamhet av förstnämnda art. Under innevarande år har statskontoret

således tillstyrkt, att Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen skulle

äga placera högst en fjärdedel av sitt kapital genom inköp av fastigheter och

aktier, dock högst hälften härav i aktier. Vidare har statskontoret icke motsatt

sig bifall till framställning från ekonomidelegerade för humanistiska fonden

om tillämpning av samma bestämmelser rörande placering i fastigheter och

aktier, som gälla för Nobelstiftelsen enligt SFS 236/1947. Aktieplacering, som

för domkapitlet närmast torde ifrågakomma, synes i enlighet härmed böra begränsas

till en åttondel av fondkapitalet.”

Vad sålunda anförts kan i princip alltjämt anses äga giltighet.---Vad

särskilt beträffar placering av omyndigs medel må hänvisas till första lagutskottets

utlåtande nr 11 vid 1956 års riksdag. Utskottet ansåg en översyn böra

komma till stånd av bestämmelserna i fråga, varvid borde övervägas möjlighet

till placering i realvärden i större utsträckning än för närvarande.--—

Utskottets hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning

avslogs emellertid av riksdagen.

Linköpings domkapitel yttrar:

Genom statsmakternas allmänna ekonomiska politik och jordbrukspolitik ha

möjligheterna för stiftsnämnderna att genom underdåniga förslag erhålla medgivande

till förvärv av fastighet under senare årtionden varit små. — -— —

I en del fall ha sådana förvärv till icke obetydliga belopp förekommit i detta

stift och stiftsnämnden har för närvarande en del aktuella förvärvsfrågor under

utredning. Någon lättnad i möjligheterna att erhålla förvärvst bistånd torde

möjligen kunna sägas hava varit för handen under senare år, detta till en del

beroende på att lantbruksnämndernas inställning till dessa förnäm synes i någon

mån hava undergått en förändring.

Inom stiftet av pastoraten förvaltade prästlönefonder uppgå vid 1959 års slut

till i runt tal 7 650 000 kronor och avkastningen av fonderna uppgår enligt avräkningslängden

för år 1960 till, likaledes i runt tal, 158 000 kronor. Av dessa

fondmedel hava en del influtit under sådan tid, att avkastningen icke skall medtagas

i avräkningslängden.

För närvarande torde dessa fondmedel till övervägande del vara placerade i

banker (hemortens sparbank) och till någon del i obligationer eller äro de, något

som under senare år blivit vanligare, efter domkapitlets medgivande, utlämnade

såsom lån till det egna pastoratet eller församlingen för täckande av byggnadseller

reparationskostnader för t. ex. församlingshem eller kyrkor. Placering i

aktier förekommer, såvitt domkapitlet har sig bekant, icke, vilket påpekas med

anledning av det av utredningsmannen till 1942 års prästlönefondslag, kammarrådet

Skoglund, gjorda uttalandet, att denna möjlighet till placering skulle

föreligga för pastoraten efter inhämtande av domkapitlets medgivande.

Beträffande placeringen torde en utredning böra avgiva förslag, men domkapitlet

vill doek understryka eu viss tveksamhet rörande ifrågavarande fond
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

11

medels placering i aktier vid en decentraliserad förvaltning. Fondmedlen synas

vid sådan förvaltning icke vara av den storleksordningen, att någon placeringsrisk

kan tagas. Då enligt domkapitlets uppfattning förvaltningen bör kvarbliva

hos pastoraten, torde därför fondernas placering i aktier icke böra annat än

möjligen undantagsvis övervägas. Endast en liberalisering av placeringsreglema

är för övrigt i detta sammanhang icke till fyllest. Domkapitlet tillstyrker i stället

en mera omfattande placering i sådan fast egendom som bostadshus med affärslokaler

och dylikt, vilken för närvarande endast i något enstaka fall (i Linköpings

stift i ett fall) kommit i fråga. Att så blivit fallet torde väl få tillskrivas

den tveksamhet som ovannämnde utredningsman, kammarrådet Skoglund, gjorde

sig till tolk för vid tillkomsten av 1942 års prästlönefondslag. Det fastighetsförvärv

av bostadsfastighet som skett synes enligt domkapitlets uppfattning

uppmuntra till efterföljd.

Placering av prästlönefonder i s. k. prästlönefondshemman förekommer icke

i Linköpings stift. Om detta beror på svårigheterna att förvärva lämpliga fastigheter

eller på pastoratens negativa inställning till sådana förvärv, varigenom de

tvingas avstå sina fonder och därmed förvaltningen av dessa, torde kunna diskuteras.

Enligt domkapitlets uppfattning torde bägge dessa faktorer ha påverkat

resultatet i angiven riktning.

Ecklesiastika boställsutredningen, slutligen, anför:

Av en år 1956 verkställd undersökning av storleken av de prästlönefondsmedel,

som placerats i fast egendom — jordbruk eller skog — framgår att ca 2,41 milj.

kronor använts för inköp av sådan egendom för pastoratens räkning och att ca

1 milj. kronor placerats i stifts prästlönefondshemman. Härtill kommer icke

oväsentliga belopp som använts till grundförbättring av boställe, såsom t. ex.

byggande av skogsvägar. Prästlönefonderna äro för närvarande till sin huvudsakligaste

del placerade i bank, jordbrukskassa och obligationer samt i lån till

pastorat, församling eller kommun.

1942 års lagstiftning om användande av prästlönefond har sålunda knappast

kommit att tillämpas i den utsträckning, som varit avsedd. Orsaken härtill torde

framgå av Edert utlåtande nr 11 vid 1956 års riksdag över i ämnet väckta

motioner. Härtill kommer att prästlönefonderna äro spridda över nära nog alla

pastorat i riket. Då antalet pastorat för närvarande uppgår till 1384, bli i regel

de av varje pastorat förvaltade prästlönefonderna av förhållandevis måttlig storlek.

Detta har också verkat i hindrande riktning vid placering av fondmedel

enligt 1942 års lagstiftning.

Övriga kyrkliga fonder har icke i yttrandena berörts i annan mån

än att statskontoret framhållit, att hinder för närvarande icke torde möta för

placering i aktier av medel, som förvaltas av församling.

Utskottet

Frågan om kapitalförstöring genom fallande penningvärde av medel, som

placerats i fordringar till nominellt fixerade belopp, har blivit ett allvarligt

problem i dagens samhälle. Problemet har vid ett flertal tillfällen i skilda sammanhang

uppmärksammats av riksdagen och behöver här icke särskilt utvecklas.

Det kan emellertid nämnas, att frågan om värdesäkring av fordringar och där
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

med sammanhängande problem är nnder utredning genom den år 1959 tillsatta

värdesäkringskommittén, därvid bl. a. skall övervägas en eventuell indexreglering

av kreditmarknaden och undersökas vilka följder i olika hänseenden en sådan

åtgärd kan få.

Det torde för närvarande allmänt anses, att en förhållandevis värdebeständig

placering kan ske genom anbringande av medel i sådana realvärden som fastigheter

och aktier. Beträffande aktieplaceringar har sålunda en av 1956 års fondutredning

företagen, i dess betänkande (SOU 1959:29 s. 37—39) redovisad

undersökning enligt vad utredningen anfört i stort sett bekräftat, att sådana

placeringar under de senaste decennierna medfört en påtaglig realvärdesäkring.

De kyrkliga fondema uppgår — som den tidigare redogörelsen utvisar —- sammantagna till mycket betydande belopp. Fonderna består i större eller mindre

utsträckning av donationsmedel. Generellt synes man kunna säga, att medlen

för närvarande placeras på sätt som är ägnat att bevara det nominella värdet

men icke att tillgodose en realvärdemässig stabilitet, vilket förhållande ur många

synpunkter måste anses otillfredsställande. Ehuru det är vanskligt att sia om

den kommande ekonomiska utvecklingen i vårt land föreligger enligt utskottets

mening starka skäl för motionärernas uppfattning såvitt avser att de av statliga

och kyrkliga organ förvaltade donationsmedlen bör placeras i realvärden i större

utsträckning än vad för närvarande i allmänhet är fallet. Medlens placering

i fastigheter kan i särskilda fall vara utesluten av förvaltningstekniska skäl. Mot

aktieförvärv bör sådana skäl icke utgöra hinder. Den förlustrisk som måste vara

förbunden med en sådan placering kan i viss män motverkas genom spridning

av aktiesortimentet.

Ehuru utskottet således i stort sett ansluter sig till motionernas syfte, finner

utskottet en särskild utredning i det av motionärerna angivna hänseendet icke

nu vara påkallad. Utskottet beaktar härvid i huvudsak följande.

För vissa av de fonder, varom här är fråga, gäller — som framgår av vad

tidigare upptagits — redan nu regler som i och för sig möjliggör att medlen

anbringas i realvärden. Om en sådan placering sker eller ej är i dessa fall snarast

en fråga om hur reglerna tillämpas. Detta gäller prästlönefonderna, för vilka

domkapitlen har en formellt obegränsad rätt att medge placering på annat sätt

än enligt de bestämmelser som omedelbart gäller för pastoratens förvaltning.

Frågan om placering av prästlönefondsmedel är dessutom under utredning genom

1960 års ecklesiastika boställsutredning. Utredningens uppdrag torde främst

åsyfta att vidga de faktiska möjligheterna att placera sådana medel i fastigheter.

Enligt direktiven skall utredningen emellertid även, med utgångspunkt i framlagda

utredningsförslag om placering av fondmedel som är i det allmännas vård,

söka kartlägga lämpliga sätt att placera de särskilda fonder, varom här är fråga.

— En motsvarande prövningsrätt, som i fråga om prästlönefondema åvilar domkapitlen,

tillkommer — åtminstone därest det nu framlagda förslaget till ny

lag om församlingsstyrelse antages såvitt nu är i fråga — beträffande församlingarnas

fonder ytterst länsstyrelsen. — För de fonder som domkapitlen har

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

13

att förvalta torde gällande regler icke innebära hinder mot medlens placering

i realvärden. — Domkapitlens fonder omfattas därjämte, liksom kyrkofonden,

av det tidigare nämnda betänkandet rörande förvaltningen av donationsfonder

och övriga diverse medel hos statsmyndigheterna, vilket framlagts av 1956 års

fondutredning. Till fondutredningens förslag har Kungl. Maj: t ännu icke tagit

ställning.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:108 och II: 136, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Åkesson, Åke

Larsson, Ernst Olsson, Schött*, Herbert Larsson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Andersson

i Ryggestad*, Johansson i Öckerö, Waehtmeister, Svanberg och Mattsson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Grym, Kristiansson, Åke Larsson, Levin och Johansson i Torp, vilka

ansett att utlåtandet från och med den mening å sid. 12, som börjar med orden

”Ehuru det”, t. o. m. den mening å samma sida, som slutar med orden ”vara

påkallad”, bort ha följande lydelse.

Någon särskild utredning för frågan om en bättre värdemässig säkerhet lämpligen

kan ernås är emellertid enligt utskottets mening icke för närvarande påkallad.

Stockholm, E. W. Statlandera Tryckeri, 1961.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.